torsdag 30 maj 2013

slacking

jo, jag försöker att samla ihop mig och fästa någon av de lösa trådarna jag är så bra på att spinna. Vi är alla bra på något, somliga har en förmåga att bearbeta och få saker gjorda genom att delegera och släppa på kontrollen, medan andra tror att de är oumbärliga och försöker att säkerställa sin egenart genom att hålla på med detaljer och fördjupa sig i dem. Jag tillhör kanske båda, men mest den andra sorten. Dilemmat är bara att i bristen på möjlighet att imponera eller övertyga andra, dalar självförtroendekapitalet och jag blir rädd för att fortsätta på något som jag tidigare trodde på, och istället för att tro på mig själv ger jag upp. Man kunde kalla det för en tillgång, att inse sina begränsningar, men jag är övertygad om att jag säkert hade haft ett stimulerande arbete idag, bara jag hade gjort som jag tänkte initialt. Nu sitter jag här med ett otal påbörjade tankeprojekt och förmår inte riktigt att mobilisera styrkan att påverka andra i den riktningen jag tror på.

Jag kan skylla på bristen av nätverk, men det stämmer inte. Jag kan skylla på ekonomisk oro men jag har haft ett år på mig! Jag kan skylla på att jag är ensamstående, men å andra sidan var det svårare med planeringen när jag hade fler att ta hänsyn till... nej, jag skyller på att jag har blivit en slacker och att jag trivs med det. Så enkelt är det. Och jag håller med Martin Kellerman. Man blir skönt lat av ett eget hem, en egen säng och möjligheten att kunna men inte behöva. En slacker, helt enkelt.


Men bara för att rentvå mig och slippa onda ögat måste jag tillägga att jag inte har något dåligt samvete, jag ligger inte någon eller samhället till last. Detta har arbetsförmedlingar och arbetslöshetskassor klargjort genom att tydliggöra min situation som "stora möjligheter att finna arbete i regionen". Jag får vare sig ekonomiskt stöd eller konstruktiva tips. De tre arbeten/vecka i genomsnitt - situationen för en kulturarbetare och humanist såg faktiskt väldigt lovande ut ett tag! var helt på eget initiativ. Snart barskrapad på mina egna tillgångar, och som hemmansägare utan bostadslån eller hyra kan jag se i stjärnorna efter bidrag. Men... min filosofi är som den alltid varit - med kryckor går du aldrig rakt. Skaffar man sig bidrag eller lån kommer man aldrig att vara helt säker på sin framtid, eller fri. Endera dagen har bestämmelserna eller reglerna ändrats och då står man där... jag är en slacker som förespråkar frihet i form av möjlighet att få existera utan att be om lov. Därför anser jag att Karthago borde förstöras. Fram för medborgarlön.

För på det viset kan jag fortsätta slacka och förkovra mig och mitt barn genom läsning och odling av natur och kultur. Istället för att vara någon till last som socialt utbränd odugling kommer jag en dag få ork till att visa att ställtiden jag använt kan komma samhället till del. Det finns så många fler värden än de monetära, så mycket mer som kan kallas livskvalitet, än strikt lönearbete, än en anställning, än att tillverka ytterligare något som kommer att läggas på hög eller anrikas i en fågelmage.

vivel!

...men visst behövs solen för att man ska orka i längden? Vi har nu haft några dagars grått väder och utan regn eller urladdningar är det som att vänta på något, förgäves. Nu skiner solen och jag har öppnat dörren för världen utanför. Välkomna in alla små kryp!

tisdag 28 maj 2013

Vive la Reine

helgen gick fort men var skön. T och jag lyckades få in 6 m3 ved under tak på lördagen och så kunde vi lata oss under söndagen, när det regnade.

