epiphandemy

 Jag är orolig hela tiden, mest över dotterns generation som kanske inte kommer att kunna söka in på högskolan och måste vänta till nästa år, och då med dubbla antalet sökande elever. Ja, det må vara förmätet att tänka så, men efter ett halvt vuxenliv med ett enda fokus: att ge sitt barn en bra start på vuxenlivet, är detta med corona en fruktansvärd antiklimax och ångesttrigger.

Vem förstår det som händer, det är omöjligt att greppa. Alla teorier, matematik kanske kan ge en känsla av kontroll, men i slutändan är det människor som utgör politik, ekonomi, medicin, kultur. När en pandemi slår till går det undan, och då är det vår förmåga att organisera oss som avgör hur slutresultatet faller ut. Och med tanke på hur den organisationen ser ut idag, säger jag... Måtte det inte bli som förut, eller värre.

Into the Void - Black Sabbath

Bris

Vi svenskar är vana vid raka besked och att slippa ta ansvar men nu gäller andra bullar. Det är trist att veta att det alltid kommer att finnas människor och politiska falanger som drar nytta av ovisshet och rädsla, och som inte bryr sig om något annat än det egna välbefinnandet. Fascismen älskar läget, och nu mer än någonsin är det väl viktigt att vi inser det. 

Sådana tankar ägnar jag mig åt när jag inte hysteriskt lägger ut saker på facebook, eller arbetar. Jag tappade en del av hågen igår efter att tösens skola beslutade att stänga, och detta hände samma dag som hon tagit körkortet och hade prov i historia och därför inte hann firas och känna sig glad över framgångarna. Hon i sin tur började oroa sig för klasskompisen som skulle få problem eftersom hemförhållandena inte är optimala, och när hon kom hem efter dagens slut var hon så utmattad att hon hulkande kröp ihop på sängen. Lilla stumpan, hur det kommer att gå för stundentfirandet vet vi heller inget om, men vi beslutade oss för att ta en dag i sänder.
Första skoldagen hemma var alltså igår, och trots mina farhågor kring uppkopplingar och otestade dataprogram (jag är världsbäst på att oroa mig för saker som jag inte känner till) så verkade allt fungera som det skulle, och tösen löste uppgifterna i lugn och ro. På kvällen när jag kommit hem från styrelsemötet stod hon i köket och diskade upp efter mitt brödbak och sopplagande, och gruppchattade med vännerna. De har startat en hjälplinje där de peppar och stöder varandra, kloka ungar. Ingen ska behöva halka efter. 

Idag, efter läxor och uppgifter tog tösen själv bilen in till byn och spelade padel på utebanan med sitt gäng, och sen fick hon skjutsa vännerna för första gången. Jag minns den frihetskänslan, hur skulle jag kunna ta den ifrån henne. Nä, det blir nog bra, detta. Det ordnar sig. Jämfört med hur det verkar vara i städerna är vi ändå lyckligt lottade.

Kris

 Min mormor, jag tänker allt oftare på hennes klokhet, humor och glada livsinsikt. Hon, som överlevde två krig, såg ett barn dö i de egna armarna under ett bombangrepp, och som försökte lära mig värdet av diplomati. Ordet diplomati lät i mina nyliberalt infekterade tonårsöron som något falskt, lögnaktigt, och som jag, för att värna mig om min medfödda rätt till unicitet, måste värja mig emot. Falskhet var en orm, allt mitt tyckande måste ut, annars var jag feg.


Idag vet jag litet mer om livet än vad jag gjorde som tonåring, och sakta har jag kommit att förstå vidden av att ord färgas av sin samtid och att de därför måste ses i sin vidare kontext. Ur det vi kallar erfarenhet springer även vagare begrepp, som magkänsla och intuition. Mormors intuition berodde på erfarenheter och sprang ur en livslång kunskap om hur människor fungerar - och inte, i en kris. Man måste alltid vara beredd.

Tidningarnas ledarskribenter, politiker, makthavare och övriga med inflytande över folket och opinionen famlar i mörkret för att greppa den verklighet och sanning som har varit deras under drygt tre decennier. Plötsligt saknas orden för händelseförloppet, det som sker nu går inte att läsa i en matris, eller förutse ekonomiskt. De människor som vi måste lyssna till, skriker i falsett och pekar med rak hand åt olika väderstreck. Var är vår gud nu? Den marknadsliberalism som jag själv har gjort till en sanning som min motståndare och nemesis, står nu och faller med alla tinnar och torn. I röken efter nedfallet läggs marionettrådarna i dagen och marknadens osynliga hand blottas, naken och skamlös.
Det är något bibliskt över förödelsen.

