alla helgon

En cykeltur i regnet, till Odensjön som idag var befolkad av fler som ville uppleva något. Några barn badade från bryggan, andra satt i smågrupper och pratade, några fikade. En vit gräsand fångade några personers uppmärksamhet, kanske det bara var jag som såg när en tornfalk fångade en av de kretsande fladdermössen mitt över sjön. Symboliken vilar tung över platsen och jag trodde kanske att jag skulle få vara ensam, saker man gör för att glömma. Fick en trevlig pratstund med en äldre man och hans kvinna från Moskva, vi pratade om miljö och kapitalism, elsäkerhet, och det ovissa, sådant som får en att välja livet. Resor och drömmar, minnen, och framtiden. Vi kom överens om att den kommer.

Handlade yoghurt i affären, och när jag kommit hem igen stängde jag om hönsens lilla hus som doftar tryggt och sött av färsk halm. Nu sitter jag med kvällens musik till boken som jag försöker djuptolka. Det som först kändes vettigt blev plötsligt rätt meningslöst. Jag saknar någon att prata med, saknar att vara den som räknas, saknar de viktiga sammanhangen. I varje bäck ser jag min mormor, i varje glänta min pappa, morfar finns i vissa dofter och i konsten, de finns alltid med mig, men minnena bleknar. När pandemin är över reser jag till Düsseldorf. Saker man gör för att minnas.

Come Here My Love - Van Morrison

villhöver

 Jag får regelbundna rapporter från min student i V. Götalandsregionen, där har de flesta biblioteken stängt och det har blivit väldigt knepigt att mötas inför tentor och annat som behövs för att hålla flitens lilla lykta lysande. För en student som har valt att bosätta sig i smeten för att få tillgång till information och litteratur är det extra svårt. Hon skuldsätter sig, för vad? 

Skillnaden på tillgänglighet och service mellan landet och staden är påtaglig, och sedan vi flyttade hit från Stockholms innerstad har hon fått vänja sig vid mycket som jag har svårt att tro att en innerstadsbo skulle acceptera ens en dag. Allt ifrån skolskjutsen, tand- och sjukvården, kollektivtrafiken, till inköp och nöjena har blivit allt svårare att få ihop under dygnets vakentimmar. Kostnaderna för tiden och resan till arbete, skola, kultur, vård och omsorg, har successivt förts över på individen, och den bristande kollektivtrafiken och samhällsservicen - som lagligen är alla människors lika rätt - skyller våra folkvalda på... kostnader. Det läggs ner skolor och busslinjer på löpande band. När blev vård och skola en kostnad, och kultur? Vi som bor på landet får helt enkelt skylla oss själv, särskilt om vi råkar bli sjuka eller åldras. Något som övergår mitt förstånd är alla gnällspikar häromkring som anser att skattesänkningar är den viktigaste valfrågan, fast säg den politiker som vinner väljare på något så osexigt som höjda skatter eller miljömål, när man för utlovade helikopterpengar kan resa till Thailand på svensk julresa istället? Våra förtroendevalda kommer att skratta hela vägen till sin privatfinansierade sjuksäng med utsikt över ett stinkande innanhav, men först efter att de tagit ett stärkande nakendopp i en hotellpool och tafsat på underordnade. Livet ska ju levas. Trista människor ska vara tacksamma.

Avståndet mellan stad och land blir alltmer likt tektoniska landplattor. Vi glider isär och talar olika språk, behoven är så i grunden olika. Så länge man kan göra politisk och/eller ekonomisk karriär som kommun- och regionpolitiker lär det inte finnas många som verkligen arbetar för sitt områdes bästa. Småkommun, bliv vid din läst. Sverige som land har tappat greppet över sina goda värderingar och i ökande grad efterliknar vi USA, vars system det finns mer än fog för att lämna medan tid är.

Tacksamhet. Är det vad vi behöver? Kan man tackla livet från andra håll; vad är viktigt, vad gäller för att överleva, resiliens och kompetens, sådant som jag har ägnat minst åtta år att fundera på kanske ytterst har varit att kamma utvecklingen mot avgrunden medhårs? Vi gnällrövar bör enas och ta upp de gemensamma problemen istället: sådant som verkligen gör det värt att leva i, och som lägger till grund för varför, vi vill leva i ett samhälle. Vad sägs om medborgarlön!

