Arbetslinjer

tösens alster, en bild som säger mycket

 Det är söndag och hon ska snart ge sig ut igen, svanken värker och träningsvärken känns i benen men hon mår utmärkt och ser fram emot att ta itu med de vedklampar som återstår att klyva efter gårdagens fällning. I skogsförrådet ligger ungefär en tredjedel av vad som kommer att behövas inför kommande vinter, vad som återstår fram till dess beror på hur kall resten av denna vårvinter blir. Det är ingen som vet. Att ställa prognoser inför framtiden är omöjligt, däremot vet hon av erfarenhet värdet av att hamstra ved och vatten och att ha ett litet skafferi. Svårare än så tycker hon inte att det behöver vara att leva. 

Hon vet sitt värde och känner det i knäna precis lika mycket som i huvudet, fäller några träd, och javisst vet hon om att det för med sig att några träd blir till koldioxid, men å andra sidan ger arbetet att hon blir snålare och energieffektivare än om hon hade eldat med låt säga el eller fjärrvärme. Gläntorna uppskattas av djuren och insekterna runt omkring, och arbetet ger hennes vintersvaga kropp muskler och mening. Så hon tar arbetet med ro, eftersom hon i nuläget inte har något som drar, och kan djupläsa, långkoka och bjuda in till middag när någon kommer förbi. Det är ett gott liv, trots att det är januari och månader återstår innan duken ligger på det lilla bordet under pergolan igen, så tycker hon att vintern ändå har varit bra. När vattnet frös sönder ledningarna ut till lillstugan började hon tvätta för hand, och spolar gör man ändå med rest- och regnvattnet. Simmar gör hon i kommunorten, där hon träffar vänner och blir riktigt omhändertagen och omgiven av både vatten och vänlighet i rikliga mängder. Visserligen har bastun bara öppet under en dag i veckan, men man vänjer sig och tycker att det är ok, för eftersom dagen passar in i planerna och hennes planer går att ändra så går det riktigt bra. Det finns fördelar med det mesta. Att leva ett bra liv är att leva som man lär, hon försöker och lär sig hantera svårigheterna genom att ha något gott att se fram emot varje dag. Promenader till något fint ställe, en god middag, en varm brasa, en bok och ett samtal ibland, det som hjälper henne är vad som kan hjälpa andra, och sådant är vad hon är skapt för. Varför krångla till det?  

Det krångel som åläggs människor genom arbetslinjen handlar i slutändan mer om identitet än om överlevnad. Att vara duktig och göra sin plikt tycks alltmer vara en politisk jargong som förslavar, det befriar knappast den tilltalade. Det skapas en sådan ofantlig mängd onödiga ting och information i duktighetens namn, och alltför få ser sambandet mellan mängden konsumtion, miljöförstöring och klimatförändringar, eller tar det personligt. 

 

i den bästa av världar hjälps man åt

Sedan pandemin har Sverige seglat upp som världens dollarmiljardärtätaste land (i nuläget 49 st jämfört med Norges 13). Människor som utgör 1% av befolkningen tjänar mer än resten gör tillsammans - och så undrar man varför BNP sjunker...? En total avreglering av marknaden gjordes 1998, vilket fick konsekvensen att allt det som tidigare hade varit i den stora allmänhetens ägo, statens bolag - såldes under marknadsanpassade åtgärder till en liten oligarkisk klick utan vare sig krav på att bo i, eller att avsätta skatt i det egna landet, vilket naturligtvis snart kom att dränera både staten och dess invånare. Våra makthavare är medvetna om detta, men fortfarande hänvisas det till "fri konkurrens", "den öppna marknaden" och till de "duktiga entreprenörer" som de facto har kunnat sko sig på oss. Jag kan inte låta bli att undra över hur sådana människor är funtade. Jag har en bil, ett hem, mat, värme och kan ägna tid åt det bästa jag vet, och tycker att jag lever ett fullödigt liv - dessutom utan att ha samvetet i kläm. Det är det där samvetet som skiljer mig från den som vet att den har mer än nog, men ändå kräver mer, bara för att den kan och för att det går. En helt skrupelfri person alltså, som kan luta sig mot lagen och reglerna och därför alltid går fri om någon otäcking skulle granska eller beklaga sig, vilket händer med allt högre frekvens. 

