Uppbrott, avbrott, brottstycken

Den mätta dagen, den är aldrig störst. 
Den bästa dagen är en dag av törst. 
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. 
Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. 
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. 
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. 
Oändligt är vårt stora äventyr

Så kom den då, den där dagen som jag har gjort allt för att slippa tänka på. Planen att ha något roligt att göra för att lägga känslorna åt sidan gick också i stöpet. Aldrig blir det som man tänkt.
Nu sitter man här. Var det verkligen allt. Tomheten.
Karin Boye hade inga barn, hon hade ingen att sakna så att hjärtat blöder trots att man hela livet har gått och intalat sig att man gillar ensamheten, hon hade ingen som sitter kvar i väggfärgen, i planteringarna, i kylskåpsmagneterna, de tomma bokhylleraderna. Det fanns ingen som fyllde hennes liv med självklar mening. Ingen att dölja sin oro för i onödan, ingen att bli arg på och försonas med utan ett överflödigt ord. Ingen som gav henne en morgonkram, eller en nattpuss, ingen som kunde reta gallfeber på henne och få henne att skratta åt det på samma gång. Ingen som fick henne att skämmas för att hon skriver som jag gör just nu, ingen som hon kunde förklara för att tiden är en sak, och glömskan en annan. Ingen som kunde ge henne trösten hon behövde just. precis. när. den. behövdes.

Att vara mamma är att vara stark när allt annat är svagt, och vara svag när allt annat är starkt. 
Jag läker.

Värt mödan

Fridlyst, likt alla andra grodor i Sverige

 Det finns många fördelar med att ha höns, man stiger exempelvis upp tidigare och kan ta den där promenaden före arbetet som jag alltid har sagt att jag skulle göra. Idag var världen insvept i dimma, litet rått sådär som sensommaren brukar vara. Vägen gick via de grävda dammarna där några flicksländor redan var på vingarna, en gammal svart ängstrollslända hade ertappats av daggen och satt blickstilla på ett strå och väntade på värmen. Via beteshagen bakom Hennys ägor tog jag sedan vägen genom sumpskogen, hittade några gula kantareller där och stegade så vidare runt sjön för att se om inte det gick att hitta några bleka taggsvampar, trots vildsvinens framfart tidigare i sommar. Men inte så mycket som en bit gick att finna, inte ens en enda sopp hittade jag, så jag beslutade mig för att kolla in andra saker och lyfte nu blicken.

Det är ett gnagarår i år, det syns tydligt under granarna. Ekorrar och möss arbetar febrilt inför kommande vinter och lämnar tjocka knastrande mattor av grannkottefrön efter sig. Där markägaren tidigare i vår hade gallrat ut ekar och bokar hittade jag ytterligare ett par små kantareller vid foten av en gammal stubbe. Här tog jag traktorvägen som har blivit bred och belagd med vass makadam, korsade ett stenröse och passerade den före detta så vackra bokskogen, ytterligare ett sumpskogsområde, och kom fram till det tioåriga granplantaget som jag beslutade mig för att korsa för att komma tillbaka till Hennys skog. Planen var att jag skulle känna igen marken med grävlingsgrytet, stengärdet och det lilla jakttornet i mitten av plantaget, men eftersom granarna plötsligt hade blivit skräckinjagande täta och höga lyckades jag på något vis ändå gå i cirklar.

Den gångna sommaren har varit gynnsam för granarna, tyvärr... efter fyrtio minuters slagsmål med riviga arga och fula granar kom jag ut i något som jag misstänker skulle föreställa det som skogsbolagen kallar kantzon, en smal alkärrsremsa från ett tidigare större sammanhängande kärrområde. Den vägen tog jag, och hamnade snart på Hennys ägor igen, ungefär i höjd med den före detta grova granskogen med blomkålssvampen. Numera är allt en stubbåker och jag brukar göra stora lovar omkring för att undvika den sorgliga synen. Vidare på ny grusväg av grov och vass makadam, genom ytterligare ett granavverkningsfält för att slutligen nå målet. Där, bakom en gardin av björk, små vildsådda granar och klen ek finns den vackraste platsen häromkring, en liten myr med vridna björkar och tallar på en bädd av vitmossa och tuvor av lingonris och starr. Härifrån syns inget av de smala remsor av skog som finns kvar efter den skövling som har härjat här under min tid på torpet, platsen är mat för själen. Och även om det hade tagit mig mindre än en kvart att ta mig hit från andra hållet, så var det mödan värt.

Hemma blev det lunch, en tortilla på kantarellerna och vår egen potatis, innan tösen och hennes gamla klasskompis från Storstaden begav sig iväg till Lund för att känna in studentlivet där, och hälsa på en annan kompis. För egen del är det snart mötesdags, och jag är laddad till tänderna. Om två dagar går flyttlasset till Göteborg, där är jag mindre förberedd. Hur man nu blir det, efter nitton år.