Under tiden jag började skriva försvann fyra av mina hönor. Jag överraskade en rovfågel som satt på min gammelhöna, henne har jag nu fått begrava, och hittade två vettskrämda hönor under eftersöket. Efter tre timmar hittade jag de övriga, rädda men vid liv! RIP bästa gammelmormor.

Kinks - I'm Not Like Everybody Else

Relief

 

Halva veckan är över och nu tar jag ledigt från lönearbetet. Här i Skåne har coronarestriktionerna tagit fart, och omkring oss stänger friluftsaktiviteter och kontor sina sociala dörrar. Min kommun håller öppet i badhuset för max 50 besökare, så att sådana som jag ännu kan tvaga sig. Det gäller att ta tillvara på de små glädjeämnena. Under gårdagens virtuella möten fick jag höra ytterligare en god nyhet, och plötsligt är boendet tryggat från expropriering. Efteråt gick jag ut i den gula omgivningen och firade och njöt av att bara kunna göra så. Stora och små nyheter som dessa är viktiga för boendet och livet, särskilt för oss som vanligen inte märks i statistik eller prioritet. Livet kan gå vidare. 

Jag håller på att skissa på en text om NPM baserad på Jonna Bornemarks senaste bok. Hon och jag har kommit fram till väldigt likartade slutsatser, men där jag saknar nycklar för att göra mig förstådd och svamlar i jämförelse med de som har NPM att förlita sig på, är hon både stringent och konsekvent. Jag är så glad över att hon har fått ett sådan medial uppmärksamhet, det är både hon och det hon arbetar för värd. Viktigare än så blir det inte. Men nu tar jag ledigt och går ut i min och de sjungande rödhakarnas och gärdsmygarnas omgivning. 

 

Jag läser nu: Jonna Bornemark - Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet.

Daniel Norgren Live at AB Ancienne Belgique, 2016

In awe

 

Det här är min tid. På senhösten finns det verkligen inte någon återvändo, alla förberedelser man har gjort, eller inte, inför vintern avspeglas nu. Det är den mest oförutsägbara årstiden av alla, kanske det är för att hösten aldrig är sig riktigt lik som den ter sig så lockande. Det vilar en slags kalkylerbar oberäknelighet över hösten som både känns trygg och spännande. Till skillnad från våren vet vi aldrig riktigt hur färgerna kommer att bli, eller vad vi får skörda, eller om taket kommer att hålla för stormarna strax innan den långa vintern. Vi vet bara att hösten kommer... eller gör vi det, verkligen. Med klimatförändringarna förändras även årstidernas växlingar, och fundamentet för vår existens.

Hittills har året varit relativt regnfattigt och varmt, och kanske det är för att träden inte vågar släppa sina löv förrän det är absolut nödvändigt som vi har fått denna fullkomliga explosion i gult, tänker jag. Tänk om vi njuter, medan träden lider. Den tanken slår mig ofta, det gäller att inte ta något för givet. Lönnarna ter sig gulare än vanligt, ekarna med, och till och med asparna, som vanligen brukar fälla sina löv i en tråkig pissgul nyans med svarta fläckar, fullkomligt överrumplar med sin rika, gyllene skrud. Asken sticker av med en fantastisk absintgrön nyans, medan alträden och granarna får stå som trista panelhönor och se på, svarta i synen. Mitt ibland detta oändliga, oförklarliga står jag full av förundran och bara tar in, för vad kan jag annat. Och när jag skådar omvärlden med djupa, trånande suckar av hänförelse försvinner alla trista tankar kring miljöförstörelse och klimathot för en stund. Jag får med trädens sista suckar kanske energier och tillräckligt med jäklaranamma för att klara av vintern. När hösten är så vacker som nu är det faktiskt lika fantastiskt att köra till arbetet på en måndag som det var att vara liten och ligga på rygg under granen och titta på alla små ljuskäglor som glittrar i omslagspappret dagarna före jul. Ja, jag är så förälskad i oktober att det nästan inte är sant, och så inihelvete tacksam över att få uppleva det, ett år till. 