Nå, detta samhällsexperiment, för det är vad det borde kallas för, har nu testats. Mycket riktigt går det att släppa marknadskrafterna fria inom den svenska modellen, och det kan ge ett fåtal entreprenörer möjlighet att bli rika på den samhällsbärande välfärdssektorn. Allt har fungerat, vi vet resultatet, vi ser det med all tydlighet i skolan och vården som har lokaliserats till platser som har varit både kostnadseffektiva och lönsamma. Landsbygden och glesbygden blev naturligtvis utan - trots att alla visste hur Sverige ser ut. Därmed sagt, nu måste vi skruva litet på rattarna och spakarna och återställa det som blev fel. Låt den som har fått för mycket av det allmänna få känna sig duktig och ge tillbaka. Det skulle nog sortera fram vem som är värd sin lön och vilken som inte är det. Att 314 M sek i lön anses rimligt när andra som arbetar heltid lever på 96.000 kräver många grå celler att förklara, särskilt som den övre halvan ägnar så mycket tid åt så många olika välbetalda arvoderingar och dessutom har tid över för rekreation. Äger deras dygn fler timmar än gemene man? Jag tycker att den som vägrar betala tillbaka litet ur skattekassan, som de facto kommit från folket, och som har berikat honom (för det är oftast män) är fel person att driva företag. Varför inte granska incitamentet för företagsidéer, det får inte vara så att avkastning är det enda målet för en entreprenör, och det enda ansvaret som aktiebolagslagen avkräver. Kvartalsrapporterna är ingen naturlag... det är verkligen för simpelt. Polariseringen och ojämlikheten, våldsvågen, och elpriset är några resultat av att klyftorna tillåts öka utan reglering, det är inte svårare att förstå än så. Det är inte mer än rimligt att jämna ut och runda av topparna. Nu genast.  

Jag har levt ett bra liv, det har varit innehållsrikt och kul. Min generation har kunnat välja riktning och ångra sig, och vi har kunnat byta riktning och se nackdelarna med vårt leverne. Att överkonsumtion och främst lyxkonsumtion hänger samman med mer utsläpp och minskade chanser för att nå klimatmålen är ingen överkurs, vi vet att det är så. Ett fåtal människor kommer alltid att dra nytta av, och exploatera öppenhet och vänlighet, det tror jag ligger i vår naturliga tendens och går inte att göra så mycket åt, däremot skulle det vara möjligt att ändra på möjligheterna för dessa, som jag kallar egoistiska tendenser, att förkovra sig och svina loss i samma grad som de tillåts göra idag. Än skulle det gå att göra rätt innan skadan är så stor att det sista som återstår av vår demokratiska grundval säljs ut och vi står inför en ointaglig antidemokratisk vägg. Det som hände 1933-34 kan hända igen, det finns all anledning att oroa sig för det. 

Hotet mot demokratin sitter i regeringen och riksdagen. Jag anser fortfarande att en folkomröstning måste avgöra vårt nato-medlemskap, och att upprustningen av krigsapparaten som vi nu ser kostar orimligt mycket, inte minst från elanvändare som betalar med knäna men värst av allt är vad som sker med mångfalden och miljön när alla anslag drastiskt minskade med den förra budgeten och fortsätter minska med den nya. Vi blir ju rånade! och för all framtid. 

Det billigaste och bästa alternativet för att uppnå fred heter förhandlingar, det har historien alltid visat, och framtiden kommer likaledes visa att det stämmer. - Och oavsett vilken framtid vi får att längta efter, måste vi leva på det som naturen ger. Rent vatten, odlingsjord, och alla små och stora kryp som underhåller balansen för att vi ska kunna leva som varelser kan ingen runda, allra minst med fler kanonskott eller kalhyggespolitik.