34 Proud Women

Jag måste återkomma till gårdagens utställning Fantastiska Kvinnor på Louisiana, det blev alldeles för litet sagt om konstnärerna och det måste jag försöka gottgöra på något vis, om än kortfattat.
Av de trettiofyra (34) konstnärerna hade tre begått självmord.  Det stora flertalet kom från förmögna hem och försörjde sina män, alla var vackra och framgångsrika som studenter eller autodidakter och det var kvinnorna som i första hand upprätthöll kontakten mellan konstnärskollegorna. Greta Knutsons förmögenhet bekostade hennes och Tristan Tzaras hus i Montmartre, där fick arkitekten Adolf Loos ("Ornament ist Verbrechen" ni vet, han som startade modernismen) uppdraget men han glömde bort att planera in Gretas ateljé, så hon fick själv modifiera ritningarna. Greta Knutson tog livet av sig 1983 efter åtskilliga år av depression och självförakt, men om detta finns väldigt litet att finna på nätet.

Unica Zürn var länge gift med Hans Bellmer (ni vet, han som ansåg att sexualakten är en manlig huvudroll) och led länge av djupa depressioner. Unica gjorde åtskilliga olagliga aborter under deras samliv, som innehöll ingredienser av BDSM och ett odlat mindervärdeskomplex. Även Frida Kahlo genomförde ett ospecificerat antal aborter under sitt liv ihop med Diego Rivera.
Kay Sage tog sitt liv efter år av sammanbrott och problem med nerverna, det sägs att problemen började efter att Jean Tinguely dog.

Dorothea Tanning "Don Juan's Breakfast"

I Louisianas utställningspresentation står att läsa att kvinnorna genom konsten försöker skapa sig en egen identitet, men om att programmet för surrealismen (utöver André Bretons manifest) författades av Charles Baudelaire (Les Fleurs du Mal), och i grunden var ytterst kvinnofientlig, står det inget.
Konsten som kvinnorna har skapat inom surrealismens ramar är en smärtsam upplevelse, den berättar om en frigörelseprocess med ett ibland dödligt slut.
Ur ett konstperspektiv, och kreativt sett uppstår det i ett polariserat spänningsfält ofta mycket spännande objekt, och på så vis är konstgenren en publikmagnet än idag. Polariseringen kring könet, särskilt i debatten kring incels och radikala feminister är en pågående process som fortfarande skapar stort medialt intresse. Det är inte frågan om "hög konst", tvärtom.

Ja, vad är det med män som måste trycka ner sina kvinnor. Vad handlar det om, egentligen? Sedan barnsben har man fått höra att när pojkar slåss är det för att de egentligen gillar dig. Bullshit! den som slår är bara dum i huvudet. Jag tror att det är något i myten om kvinnligheten som ligger i vägen, särskilt myten om starka och självständiga kvinnor. När det väl kommer till kritan, och kvinnan är stark och står på egna ben, brukar det inte ta särskilt lång tid innan hon blir attackerad med nedlåtande och ofta hatiska kommentarer om hennes agerande och utseende. I många branscher där männen är norm går det att se liknande smärtfulla upplevelser, inom svensk musik har både Elin Larsson och Laleh berättat om kampen. Att män utan självförtroende klättrar på kvinnor utan självkänsla är inte någon nyhet, det händer varje dag, varje minut.

Louise Bourgeois "La Fillette"

Kvinnor ska vara vårdande, medan män gärna får leka livet ut. Slippa ta ansvar för vare sig själv eller sin omgivning. Högerspöken raderar hundra års kvinnoslit genom att hänvisa till trött biologism och ifrågasätter kvinnors rätt till uttalande. Ifrågasätter deras expertis, deras sätt att vara. Se bara på naturen, vår miljö och klimatet, a propos gårdagens text om Tetsumi Kudo. Vore det inte för att män under alldeles för lång tid sluppit ifrån ansvar hade vi kanske sluppit framtidens naturkatastrofer. Män som aldrig har behövt ta hand om sina barn blir avtrubbade. Barnlösa män pekar gärna med hela handen mot kyrkan, lagen, traditionerna. Allt det där har jag varit så himla bra på att lära min dotter, och det skulle förvåna mig om hon råkade ut för något liknande som jag själv. Att dessutom större delen av hennes generation är uppfostrad av likasinnade mödrar, det bådar gott. Även om riktigt vidriga fall dyker upp titt som tätt.

Det krävs självförtroende för att lyfta inte bara dig själv utan den du vill vara med. Utan självförtroende tar rädslan över, och rädslan är ett mycket hungrigt odjur.

