torsdag 30 januari 2014

väntans tider

jag tar den krokiga vägen,
eftersom hjärtat sitter till vänster
inget är som väntans tider heter det så prosaiskt. Jag vet inte, själv är jag svag för när saker och ting händer, fast å andra sidan vore händelserna inte värda något om inte längtan fanns.

Jag har varit hemma med sjukt barn denna veckan och har slitit varg med snöfall och en nacke som inte vill sluta ömma. Längtan efter helgen har varit enorm, en resa hägrar, kanske den sista på väldigt länge. Det blir en stölleresa, ett plötsligt infall orsakat av starka känslor, så fungerar jag. Om plötsliga infall, stölleprov, reflexer utan planering, passionerade ord, faller i god jord känner jag mig hemma.  Omhuldad, älskad, förstådd.

Bara vindarna är gynnsamma, då.


Someday - Bob Seger

söndag 26 januari 2014

frihet i en liten ask

jag har haft en uppfriskande helg utan internet. Ingen nättidning, ingen facebook, knappt något bloggande - bara skype, dottern, en fest och några promenader. Ibland behöver jag pusta ut, känna in kroppens signaler och koppla från.

Skype har dock fått ett uppsving i livet igen, efter en lång tids träda. Vilken märklig känsla det är att tala med någon tvärs över bordet, fast bordets andra halva befinner sig på helt annan ort. Jag tänker på hur gränserna suddas ut men även hur begränsade vi blir genom att hela tiden kunna vara nåbara. När mobiltelefonen kom fungerade den som en nödtelefon, idag är den ett måste. Det finns inte många arbetsplatser som inte kräver ständig uppkoppling av arbetstagaren. Det som en gång var tänkt som ett hjälpmedel har blivit ett krav, en boja. Hur många gånger har jag inte sagt att det bara är att stänga av mobilen eller gömma undan den i en låda när en kommit hem, hur många gånger har en inte blivit störd av hummet tidigt om morgonen, mitt under middagen, kvällen, på toaletten, i duschen? jag menar… vart tog ledigheten vägen.

Jag har haft turen att slippa arbetstelefon. Jag skall aldrig ha en och är glad att jag bor i radioskugga. Men att skypa är kul… det kräver simultan uppkoppling och närheten är påtagligare, blickar kan bytas och underfundiga skämt förstås. Det där med kommunikationer är inte enkelt, men när det fungerar är det fantastiskt!

lördag 25 januari 2014

plåta

Brett Walker,
2face
att fotografera är kul, det tycker de flesta idag. Med teknikens framsteg kan kreti och pleti ta fantastiska bilder, bildredigera och förstärka, skärpa upp och förstora. Det är en barnlek... men att en bra bild är så mycket mer än teknik, det vet vi alla.

Vad är då en bra bild, om inte alldeles subjektivt och personligt?

För att bli berörd av en bild krävs att hjärnan får arbeta. Som bekant är hjärnan och fantasin vårt största erogena centra, doftsinnet och huden kommer nära därpå. Hjärnan ser till att sammanställa impulserna och här blandas intrycket med minnen, inlärda och erfarna. En gång i tiden handlade fotot om teknik, och var i första hand ett manligt attribut. Det finns feministiska teoretiker som valt att jämföra objektivet och kameralinsen med det manliga könsorganet, vilket i sig är en intressant synvinkel eftersom den öppnat för vidare forskning om seendet och om viljan att behärska det sedda, men idag fotograferar även kvinnor i lika stor utsträckning. Vi har blivit emanciperade, fotografiskt. Faktiskt i större grad sedan mobilkamerorna gjorde sitt inträde i det dagliga livet, eftersom detta erbjuder användaren möjlighet att ta billiga snapshots av vardagen. På väg till jobb, på promenad, i bilen, vid matbordet - alla har vi sett och tagit del av dessa dagboksanteckningar, inte minst på fb.