Men vad är detta för ett jävla år egentligen. Tom Verlaine, tack och adjö! Televison - Marquee Moon 

Jag läser Justice for animals, av Martha Nussbaum

solastalgi

...är ett nyord som innebär att drivas av en häftig motvilja mot orättvisor, och en djup existentiell smärta av att se på när marker och naturmiljöer förändras och förstörs för att aldrig mer återkomma. Det är en psykisk upplevelse av att något livsviktigt och heligt går förlorat och kan förstås som en konsekvens av den avförtrollning av naturen som följer med kravet på ett effektivt och rationellt ordningssystem där vetenskapen tyvärr har blivit slav under profitekonomin. Det är att veta att det går att göra något, men upplevelsen att allt pekar åt det motsatta ger en insikt som smärtar. Solastalgi är inte som nostalgin och har mindre att göra med dig som person eller om du är moder, utan handlar om att vara varelse. Ett varelseskap som innebär att du vet hur det känns att torka ut, att du kan känna smärtan av att bli avhuggen, skändad och slutligen bortglömd. Det är en frändskap med allt annat liv och en djup medvetenhet om att vara vid liv, men samtidigt sakna det språk som krävs för att göra dig förstådd och därför inte nå fram trots alla försök. Att vara hudlös och gränslös gentemot andra varelser har sina sidor, det fina är att du ofta lever i ett förhöjt stadium, en känsla av kontakt med något som är större än jaget och som kan kallas andligt eller kreativt. Men det kommer med ett pris.

Ibland ser jag ljusglimtarna, som då jag lägger mig om kvällen och ler litet åt mössens kamp uppe på vinden och njuter av kattugglans spel om natten. Ute kan jag höra vintern i vattnet, och när jag känner jordens dragningskraft under stövlarna när jag vandrar i sumpmarkerna är det som en skön kamp mellan två poler där den ena snart ska få ingå i den andra. Då känner jag mig hel, som en del av naturens eviga och återkommande kretslopp, eller som en viktig bit i ett enormt pussel. Men allt oftare påminner mig det vackra som finns kvar om hur försvinnande få de resterna är, som ynkliga spillror av något storslaget som har blivit musealt. För mig innebär det att leva på lånad tid, att min livsuppgift måste vara att göra det finaste och minsta avtryck som bara är möjligt för att jorden ska få fortsätta att vara närande och bärande för alla möjliga varelser som kommer efter mig. Kända som okända, i lika mån, och så rättvist fördelat det bara går. Det är en enkel visa, den vackraste av alla sånger jag känner till. För mig är det omöjligt att förstå att inte alla tänker så.

Att inte känna igen den plats man har valt att kalla sitt hem är en smärta som saknar ord och är kusligare och ensligare än någon fysisk plats på jorden. Det är som att vara ett träd utan rötter, en fisk utan gälar, och en ål utan destination. Förlusten av livsrum är ett liv utan mening, det gäller för alla varelser.

Det finns ett uttryck som jag tycker riktigt illa om i sammanhanget, och det är Jag vet. Att veta och medvetet inte göra något är svagt. Nej, det är ondskefullt, och värt allt förakt. 

Min lösning är att försöka fylla varje rörelse, varje klick på tangenten, varje steg, och allt jag gör under min vakentid med eftertanke, så att allt blir meningsfullt. I den processen funderar jag på om lösningen på problemet är inom eller utanför problemet självt. Finns det ett alternativ, blir det bättre på sikt? Det är inte enkelt, men den lilla extratiden kan vara avgörande för om misstag går att reparera. Det går att förändra allt, men långt ifrån alla lösningar är goda. Ingrepp måste ske med insikt om att inget vi gör sker utan sammanhang och att alla handlingar kommer med en konsekvens. Är det värt mödan att förhandla bort det vi lever av, på, i? Är ökad energikonsumtion, teknikupprustning och ett världskrig det enda svaret vi har, och är verkligen din stund på jorden det enda du måste ansvara för? Snälla du, gå inte på den lätta. 