Unica Zürn, Porträtt

Listan på medverkande, samtidigt visades en solitärutställning av en man.
Emila Medková (1928-85)
Eileen Agar (1899-1991)
Lee Miller (1907-77) våldtagen som sjuåring
Leonor Fini (1907-96)
Jane Graverol (1905-84)
Rachel Baes (1912-83)
Alice Rahon (1904-87) lever sista åren efter skilsmässan mycket ensam
Frida Kahlo (1907-54) gör åtskilliga aborter under sitt liv med Diego Rivera
Dorothea Tanning (1910-2012)
Kay Sage (1898-1963) självmord efter djup depression efter Yves Tanguelys död

Remedios Varo (1908-1963)
Leonora Carrington (1917-2011)
Bridget Tichenor (1917-90)
Maya Deren (1917-61)
Germaine Dulac (1882-1942)
Claude Cahun (1894-1954) döms till döden för sedeslöshet (hon var homosexuell) men fick leva, hon lyckades aldrig repa sig efter slaget
Jacqueline Lamba (1910-93)
Unica Zürn (1916-70) självmord genom att hoppa ut från hemmets fönster i Paris efter lång tids mental sjukdom, Bellmers och hennes samliv präglades av BDSM och förtryck
Rita Kernn-Larsen (1904-98)
Elsa Thoresen (1906-94)

Greta Knutson (1899-1983) självmord i Paris. Knutson var välbärgad, och för arvet byggde paret Tzara sitt hus i Montmartre. Adolf Loos var arkitekt, och undlät att planera för hennes ateljé. Knutson såg själv till att göra ändringar i planen.
Edith Rimmington (1902-86)
Sheila Legge (1911-49)
Valentine Penrose (1898-1978) bodde kvar hos sitt ex Penrose och nya frun Lee Miller
Ithell Colquhoun (1906-88)
Toyen (1902-80)
Meret Oppenheim (1913-85)
Lola Álvarez Bravo (1903-93)
Louise Bourgeois (1911-2010)

(totalt 34, här har jag tyvärr missat 4)

3 begick självmord, flera var diagnostiserade mentalpatienter, alla var vackra, framgångsrika och förmögna och de flesta tog med tiden avstånd från surrealismen.

The Power - Daniel Norgren
Are we Running Out Of Love? - Daniel Norgren

Fantastiska kvinnor på Louisiana

"Self Portrait With Thorn Necklace and Hummingbird", 1940

Det var verkligen inte någon överdrift som Dan Jönsson kom med i veckans recension, för om man förväntar sig djuplodande kunskaper kring de kvinnliga surrealisterna, då har man kommit fel. Däremot, om det är mängden som räknas, och så litet stjärnfall ovanpå det i form av riktigt stora namn, då har du kommit alldeles rätt. Om det finns en röd tråd i utställningen måste den handla om kvinnan, la Femme Fatale, som en styrka och kraft, men den tråden går dessvärre förlorad i mängden.

Utställningen är välgjord, inget fel i den, och man har kunna presentera mängder av mycket fint material. Med tanke på coronakrisen, som kom långt efter planeringen av utställningen och hade kunna ställa allt på ända, så har man ändå lyckats lösa det problemet på bästa vis. Präktiga pilar på golven, vakter som riktar dig på rätt väg om du skulle råka gå åt motsatt håll, och ett kostnadsfritt förbokningssystem som ser till att inte alltför många är inomhus samtidigt, gjorde att utställningsdagen kändes både trygg och ostörd.
Restaurangen hade löst köproblematiken, och den annars så täta och stimmiga stämningen där, med lyxig platsservering. Man fick sätta sig ner först efter att personalen hade spritat allt och sen fick vi en kortad men fin meny att välja på. Idag hade vi solsken vid tid för middag, så tösen och jag kunde sitta ute på terrassen och njuta ordentligt. Just på grund av servicen tror jag faktiskt att det var fler än vanligt som gärna tog sig ett glas vin i solgasset.

Jane Graverol "L'esprit Saint", 1962

Utställningen, ja. Många var, som sagt, namnen, och det behövs gott om tid för att smälta all information, inte minst de nya bekantskaperna. Åtskilliga hade jag aldrig hört talas om tidigare, och så måste det bli när forskningen kring kvinnliga konstnärer går framåt. Louisianas forskningsavdelning är väldigt duktig, de håller sig på tårna och vet vad som bör visas, timing är ju allt. Litet tråkigt är det dock när konstnärerna inte ges tillräckligt med utrymme. Trots det lilla formatet så delas utrymmet med andra, och mer kända, namn. Mot slutet av varje enskild presentation hade fler kändisar (ofta manliga) highlightats med fetstil. Utan att bli alltför gnälltrist, så kan man ju säga att det är bra ur en pedagogisk vinkel, men jag undrar om det inte ändå hade fungerat alldeles utmärkt utan de referenserna. Konsten står verkligen på egna ben, och urvalet var - utsökt.

