När man ser världen rotera utan att känna att man är med.
När man inte förstår vad som sägs mer.
När man har tappat lusten till det lustfulla.
När kappan inte längre går att vända, och vinden ständigt blåser i din riktning.
Och nej är det enda ord du känner till.
.
.
.
... är det dags att omvärdera
igen.
Trolleybus - Viktor Tsoi´s Kino
Jag läser Större trygghet aldrig fanns, av Klas Östergren
Det ekar tomt sedan mamma gick bort, plötsligt saknas riktning, och enkelheten. Det logiska i att sitta och hålla handen under en hel dag, det begripliga i att se någon sakta dö i sjukdom, i att slippa fatta beslut och att bara göra någon glad, allt dog i samma stund som mamma. Döden lämnar oss inte.
Vi fick tre veckor, dagar att visa vår ömhet och kärlek, sorg och förlåtelse på. Mitt i smärtan fann vi kärlek och tröst. Nu tar annat vid, döden tar en annan riktning. Känslor byts mot rationalitet. Ekonomi, entreprenörer och tjänstemän. Det känns ovärdigt och problemtungt. Jag hinner inte tänka klart, sörja ut, läka. Livet ställs på vänt.
Söker svar. Hos trädlärkan, vårlökarna, vännerna, grannarna, och i konsten. Arbetet. Hemma sågar, städar, tvättar, diskar och bakar jag tills utmattningen kommer som en befrielse och suddar ut drömmarna. Jag vet att döden är en del av livet, det är naturligt och fint, det får oss att mäta vår livstid och se vår skröplighet. Men allt det andra, jag kan inte tycka att det är fint.
Några timmar senare, och jag har kunnat ta mig ut och möta våren. Fått distans till mig själv. Naturen gör så, den får mig att se allt annat, all den rikedom som jag har inpå, och hur lycklig som kan få möta en ny vår. När döden kommer naturligt, när det finns en rimlig förklaring, då finns det tröst.
När en mamma ligger för döden, då spricker världens fundament. Då upphör tiden att fungera och allt kastas om, klockorna går baklänges. Då blir gammalt ungt och en sekund bär på minnen från en livstid. Sedan du kom in på lasarettet och opererades för en massiv stroke gick allt så fort. Från den stunden har du fått bära din mammas och din avlidne mans nemesis på dina redan tyngda axlar. Du förlorade talet och lades förgäves in på dialys, men hoppet var där och vi pladdrade på vårt vis om vardagsting så länge du orkade höra på, reste hem och hoppades och återkom igen. Men din kropp orkade inte och snart insåg vi hur kol, förkalkning, tromboser och ett sargat hjärta hade tagit ut sin rätt.
För varje dag förändras vi ihop, vi får känna din djupaste ångest och din högsta lycka övergå i någon slags insikt om livet. För kanske det är som det sägs, att vi får de bördor vi orkar med. Du har lyckats hålla ljuset. I varje antydan till ett leende, och för varje gång du orkar öppna ögonen för att ge oss en sådan varm och kärleksfull blick, och när du knappt orkar andas mer, men ändå, gång på gång låter min hand få bli kramad mellan din mjuka kind och taniga axel, då ljusnar minnena och klarnar sorgen. Din dödskamp är min överlevnad, precis som när du födde mig, och på så vis sluts den cirkel som kallas moder-dotter-relationen. Jag är inget utan dig, och därför gör du allt för mig.
När en mamma dör, då brister navelsträngen till universum. Allt jag känner till, och alla skärvor som har byggt min grund, splittras och strös ut i vintergatan. Vore det inte för att du, lilla älskade mamma, lät mig ligga intill dig när jag var ett knytt, trots alla rekommendationer, och trots
att jag kom med ändan först och med
navelsträngen om halsen för att slippa vårvinterns brutala ljus. Ja, trots allt detta massiva motstånd,
och trots våndan och skadorna jag gav dig som förstföderska, var jag alltid ömt välkommen i din famn. Du sa aldrig ett ord om smärtan, utan berättade stolt hur vacker jag var när jag kom till världen, med ett klotrunt huvud och en hjässa täckt av tjockt, mörkt hår. Tack vare din kärlek skall mina skärvor hitta hem igen. För så är det med kärleken, den gör ondast av allt, för den spränger hjärtan, men bara den kan läka såren.
Att vara mamma, det är det mest otacksamma, det mest slitsamma, kostsamma, oroliga och mest hjärtskärande arbetet av alla, och därför är det en livboj. För ingen bättre än en mamma vet hur mycket ett liv är värt. Du skänkte mig en fast grund att stå på när världen rämnar och universum flyter bort, för jag vet att jag alltid är och har varit djupt älskad. Vad jag älskar dig, min fina, vackra, modiga mamma.