 

Camilla Åström & Petra Haraldson tolkar Karin Boye - Hur Kan Jag Säga...

Incredible String Band - October Song

Tillgänglighetsheuristik

Jag söker efter djup. Det finns där, bakom allt. Bakom uttryck som jag har ingen åsikt, jag vet inte, eller strunta i det, finns en värld av outnyttjade resurser, men även en dold agenda. Jag söker efter mening, den som står mellan raderna och kolumnerna, den som vittnar om en annan verklighet bakom förändringen, den som påverkar. När jag söker efter mening går jag in i mitt minne och rannsakar mina gränser. Är jag en konspirationsteoretiker? När minnet felar, och kunskapen begränsas till det jag finner i filterbubblan, då ja. Där ligger risken. 

Att ständigt leta efter mening är att alltid ställas utanför gemenskaper. För risken är, att det som talas däri handlar om samhörighet, och samhörighet ställer krav. Jag söker efter mening bland verk som har glömts bort, är för svåra, för tunga, alldeles för mörka. Gemenskapen söker efter kickar. Ibland önskar jag att jag var annorlunda. När personliga erfarenheter avgör livsval och konsekvensanalyser kan livsuppfattningen bli ett Moment 22, för ju mer skadad jag är dess värre blir slutscenariot. Det gäller att ta sig själv i kragen, och inte se sig så allvarligt an. För vem är jag i det stora, hela.

Människan har långsamt utvecklats till en fredlig varelse, fram tills nyligen har det sexuella urvalet successivt och framgångsrikt handlat om att främja vänlighet och samförstånd, och vreden har efter tiotusentals år av framgångsrika allianser sorterats bort i genetikens sopkorg. Det talas om en våldsepidemi idag, och särskilt i förhållande till virtuella reaktioner. Men jämfört med tidigare tidsåldrar är vi fortfarande ljusår från den aggressivitet som har präglat tider utan samarbetande civilisationer. Vetenskapen har fört oss samman, låt oss värna om den gemenskapen.

Jag tar ett djupt andetag. Och dyker. Igen

Kiasmos - Blurred

Nils Frahm - Says

 

deltid

 

Teun Hocks

Tre ovanligt intensiva arbetsdagar är över. Förra året tog det mig lika många dagar att varva ner, nu bara hälften så lång tid. Impulsen att jobba bort oron sitter i ryggmärgen och kräver kadaverdisciplin och självinsikt. Jag gör en sak i taget, sådant som tillhör dagsrutinen, som eldar, skriver, läser artiklar, lyssnar på radio. När huset har värmts upp, och efter en lång frukost, går jag ut. Fixar med veden, ordnar hos hönsen, går ut i skogen och plockar svamp, tar cykeln om vädret tillåter. Inget kravfyllt, bara sådant som jag känner för och som vädret tillåter. Saker får ta tid.

Om det är utbrändheten eller åldern som har gjort att jag har väldigt svårt att ta mig för sådant som känns kravfyllt, det vet jag inte. Det bara är så. Hjärnan stänger ner vid order som inte känns lustfyllda, och då är det bra att ha fått rutin på hemarbetet åtminstone. Det tog mig en vecka innan jag slutligen ringde tandläkaren, och lika lång tid innan jag fick ordnat med den nya hustaxeringen. Sådant som jag tycker är tråkigt tar tid att ladda upp inför, men jag blir alltid lika nöjd när det är färdigt. Jag är väl litet som en gammal häst. Eller en fisk. Efter ungefär tjugo längder har jag blivit av med alla grå tankar, därefter flyter jag fram i en meditativ bubbla av klart vatten, längdräkning, ljusglimtar och rytmiska andetag. Trötta dagar räcker det att dyka ner i det friska vattnet för att jag ska kvickna till. Vatten är livet. Och nu kom höstregnet, vad jag älskar det. 

