lördag 31 januari 2015

litet om utplånande snällhet och förintande vänlighet

en snäll flicka är retuscherad och piffig,
enligt Google
att vara snäll har en självklar plats i vårt medvetande, det är förmodligen ett av de första värdeord vi får lära oss. Du lär dig snart att vara snäll för med sig fördelar, du skaffar dig bundsförvanter, kompisar, medlöpare men märker med åren att snällhet även har andra sidor. Passar du dig inte kan du bli utnyttjad för egenskapen. En snäll person behöver ingen ta hänsyn till, be om ursäkt för eller ta på allvar i samma utsträckning som någon som ställer krav och gnäller. En snäll person förstår alltid att andras behov måste komma i första hand, det är som en naturlag och ingår i konceptet att vara snäll. Självutplåningen är ett faktum.

Har snäll och dum plötsligt blivit sak samma? för egen del gick detta upp för mig under högstadiet när en klasskompis kläckte ur sig att även en kossa är snäll. Vad hände?
Funderar utan att bli riktigt klok. Kanske det har med graden av vuxenhet att göra, en med åren stegrande form av cynisk föreställning om att världen är en marknadsplats där vi måste slåss för existensen och där värden är påtagliga saker vi skall göra oss förtjänta av. With sweat.

Med dekonstruktionen och poststrukturalismen kom fler hinder och uttrycket snälla flickor klingade plötsligt inte längre lika rumsrent som snälla pojkar. Under 80-talet revolterade tjejer mot snällhet genom att ta för sig på ett tydligt mansmanér. Med breda axlar armbågade de sig nu fram i karriären - eftersom en kossa var snäll. Snällhet blev ett omodernt ord som förpassades till skräpkorgen, för att senare få en självklar revival under hipster-eran, dock i en mycket urvattnad form och möjlig att köpa på Ebay (företrädesvis om du var utrustad med ett ymnigt skägg). Snällhet blev en marknadsstrategi med tydlig könsuppdelning.

peace and love, hipsta style

Om vi nu ser till närmare relationer finns även den andra sidan av snällhet, den som låter dig vänta och inger hopp. En snäll person kan samtidigt vara oerhört kvävande i sin snällhet. Genom att undvika att vara rak och ärlig i sina intentioner kan en snäll person bli falsk och den värsta formen av snällhet kan på så vis utvecklas till en utstuderad form av manipulation. För att förenkla saken kan vi kalla denna form för vänlighet istället.

Vänlighet är en finurlig form av råhet, särskilt när den inger hopp intill förtvivlans gräns och arbetar med gränssnitt utan indicier. Låt mig förklara såhär: En vänlig person klarar sig igenom snåriga intriger och politiska kontroverser, kärleksaffärer och livet utan att behöva förklara motivet. Vänlighet arbetar med välkända kulturella koder, de blir lätta att uppfatta men går även att göra underförstådda. Meta-vänlighet inträder om själva handlingen vittrar sönder av det väluppfostrade ordflödet, de skolade manéren. En människa som har lärt sig att vänlighet varar längst vet att den gör det i alla lägen. På så vis kan en person uppfattas som oerhört trevlig och social av omgivningen, medan mottagaren kan se vänligheten som oerhört stötande, kanske rentav provocerande och djupt sårande. En polerad yta reflekterar mottagaren men avger ytterst litet av sändaren. 

Edouard Manet, Baren i Folies Bergère.
Notera spegelbilden

Av denna, liksom så många andra skäl, föredrar jag personligen en rak fiende framför en falsk vän (här haglar det klyschor, men klyschor styrker tesen att många delar och upplever saken på liknande vis). Att vara rak är en konstart som kräver mod, takt och känsla, för en vill ju inte såra. Dock sårar det djupast om processen drar ut på tiden, så som till vänlighet och snällhet maskerat hyckleri och fromleri gör.

Vänligt och bestämt.
Rakt och rättframt.
Äkta och genomtänkt.
Så mycket humanare, så mycket snällare och så oändligt mycket vänligare i längden, om du frågar mig.

Snällhet gör saken värre - Håkan Lindgren, SvD

onsdag 28 januari 2015

Forza PMS!

en lång dag är över, idag har skolan tagit tolv timmar i anspråk av mitt liv men om jag jämför med förra arbetsplatsen som tog elva timmar varje gång jag satte min fot där så kanske det inte är så hemskt ändå. En ska alltid jämföra!

Idag vill jag berätta om en sådan viktig och behjärtansvärd sak som PMS. Ni vet, dagarna som har utmålats som förblindande svarta, helt omöjliga att umgås, bara depp och grämelse. De där dagarna.

Nu vill jag att du tänker dig in i en ordinär kvinnopersons situation. Det handlar om 50% av världens befolkning (i runda slängar), alltså en ansenlig mängd som under en kort och övergående men cyklisk period, upplever att sinnena är mer skärpta än vanligt. Det handlar om helt vanliga sinnliga egenskaper, som dofter, smaker, hörsel, men även dolda egenskaper, som känslosamhet, gråtmildhet och sinnesdjup. Under tiden som kallats PMS är du mer skärpt, mer energisk, mer känslig och mer fantasifull än vanligt. Du löser svåra problem enklare än vanligt, det är som om du besitter en urkraft som tar så stor energi i anspråk att den enda lösningen är att proppa i dig sockerarter och saltgodis för att hinna i kapp.

