lördag 31 december 2016

to be continued


Der Honigdieb

så var det dags igen för alla egocentriska återblickar av året som har gått, och alla likaledes egocentriska framtidsplaner inför det kommande året (som om någon skulle bry sig om hur din karriär ser ut, eller vilka kläder du bär på kroppen inför nästa månad, eller om någon skulle lyfta ett ögonbryn över om du har kvar ditt tak över huvudet - så länge som du får erkännande i form av en grafisk tumme, så räcker väl det som bevis för att resan till Cuba eller Thailand är en god sak)
Själv kommer jag att som vanligt strunta i nyårslöften och kavalkader, vad gott gör de för mänskligheten annat än att stadfästa våra inbitna dumheter och korkade misstag?
Upprepningar förstärker och grundmurar det vi säger oss vilja undvika, och skapar lögner genom att göra subjektiva minnen till objektiva sanningar. Låt oss kalla det trumpifieringsmetodik.

Under det kommande året kommer jag att fortsätta odla en stenhård misstänksamhet mot alla de som saknar självinsikt eller självkritik och som uttalat och högljutt skanderar att de vill andra väl. Den erfarenheten kom till mig för två år sedan, då jag blev brutalt misshandlad och förnedrad i mitt hem av en man som kallar sig social, människovän och människokännare. Det jag erfor med det sönderslagna och blodiga huvudet vid min dotterns kudde, under det att fångvaktaren och kvinnomisshandlaren fortfarande satt utanför dörren, är en del av förklaringen, för när de sista tankarna innan du somnar går som ett eko genom livet, och du ser döden som ett självklart alternativ till tröttheten, t.o.m. som en utväg, händer något med ditt inre. Det är en insikt som ingen människa någonsin kommer att kunna förändra, än mindre du själv. För du är ensam i din erfarenhet, fast i ditt personliga trauma.

Jag kommer därför att fortsätta vaka över de gränser som jag har satt upp och som har tagit mig ett stolt halvsekel att skapa. Jag tänker fortsätta fundera i banor kring mänsklig fåfänga, kanske se möjliga öppningar i en biologisk uppdelning där det maskulina får agera aggressivt medan det feminina måste vara regressivt. Balansen - där en part är stridslysten och motsatsen medlande och förstående - är i verkligheten en ojämn fördelning av krafter, eftersom lejonparten är högljudd, hatisk och förstörande, medan den andra parten ständigt åläggs att städa upp och ställa tillrätta, i tysthet. I en sådan balans sker inget återuppbyggande, inget nyskapande. Jag ska under året som kommer försöka se olika samband mellan dessa två motpoler och anstränga mig att se logiken i sammanhang där den biologiska maktbalansen tycks mig obefintlig. Jag ska verkligen försöka.

Jag ska fortsätta vara ärlig mot mig själv och umgås med människor som gör mig gott, jag tänker se till att fortsätta att ha ett trevligt och ombonat hem för min dotter och mina katter, och för det fåtal som har vägarna förbi. Jag ska fortsätta att vara snäll mot min kropp, renodla mitt sinne för balanserad kost och motion, och kanske ska jag köpa mig ett par stickor och skapa något nytt av de garnnystan som jag har skapat av gamla avlagda tröjorna och strumporna. Kanske det blir i år som jag ger mig i kast med att sy det där avancerade lapptäcket, ett swirlmönster ligger och jäser i bakhuvudet och ska bestå av rester av gamla lakan, dukar och handdukar som jag har tagit hand om från tidigare erfarenheter; som avskydda arbetsplatser eller tidigare hem. Jag tänker fortsätta att bygga mitt palats på resterna av sådant som andra har lagt ifrån sig och ämnar skapa undersköna ting av det som ännu inte går att se med blotta ögat. Alkemi. Ett frö har rotat sig och börjar bli starkt nog, en dag är det dags för det att gro. Precis som när ett foster blir till, så vet atomerna när det finns en öppning och när det är lägligt. Om det är nu eller aldrig.

