torsdag 30 oktober 2014

energiinjektion

litet suddig i kanten
Det sägs att man skall ge sig upp på hästryggen så snart man har blivit avkastad, så idag var T och jag på turridning i nationalparken. Vädret var kanon, haflingerhästarna fantastiska och jag har väl aldrig sett så mycket fågel i skogen förut. Att skåda fågel på hästryggen är super, likadant var det när vi red i fjällen för tre år sedan. Man kommer alldeles nära djurlivet på ett helt annat sätt än till fots och varför kan man ju alltid spekulera i.

Varje gång jag sitter på hästryggen måste jag tänka varför gör jag inte detta oftare, detta är ju livet. Det är klart att ridning är en dyr hobby, att en hobby kräver en inkomst och så, men fortsätter jag att skylla på annat kommer jag aldrig att göra det där jag drömmer om. Sedan T var liten har jag lovat mig att börja med ridningen igen, så då satte jag upp ett mål. Jag lovade henne att börja när hon kunde galoppera, vilket måste varit för en sisådär fem år sedan... då bodde vi iofs i Stockholm och ridning där är superdyrt. Men ändå. Hur länge ska jag låta ekonomi styra mina val i livet, det är ju både tråkigt och fruktansvärt långt ifrån det jag brukar framhålla som jag. Nej, nu räcker det, nu ska jag börja leva. Är man snart femtio så har man halva tiden kvar!

Livet är så mycket mer än arbete. När chefen kallade in mig förra månaden och bad mig gå upp i tid, fattade han aldrig att jag är effektiv eftersom jag är rutinerad och för att jag inte har tröttat ut mig med en heltid. Mina arbetstider inklusive pendlingen har varit 11 h./dag och det tär på krafterna, familjen och livet, särskilt om man har stressymptom. Under sina sex månader som chef har han sagt upp två personer och en av experterna har gått självmant. Hon stod inte ut längre. Personalen lever under ständiga hot om konkurs och när vi har skrattat och pratat om sådant som inte har varit direkt arbetsrelaterat har han skrikit och gormat och hotat med uppsägning. Ibland har mina kollegor t.o.m. fått utstå detta framför kunder, så detta kom inte direkt som en överraskning. Just nu är jag glad över att jag inte har låtit honom suga ur mig helt, jag har fortfarande mycket att ge. Min ork ger jag inte bort förgäves.

tisdag 28 oktober 2014

ess i rockärmen


jag ligger på schäslongen och pustar ut litet, snart är det dags att laga tjejmiddag. T har bjudit in en kompis på övernattningskalas och henne hämtar jag snart. Ute på långrundan idag fick jag äntligen det där efterlängtade genombrottet. Positiva tankar, värme och kärlek till livet. Nyckeln var omgivningarna och en fantastiskt fin dag i övrigt, tillsammans med mitt gryn. Vi har stökat i hemmet inför kvällen och hon har karvat sin första Jack o'lantern, en Cheshire-katt. Förstås.




Träden står i brand.  Det var perfekt att ge sig ut i eftermiddagssolen och få se skogens och bergens guldiga trädtoppar glöda i kapp med rasmassornas brons. Mossorna är galet absintgröna i det orange ljuset. I bäcken rinner smält guld. Magiskt, som jag kommenterade en dam med kameran i högsta hugg. Det fåtal människor jag mötte var alla rarare än vanligt, alla behängda med kameror och uppslukade av det andliga ljuset som omgav oss idag. Det är aldrig tråkigt här och det är absolut inte synd om mig som måste vandra ensam, tvärtom. Jag tycker om att få gå i mina egna tankar och ta in ljuden från omgivningarna. Idag hördes skogen kanske mer än vanligt, löven som var torra rasslade under stövlarna, bäcken var välfylld och forsade glatt, uppe på krönet blåste en ljum vind och ruskade om de sista torra löven så att ljudet blev sådär perfekt, varken vresigt eller mesigt. Jo, jag älskar verkligen mina omgivningar.




Igår under simningen kom jag på den geniala idén att börja lista glädjeminnen. Efter nära tre timmars försök att sätta ord på sådant jag uppskattar fick jag ge upp, det var oerhört gripande och förmodligen var jag även alldeles för trött. Att sätta ord på känslor är svårt, och det blev bara pannkaka av alltsammans. Till råga på allt grät jag floder. Det finns inget som triggar gråtreflexen lika bra som skönhet, godhet och kärlek och man måste vara mogen och noga förberedd. Idag gick det alltså mycket bättre och medan jag gick där i allt detta underbara kom tankarna. Jag väljer att behålla dem för mig själv ett tag, tankar blir lätt förvrängda och verkar bäst i det fördolda. En hemlighet är ändå mer kittlande än en berättad sanning och den kan aldrig missbrukas. Hjärnan är mitt största erogena centra, mer behöver ingen veta. En har varit med om så mycket vackert i livet och med sådana guldkort i rockärmen klarar man sig alltid.



måndag 27 oktober 2014

Om ett träd faller i skogen...

The Look granskas, okänd fotograf
...men ingen hör det, gör det då ett ljud? Så inleder George Berkeley ett klassiskt filosofiskt tankeexperiment som handlar om objektivitet och subjektivitet. Han liksom jag ifrågasätter materialistiska svar på 'immaterialistiska' frågor och Berkeley vill liksom sina samtida filosofkollegor ge svar på tänkandets gränser. Frågan är aktuell idag med, i allra högsta grad.