Snapshots har satt spår på konstfotografiet, som gärna kornar upp och smetar ut bilderna till Baconska kompositioner. På senare tid har jag bekantat mig med amerikanska fotografer på fejan, Brett Walker från San Fransisco är en av dem. Hans bilder är något så svårt som porträtt av människors inre och han använder ofta dubbelexponeringar och blandar olika roller på ett sätt jag aldrig förr skådat. I Walkers porträtt ser jag ett intresse för sig själv, morbiditet, beklagan, skönhetstörst och dödsfruktan. Brett Walkers porträtt är alla självporträtt, skapade av en distanserad fotograf med hungrande blick efter skönhet i en värld som inte vill förstå och inte orkar. Det är som om Walker vill säga oss att vi inte skall låta oss bli lurade av linsens rättframhet, att allt vi ser är förgängligt och inget är som vi tror. Ett foto är en plåt, en yta, ett skönt objekt och skapat genom distans - inte närhet. Denna diskussion är en fortsättning på modernismens förhoppning om att kunna tränga in i en annan människas själ. Den slutgiltiga punkten är insikten om att vi är individer och måste inse det för att kunna leva i ett komplicerat och snävt samhälle.



Jag håller inte nödvändigtvis med, men förstår och älskar hans komplicerade tematik. Kanske är det därför jag sökte mig till landet?

Zappa - Jam

fredag 24 januari 2014

kneg

jag har en plats, jag har blivit tillfrågad, övertalad, övertygad och tillfredsställd.
Mitt sinne är lugnt.

Resplaner, weekends, nya skor, köpebröd, stadsluncher.
Stå på egna ben.

Självförtroende, glädjeskratt, arbetskamrater, delade våndor.
Hjälpa till.

Erbjuda skjuts, kunna handla presenter, böcker, vidgade fritidssysslor.
Generositet.

Vara uppskattad, beundrad, kunna utnyttja mina kunskaper och utvecklas.
Respekt.

ett kneg...


måndag 20 januari 2014

dedikation

Hästmannen
Sune Jonsson
jodå, det löste sig med kortet, allt löser sig som bekant till slut och besöket blev exakt sådär härligt som jag hade hoppats att det skulle bli, ja kanske t.o.m. bättre än förhoppningen, för tack vare snöstormen som vällde in hade vi en orsak att stanna inomhus och prata och bara göra mindre avstickare till sådant som vi avgjorde som absolut nödvändigt.

Vissa dagar av ens liv bär man med sig för evigt, ibland vet man t.o.m. simultant när det är ett sådant ögonblick. Då känsla, stämningsläge, diskussionsämnen och behov är delat med en annan person sker något som skulle kunna beskrivas som ett magiskt ögonblick. Just det där magiska ögonblicket är nog det vi alla eftersträvar, egentligen, men är så oerhört svårt att fånga in och förmedla. Därför ges det alldeles för litet utrymme, till skillnad från resultat och mål. Det finns dock ett fåtal individer som bär förmågan att förmedla stämning, bland dem sorterar bl.a romantikerna inom musiken och konsten.

Modernismen är en romantisk era, därför att den tar tillvara på det efemära i ögonblicket och litar på att det finns människor som bär en extraordinär förmåga att förmedla detta i andra hand. Tag James Joyce, Hemingway, Zola, Picasso, Freud… visserligen är de alla män vilket är något som jag länge har opponerat mig mot, i likhet med alla övriga postmoderna feminister - för visst är det orättvist att geniidealet enbart är manligt? men detta feltolkade uttryck beror på så mycket mer än på genierna själva. Samhällsidealet inom det borgerliga skiktet från 1800-talets mitt och framåt hade en manlig, skrivande elit med monopol på förmedlande medier. Alla dagstidningar, flertalet böcker och litteratur, ja hela den nydanande moderna traditionen under industrialismen är alltså en borgerlig skapelse och i och med skriftställarmonopolet är det borgarklassens ideal som vi läser in som tidstypisk idag. Utan denna tidningstradition hade modernismen aldrig funnits - och utan den könsuppdelning som beskrivs här - hade romantiken inte heller funnits. Den mystik som vi kallar romantik beror helt enkelt på att det finns en tro på att det finns något som är förborgat i det motsatta, något vi inte förstår och därför dyrkar. Det är just i den mystiken som de stämningslägen uppstår, som är så typiska för modernismen. Jag själv förespråkar jämlikhet, i själ och hjärta, respekt och rättvisa är min ledstjärna. Men samtidigt vill jag vara en individ som uppskattas för att jag är olik den som bedömer mig. Det är i denna nyfikenhet, denna längtan efter att förstå det som är annorlunda, att vilja ge allt för att veta det man inte har upplevt förut, det är här som ljuv musik uppstår. Det har inte med könet att göra, det vet vi alla idag, men under vissa epoker kunde det andra könet vara den trigger för nyfikenheten som krävdes för att skapa den ljuva musiken. Som under modernismen.