Allman Brothers Band - Soulshine

Daniel Norgren - Lonely Girl

torpare

 Ibland sitter hon under en al och tittar på vattendraget, ibland är det under en ek med utsikt över hagmarken. Hon tar cykeln till ställen hon vet att hon får behålla för sig själv, ändå delar hon med sig av bilderna. Är det för att få uppmärksamhet, tänker hon. Kanske det, eller så är det för att roa. Någon kanske får en idé, man måste ju försöka rycka upp sig. Ibland händer det att hon tröttnar på låtsaslivet och kryper upp och kurar ihop sig till en liten boll, men slår ganska snart undan gnället och går ut och gör saker. Det är sådan tur att hon har sin trädgård, det tänker hon ofta. Veden, de små odlingarna, hönsen och katterna, hon är inte utan sysslor. Undrar hur det var för hundra år sedan, när livet inte jämfördes med andra på Instagram och dagsarbetet gjordes under ljustimmarna. Det stickades nog en hel del, och skrevs både brev och böcker. Hantverket är inte vad det varit.

Ibland blir det litet ensamt på torpet, men hon är aldrig rädd. Det är tryggt och varmt, och torrt. För lika längesedan som den där stormfällda granen hon räknat årsringarna på planterades, 95 år, hade torpet varit ett kallt och eländigt ställe. Hon slösar med veden, det är ett bedrövligt slöseri, hon vet det, men nödvändigt för att hålla humöret uppe. Värme gör gott för livsandarna och det håller katterna med om.

Tiden, vad är det egentligen utöver en relativ teori. Rummet är i alla fall krökt.

Branches - Midlake

Rats in Ruin - All Them Witches

Nostalgitrippar

Helgen har kommit med fantastiskt vackert höstväder och klara skyar, dofter av både klorofyll och svamp lockar och det har varit svårt att välja destination för mina små dagsutflykter. Det finns verkligen ett överflöd av pärlor att besöka, både alldeles i närheten men även på en kort bilturs avstånd. Eftersom veckan blev ganska körig, både på ena och det andra sättet, så bestämde jag mig först för att hålla mig i hemtrakterna, men så hittade jag Reservatskartan och började leta... och fann Linneröd. Detta är en plats som jag besökte för ca sex år sedan och sedan dess har kommunens naturskyddsförening inventerat och skapat vandringsleder här. Om jag nu ändå skulle simma, tänkte jag, så kunde jag väl ta en liten omväg, och det gjorde jag alldeles rätt i. 

 

 

Linneröds naturreservat är ett jordbruk som inte har brukats aktivt sedan 1965. Gården ägdes senast av tre syskon, två bröder och en syster, alla var naturintresserade och saknade arvingar, och fastigheten donerades i sin helhet 1992 till Klippanbygdens Natur, en krets inom svenska Naturskyddsföreningen. Linneröd blev 2019 ett naturreservat, och är idag något jag skulle vilja kalla ett friluftsmuseum över biologisk mångfald, och en historisk karta över hur ett lantbruk såg ut före sjuttiotalets och senare års eskalerande effektiviseringar och rationaliseringar. Även om den omgivande trakten består av små lantbruk, och är vacker i jämförelse med många andra och större jordbruk med sina hiskeligt megalomaniska och vansinnigt fula maskinhallar, så är jämförelsen slående. Bara under de få timmar jag vandrade runt här kunde jag se arter som nästan inte syns i Skåne längre, som skägglavar och fantastiska tickor. Måtte syskonens önskan om att låta detta bli ett Natura 2000-område gå i uppfyllelse. 

 

Det finns olika sorters våtmarker här, både rikkärr, mossar och fuktängar, en mindre sjö har nyligen blivit frilagd och den ser ut att kunna hysa roliga trollsländearter. Även skogen är varierad, både i ålder och artrikedom, och det slog mig hur väl den hade stått sig efter stormarna Gudrun och Per. Några granklungor hade väl fallit men i övrigt verkar allt intakt. Uppe på de många rullstensåsarna växer mäktiga och högresta tallar och bokar, i sänkorna reser sig björk, bok och ek och på kärren al och långsamväxande gran, och runt de små vindlande mosskantade vattendragen växer björk, gran, al och asp, varav en del har fått falla omkull och bidra till artrikedomen. Gläntorna kantas av tätare hasselsnår, rönnar, högstubbar av björk och gran och flammande röda lönnar bidrar till att ge marken den där varierande karaktären som jag minns att skog såg ut när jag var liten, de där envetna granplantagen, fanns också, såklart... riktigt så gammal är jag inte. (Fast, om jag tänker efter en sekund så avverkas det faktiskt gran som är yngre än jag idag. Grannens plantage var 40, inte konstigt att man är trött emellanåt.) 