Matthew Lessner, The Woods

The B-52's - Rock Lobster (live 1980)

Janus

Janus enligt Anna Petrus 1927

Janus, denne obarmhärtige sanningssägare med två ansikten som har fått beteckna månaden Januari. Med en stadig blick bakåt, och en (kanske inte lika stadig) blick framåt, samlas intrycken och minnena i den kropp som heter varat och som skall fyllas med minnen. Nu är det snart februari och den 20 mars är det vårdagjämning. Jag tänker se framåt och minnas, försöka att se det goda och ta det onda för vad det är, en del av livet. En del ting är precis som de grå vinterdagarna, omöjliga att undvika, och vissa saker har man förstås ångrat. Ibland måste jag fundera över vad som egentligen hände, men djupt där inne vet jag att jag inte hade kunnat göra annorlunda och att jag har haft enorm tur, kanske till och med alldeles för många gånger, vem vet? Att värdesätta livet är i alla fall det bästa jag kan göra, för inget är självklart och inget som är värt att hålla fast vid är enkelt.

 Jag läser att Croz har gått bort, denne store musiker som inte har tummat på sina värderingar trots alla stormar och krav som hans tid förde med sig. En man som inte tvekade när han såg fasaderna som restes runt musikbranschen, detta spektakelsökeri som jag kan jämföra med populärkulturens utveckling när jag själv var ung och formbar, och som han hyllade och dissade med samma varma hand. En ständig rebell, en verklig människa som lärde av misstagen utan att förlora sig.

Att stå mitt i livet och se tillbaka och vara nöjd är inte något man bara får till skänks, det ligger ett livslångt arbete bakom, kompromissande ibland, men aldrig någonsin med sina inre värderingar. Jag är säker på att du, Croz kommer att vila i frid. Fred åt dig.

David Crosby - If I Could Remember My Name

”To him, the counterculture of the ’60s was more than a protest movement or a bohemian aesthetic; it was a vehicle for probing the reaches of being human.”

The Immortal David Crosby by David Heller - The Atlantic

knep

CJDG, min vardagshjälte

 När jag sitter inomhus och försöker få ihop den där texten, och när förkylningen inte vill släppa greppet om hjärnan och lederna, då tänker jag en stund på dagens utflykt. Inte för att det hjälper, men underlättar det gör det. Idag lekte fyra knipor vid kvarnruinen, precis där vattenflödet delas upp av kvarnön och två olika hastigheter skapas uppstår en virvel som är ganska så häftig, det syns på det tillfälliga bråte som sugs ner och plötsligt poppar upp igen som en kork ur en champagneflaska. För mig var det uppenbart att kniporna hade valt platsen för att de hade kul, för de tog sats vid fläcken och bredsladdade sedan som en mopedist i lösgrus, tvärs över flödet, och stannade där en efter en för att kolla in näste knipa på plan. Och när alla var klara och färdiga dök de, en efter en, under virveln och alltsamman började om igen. Tre hanar och en hona var det, och vad jag kan minnas var honan också med i leken men jag kan ju missta mig. Får väl kolla om de är kvar imorgon igen. 

För tre dagar sedan såg jag årets första tranpar, de gick och letade mat vid fältet bakom gården vid stenbron och såg ut som om läget var fullständigt normalt. Normalt är det knappast om man jämför med tidigare år, men normalläget förändras och vi har en benägenhet att normalisera det mest aparta. Jag orkar inte gå in på allt som sker i världen, inte heller tänker jag gå in på tankegångar som handlar om natur eller kultur även om det finns hur mycket som helst att skriva om denna Götterdämmerung! men normalt kommer jag aldrig att tycka att orättvisor och snedfördelning är, oaktat hur normalt eller naturligt en politiker anser det vara. Knepet är att hålla sig till etiken, den övergripande förhållningen som skiljer en paragrafryttande byråkrat från en äkta människa. Det som också gör mig skiträdd för AI. Vad händer när etik förväxlas med moral, och då angiveri ses som rätt väg och premieras medan civilkurage blir fel och straffbart? Arbetsmoral kontra yrkesetik, det är den stora frågan - fråga bara kniporna.

Doris, tack för musiken.