Åh vad jag önskar att jag var lika säker som Lautréamont.

" I replace melancholy by courage, doubt by certainty, despair by hope, malice by good,complaints by duty, scepticism by faith, sophisms by cool equanimity and pride by modesty.”

To Be Continued...

torsdag 29 december 2016

fläckfri

"Dull Afternoon" by Edward Gorey
simmade idag, det var en sådan där dag då ljuset silade in snett från sidan och jag kunde simma ostörd på egen bana intill fönsterna. Något släppte där, i vattnet. Något som jag har burit på under julledigheten och som har tryckt och kvävt. Varje simtag kändes genom kroppen, jag var ett med den och den var ett med vattnet, en längd, femton, fyrtio, femtiotre, 26°, hälften, knappt tio längder kvar. Tankar om inget, en begränsad tillvaro, fullständig kontroll. 

Julen har tagit slut, tösens pappa var här, klappar utdelades och det har tittats på film. Just nu ser vi the Fall på Netflix, huvudpersonen simmar. Perfekt, oklanderlig i fläckfria sidenblusar och höga klackar med ett hemligt förflutet och nattsvarta hemligheter. Serien är skapt av en man, regisserad av en man och ses av kvinnor och jag undrar... ska man behöva bära på ett hemligt förflutet för att vara normal, eller räcker det om en bryter ihop av vardagliga krav, vanliga måsten, eller för en bil som plötsligt dör efter att man har haft en blackout och därför har kört till fel simhall, på fel ort.
Tror inte det.

Är hemma, lyssnar på musik och väntar på en vän. Egentligen borde jag ha förberett middag, men jag förmår inte planera. Jag lyssnar på musik och flyter iväg en stund och njuter av en minut i taget. Ibland är det skönt att släppa taget och bara flyta med. Men konsekvenserna tär.


All Them Witches - Swallowed By The Sea

torsdag 22 december 2016

Berlin och östtyskland t/r



jag har en ängel som vakar över mig, något är det med mig och min familj, ändå. Morfar kallades i familjen för Rasputin efter ett helt liv av våghalsigt leverne, plus kriget, då. Han blev avrättad och slängd i massgrav i Sibirien, lyckades ta sig tillbaka till bebyggelse där han fingerade en akut smittsam lungsjukdom genom att skära sig under nageln och skumma blodet i munnen. Vid det laget var kriget just över, och den marxistiske doktorn som visade sig komma från Düsseldorf, alltså samma stad som morfar själv, fattade sympati för människan bakom den slitna och hatade soldatfasaden och hjälpte honom att komma hem till Tyskland igen. En ska ha tur.



Vi har varit på bilresa i det gamla Östtyskland. Efter fyra dagars fotoonani på nyrustade och till oigenkännlighet gentrifierade orter som Stralsund, Güstrow och Quedlinburg, beslutade vi oss för att kröna vår tripp med öststatsnostalgi i Berlin. För det är i städerna som människor har kraft att bevara sådant som även kan ses som skavande och slitet. Vi hade av liknande, nostalgiska, skäl lika gärna kunnat stanna vid Gedächtniskirche och Breitschiedplats, eftersom det var där jag för första gången satte min fot på Berlinsk mark. Det var under en klassresa med gymnasieklassen 1984, alltså fem år innan muren föll. Platsen med sin utbombade kyrkoruin är en levande symbol för andra världskrigets fasor och förstörelse, kanske det var just därför den där mannen valde att med en kapad lastbil för full maskin köra in i firande och julglada människor på Christmarkt, kvällen den 19 december? Kanske inte. Vi befann oss på andra sidan Tiegarten efter en lång promenad runt östra delarna och visste inget förrän vi kommit tillbaka till hotellet och öppnade Facebook. Overkligt. Att befinna sig så nära och veta mindre än datahäcklarna. Skyddet av en datorskärmen tog udden av paniken och det tog mig tre dagar att inse vilken oerhörd tur vi har haft. Morfar skulle le igenkännande i sin himmel.



