full av mind

 Det är gärdsmygens tid. Under taksprånget och från lindhäcken hörs den sjunga så innerligt att det är som om den skulle explodera av all sin vilja till liv. I morgonsolen syns hans lilla skugga styvt hoppande mellan hängrännan och taket, över till någon eller något - kanske är det ett bo där inne i häcken? Jag har inte klippt den sidan i år, och lika bra är det. Just nu sitter han på en mosstuva på taket och kikar över sina domäner, lysande varmt rödbrun i solen och med den lilla stjärten sträckt som en lans. I skogen växer kantarellerna och aspen rasslar stilla. På vägen, som snart tar mig över norra länsgränsen, ska jag lyssna vidare på P2 och försjunka i det vackraste som någon någonsin har skapat, det som hörs där är fullkomligt kongenialt med småvägarna genom ett älskat landskap som andas stillhet, frihet, helhet och ro. Sedan, när jag är fullmatad av skönhet och laddad av energier, skall jag ge tillbaka till dem som lyssnar på berättelserna om konsten, drömmarna, och längtan. 

 I går morse, under det att jag lyssnade på några missade avsnitt av filosofiska rummet, kom ordet mindfulness upp i sammanhanget. Jag reagerade starkt fysiskt, det var det enda antipatiska som grumlade morgonteet. När Åsa Nilsonne talade målades ordets raka motsatta innebörd upp för mitt inre, där befann sig en hårt hållen person med rösten präglad av tillbakahållen ilska och stress. Undra på det, tänkte jag, när all tid vi har, varje mätbar sekund måste fragmentiseras, beskrivas och ekonomiseras. Det är som med det mesta som har beskrivits under modern tid - det kan bara bli fel. Vi har en kropp, ett liv och en fantastisk förmåga till njutning. Det är allt vi behöver veta. Allt annat är naivt. Fråga Huxley...

Lilla Charles, sov sött i frid - Ola Sandström och CM Bellman

 

Den 30/7 skrev sociologen Johan Alfonsson detta vansinnigt träffande och roliga inlägg på DN kultur. "Se för guds skull till att återinföra förmögenhetsskatt så att medelklassen kan återgå till att njuta av livet!"

svep

 Jag fortsätter vara svepande i mina formuleringar, ser ingen anledning till varför jag inte skulle vara det, och ingen annan möjlighet. Att vara säker på min sak är ett tecken på osäkerhet, ett sätt att visa brist på omdömesförmåga och gör att jag fångas in i polemiska betraktelser som enbart gynnar en tvärsäker demagog som vinner på dikotomier och polemik. Att skriva är att få fatt på de flyende tankarna, brodera dem till kropp och besjäla dem. Jag växte upp under det svenska 1980-talet, när diktatorer sågs som avskum och demokratiska värden ansågs självklara. Då var det lika självklart att kunna uttrycka sina känslor som att vrida på kranvattnet. Krig var något som utkämpades på en annan horisont, pengar fanns för att ha kul. Min generation kunde resa, skriva, dricka oss fulla med vem vi ville, och vi kunde ångra oss. Det fanns ett skyddsnät av strategier bakom som tog tag i, och fick oss att vilja studsa upp igen. Människorna av kött och blod bakom spakarna och rattarna på arbetsförmedlingen och försäkringskassan, på banker och kontor, som med sina olika förmågor och tankar gick att avfärda eller ta på orden, och eftersom det alltid fanns någon anställd där som tänkte som du gjorde, var det bara att ta en ny kölapp och vänta. Det var känslorna som knöt samman, enade eller särade, men som laddade upp och fick oss att vilja leva. Inte pengarna. Vägen, inte målet.

Jag återkommer alltid till existentialismen. Det är nödvändigt eftersom jag vet att vi är en existens bland andra, jag vet att det går att bryta igenom barriärer genom att se den andre som en annan person. Det är respekt. Ibland uppskattar vi det vi ser, ibland inte, men respekten för olikheterna bygger upp individer och skapar grupper. Kalla det samhälle, kalla det familj. Relationerna mellan oss är avgörande för hur vi ser på vår omvärld. I ett ögonlöst, hudlöst och könlöst samhälle existerar inga känslor eller spänningar. Utan existentiella ögonblick finns inget som matar minnet. Eller samvetet, själva ordet är uppbyggt av existensens grundstenar.