Som alla vet är summan av alla laster konstant. I huvudet är det litet rörigt för närvarande så jag testar mig själv genom att skriva sådant som kommer in, utan större redigering. Genom att skriva av mig kan jag få både distans och ordning på tankarna.

Boken jag läser förflyttar läsaren till femtiotalets Europa. Berättarjaget skildrar skickligt och utan pekpinnar en kvinnas villkor och gränsförflyttningarna som görs handlar inledningsvis om utseende och medelklasstatus. På den tiden krävdes det ett större mått av mod än idag, för att utmana det rådande idealet och författarinnan som har ett ambivalent förhållande till sitt kön skyller gärna på sexualiteten i berättandet. Sådant är ju alltid spännande, särskilt i jämförelsen med sig själv. Jag både känner igen mig och inte, och måste givetvis även göra en jämförelse med min mormors berättelser från 1950-talets Europa. Min egen mamma har tyvärr aldrig berättat så mycket om sin ungdomstid, annat än givit svar på de fotoalbum jag hittade uppe på vinden och som jag brukade sitta och bläddra i som liten. Mamma som var en duktig tecknare, gjorde ofta vassa karikatyrer av vännerna och det märktes på fotona att hon levde ett kul liv där i internatskolan i Schweiz och hemma i kroglivet i Düsseldorf. Mamma växte upp i gamla stan, som ensam dotter till hotell- och restaurangägare hade hon tillgång till alla ingredienser som gör livet till en fest. De flesta fotona vittnar om roliga fester,  hon ser ut att trivas bland de grimaserande och pussande vänner som omger henne, vem som fotograferar är osäkert. Kanske en pojkvän eller en väninna. Mamma ser ut som en given centralgestalt, utan att vara uppseendeväckande fåfäng eller utmanande utgör hon en perfekt balans av smak och lättsinne, en kul tjej som man vill ha i sin vänkrets. Min mamma tycker inte om att diskutera, kanske det beror på att hon känner sig underlägsen på grund av språket men med ledning av fotona så umgicks hon inte med en intellektuell krets, utan gillade att ha kul helt enkelt.

Livet var nog roligt på 50/60-talet om man inte ifrågasatte saker och hade det väl förspänt. Mormor tyckte säkert detsamma när hon blåste runt i Europa i sin lilla ljusblå Karmann Ghia. Hon körde ofta till sjödistrikten runt Italien och Schweiz, där besökte hon mamma i privatskolan i Genève och berättade förnöjt för mig hur hon och hennes bästa väninna väckte uppmärksamhet i korta små shorts och platinerat Marilyn-hår under en weekendresa till Italien. Den utsatthet som författarinnan beskriver kontrasterar mot mormors njutningslystna iver att få uppmärksamhet. Mormor litar säkert blint på säkerheten från hotellets loungeatmosfär och befinner sig aldrig längre från hemmet än några timmars bilfärd. I boken däremot, skildras en metamorfos som sker hos rollfiguren då hon reser runt i Europa. När jagets ekonomi rasar, rasar även de snäva inlärda idealen och hennes världsbild förändras i grunden. Det har hela tiden varit ett medvetet sökande, en wallraffande jakt på objektiva sanningar som drivit henne att uppsöka sådant som tidigare skrämde henne. I sin iver att bli författare vill hon skriva och tänka som en man, men märker successivt uppdragets omöjliga karaktär, så hon utmanar sin medelklass-egenbild för att se sig likasinnad, emanciperad med de samtida männen. I ett par av de manliga vännernas jeans och i sandaler känner hon sig mogen att ta sig an uppdraget, men märker ständigt av blickarna som dras mot hennes bröst och till gylfen. Vare sig min mamma eller mormor har varit med om en sådan omvälvande sak som en ifrågasatt social position utgör. Deras världsbild står ännu relativt intakt trots att de har levt mitt i Europa under efterkrigstiden, eftersom de har valt att inte utmana den sociala statusen. Det har aldrig fallit dem in.

När Christian Dior lanserade The New Look 1947-57 och kvinnan åter skulle snöra ihop inälvorna för den karaktäristiska timglasprofilen, var det den nya politiska agendan som utgjorde tankematerial för det estetiska idealet. Under femtiotalet var kvinnor i hög grad uteslutna från sådant som formade människans självbild. Inom filosofi, vetenskap och politik stod den heterosexelle, vite mannen oemotsagd och ville du knysta något annat riskerade du bli stämplad som avvikande och dissident. Det var under 1950-talet De Stora Berättelserna berättades. Sanningar var objektiva, manliga, beundransvärda och allvarliga. Femininitet och ungdomlighet var slogans. Det supermoderna mediet Televisionen spred Marshallplanens handelsideologi, där kvinnorna var konsumenter, männen producenter. Uppdelningen var strikt. Jag tänker TTIP och dokusåpor idag, på hur enkelt det är att slukas in i lättja och enfald och känner igen mig i författarens kamp mot väderkvarnarna... bigotteri, dubbelmoral, och ekonomisk/ ekologisk ansvarslöshet. Tänk vad lätt livet kunde vara med skygglappar och tänk så oerhört meningslöst. Jag fortsätter därför att ifrågasätta, grubbla och revidera, för mig finns inte någon återvändo. Bitterfitta? Menslor?


Anders Petersen, känd fotograf

lördag 25 oktober 2014

allvarligt talat

många bäckar små
det är lördag och lovets första dag, åtminstone enligt tösen som igår firade sin 13,5:e födelsedag. När man är 13,5 år räknas dagarna, sådant är jätteviktigt så vi lagade oss en extra lyxig middag och kröp därefter upp framför Tim Burtonfilmen, med choklad och nötter. I morse vaknade vi båda onödigt tidigt, jag kunde höra henne öva på sin gitarr så jag läste litet innan vi möttes i köket inför helgfrukostbestyren.

