berättelsen om berättelsen

vy från Ladonien

 I alla kulturer finns berättelser, det är vad man kan kalla etnocentrerande entiteter som sammankallar, enar och förenar en grupp människor och därmed även definierar sin motsats. De mest framgångsrika berättelserna är de som bygger på ett system, det kan vara minnes- eller skriftsystem, olika beroende på behovet av att konformera och bli konfirmerad. Vetenskapen kan vara en sådan berättelse, särskilt om forskningen begränsas, religioner är det definitivt, likaså politik och juridik. Sammantaget har de konformistiska, uteslutande och renodlade berättelserna haft en enorm påverkan på den övriga befolkningen, varav en del hamnat utanför och valt, eller varit tvungna att särskilja sig från gruppen. Man brukar säga att en diaspora sker på två vis, med fötterna eller med eld, helt beroende på vilken möjlighet människan har att påverka sitt liv. 

Det mest framgångsrika (i meningen tillväxt) sättet att påverka en grupp människor på är genom tre olika kampanjer. 1. Man inhägnar ett stycke land. 2. Man gynnar energi (livs- och drivmedel) som går att plundra. 3. Man monopoliserar vapen. Genom dessa tre kampanjer kan en stat växa exponentiellt,  samtidigt som missnöjet hos invånarna stiger och staten snart kommer att kollapsa på grund av ett inbyggt systemfel som kallas orättvisa. Man brukar ge stater en medellivslängd på ca 210 år, litet beroende på omständigheter som skyndar på missnöjet. Det finns förstås exempel som både gått fortare och mycket längre, men när folket gör revolt eller går sin väg är resurserna för att bygga tempel och palats borta. Möjligheter öppnas för den breda massan istället, för uppfinningar och nya berättelser. Vid riktigt hårda konflikter har de överlevare som varit mest trängda under en regim fått fly till oländig terräng, gärna upp i bergstrakter, där de kunnat få lov att leva sina liv som de varit vana vid i tider av acceptans och fred. 

Runt omkring i världen finns statslösa enklaver med folkslag som har fått fly förtryck. Där i gömslen och utanför statsmakternas blickar och krav berättas unika sagor vid specifika lägereldar. Det finns en särskilt stor enklav i de sydöstasiatiska bergsmassiven som kallas Zomia, efter ordet zomi, bergsmänniska. Grupper, klaner och kluster håller här antingen fast vid en hierarkisk tradition eftersom kampanjerna är enkla att följa och lockar människor som vill ha makt och status, oftast män med ett svart psykospektrum. Men då orättvisor och snedfördelning skapar osämja blir dessa kulturer inte särskilt långlivade. Eller så bygger man en ny tradition, som baserad på gamla erfarenheter berättar om förtryckande hövdingar, om orättvisor, svältkatastrofer och en sång om frihet. Gemensamt för dessa kulturer är en jämlik fördelning av bostäder, kost och arbete. All form av berättande finns för att konsolidera, trygga och glädja, men inte alla lyckas med det. 

Den form av statsbygge som bygger på lust och samarbete har en tendens att bli mycket långlivad, och tro mig när jag berättar, att folkminne är en seglivad sak. Människor vill verkligen inte bli förtryckta. 

Jag läser nu Goliath's Curse av Luke Kemp och har läst Mitt skydd och min storm av Arundhati Roy, fantastisk litteratur. 

från ja till ö

pimpinell smakar gurka men är ful som få

 Kan man ta med sig när man dör, finns det färdigheter som funkar vid en kris, finns det onödiga saker, går det att glömma en tändsticksask, kostar rymden. Har tröjor blivit många, slipper man klippa gräs, smakar vatten, gömmer sig kunskap, dröjer visdom. Kan tankar ge smak kan färg ge form kan bröd bakas utan elvisp. Kan en ornitolog vara tondöv. 

Eftersom ja alltid är roligare, blondare, barnsligare, lekfullare och gladare är det ordet bäst lämpat att ta med sig till en öde ö. Ja är ett klokt val. Välj rätt. 

Leona Naess - Be Kinder 

Lana Del Rey - Finally Free

Jag har läst en hajpad bok och överlevt Ultravåld av Tone Schunnesson. Nu läser jag den fantastiska, mystiska, stiligt prosaiska Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Som jag har längtat. 

crescendo

 Med fötterna på bordet och boken i knät begrundar jag maj månads arbete. Där under mig rullar kullerstenläggningen böljande rytmiskt i takt med de knotiga ekstolparna till pergolan ut sig, runt omkring står de små plantorna från uterummet utplanterade, och tösen har blivit förflyttad till Malmö. I bakgrunden hörs radions P2 ge svensk musik dagen till ära och trafiken är dämpad och lugn. Det är bara fullt ös i buskarna och snåren, särskilt hemma hos den mindre hackspetten som febrilt vaktar sina ungar alldeles vid parkeringen. Den lille vännen har sedan ett par veckor haft fullt sjå med att mota bort de större hackspettar som envist kretsar runt och retar gallfeber på oss. För även jag blir exalterad. Motståndet kostar på den lilla kroppen som redan har blivit tvingad till åtskilliga flyttar och snart finns inga murkna och rötade stammar kvar att leverera som kärleksgåva till sin frilla. För så är det, att utan en skön och vacker plats att lägga äggen på blir det inget ligga av. Hon måste lita på någon med god smak, själv kan jag fixa det på egen hand, vilket kanske är min arts största åtskillnad från naturen i övrigt. Men kräsna, det måste vi vara.

 Och a propos det, kanske det finns en evolutionär poäng med kapitalismen trots allt. Typ, åt den som har skall vara givet, de andra får ta till förtryckarmetoder. [Jaja] Och IT har sex appeal. [Jojo] Är det inte märkligt att det föds färre barn? [Ptja...] 

Motståndets estetik. Det ska nog inte vara enkelt att leva, en mycket stor del av mödan kommer att ackumuleras som bakgrundsmusik att avnjutas under de vackraste sekunderna i livet. Hoppet vilar på att det finns förlösning och belöning, för mig kommer juni med båda delar. Och redan nästa vecka öppnar utebadet. 

Jag har läst Liken vi begravde av Lina Wolff och läser nu Birds, sex & beauty, the extraordinary implications of Charles Darwin's strangest idea, av Matt Ridley.

Mitt land av och med Olle Adolphson

You Got Good Taste - The Cramps