omslag

Gränstrakter, transcendens, opalitet, orden är många som konnoterar gråskalan mellan vårt vetande och kunskapen. Shamaner, siare, präster och filosofer har sedan tidernas begynnelse använt sig av detta obestämda fält, det är även fruktbar jaktmark för charlataner och lurendrejare. Minuterna före ett plötsligt väderomslag kan illustrera vad som sker i ett öppet sinne, när ögon och öron skärps och huden känner minsta förändring i luften. De mildaste smakerna framträder då med oerhörd pregnans och grundsmakerna räcker för att krydda den underbaraste maträtt, allt kryddstarkt känns plötsligt överdrivet och vulgärt. 

Hettan har gjort dig sinnesslö och orkeslös, tankarna är kantiga, hetsiga, drabbande och vulkaniska, du är en ointaglig fästning och stänger ute allt som ökar intrycken. Hård som ett äggskal äter du chilianrättningar med vitlök, men så sker ett väderomslag och slemhinnorna återfuktas. Äggskalet har återgått till att vara membran och du tar in omvärlden igen, blir mjuk av luftens fruktiga dofter och sånglärkans välvilliga toner. Osmosen är gränslös i sin vetgirighet. 

Mörkret tätnar snabbt och en osynlig vind får bladen att darra. Aspen; trädens siare och schaman, rasslar förebådande. Är det ett skyfall som nalkas från sydväst? Så bryter åskan väntan och alla knutar löses upp, viggarna spänner över himlavalvet likt ett blodsprängt öga och regnet faller med tunga slag. Nu är allt liv stilla, utom koltrasten som regnsjunger vackrast av allt. 

Kroppsorganismen är en vidunderlig manick, långt mer skärpt än någon replika någonsin kan bli och mer omfattande än alla ettor och nollor som någonsin har, och någonsin kan skrivas ner. I gränstrakterna frodas rädslan, men rädslan är ett redskap för sådd och skörd. Tomheten är fiktiv.

 

 

Relics 

gå hem världen, du är full

 

I USA har delstaterna Louisiana, Kentucky och South Dakota infört abortförbud med hårda straff, detta trots att majoriteten är emot. Den politiserade högsta domstolen spär på landets polarisering, helt enligt Trumps strategi. Även i Ryssland ökar polariseringen och kända idrottsmän talar för binär sexualitet, men eftersom den svenska pressen inte tillåts insyn i den ryska är det svårt att göra sig en uppfattning. Det är som att man inte vågade tro på vår kritiska förmåga. Censur skapar falska nidbilder och spär på den bittra dosen av rivalitet, en krutdurk som göder hat. I Norge har en dödlig attack under Pridefestivalen skapat panikrubriker, och över hela vår värld skärps den militära retoriken. Tolerans är ett ord i utdöende, hatet sprids pandemiskt. Den knapp som utplånar mänskligheten är inte röd, utan sitter i hemmen och får vingar genom politiska beslut.

 

"Det är viktigt för oss att vi ibland leds fram till det mänskligas gräns, vilket ursprungligen var festens mening. Dess historia kan indelas i två stora förväntningar: lusten att bli identisk med djuren och hoppet om att gudar ska göra entré. Förutsättningarna för sådana Närmanden är att människan förhåller sig öppen.     I våra dagar är hon mindre kapabel och väl också mindre benägen därtill än någonsin i historien, medan hon däremot har för avsikt att förmänskliga världen helt och hållet och genomsyra den med mänsklig substans; detta är allom bekant"             Ernst Jünger

 

The Dark Side Of The Moon, full album (1973 då domen Roe v. Wade lade grunden för en grundlagsskyddad framtid utan rädsla för att bestämma över sin egen kropp. Det var bättre förr.)