Frukostar ska vara långa, njutbara. Hennes pappa brukade skämma bort mig med yoghurt och säsongens frukt, hembakt bröd och hett te med påföljande kaffe om helgerna och så har det förblivit. Jag tror att detta var en av anledningarna till att vi blev ett par en gång, jag brukade säga att det berodde på att han hade ugn och badkar, fast det är förstås en sanning med modifikation. Han hade en Thorens skivspelare med. Det där badkaret användes till allt möjligt, tvärhyllan var perfekt vid akvarellmålning och för serieläsning med vinglas för två pers, och under regniga dagar tjänade det som skoställ - utöver att vara badkar, då. Från mina 19 m2 på Spänstliden var denna lägenhet på 25m2 ett lyft, vi hade separat kök med ugn och kylskåp, soffa, fåtöljer, skivspelare, king-sizesäng och en hall med väggfasta garderober. Dessutom; P hade inte mindre än två gamla fina mopeder som vi puttrade runt sjöarna med om somrarna och med min röda Renault5:a kunde vi ta oss vart vi ville på vintern, så länge det fanns pengar till bensin. Inför vårsäsongen avdubbades bildäcken och om vintern hoppades man slippa alltför mycket halka. Spänstliden frestade hårt på min lilla bil. Som namnet röjer bodde jag i Dalslands tuffaste backe, vintertid. Jag lärde mig parkera intill vägen och använda Spänstliden som starthjälp, det gällde dock att bromsarna var kuranta nog för att kunna stanna vid korsningen nedanför. Där nere höll jag en gång på att kasa in under en långtradare som var på väg mot den idag nedlagda Duni-fabriken, en annan vinter höll jag nästan på att hamna i Dalslands kanal som flyter på andra sidan vägen.

Spänstliden figurerade även i en märklig dröm jag hade, strax innan jag flyttade in till P. Det är en av de få drömmar jag länge kunde minnas i detalj och jag har givetvis funderat mycket kring innebörden som har ändrats med tiden och livet. I drömmen fann jag mig inledningsvis stå och diskutera med en väninna, U, om mina möbler och husgeråd som hade hamnat på parkeringsplatsen nedanför lägenheten. Orsaken till att de hade hamnat där var oviktig, vi diskuterade föremålen per se. När sedan alltfler deltog och gjorde diskussionen tröttsamt högljudd tog jag skogsvägen som var genvägen till P:s lägenhet. Ungefär halvvägs in i skogen kom tre affärsklädda japaner vandrande emot mig. Det var här jag upptäckte att jag var naken så jag fick skamset och skyndsamt gömma mig i vägrenen bland buskaget, där jag låg och tryckte tills de hade passerat och sedan traskade jag i skydd av nattmörkret hem till P. Idag är drömmen faktiskt åter aktuell, eftersom P och U är ihop efter en del trassel med skilsmässor och bodelningar. Man kan säga att cirkeln är sluten. Jag undrar ändå vad japanerna gjorde där i skogen, men det återstår att se. Drömmar, ser ni, skall tas på största allvar.



Jack Bruce - The Ministry of Bag

Fuck Cancer!

Somliga människors bortfall kommer som en total överraskning och chock. Kim Anderzon var för mig närmast ålderslös, odödlig, ungefär som en förälder. Tänk om man klarar av att göra sorti på samma grandiost osjälviska och osentimentala sätt som hon.

ViVagina O Skalliga Primadonna! 

torsdag 23 oktober 2014

torsdag evening

varvar ner efter dagen, whisky och musik, brasa och stilla mörker utanför mina fönster. Som vanligt blev det en irriterande lång kö in till Malmö i morse, fast bakom snöpinnemaskinen som softade på i 40 km/h hann jag spana in några snygga svanformationer som blänkte vackert mot en uppgående sol. Jag tänker ibland på stockholmskollegan L. smarta tips - att passa på att se världen omkring sig vid rödljus. Allt händer ju hela tiden, man blir lätt en förlorare i stressen så det är bara att tänka till och ta över de påtvingade pauserna, göra dem till sina. Pauser är bra.

Idag var det stressigt på jobbet, jag tog fem minuter extra på lunchen och kände mig busig. Pliktade genom att handla en låda kakor till kaffet, Bond-kakor. Kollegan D kunde döda för en påtår, lade två vikta tallriksställ i kors framför bröstet. Guess you had to be there.

Chefen är en idiot. Han är väl en stressad idiot men inte inte mycket mer. Vi fick åtminstone lönelappen denna månaden med, undrar hur länge hans ekonomi ska stå ut. Vinnarskalle, han nöjer sig kanske inte förrän vi alla är neddragna. Träffade A på lunchen, hon berättade var hon skall börja arbeta sedan hon sagt upp sig. Jag lyckönskade henne, hon är värd all lycka, fina människa. Hon lät en annan kollega bo hos henne när kollegans kille fick en psykos, då kände de inte varandra än. Kom att tänka på min namne i Tyresö som gjorde samma sak för mig och på alla dessa ytterligheter man har varit med om.

Brasan sprakar, det är tyst och lugnt. Kylskåpet surrar från köket och jag har inte lust att lägga mig riktigt än. Jag har påbörjat en ny bok och den gör mig glad, tänk att jag aldrig har läst Birgitta Stenberg tidigare, det känns nästan overkligt. 

tisdag 21 oktober 2014

lista för själen

läser och lyssnar och blir så jäkla arg och ledsen på vad som sker inom delar av den svenska psykiatrin, maken till dumhet och grymhet. När du mår dåligt kräver kroppen direktkontakt, gärna av någon du litar på och har en god relation till, det kan man läsa om här, men för att förstå detta krävs ingen doktor i kärnfysik.