Leonora Carrington “The Inn of the Dawn Horse (Self-Portrait)”, 1939

Möjligen var det för att vi blivit matta av manglingen, men Tetsumi Kudos utställning som jag hade väldigt höga förväntningar på, föll nog litet på knock. Allt var väl arrangerat, mycket snyggt och folktomt var det med (sånär som på en familj vars mindre barn högljutt proklamerade att det var frukt-ans-värt-hemskt-och-äckligt alltsammans). Jo, visst var det litet magstarkt, men inte alla känner till den japanska fruktbarhetskulten kring det manliga könsorganet, eller vad det innebär att ha varit med om något så ofattbart som ett kärnvapenkrig. Kudo bearbetar minnet från två bomber, föddes året före Hiroshima och Nagasaki och fick se och uppleva fruktansvärda sviter efter ödeläggelsen. Hur bearbetar man ett sådant trauma, kanske letar man efter lösningar på frågor som aldrig kommer att kunna få några rimliga svar. Klart att det blir svårt, och kladdigt när kroppen och allt som hör därtill underordnas naturen, och är du man är det nog särskilt svårt att förlika sig med det orimliga i ett krigsbeslut som fällde så många och för så lång tid framöver. Lägg därtill ett högteknologiskt land styrt av män, ja det blir mycket att smälta.

Jag gillar när det skaver, det ska det göra i post-krigskonsten annars är något fel. Men efter flera liknande burar med penisar i svampformer, och ännu flera penisar i förkrympta bonsaiformer, penisar som sniglar och penisblommor, alltsammans plastat och gjort så äckligt det bara går, ja då blir det litet för mycket. Risken är överhängande att allvaret kring hans outtröttliga kamp för det goda då går förlorat. Till sist gick vi faktiskt och fnissade, måste jag tyvärr erkänna. Nå, vi var nog rätt trötta vid det laget, och gick därför ut i solen för att titta på Kusamas installation och lyssna på Klezmerbandet en stund. Njutning är alldeles för underskattat, precis som surrealisterna skulle ha sagt.

Proud Woman - Blues Pills

Ardea alba

Rötmånaden har lagt sitt lock över oss, och såväl dofter som lukter förstärks i den fuktiga luften. Ibland hörs gärdsmygens sång från bäcken som har fått en bottenskyla, och från dungen med ekarna, asparna och björken hörs en trädkrypare vissla. Utöver hackspettarnas smatter är det ganska tyst i övrigt, det är några finkar som varnar och sen hörs ju mina höns förstås.

Igår tog jag min nya arbetskamera och for till Fulltofta för att lindra ledan. Uppe på tornet stod ett mindre gäng äldre skådare, vi språkades vid en stund medan vi njöt av utsikten över Ringsjön. Det var mycket fåglar, mest hördes tofsviporna, sädesärlorna och gässen förstås, men även några grönbenor. Ute på sandrevlarna hade ca 18 ägretthägrar landat för att äta upp sig inför resan. De gick där och lyste så grant i diset från regnet, böjde på halsarna och visade upp sig i hela sin gracila spänst.
Ute på storkhägnet var det full aktivitet, jag fick noterat när en stork fångade en större sork, jag gissar på vattensork, som den glupskt slukade. Uppifrån bona och från hägnet hördes klappret från flera storkar, det ljudet är svårt att ta miste på. På tyska kallas fågeln Klapperstorch, på förekommen anledning.

Just avslutad bok: Artur Lundkvist, Snapphanens liv och död

All Them Witches - Lights Out
ATW - The Children Of Coyote Woman 
ATW - Saturnine & Iron Jaw

Med Snorre i hönsgården

Disco (no pun intended)

Alltså, bland det roligaste jag har upplevt är att skaffa höns. Redan tre dagar efter ankomsten har de lärt sig hitta hem när det mullrar, och katterna som jag var litet orolig för, har faktiskt varit lugna som filbunkar. Nåja, Snorre är som han är, undviker dem mest och kan inte för sitt liv förstå att hönorna inte uppfattar hans flirtande, som han upprepade gånger gör emot dem genom snälla blinkningar, sådär på katters vis, och får lunka därifrån utan kontakt.

Hönor, det finns många som menar att de är dumma som spån men det håller jag inte med om. De har olika sätt att visa uppskattning på, och kluckar sig nöjda genom dagen. Punktliga är de, med. Exakt klockan sju skall det helst spatseras ut på rad. Just idag råkade det dock bli litet sent med lucköppningen eftersom jag hade varit ute och slarvat kvällen före, men jag tänkte att det fick vi kompensera genom första riktiga utevistelsen. Likadant är det med sittpinnedags, exakt klockan sju sitter de inomhus och då hör man genom brädväggarna hur de myser, och när luckan fälls ner är det alldeles tyst. Snacka om kadaverdisciplin, och då har vi inte någon tupp till hjälp. Vi får ägg ändå.

Det ska bli så kul att lära känna deras signaler. Jag har redan noterat ljudet för när något alldeles särskilt gott har hittats, för då lyssnar alla och tittar stint, sådär som dinosaurier nog gjorde, åt samma håll. Ett annat enkelt ljud att förstå sig på är när ett ägg är lagt, för då är man väldigt stolt. Särskilt Brünhilde, som lägger upp en ljudlig aria som mycket väl kan vara under ett par minuter. Dino, däremot, är den mer försynta typen, hennes värpsång låter mer som ett gnolande. Ja, det är för kul. Well... Guess you had to be there.