Tänk dig nu en situation där du har fått leva ett liv dikterat av någon som inte upplever denna förhöjda känslosamhet utan får lära dig att se på denna fantastiska period av livet som något skamligt och svart, något man skämtar bort och bör gömma och glömma. Tänk dig om samhället, det sociala livet, dina vänner, arbetsplatsen skulle skämta om din och dina jämlikars starka egenskap som vore det en sjukdom, eller än värre - en psykisk åkomma. Skulle du inte tycka det vore väldigt orättvist att få ta emot gliringar och missförstånd, kallsinnighet och utfrysning - när det är precis det motsatta du behöver? Känslighet kräver förståelse, det är inte svårare än så. Alla människor kräver respekt. Svårare än så är det inte. Det är inte utan att en blir ledsen över att tänka på hur 50% av världens befolkning har blivit behandlad och utsatt för systematiserat oförstående och respektlöshet under så lång tid och nu räcker det faktiskt.

Kvinnor överlever trots att vi lever i ett system som motarbetar oss, bryter ner oss. Det gör oss än mer hedervärda. Den outnyttjade, mystifierade livskraften har setts med oblida ögon av människor med religiösa, sekulära, moderna och omoderna politiska motiv och kvinnor har marginaliserats, stympats och nedvärderats, ja till och med dödats på grund av den. Se på PMS som en resurs och talang istället och visa andra med samma egenskaper vederbörande respekt. Se på saken ur ett mänskligt och humanitärt perspektiv, för utan den vore du inte ens här.

Det kan finnas en liten möjlighet (50% chans) att det jag skriver är rätt, så varför chansa. Rätt behandlad blir en vän med PMS den starkaste länken till transcendens du kanske någonsin kommer att komma nära.

Och en sak är säker. Jag tänker inte fortplanta den gamla föreställningen om PMS hos min egen dotter. Hon ska få lov att se på sin sunda kropp med stolthet och glädje och en dag finner hon en jämlik som kan se på henne med samma, respektfulla blick. Det är så vi bygger en framtid. Om även män hade PMS skulle världen sluppit warlords, IS-mullor, kvinnomisshandlare och massmördare, det är jag också säker på.

Visa respekt. Ömhet, värme, förståelse och empati får du på köpet, om du förtjänar det.


Sebastien Bourdon 1653


Drottning Kristina avsnitt 1/2 - Öppet arkiv
Drottning Kristina avsnitt 2/2 - Öppet arkiv

måndag 26 januari 2015

dialektik

Rocío Montoya
vissa dagar är det som om en inte har något att berätta, det är som om luften har gått ur en och tröttheten håller ett järngrepp över tankeverksamheten. Sådana dagar är det bäst att lyssna noga på kroppens signaler, ta mjuka promenader och läsa böcker. Just nu läser jag Ian McEwans Sweet Tooth och förundras över hur skickligt han väver in kontroversiella åsikter och tankar i en till synes enkel berättelse om besatthet och plikter. Jag lägger allt åt sidan, försjunker i hans värld och låter mig förföras. Vad vore livet utan böcker, utan möjlighet att försvinna eller delta i andras tankar...

I min ena niondeklass går en elev som jag försöker få kläm på. Enligt elevens egen utsago har hen aldrig någonsin avslutat en bok och saknar intressen eller åsikter. Enligt eleven är familjen ointressant, mat är sådant man äter, vänner en självklarhet. Det verkar som om intressen utöver den yttre egenbilden saknas och jag kan inte släppa taget, för hen är ett enigma men dessvärre inte ett ovanligt sådant. Det som gjort personen så sval inför livet eller så likgiltig inför andra människor måste vara värt att berätta om. 

Bara för att jag själv är intresserad av dialektik är detta inte normativt för mina elever, dock blir det ett dilemma under bildlektionen. Att tolka och berätta är konstens styrka och något som jag vill delge. Eleverna får en chans att fördjupa sig i sig själv, en högst aktuell kamp då valet inför gymnasiet står och knackar på. Hur tänker en niondeklassare om sig själv, sin framtid? 

Niornas arbetsprojekt består av en terminsuppgift som skall mynna ut i en stor individuell berättelse om någons liv. Min uppgift är inledningsvis att lyssna, fråga, göra anknytningar och få dem att förstå att varje människa är en story och att inget är för obetydligt för att berättas. I bildens värld har du möjlighet att vara implicit - en story kan lindas in i precis så tjocka vadderade lager som krävs för att behålla värdigheten - eller explicit, du kan vara precis hur tydlig du vill. Avslutningsvis kommer mina elever att få hålla ett vernissage där de skall tolka varandras bilder utifrån ett anpassat tolkningsschema. På så vis kommer alla elever bli utsatta för en dialektisk granskning av varandra, och omvänt, få granska en väns bild. Oavsett hur tydlig bilden är kommer de upptäcka sidor hos sig själv under tolkningen av den andres bilder. Vi är inte så olika som vi tror. 

Min ambition är att skänka eleverna en humanistisk variant av samvaron och livet, utan direkta tävlingsmoment... men visst finns oron ständigt där och lurar i vassen i formen av avgångsbetyg och hårda bedömningskriterier. Mina bedömningar kommer att ta stor hänsyn till samarbete, även om detta inte är ett av de kriterier som skolverket har satt upp (det är med all säkerhet inte en humanist som har satt upp bedömningskriterierna). 

Vad vore livet utan samarbete, känslor och kreativitet, vad vore vi utan en berättelse? 






onsdag 21 januari 2015

mening

Willy Ronis, "Bateau Mouche"
jag har haft en härlig känsla med mig under den senaste tiden. Det är som om en varm glöd har fyllt upp mitt inre, känslan av goda tankar i min riktning har gjort att jag känner mig oförklarligt men underbart älskad. Det handlar om så vaga saker som känslor och stämningar, en varm våg av välbefinnande som har gjort mig mer öppen och glad.

Genom synergieffekter som god sömn och ett nyväckt doft- och smaksinne har jag kunnat bygga på styrkan inombords. Detta ska jag ta tillvara på och påminna mig om de gånger jag blir utsatt för yttre press och stress, men portionera ut i små delar så att jag inte dränerar mig igen.