Sune Jonsson

Att kunna förmedla ett självupplevt stämningsläge för en annan är en oerhört svår konst och kräver ett stort mått av intelligens. Det fanns en tid då detta ansågs vara den största av dygder och modernismens era är en sådan. I och med geniidealet gavs berättandet en särställning med guldkant och stjärna, säga vad man vill. Det är idag en nästan förbisedd talang, denna att berätta så att tårarna faller, eller magen krampar sig av skratt. Alla älskar vi en berättare men ingen betalar längre ett rimligt pris, eller ger berättaren den tid som krävs, för att lyssna och fylla i. Att kunna berätta betraktas som en gratis självklarhet idag, särskilt då vårt språk börjar snuttifieras med teknikens hjälp.

Det finns kanske snart inte någon människa som tar sig tid att lyssna till en annan person än sig själv, längre än en kvart? Dagens inre dialog tycks ha tagit över det som förut kunde bli en saga traderad av en minneskonstnär och utvecklad av publiken. Sagoberättarna var nämligen inga monologister, tvärtom. Den som höll historien vid liv genom minnet såg samtidigt till att utveckla denna genom samtalet med publiken. I interaktionen mellan berättare och publik kunde en gammal historia blandas upp och moderniseras, föras vidare och traderas genom generationer. Denna kunskap håller på att försvinna, denna kulturbärare som skapat Mahabharata, religioner, krönikor och sagor och som har hållit ihop människors identitet genom tusentals år. Berättandet är alltså inte något självklart eller trivialt - jag skulle säga att berättandet är en konst som knyter samman och enar, ger insikt och förståelse. Kort sagt är berättandet en konst som gör oss människor mänskliga och klär kulturen i en konkret skepnad.

Sune Jonsson

Som jag har sagt tidigare finns det olika berättartekniker, där skrift och tal enbart är en del. Konst och bilder är i samma mån ett berättande, och i mitt tycke det som har förmågan att gå på djupet hos människan, eftersom den inte är begränsad till grammatik eller bokstäver. Poesin och konsten har av just den anledningen ofta ansetts subversiv och farlig och bannlysts av regimer i syftet att bevara ett strikt tankesätt.

Det absolut svåraste att beskriva och förmedla är möten mellan människor och den specifika stämning som uppstår där. Det finns ett litet fåtal konstnärer som äger den förmågan, men den är en medveten kamp. Att vilja bemästra det som är svårt kräver oerhört mycket träning och koncentration, och att kalla detta för en gåva är att reducera slitet som faktiskt ligger bakom framgången. Detta vill jag säga, men samtidigt poängtera att viljan att fullfölja något som är svårt och envisheten att aldrig ge upp den kampen - kräver sin man. Eller kvinna eller person. Det krävs nämligen en viss förmåga att vilja utföra det som ingen annan orkar med också. Kalla det genialitet.

Christer Strömholm,
Hiroshima 1961


Inom fotokonsten har i vi Sverige en pärlcollier av personer som har ägnat livet åt att förmedla relationer på bild. För att kunna dra fram en kamera och dokumentera mänskliga ögonblick krävs inte enbart teknisk skicklighet utan framför allt en relation som går på djupet till den du plåtar. Ordet jag söker är respekt. Utan ömsesidig respekt blir bilderna enbart realdokumentärer, inte konst. Det är just känslan som skiljer JH Engström, Anders Petersen, Sune Jonsson, Christer Strömholm, Walter Hirsch, Hans Hammarskiöld, Lennart Olsson och Micke Berg, bland så många andra, från instagrammarna.

