frihetstiden

Jan Weenix, 1716

Under en gammal tall ligger det en ekorre. Jag böjer mig ner och ser då blodet som gnistrar rubinrött i frosten, den mörkt röda levern kontrasterar mot den mjuka och rostfärgade pälsen. Färgerna är mustiga, som på ett stilleben av Oudry, eller Weenix, men konsten placerar in djurkropparna i en världsordning som utgår från människokroppen och undviker skickligt slaktens blodiga kontrovers. Röda bär symboliserar det spillda blodet och det flådda köttet framställs putsat och smakfullt, redo för grytan. Bilden jag har framför mig nu saknar all form av sådan tillrättalagd tematik, jag ser endast den ordning som utgår från naturen själv, och den är minst lika anslående. Den lilla kroppen är prydligt halverad, inget söl syns runtom och det ser ut som om döden har kommit fort.

Jag tänker att i takt med att naturskogarna krymper blir kampen för överlevnad påtaglig hos de djur som vi delar omgivningarna med. Avverkning sker skamlöst och utan hänsyn till vare sig häckning eller biotopskydd, och eftersom markerna är tämligen små här omkring tycks djungelns lag lyda. Grannarna enas bara när det är dags för avverkning; snabbt ska det gå, och billigt, rationellt. Djupa fåror i leran efter skogsmaskinerna får ytvattnet att byta riktning, grusade vändplatser är livlösa för en lång tid innan rallarros och mer invasiva arter orkar bryta genom skalet. Det är som om människans ansträngningar bara gick ut på en sak, och varje gång hon ringar in ett område går detta etnocentriska mantra igen. Listor av utrotningshotade varelser blir en manual och ett frikort, det är sedan länge.

Ett stycke längre upp på skogsvägen syns djupa avtryck av en fullvuxen älg i den frysta leran, avståndet till nästa steg är stort. Uppe i trädtopparna sitter det en ekorre, den håller mig under stadig bevakning. När jag passerar sitter den blick stilla och sen tar den ett vigt skutt och fortsätter vidare mot den gamla tallen.

The The - The Whisperers

mellandag

 Så går dagarna. Mellan bokläsning och braseldning dricks det kaffe och äts en bit mat. Emellanåt hämtar hon brasved och fyller på vattenförråden, simmar och vandrar. Ibland möter hon grannen med den vackra skogen. Samtalen flyter som gyllene honung, deras åsikter liknar varandra och även om deras liv har tett sig väldigt olika har båda kommit fram till snarlika slutsatser. Det önskas glad fortsättning, och jag tror att de båda menar det.


I snåren hörs stjärtmesarna och rödhakarna varna för inkräktande smygare, högre upp bland grenverket hackar nötväckorna och trädkryparna obekymrat vidare. Bland löven under mosstäckta ekar och skruvade bokar hoppar trastarna, och över fältet korsar korp och kråka. Ödesmättat hörs deras rop förena sig mot de kala grenarna av skogen i bakgrunden. Gladare tillrop hade skurit sig.
Det är som om allt omkring henne hade förenats i en medvetet omedveten harmoni; färgen från fälten, prasslet från fryst vass, kraset av tunn is under stövlarna, mossans dämpade grönska under frosttäcket och åvattnets försiktiga kluckande porl antyder att överenskommelsen är total, och pakten sluten.

Skönheten finns i reflexerna, det enda som krävs är vår förmåga att ta emot.

För Melankoliker till Förströelse

Olga Tokarczuk

Att vakna av morgonljus och starta dagen med ett par kapitel ur en bra bok, och läsa tills det blir för kallt om armarna som sticker fram ur täcket, sedan tassa ut i strumplästen och göra en brasa, fixa frukost och sakta höra hur huset vaknar till liv, och hela tiden ha de där nya tankarna med sig från boken är en fantastisk sak. Böcker kan bli likt de där vännerna man saknar, eller egentligen aldrig har haft. Man ställer ofta höga krav på sin omvärld utan att riktigt orka att ge tillbaka i samma omfång. Jag försöker att lära mig, eller åtminstone få en inblick i hur vänskap kan se ut i litteraturens värld. Om vänskapen där blir för schablonisk och svårrelaterad kan man ju alltid byta bok, men hos författare av Olga Tokarczuk's kaliber blir man knappast uttråkad.