Jag ställer mig frågor, försöker balansera njutbara minnen med allvaret, tar in och sållar nyheter, så många som möjligt och från så många kanaler det är möjligt. Jag vill se människor av kött och blod bakom rapporterna och drar mig in i mitt skal när jag känner doften av maktmetodik och NATO-propaganda. Taggarna ut. Vi matas med påståenden och hetsas att tycka. Vart tog neutralitetsidealet vägen? När informationsflödet tar över blir det för mycket, vi blir avtrubbade, missar proportioner och beskyller varandra för vaghet, dumhet. Vi ska skämmas. Vi krackelerar.


Berlin är likt alla större väststäder en segregerad stad, det som byggs åt makten sker i megalomanisk skala medan förorterna dras med fördomar om smuts och enfald. Riksdagshus och handelsfora tornar upp sig framför våra fötter, de står likt ointagliga borgar av gråsten och skall ses från ovan. Pulsådrar av välregisserade vägnät ser till att enda vägen in är med chaufför. Till fots är du en dvärg, en myra, en kugge...


Så vi skyndade vidare in mot Mitte för att finna kvarter som bejakar ett mänskligare perspektiv, med hus av humanare proportioner, och i takt med att mörkret föll var det som om husen plötsligt fick liv, inifrån. De upplysta caféerna, barerna och butikerna överglänste varandra i utlovat gemyt, och när vi blev hungriga valde vi en plats med flätade korgar och handtextade skyltar som skvallrade om omsorgen av ekologi, rättvisa och hantverkstraditioner. Inte heller Berlin har gått fri från hipstergenerationens klåfingriga annektering av Goda Värden.

Precis som i Stockholm har natur ersatts av bilden av naturlighet och människor värderas efter innehållet i deras plånböcker. Jag märker hur mycket jag saknar det gråa, trista och skamfilade Östtyskland som fanns här för bara nio år sedan. I Kreutzberg hittar jag ett annekterat hus, men det tycks stå där mer som en museal påminnelse än ett ställningstagande. Grannhuset, som är sobert mattsvart, signalerar marknadsvärde och edginess. För nio år sedan fanns det här ännu utrymme för fantasi och mänskliga öden och kanske t.o.m. drömmar för en invandrad tunisier med ett trasigt förflutet. Nu? jag vet verkligen inte. Jag får helt enkelt återvända igen och avgöra saken utifrån fler dagar än en.


Hade det inte varit för mitt kapitalstarka resesällskap skulle resan inte vara lika njutbar, åtminstone inte lika rik på öl, korv och goda middagar med tyskt vin. För bortom alla trista tankar dröjer riktigt vackra minnen kvar, såklart, och jag tycker ändå att det är fantastiskt roligt med en resa till Schlaraffenland - inte minst på grund av den otroliga arkitekturen och alla ansträngningar för att återupprätta en historisk korrekt bild av en tysk medeltida stad med lång historia, utan även för att anknyta till en stor del av min egen kultursfär; den tysktalande. Dessvärre tycks det mig som om det forna öst har blivit reducerat till billig arbetskraft och raderat som något skamligt och fult. Det är därför den något krumme och medelålders museivakten på slottet i Quedlinburg dröjer sig kvar i minnet. Hans uppgivna pauseringar, tystnader och suckar, var som koncentrerade redogörelser för hur livet ter sig för den vanliga människan efter kommunismens fall. Uppgivet, bortglömt och besegrat.



Electric Citizen - Beggar's Need


tisdag 13 december 2016

Lucia

aldrig förr har Lucia känts lika angelägen, aldrig förr lika avlägsen.  Och aldrig förr har informationssamhället känts lika svårhanterligt, nu när media slipper undan ansvar genom att publicera oredigerat material. Clickbait med hjälp av en känd persons namn är ingen direkt nyhet, men vart tog ansvaret för det publicerade ordet vägen? Just nu pågår en märklig medial debatt kring skänkandet och godhetens natur, där Ann Heberlein i förtrupp spyr galla över människors vilja att ge till den som har mindre. Hennes tes handlar om samma sak som jag en gång beskrev, skillnaden är dock väsentlig. Hon missar att handlingen är akut, att människor lider och att det finns ett större och mer skriande behov av gåvor i form av allmosor och brödsmulor idag än någonsin, och att skillnaden, mellan den som har möjlighet och den som saknar den, växer.

