ominös

 

Stålblank och klar som ett källvatten lyser supermånen in i glipan mellan gardinerna. Det är stilla som i graven, till och med kylskåpet är tyst. Ute på trappen syns trasiga skyar blåsa över en isvit måne, som likt en odiskad tallrik balanserar uppe på lillstugans gavelspets och riktar sitt hänsynslösa sökarljus mot norr. När jag vrider på huvudet kan jag se hur övertunga moln tornar upp sig, likt en upplyst, blytung, brinnande kuliss mot en fuktskadad fondvägg hotar himlen att falla ner över Ljungbyhed. Nattdjur stryker oroligt omkring, de söker absolution från månljuset som har förvandlat deras kroppar till långa svarta skuggor, likt osaliga andar släpar de sig över markfukten. 

Jaja, jag borde inte ens försöka att göra en Poe, dessutom är världen mycket mer oroande än en spökhistoria från en lantlig trädgård.

Jag somnade om och vaknade sent, det var kanske gårdagens råröj i trädgården eller torsdagens kulturvandring som tog på krafterna. Månen kanske. Köpenhamn tillsammans med K (som i filosofen), en lunch på studentcaféet Paludan (som i fredstöraren), och arbetaröl på flaska vid kanalen intill pusher street. Däremellan konstutställningar, secondhandaffärer, konstgallerier och solupplysta gränder. Dronningens By var på sitt bästa humör, svenskarna lös med sin frånvaro. Vi pratade om livet, fåglarna, naturen och böcker vi läser, om intressen som delas och smittar och om måttfull njutning i en tid som vill oss annorlunda. 

Snart är den ljuva september slut och i frysen ligger kantarellerna på lut... men idag blir det tranbärsplock, jag låter bara regnet dra förbi först. Trädgården surrar och sisar, suckar och poar, den sortens tystnad som gör gott för örat och hjärtat kommer från flit utan krav, från måsten utan pekpinnar, från riktning med mening. Över allt detta brummar ytterligare ett patetiskt weekendflyg. Ska detta hat mot moder jord aldrig sluta? Skor har sorterats, vintermattor ligger på golv, en skur faller utan förvarning. Än är det ljumt och grönt och tranorna dröjer kvar längre än någonsin. Det är för många trista rekord.

Maria McKee - Life is Sweet

Jag har läst Tomas Bannerhed, Hemma vid myren, och läser: Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen.

mödrar och fäder

slaggsten efter myrmalmsframställning, på en plats som är avverkningsanmäld

 Med Karin Bojs senaste bok klargörs en misstanke som har stärkts allt eftersom. Ägande gör oss dumma och handel främjar misogynitet. Vi utgör en mix av gener, framför allt är det de kvinnliga generna som uppbär en högre variation, männens går att härleda till något man kan kalla stam - eller det populära uttrycket klan - eftersom större delen av deras genbank kommer från en och samma Wolfpack. Det var en gång en herdekultur kallad Jamna som för ca 5500 år sedan tog sig över stäpplandet med sina stora hjordar. De mejade ner allt i sin väg och plockade på sig det som var av värde, bondekvinnor, deras tekniska kunnande och tillgången till dricksvatten. När marken var uppäten vandrade de vidare. Med uppfinningen av oket, hjulet, och de oxdragna vagnarna kom muskelkraften att bli än viktigare, och underordnade de äldre kulturerna som baserades på textilframställning, keramik, samlande och småviltsjakt, alltså arbete som gick att utföra med ett barn på ryggen. I dessa äldre kulturer hade storviltsjakt varit en sällsynthet, och då var det fest med dans och musik på tapeten. Den nya kulturen fokuserade på ett stort intag av proteiner medan övriga kroppsliga behov och kunskaper, som skönhet, trivsel och fredlighet, underordnades. Att de tidiga indoeuropéerna var starkt patriarkala stöds av lingvistiken, som med värdeord härledda till faderskap visar oss att vi än idag är en vital del av den kulturen. Svensson är ett lysande exempel på det. Fader Vår med. Det har alltså ansetts viktigast att härleda vem som är far i ett släktled, modern var sekundär och utbytbar och hennes kunskaper var visserligen nödvändiga - men ägda.