Åh vad jag älskar en bra berättelse!

Anders Petersen,
Café Lehmitz, 1969


tisdag 14 januari 2014

plastpengar

exempel på saker jag inte kommer att kunna göra 
jag har varit effektiv idag och blev färdig innan lunch, det har sina poänger att starta redan kl 06.00. Middag för kommande vecka, veden intagen, myndigheter och företag ringda, bullar bakta och städning utförd. Igår inhandlades en liten sak till vännen som kommer på besök ikväll och gästrummet är pyntat och rent. Det ska bli kul att ha en kompis att få rå om under några dygn, prata om allt till sent och göra utflykter under de lediga dagarna. Intressen och samtalsämnen saknas inte, maten är redo, brödet klart, ostar och vin inköpta. Det blir gött även om jag råkar arbeta två hela dagar under vistelsen, men kompisen har saker att göra och behöver vila upp sig. Mina vänner som kommer hit tycker om lugnet här, de kan slappna av och varva ner, precis som avsikten med torpet har varit från start.

Vore det inte för den lilla smolken i glädjebägaren då - jag skäms över att behöva erkänna saken men jag gjorde något alldeles urbota korkat i veckan som gick och fick lov att spärra mitt bankkort. Nu väntar jag alltså inte bara på kompisen utan även på kortet och koden som kan dröja ytterligare tre dagar, för att veckan kan bli precis sådär otvungen och avslappnad som jag hade hoppats… Jag säger det igen och tillägger: lämna aldrig någonsin, under några som helst förutsättningar ut kontoinformation till ett företag före du beställt varan. I mitt fall blev jag omärkligt omdirigerad till ett skumraskföretag när jag var inne på en känd svensk site och reagerade faktiskt men kände mig säker i tron att jag var på ett känt konto och gjorde detdär som man inte skall göra. Dumt. Mycket korkat. Nåväl. Mitt konto hade visserligen enbart hunnit belastats med 7kr, men vem vet vad som hade kunnat hända om jag inte hade kollat igen, på kvällen?

Nu far jag till lantmännen i Ljungbyhed för att försöka prångla ut mitt nya plastkort som banken sade ligger där - posten har nämligen inte skickat avin ännu men jag fick ett kollinummer. Imorron och på torsdag är jag inte hemma under dagtid så det vore najs om jag kunde få ut det idag och hoppas,  hoppas att koden kommer i veckan… usch vad jag saknar tiden då pengar var sådant man hade i plånboken!

salt i sår

Stupid Girl

måndag 13 januari 2014

efter sex

Gamle Pilot gör ett bocksprång i fårahagen
jag skall aldrig mer dricka kaffe efter sex. Klockan sex alltså. Jag lyssnade på nyhetsradion och på intervjun av män som hade sex efter pensionsåldern och som glatt förordade potenshöjande medel. De tog medicin för att få lyssna på sin kvinnas njutning, sa de. Männen i intervjun var föreningspersoner, särbos, nyblivna änkemän med ett nytt liv, nyförälskade. Jag hoppas att hustrun fick det lika skönt i sängen, att sexuellt debuterande ungdomar idag inser hur viktigt det är att ge varandra njutning. Jag tänker att prestationen tagit för stor plats i vårt medvetande och att njutning är underbart, även om det inte kommer till en utlösning alla gånger… Potenshöjande medel är till för männens prestanda och självbild och har inte alls med kvinnans njutning att göra. Faktiskt. Vart är vi på väg om måttet på gemensam njutning sitter i mannens utlösning?

Sedan hör jag att binas och humlornas orienteringsförmåga påverkas av pestocider på grödorna de pollinerar… och jag drar förmodligen förhastade slutsatser i parallellen med tanken ovan. Men visst ligger det något i att den sociala preferensen är viktig även i ett sexuellt urval. Visst är sex bäst när känslan är med?