Den ursprungliga krönikan (som jag vägrar att länka till) beskriver den som ger tiggare pengar som hycklare, att givandet enbart handlar om en kallt beräknande transaktion, alltså ett sätt att öka sin egen självkänsla. Texten osar av förakt för den svage, av hat mot den som ger. Heberlein drar sig inte för att jämföra allmosan med den ögonbrynsfärgning som hon ändå måste förnya om ett par månader. Hon sparkar nedåt och hon får massor av påhejare. Massor. Heberlein, som förut skrivit både nyanserat och finkänsligt kring de romska tiggarna är idag fullkomligt ohämmad, men vem skall ställas till svars? Det är i min mening fullständigt oansvarigt av redaktionen att publicera texten, den borde ha gått tillbaka igen för att utvecklas. Det är redaktionens uppgift. Som texten ser ut nu är den rent människofientlig, fullspäckad av grundlösa anekdoter - och därför journalistiskt ohederlig, och lockar till klick och länkning utan att tidningen behöver ställas ansvarig. Ann Heberlein försvarar sig i vanlig ordning på sin facebooksida, där hon menar att hon åter igen blivit falskeligen anklagad. Hon utlöser för tusende gången sin osynlighetsmantel i form av sin bipolära sjukdomsbild och diskussionen tar en ny vändning - för ve den som vågar nämna ordet narcissist i sammanhanget. Och det är synd om människorna.

Vi vet inget om andras inre motiv. Därför: se till handlingen.
Sam Carlqvist


 

måndag 12 december 2016

det lackar


sakta stiger solen upp bakom al- och sälgbuskaget här hemma och vi lämnar ytterligare en sprängfylld helg bakom oss. Torpet har klarat av två halvdagar och två nätter på raken utan uppvärmning, vilket vi har det milda vädret att tacka. Tack, mildväder. Nu hoppas jag att det fortsätter på liknande vis under kommande vecka, så att vi klarar av resan utan att oroa oss alltför mycket, för allt för mycket. Den enda nackdelen med - eller tja, en av dem - att bo som vi gör, är att vintermånaderna kräver närmast ständigt underhåll. Jag börjar fundera på att ändra på saker och ting och har varit och kollat på alternativa boenden, dels för att det är kul, men även för att jag planerar för en framtid utan större inkomster. Även om torpet är billigt så innebär ett eget hem många fasta utgifter som blir besvärliga att klara av på egen hand. Dessutom strider det mot min moral, att värma upp ett hem för en eller två är resursslöseri, oavsett storleken på hemmet.

Helgen var väldigt rolig med många varma återseenden och god mat. Lördagen startades upp tidigt för att ta hand om värdfamiljens hästar, som vi åtog oss att hjälpa till med med efter femtioårspartajet kvällen och natten före. Frukost smakar dessutom mycket godare när man har fått se gryningen komma... Sen åkte vi hem och tog hand om torp och katter, innan vi packade om för nobelmiddag hemma hos P, som under veckan hade blivit förärad en påkörd fasantupp av en anonym smitare. Tuppen hade fått hänga på vinden i en vecka och blivit flådd innan det nu blev dags att ta hand om den vid spisen. Åt var en sin beskärda del. Jag gillar att improvisera och hittade ett gammalt recept som modifierades till ett riktigt njutbart slutresultat. Fast å andra sidan: med en riktigt god calvados i såsen kan inget gå fel.