Jag har alltid älskat regn men kom under en tid av mig och tyckte ibland att det kunde vara både blött och jobbigt. Detta var under tiden i Stockholm. Nu, sedan jag kommit tillbaka, har jag återfått smaken för vätan. Regn faller på väldigt olika sätt. I Stockholm kom byar av hårda regn som skoningslöst sköljde fram och var över på ett par timmar. Det är dessutom väldigt svårt att skyla sig under parkekarna på Djurgården eller Haga, eller under granarna och tallarna ute på skärgården. På västkusten är det ungefär likadant, med skillnaden att regnet fortsätter... när det regnar där, forsar vattnet fram och bildar magnifika fåror i sten och mark. Det blir friskt efteråt men kräver en viss form av mänskliga insatser och förberedelser, både i form av kläder och hus. Det är väl ingen slump att sydvästen känns som en klassisk västkustaccessoar. Här hemma kan regnet visserligen falla under flera dagar, "det har regnat in sig", men duschar oftast väldigt mjukt och försynt och det räcker att ställa sig under en bok så är man skyddad. Temperaturen sjunker sällan lägre än mot 13° under sommarhalvåret, vilket gör att regnet känns som en ljum dusch. Den sorten regn älskar jag och jag har svårt att tänka mig något bättre än doften som stiger upp från schersmin, syrén och äppelblom eller att känna de tunga dropparna från de vattentyngda årsskotten på boken efteråt. Även där marken är oskyddad av träd är regnet härligt, och eftersom det faller mjukt kan man se djur kräla, skyla, njuta och härja. Vare sig dofterna eller smådjuren slås sönder av slagregn och man har möjlighet att vara ute under lång tid utan att bli helt nerkyld.
Fast... jag skulle gärna vilja uppleva den råa bisterheten på the Moors en regnig dag, även om jag kan tända mig en brasa och ta mig en whisky hemma. 

fredag 24 maj 2013

när ett barn pratar

när ett barn pratar handlar det om att få sina behov stillade. När ett barn pratar handlar det om att få sin egen vilja igenom, man testar sin kapacitet och inser snart lagen om orsak-verkan. När ett barn pratar står världen stilla, man är i medelpunkt och så måste det få vara, eftersom ett nöjt barn kommer att som vuxen kunna ägna sig åt andra med samma medfödda välvilja, att göra mot andra som barnet har fått erfara själv.

Ett barn är givetvis en individ, med olika förutsättningar och med olika förväntningar ställda på sig. Det är den omgivande miljön som kan kultivera individen till en sådan person vi vill skapa samhällen av. Jag läste om ett tyskt IT-företag som vill rekrytera människor med Aspergers igår och funderar kring framtiden, om människors möjligheter att förstå sig på de avancerade dataprogram som styr våra handlingar i yrkesliv liksom till vardagen. Datorer och program har ju som bekant smugit sig in i våra liv, på gott som på ont... Om ett program är skapat av en för ändamålet alldeles perfekt person, ett "geni" skulle man kunna kalla det i sammanhanget... hur ser då beställarens verklighetsuppfattning ut? Styrprogram utan plats för empati ger oss ingen annan utväg än att acceptera och gå vidare till nästa moment. Vi förlängs till att bli programmets hanterare, dess slavar. Det kanske inte ens är meningen att vi skall förstå dem egentligen - är de tillräckligt svåra att förstå kommer vi att ägna all vår vakna tanketid åt att lära oss hantera dem... cyniskt?

Hur skall vi någonsin kunna lära oss att utveckla oss själv till den inkännande individ vi skulle kunna bli om ingen berättar om de invecklade sociala regler och mönster som binder människor tillsammans i en skön kultur? Utan den mogna guidningen stannar vi i utvecklingen och förblir barn som kan dompteras, gör som vi blivit tillsagda.

Istället för att försöka stånga oss blodiga över att lära oss hantera oerhört komplicerade blanketter, matriser, program, manualer och styrprogram hade vi kunnat använda tiden till att förstå oss själva, att utveckla vår mentala förmåga, att bi empatiska individer.