USA-terminerna rasar trots Feds historiska stödköp - Di 200315

Crises - Mike Oldfield

Corona

Vänner i Storstaden rapporterar om hur människor möter varandra med blickar på gatorna och ler. Jag tror att vi är mer rädda för vad andra ska tycka om oss, än tvärtom, och att bedömanden och kortsiktiga tillkortakommanden enbart är ett viralt fenomen. På internet beter sig människan omänskligt, det kan bero på platsen är anpassad för handling och marknad och inte för djupare filosofiska tankar. Ute på stan möter vi en människa med allt vad det innebär och under ett kort stund vet vi även att vi blir granskade, i omvänd ordning. 
Kroppsspråk, kläder, plats och väder spelar stor roll i hur vi tolkar varandra, det är vad en kulturnissa som jag skulle kalla performativt, platsspecifikt och kontextuellt. Språket vi använder för att avkoda varandra måste vara flerdimensionellt, och underlättas när vi känner igen oss och känner oss trygga.
Jag har funderat på varför jag själv, och andra som likt jag själv brukar vara lätt neurotiskt lagda, idag verkar gladare och mer lättade än i "vanliga fall". Kan det bero på att vårt vardagsläge handlar om att ta hänsyn till andra och vara hänvisad till enklare nöjen, som hemmapromenader och fågelsång. Att falla från hög höjd gör förstås ondare än att trilla på en gatkant, jag dristar mig att säga att jag har trillat över min egen sula eftersom jag inte kan påstå att jag har förändrat min livsstil det minsta sedan virusutbrottet. Jag lever som vanligt, och gläds nog litet över att ha små tips att komma med till de som inte är vana vid att planera framåt längre än en dag, eller två.

Det kommer alltid något bra med en förändring, även om det kostar på till en början. Och visst är det trevligt att läsa om politiker som plötsligt inser hur fel de har haft i grundläggande värderingar, och att nya experter i exempelvis humanekologi plötsligt får ta plats bland våra hjältar. Statlighet och den svenska modellen har plötsligt åter blivit i ropet, det tycker jag är fint. Men det finaste av allt är ändå hur en kris kan sammanlänka personer och plocka fram det finaste vi har: medmänsklighet, humor, och värme.

Gunilla Almered Olsson, humanekolog:  Coronasmittan bereder väg för en större omställning. DN debatt 14/3 2020

 

Franco Battiato - Beta

54

Det är den sjätte mars idag! herreje vad fort tiden gick efter jul, trots att februari var längst, och trots att alla dagarna verkar smälta in i varandra. Eller, vid närmare eftertanke, kanske är det tack vare att dagarna liknar varandra som allt går in i ett töcken av likadant. Det är som att bli gammal.

De senaste veckorna har jag nog lyckats få in en slags rutin på arbetet, ändå. Kontorsarbetet med uppdrag att göra nedslag på fält liknar mycket en journalists arbetssätt - även om jag inte på något vis kan likna mitt jobb med deras metodiska arbete för jag har stor respekt för de flesta journalister, men metoden är snarlik. Jag gör dessutom andra saker; skriver protokoll, ordnar studieresor, uppfinner nya projekt, men mest letar jag reda på fakta och skräddar om till en anpassad folkdräkt, och den sortens arbete är jag van vid. Det är ju vad humanister oftast gör, läser tusen sidor och smälter ner dem till tre. Risken att bli helt omöjlig att förstå är då naturligtvis överhängande, men med erfarenhet och åldern lär man sig att sovra bort siffrorna och hålla sig till det mänskliga. Ja, ibland vore det ändå bra om även journalisterna vore litet mer erfarna, och redaktörerna och ägarna insåg värdet av erfarenhet... för att inte glömma makthavare i övrigt.

Igår brände jag tre års bråte i trädgården, vädret var perfekt och jag kunde ta mig tiden. Vad härligt det var att få ägna så mycket tid åt en och samma plats. Det är litet som att meta, man gör något aktivt men tar det ändå lugnt. Och plötsligt vaknar sinnena igen och fågelsång, jorddoft och rökslingor blandar sig med omvärldens blå himmel. En och annan schaktmaskin far förbi och blandar sig med motorn från grannens fyrhjuling, men oftast är det så stilla att jag hör bäcken porla, och småfåglarna som gömmer sig bland snåren av hägg och sälg närmar sig nyfiket för att protestera mot mitt intrång: Här bor vi, här lever vi, här verkar vi. Också. Här bor vi, här lever vi, här verkar vi. Också.

Can We Really Party Today - Jonathan Wilson
Korean Tea - Jonathan Wilson