Att vara lärare har stora fördelar, jag har fasta gränser att förhålla mig till och mina kollegor är medvetna om mina svagheter och hjälper mig. Att bli hjälpt, bli tagen på allvar, kunna fråga och be om råd är en av de goda erfarenheter jag kommer att ta med mig när vikariatet är över. För hittills, under privata företagare med stora ekonomiska vinstintressen, har vi som personal fått allt knappare resurser. Vår tid har varit så knapp att vi inte ens har kunnat fika, äta lunch gemensamt eller kunnat hjälpa varandra när problem har uppstått. När kollegiet blir konkurrenter uppstår en tomhet. Det är det svarta hålet jag nu fyller med mening. Med omsorg, samarbete, inkännande, empati, kärlek och humor - så viktiga beståndsdelar på en arbetsplats, men så lite erkänt hos så många chefer - fyller jag upp det svarta hålet. Mening.

Det är dessutom kramens dag idag och jag delar gärna med mig av den kunskapen. Gratis, värmande och underskattat energirik.

KRAM!

söndag 18 januari 2015

utdrag ur resedagboken till Ammarnäs, juni 2011

med karta och kompass, Sthlm 2011
T och jag spelar kort och lyssnar på musik, hon har fått smaka en egen kopp kaffe med mjölk och känner sig uppspelt, läser högt ur sin resedagbok och vi skrattar högt. Vilken tur att hon fört anteckningar, det är just de små små detaljerna som är så viktiga för att minnas helheten, märker jag, som själv tenderar att skriva känslor, tankar. Därför kommer nu - med tösens medgivande - ett utdrag från dagboken anno 2011.
T är då 10 år och vi bor ännu i Stockholm men planerar att flytta söderut något vi gör exakt ett år senare.



Dag 1
Lappland (tågfärden) Söndag 13-12 juni 2011 

Klockan halv nio på kvällen åker vi taxi till centralstationen för att hoppa på vårt tåg till Lappland, som var skriven att komma kl 21.00. Men till vår upprörelse gick tåget 21.22. Vi sätter oss på en bar i närheten och tar något att äta. Jag tar Zingo, mamma och Per tar en öl. Tiden går. När klockan är 21.22 kom en signal att tåget inte kommer förrän 22.00. Mamma suckar och säger: att det säkert kommer att fortsätta såhär resten av kvällen och hon får rätt. Nu står det att den avgår 22.10 så vi spelar kort. Sen står det 22.20, 22.45, 22.50, 23.00, 23.20, 23.25... och när det stod 23.25 hände något. Tidtabellen gick tillbaka till 23.10 för tågen startade! Nu satt vi på tåget till Ammarnäs!


stranden, Geunja Vi har just tagit upp nät


Dag 2
Måndag 13 juni 2011

Nästa dag blev inte mycket bättre. Jag vaknade och såg att tåget stod still. Vi är väl på en station, tänkte jag. Mamma sa att vi stått still i minst tre timmar. Då blev jag chockad. När vi rullade igen (när vi gjort det i ca sex timmar) kom ett påbud om att vi skulle åka buss. Mamma blev sur och gick ut. Hon var borta länge och jag blev orolig. När vi åkt tåg och sen buss fick de som skulle till Ammarnäs (jag, mamma och två till) åka taxi. Det var 22 mil till Ammarnäs. Chauffören Stefan och de två andra personerna, Per och Siggi,var jättesnälla. Vi bodde på vandrarhemmet Fjällhästen. 


Lill-Tjulträsket, Geunja.
Bakom syns Givnjuovádduo
och Vuomatjåkka, med sina imponerande 1766 möh.

Dag 3
Tisdag 14 juni 2011

Idag skulle jag och mamma åka till Geunja kl 12.00. Klockan var bara 9.00 när jag och mamma gick ut. Eftersom det var tre timmar kvar gick jag och mamma ut och kollade fåglar i ett tjärn i närheten. När klockan var 12 kom Mikael och hämtade oss. Han hade två hundar, Dajo och Ayle, som såg ut som vita vargar. Vi åkte bil till en strand och åkte sedan båt till Geunja. Det var urfint! Till middag blev det klämma m korv, sen lade vi ut nät. Vi besteg ett berg och såg mycket fåglar. På kvällen sprang Daio bort men kom tillbaka full med blod på pälsen. Mikael trodde att han hade hittat en död renkalv. Efter det sov mamma och jag i kåta. Det var mysigt!


hemma

Dag 4
Onsdag 15 juni 2011

Jag väcktes tidigt av mamma. Vi skulle ut och dra upp nät. Det blev bara öring. Efteråt vandrade vi upp på ett berg (vi åkte båt till en strand och gick i land). Från båten såg vi kungsörn. Sedan gick vi genom skogen och sen upp på berget. Vi var tvungna att gå upp för en backe i djup snö. Det var jobbigt. När vi kom upp på berget kunde vi se allt. På nervägen snubblade jag eftersom att Dajo sprang på mig. Jag skrapade upp knäet. Han välte också Mikael när han jagade lämlar! 
Vi gick förbi ett vattenfall på väg hem. Jag var helt slutkörd när vi åkte hem. Till middag blev det öring med mandelpotatis. 


vid fallen, mitt emot örnnästena


Dag 5
Torsdag 16 juni 2011

På morgonen ville jag inte vakna. Det gick trögt för mig att gå upp. När jag gjort det, ätit frukost och diskat, gick jag och mamma en runda med Dajo och Ayle. När vi kom tillbaka tittade jag och mamma på Mikaels hus och skrev i gästboken. Jag ritade en dalripa till honom, pga. att hans farfar blev en ripa när han dog och farfar ripan kom och hälsade på Mikael. Sen åkte vi bil tillbaka och såg några män som fångat Kanadaröding på 6 kg. På fjällhästen åt jag och mamma en pytt i panna och gick en runda i skogen. Vi gick också på Blomsterlottas trädgårdsföreläsning. 