Lutra lutra

 Utanför fönstret går mina skator och pickar i gräsmossan, de ser så prydliga ut i sina grafiska dräkter, rör sig graciöst på långa ben, pepparkornsögonen skuggade av en rak panna, och med den långa stjärten som aldrig någonsin nuddar marken efter sig. Plötsligt ser ett par av de kloka pepparkornen på mig i fönstret och så flyger de båda iväg in i närmaste hasselsnår. Snart är det tid för deras påbyggnadsplaner, förra året plundrades boet uppe i eken av en kråka som fick med sig deras unge under stort ståhej, och året dessförinnan var det jag som gjorde det fatala misstaget att peta bort deras bosättningsförsök i körsbärsträdet. Sådant kan straffa sig, skator är liksom andra kråkfåglar riktiga minnesekvilibrister och ett felsteg kan straffa sig i flera generationer efteråt. Nu matar jag dem och hoppas att de ser min djupa ånger. 

Det regnar igen och jag försöker få till en innedag för att bota hostan och snuvan, tanken är att jag ska vara kry till helgen. Jag gillar regnet, det bekommer mig inte alls och särskilt inte under duggregniga dagar, när fåglarna inte behöver gömma sig. Under gårdagens promenad sken ändå solen en stund och vattennivåerna som nu har börjat sjunka undan efter den första vårfloden täcker djurstigarna vid ån och man vandrar i samma nivå som vattenytan. Vårfloderna kommer med allt fler och tätare intervaller, de hastiga övergångarna från lågt till högt vatten har gjort att flodbankarna har utsatts för kraftig erosion och de första floddagarna är vattnet alldeles brunfärgat av slam. Nu har färgen återgått till sitt vanliga svartröda men flödet är ställvis fortfarande ganska vildsint, det kluckar och låter, viskar och pockar, detta ljud som kallas brunt brus och som sägs lugna nerver. Vilket fantastiskt sinne hörseln är, direktkopplat till minnet och känslorna kan örats funktioner få dig både lugn och livad, beroende på vad som behövs. Varje gång jag vandrar längsmed ån, inte bara i flodtider, kan jag känna hur kroppen slappnar av och hjärnan kopplar ner. Det blir möjligt att koncentrera sig, och jag får syn på saker, sådant som jag bara har haft på känn eller ser i ögonvrån. En utter som satt vid strandkanten var så upptagen med något, att när jag såg den dyka i var jag bara några meter ifrån. Vattenkammad och prydlig slank den smidiga lilla kroppen ner i vattnet och sam vidare innan den försvann ner i djupet. Sådana minnen kan man leva länge på.

John Coltrane - A Love Supreme 

Jeff Beck (vila i fred) - Cause We've Ended as Lovers

Kämpa

Hoppets färg

 I går kväll invaderade Bolsonaroanhängare kongressen i Brasilia, när jag loggade in hade händelsen eskalerat och tusentals människor, små som myror i fotbollskläder, sågs krylla runt i Niemeyers brutalistiska byggnad. Det såg så surrealistiskt ut, och samtidigt, trots allt... Här sitter jag på tusentals mils avstånd och tar del av en batalj som är förödande, inte bara för demokratin, utan för hoppet om framtida liv, för rättvisa, jämlikhet, alla goda ting. Det är förmätet att se något som är så brutalt och ödesdigert som väntat, men min sedan ukrainakriget startade så nyhetsinfekterade hjärna kopplar in detaljsinnet och blir rationell. Att Bolsonaro är ivrig anhängare av Trumpismen och tog Steve Bannon till hjälp det vet jag, detta kopplat till grundläggande kunskaper i folkloristik och idéhistoria gör att jag ändå, i efterhand, kan förstå handelsutvecklingen logiskt. Inte gör det det som har hänt logiskt, ändå. Inte på något sätt. Det är galet, ett känslomässigt kaos som följer sitt särskilda narrativ.