Jobbet har börjat och det har väl gått bra, jag ska försöka mig på litet bättre tidsdisciplin och verkligen se till att jag inte gör fler timmar än jag är kontrakterad för, men även jag lär mig väl så småningom hur den slipstenen ska dras. Hönorna får väl visa vägen.

Goldie, Disco, Gammelmormor, Silvia, Brünhilde och Dino

Funkis och fästning

Om man tar vägen genom Söderto i Lyby socken och lyfter blicken en stund från GPS:en syns ett fortliknande residens torna upp sig mitt i en åker. Byggnaden liknar inget jag tidigare har sett, men ändå vilar det något bekant över tyngden och på det vis huskroppen är inflätad i trädkronorna. Tanken som slår mig, där jag står vid landsvägen och har parkerat bilen på litet avstånd, är att det känns som att befinna mig mitt i en Spaghettiwestern. Jag kan riktigt höra Ennio Morricones toner i bakgrunden. Dagen då jag besökte Karl-Göran Perssons livsverk höll grannen just på att höstharva, det var torrt och gult och nejden låg inbäddad i dimmorna efter de siluriska bergarterna som utgör Löberödsslätten. Det gulnade byggnadsverket låg djupt inbäddat i skuggorna av det sensommarmörka bladverket från kastanjen och boken som Gören varit så rädd om. Jag hade hamnat i Arkadien.

Om Karl-Görans livsverk finns det mycket att berätta, och alla man möter har en bit att lägga till i det som utgjorde livspusslet, och som gjorde honom så omtyckt. För omtyckt det var han, filuren, originalet och särlingen. Allt byggnadsmaterial, alla gamla cykeldelar, rälsar, emaljerade kannor, nozagfjädrar och sängramar, alla cementsäckarna och plankorna som utgjorde det ständigt växande hemmet och borgen, betalades för egna slantar och drogs fram på egen hand. Han hade ju pensionen, och så levde han på hårt rågbröd. In i det sista lär han ha arbetat, när han inte var med på gillen såklart, för då drog han på sig den vita huvudbonaden och utgjorde gärna festens medelpunkt. Det syns på de gamla fotona, hur Karl-Göran, eller Gören som han kom att kallas, älskade att vara bland folk.

Han var stark som en oxe, Gören, drog ensam hövändaren som ung, ändå var det rädslan för ryssen som utgjorde hans livsverk, och det unika tidsdokument som ännu står att beskåda i det lilla vackra Söderto ute på det mittskånska slättlandet.

Det finns så mycket att tillägga, men likt alla konstverk måste man vara på plats för att kunna göra sig en uppfattning om personen och verket. Och om allt vill sig väl kommer borgen, funkishuset, fästningen och skyddsvärnet att bli film. Det finns långtgående planer.
Idag ägs marken och huset av en arkitekt, och verket beträds med yttersta försiktighet och på eget bevåg. Var rädda om er, och betänk det intressanta kulturvärdet som har så mycket att berätta om både framtiden och dåtiden, om människors kamp och värde i en värld som samtidigt kan te sig både glädjande och skrämmande.

Funkishuset - Fästningen i Söderto som skulle skydda mot ryssen  - Gammalstorp.se

Hönsmamma

Spader Madame, gammeltanten

Nej, nej, nej, kan ingen stoppa tiden! jag är inte färdig med semester än.
Fyra veckor tog snabbt slut, jag hann alltså precis med att göra allt som jag hade föresatt mig att göra, plus litet till, så nu är jag allt litet trött igen.
Idag kom hönorna hem till torpet, två lass med pryttlar och pinaler blev det innan T och jag kunde sätta oss ned i fåtöljerna jag hade riggat upp framför hönsgården och dricka dem en välkomstskål till. Det tog en stund för hönorna att komma till ro, fyra gånger tror jag att de gick upp och ned för rampen innan de beslutade sig för att det ändå var tryggast inomhus. Det var bara högsta hönset Silvia som resolut bestämt sig för att sitta kvar överst på stubbtraven, hon ville inte gå in med pöbeln. Henne fick jag bära in när klockan hade blivit mörkt, och se, det var nog inte så pjåkigt ändå, för hon kom snart till ro och tystnade.

Idag blev det bad i gölen, med sedvanlig sittning på stenen mitt i vattnet. Runt mig flög trollsländorna och kom så nära att jag nästan tror att de tog mig för en sten och ville sätta sig ner för att pausa en stund. Jag måste hitta på ett sätt att simma ut dit med kameran, idag hade det kunnat bli riktigt fina bilder. Jag får nöja mig med de jag har i minnesbanken tills vidare, det kommer fler fina dagar, och gölen ligger kvar.
Där ute sitter jag på en sammetsmjuk rund sten, och kan koppla av och från allt som händer runt omkring. Jag blundar en stund och lyssnar, och när jag öppnar ögonen igen är allt det vackra kvar, precis som förut.