Under förutsättning att du har vissa basala förutsättningar (som någon i din närhet) kan det kännas skönt med handfasta råd från en utomstående som man kan beta av och känna sig nöjd av. Idag har jag faktiskt gjort en lista på sådant jag måste göra för att gå vidare i livet och jag har redan strukit de första två punkterna. Resten är work in progress, men jag har en lista i alla fall och jag känner mig nöjd med min insats. Under promenaden efteråt kändes det redan som om ett tungt lass fallit från mina ömmande axlar. Senast jag hade så ont i nacken var våren innan vi flyttade hit. Rådet jag fick av sjukgymnasten då var att ändra på livet eller att medicinera. Jag avskyr droger men fick lov att käka Paracetamol med modifierad frisättning i kombination med en annan substans jag inte längre minns, för att bli av med inflammationen som hade lägrat sig som en stel knut i nacken. Jag såg det som ett nederlag vill jag minnas, och jag lovade mig så att aldrig behöva hamna i samma situation igen. Att medicinera bort en smärta man kan diagnosticera är att ersätta ett problem med ett annat, det har jag alltid tyckt. Fast har man svårt att sova så har man. Min nacke var då så stel att jag sov utan att nudda kudden med huvudet, och under dagtid kunde jag knappt luta huvudet, inte alls åt ena hållet och litet grand åt andra. Riktigt så illa är det inte idag dock.

Som ni märker så har jag lovat mig att även tycka litet synd om mig själv ibland, så snart kan jag checka av den punkten med. Listor är kanske inte så farliga ändå!


Skylar Grey - Dance Without You



söndag 19 oktober 2014

hämnden är ljuv

ute på regnpromenad, tänker på hur svårt det är att ge av sig själv när man mår s-k-i-t. Jag har några bekanta som har den gåvan, att sprida glädje mitt när det ser som mörkast ut. Tack alla ni fantastiska som vet att endast en liten tanke krävs för att vi andra skall orka lysa upp. Men snart är det pay-back time.

Jag har plockat upp trådar under veckan och det verkar så sakteliga som om väven börjar ta form. Visit hos en kär vän, ett samtal över nätet med en annan, ett ex på besök, middag hos ett annat. Mitt liv kan likna aska och ruiner men det som ses som en katastrof för en kan te sig som himmelriket för en annan. Jag har en fantastisk relation till mina två ex, idag är de mina bästa vänner och utan dem hade T inte haft tillgång till hela sitt liv. Att förstå det är viktigt för att inse hur mitt liv ser ut. Aska och ruiner, men en god grund att bygga vidare på. När mina morföräldrar hade köpt sig sitt drömhem strax före kriget insåg de aldrig hur lätt det var att förlora allt förrän kriget bröt ut. Inte mindre än två gånger fick de se sitt hem utbombat, varje gång byggde de upp det igen, på grunden av det gamla. Oförtrutet. Det sista som överger oss är hoppet och den envisheten har jag vuxit upp med. Det arvet är jag glad att jag har idag.


tisdag 14 oktober 2014

Skrock

ur led
jag skulle vilja skriva kort och koncist, med en punchline som käns i maggropen och som får alla läsare att förstå. Nu vet jag förstås att det är omöjligt men viljan finns där. Främst att skriva kort och koncist och sedan i andra hand att få alla att förstå, fast det första är en anomali, det andra en utopi.

Idag har jag varit på kvinnojouren. Stället är så hemligt att det tog mig 30 minuter att hitta rätt. Man kan kalla det terapi att ge sig ut bland folk och fråga om vägen till... ja, ni förstår. När jag sedan hade lastat ur mig allt det där jag helst bara skulle vilja begrava så stöter jag på en person som står i nära relation till N. Ödets ironi eller nåt. Nå, jag väljer att kalla det humor, en svart variant som passar mig.

Egentligen hade jag skrivit ett långt inlägg igår men jag väljer att lägga det på is, eftersom det var tänkt som ett avsked till er alla. Min blogg började som en terapeutisk tanke under en tid då jag mådde riktigt dåligt och nu är jag tillbaka på ruta ett, så förhoppningen om att göra framsteg grusades redan efter första försöket. Sju år tog det att inse att jag mådde så bra att jag orkade ta ett steg in i ett förhållande. Sju år är lång tid. Tid ja, så var jag där igen. Rundgången ekar. Tid tid tid tidtidtid. Jag kan inte ljuga och säga att jag inte är orolig, för det är jag allt litet. Fast jag orkar inte tänka på vad, varför och hur jag skall komma över oron, det finns andra saker att göra. Jag har inte tid. Inte tid. intetid.

Sju år.

Free - Worry

måndag 13 oktober 2014

projektioner

det hade varit så enkelt om man bara fick lägga saker bakom sig och gå vidare. Tyvärr så är det inte så enkelt alla gånger. En kort tid efter domen kom ett brev hem till mig med alla domstolspapper. Överst i högen låg stencilen "Hur får du ersättning för dina skador? En dom är inte nog. Du behöver agera." och den var signerad Kronofogden och Brottsoffermyndigheten. Jag skulle nu själv se till att driva in den dom som jag blivit ålagd att kräva som ersättning, inget sker av sig själv som bekant. Jag väntade med detta tills för en vecka sedan, kanske i en förhoppning om att förövaren skulle ta ställning till hur han ville agera. Jag menar, det vore ändå logiskt att en som dömd skulle vilja göra rätt för sig så snabbt som möjligt, eller är det bara jag? Jag tänker att det skall mycket till innan jag vill ha med myndigheter som kronofogden att göra, och att jag därför skulle se till att göra affären kort. Men sådan är jag.