Grus grus

 En ensam trana ropar från ängen intill, det kanske är den med ett skadat ben från häckningen i våras. Ropet låter vackert och ödsligt, men i soluppgången ter sig allt skönt. Gärdsmygens sång, och humlans surr som kommer inifrån digitalisens solbelysta bulldoggsgap, fyller sången med bredd och meningen djupnar. Där, en muntergök, och allt förändras. Jovialiskt nästan, och nu vill den svartvite vara med. Plötsligt, som i ett trollslag hörs de små ropa inifrån sina reden och holkar. Fladder från vingar, mjuka rundor, vajande kvistar. Hönsen har också vaknat, de skrockar litet sömndrucket från sin nattpinne medan lövsångaren ger sken av att ha vakat hela natten. 

Midsommarnatten är som gjord för oss insomniaker, magin får puls av hjärndimmorna och är man ledig har fantasin ett skönt ramverk. Det är inte stressen som hetsar, inga måsten som ställer krav, nej hjärnan och omvärlden badar i ett skönt allomfattande rus. Tiden existerar nu, då, alltid. Jag läser Psykonauterna och inser sådant som jag nog alltid har vetat, att sensibilitet och mottaglighet inte är alla förunnat. Den bästa lyckan är ogrundad; den kommer som en överraskande våg. Jag har haft turen att kunna förnimma ruset utan psykofarmaka, det är en av mina godare egenskaper som jag odlar. Doften av schersmin, fläder och den första rosen räcker för att jag ska försvinna bort till lyckolandet för en stund.  

Jag läser vidare. Till Jünger passar Pink Floyds Meddle, Ummagumma och Atom Heart Mother som samtidigt är min sommarmusik. Om vintern blir öronen mest irriterade, det är som en slags synestesi mellan solsken, starka färger, milda dofter, blommor, värme och utomhusvistelse som höjer upplevelsen, jag kan då tränga in i den och förstå. Taktfastare musik fungerar bäst om vintern.

 

         

Himmel

Redan klockan åtta hade alla ätit och rest på sig, och halvannan timme senare var det diskat och bortplockat och fritt fram för boken och en öl under pergolan. Man är väl gammal nog att få vara töntig, trist och alldeles, alldeles utsjasad efter tolv timmars fixande. I stekande sol dessutom. Nu skulle gästerna visserligen upp tidigt för att åka på resa, men för egen del kändes det helt ok att midsommarfesten tog slut där. Jag är rätt glad i att vara i eget sällskap, så länge det är självvalt och det är det. Humöret är på topp, en solskensdag är som uppåttjack för mig, och blåser det dessutom en lätt bris finns inget bättre. I morgon tänker jag ta med mig resten av focaccian och en termos kaffe till gölen och låta mig förföras av trollsländor och fåglar, och om några dagar kommer nog regnet tillbaka. Det skulle ändå vara skönt.

 

jag badar aldrig ensam

Helvete

 Det sitter en man på en hög med stenar. Hans blick skådar långt bortom förtvivlans gräns mot en punkt bakom min rygg. Kameran registrerar ett ögonblick, målar en skärseld av brutenhet och förlorat hopp som materialiserar sig i mitt rum. Grova, bara händer i det knotiga knäet, ben knappt skylda under ljusblå bomull, i mitt rum. Munnen öppen men inga ord kommer ut, i mitt rum. Hur mycket ska människan tåla innan orden tagit slut, orken har runnit ut, sinnet är förlorat? Hur länge dröjer det innan mänsklighetens vagga ligger i graven? Hur många gånger? Hur många liv krävs det innan vi som lever i den digitala verkligheten, som har skapat förtrycket, utsugningen, orättvisorna, kriget, miljöförstörelsen, är nöjda? 

Ett foto. Ett liv. En man. En by, men med hela världens gemensamma helvete i ett och samma knä.