Jag saknar ord för att formulera den tomhet jag känner då jag läser romaner från en tid när triviala litterära känslostormar är bärande för berättelsen, och hur mycket jag saknar detta i den allmänna debatten. Mötena mellan människor, beskrivningen av intrycken, detta vaga och fullkomligt underbara något som uppstår när vi möts öga mot öga, är fundamentala för att vi ska vilja och kunna förstå. Antingen vi avfärdar och sveper vidare, eller stannar, nosar och dröjer en tid, så är detta vad som utgör ett liv.

 

 

Samhällets idé delas alltmer upp i två motstående läger. Antingen betraktas människan som en social varelse med potens och möjligheter, eller så är hon en enhet, skapt för en uppgift och enbart gjord för att arbeta enligt den principen. Å ena sidan är samhället en process, å den andra en arena för tävlingar. I avgrunden mellan ståndpunkterna syns vem som får tillhöra samhället och vem som styr det. Kontraktet är juridiskt, men djupt berörande, och därför sker förändring främst med känslornas kraft. Ilska är en urkraft som bär med sig snabb förändring, men om ilskan inte själv förändras och utvecklas kommer den göra att samhället förlorar bärkraft, stagnerar och slutligen imploderar. En revolution är bäst när den kommer som en sommarbris.

Mycket pekar på att Europa har spelat ut sin rätt som moralens, historiens och det goda samhällets stöttepelare. Den gamla världen är i klorna på ett fåfängt fåtals kamp om världsherravälde, men - och jag menar men (för det finns alltid en utväg i eländet), om vi inser vikten av principerna vi har byggt upp gemensamt och ser dem som en urkraft, då skulle människan kunna uppvärderas, och ekonomin ses som en konstruktion, ett redskap möjligt att förändra. Lägg den politiska makten hos den som vill ge oss freden, inte hos den som tjänar på kriget. Ge existensvärdet en röst innan det är försent.

Angélique Kidjo - Lonlon (Ravels Bolero)

blötdjur

vattenaloe, dyborre, Stratiotes aloides

 Jag behöver bara klyva ytan för att komma in i en annan dimension, och som en saltvattentvål som kastats överbord kan jag sedan glida fram över vattnet, känna väderleken förändras och simmarna avlösa varandra. Solen värmer ryggen, vind skakar trädkronorna, regn smattrar och vattenbrus i öronen. Jag andas rytmiskt, sträcker ut och sparkar bort, blir lång som en ål och lämnar vardagen. Nu är jag turkosblå, och jag räknar ett, två, tre, tretton, tjugofem, trettio. Sista längden intar jag på rygg och ser vädret ovanför, skyarna med molnen som tornar upp i horisonten, regndroppar som krossas och förenas med membran, och så vindarna, ljuden och solskenet, stegvis kommer omvärlden tillbaka in i kroppen och jag blir varse simmaren intill, badvärdarna som håller på att dra presenningen över poolens motstående sida, en mås som passerar. På en bänk under taket, snett under klockan, sitter det en man och väntar. Han spanar över bassängen. Jag står på botten nu och löser upp flätan under vattnet, dold bakom presenningens stora blå rulle tar jag tag i stegen och drar mig upp på land. Drypande våt, blank och hal glider jag som en törstande snigel längs bassängens kortsida och passerar oseende i riktning mot dörren. Inom kort återstår bara trettiosex blöta fotsteg av min tid i offentligheten, den yttre medvetenhet där andras lagar regerar. Bakom dörren bildas jag åter. 

Jag läser Kvinnor som älskar av DH Lawrence

 

G.F. Telemann - Wassermusik 

Händel - Water Music (Hornpipe)

post post

 

 Träbit, vad vill du bli?

Jag minns ditt åttiotal, och ditt nittiotal. När tankens form överordnades allt och materia fanns där för att realisera ett ego. Du ville bort från materias fängelse, glömma allt traditionellt, förlegat och stockat, och jag var ung, snabb och fri. I en tid av kompromisslöshet hade du allsköns idéer som du realiserade med en ständig ström av finanser. Tryckpressarna matade framtiden, och precis som Prometheus lärt dig människa, skulle de galnaste idéerna ge högst avkastning. 

Träbit, vad vill du bli?

Jag kan, med din traditionstyngda, materiefixerade bakgrund se vad vi har gjort. Revolutionen bort från det materiella har varit lyckosam, framgångsrik, givit dig välstånd. Jag kan, därför gör jag. Det hål som jag har grävt fram och fortfarande gräver ut ur materia, ur det som bara finns, finns inget kvar som kan vittna om processen. Ett hål är inte ens noll med teknikens logik.