Vi pratar litet om det där vid frukostbordet, tösen och jag; om att tillhöra något större än det man kan ta med sig och om tryggheten som gemenskap och sammanhang ger. Och när dörren öppnas och hennes pappa kliver in, gör vi kaffe, och samtalen glider in på sådant som vi har gemensamt, eller kunde ha gemensamt, såsom musik, smak, små upplevelser; bra ting. Nu har de som utgör min familj rest vidare och jag sitter kvar i stugvärmen. Båda katterna vilar på fåtöljen, med sina små nosar djupt inborrade i de mjuka magarna.

Att leva ensam är en tvåeggad klinga. Att ha och inte. Alla längtar efter sammanhang som bygger på gemenskap genom delade minnen. I Jakobsböckerna, som jag läser nu, beskrivs mänsklig kontakt och nätverkande som den livslust som gör oss humana, och att det är först när mänskliga fel och brister accepteras som hon blir komplett. Omänsklighet, däremot, uppstår när en kropp utesluts från andra kroppars gemenskap, och hon misstar perfektionism för visdom. Det är när humorn och självdistansen försvinner som terrorn och självföraktet tar vid. Resandefolk och nomader vet sedan generationer av nedärvd erfarenhet att det är det vi bär i kroppen som räknas vid livets slut, och att minnen och lärdom är det enda av verkligt värde som vi någonsin kan äga.

Under frukosten kommer vi in på vetenskap och metodikens brister. T samlar på vattenprover som skall analyseras och jämföras när kommande termin startar. Hon tycker att det är svårt, eftersom hon måste veta vad hon letar efter redan innan hon ställer frågorna. Just detta är vetenskapens styrka, och brist. Vi ringar in ett specifikt område och specialiserar processen genom uteslutningar, men genom att ställa riktade frågor riskerar vi att utesluta de svar vi egentligen behöver. Samma problematik uppstår inom de flesta människoskapta tankebanor, vi människor tenderar att cirkulera kring sådant vi redan känner till, och fördjupar oss därför ofta i onödiga ting.

Gemensamma minnen byggs på allteftersom vi möts, och på så vis uppstår även de sagor och berättelser som har lyckats transcendera genom tid och rum. Genom att medvetet välja vem som får ingå i skapelseberättelserna blir minnet sålunda mänsklighetens starkaste vapen. Ett alltför hårt uteslutande kan dock måla in det egna samfundet i ett hörn, på så vis har också många religioner dött ut. De trosföreställningar som har en tillåtande, accepterande, och rentav felande gudomlighet är bärkraftigast. Tankefigurer är skörast när de vilar på dogmer, för vem kan älska perfektion?
Starkast är acceptansen - eller som den kallas på kristendomska: kärleken.

"Mellan hjärtat och tungan döljer sig en avgrund, sade han. Kom ihåg det. Det gäller att inte blotta sina tankar, särskilt om du haft oturen att födas till kvinna. Tänk så att de tänker att du inte tänker. Förled dem med ditt sätt att vara. Så måste vi alla göra, i synnerhet kvinnor. Talmudisterna känner till kvinnans styrka men är rädda för den, därför sticker de hål i öronen på småflickor för att försvaga dem. Men inte vi. Vi gör inte sådant, för vi är själva kvinnor. Vi gömmer oss. Vi spelar dumma, låtsas vara någon annan, som vi inte är. Väl hemma rycker vi loss masken från ansiktet. Tigandet tynger oss, stoltheten vi går och bär på.

Och nu när Jenta ligger nedbäddad upp till halsen i vedboden i Korolówka vet hon att hon har lurat alla."

Utdrag ur kapitlet Jentas berättelse i Jakobsböckerna, av Olga Tokarczuk

Sufjan Stevens - Barcarola (You Must Be A Christmas Tree)

Änglavak

Det är midnatt efter julafton och jag samlar ihop mig själv och tankarna litet. Det blev en fin jul, trots allt.