 

Att vandra i en så varierad skog är ren njutning, inte enbart för att jag slipper rivande slyfanskap i ansiktet som man får mest överallt nuförtiden, utan för allt underbart jag och min kropp får uppleva. Blicken leds genom hemliga gläntor där solljuset som tränger igenom får stammarna och bladen att glittra och lysa, och från den majestätiska utsikten uppe på åsarna kan jag se på dramat i dalgångarna, där skuggor spelar spratt med fantasin. Är det ett vattendrag som glittrade till, eller en rovfågel, kanske var det halsbandet från en mård. Och fötterna älskar mig, för under mig är marken varierad och fjädrande. Ömsom går jag bland gungande mossmattor där lusflugorna svärmar, ömsom uppe på torra getryggar där hackspettar och nötväckor spelar, ibland öppnar sig landskapet och då kan jag stå och smygtitta på när beteshagarna omfamnas av knotiga armar från ek, ask och alm. I gläntorna leker årets sista vinbärsfuksar och ängstrollsländor med solljuset, och lärkor och mesar tävlar med trastar och duvor om vem som får den fetaste biten. Nu när hösten kommer och bladverket glesnar blir det lättare att se skogens vackra skelett, och det är till och med möjligt att när vintern är här och frosten biter i vattendrag och grenverk, att det är den vackraste tiden av alla.

 

Where do I Belong - John Mayall and the Bluesbreakers

Viljan

 

När höststormarna börjar göra sig påminda och dagarna blir kortare är det litet svårare att hålla stressen på andra sidan grinden. Just nu är det väldigt många texter och formella beslut som skall tas ställning till, och för en kritiskt sinnad person, med ett humanistiskt sätt att ta till sig vetenskapen, är det ibland svårt att ta till sig textmassorna utan att bli oroad för framtiden. Ibland undrar jag om vi som faktiskt utgör samhället är på rätt väg, om jag är rätt person på platsen, eller om arbetet jag utför är värt mödan. Jag överväger ständigt min plats, både som människa och anställd, och försöker att förstå de incitament som står långt bortom min egen horisont. Ekonomi, marknadsföring eller konkurrens och förtjänst, allt sådant som jag tycker är ren lathet och girighet får inte vara den enda lösningen, så jag tar ett djupt andetag och beslutar mig för att det jag gör ändå spelar en liten roll i samhällsförändringen. 

När jag möter människor under intervjuerna får jag ändå detta viktiga bekräftat; att mitt sätt att se på landsbygdsutveckling är en syn som är delad. De personer som jag porträtterar ser ofta på biologisk mångfald eller ekologi som vida mer än ett varumärke. Vår drivkraft är ideologisk, och går därmed långt bortom personlig vinning. I en region som vår, med ett styre som tycks se allt ur ett snävt stockholmsperspektiv och på Skåne som en homogen plats som saknar kompetens, historia eller andra naturvärden än virke eller spannmål - ett intryck som är lätt att få när man läser riktlinjer och femårsplaner formulerade av byråkrater utan förankring till de, och det som berörs - är det lätt att bli desillusionerad. Men det gror ett motstånd. Människor på landsbygden har en förmåga att tänka alldeles själv, tack. Det finns en kraft och vilja till förändring här som går vida bortom paragrafer och bestämmelser, kanske för att vi måste. Kanske för att motståndet är vår drivkraft.