Daio, som betyder skarpsynt
och Tekla med kikare

Dag 6
Fredag 17 juni 2011

Jag väcks tidigt igen. Jag och mamma gick ut i skogen för att kolla uggla. Det blev ingen uggla, men mygg! (Lavskrika, lappmes) Sen gick vi hem och åt frukost. Mamma var jättetrött och sov middag. När hon gjort det tvättade vi håret och åt lunch, en klämma, men jag åt nästan ingenting för jag helt enkelt ville inte. Sen gick jag och mamma en till runda och passade på att handla fina, dyra, handgjorda grejer från en same. Jag fick ett handvirkat halsband och mamma en vattenamulett och jag ville ge något åt Alexander, så han fick en nyckelknippa. Mammas kompis Patrik och Per fick också presenter. Sen gick vi längs Kungsleden och Vindelälven, köpte en tovad fjällripa och gick hem. Hemma spelade jag och mamma kort och jag skrev brev till mina vänner, sen åt vi ute. Jag och mamma åt renskav, hemlagat potatismos, svartvinbärsgele, bönor, morötter och god sås. Efterrätt blev vaniljglass och varma hjortron. Sen gick vi hem och lade oss. 


Star-struck


Dag 7
Lördag 18 juni 2011

Klockan kvart i nio på morgonen hämtades vi av värden Malin. Vi åkte till stallarna och väntade in en till person som skulle komma. När hon gjort det hämtade vi grimma och grimskaft. Vi fick utvalt hästar som vi skulle rida. Jag fick en svart skäck som hette Skotti, mamma fick en sotfux som hette Dögg, Malin fick Produr och den andra tjejen Blesi. Vi red i bergen, hästarna var heta i början men lugnade sig sen. När vi kommit en bit upp pausade vi och åt macka, soppa, kaffe/choklad. Hästarna gick omkring och betade. Blesi kom ofta närmast oss. Sedan tränsade vi och sadlade och fick med oss varsin stor väska. När vi kom till en skidbacke hoppade vi av och ledde hästarna nedför backen. Sen töltade vi en bit innan vi kom tillbaka. Vid stallet sadlade och tränsade vi av och ledde tillbaka hästarna till hagen. Sen åkte vi hem. All mat var slut och affären var stängd så vi åt ute igen men den här gången på en annan restaurang, p.g.a att den andra var full av samer som firade bröllop. Jag åt hamburgare och mamma åt älgfärsbiff. Mamma fick köpa mjölk där, sen gick vi hem och spelade kort. Sen sov vi. 


Skotti och Tekla

Dagen därpå reste vi hem så därför tog anteckningarna slut. Jag kan fortfarande tänka på känslan av hur välkomna vi var och att vi genast betraktades som viktiga pusselbitar i byn där det bodde sammanlagt 200, varav 90 permanent. Ortens nyfikna barn cirklade runt oss med cykel och de visste exakt var vi befann oss, på restaurangerna välkomnades vi glatt med våra namn. Det var kyrkvecka och samiskt bröllop, festen skedde 20 meter från Fjällhästen där vi bodde och vi fick därför på nära håll träffa och se festklädda sydsamer, vilket ytterligare bidrog till den blandade känslan av att vara turister. Tekla blev nästan omedelbart kontaktad av ortens fågelguide, som ville ha information om var vi sett lappmesen, dagen innan. På forskningsstationen fick vi av studenterna information om slagugglan, svarthakedoppingen och lappmesen, flera ugglor (det var lämmelår) och sjöfågel. Tekla ville arbeta där och bli Mikaels guide och lära sig spåra räv och fjällhöns. Flera gånger frågade man oss om vi ville flytta upp och bo med dem och vem vet... vi saknar båda naturen och människorna, den vänskapliga atmosfären och omfånget och återvänder väldigt gärna.

vårt kök, Geunja

Detta är ett varmt resminne av en sverigesommar som jag alltid kommer att bära med mig, för veckan därpå reste T och jag ner till Skåne för att se skillnaden i natur och fågelliv. Hon och jag firade midsommar på Hallands Väderö och spanade fågel i omgivningarna runt NV-Skåne. Här skulle vi bo, det var nu jag beslutade mig och visste att jag hade tösen med mig.

Men sverigesommaren var inte slut än, för innan skolan började igen tog vi tillsammans med Per en tur till Västkusten och bodde hos vännerna i Tjörn och Jonsered,  sedan slöt vi cirkeln genom att köra till Öland. Där reste vi runt ön och skådade fågel och blommor och tog fantastiska foton under tre dagar. Resan markerade slutet på en tid, men början på en ny - där vänskap fick ersätta fångenskap och missförstånd blev samförstånd. Och den känslan består.

med ryggen åt det gamla
(på väg in i Himmelsberga)


lördag 17 januari 2015

bästis

Tim Walker
Vilar benen efter en underbar promenad med tösen. Hon går som vanligt långt bakom, i sina tankar och jag i mina. Var i sin egen takt, båda i var sin bubbla, fast gemensamt och när vi möts senare, där promenaden blivit så blöt att mina stövlar läcker in vatten och jag måste hoppa likt en gasell över de små stenarna i det vattenmängda landskapet, och hon kan vada med sina gummistövlar - där delar vi på tankarna som tänkts. Vi håller båda inre dialoger, pratar högt och diskuterar, reder ut problem och känner in omgivningarna. För att det ska fungera behövs både ensamhet och gemenskap och den får vi genom att ge varandra plats. Vid vadstället och stenarna kände jag en lätthet som jag inte har känt sedan september. Jag mindes då hur trött jag blev av att hoppa mellan stenarna. Det var som om varje steg krävde att ett beslut skulle fattas och då räckte det för att få mig totalt utmattad... men idag flög jag över stenarna likt en gasell och jag var ett med landskapet - samma känsla som jag haft sedan barn. Moränmark, enar, vattenpölar och sten, vad jag älskar när solen står lågt och lägger långa skuggor likt krokiga fingrar på de mjuka kullarna och stigarna. Väldigt nära lyckotårarna.