Empati är något man lär sig, givet förutsättningarna. Om vi ger oss mer tid att titta på sådant som andra människor har skapat och tillåter oss att sätta oss in i skaparens situation, då övar vi oss i empatisk förmåga.  Genom litteratur, konst, poesi, arkitektur, musik, ja allt som vi har skapat - tränar vi oss att förstå varandra på djupet. Plocka inte bort det ur vardagen, inte heller ur skolorna eller arbetet. Livet skall vara njutbart och det är en vuxen persons ansvar att se till att våra barn förstår att njutning är något man ger, inget man tar eller får. 

torsdag 23 maj 2013

Que viva España

jag hör på min morgonradio att bankerna i Spanen konfiskerar bostäder utan att dra av värdet på skulden och många människor ser ingen annan utväg än att ta sina liv. På SvD skriver man om återtagna skulder, inget om den mänskliga kris som är resultatet av politiken. Inget mer än en länk som går till den franska ekonomisajten La Tribune... Människovärdet står sig platt.

tisdag 21 maj 2013

yta

detta är ett upprop.
Om vi alla lägger ner våra mobiltelefoner i skrivbordslådan den stund vi behöver för att skriva, tänka eller koncentrera oss, då skulle djupet i våra handlingar följa med.

Idag guppar vi på toppen av vår kreativitet, handlingarna har blivit viktigare än ställtiderna, vi skär ner och agerar enligt planer, vi slåss utan att fråga varför, vi medicinerar utan att se till orsaken. Vi har blivit sämre på att se sammanhang, riktigt usla på att förknippa dagliga händelser med historiska, bedrövliga på att se varandra i ögonen och inse att vi alla bara vill må bra. Vi vill få erkännande för den vi är, innerst inne, vi vill ha vänner och skaffar dem genom en app. En klinisk lösning. Ytlig.

Något jag noterat i svenska, nyetablerade bostadsområden är hur parkbänkarna idag står på rad, vända från varandra och mot ett förutbestämt mål, en utsikt eller en tom scen. Det är som om någon tänkte: - Människor är farliga, om de sammanstrålar och diskuterar börjar de konspirera och kanske även märker de att livet de betalar ett sådant högt pris för inte var det mål de hade från början... Levnadsplanen har blivit en schackbräda som slår ut och genererar vinnare. Den som vinner sätter reglerna.

Sexism, kravaller och uppsägningar, lönsamhet och krav. Vi lever i en apparat som inte tillåter oss några felsteg, och när vi får tid över lämnas det inget utrymme för annat än att spela spel eller chatta, eftersom gemensamhetsytorna har förändrats. Är det konstigt att allt fler unga börjar röka?

Så lägg ner telefonen en stund och känn att du har kontakt med ditt inre. Tag kommandot över ditt känsloliv och låt inte tekniken bestämma.



Här kommer däremot dagens bästa reflektion kring nuläget.
Och här samlar jag på bra reflektioner kring debatten som pågår.

lördag 18 maj 2013

yep

blev igår erbjuden ett fantastiskt jobb som utställningsguide. En timme per dag, två dagar i veckan. I juli. Livet som konstvetare är idel glitter och glamour

fredag 17 maj 2013

synapser

när man vaknar fyrtio minuter senare än vanligt och tänker att man ändå har lugnet och kontrollen över situationen. Då är man läkt...

T propsade på att vilja åka med skolbussen och jag visste att det skulle gå på en kvart, våra rutiner är gjutna i sten och allt är ju förberett. Så när gröten puttrade tog T fram tandborsten till köket, knöt skorna klart och satte sig. Vi åt i vanlig takt, drack några klunkar skållhett te och sedan gick vi ut och ställde oss vid hållplatsen utanför den vita lilla grinden och väntade på bussen som snart rullade in på vår lilla grusväg.

Jag kände att jag ville dela med mig av detta på fb och avslutade med
Sensmoral: bara korken på tandborsten är ordentligt påskruvad fungerar allt!

nå... kanske inte helt läkt och återställd då då.