Eftersom jag har haft med kronofogdemyndigheten att göra förut och verkligen inte ens önskar min värsta fiende ett sådant öde, tog jag den 8/10 kontakt med N för att fråga hur han hade tänkt betala, tanken var att han skulle komma med ett förslag, kanske en avbetalningsplan och slippa gå från sitt hus. Svaret kom kort därpå, han ville betala och önskade kontonummer, att han hade pengar i Europa och de skulle komma honom till godo i början av nästa vecka. Av mitt ombud hade jag fått en uträkning, baserad på det som stod i underlaget och detta sände jag tillbaka till N tillsammans med bankuppgifter, Iban, Bic.

Den 10/10 fick jag ett nytt mail från N där han klargör följande:

Tack för att du svarar Petra,tack! Ja,det är svårt.jag har aldrig varit med om något sådant här tidigare.jag ska iallafall börja med IDAP i Malmö nästa vecka.Jag ska bo i mammas hus nu när hon åker till min bror i 6 månader. Vi löste det så.

Vi löste det så. Själv har jag inte varit delaktig, inte fått information ens av myndigheterna, inte haft en chans att ens reagera eller agera. Vi innebär i detta fallet första person, alltså utifrån en helt annan horisont och position än min. Berättelsen hade kunnat sluta här, jag hade kunnat gå vidare med mitt liv och han med sitt och kanske vi en dag hade kunnat och orkat se varandra i ögonen efter detta, men nu? Jag fick en chock.

Den 12/10 kom ett nytt foto i min mail. Fotot var taget av dottern under en hemsk resa i båten med minnen därefter. T hade skurit sig i handleden med en engångsrakkniv. Jag grep om hennes handled och frågade vad det var för märken, hon svarade undvikande och såg ned. Skämdes, stackars liten. Resten av resan satt hon och jag och pratade i fören. Hon hade känt sig åsidosatt, ensam och bortglömd sedan N kom in i mitt liv och detta tog jag hårt. Ett värre öde för en förälder får man leta efter, hur det känns för en ensamstående... Det gör mig ont att berätta. Vad jag redan hade fått uppleva och som nu skulle eskalera, var hur N under flera tillfällen tog tillvara på sådant han kände till om mig och använde sig av mina skuldkänslor, särskilt dem jag hade till T för att såra, förnedra och skada mig. Han använder sina egna traumatiska barndomsminnen och jag måste stå till svars för dem. Bilden han skickade mig igår, den 12/10, hade T tagit strax innan upptäckten. Det är en bild på N och mig, våra ansikten är frånvända och blickarna vända åt olika håll, alltså ett mycket personligt, symbolladdat foto som han visste jag skulle reagera starkt på. Jag returnerade mailet med en fråga: Varför? Svaret som kom natten till idag löd såhär:


jag vill sitta med dig på en stubbe i skogen där du kan skrika ut din ångest på mig,spotta på mig,snörvla på mig,slå mig. Petra! jag är en människa,jag har känslor,det vet du. Kryp ur din bubbla och vi fixar vår ångest tillsammans så vi kan gå vidare i livet.Vi skulle behöva gå på terapi tillsammans båda två efter detta. Du är lika störd som jag och det vet du....Jag är inget monster. Jag mår lika illa som du. vilket avslut! Det hade varit så mycket enklare om man hade hatat dig. Men det gör jag inte.Jag tänker på dig hela tiden. Jag är ledsen,förlåt.

Jag tolkar detta som ett sätt att åter igen föra över sin skuld på mig, att göra mig delaktig i något han personligen känner. Att överhuvudtaget ens tänka tanken att slå en annan person är mig så främmande och i det han skriver finns mer av honom än av mig. Jag tror nu att han reagerade så starkt under natten den 2 augusti just därför att jag inte slog tillbaka, att han provocerades av min passivitet. N skriver till mig att jag skall krypa ur min bubbla, jag har ångest, jag skall gå i terapi, jag är störd. Känslan jag får av detta, är att återuppleva alla anklagelser han kommit med under de gånger han misshandlade mig och de övriga gånger han har skrikit åt mig och krävt av mig att ta ansvar för hans ilska och ångest. Allt är mitt fel i hans ögon och han dikterar min sanning utifrån sin egen erfarenhet. Därför kunde han sitta kvar i rummet under natten den 2 augusti och sedan gå och lägga sig och sova, i huset bredvid mitt, med gott mod, trots att jag låg i ett rum intill, slagen och omtöcknad efter en hel natts misshandel. Helt plötsligt går det upp för mig att hans empati endast gäller egot och att den bild han har av mig är sorgligt förväxlad med honom själv. Han projicerar, som det heter på klassisk psykoanalytiska. Jag tycker synd om honom, men enbart för detta abstrakt begreppsliga. För att tycka synd om honom som fysisk förövare och mobbare, det kan jag inte. 

Det tog mig många, långa år att komma tillbaka som människa efter min förra livskris, nu önskar jag att jag kunde vrida fram klockan men min ambition är att det ska gå snabbare. Med tiden kommer även N att inse att han har haft fel och snart kommer även glömskan och förlåtelsen. Jag litar på dem, mina bästa vänner. 