Jag tänker på filmen om Flotten som tände en falnad glöd och fick mig att se det goda hos människan igen. Om det goda samarbetet, och om motsatsen. Och om hur lätt vi brusar upp men alltid strävar tillbaka till lugnet och ron, ett stadigvarande Status quo som liknar lagen om entropi. Att plocka bland nyheter så som jag har gjort det gångna året är inte bra, inte för någon, det har blivit som en drog för mig, tidvis förlamande och jag måste nu finna en balans. Även om jag vet att nyheterna fordrar klickar och lägger fokus på action, så påverkas jag av det jag läser, för saker händer även på andra håll i livet, i det lilla som det stora, och lägger sig på högen av saker att bearbeta. Men, eftersom jag vet att avtrubbningen är en viktig del i avdemokratiseringsprocessen ser jag till att uppdatera mig, jag ser det som en plikt att vara en medveten samhällsindivid. Inte bara Bacon sa - och socialdemokraternas paroll i en tid när allmänbildningen var viktig, och när folkbildningen var ett led i samhällsformeringen - att kunskap är makt. Så, tricket är att på ett ansvarsfullt vis ta sig an samhällsfrågor utan att slukas helt. Ansvarsfullt och långsiktigt, och inte känslostyrt under stormens öga inför ett val, vilket har varit anledningen till vår egen, svenska utveckling mot avdemokratisering.

Livet består av så mycket. Liv är det som pulserar, men även det som vilar. Liv behöver både vila och kamp för att kunna finnas, det är inbyggt i systemet. Vi kämpar för att kunna vila, och vilar för att kämpa. Det är den prosaiskt enkla förklaringen till allt liv. Men ibland måste vi kämpa mer. Demokrati, jämlikhet, rättvisa är inte bara tomma ord - de har formats av strider och uppoffringar och kan raderas av desamma. Men jag tror på människan. Jag litar på hennes inneboende kraft att vilja det goda, att vilja njuta, skratta, kivas och älska ihop med andra som inget hellre vill än att vara i balans och leva fredligt - och allt det kommer att lysa igenom en vacker dag. Går det att tänka annorlunda? 

Det ser mörkt ut, men utan mörkret syns ingen gryning.

Galenskapens färg, eller hoppets?

ilska och hat triggas i de sociala medieföretagen genom algoritmerna. Regler och samhällsansvar efterfrågas. SvT 10/1 -23

Machonalism

en diktad hjälte av Mårten Eskil Winge, 1872

 Över två timmar i sängen, med en hel kanna te med honung och citron och radion påslagen, sedan orkar jag ta tag i frukosten och sätta en brasa. Tre radioprogram om vetenskap och historia rullar på medan jag tittar på väggarna. Någon form av motstånd hänger där, inom ramarna slingrar sig kroppar och landskap i olika stadier av njutning, några av dem skulle med stor sannolikhet få en person med lågt självförtroende att kuka ur här. Jag känner igen mig, det är som att jag själv hänger på krokarna. Min smak är det i alla fall, eklektisk och nästan lika fördomsfri som Gaudí. Ibland får jag för mig att plocka ner alltihop, byta ut och hänga om, men låter det vara. Det finns viktigare ting att ägna sig åt, det finns alltid något som är viktigare.

Jag hör rösterna diskutera från den lilla radion i köket. Det känns tryggt att det de diskuterar stämmer överens med mina uppfattningar, och att jag ändå är någotsånär à jour med vetenskapen. Man får försöka hålla sig i trim, hjärnan behövs mycket mer i mitt kommande liv. Under det gångna året har det inte hänt mycket som är värt att skvallra om, men lugnet har varit nyttigt för hjärnan och sömnen är nästan tillbaka igen. Tjugo år av sömnproblem sätter sina spår, och ja, det känns som att vakna med en ny människa varje dag. Särskilt påtagligt är det när man är förkyld. Man får se dagarna som ett litet äventyr, inget storslaget för mänskligheten, men ett stort kliv för mig. 