Drick aldrig kaffe efter sex. 

torsdag 9 januari 2014

bortskämd tammejtusan

sådär. Nu har jag hämtat tösen, proppat magen full, tagit in ved, stumpan ligger och jag kan äntligen sätta mig vid datorn och gå igenom dagens skörd. Det är härligt med ett jobb man trivs med, och tänka sig att jag klarar mig på en omvänd vecka nu. Två dagars arbete - fem dagars ledigt! jag skäms litet över att säga det, för jag vet att jag är oerhört gynnad, lyckligt lottad, privilegierad och bortskämd på många olika vis men jag måste ibland påminna mig om att mitt liv plötsligt har vänt på en tjugofemöring. Jag klarade det faktiskt.

Men:
Hade jag inte tagit chansen att köpa mig mitt boende när jag kunde, (för det kunde jag helt plötsligt) utan istället lyssnat på de goda råd jag fick av min vän inom ekonomibranchen (vilket jag aldrig hade gjort ändå), då skulle jag också sitta där med en hyra och ett banklån idag. Jag hade visserligen haft mer pengar på banken att slösa på dumheter med (något jag aldrig har förstått), men vad skulle jag nödvändigtvis behöva mer än det jag använder varje dag? Jag är nöjd med vårt boende på 40+20 kvadrat. Jag är nöjd med mina begagnade fynd (mina finaste ägodelar är sådana). Jag är helt utmärkt tillfreds med att inte ha kunnat handla kläder på ett och ett halvt år (och detta utan att plågas eller ha en enorm garderob). Fullständigt lycklig över att ha haft chansen att kunna handla prima avlagda jeans och jackor på secondhand åt dottern fram till nu (men hur länge det fungerar det får en se). Hon har varit nöjd, avskyr precis som jag slit och släng och vet att svara för sig om någon skulle undra på skolan (hittills). Dessutom finns det flera i hennes klass som inte har råd med annat än avlagda kläder och hon förstår att det inte är på kläderna vänskapen hänger. När jag nu unnade oss (för vi har nästan samma storlek) nyköpta kläder i julklapp ser hon dem som en expansion av sin gamla garderob och blandar dem. Snyggt och originellt, ickebrattigt och alldeles underbart medvetet. Hon är en medveten konsument och ja, vi kan istället spara till drömresan. Ihop. 

lördag 4 januari 2014

gott nytt!

så blev det ett nytt år igen, härligt! inte för att jag tyckte särskilt illa om året som varit, tvärtom artade det sig fantastiskt väl framåt vårkanten… för oss emellan, visst var det en förfärligt lång vinter förra året.

Jag ser gärna framåt och har nog aldrig varit en grämare eller någon som längtar heller för den delen, kanhända är det därför jag brukar landa rätt mjukt. Jag gillar överraskningar, har alltid gjort det. Det bästa som finns av den sorten är när en vän kommer på besök eller att plötsligt åka till Köpenhamn en nyårsafton för att handla middagen åt oss som blivit över och där finna inte mindre än två nya persedlar på second hand. Bara sådär! Visserligen fick man vänta en kall timme i Lund för att tågen gick enligt söndagstabellen men väl hemma kunde man gotta sig åt en brasa och pyssel tillsammans vid spisen, med ett gott vin och kära vänner. Lilla torpet var fullt, musiken stod T och jag för och dagen efter gjorde vi alla en långpromenad ute i Skäralid innan jag skjutsade ena vännen hem igen.

Att kunna ta dagen som den kommer och se det stora i det lilla kanske alltid har varit min fördel egentligen. Det är inte så mycket som behövs för att jag skall bli på bra humör. En annan fördel jag har och som jag upptäckte ganska nyligen är min förmåga att plocka bort onödigheter i livet, särskilt sådant som jag en gång trodde varit livsviktiga. Det finns ett uttryck som bekräftar att det är en förmåga värd att bekräfta, nämligen "kill your darlings". Första gången jag hörde det var i en video om Peter Dahl, som vi fick se på konstskolan, Anno Dazumal. I videon målade han konstant över det han själv ansåg var den viktigaste delen av tavlan. Genom att lustmörda ett objekt på det viset kunde Dahl befria sig, och verket fick en helhetsverkan som inte hade varit möjlig annars.

Kill your darlings, alltså.

..och med denna sensmoralkaka önskar jag er alla en synnerligen god fortsättning!

New Mexico - Jonathan Wilson