I gårkväll kom min bästis på besök från Schwez, vi har pratat och skrattat och delat med oss av livet. Sedan sist vi sågs har ett liv förflutit, det var för två år sedan och T och jag var då nyinflyttade torpare. En riktigt god vän känner till mer om en än någon annan. Om man har haft en nära bästis vet man värdet men även hur sårbar man är. En bästis går under huden på ett sätt som inte går att överträffa och när vi ses igen kommer ursprungsjaget fram, den blyga flickan med drömmarna men även hon som aldrig lät sig kopplas eller tystas. Och jag är stolt över mig, över oss, två naiva och nyfikna älvor i ett okänt hav. Vi delade tankar, känslor, dagar och nätter, mammor och bröder, sängar, kläder, mat och underkläder. Vi var tvillingsjälar. Jag minns synkningen då vi ringde varandra och signalerna inte hann fram för den andre satt redan med luren i hand, eller när en blick tvärsöver salen räckte för att den andre skulle veta. En bästis är man ovän med för att man ständigt blir påmind om sina tillkortakommanden, och försonas för att man vet den andre har rätt. En bästis kan säga dig sanningen utan att det känns som en anklagelse - tills hormonerna tar över, för med kärleken till pojkar kom sprickorna i muren, missförstånden och anklagelserna. Gymnasietiden var en pina för mig, ett triumftåg för henne och vi separerade under två långa år. Idag när vi ses existerar tiden enbart som årtal på en kalender. Samtalen vi har håller fortfarande total respekt och total respektlöshet till allt, i en underbar blandning. Ihop med en sådan vän älskar man sig själv. Och när hon har packat sina väskor och kört vidare känns ingen tomhet, utan själen är uppfylld av något oerhört gott och välgörande. Det är kärlek det.

En fulländad lördag alltså, och den är inte slut än, för nu ska tösen och jag ta vara på känslan av att ha ett fullständigt underbart liv.

Ben Howard - Keep Your Head Up

måndag 12 januari 2015

en singels försvarstal

"Only an enterprise as fucked as the record business could,
or 
would, consistently wring new material out of permanently defunct outfits
-- labels of all sizes continue scrambling for new (and sometimes appalling)
ways to re-package, remaster, reissue, re-release, and re-squeeze
 artist catalogs dry-- and then some."
som singel kan jag ofta känna påtryckningar utifrån, det är säkert välment men oönskat. Att som singel och tjej välja att vara ensam med en dotter, vara nöjd med livet och inte aktivt delta i grupperingar, parkonstellationer eller vara populär anses suspekt och därför ett problem man gärna vill hjälpa mig med. Jag avtackar mig, vänligt men bestämt. I mitt liv finns för närvarande allt jag kan önska mig, jag är nöjd och när den dagen kommer låter jag er veta. Tack.

För vad är det som sker när gamla flammor, olyckligt gifta vänner, nyskilda vänner, arbetskamrater, chefsfruar, nätvänner och andra vänner plötsligt representerar mig som potentiella lyckomäklare. Lycka som i att vara själsfränder, partners, en kärleksrelation - kärlek mellan två behandlas som om det vore ett universalmedel för att må bra, det säljs oss via fåniga TV-program och sticks under näsan på oss som luktsalt. Låt mig förklara såhär plumpt: om jag vore rullstolsbunden skulle ingen komma på idén att ge mig ett par löparskor, det vore både oförskämt och enögt. Nu är min belägenhet sådan att mitt antagna "handikapp" ligger på ett annat plan, vilket gör att det vare sig syns eller går att uttolka. Om jag fick lov att förklara för alla välvilliga vänner, välmenande kollegor och hungrande singlar skulle vi kanske komma överens om att jag själv vill avgöra om och när tiden är inne och att min könstillhörighet inte automatiskt innebär att jag känner mig halv. Jag är inte intresserad av att ta hand om, vårda eller göra någon annan än mig och min dotter lyckligare idag. Jag är alldeles för trasig för att skapa en god relation och om jag skulle ge mig ut på jakt vore det som att utgöra mig för en ulv i fårakläder, en handgranat i en klåfingrig hand, ett bananskal på trottoaren, en elefant i en porslinsfabrik. Jag är inte personen som letar efter lyckan, har inte varit och kommer aldrig att bli det - för som jag ser det är lyckan något som finns inombords och går att jämföra med ett vattenglas som fylls på, droppvis och dunstar av ibland, och då glaset faller omkull behövs mycket tid och tålamod innan det går att dricka sig otörstig igen. 

Om jag skulle utge mig för att vilja söka en själsfrände idag, vore jag både förmäten och elak. Det kallas falsk varudeklaration, att utge sig för att vara något annat än en är och jag skulle personligen inte orka med en ny familjekonstellation. Jag är, och jag upprepar, inte intresserad av att leka mamma, pappa, barn. Den konstellationen tar jag på alldeles för stort allvar, den relationen är inget jag leker bort igen.

Dessvärre tror jag att min belägenhet som singel ofta syns som en möjlighet att fylla ett egoistiskt behov. Utifrån sett är mina egna önskemål självklara. Visst måste en vara två, visst måste man som ensam leta efter en partner, det är normalt! Men från min synvinkel håller jag med drottning Elizabeth I; jag är hellre ensamstående tiggare än drottning och gift. 