Jag funderar och jämför med det som sägs på radion. Det talas om vikingar. Ordet är en grammatisk förskjutning av att gå i viking, som ursprungligen innebär att resa. Substantiveringen började användas under 1800-talets början, det var som en del i ett propagandistiskt program och startade i en herrklubb bland överförfriskade studenter i Uppsala. Boken Rönndruvans glöd beskriver händelseförloppet väldigt fint ur ett kulturhistoriskt perspektiv, den kan jag rekommendera. Sverige hade nyligen förlorat landegendomar i Finland och den nyvalde kungen kom från Frankrike och behövde en ny ursvensk urtidsperson att luta sig mot, så man fann vikingen passande och sen rullande allt på. Med stor hjälp från Wagnerismen några årtionden senare kom idén om en manhaftig muskelbyggare med behornad hjälm. Allt var naturligtvis väldigt kul och tramsstudentikost till en början men tanken fick stort genomslag och snart sågs vikingen på allvar som en rest av fornstora dar. Alla tankeluckor och djupare resonemang försvann, och de knappa historiska bevisen gav upphov till de mest spektakulära former av hjältar. Plötsligt skulle vadsomhelst med muskler och dolda intentioner rädda världen från att sluka en (lika påhittad) elit. Populärhistorian och populärkulturen fullkomligt vimlar av barbarer och blodtörstiga övergrepp, varje ny tid behöver sin vikingversion. Idag kan vi tillföra schamaner, häxmästare och whatnot, inte minst karaktärer inom spelvärlden till skrangelbygget. Att mana till handlingskraft och bygga en nation ur ett storslaget, men fullkomligt påhittat förflutet, är ingen nyhet, renässansen och barocken hade sina egna versioner. Historieberättelsen blir aldrig färdigskriven. 

 

Cladonia stellaris, en skir överlevare

 1973 gjordes en avancerad antropologisk undersökning om konflikter där elva personer stuvades in i en specialbyggd stålflotte som skulle driva tvärs över Atlanten. Den manlige forskningsledaren ville skapa så många konfliktfält som möjligt och satte samman olika personer "med vitt skilda ursprung". Han beskriver sig själv som erfaren och beläst, hade själv varit vittne under en flygkapning och var därmed både expert och erfaren, nämligen. Kvinnorna skulle vara i numerärt överläge och tilldelades de högsta posterna för att "göra männen frustrerade", och deltagarna unga och sexuellt aktiva. Inget fick lämnas åt slumpen. Vad som utspelades under 101 dagar blev inte riktigt som förutsett, utan resan kom snart att benämnas sexflotten av en road press. Den alltmer desillusionerade forskningsledaren tog allt personligt, gjorde myteri för att få till en tillstymmelse av konflikt i den alltmer sammansvetsade gruppen, och drog sig därefter tillbaka efter att ha upplevt sitt livs största nederlag. Det visade sig nämligen att när faran tilltog tenderade detta att svetsa samman gruppen ytterligare, och den ende som blev utfryst och hatad var den som hade ansatt andra. No shit, Sherlock. Ja, så går det med redan på förhand antagna begrepp och stipulationer (och riktigt usel vetenskap). Se gärna filmen Flotten på Play, den är sevärd.

 

mjuk makt

Aretha Franklin - Respect!

Deepfake v/s den subalterna

pixlad, men utan filter

 Det är mytomanernas tidsålder. Vid första anblicken kan man tycka att regeln verkar vara: ju större lögn, dess bättre chans att ta sig förbi radarn, och ju mer status, dess mer kapital att lägga på brasan.

Alltfler väljer att inte läsa nyheterna, de är rädda för att bli förda bakom ljuset av en dold agenda. Samma personer väljer därför att hellre uppdatera sig via sociala nätverk, där kan de spelreglerna och vet att hantera kommunikationen. Vi är i en tid där det är enklare att förhålla sig till en lögn än till sanningen, vi utgår från att bli dragna vid näsan. Jag kan förstå det, samtidigt gör det mig bedrövad. Hur tar man sig fram i ett träsk av lögner, svek och opålitlighet.

Läsningen av långa nyhetsartiklar håller på att ersättas av snabba videoklipp som med teknikens hjälp är enkla att manipulera. Även texter manipuleras och universiteten återinför gammaldags salstentor, det är som en kapplöpning med tiden. Snabbhet kräver massor av energi, men massan är konstant och snart uppnås exergi. Några måste bli utan. Den som ljuger mest får mest. Ju mer du samlar, dess bättre brinner det. Låter inte det dystopiskt, så säg? Men regeln gäller även det omvända. När skiten når fläkten har den underordnade istället för att strida mot väderkvarnarna tagit tillbaka sin egentid. Revolutionen är att arbetsvägra.