Hantverk. Kvalitet. Ursprung. Värde. Mångfald. Så fort människan glömmer. Vad sårbar den är. Stackars lilla varelse. Träbit, vad vill du nu bli?

 

 

Donnerwetter

efter regn kommer sol, följer regn

 Sedan några dagar har skyar med åskbyar dragit in från väst och sköljt över min landsända. Som väl var, om man får vara så egoistisk med tanke på hur det ser ut i övriga världen (och på arbetsplatsen), hade min lediga vecka under midsommar några regnfria dagar så jag tog mig ut på tur för att besöka vänner tillsammans med tösen som kommit ner på besök. Under lediga dagar och de sommarljusa kvällarna gör jag sådant som hör sommaren till. Vandrar, badar, påtar, träffar människor och läser. Att få vara utomhus är för mig lika livsviktigt som växternas och djurens vattenförråd, och jag älskar regn. Jag bor dessutom nära allt som räknas och gör gott för själen. 

 

Kreatursregn

 

Att ta hand om en trädgård gör att man ser sammanhang och blir ödmjuk, så egentligen är det trädgården som tar hand om mig. Tänk att få lov att släppa loss sin skaparlust, och bara genom att flytta löv, frön, pinnar och bråte från ett ställe till ett annat - en minimal insats - kan man forma sin alldeles egen version av paradisets lustgård. Resten av arbetet står naturen själv för. Världens mest sinnrika ingenjörskonst, fotosyntesen gör att efter en tid med sol och regn kan ett torrt frö och rasslande grenar spira upp och bli rikgivande och höga träd eller veka doftande kärlväxter, arter som i sin tur gynnar många fler arter än jag någonsin kan räkna under min livstid. Inte ens en riksbank kan räkna dem alla. Det är sannerligen magi. 

Under torkan i juni gick det inte att göra mycket åt trädgården, mer än stödbevattna det nödvändigaste morgon och kväll så länge regnvattentanken höll, och hoppas att allt det biologiska livet orkade med ansträngningen. Nu hinner jag med allt det där andra, som att beskära häckar, kanta rabatter och klippa gräs och så slipper jag få stenlunga av vägdammet efter traktorernas och bilarnas framfart. Nu när allt är friskt och fräscht glänser till och med bilen. 

 

Bredbrämad bastardsvärmare, Hagstad äng

 

Simmar gör jag nästan varje dag, i ur och skur, väder och vind. Utebadet i Ljungbyhed håller öppet om kvällarna så att en pendlare hinner njuta både bad och bastu efter arbetet innan det blir hemtur. En vän har lockat med mig till närmaste allmänna badsjö, och dit har vi cyklat och simmat rundor under långa samtal, ensamma under åskbyarna. Sjön, som är djup och känd för sitt kalla vatten, har i år varit lagom ljummen, och särskilt skönt är det när åskan drar över med mörka regnskyar och ytan krusas av tunga regndroppar. Då simmar vi bara närmare för att lyssna på allt som sägs. Åskväder har en enastående förmåga att framkalla friska tankar ur en aldrig så sjuk värld. Uppe på stranden kämpar tusentals smågrodor, idogt krälande uppför slänter och vägar och letande efter en ny tillvaro. För att inte avsluta deras framtida livsresa under en skoningslös fotsula skuttar vi hit och dit. Tillsammans eller för mig själv har jag cyklat och vandrat på kvällarna. Under de häftigaste skurarna har trädkronorna delats med nyfiket gloende kossor innan man cyklat vidare mot kvällens mål. Igår blev det Söderåsen. Där ropar nu uggleungarna och emellanåt tog man skydd för regnet och höll för öronen under åskknallarnas ljungade mellan ravinkanterna. Uppe på de högt belägna platåerna med de böljande gläntorna och stengärdena betar korna sida vid sida med hjortar, och inne i stugorna hukar sommargäster runt middagsborden med levande ljus tända. Det finns gott om meningsfulla saker att göra, hela tiden. Hemma hittar jag på sådant som skingrar tankarna och får mig på gott humör (för det behövs sannerligen, för aj vad jag har varit arg, en riktigt härlig urkraft som jag kanske berättar mer om en dag). Och slutsatsen är alltid densamma: att kunna leva som jag, och att vara född in i denna ofantliga rikedom, är inget mindre än ren, förbannad tur. Semester det får jag väl ta en annan gång.

 

Ravinregn

Ali Farka Touré - Voyageur

Jag läser Fattiga riddare och stora svenskar, av Klas Östergren.

Förresten så har jag visst vunnit ett fotopris. Visas någon gång i höst, vill man veta mer kan man läsa här.