Den svenska ekonomiska modellen gör det svårt att nyetablera sig på landet om man inte är väldigt förmögen eller har goda kontakter. Banker ger enbart lån till byggen eller renoveringar om Boverket anser värdet vara rimligt, och värden kallas bara beständiga om platsen ligger i relation till arbetstillfällen. Det är denna stadsgenerator som utarmar landet. Trösklarna till drömmen om ett liv på landet har blivit allt högre. Det är alltså inte valmöjligheterna som avgör var du kan bosätta dig idag, utan våra låneregler och antagna kalkyler om en framtida investering. Detta orättvisa system, baserat på tanken att ekonomi är det primära, och livskvalitet det sekundära, är vad som enar oss som har valt att bosätta oss här. Just nu pyr och pyser planer på förändring bland byar och utmarker och jag tänker att attan vad kul det är att få vara med om en verkligt folklig rörelse. För det är på landet det sker. Och när jag får bekräftat att det inte bara är jag som tänker på en gemensam framtid, på global rättvisa och att samvetet är bästa huvudkudden, som jag återfår orken, förmågan och viljan att arbeta igen. 

Mountains O'Things - Tracy Chapman

Fast Car - Tracy Chapman

njutbart

 

Helgen har gått och jag är på ett sådant humör som man blir av god mat och vin, roligt besök och vackert väder. Tösen har varit här med sin pojkvän - som är stadsbo och inte särskilt van vid gummistövlar eller friluftsliv, men han är nyfiken. Förutom att träffa kompisar och festa runt har han fått följa med på de finaste vandringarna närområdet har att erbjuda. Man vill ju imponera... Grabben har nu fått titta på vulkanmarker, märkliga svampar, fuktängar, ångande bokskog och utstått lösdrivande kossor och får på armlängds avstånd, och utöver att behöva klämma in fötterna i ett par nummer för små stövlar, och sen behöva trampa på ojämn mark under ett par timmar, har han stått på näsan på såphala trästegar. Vad ska man inte behöva gå igenom för att stävja en morsa med både hagelbössa och hushållets enda bilnycklar?

 

Nu är den bästa av årstiderna. Hösten har verkligen kommit igång och lövverk och svampar formligen exploderar i kaskader av scharlakansrött, cinnober, brandgult, purpur, magenta, citrongult och absintgrönt. Jag befinner mig mitt i det tidiga italienska renässansmåleriet av Masaccio eller Filippo Lippi, där ädelstensfärger på bladguldgrund får kulörerna att glöda och pulsera inifrån. Naturen är makalös. 

Sedan ett par dagar ligger mattorna i omlott över golven igen och jag har skaffat en som pryder golvet till tösens rum. Idag och strax innan hon for vidare igen hjälptes vi åt att få innerdörren till köket på plats, vilket är det sista som krävs för att ta emot kylan. Jag är rustad... 

Kurt Vile - Wakin On A Pretty Day

oss emellan

 

Landsbygdsutveckling finns inte längre, idag utgår den från ett krympande antal ideella föreningar som med hjälp av EU-stöd och av förhoppningsvis välviligt inställda kommuner (varav flertalet har centralisering som mantra) måste förhålla sig till Jordbruksverket och Tilllväxtverkets marknadslogik. Landsbygd marknadsförs som en turistgrej, alternativt visas landsbygden som ett ekonomiskt problem, och jämförs då med storstädernas "tillväxtpotential". När marknadsliberalismen styr tappas fotfästet, och jorden och naturen är något som kan skyfflas från en plats till en annan, likt kolumnerna på ett excelblad. Likadant är det med synen på människor. 

Vi arbetar på det, även om direktiven känns orimliga så vet vi att det finns gott om människor som förtjänar bättre, och mängder av erfarenhet, kunskap, kultur och naturvärden att förvalta. Även på landet. 

Törnrosasömn

 

Någon har varit på bio och haft kul ihop

På flödet dyker det ibland upp bilder eller berättelser som får mig att fundera litet extra. Sådana handlar om sysslor som förut varit helt vardagliga, som skrattande barn på biografer, festivalbilder, befolkade arbetsplatser, ja alla bilder på människor som står tätt ihop. Jag reagerar instinktivt på närheten, till och med när jag ser det på bild nu. Corona ställer verkligen till det, det där uttrycket social distans, som visserligen har blivit kritiserat eftersom det lyfter ett annat stigmatiserat ord, ensamhet, har blivit en sorglig sanning för allt fler. Sveriges befolkning behövde inte några drakoniska krafttag, vi lägger frivilligt den fuktiga filten över våra liv och begränsar oss självmant. Men allteftersom tiden lider far alldeles för många onödigt illa av tystnaden. Här ute på landet kan det ta dagar mellan mötena, ja till och med att höra mänskliga röster utöver radio eller TV kan ta veckor för somliga. Vi får till och med ta till telefonen ibland... 