Afghanistan, tre dagar före midsommar 2022

 

Jag har nyss kommit hem från en värdering av ett dödsbo, och när jag sittande i hemmets lugna vrå bryter ihop är det på grund av en bild på min skärm. Säger den inte allt det som jag saknar ord för? Mäklarjargongen, släktfejderna, bråken över småsakerna, den övermannande tröttheten över girighet, dumhet, snålhet, ett halvt liv utan mening. Fördelningen av resurser så totalt skev, att några av oss kan köpa ett helt hem och låta det stå obebott under elva månader, medan andra bråkar om föräldrarnas lösöre, det är det enda som räknas efter ett helt liv. Samtidigt lever större delen av världens befolkning i en sådan ofattbar nöd och misär, att vi som läser och ser omöjligen kan förstå. Det är i sin mening ofattbart att vi vet, ändå vägrar göra något - tvärtom spär vi på orättvisorna med incitament som: jag är värd det, jag har arbetat hårt, jag unnar mig.

Jag läser nu briljanta Psykonauterna av Ernst Jünger.

Socialantropologen och dilettanten

Veckans höjdare: violettkantad guldvinge

 Plötsligt en dag står det en man utanför min grind och ropar försynt. Jag har strax innan noterat att en bil sakta smyger förbi och stannar till, så jag hinner tänka på en kompis som har betett sig ovanligt klumpigt nyligen, och att hon har säkert varit trött och haft det jobbigt och är här för att snacka litet. När det är en helt okänd person blir det därför en överraskning, så när jag tar honom i hand över grinden är jag ganska perplex och utbrister: ah, du är här för rapporten? Han: [säger ett namn som jag inte uppfattar eftersom vi pratar i munnen på varandra], varpå han strax replikerar, tämligen förvånad: - å, så du vet vem jag är? Jag: oj, nej, men jag antar att du är här för sparvugglan? jag såg din kikare och det är inte så många som har vägarna förbi här. Han: åh, ja, om jag inte stör? men kunde du visa var du hörde den? Jag: Javisst, kom in! Vill du ha en kopp kaffe?

Så började det alltså, något som har kommit att bli en rätt spännande inledning till en ny bekantskap. Han bjöds in i trädgården på en kopp, och så började vi prata. Det visade sig ganska snart att vi hade en del gemensamt, han är socialantropolog och anställd vid Köpenhamns universitet, bor i en sommarstuga i närheten och är fågelskådare på fritiden - men som sådan har han alltså inte kryssat en svensk sparvuggla än i år. Vilket sammanträffande, sa jag, och under tiden som jag pekar ut var jag hört fågeln berättar jag litet om mina senaste läsningar (Duerr och Simard) och vad jag håller på att skriva om. Efter den tredje koppen kaffe skrockar vi åt både postkoloniala teorier, postmodernism, Saïd och Darwin, och det var riktigt trevligt även utan sparvuggla, och medan sparvarna svirrade över huvudena på oss på sin genväg mellan husen, sken solen och tiden gick. När tiden gått ytterligare litet till och kaffet tagit helt slut lovade han att återkomma med ett boktips och en artikel han hade skrivit om fågelskåderi för den danska antropologiska tidskriften. Många goda skratt blir det, både igenkännande och aha-upplevande, så håll till godo!

Världstillvänd

 När nu stora delar av den västerländska befolkningen går på semester och kopplar av, stänger de ute de band och anknytningar som brukar kallas för omvärlden. Jag är själv bara en knapptryckning på radion, och ett par sladdar ifrån att bli kallad världsfrånvänd. För mindre än ett hundra år sedan var världen en mycket liten plats, och den krymper ju längre tillbaka vi ser på människan ur ett historiskt perspektiv. Bara ett mycket litet fåtal var unnade att se det vi idag kallar världen, och de flesta visste inte ens vad motsvarigheten till dagens nation, stat eller kommun var och familjeband och klaner styrde gemene mans handlingar och tankar. Närheten till de människor och den omgivning vi är i behov av är viktig för att vi ska kunna känna och ta ansvar. Ju längre bort från källan vi är dess mer tycker vi att det finns någon annan bakom spakarna, besluten och handlingarna. Anonymiteten och individualiteten som samhället har strävat mot, har vid sidan av det vi kallar valfrihet även skapat rotlöshet, ondska och besinningslös brutalitet. Ofta har den riktats mot kvinnor i en form av hämndaktion för något förlorat paradis. Paradiset existerar inte i naturen, läste jag nyss i den dystopiska men fullkomligt briljanta boken Väggen av Haushofer. Jag tycker mig se en parallell i hämndaktionerna, när naturen måste betala för det ökande priset på drivmedel och energi. Men vad är kostnader annat än en motsats till behoven, och vad är behoven annat än längtan? Längtan är en evig resa med skiftande kuster och varierande horisonter, men om längtan har blivit ett egenmål kommer resan att vara som att segla i en glasburk.