Efter en morgon med god frukost och fantastiskt kaffe framför kakelugnen i rummet med utsikt över de skånska beteshagarna, lundarna och slottet, tog vi oss tillbaka hem till torpet, katterna och de egna tankarna. Tösen hade söndagstjänst på stallet och jag tog en lång runda i duggregnet. Vi kom hem samtidigt och värmde upp oss och katterna framför brasan, för tredje gången denna helg, innan vi tog itu med tredje-adventspizzan och mer glögg. Idag ska jag vila ut och omge mig med långsamma tankar, djupa andetag och rent förnuft. Jag må vara fattig på likvida medel, men är oerhört rik på intryck och vänner. Riktig rikedom är kvalitativ och livet bör gå ut på att förädla det man fått. Livet är för kort för att slösa på detaljer, tävlingar, mätning, tvång och styrning.







torsdag 8 december 2016

Lågvatten

vid fågelskådarens strandhagar, Östra Forestad
igår blev det en lång runda längs med Rönne å, för jag hade bestämt mig för att se kungsfiskaren igen och ville inte ge upp i första taget. Promenaden började litet tvehågset, ljuset var svagt och färgerna dämpade, bara mossan lyste illgrön liksom trotsigt och illmarigt, skogens punkare.

ett av tilloppen, Forestad
Det var när jag kommit fram till utloppet vid amerikahuset som jag bestämde mig. Därifrån kunde jag i princip följa Rönne å längs åkanten, hela vägen till Kättabro vid Riseberga, och jag skulle öka mina chanser att se kungsfiskaren igen, som jag faktiskt bara har fått se en enda gång ordentligt sedan jag flyttade hit för över fyra år sedan. Det skulle innebära en runda som kunde ge litet nya vyer och blöta eller rivna ben, men det skulle det vara värt. Dagen hade hittills varit ganska trist och nu när tösen är ute i stallet efter skolan har jag ytterligare några timmar att slå ihjäl, det är inte så kul att vara sjukskriven. Ibland poppar idéer på sådant som jag skulle vilja skapa upp, men än har de bara fastnat på papperet som skisser eller beskrivningar. Orken tryter nästan direkt, bara tanken på att göra något som innebär att jag skall städa upp efter, eller saknar en detalj som måste införskaffas, eller behöver ändra på rutinerna hemma och som tar nästan hela dagen i anspråk, gör att jag ledsnar. Men, tänker jag, så länge idéerna finns på papper så kommer jag att kunna göra dem rättvisa en dag. Jag ser åtminstone framåt.


hopp och vad, Forestad

 I vanliga fall är åstränderna mycket blötare. Genomborrade av små tillopp som de är, och oftast omöjliga att ta sig över, har jag hittills tagit de små djurstigarna till hjälp. De går ofta en bit ovan stränderna och är dessutom svårframkomliga av täta och taggiga buskage, men eftersom hösten och sommaren har varit så torr så är det möjligt att gå på strandbanken istället, där växtligheten mest består av höga gräsruggar, starrväxter och vass. Gummistövlarna har verkligen gjort mina dagar här så mycket rikare, jag har med deras hjälp kunnat tillåta mig att gå på ställen som jag fick undvika förut, och sluppit planera vägen i förväg. Det är en frihet som är svår att underskatta. Idag fick jag verkligen lön för mödan av att ha ett lönearbete och råd att handla bra redskap. Jag har alltid tyckt illa om att köpa dåliga saker, därför slet jag sönder mina gamla älskade Graningestövlar och lappade och lagade dem tills det inte fanns någon återvändo. Jag hade köpt mig ett par stövlar av ett känt prestigemärke redan i Stockholm, i förhoppningen att de skulle hålla lika länge som mina gamla kära åttiotalsNokia, men de nya torkade ut efter redan ett år och jag hade tappat kvittot under flytten... Utvikningen blev lång, men viktig. Stövlar med rågummi kostar mycket och jag medger att det kan ses som en onödig lyx att lägga över tusenlappen på ett par gummistövlar, men där är jag benhård. Fattigdom innebär inte automatiskt dumhet eller avkall på smak, även om vissa krafter gör allt för att det ska verka så.