Jag är singel men inte ensam. Men undrens tid är inte förbi och jag beundrar djupt de människor som förblir i en tvåsamhetsrelation hela livet, med allt vad det innebär. Det vackraste som existerar, det som berör oss djupast är samförstånd. För oss andra kan det vara insikten av att hoppet kan vara en snara och att meningen med allt kan handla om andra värden än att leta efter sin egenbild. Svaret, perfektionen och lösningen finns där en minst anar det, oftast behöver en bara släppa taget och låta saker få vara för att en ska se att det en alltid har letat efter plötsligt uppenbarar sig mitt framför näsan. Eller som en god vän skulle uttrycka det: slumpen är ingen tillfällighet utan resultatet av noggrant förberedda misstag.


Louder Than Words

lördag 10 januari 2015

Tab is fab

Sergei Parajanov
det är lördag igen och T sitter och övar på sin gitarr. Hon är envis och vill få mig att förstå, men jag märker att hennes tålamod har begränsningar, inte genom en höjd röst utan på darret på fingrarna hon sätter på gitarrhalsen för att visa hur en Tab fungerar. Vi pratar så olika språk ibland och jag gör mitt bästa för att förstå genom att översätta på mitt språk. Tab var på tapeten idag alltså och jag som aldrig har spelat ett instrument, undrade om det kunde översättas till en slags musikaliskt språksystem, ungefär som grammatik. Hon såg undrande på mig och visade handgripligen genom att söka på internet och överföra schemat vi såg där fysiskt på instrumentet.

När jag hade googlat orden "tab+music" fick jag naturligtvis upp ordet tablature och så gick det upp för mig. Så enkelt! Ett musikaliskt schema för stränginstrument... ja, så är det när man är van vid att tänka abstrakt och har blivit beroende av ord för sin existens. T är handfast, hon lever genom att pröva sig fram och är inte alls lika beroende av ursprung, hänvisning eller av att förstå sammanhang som jag är. Mitt problem (om man nu ska kalla det problem, för kulturvetare ses ofta som ett sådant och vi är på grund av kravet på bevislig nyttoaspekt ofta mycket splittrade i vår självkännedom...) är att jag alltså måste gå till botten med ett problem innan jag kan ta itu med det. Detta är kulturvetarens dilemma medan en modern och mer naturvetenskapligt inriktad person kan se regelverk som något absolut, orubbligt och även universellt - och på så vis, all form av relativism som ett slags hot mot detta fasta, orubbliga.

Idag läste jag Johanne Hildebrandts kolumn i SvD och gillade för första gången på mycket länge något hon har skrivit. Jag håller inte med om allt hon berättar, men relativt, i förhållande till hennes konservativa förhållningssätt till omvärlden i stort- så håller jag med om hennes slutsats i kolumnen. Att som Hildebrandt helt oförblommerat "objektivt" skriva om demokrati, mänskliga rättigheter, lagar och förhållningssätt utan att inse att allt är förankrat i en universalistisk åsiktsmaskin som utgår från en kolonial aspekt och grundar sig på att allas värde kan ses från en punkt, en tillvaro, en åsikt och en religion - är för mig som ultrarelativist fullständigt omöjligt. Däremot håller jag med om den övergripande innebörden i hennes resonemang, nämligen att genom att så split och nära meningskiljaktligheter genom att skapa utanförskap, skördar konstellationer som IS, Al-Qaida och SD framgångar. Det är genom att nära ett onyanserat hat som dessa organisationer kan leva, detta håller jag fullständigt med om. Och här kommer jag tillbaka till stumpans och min diskussion igen.

Genom att diskutera, ge varandra tid och utrymme kommer man alltid fram till att en meningsskiljaktighet ofta beror på onödiga detaljer och väldigt sällan på grundläggande värderingar. Alla sitter i samma båt, alla vill den andre väl. Hon fick visa sin förklaring, i sitt praktiska musikbyggande och jag i min förvissning om att vi är överens genom att förklara mina tankar. Strider är onödiga, kontraproduktiva.

The Colour of Pomegranates
(Death of a Poet)

...och håll med om att det finns en idéhistorisk poäng i att jämföra Tablatur med den västerländska språksystemet och Notsystemet med det arabiska... å ena sidan (Tab) ges frihet för att uttolka betoning, takt och rytm medan å andra sidan (Not) betonas en fast och definitiv evig, klassisk ursprungsform. Ena traditionen har skapat å ena sidan jazzande kulturrelativister som gillar improvisation, å andra sidan marscherande strukturalister som gillar absolutism medan den andra traditionen har resulterat i en delvis förstockad tolkningstradition som ofta har mynnat i en överto på detaljer som överskuggar helheten, men även i en fantastisk poesi som balanserar denna textuella filosofiska tradition med en oöverträffad känsla för feeling. Improvisation kontra fundamentalism och omvänt.


med mustaschen
 som norm






Med en ironisk blick på samtiden slår man världen med häpnad, för hur vi än vänder på saken är det omöjligt att dra absoluta demarkationslinjer mellan det ena eller det andra. Tankens flykt från religion, geografi, kön och samhällsklass är en Frihet som ingen kan beröva oss.



Det står ju inte i noterna!



onsdag 7 januari 2015

en omöjlig definition

det är en svår sak, det där att definiera kärlek. Musik hjälper alltid för att komma i stämning och just nu kommer jag inte på något bättre än sundtracket till den mest makalösa kärleksfilm jag har sett, Brokeback Mountain. Tösen och jag är trollbundna, hon övar på sin gitarr och vi bölar ikapp, varje gång.

Kärlek sitter djupt inne i oss, det är den vibrerande tonen som får oss att lägga ner garden och vilja kramas tills solen gått ner. Kärleken är som en varm vind eller en ljuv sommaräng, som en mjuk sandstrand. Den finns där, tröstande och ömsint och överger dig aldrig. Kärleken är det som finns kvar när allt annat har övergett oss, hoppet och tron. Kärlek går utöver livet självt, den är energin som gör att vi andas, att hjärtat slår och att vi vaknar varje morgon och sluter ögonen var kväll. Kärleken saknar riktning, mål, orsak eller medel. Den är, helt enkelt.