 

 

Det finns mycket som bevisar att vår civilisation har gått från att vara tämligen jämställt matrifokal till att bli alltmer hierarkisk-patriarkal. Inte minst genom ny teknik som kan visa hur kvinnligt hantverk och kunnande har varit centrala i ett mycket tidigare stadium än man tidigare har trott. Textilframställning och smycken, flöjtmusik och dans är kända genom avbildande figuriner som Fanny von Galgenberg. Hennes typiska pose, med armen över huvudet, antyder att rörelser koreograferades redan så tidigt som för 43.500 år sedan. Det var troligen ett folk som idag kallas Aurignacierna, som kommit från Donau i södra Tyskland och sakta spred sig över kontinenten. Ungefär samtidigt för ca 37.000 år sedan försvann den siste neandertalaren men exakt varför vet man ännu inte. Alltsedan den senaste istiden har sedan strömmar av olika folkslag dragit fram över Europa i jakt efter mat och bosättning, och med olika härskartekniker har somliga kuvats medan andra har främjats. De värsta framfarterna utgörs alltså av ett herdefolk från Sibirien som kom dundrande över Mellaneuropa för 5000 år sedan, drivande sina hjordar över fasta bosättningar och på så vis utplånande hela civilisationer - att jämföra med cowboys och indianer, eller gauchos och indianer under historisk närtid. 

Med tanke på herdekulturens hunger på egendomar, deras enda drivkraft, undrar jag ofta om det vi idag bevittnar är kulturens sista suck. 96 % av jordens totala biomassa utgörs nu av betande och gräsätande djurhorder, och när det drickbara vattnet tagit slut är sagan faktiskt all. Snipp - snapp - snut.

Jag har läst Europas mödrar de senaste 43.000 år sedan, av Karin Bojs. Nu läser jag Den tysta kraften, av Louis Couperus. 

 

Hard Rain - Bob Dylan

Woman - Neneh Cherry

som man ropar

 Sitter ute med teet och njuter av morgonsolen. Emellanåt hörs ännu gransångaren och lövsångaren från västläget där asparna står, deras sång är omisskännlig. Entitor, ringduvan såklart och en spillkråka från öster och i söder, alldeles intill lillstugan sjunger en gärdsmyg. Allt som oftast ger sig de unga koltrastarna till känna, deras tillhåll är vindruvspergolan där de hittar både getingar och frukt som droppar ner som spillning över söderläget och fönstret. En koltrast som skuggsjunger för den som spetsar öronen. 

I september blir det fler timmar hemma, arbetstiden har kortats av och jag kan återgå till att njuta och göra saker jag har försummat, som trädgården och att besöka vänner. Sista tvätten, med god lunch och varma samtal med K och P i hennes vackra trädgård gjorde jag i söndags. Samma dag åkte innerfönsterna in och så slipper jag morgonkondensen, som alltid blir när jag väntat för länge. Dagen därpå kom faktiskt en rörmokare förbi. Han fixade snabbt brottet och skulle återkomma med litet saker att täta toastolen med. 258 dagar. Efter så lång tid torkar membran och gummipackningar. 

I går fick jag min första TBE-spruta, och firade med att möta upp S som var i Hbg för en utelunch. Tre år sedan senast vi sågs, det är inte klokt. S är sjuksyster i Sthlmsområdet och hon berättar att hon har haft smärtor och blödningar sedan ett år. Symptom som de manliga gynekologerna hon besökt ständigt har avfärdat som typiska för övergångsåldern, och alltså inget att bry sig om. Undrar om hon hade struntat i att få en ny tid, på ett annat sjukhus om hon inte varit syrra, och undrar hur det hade gått om hon bodde på landet och varit hänvisad till ett sjukhus och samma expertis. Kvinnokroppen har förbisetts lika länge som den kliniska synen på kroppen infördes, nu höjs visserligen röster som kräver ändring men det är ännu mannens organ som styr vetenskapens syn på sjukdomar. Hon ska in för akut operation vid onkologen på onsdag.

Sitter fortfarande ute i den friska morgonluften och tänker. Boken jag läser lämnar spår, det finns både nya och gamla minnen mellan raderna, och mitt i eländet och igenkänningen av olika former av misshandel får jag lov att tänka att det kunde vara värre. Jag vill inte säga att Yanagihara skriver mästerligt, men det är ganska modigt, och nära. Hudlöst. Ett litet liv ger en beskrivning av hur väldigt god och riktigt dålig vänskap fungerar, och om du vill ha en roman som vältrar sig i känslomässigt elände och sorg är valet utmärkt. Läsningen är inte så litet som ett självskadebeteende men jag kan inte släppa taget nu. Retar mig på att jag gråter, men låter mig förföras. Och visst är det precis detta jag har bett om så många gånger; en litterär genre där känslosvall, romantik och skönhet får regera igen.