den gamla kvarnen, Forestad
Under promenaden såg och hördes mest stjärtmesar, nötväckor, strömstarar och sångsvanar, vid ett tillfälle fick jag från mitt gömställe bakom en al se en guppande strömstare som länge stod på sina smala ben och drack ur vattnet vid ett vadställe mitt i strömmen, men jag fick även flera skymtar av rådjur. En get låg och tryckte på andra sidan stranden, mindre än femton meter från mig. Där låg hon och vakade över mig, med vinden och vattnet som skydd. Flera gånger stötte jag upp knipor, de flög ibland över mig på sina korta vingar, vingligt, med visslande vingljud, blottande sina vita bröst mot den utfrätta, vita himlen. Gräsänderna skrämdes flera gånger, de väsnas och stänker upp kaskader av vatten vid flykten, men sedan manövrerar de sig skickligt genom vegetationen och försvinner ljudlöst bakom nästa krök. Naturen har ljud som kan få hjärtat att stanna, men även ljud som får mig att vilja rota mig på platsen och stå kvar. Vid promenaden hörs vattnet hela tiden, ibland ganska högt, som vid forsarna, men ibland så dämpat att till och med duggregnet kunde höras mot vattenspegeln. Vid ett ställe tycktes det mig som om någon rodde med fasta årtag intill mig, det var de underliggande stenarna som drog in vattnet under sig och lät det brytas i mindre vågor när det trycktes upp igen. Det är alltid lika spännande med vattenlekarna.

 
en kvarglömd klenod vid kanotledens rastplats
Vid platsen där jag sett kungsfiskaren för ett par veckor sedan hade någon hängt upp en tom flaska Tullamore Dew i ett snöre, troligen en kanotist som ville kyla ner flaskan i strömmen en gång då vattennivån var högre. Nu hängde den där och dinglade fritt likt en övergiven julkula.

snart i Riseberga

Det är här min runda vanligtvis brukar avslutas, för att gena över kohagen och bokskogen och hem igen, men jag hade ännu inte sett någon kungsfiskare så jag fortsatte över strandängen och bröt ny mark. För en person som brukar paddla kanot är detta inte en ovanlig syn, men däremot är det svårare att ta apostlahästarna eftersom kossorna vanligen går och betar här. Nu verkade de gå på hagen bakom, troligen därför att stranden längre fram har schaktats upp och grävts ur för Bolmentunneln. Nu är den etappen klar, och jag ville se hur slutresultatet hade blivit. Kritisk som jag är, var jag beredd på det värsta.

de återskapade strandbankarna vid Riseberga
Grävmaskinerna och schaktarna har skapat en ny strandbank med tydliga vattenlinjer och det som tidigare hade varit vassruggar och skyddande brutna strandbankar, där kungsfiskaren hade häckat, ser nu ut som en parkanläggning. Jag fick ge mig upp mot kanten för att ta mig en liten funderare och gick då genom ett område med relativt nyfällda bokar, där ruggar av kronorna låg kvar. Här träffade jag på mängder av gärdsmygar som uppenbart trivdes i gömställena och kaxigt vaktade på sina nya revir. Minst sex stycken med varmt mörkröda bröst kilade in och ut i högarna av kvistar och gamla löv och som om av en händelse, fick jag genom trädgrenarna en perfekt vy över den azurblå ryggen på en kungsfiskare som snabbt pilade över det sargade området, längs det vindlande åflödet, och försvann bakom en dunge och krök. Jag hade blivit bönhörd, mindre än tjugo minuter från Kättabro och slutstationen, nu kunde jag ta mig hem igen med gott mod. Inte ens de stora maskinerna som tvingade mig ut i vägrenen fick mig på sämre humör, åsynen av kungsfiskaren gav hopp om framtiden och hemma var det ännu varmt från vedspisen. Snart skulle tösen hämtas vid ridskolan och kvällen bli varmare och fylld av prat igen. I dag tar jag om rundan...