Disco, divan

Perseus

Tizian, Danaë och guldregnet, 1544

För den evige romantikern kan en klunga stjärnskott vara lika viktiga som livet självt, särskilt om de inträffar sista helgen före arbete. Att se in i något som för vissa kan te sig som en klunga döda ljuskällor ger åtminstone mig en känsla av tillhörighet. Bandet sträcker sig långt tillbaka i tiden, och samma upplevelse har människor beundrat och funderat kring sedan evigheter, ja åtminstone 30.000 år tillbaka. Inte mycket har förändrats, där uppe, alltså. Tanken som ger tröst i tider av oro och ovisshet är att vi inte är större än ett stoft i etern, inte klokare än det stoftet heller, tyvärr. Min lilla stund på jorden ska inte ge märken som påverkar kommande generationers visioner när de tittar på samma vy, tänker jag.

Perseus, som har givit meteoritregnet sitt namn, var frukten efter Zeus guldregn över prinsessan Danaë och som har beskrivits av konstnärer genom tider av olika former av oroligheter och förtryck och då människor har varit i särskilt behov av en fullklassisk hjälte. Perseus var nämligen allt man kan begära av en hjälte, han räddar kvinnor i nöd, gör långa farofulla resor och dödar hemska monster.
En sämre syn över himlafältet kan man ju ha.

Framsteg

Jag sitter vid frukosten och väntar på att grannen ska komma med verktygen och ett par extra armar. Det är kanske idag som hönorna får flytta in. Vore det inte för ett ihärdigt skrällande av motorsågar i närheten, skulle idyllen vara total. Igår var det smällar från jaktgevär, alltid är det något som påminner om människors påverkan. Mina trakter var för mindre än ett decennium sedan ett lapptäcke av småtegar, och gamla beteshagar sträckte ut sig mellan dungar av hasselsnår och blandskogar, vattenmarker och mindre odlingar. Plötsligt skar Bolmentunneln genom oss, och det gavs möjligheter för exploatering. Markerna nedvärderades och i följden härav kom nya utsocknes ägare med något lystet i blicken. År av slit med stengärden och beten rivs upp och krossas under maskinerna, gran och lärkträd planteras i rader där det tidigare varit myrmarker och rikkärr. Bedrövligt är ett alldeles för lent ord.

Någonting hände med människan, den dagen då hon skilde sin kropp från omvärlden och satte kronan på verket kunde hon frigöra sig samvetet och skyldigheterna. Enbart rättigheter skapar framgång, framsteg är vår lag. Exploateringen av naturen sker i aldrig tidigare skådat omfång, och det vi hade vördat som art under tiotusenden av år, togs för ca 3000 år sedan över av kalkylering och beräkning. Vi har sedan dess framgångsrikt brett ut oss över klotets alla landområden, upptäckarlustan och yrseln har varit enorm, hungern större. Energi har varit ursäkten, orsaken, den nye Guden, i strävan efter herravälde har inga offer varit för stora.

Där borta skräller motorsågarna, och jag tänker och hoppas att den generation som min egen har fött upp hinner stoppa vår framfart. Att våra frön blir framtidens gerillaplantor i en allt mer rigid och arid värld.

Vart har fåglarna tagit vägen? En tysk dokumentär från 2020 på Svt Play t.o.m. 30/6 2023

Klass

Hans Holbein d.y Ambassadörerna, 1533

När vi nu går in i en ny termin har spelreglerna ändrats drastiskt, återgång till det normala heter det, men var beredda, heter det. Vad det nu kan betyda. När storstadsregionernas kurvor har planats ut kan man inte snabbt nog besluta om nya prioritetsordningar, det är litet som på en galärfarkost som saknar tillräckligt med åror, så man beslutar att lägga alla på samma sida. Vad hände med allvaret? Har statskassan tagit slut?
Det är mycket som funderas kring, särskilt märkligt är det allt när högerfalangen plötsligt är märkbart tyst. Inväntar de det som måste ske, det oundvikliga kaos som blir följden ute på regionerna när pengarna är slut och vi märker hur inkompetent och lagvidrigt handhavandet kring sjukvården har blivit på landsbygden (sjukvård gäller alla, förutom på privatkliniker där vårdgarantin inte gäller), innan de slår till och hugger ner med bilan lagom före valåret. Man undrar, sa flundran. Vid det laget finns det inte en själ som minns vems politik det var som förde oss till den grad av absurd centralisering och världsmästerskap i privatisering av välfärd som vi harvar runt i idag. Väljare, stå ditt kast.