När jag nu sitter här med min kopp te och lyssnar på småfåglarna som nyss har lämnat boet, och på bondens harv som vänder årets första höskörd, är jag så nära jag kan komma mitt eget liv. Bakom mig har jag lämnat åtskilliga stadier, utvecklande kanske, men framförallt har de varit oundvikliga. De neurotransmittorer som finns i min hjärna, och som utför mina reaktioner och handlingar, består av kemiska substanser som på pricken liknar de som svamparna sänder ut. Det är ingen slump att moderträden känner av vilka hennes avkommor är och försörjer dem längre än hennes levande materia. Det som kallas arv och miljö finner vi hos alla levande organismer, och med det menar jag allt som har en metabolisk funktion. Bortom den tanken kan jag inte uttala mig eftersom jag är begränsad till en kropp som består av mjuk och hård vävnad, och hör till en kultur som anser att död är något negativt och definitivt. Men allt levande (ja, all materia) är underkastat förfall och död, och även min trötta hjärna har likt ett dött träd gjort så gott den har förmått. Jag är en stolt moder.

Att kunna ta ansvar för mina handlingar och se konsekvenserna av vad jag har gjort är livsviktigt och avgörande för att jag ska må bra, och jag vill tro att det är samvetet som gör oss till goda individer, medborgare och organismer. Det är inte förrän jag känner att jag har gjort allt som står i min makt för min avkomma som jag kan vara nöjd med livet, det gäller till och med i ett postkommersiellt* samhälle som vårt. Att se på min egen värld med kritisk blick, vad annat kan jag göra för att bli en god medmänniska? Det går inte att skylla ifrån mig och säga, att om inte företagen ska ändra sig, ska väl inte jag? Företagen lever på grund av att jag gör det, och lever av mina livsval. Precis så skulle vår omvärld säga om den hade en röst och ett språk som jag enkelt kunde förstå; hackspetten, strömmingen, bastardsvärmaren och den gamla eken. 

Jag läser nu Allt jag lärt mig av träden, av Suzanne Simard: "Kan lidande stärka de relationer som håller oss samman?" och jag tänker att både ja och nej, eftersom lidandet måste först erkännas och tas på allvar innan vi ens ser det som ett gemensamt problem. Med pengar och status har problem kunnat ersättas med andra, statistiskt mätbara problem, och istället för att enas har vi skilts åt i synen på behoven. Låter det inte dystopiskt? *Med postkommersiell menar jag att vi känner till problemen med en genomkommersialiserad livsstil, och trots att vi vet vad detta gör för miljön och klimatet, liksom vad det gör för freden och jämlikheten, håller vi kvar vid tron på en framtid som bygger på samma gamla urholkning av värdena och resurserna. Skogen och naturen har visat att konkurrens inte är den rätta vägen till framgång, men marknadskrafterna säger det motsatta. 