Kättabro och vägen tillbaka hem


The Beatles - Long and Winding Road

måndag 5 december 2016

still Standing

med mjuka, fluffiga katter med saffran
blir vintern möjlig att genomlida.
Säkrast ihop med en kopp glögg, då
sitter framför brasan och funderar på hur jag ska formulera förra veckan utan att låta schizofren. Enklaste vägen ut är att låta bli, men jag vill ha det på pränt. Om ett år vill jag kunna läsa om hur mycket jag fått gjort, trots sjukledigheten... eller kanske tack vare den? sedan jag slapp de två dagarna av upptrappade konflikter och ondska på arbetet, utan möjlighet att påverka situationen med en chef som tycker att lönen berättigar till både moraliska som psykiska övertramp, och med påföljden att jag har behövt ytterligare två dagar för att vila ut min själ, har jag nu haft hela veckan på mig att göra och tänka uppbyggliga ting. Efter två månaders sjukskrivning har jag nu på mindre än en veckas tid överlevt två viktiga möten med läkaren och juristen, (vilka båda gick bättre än befarat - jag ska träna på att lita litet på människor igen), firat en jubilar med tillhörande ståhej och galej, kört till Lund på lunch och samtal, och till Malmö på glöggmingel i ett hus fyllt av nya och gamla, mycket glada bekantskaper, och därefter avnjutit en lugn vintermiddag med klassisk musik och levande ljus hemma hos ytterligare en god vän.

Tösen, som har varit med mig som krycka och stöd under alla de glada tillfällena, kan också se tillbaka på veckan med gott mod, för efter de tre första muntliga nationella testen kan hon fira framgångarna genom att ha fått förtroendet att vara fodervärd åt en häst i ett stall närheten. Och om mindre än en vecka tänder vi det tredje ljuset och snart packar vi en väska för en tripp till utlandet tillsammans med en vän, men först blir det lussekatter, glögg och massor av kel med katterna i stugvärmen här hemma. Vi tar en sak i taget, det blir alltid bäst då.


Ute i världen har utnämningen av Alexander Van der Bellen till president över Österrike, och den viktiga delsegern över oljeindustrin vid Standing Rock, bidragit till ytterligare två nyheter som gör inledningen på denna vecka alldeles, alldeles speciell. Jag väljer att se på det som har hänt som starka tecken på att högerpopulismen har ett kraftfullt och viktigt motstånd och att det blåser en grönare och varmare vind, trots mörka medierapporteringar om motsatsen.
Nu är jag visserligen väldigt trött efter alla intryck, men minnena efter veckan lämnar varma spår, och - visst känns det litet juligt, ändå?


 

torsdag 1 december 2016

kryptonit

med behandskad hand och kirurgklädsel
Min hemkommun har sannerligen gjort en storsatsning för oss invånare i år. Vid varje infart till kommungränsen möts vi av klart lysande, blå lokaliseringsmärken med vit text som lyder "Klippans kommun 17000+". Detta kryptiska meddelande skall mana den förbipasserande till eftertanke. Vad är det för stolt siffra som kommunen ger tillkänna? Jag som gillar ett gott krypto, börjar genast fnula på logiska slutledningar. Kan det vara förra årets trafipaxade bilförare utmed vägen till Helsingborg, eller antalet viltolyckor under senaste veckan, möjligen antalet träd som står kvar i skogarna utanför nationalparkerna, eller är det genomsnittslönen i kommunen, jag skissar på antalet regntimmar per år, och kostnaden per elev och termin, kanske rentav hur många kalorier jag får mig till måls om jag väljer dagens special på Pizzeria Hörnan? Mystiken tätnar. På kommunens hemsida möts den nyfikne av samma meddelande i en fryntlig ballongfont som liknar guldgula, skrynkliga korvar. Läsaren känner sig därefter lockad till en stärkande fikastund på en för det högtidliga tillfället skapad pepparkaka med 17000+ tryckt på oblat och synlig på bild.
Du lyckligt initierade med inside information till detta spännande krypto, meddela dig gärna via rörpost och märk kuveret "Låt det inte slippa ut".