En kort avslutning på detta måste ändå handla om hur jag har hanterat mina livskriser i förhållande till tösen. Kanske är det tack vare vår känslomässiga öppenhet som hon har kunnat växa upp till den person hon är. Jag har lärt henne att hon själv väljer den vuxna förebild hon behöver, familjen är inte ett självklart alternativ, alltid. Idag har hon en enorm hjälp av sin mentor och av musikläraren på skolan, två omtyckta vuxna personer som har förstått vilken fantastisk person hon är och som ger henne massor av cred för det. Med deras hjälp och stöd har jag haft möjlighet att ge mig själv den frist jag har behövt för att ibland kunna visa mig svag, skör eller stark. Ett glädjande avslut på detta ältande elände är att hon faktiskt har valt personer som varit bra för henne. Hon har valt att stärka sig själv genom att lita på människor, något jag är oerhört tacksam för. Framtiden får utvisa vad denna underbara varelse kommer att ägna sin dyrbara tid åt, men vad hon än väljer så vet jag att det kommer att bli fantastiskt och jag lyckönskar den som får äran att verka ihop med henne. Jag själv har nu äntligen orkat ta kontakt med en kvinnojour och skall snart få prata av mig mellan fyra ögon. Snart slipper ni mitt ältande och jag kan se fram emot en konstruktiv tid av givande och tagande, precis så som en god diskussion mellan vuxna människor skall se ut.

söndag 12 oktober 2014

Of Robins and Men

det är rörigt nu. Inne i mitt bröst bor en rödhake, en defensiv liten hane som noga passar gränsen till sitt revir. I väntan på att andra kommer och knackar på spänner rödhaken morskt upp bröstet och visar sig på sin allra rödaste sida, för han är rätt fager, det hade han förstått om våren.

Det han försvarar är egentligen det som finns i minnet, det han känner till, för han gör det med blicken bortvänd och av gammal vana. Om den lille gynnaren bara vände sig om skulle han kanske inse hur meningslös hans livskamp ter sig för andra men för rödhaken är detta livet. En utomstående skulle säkert skratta åt honom eftersom det klart och tydligt framgår att det av sommarens ståtliga, gröna häck nu enbart återstår ett torrt ris, och att det enda som egentligen existerar är den abstrakta gränsen.  -Han har väl vingar att flyga bort med! En utomstående kan inte förstå hur det ter sig för ett litet vanedjur med skyddsinstinkt, att rödhaken aldrig sårar för att vara elak, utan i självförsvar eller för sina närmaste. Väcker du det lilla djurets medvetande slutar djuret kanske fungera, som humlan, ni vet. Är du ett mycket litet djur kan självinsikt kosta dig livet.

Ibland låter jag den lille rödhaken ta en titt, så igen ångrar jag mig. För vem kan garantera att han orkar med verkligheten, just idag? Efter en lång sommar är han utarbetad av att ständigt värna om boets förträfflighet och säkerhet, och nu när hösten kommer kan han behöva vila sig i tron av att allt är lugnt. För en rödhakehane kommer inte någon helgdag, vilan kommer inte förrän i det yttersta. Skulle han tappa fokus för blott en sekund, hade ormvråken eller katten säkert tagit tillfället i akt.

Det finns förstås många nackdelar med att vara ett litet djur men även fördelar, för när slutet kommer går det blixtsnabbt och du är snart bortglömd och ersatt. Nackdelen med att vara liten är att du är minst och inser du din litenhet är hoppet lätt ute. Så jag låter honom hållas en stund till, en vacker dag kommer den lille mannen att lyfta från sin gren och finna ett nytt och vackrare ställe att häcka på. Jag är ändå glad över att han finns där inne idag, för ibland känns andras sanning för hård att bära.


Ann Heberlein om meningen med allt

fredag 10 oktober 2014

hjärterum

Deutschneyland
idag fick jag känna av hur låg min stresströskel verkligen är. För att kunna ta det lugnt ibland behövs en del planering, saker skall klaffa, grunden skall vara färdig, ordnad, redo för att en ska kunna vila så att säga. Jag tog mig i kragen och körde ut i skogen, för där kan ingen höra mig tjuta... idag var det underbart disigt väder, slöjorna skapade små rumsligheter i naturen och även om jag har vandrat där ett otal gånger hittar jag alltid nya vägar och stigar och det är som om jag trampar på nya stigar varje gång. Jag hade hoppats att få se stenknäcken idag, men fick ändå tre närkontakter av ormvråk och en trädkrypare. En liten yster ekorre stannade till och poserade en stund innan hen pilade upp i det ännu gröna bladverket.

I början av vandringen är skogen vild och busig, det är ett naturreservat med ett riktigt gammalt bokbestånd som låter rödlistade svampar och tickor få frodas bland de gamla mossiga döda och döende stammarna. Träden står tätt och rumsligheten är påtaglig, det räcker att man vänder sig om för att finna nya ytor och gläntor. Ögonen får aldrig nog. Snart kommer man ut i en liten glänta med högt gult och daggstänkt gräs och gamla äppelträd kantar ett gammalt stengärde. Här lyfte den första ormvråken nästan ljudlöst och svängde elegant runt mittklungan av björkar innan den försvann in bakom skogen, jag hann såklart inte få upp kameran i tid.