Band on the run - Paul McCartney and Wings

 England 79, en film av Göran Hugo Olsson

Sylvia atricapilla

 Jag sitter och lyssnar på två duellerande svarthättor. Den ene sitter vid lindhäcken och är mycket virtuos, han väver in rödstjärtens, trädgårdssångarens, ärtsång och törnsång vid sidan av sin egen melodi, medan den andre som har hittat en gren högt uppe i körsbärsträdet låter mer konventionell - även om sången i sig är mycket intrikat och högst njutbar. Den omständigaste hannen verkar vinna, och den andre ser sig övermannad och flyttar på sig. Vissa fåglar är så härligt slösaktiga och det är skönt att bara kunna sitta ovetande och njuta av något som kanske egentligen handlar om en överlevnadskamp. Jag undrar ändå litet om honorna fattar vinken, särskilt då det kan bli fråga om vilken art hon lyssnar på, men så spelar duellerna säkert en mindre avgörande roll i hennes selektioner. Att uppvisa en trygg och stabil miljö för häckning väger säkert lika tungt. Det har sina fördelar att som hane kunna avvisa rivaler, honans preferenser kan vara nog så svåra att förstå sig på.

 Honor och hanar har utvecklat olika tekniker för att fortplanta sig, och kärleksakterna kan ibland dra ut på tiden, för en del arter är det en livslång process. Det förekommer även smygparning, särskilt när hannarna är begivna på sina bataljer för då kan en yngre förmåga passa på. En del honor tycks inte vara så begivna på att vänta på den starkaste, vilket pekar på en av de största misstagen i den mänskligt präglade evolutionsberättelsen. Narrativet om den starke kom till under en tid när i huvudsak män var forskare, vilket har präglat hur synen på hierarkier kring könsfördelning, arbetsfördelning och maktfördelning har avspeglats även i djurlivet. Honornas beteenden är inte lika kartlagd utan tenderar ofta att summeras litet skissartat och utifrån modersrollen. Kanske att en del hannar helt enkelt föredrar att tävla sinsemellan, bara för att de tycker att det är kul och behöver uppmärksamheten män emellan för att känna sig viktiga? Det tycks i så fall främst gälla för den äldre (mognare) generationen, som gärna ägnar tid åt att spela och utveckla intrikata sociala mönster för att vinna andra hannars förtroende. En hona - oavsett ålder - uppskattar att titta på skådespelet men väljer sedan den som visar henne störst intresse. Det hade varit kul att se om detta skiljer sig åt mellan honornas åldrar, kanske de äldre tenderar att vara mer förslagna på att få den bäst lämpade fostraren, eller så väljer hon helst bra sex. När det kommer till primater ser beskrivningen litet annorlunda ut, för ju mer apan riskerar att fara illa av ett promiskuöst liv dess mer begränsade blir de sexuella valmöjligheterna. När det gäller bonobon, däremot, har sex beskrivits som ett familjärt spel som enar gruppen, ur ett mänskligt perspektiv har deras promiskuitet blivit ett verktyg för att särskilja och förhindra att nya hannar eller honor nästlar sig in. Sådant som social utstötning, likväl som risken för veneriska sjukdomar, har hos vår art blivit en av flera avgörande orsaker till att vi måste hålla oss till ett begränsat antal älskare. Ett annat narrativ är förstås att vår avkomma tar oerhört lång tid på sig att bli självständig och honorna begränsas enligt vissa regler som har kallats naturliga. Ritualer, sociala band, sagor och konst berättar om hur illa det kan gå för den som inte behagar förhålla sig till de mänskliga reglerna. Och ju äldre människan blir, dess mer är hon medveten om dessa ramverk, vilket ibland kan få rak motsatt effekt... Socialantropologin är en av de vetenskaper som tillkom för att förklara tingens ordning enligt en rak evolutionär förklaringsmodell, och idag har forskare fullt upp med att åtgärda de skador som en sådan beskrivning har orsakat. Peter Duerr är en mästare på att plocka upp pikanta detaljer som visar på människans irrationella beteenden, särskilt kring hur kvinnornas kroppar har återberättats, beskrivits och förklarats. Det är verklig underhållning när han sätter igång. Mänsklig interaktion är precis som fåglarnas; en mäktig väv av maktmetoder, njutning, spänningsmoment, och trygghetsbehov.