Men dörren mot näktergalen står vidöppen och tillsammans med honom och Devendra går jag vidare mot en skön dag. Stressen tar jag nästa vecka, för nu tar jag helg

torsdag 16 maj 2013

makt

att hålla ett hjärta i sin hand. Känna det ticka, se den skrämda blicken... delta i friheten genom att se hur luften under vingarna lyfter upp kroppen och veta

att glömskan är bästa huvudkudden. 

en fluga på väggen

det är för någon annan näktergalen sjunger
men jag lyssnar
njuter
längtar

blommorna vattnar jag med saltvatten

kretsloppet sluts

onsdag 15 maj 2013

kram

det har varit en lång dag, svår och tung. Jag har allt svårare att ta nederlag och känner att jag är skörare än någonsin. Jag orkar inte gå in på detaljer, bara säga att det är tur att jag har tösen nu. Någon att krama om. I morgon är en ny dag.

and down and down and down we go...

jag är så bottenlöst ledsen över vad som pågår just nu, på den outgrundliga och vansinniga bristen på mänsklig respekt och på de iskalla måttstockar som används gentemot medmänniskor. Att döma en människa på förhand är illa nog men att låta den som redan ligger där nere, blödande och förgjord, vänta på ett utslag som grundar sig på synliga fakta är inhumant. För Umeå Tingsrätt är det viktigare att i detalj ta reda på exakt vad det var som gjorde att den våldtagna flickan blöder än att förstå faktum och sammanhanget - en flicka har blivit utsatt för ett ofattbart och grymt övergrepp. Punkt.

Det borde ha räckt där. Våldtäkter är ett samhällsfenomen som har blivit så vanligt att man bortser från att övergreppet, som i sig är fruktansvärt i sin grymma brist på respekt, dessutom gjordes med ett tillhygge, att det var flera mot en. Tingsrätten dömer henne för bristen på skamsenhet. Stackars lilla människa. Hur ska hon någonsin orka ta sig upp igen, hur ska hon kunna få förståelse för hur dåligt hon mår när samhällsapparaten dömer henne till livstids skam? Hur skall resten av våra barn och ungdomar läsa detta och förstå vad som anses vara rätt och fel?

Jag mår så dåligt. Av Facebooks ansvarslöshet och metoder, av orättvisor och snedvriden moral, av bristen på empati och på hjälplösheten i kampen för att få leva ett liv utan oro, utan rädsla.

kategori

det finns en kategori människor som sätter lönerna, som bestämmer värdet på kunskap och som mäter den i pengar... vi talar inte samma språk


Mikael Ramel – Pengar

måndag 13 maj 2013

synergi

JAAAAAAA!!!
ojojoj...
jamenvisst klarar jag detta?
eller?
jooo...
JA!

Jag kan ha fått ett jobb. Ett attans bra arbete som jag skall skräddarsy helt efter eget huvud. Jag skall sätta ersättning, bestämma omfång, målgrupp. Allt för ett brev jag skrev förra veckan, dagen då jag hade ett sådant positivt flow.
Kruxet? inget egentligen. Det enda som behövs är ett synopis med deadline på onsdag. I övermorgon onsdag.

Jo för fan, jag klarar det.

Tjoho! nu vänder det

Alma mater

att göra en resa är att göra en resa i tid och rum, man ställer till det för sig själv och rubbar cirklarna för andra. Allt vi gör får konsekvenser och självreflexioner kan förmå oss att förstå oss själv bättre. Jag undersöker egot igen och tänker på hur mycket jag njuter av att vara på väg någonstans. Jag har alltid älskat känslan av att vara på väg in i ett äventyr. Oavsett mål. Oavsett medel. En resa till okänt mål  eller till ett ställe lika välkänt som min egen ficka kan göras såväl fiktivt som verkligt. Spänningen ligger i att förflytta mig, i att vara herre över min hatt och att klara mig på minimala premisser.
Jag är en äventyrerska, resan är mitt Alma mater. 