T:s faster, A hittades djupt medvetslös i sin lägenhet i Oslo för ca10 dagar sedan. Vi tror att hon hade kollapsat av ett krampanfall - ett otyg som går i släkten - och slagit i huvudet illa.
Vi vet inte exakt hur länge hon hade legat där, på golvet, vid den öppna balkongdörren i den nedkylda lägenheten. När P ringde och orosanmälde, och räddningstjänsten slutligen tog sig in genom det öppna balkongdörren, hade det gått 5 dagar sedan man senast hade hört av henne. Vid det laget var A så nedkyld och uttorkad att vi var en hårsmån från att förlora henne.

Men vi hade tur. Tack vare att hennes kropp var så gravt nedkyld (28° C) hade hon inte tagit skada i den omfattning som man annars kunde befara. Efter två dagar noterade sjukhuspersonalen ögonrörelser, och på så vis fick vi konstaterat att A faktiskt, mot alla odds, höll på att vakna ur koman. När man skulle starta uppvaknandet för fyra dagar sedan var njurarna för svaga, och hon hade fått lunginflammation och feber av sviterna efter sondmatningen, så därför avvaktade man tills hostan lagt sig tillräckligt och hon var tillräckligt stark.
Det var en av hennes gamla kollegor från hemorten i Karlskrona, och som hon inte hade träffat sedan den tiden, som vårdade henne vid intensiven, och jag vet att kollegorna från dialysen i Oslo såg till att hon hade det så bra det bara gick, vid uppvaket. Genom deras omsorger blev undret möjligt.

Den 19 december skrev A plötsligt ett meddelande på FB och gratulerade P på födelsedagen, och då fick även jag meddela mig med henne en liten stund. Den känslan, oerhörd. Och idag har hon fått en timmes permission från sjukhuset och kunde fira litet jul ihop med sin son, T kusin. Hon har redan fått äta fast föda (nåja lompe och pinnekött, men ändå), och P kunde äntligen få prata med sin syster i telefon medan T och jag satt framför honom på golvet och lyssnade, andaktsfullt.

Bästa julklappen en människa kan få.
Var rädda om er. Livet är skört, men så länge det finns liv, finns det hopp

Ålevangeliet

Onsvalakällan

 Att läsa är att göra en resa. När resan lär dig något nytt, eller bekräftar det du kanske har misstänkt utan att kunna beskriva det, eller när resan får dig att förstå att du är så liten och världen så stor. När du fäller en tår över saker som handlar om din arts vedervärdiga fåfänglighet. När naturvetenskapen sätter ljus på den humanistiska tesen att vi måste granska de mänskliga rättigheterna, ja - när vetenskaperna står enade. Då vet du att resan varit mödan värd.

Människosläktet är den enda art som medvetet styr sig in i fördärvet. Hon är dum nog att inse det, och ändå inte göra något åt situationen. Hon kallar varningarna för alarmism, och beskyller andra för orsakssammanhang som borde ge en hint om att arten hänger ihop, och är beroende av att samarbeta. Nu, mer än någonsin. 
Till skillnad från ålen, som har en djupgående agenda och handlar utifrån cykler som går utanför tid och rum - sätter människan upp regler utan att förstå hur hon själv fungerar. Att hon är ett däggdjur med enkla regelmässiga jordbaserade behov, men med en hjärna som strävar mot stjärnorna.
Ja, hur kan hon, med sina mänskliga förutsättningar, riktigt förstå alla samband som går utanför den egna dimensionen...

National Geographic top 10 scientific discoveries of the decade

Och ändå vet vi inte var ålen fortplantar sig och dör, det enda vi vet med säkerhet, är bara att vi vet att det sker. Varför, varför är frågan...

Jag citerar löst ur årets bästa fackbok, ja bästa boken ö.h.t: Ålevangeliet

Förståelse kan göras logiskt korrekt genom reduktionism eller empiri eller med hjälp av vetenskapens traditionella tro på sanningen som uppenbarar sig i mikroskopet (teleskopet). Men utan att förlita sig på den egenskap som människan kanske trots allt ännu är ensam om att besitta. Det vill säga fantasin, vore det omöjligt.