Det bollas med siffror till höger och vänster, trollas och fixas och beskylls och göms undan. Vem hade för en sekund glömt bort att våra skittskyddsexperter faktiskt har en övergripande plan att ta hänsyn till, som statlig förvaltning är Folkhälsomyndigheten ytterst politisk. Klart som korvspad att planen i första hand gäller att dölja den dåliga beredskapen, för hur skulle det se ut annars. När man tidigare talade om att plana ut kurvor var det för att man mycket väl kände till att lagren var obefintliga, att sängplatserna undertaliga, och att det fanns fler inom förvaltning än kärnverksamhet, för så ser det ut i landet NPM. När så statsmiljaderna började rulla blev det än mer tydligt vad som skulle synas, och vad som måste döljas. Eftersom NPM spelar med managementregler, blev det naturligt att managementföretag som SAS drog vinstlotten, och vården och skolan drog nit. - Äh, det räcker med en applåd.

Prioriterade målgrupper är riksdag och regering, andra statliga myndigheter, regioner, landsting och kommuner, länsstyrelser samt olika intresseorganisationer, står det på Folkhälsomyndighetens hemsida. Var står privatägda skolor, privata sjukhus, ja allt som kallas välfärd men som är vinstdrivande, då? Gällande de privata sjukhusen kunde vi tidigare i år se att det var alldeles Ok att göra vinster genom försäljning av sjukhusmaterial och Coronatester, och i övrigt slippa dra sitt strå till coronastacken*. Det är därför helt i sin ordning att prioritera kärnverksamheten, läppar, bröst och rumpor måste förstoras, det är en naturlag som kallas aktiebolagslagen och den tummar man inte på. Därför behöver sjukvårdspersonal arbeta i första hand, i vilken mån de fått smittskydd är dock litet oklart och höljt i dimma. Vad som nu kommer att ske med privatskolorna blir framtidens mysterium. Ska lärarna bli våra nya galjonsfigurer och hängas ut där, längst fram, likt de osynliga sjukvårdarna och lågavlönade undersköterskorna tidigare i vår.
Tala om klasskillnader! Jag undrar så vem som går helskinnad och pälsbrämad ur detta...

detalj, hämtad ur Jstor

*Staten ersätter Region Skåne med 750 kronor per test medan regionen för tjänsten bara betalar 475 kr och därmed tjänar 275 kr på varje test. Till det kommer patienternas egenavgift på 200 kr. 

livsfris

Det börjar bli litet mer livat i buskarna igen, efter något jag uppskattar till en hel månads tystnad. Juli ska vara den fågeltystaste månaden, efter häckning och matning har de små liven allt annat att tänka på än att roa oss beundrare, såklart. Det fina vädret har återvänt och jag har varit ute på en dagstur till Hässleholmsområdet och kollat in trollsländor i Porrarp, besökt en enorm ek och pratat med en pigg 87-årig man med minnet fullt av gamla skrönor, stött på en historieuppväckt snapphaneintresserad motorcykelman vid monument, fikat på en brygga vid en göl, fuktat varma tår vid en vacker mossgöl, och ätit god mat i en prunkande trädgård bland blommor och bin, och så har det blivit vin och cigarr i trädgården tills ljusen i kandelabrarna brunnit ut, och mygg och annat knytt har tyckt att det har fått räcka. Första gången någonsin har sovrumsfönstret kunnat stå öppet, vilket har blivit en av sommarens stora hitar, och så har jag återupptäckt känslan av äkta närhet, något som är dyrbarare än något annat idag eftersom det kräver tillit och förtroende, och gjort litet roliga upptäckter i trädgården nattetid. Såväl däggdjur som fåglar har gett sig tillkänna, även några som jag aldrig tidigare hade stött på, som vaktlar, men även igelkottar, morkullor och ugglor prasslar och låter sig igenom sommarnatten. Nattvak är klart underskattat. Det är fina saker som jag tar med mig in i sista lediga veckan, vilken kommer att gå till fortsatt pyssel med hönsgård och trädgårdsfix. Kanske en grillkväll med kräftor, några cykelpromenader med dopp i en insjö och så fortsatt simning tills utebadet stänger blir det med all säkerhet.


Jag läser: Artur Lundkvist Livsfris

sorg

Solen skiner och jag sitter ute med boken i knät. Frukosten är äten och katten har slickat i sig resterna av yoghurten, det är bara teet kvar och det behåller jag själv. Sedan en dag har jag brottats med svarta tankar, det är mitt förflutna som spökar och som väller fram, och trots att de unga blåmesarna och stjärtmesarna livar upp bland trädtopparna är jag svårväckt. Igår kom katten till mig, i knät tog hon över min sorg tills hon märkte att jag blivit gladare igen. Djur är fantastiska, deras förnimmelser av känslor har vi människor framgångsrikt bearbetat bort för att bli de rationella, elaka, vinstdrivna och detaljperfekta varelser vi är idag. Helheten har vi glömt, jaget står först, det eviga är nu, nu, nu.
Jag är kanske trött, tog ut mig igår när jag byggde om hönshuset och baxade och knixade med mina handverktyg. Det går snart över. 
Nu ska jag läsa en stund, och när tösen har vaknat tar vi vårt kaffe gemensamt och vid det laget skiner solen även över min plats på jorden.