För egen del har det inneburit att måndagarna, som är den enda veckodagen då jag träffar mina kollegor, nu uteblir, och helgens jätteroliga möte med en kompis som jag inte har sett på åratal fick ställas in, allt för säkerhets skull. Konsekvenser är naturligtvis svåra att överblicka, men det blir allt tuffare för mig att finna relaterbara inlägg som kan ge goda impulser kring landsbygdsutveckling. Hur ska jag kunna väcka människor när jag själv sover? Visst, att gå promenader och se vackra ting är viktiga avbräck från tankarna, och ska absolut inte förminskas eftersom det finns många som inte ens äger den möjligheten, men jag undrar hur det kommer att bli nu när mörkret sluter sig. Ibland kan jag t.o.m. sakna den där irriterande grannens oljud eller spolningen från toalettrören. Saknar både kramarna från kända, och närvaron från okända, det blir svårt att få ihop det där, särskilt om ekonomin ställer krav på ytterligare återhållsamhet. Vi lägger mer tid på småsaker, som för att vinna tid eller hitta jämvikt i tristessen. Istället för att göra en liten resa till vännerna har jag nu börjat lägga pengar på sådant som jag inte har brytt mig nämnvärt om tidigare, som att återupprätta en obefintlig skivsamling eller samla på mig böcker som jag egentligen saknar både plats för och ork för att plöja igenom. Petitesser har på många vis tagit över vårt fokus i livet, men jag antar att det är ett steg på vägen mot att hitta en ny strategi som känns åtminstone litet kul. 

Det blöder över.

Kjell Höglund - Man vänjer sig

Oktober

 Efter sex timmars klyvning är man ganska spak, men sakta fylls vinterförrådet och jag kan se fram emot en behaglig inomhusvistelse utan att behöva ge mig ut i snöyran för att spänta. De första åren högg jag ofta dagligen och det tog några år innan jag fick till en rutin som fungerar för mig. Nu sitter jag och smälter en enorm portion pasta med svampsås på gårdagens smörstekta kantareller och taggsvamp. Det är inte mycket svamp i skogarna än, men det tar sig faktiskt. Trumpetsvampens småttingar har inte sniglarna hittat än, och grisarna har visserligen bökat på samma platser som jag letar på men verkar undvika åtminstone några av svamparna. Ollonen får de ta. 

I trädgården är det litet mer fågelliv igen efter en tids stillhet, mest hörs väl gärdsmyg och svarthätta, stjärtmes, rödhake, nötväcka och de tre hackspettarna. Kråkfåglarna har verkligen ökat de senaste åren, jag vill minnas att de var en raritet när vi flyttade in 2012. Idag hörs de mest hela tiden. Igår kunde jag se på hur fem nötskrikor vrenskades i den stora häggen, den som trodde att de bara skränar tar sorgligt fel. Ibland hördes även kurranden och lågmälda purr, jag tror att det är så de meddelar sig mellan det där omisskännliga skränet som hördes när någon försökte leka herre på täppan och behövde näpsas litet extra. Kråkfåglar är väldigt kul att kolla på, (just det, jag måste ta kontakt med Osvath för en intervju!) och nu väntar jag bara på att få höra nötkråkan också, den ska finnas i närheten. Om kvällarna hörs kattugglorna och räven, och eftersom det är brunsttid så gör hjortarna sig påminda alldeles inpå knuten. I övrigt hör jag motorsågarna fortfarande, de är inne på sjätte veckan nu och jag måste höra hur kedjorna skriar och braket från ytterligare en grov stam som fälls. Sådant gör ont i själen. 