Gläntan är omgiven av det täta trädbuskaget och ännu är bladverket relativt grönt och frodigt så ögat får inte en glimt av det som händer bakom förlåten, inte förrän den är forcerad. Plötsligt måste blicken åter ändra ljusinställning och ljudet av fågellivet förändras. Kråkorna och skatorna är borta och in träder tättingar och hackspett. Idag var det inte lika tyst som hittills i oktober och det var synd att tösen inte var med, det är alltid så mycket roligare att diskutera fågelläten med henne när man är ute. Här inne i snårskogen växer det mängder av underliga svampar, det rinner en liten bäck längs stigen som porlar och kluckar. Gömställen och håligheter, mat i överflöd och friskt vatten, en kan verkligen förstå att detta måste vara ett paradis för småfåglarna. Stigen är smal, den är lerig och man får trampa på stenar för att slippa få in vatten i sprickan i stöveln. Hela tiden är man vägledd av relativt diskreta märken på stammarna, men i takt med att stigarna blir större och närmar sig Skåneleden och Ås-till-ås-leden kommer märkningen tyvärr att bli alldeles överdriven och övertydlig. Stora gula och röda färgblaffor på fotona gör det svårt att få fram en känsla av vildmark...men å andra sidan vore väl en sådan bild rätt förljugen. En tänker på lemurerna på Madagaskar, för man ska ju alltid jämföra.

Snart kommer jag fram till ett fähinder som fungerar ungefär som ett maskhål in i en ny dimension. På andra sidan breder sig en fälad ut, fullpepprad av fantastiska enar i olika dimensioner och stadier. Här är marken tuktad och kultiverad sedan generationer av fårbete och vart man vänder sig kan man få nya rumsligheter av buskaget som varvas med höga träd. Kojbyggarkänslan infinner sig, det är som att sugas in i åttaårsålden!


En del av stigen här går utmed gränsen till naturskyddsområdet. På min högersida breder ett tätt grane ut sig och de raka planteringsraderna skapar inblickar mellan kolonnader av raka stammar. Jag kan välja att se in i mörker eller ut i enediset och kombinationen är magisk. Fågelbeståndet här består till största delen av småfåglar, som talgoxe och entita och därför träffar jag här på dagens andra ormvråk som nästan lyfter över mig där jag kryssar mellan enarna. Det blir inget foto nu heller är jag rädd, jag är kass.

Så kommer jag fram till ytterligare ett fähinder, människans idérikedom gällande sätt att forcera gränser är otalig, man skulle kunna göra en bok om den... nu är marken hårdare betad, här går ungtjurarna vanligtvis men idag är det tomt. Bäckens fördämning är upptrampad av klövar och trädgrenarnas undre gräns är strikt markerad genom betning. Blicken ges inget alternativ, så länge löven sitter på grenarna är det under trädkronorna du får titta och oj vad det är vackert! Jag fullkomligt älskar beteshagar med gamla trädbestånd, här vandrar jag mitt i en pastoral idyll värdig Aelbert Cuyp eller Rembrandt van Rijn. Av stressen märks nu inget längre och efter 120 minuters stresshantering kan jag så sätta i mig dagens första kopp java utan risk att få hjärtklappning. Kaffe! och här hemma är det rent och städat.



tisdag 7 oktober 2014

...och de ädla soppornas tidevarv

jag har en god vän som är en baddare på att odla. I helgen kom han förbi med en hel kasse godsaker, däribland en fullständigt gigantisk polkarödbeta, så idag blir det soppa. Borstj har jag försökt mig på ett otal gånger men aldrig blivit riktigt nöjd hittills, eftersom jag ogillar för söt mat eller obalanserade smaker kanske jag borde tillägga.

Här är receptet jag har modifierat efter egen tunga. Allt gäller för en stor kastrull. Det tar ungefär 45 minuter att tillaga, eller beroende på hur het vedspisen har hunnit bli:

4 vitlöksklyftor
2 gula lökar
olivolja
6 rödbetor eller en gigantisk
2 morötter eller en jättestor
1 burk hela tomater
4 potatisar, normala
1,5 l buljong
2 lagerblad
2 msk fransk senap (gör underverk!)
1 citron (zesten av hela, saften av halva)
bjud med matlagningsyoghurt och ett gott bröd

1. Hacka vitlök fint och lök mindre fint, bryn försiktigt i olivolja
2. Skala och riv rödbetor och morötter. Försök att inte riva dig i tummen eller skiva naglarna. Skala potatisen och skär den i halvor. Gärna små potatis.
3. Kör ner allt i kastrullen, på med tomater, buljong och lagerblad
4. När potatisen kokat mjuk, i med senap och citron, smaka av med salt och peppar
5. Försök att spara till nästa dag, en soppa blir bara godare med tiden

under tiden soppan kokar hinner du ta en promenad runt sjön, för att se gladorna och ormvråkarna äta sig mätta ute på fälten, lyssna på skogen och prasslet av löv under stövlarna, se den stora hackspetten som ivrigt trummar på ekstammarna intill vägen och stå en stund och njuta av en nyfödd kalvs giriga diande som nyfiket avslutas med ett plötsligt smaskande ljud *schlopp*, påföljt av kossans djupa råmande repressalier.  Efter nittio minuter hinner du bli riktigt hungrig och då smakar soppan som allra bäst.

Soup (1970)

I de ädla sopornas tidevarv

vi lyssnade på ett ovanligt långt inlägg på radion idag om miljön och energipolitiken, där naturskyddsföreningen fick agera sakkunnig (alltid något). Flera sopförbränningsstationer är överdimensionerade och behöver importera sopor för att kunna drivas med full effekt. Sopförbränningsstationer ses som en framgångssaga och är en expansiv bransch i Sverige. Lönsamhet, lägre värmekostnader är incitament som framhålls av den positiva falangen och T tyckte att det borde finnas fler 13-åringar på beslutsfattande poster, eftersom, som hon sa, t.o.m. en idiot kan förstå att det är orimligt att köpa sopor och importera med energiåtgång, och sedan spy ut avgaser för att vi skall kunna bibehålla och helst öka vår energiförbrukning. Jodå.