Till skillnad från hatet.



måndag 5 januari 2015

sagolik feminism

sålt smöret?
idag känner jag mig stark. Jag sitter med datorn i knät, med en kopp kaffe, den första efter frukostteet, müslin och de hembakta bullarna, ihop med stumpan. När alla fåglar och katten har fått mat och brasan värmer upp torpet kan jag vila en stund och se tillbaka på första dagsetappen. I folkmun kallas ritualen "fikapaus" och fyller en viktig social och samhällelig funktion... jag ser framför mig den lilla lilla gumman med den lilla lilla katten i den lilla lilla stugan och känner igen mig, för den lilla lilla gumman var troligen i samma ålder som jag själv är nu, kanske i samma situation som jag och möjligen lika nöjd.

Här hade jag tänkt avsluta tankepausen men kom under tiden jag rullade bullar och diskade att fundera litet mer kring jämförelsen. Den är inte så dum ändå, för precis som en liten liten gumma kan jag känna mig nöjd och glad i det jag själv utför och klarar av. Att som en liten liten gumma ses som ett nederlag och outcast är en ensidig bild. Under Beskows tid var hon säkert en dam man kunde se upp till, för hon levde ett liv fullständigt skapat av hennes egna rutiner och behov. Mitt eget lilla liv är som ett företag och kräver både beslutsamhet, ekonomiskt sinne och sinne för planering och ordning - utöver fantasi och en sjujädransanamma vilja förstås. Ett liv som en liten liten gumma är inte så långt ifrån verklighetens entreprenör eller företagsschef och så slipper en ha någon som beslutar över ens huvud - Till skillnad från tomtebobarnens mor är en som liten liten gumma sin egen chef, och så länge jag har ekonomi att ge hönsen och katten, tösen och mig, mat och värme så har vi det gott. Riktigt gott!

Och när jag är mätt på mitt liv i skogen kanske jag flyttar in till staden och skapar mig ett kollektiv, likt tanterna Grön, Brun och Gredelin... men det är en annan saga. Och vad Farbror Blå anbelangar så finns han på landet med (det ska gudarna veta) men han får vänta på sin tur. Var sak på sin plats, en sak i taget.

Sir Lord Baltimore - Lady of Fire

en lever farligt på landet


söndag 4 januari 2015

Full Moon Fever

Stefan Karlsson
jag vaknade med ett skratt i morse, i drömmen satt jag vid ett köksbord tillsammans med vänner och vi skämtade och jammade. Tårar rann, hjärtan dunkade, ögon strålade. Värmande gemenskap, delad humor. Jag kan inte minnas när det drabbade mig senast. En glad dröm ser jag som ett omen, en påminnelse om livet och om allt det som väntar mig, bara jag är mogen.

Jag saknar skratten och de hjärteglada ögonblicken och blickarna ihop med vänner, och jag ser på saknaden som ett uppvaknande. För nu vet jag vad som måste åtgärdas och att jag ska arbeta på att ta itu med livet på den ljusa sidan. Det är dags.

Att sörja måste ta tid, annars är risken stor att känslorna kommer tillbaka och brister som ett oläkt sår. Ett halvår verkar vara en vanlig tid för den insikten, jag har jämfört med författare och vänner. Personligen har halvåret inneburit en insikt som har förädlat mig. Jag har mognat, djupnat, halvåret har lagt till några grå hår och djupare veck mellan ögonen men jag är fortfarande jag.

Jag älskar livet för mycket för att slås ned och ta till ytterligheter som droger eller destruktiva metoder. I vetskapen om att beslutet jag fattade för snart 6 månader sedan har varit rätt, kan jag vila i trygghet om att färre kvinnor kommer att behöva utsättas för samma sak som jag. Bara den insikten har varit värd ett halvår av mitt liv.

Pink Floyd - The Nile Song
Monster Magnet - Dopes to Infinity

lördag 3 januari 2015

Truism

Durga
på promenaden idag pratade tösen och jag om makt, om varför så mycket har kommit att handla om just destruktiv makt, tävling och tvång, när det uppenbart finns många andra och mer behagliga sätt att manifestera inflytande på. Tag Gandhi som exempel, eller Elin Wägner.

På sätt och vis fortsatte diskussionen med en vän via chatt och då handlade det mer om religion- vännen är i Indien och vi inledde med att diskutera hinduiska gudar, gick över till prat om sanskrit och vediska och om språkens makt över tanken. Jag hävdade att så länge en tro håller sig på embryonalt stadium (sekt) så kan den vara en god sak, som tröst och styrka för ett förtryckt fåtal, medan vännen mer resolut tyckte att religiositet enbart är av ondo. Vi var dock båda överens om mycket (det är vi visserligen alltid), bl.a att Vishnus alla avatarer är lik oss komplexa människovarelser och att även om godhet endast gynnar ett fåtal kan det vara en etisk regel. Altruism må vara en självgod handling, då den också handlar om att utöva makt över andra och därigenom ge ett känslomässigt övertag, men så länge en handling inte skadar en annan människa måste den ses som god. I slutändan är det viktigt att tycka om sig själv för att kunna gilla andra. Vetskapen om att oavsett vad en gör så påverkar det en annan, men ändå våga och vilja sträva efter handling när språk, ursprung, intryck och förutfattade meningar ställer till kommunikationerna ibland, är ett evigt dilemma.

Nu ska jag och tösen titta på Tudorsserien som jag köpte en gång för en evighet sedan, a propos makt. Kanske jag denna gång kan förstå varför makt kan ses som ett afrodisiakum, men tills dess säger jag; krossa patriarkerna! och njuter av en ung och vacker irländare så länge.  Sláinte!