Det finns en liten risk att jag har blivit smittad av Cov19. En kollegas barnbarn har testats positiv, så helgen blir lugnare än planerad. Tösens tenta verkar ha gått bra och hon är nu inne på nästa halvlek av cellens uppbyggnad. Nu när jag har fått se hennes vackra anteckningar tycker jag cellbiologi liknar filosofiska resonemang om viljan att leva. Älska Schopenhauer. Om mindre än en vecka kommer hon hem!

How Lucky, Kurt Vile & John Prine

Barbiturater

 

På simhallen idag mötte jag en dam som jag brukar möta där, och varje gång blir hon väldigt ledsen när vi ses. Hon ber alltid om ursäkt, och jag säger alltid att hon inte har något att be om ursäkt för. Jag vet varför hon blir ledsen och säger henne att sorg är något som måste ta sin tid. Ibland kan den gå över väldigt fort, ibland tar den en livstid, och vi får lära oss leva med den, så är det bara. Man kan bara acceptera det faktum att sorgen är en viktig del av livet, och att känna sorg är en kvalitativ känsla som får oss att utvecklas till goda individer. Jag tror att hon egentligen saknar någon att prata med, och att hon när hon ser mig tycks bli påmind om det, vilket är väldigt tråkigt. Samtidigt tror jag att hon faktiskt känner sig en smula lättad över att få gråta ut en stund ibland, och ihop med en människa som är där fysiskt. Vi känner inte varandra mer än att vi har pratat litet i bastun, så som man gör på badhus, och annars när vi möts säger vi mest korta strofer till varandra och ler litet. Hennes reaktion är helt normal, och av den har jag också förstått att hon inte knaprar antidepressiva. Hon är, så att säga, hel i sitt känslospektra.

Jag kände en pojke en gång vars mamma hade ätit antidepressiva så länge han kunde minnas. Han kunde berätta om hur avtrubbad hon hade varit redan då han var barn, men samtidigt var det bilden av henne som hade lagt grunden för hur han såg på relationer, ja kvinnor då. Känslor var något han skämdes över, och som han aldrig kunde visa riktigt annat än genom text, musik eller genom mer obskyra rollspel som jag inte behöver komma in på här. Samtidigt som känslor var något han höll för fint, och bejakade, blev de instängda och kliniska, och jag minns hur vi, när vi pratade om det där, aldrig riktigt lyckades komma inpå varandra. Att nämna hans mamma i de situationerna vore både elakt och lågt, och vårt förhållande dog ganska snart kvävningsdöden.

Att det är så många som knaprar piller för helt normala känslor är oroväckande. Plötsligt står vi inför en tid då känslor bara kan dryftas mellan människor som står på samma nivå av sedativa intag. Kanske är det därför som det har blivit så vanligt att starka känslor avfärdas som antingen onda eller goda? Om man inte känner något speciellt när man är ledsen eller glad kanske det t.o.m. blir så att känslorna lätt förväxlas, för hur ska man kunna veta när signalerna uteblir. Tänk bara om t.ex. skadeglädje främjas eftersom du ler, och smärta undertrycks eftersom du gråter. När gråzonerna mellan vad som är ett normalt eller abnormt känsloliv suddas ut, kan vi då kalla oss människor i ordets rätta mening... Att känna något alls har med drogerna blivit en ständig jakt på superlativer, en slags känslornas idrottsprestation, där en känsla är vinnare och den andra skall bort. Lyckopiller har suddat ut de fina linjerna, nervtrådarna som utgör livets mening. Den största delen av hjärnans volym. Puff.

Att veta varför jag känner något är en förutsättning för att jag ska kunna göra något åt det som är fel, eller veta att jag är på rätt väg. Historiskt sett har känslor alltid förstärkts eller dövats på något vis, alkoholintag och droger är nästan lika gamla som människan själv. Men att behöva gå drogad igenom livet bara för att fungera på arbetet, eller tro att relationen måste hållas utan dippar måste väl ändå vara som att vada i en grå gröt. Det skulle faktiskt vara outhärdligt, eller så är det bara jag som är väldigt gammalmodig som tycker att förebyggande är att föredra. Våga vägra konsumtion. Våga vara pinsam, blödig, euforisk, människa!

Homegrown (Full Album) - Neil Young

Jag läser om: Idioten av Fjodor Dostojevskij