tisdag 7 maj 2013

et jöck iss schlimmer wie ping!*

jag drömmer litet. I natt drömde jag att jag skrev ett väl underbyggt, intresseväckande och genomtänkt brev som senare visade sig innehålla så många stavfel och syftningsfel att jag inte kunde förstå någonting av det jag själv hade skrivit. Det var en mardröm men nu, sådär i efterhand, kan det tyckas vara litet kul. Seriöst alltså, jag var så nöjd med mina utläggningar som visade sig vara rena dyngan. Kanske det är en varning, kanske jag har ägnat natten åt kommunikationsproblematik eller så har jag fått lov att känna mig litet duglig som en liten balans till den upplevda verkligheten. Detta påminner mig om något jag ofta drömde förr, att jag enkelt löste intrikata och komplicerade matematiska problem. Det är härligt med självdistans.


Klockan är halv nio och loppan sover än. Hon har haft två riktigt jobbiga nätter med klåda och funderar såklart på allt hon kommer att missa om vi inte kommer iväg på klassresa med gamla klassen i övermorgon. Vattkoppor heter eländet, stackarn och vi är nu inne på fjärde dygnet, vilket vi hoppas, eftersom det därefter [enligt alla råd] skall vara slut med klådan och hon då är smittfri. För tre dagar sedan skyllde jag på allt från finnar och fågelloppor till allergiska reaktioner på det nya tvättmedlet. Hon fick feber och ont i huvudet och jag reagerade ändå inte med allvar på utslagen förrän hennes bröst och rygg var helt täckt av röda kliande prickar... det var hennes pappa som googlade och fann sjuksymptom som liknade röda hund och jag drog mig då plötsligt till minnes att T hade varit hemma hos en klasskompis vars lillebror var sjuk. I exakt vilken sjukdom mindes jag inte men jag fick vid det tillfället alldeles klart för mig att det var just röda hund... tack vare internet vet jag nu bättre men främst för att utslagen snart spridit sig till huvudsvål och ansikte. Som väl var hann vi inte rapportera smittan till Smittskyddsinstitutet... telefonkötiden var 45 minuter och vi måste skjutsa P till Helsingborg. Sådär i efterhand känns det bra att vi avvaktat - och jag hade inte kunnat göra så mycket åt klådan trots allt. Vi baddar med Xylocain, Alsolsprit, kallt potatismjöl och som väl är kan hon klä sig luftigt eftersom vädret är milt. Nu sover hon och kanske hon vaknar utan klåda och orkar le åt saken.

Sensmoralen i detta då? jag kommer troligen aldrig att kunna lösa avancerade matematiska problem men jag drömmer gärna om framgång. Och att dra förhastade slutsatser kan allvarligt skada ditt rykte på Facebook.

*Düsseldorfer Rheinisch för "klåda är värre än smärta"

fredag 3 maj 2013

skörd

Mitt måtto: Ska Bara har fått ge vika för litet fokus. Igår hade jag ett sjujävlars flyt och idag har jag skördat litet av mina mödor. Först fick jag en mycket positiv respons på mitt utvecklingsförslag hos folkbildningsbolaget och så kom tischan i brevlådan som jag beställt via mail och som jag nästan hade glömt bort. Den passar med! Sedan hade jag sådan tur igår, att jag loggade in på fb strax efter vännen Å hade lagt in en bild på exakt de bestick jag har letat efter. Å befann sig på favoritloppiset och botaniserade och tänkte just bege sig hem, så jag hann precis ge klartecken. Idag, när jag var inne i Ljungbyhed och handlade kunde jag hämta dem och de är kanonfina, de har det gamla Eskilstunaknivbadet kvar och alla är helt utan slitage. Vilket fynd!

Solen skiner och det är fredag, bullarna till skolförsäljningen är klara och nu kan jag snart få sätta mig ute i solen med en bok och mitt äpple som vid nuläget har blivit solvarmt. Ska bara...