Vulkanisk kontinent

Jag läser igen, efter en mindre paus. Artur Lundkvist är arg, han är rättmätigt ursinnig och slaktar allt modernt och framstegsoptimistiskt under det att han fullkomligt behärskar moderniteten i stil och raffinemang. Det enda som kvarstår i röken och dammet efter de vulgära katedralerna i kolonialstil är smutsen på indianernas ben, där de tvår sig i flodvattnet, kvinnorna med sina kjortlar uppdragna till armhålorna och magarna i vädret. Han behandlar och smular sönder allt som vi idag, mer än 60 år senare, känner till som fördärvets stöttepelare; kolonialmakt och konsumtionshets ställs mot bergens långsamhet och eviga lunk. Indianernas tystnad mot nomenklaturans pladder. Inkakulturens sparsamhet och energiutveckling mot utsugning och kapitalism. Och betänker man att boken skrevs 1957, mitt under framstegsoptimismens berusande tidevarv är det än mer beundransvärt att han tar ställning för ett starkt rättvisepathos och humanitära ideal. Var finns det idag?

Ibland är han så arg och irriterad att han blir rolig, humorn är svårslagen. Boken är helt enkelt en mästerlig reseberättelse av en väldigt unik människa. Vad jag älskar den mannen.

Dystraction - Where Are We Now

Vulkanisk kontinent av Artur Lundkvist

cykler

Augusti har inletts med stabilare väder och det verkar bli några bra dagar för att kunna hänga ut tvätten på tork. Även om klädhögarna visserligen alltid är oansenliga sommartid kan det där med tvätten vara ett litet huvudbry här på torpet. Än är det för torrt och vattnet måste ransoneras, eller så är det för fuktigt för att torka - vilket har varit fallet under den här sommaren. Vatten gör sig ständigt påmint här, det är inte så att jag beklagar utan det är mer en realitet att begrunda som jag önskar att fler kunde ta fasta på. Vatten är vår viktigaste råvara, och kring dess gränser har det alltid skett stridigheter och konflikter. Med rördragningen och vattenkranarna försvann den insikten, och därmed även respekten för vattnet som livsmedel och livgivande medel. Sjön Bolmen i södra Småland försörjer hushållen och fabrikerna i de stora städerna i väst. En kort stund kommer det dyrbara vattnet vara färskvara, för att snart ledas vidare ut i haven som gråvatten, tillfälligt renat från slam och fosfater, medan kemikalier och medicinalsubstanser ansamlas och berikar haven. Det som inte syns, eller luktar, det finns inte.

Det börjar bli riktigt fuktigt i luften igen och även om det egentligen är för tidigt än, så gör sig ändå hösten påmind i dofter och sysslor. Igår kväll anlände vedleveransen, något mindre omfångsrik än förväntad så tösen och jag fick in den i skogsskjulet under samma kväll. Min leverantör är alltid så vänlig och lossar på min parkering, och igår blev han tvungen att köra två vändor, inte för att lasset var stort utan för att hydraulslangen brast då han knixade runt med traktorn. Stackars man, han driver ett jordbruk på egen hand och det tycks alltid hända honom något tidsödande när han hjälper oss andra. Jag får gå dit en dag och tacka ordentligt, något jag lovade göra förra året, redan. Tiden går.

Jag har nyss kommit hem från mitt extraknäck som hönsvakt, och har parkerat cykeln en stund. Inne i lillstugan surrar en tvätt som kommer att ta halva dagen att torka. Idag sken solen tidigt, och både fåglarna och de fyrfota smådjuren hade varit på benen sedan en stund. Grusvägen på vägen till gården med hönsen var ännu nattfuktig av daggen och det doftade gott från tallarna och ormbunkarna. En häger lyfte i motljuset då jag gick upp för den nyklippta slänten mot den vackra fyrlängade gården, och flög i riktning mot gåsadammarna som har blivit rensade och fina, och en kanin pilade förbi i motsatt riktning. Uppe på gårdsplanen doftade det rent av lavendel, gruset var nykrattat och prydligt och hönorna kacklade otåligt där inifrån hönshuset. Så snart luckan öppnades vankade de gamla damerna ut i gåsmarsch utför spången ned till äppelträdgården, nöjt skrockande, på väg mot dagens äventyr.
En gröngöling som suttit vid en av de resterande tallarna vid Bolmentunnelns skövling for upp med ett hest rop och fortsatte inåt skogen, och en hare löpte lojt framför på grusvägen innan den vek av i riktning mot kohagen. Själv försvann jag in bakom hålet i bokhäcken för att möta dagen med en till härlig ledig dags utefrukost.