Så för att återgå till den lille svarthättan igen, så har han åtminstone klarat av att både bevisa för sina artfränder som för mig att han är bäst. Nu sitter han där och tycks njuta av att vara ensam på täppan igen, och sjunger så att solen bryter fram mellan de grå cumulucirrussmolnen. Och oavsett vilken framgång han röner hos svarthättehonorna, så nog ger han mig allt en njutning som jag förstår mig på. 

 

Green Onions - Booker T & the MG's

Jag läser Hans Peter Duerr, Myten om civilisationsprocessen band 3, Obscenitet och våld

Kasperteater

 När jag kommer på att jag har lämnat dörren öppen för katterna bryter jag upp och vandrar hemåt. Vägen är kuperad och slingrande, och under de första av de totalt fem minuter det tar att komma hem går jag till ljudet av en varnande koltrast och starkt förvrängda toner av Bruce Springsteens Born in the USA. Redan efter den första kröken klingar allt av och jag kan lämna studentfestens glada gäng och samtal bakom mig för att återgå till min egen bubbla. Himlen är ljus, på vägkantens midjehöga ax och blommor syns det att vi är inne i juni månad, och efter skyfallet som föll igår har gräset vikt sig på några ställen. Gräshopporna har ännu inte återhämtat sig och det är tyst och doftar jord. Tid är diffust numera, det handlar om att vakna och lägga sig, och att jobba litet med trädgården, notera de dagliga skillnaderna i omgivningarna och bearbeta litet texter innan man tar sig en lunch och några koppar kaffe däremellan. Det är gott att slippa tänka på minuter och sekunder, det är så för tösen också efter ett helt liv i skolan, nu väljer hon att stanna kvar på festen för att hon trivs, inte för att hon måste vara trevlig. 

Här inne är det mörkt och jag tänder några lampor, eftermiddagsvärmen har mirakulöst nog stannat kvar. Jag kan höra några myggor ina och vet att det kommer att ta en stund innan jag kan komma till ro och krypa ner i sängen. Att jaga flugfän innan läggdags hör sommaren till, och när jag gör det tänker jag ofta på hur jag stod droppande blöt och helnaken på köksbordet med en flugsmäck i handen, med morfar och mormor pekande ut myggen som hängde i taket. När jag tänker på den scenen är det som att se en skuggteater. Jag ser mig både stående på bordet och från vägen, där jag skådar in genom myggnätet och fönstergallren, förbi de målade krukorna med pelargonierna och in i ett vitkalkat rum på en scen där mörka silhuetter rör sig i en mystisk dans. Ritualen som upprepades varje kväll under en sommar upphörde plötsligt en dag, då det plötsligt inte passade sig längre, och andra ritualer kom till istället. Man är oftast inget mer än en kasperdocka i en ganska löjlig pjäs som någon har författat, och när man har förstått det har mer än halva livet gått. 

I boken jag nyss läst ut har huvudpersonen blivit ensam kvar i världen efter en outtalad katastrof, men istället för att begråta människorna hon har lämnat bakom sig utför hon saker som behövs för den dagliga överlevnaden i de österrikiska alperna. Med tiden blir en dräktig ko, en honkatt och en hund hennes trogna följeslagare, och hon inser snart att det är tack vare djuren som hon har det egna livet och förståndet i behåll. Det ömsesidiga behovet dem emellan, ödmjukheten som kommer med insikten om deras relation, och samförståndet som uppstår i det ordlösa språket mellan djuren och henne är väldigt väl återberättat. I slutet av boken sker en betydelsefull vändning, och två av hennes vänner dödas i ett överfall av en främmande man, han har troligen förlorat vettet under den långa isoleringen. Vid det här laget är läsaren införstådd med att berättarjaget har antagit Artemis mytologiska skepnad, och boken kan bara få ett sorts slut... Efteråt har jag blivit tvungen att ta en längre paus innan jag kunnat öppna en ny bok. 