Prioritaire

jag skriver för att jag måste. På senaste tiden har det varit ganska mycket tankegods kring det som händer i nuet och det beror på att jag helt enkelt inte kan förmå mig till annat. Nuet tränger sig på genom summariska tankar, påstridiga känslor och inne i mitt huvud pågår en polsk riksdag. Detta kaos gör att det är svårt att välja sida ibland, mitt jag har aldrig tidigare ställts inför så många olika moraliska beslut, aldrig så många etiska ställningstaganden heller för den delen. Kanske detta är en allmän trend, för jämfört med det politiska läget - både nationellt och internationellt, ekologiskt och humanitärt - visar sig kriser som något normalare än det omvända. Men om man inte kan ge yttring för sina känslor, hur ska vi då komma underfund med dem. Om vi inte klär oron i ord, hur ska vi då någonsin få tröst eller hjälp.

Historiskt har människan alltid funnit på vägar att ta sig ut ur ångest och rädsla under oroande tider. Ibland har dessa medel institutionaliserats och blivit tradition. Karnevalen är ett bra exempel, julen likaså. Människans hjärna är utvecklad till att minnas och vi har därför förmågan att planera och organisera det vi kallar tid. Under den moderna mänskliga tidsåldern har tidsbegreppet fått ett oerhört grepp över oss, realistiskt sett är vi slavar under begreppet och det som en gång varit vår styrka har kommit att bli vår svaghet. I takt med att tiden har kunnat styckas upp i allt mindre enheter har vi blivit både övervakade, kuvade och beroende av den. Stress kontra mindfulness och åldrande kontra förlängt liv är konsekvenser av tidsbundenheten. Det som hade kunnat bli så bra (vi hade kunnat förutse saker genom att se historiskt på oss som artefakter) har istället blivit så dåligt (vi är slavar under vårt egocentriska åldrande).

Som offer för tiden roffar vi åt oss av sådant som vi anser vara viktigt att fylla dagen med, objektet ändras i den mån vi kan och har råd. Idag har penningekonomin och valutan sett till att vi prioriterar lyxvaror. Den franska definitionen av lyx är överflöd och ontologiskt sett något som går utanför det immediata behovet. Definitionen går att tolka in absurdum, likt så mycket annat, och en mer vardaglig beskrivning handlar om konsumtionsvarans prislapp som skiljer konsumenterna åt genom vidden på deras plånböcker. Lyxkonsumtion kan därför handla om allt som skiljer oss åt genom såväl handling som mål. Lyxkonsumtion går på djupet, och sitter långt inne i vårt medvetande.

Vi prioriterar alltså väldigt olika beroende på ekonomisk möjlighet. Under den historiska karnevalen gavs människor med mindre medel möjlighet att dansa och dricka sig berusade. Ursprungligen sågs med magisk blick på våren, som en möjlighet att förvandla den gamla tiden genom metamorfos. Folket klädde ut sig, och blev kung för en dag. Under medeltiden såg vasaller och borgmästare genom karnevalen till sina undersåtars välmåga och glädje, och stävjade ett eventuellt jäsande missnöje hos pöbeln genom allmosor. Än idag kastas det godis åt barnen från borgmästarens balkong och folket narrar makten offentligt genom karnevalsupptåg. Anledningen kan ses både med sociala och Foucaultska maktögon, men summan är att dessa smulor ändå stärker ett förhållande.

Stefan Karlsson
Idag är Den upp-och-nedvända världen inte längre fiktiv... och då USA sträcker ut sin långa arm mot hela kontinenten kan jag bara ana oråd. Kanske jag är färgad av min ungdoms USA-revolt, kanske Castroregimen ger folket allmosor i form av dokusåpor och fotboll för att stävja ett jäsande missnöje hos den nya generationen, möjligen ser jag med alldeles för rödkantade ögon på utveckligen; att konsumtion av lyxprodukter (enl definitionen ovan), handlar om en ekonomisk orättvisa som främjas av turism och hetsjakten på utveckling som jämställs med ekonomism. För när goda värden (ekologi) annekteras av ekonomi (ekoturism) står sig humanismen platt som en pannkaka. Pött-pött-pött, sa Storpotäten.


Faith No More - King For a Day, Fool For a Lifetime


torsdag 1 januari 2015

god fortsättning!

livsmönster
Nyåret firades i torpet ihop med en vän som fyller år på nyårsdagen. Vi har firat nyåret ihop de senaste åren och det har blivit en riktigt bra tradition. Det är skönt att slippa planera eller oroa sig, om någon är ensam klämmer jag bara in en stol och fäller ut bordet och drar fram extrasängen, mitt hem är litet men har förvånansvärt gott om plats när det gäller. En nyårsnatt ska ingen behöva känna sig ensam, inte på en födelsedag heller. I år var vi bara tre och den sinnebilden stämmer bra överens med mitt sociala liv för tillfället. Det är litet men gott, opretentiöst.

Stämningar, känslor, färger och dofter... T och jag tittar på En ung Jane Austen, jag dricker upp den sista vinslatten från igår och smälter nyårsdagspizzan. Vi har vi varit på skymningspromenad och lyssnat på skogen och känt doften av den fuktiga vintern. Färgerna där ute är dova, mossan som täcker sten och bark lyser i skymningen, på vattenpussarna efter skogsmaskinerna ligger det ett tunt isskikt som krasar under stövlarna, en lätt vind ruskar om grantopparna och över alltsammans välver sig en fantastisk vinterhimmel, dramatisk och vidunderlig.

Idag har jag beställt ett nytt gardintyg, William Morris "Honeysuckle and Tulip" från 1876. Jag ser fram emot att få se på mönstret, varje dag om jag önskar det. För första gången på länge lever jag mitt eget liv och kan stå för mina val. Även de omedvetna.