Att strida mot en koloss är att be om att bli krossad. Finns det då möjligheter att skala ner, kan man välja att bli en mus och hitta kryphål, och går det inte så kan man bli en amöba. Men därifrån är det inte enkelt att ta sig upp, utan man får hitta på andra lösningar att simma i. Det är vad som kallas intelligens. På personnivå har vi genom generationer evolutionärt lärt oss att hantera lögner, vi känner på oss när något är fel, kan rätta till dem om vi vill, eller undvika det. Vi väljer till vilka lögner vi vill förhålla oss, vilka strider vi tar. På maskinnivå och uppskalat är det svårare, och vi får lära oss att stänga av ibland. Gå ut och se förödelsen på riktigt. Möta kalhyggena, konflikterna mellan stad och land, mellan energi och exergi, mellan jord och vatten. Se, att det som sägs inte stämmer överens med det som syns. Tillverka oss en yxa, sticka en strumpa, läsa en lång roman, baka bröd och känna att det faktiskt finns någonting som hänger samman med det vi kallar existensen. Att den som ger stål och trähandtag även måste ta ut i material. Att en tappad maska måste repas upp och tas om. Att egenhändigt bakat bröd mättar bäst. Att ärlighet varar längst. 

 

Jag tror att vi i framtiden kommer att kräva större sanningshalt, mer äkthet, värme och verklighet, men fram tills dess får vi se mer av det vi redan ser. Lögnerna och sveken ger en förödande konsekvens för natur, kultur, och vårt känsloliv.

Om vi ser till konsten är det främst fotografiet som måste bära hundhuvudet, den är det första vi tänker på när det kommer till manipulationer och har traditionellt förknippats med att bära på sanningar och vara dokumenterande. Det finns en del som inte går att förbise, stora namn, som Anders Petersen som var elev till Strömholm - den senare med osäkra anknytningar till nazismen. Nåja, vi måste vara försiktiga med våra efterhandskonstruktioner här, och sätta allt i perspektiv, vara kontextuella. En genre som börjar vakna till liv igen är 80-talets konstnärer, om du frågar mig om vad det beror på svarar jag punken. Punken hade en förmåga att sätta sig själv utanför, se sig själv som ansvarig och delaktig. Det är den punkiga blicken, även kallad den postkoloniala, som kan vara bot för nutida letargi och slätstrukna ideal. Håkan Elofsson är en sådan som äger en punkig blick, han ser sig själv fotografera och tar ansvar för det han gör. Ingen slafsig voyeurism, ingen låtsad medkänsla med kvinnor och barn, utan bara medvetenhet om barriären som finns mellan den som stannar och den som kan förflytta sig. I boken Questions of Travel beskriver Karen Kaplan behovet av att vara äkta vid en resa. Att ta sig ut i delar av världen där man förväntas kunna ta med sig bilder av en oförstörd verklighet hem, ju mer sliten och fattig den är, dess verkligare har resan varit. För att uppnå rätt exotisk effekt justeras utsnitt och detaljer, ett arv efter kolonialväldet som säger att den som bär på kameran / tekniken äger blicken, och därmed sanningen. Elofsson vet det, han gör sig ändå omaket att nästla sig in bland människor som är upphettade av kolonialt hat och förmår med sitt medvetna utanförskap skapa bilder som är dokumentära och berättande, samtidigt. Med sin postkoloniala blick får han en superkraft, ett mod som antingen handlar om sturskhet eller livsleda. Men oavsett livsledan syns det i bilderna att han vill säga oss något viktigt. Det tackar jag för. 

Det är som vanligt konsten som tar sig an den tråd som andra tappat. Just nu är det konsten som diskuterar allvaret kring naturförstörelser, klimatförändringar, orättvisor och social utanförskap. Det tackar jag också för.

Håkan Elofsson, medvetet postkolonial blick som bränner

 

Shigeru Umebayashi - Yumeji's theme