Historien skrevs 1962, alltså strax efter att Berlinmuren restes och under en tid som var präglad av ett ständigt överhängande hot om utplåning och miljöförstörelse, och är mer aktuell än någonsin. Den där löjliga kasperdockan som ständigt måste kasta sig in i ett våghalsigt skuggspel, utan relevans för vare sitt eget eller andras liv och lust, har inte ändrats ett dugg - tvärtom är den nu, mer än någonsin i händerna på klåpare.

 

liv och lust

Första veckan i juni

Tistelbock

 Första veckan i juni kom med den första soliga helgen efter ett otal grådagar med ganska litet nederbörd. Heldagar utomhus med solvarm hud, knappt en tråd på kroppen och ett dopp i gölen gör underverk för humöret och tankarna. Det finns ingen bättre stämningshöjare än en blå himmel med sol, jag är övertygad om att fåglar, såväl som däggdjur och fiskar håller med, insekterna gör det med all tänkbar tydlighet. Idag hände så mycket kul i trädgården och omkring mig att det är svårt att hålla räkningen. Trädlärkorna har börjat sjunga igen och kryssar sjungande över tomten med jämna mellanrum. Den sången! Tre nyligen flygga ungar satt i gruset vid de nya dammarna, och hade jag inte varit till cykel och lagt mobiltelefonen i ryggsäcken hade det kunnat bli en bra bild. En av de små satt kvar och tittade på mig med huvudtofsen rest, bara två meter från mig, men flög strax iväg i samma riktning som syskonen. Det enda som avslöjade att det var ungar var de korta stjärtpennorna, annars var de helt utfärgade och flygförmögna. Kanske det är ungarna som sjunger redan, det är så mycket jag inte kan och jag missar förstås en mängd fågelljud som jag inte har en aning om. Det händer något nytt varje dag. Idag föll en liten talgoxe ur en av holkarna på tomten och ropade förtvivlat på föräldrarna. Jag hade fullt sjå med att hålla koll på katterna, men de låg och dåsade på annat håll och efter en del ståhej lyckades den ta sig upp i en snårig buske där föräldrarna kunde hjälpa till med matningen utan risk för bakhåll. Från holken som vetter mot trädgårdsmöblerna kör föräldrarna nu skytteltrafik, det går verkligen i ett mellan ungarna och oxelns blomklasar över bänken, likaså hos blåmesarna i pumpen, det måste vara samma familj som hittar dit varje år. I år har jag kunnat stå intill och titta på utan att de har brytt sig om mig och det verkar som att de har accepterat min närvaro. Plupp, så far de ner i det lilla hålet, och plupp kommer de upp igen. Man undrar förstås om de har tid att äta själv, ungarna tar all tid i anspråk, så är det. Ute i hagarna har bönderna hägnat klart och kalvarnas och kossornas ångestskrik som har hörts under några veckor har sakta ebbat ut. Det är lika hjärtskärande varje år, även om jag är glad så länge bonden orkar frakta kreaturen till betet. Det är för grannt att skåda när kalvarna går i flock och glor med sammetsögon efter allt som sker utmed vägen. Här har de gott om plats och betet är skuggat av ekar och buskage, det vackraste landskap man kan tänka sig sträcker sig intill Rönne ås meandrande lopp och betet bryts enbart av ett tillflöde och en bilväg på vägen mellan Riseberga och Anderstorp. 

 

I veckan som kommer ska det bli gråväder igen, men jag slipper åtminstone oroa mig för bevattningen och att frysa. Jag avskyr köld, regn har jag inga problem med. 

Jag läser Die Wand, av Marlen Haushofer. 

 

Fela Kuti - Gentleman (full album)