Jag berättade om hur samtalet kring energi löd när jag var ungefär i hennes ålder. I oljekrisens skugga fick min generation läsa och lära oss att ta gemensamt ansvar för energisparandet. En energisparkommitté tillsattes, broschyrer trycktes, stickers, tidningsrubriker sattes... t.o.m. i skolorna ekade slogans som släck lampan när du går ut, koka potatisen på eftervärmen, sätt på dig ullsockorna. Fast då, 1976, hade vi fortfarande tjocka gjutjärnsplattor, farmödrar som stickade sockar och våra klassiska glödlampor avgav spillvärme. Tekniken har gjort oss alltmer sårbara. Den stora skillnaden idag från debatten igår handlar om graden av solidariskt arbete. Hur kommer det sig, vad hände med min generation?

När får vi idag höra talas om att vi alla gynnas av en lägre konsumtion, annat än i "subversiva vänsterextrema sammanhang"? Så länge som normativitet likställs med nyliberala recept, som att köpa sig ur en kris, öka produktivitet och konsumtion kommer vi aldrig förstå att vi alla håller på att köpa oss in i fördärvet. Vi folket, förväntas sitta där i det flimrande ljuset från datorn och äta vårt billiga, panikuppfödda griskött tills vi insjuknar. Och sedan kommer vi folket skylla våra krämpor på att ingen gav våra tynande kroppar medicin i tid. Om ingen i beslutsfattande ställning vågar planera längre än fyra år framåt så blir det kanske så.

Och a propos sophanteringen är mitt tips: Gör det lokalt, bränn soporna på plats och se till att hålla energiförbrukningen i schack. Se sopberget som en konsekvens av vår överkonsumtion, inte som en tillgång som bör öka.

God morgon!

Killing Floor - Out Of Uranus





söndag 5 oktober 2014

dagdrömmar

korp
jag ligger ute i träsoffan och läser en bok, en roman om kärlek, vänskap och om hur förbindelser plötsligt kan rämna och uppstå. Omständigheter kan kullkasta och grusa men även så och gynna. Ovan mig ruskar vinden lätt om i asparna, vitkindade gäss passerar i formation och avbryter för ett par sekunder koncentrationen. Njutningen av att ligga här, i värmen från solen, intensifieras. Jag rullar lik en båt på sjön mellan fiktion och verklighet, funderar, dagdrömmer.

Om jag kunde vrida tillbaka klockan några varv, skulle jag vara klokare då, mer tillfreds, mer glad, lyckligare än jag är just nu? jag har alltid tyckt att jag aldrig skall ångra något i mitt liv, att allt jag har gjort har format den individ jag är idag. Visst är det så, men ånger är även ett sätt att vakna upp.

Vissa saker kan man ångra, andra inte. Vissa saker bör sägas, andra inte. Boken jag läser ger mig funderingar på saker jag vill göra i livet, för att åstadkomma det jag innerst inne vill, sådant jag innerst inne alltid har vetat om, en sak jag härbärgerar. Innerst inne gror en plan, ett hopp tänds. Törs jag?

Ord skadar, drömmar gör det inte.


Jonathan Wilson - Desert Raven

lördag 4 oktober 2014

himma

Jällabjär
visst är hösten underbar när solen skiner. Oktober har inletts med dunder och brak, idel vackert väder och en mängd belöningar i form av långa promenader. Min stockholmskompis fick förlängt sin sjukledighet och dök upp under veckan som varit. Jag fick nu visat flera smultronställen och sedan tog vi utomhusluncherna på Naturum som är det bästa matstället häromkring. En har blivit bortskämd... igår blev det en kopp kaffe på Röstånga gästis efteråt. Här kan man sitta i härligt omodern miljö, bland landskapsmålningar i olja och bedagade stilmöbler, djupstoppade clubfåtöljer och dammiga kristallkronor. Slitet och bedagat är det och så jäkla skönt världsfrånvänt. Vi hade varit ute på en tretimmarspromenad och behövde torka fötterna efter lervällingen vi hade råkat plumsa i. Det blev några omvägar och vi var nära att villa bort oss ett tag - ett minne han får ta med sig till storstaden, när det åter blir dags för SATS med barnpassning och sushi. Lågskor funkar inte i skogen.

Fenix
Idag gick T och jag till Röstånga och tillbaka, passade på att ta en fika på terrassen på Fenix och handla lördagsgodis. Solen värmer så gott att vi blev riktigt svettiga på vägen hemåt i raskt tempo. Samtal om skolan, politik, vänner, vad vi gillar mest, minst - varvat med tystnad. T gick emellanåt med hörlurarna för att bli inspirerad inför sitt textförfattande, och jag utan, för att ta in vindsus och skogsljud. Det är en vacker väg, den vindlar och kröker sig mjukt genom åkrar, fält och skogsplättar och i horisonten syns Söderåsen och Jällabjär. Gårdarna häromkring är röda eller av tegelkorsvirke med gråstensfundament, ofta trelängade med flera logor och lador av liggande timmer. Ibland blir det riktigt sagolikt, som när gården ligger med gårdsplanen öppen mot en uppvuxen dunge av rödglödgade lönnträd och färgerna sprakar i solen så att man nästan måste kisa! Jo, det är vackert här himma.

Söderåsen


Demian - Are You With Me Baby