torsdag 6 september 2012

Bodhidharma

http://youtu.be/0f2kLBg5rFI

see into your nature and become Buddha

 Bodhidharma är karamellen som långsamt och motvilligt har fått smälta. Jag har alltid haft så svårt att motstå den röda, läckra, salta smaken. Krångliga bråkstakar, självständiga och egensinniga individer som genom historien har fått gestaltas av spännande män i text och på bild...åh! vad jag älskat dessa Hjältar med humör och tvetydiga personligheter, åh! om man fick vara som dem. Tänk dig att kunna vara fri att vältra sig i humörsvängningar och fortfarande vara älskad, respekterad, även dyrkad för egenskapen?

 I bristen på kvinnliga motsvarigheter i text och bild har jag fått vända mig till den manliga gestalten och det är inte förrän under senare år som jag har reagerat och agerat. När jag fick min dotter satte jag upp ett mål. Mitt föräldraskap (moderskap låter pretentiöst, väldigt förutbestämt och "naturligt", hemskt betungande och stereotypt), skulle gå ut på att ge henne en så neutral förebild som möjligt men jag gick bet så snart alla hennes älskade Alfonsböcker var urlästa. För att jämna ut obalansen av förebilder med ett brett känslospektra började jag att se efter material som använde flickor i huvudrollen. Ständigt denna könsfokusering! Pippi var ett självklart val, men dottern föredrog faktiskt Emil och jag kände igen mig.

 Som liten kunde jag enkelt sätta mig in i en personlighet, oavsett kön, så är det idag också. Möjligen p.g.a. bristen på kvinnliga bråkstakeförebilder, men för mig var det aldrig något problem...ge ett barn en leksak och leken får bli vad fantasin begränsar den till. Det är först på senare år som jag har fått läsa mig till hur normvärdet automatiskt ställs till det ena könet, medan det andra har fått agera sekundant med en tydlig roll, ofta väldigt stereotypt framställd. Det är därför inte alldeles oproblematiskt för mig att se hur lätt min dotter kan låta sig påverkas. Lika gärna som jag vill ge henne en komplex mänsklig förebild, lika ogärna vill jag att hon skall matas med bilden av en given norm.
Krångligt.
Däremot kan jag se en fördel med att vara kvinna (det finns fler men dem kan jag gå in på en annan gång). Genom att vara marginaliserad vänjer man sig vid att empatiskt sätta sig in i och prova olika roller eller kön. Jag undrade länge om en man verkligen kunde sätta sig in i en kvinnoroll om den var skapt av en kvinna? min gamla fördom fick sig en rejäl törn när jag läste denna eminenta blogg...

 Nå- Så för att återgå till att problematisera Bodhidharma, fann jag vad jag letade efter hos Hayao Miyazaki som på allvar har problematiserat förlusten av en könsneutral hjälte med ett komplicerat psyke. Hans lösning på problemet var omvänt, han såg pojkarna tyngda av förväntningar och stereotyper och lät flickor axla rollen eftersom de lättare kunde användas som en neutral duk att projicera svåra personligheter på. Nu är Miyazaki uppvuxen i Efterkrigets Japan, till stor del präglat av västerländska ideal. Eftersom den industriella revolutionen i Japan gick så oerhört snabbt ligger det fortfarande en stor dos av ett feodalt samhälle kvar i samhällsgrunden. Detta gör att Miyazaki och många andra japanska kulturförmedlare har förmågan att peka ut och diskutera samhällsfenomen och intrikata, underliggande, kulturella mönster, sådana som vår kultur har begravt under runt 800 dammiga år. Vad Miyazaki gör, är att visa hur fångade vi är att ett könsseende och hur lätt det är att ändra på det. För er som inte har tittat på hans filmer än, vädjar jag därför med emfas! se dem och njut.

 Bodhidharma representerar den blandning av mänskliga känslor, en ärlighet bortom skuld och skam, som vi alla bär på, innerst inne. I den österländska filosofin, främst inom zen, är detta en dyrbar egenskap. I väst och huvudsakligen inom protestantismen har vi fått lära oss att tygla det splittrade och främja den enhetliga, samlade bilden av en personlighet. Nu visade det sig att min dotter ganska snart visade sig vara en säker och nöjd person som mycket väl kan se sig i en roll som historiskt varit män förunnad utan att för den skull stigmatisera valet som bättre eller sämre. Inte den sökare som jag själv är och har varit hela livet...
Tack, Miyazaki.