Nimis 40 år

 Jag sitter i dörröppningen och lyssnar på fåren som bräker från grannens lilla farm. Har precis slukat en enorm portion pasta med stekta kantareller och parmesan och känner mig rätt spak. Spak som i nöjd, alltså. För ungefär nio timmar sedan gav jag mig av på resa mot Nimis som fyller 40 år idag. Evenemanget skulle firas med både ministerhopp och grundarens närvaro, klart som korvspad att konstvetaren måste vara på plats, var ska inte sleven vara?

Det var en disig sista dag i månaden juli. Torpet vaknade tidigt, eftersom dottern hade tidigt arbetspass och modern var färdigsövd. Sömnen börjar bli kortare, hon antog att det berodde på åldern eftersom det knappast fanns något alternativ att skylla på, och det där med att dricka för litet vatten började bli uttjatat. Hon fick finna sig i det, helt enkelt.
Efter några timmars sakta morgnande, med sedvanlig radiolyssning (alltid P1) och en stor balja te med påföljande kaffe, diskades veckans disk och packades en lunchväska. Det hade lovats sol och hon såg fram emot att få ta en kopp fika med dubbelsmörgås ute vid Ladoniens klippor. Nästan som ett annat land, tänkte hon, och log litet snett åt sin tråkighet. Det hade inte blivit mycket resande av de senaste åren, hon brukade säga att hon var nöjd med livet som det var, men sanningen var den att eftersom det inte gavs några alternativ (där heller), så intalade hon sig med viss framgång, att livet var rätt bra som det var. Just idag fungerade det i alla fall.

Resan gick fort, varenda gång hon parkerade vid Arilds hamn påminde hon sig om att det var väl attan att det skulle behöva ta så lång tid mellan varje gång. Arild var en av hennes favoritplatser, det var sedan mycket länge, och hon hade många fina minnen härifrån (ja och en del tråkiga med såklart, för tanten hade ju levt ett tag). Hon tog ut sin ränsel och pick och pack ur bilen och gick sen genom de små pittoreska gränderna för att som vanligt först kontrollera badtemperaturen vid tantbadet. Där slog hon sig i slang med ett par engelsmän och några friska damer som just kommit ur spat, och fick höra att vattnet var friskt, men skönt, och fortsatte kort därpå sin vandring, riktning Mölle. Vid Röde Hall stannade hon en stund. Här hade hon planerat att ta dagens första dopp, men det var för grått än så hon tog sin ränsel och fortsatte. Det skulle bli vackrare framåt dagen, intalade hon sig. På vägen mot målet tätnade turisterna, och framme vid statsgränsen var det så mycket människor att till och med de tungt beväpnade vakterna såg litet bekymrade ut. Vid exakt utsatt tidpunkt (hon brukade hålla tiden) befann hon sig på Ladonsk mark, och kunde glatt vinka åt sina knasiga vänner.

Jaja, slutet gott, allt gått. Dock kan hon, all festlig uppståndelse och fröjd och gamman till trots, konstatera att höjdpunkten varit att få bevittna den dagsgamla tjurkalven som ömt tryckte sig intill sin mamma under sitt livs första hagbyte. Det måste väl ändå kröna allas hjärtan, en sådan vacker syn, tänkte hon.
Jo, litet tradig är hon allt, tanten.

oproblematiskt

Min gamla solblekta mountainbike har rullat på igen, efter att ha fått stå och samla damm inne i garaget under ett par år. Den är, liksom det mesta jag äger, begagnad, och hittades nere i vår källarkulvert under huset i Stockholm, blev ompysslad, servad och rengjord och fick följa med i lastbilen hit. Min cykel är ordinär och ful, perfekt om man inte vill låsa om sig när man är ute på promenader och slipper tänka på tappad nyckel eller habegärlighet, inte påminner den om avskrivningsregler eller skulder, heller. Oproblematisk, varenda sekund med den är skön.

Julivädret har varit litet ostadigt och relativt svalt, perfekt för cykelturen till utebadet. Att cykla i femtongradigt duggregn och nittongradiga kastvindar gör verkligen gott. Gårdagens nitton grader och stadiga motvindar kändes litet i benen på vägen dit, och på hemresan rullade vi i samma hastighet som kastvindarna, ömsom fick vi skjuts i nacken i uppförsbackarna. Känslan av att cykla och simma i samma klimat som kroppens eget är otroligt sinnligt, jag simulerar att jag är naken där jag far fram och sträcker ut benen för att ta emot vinden i nedförsbackarna.

Hemma råder det ordning, gräset är klippt sedan i förrgår, och jag har med tösens hjälp flyttat utedasset en bit för att ge plats för de gamla hönorna som ska flytta in i ateljén med det stora söderfönstret. Våra söta grannar från Holland har beslutat sig för att sälja sin vackra gård efter åtta år av slit och umbäranden och återvända hem. Värsta formen av förtryck visade sig i Helsingborgs förlossningsvård, jag klandrar dem inte. Det som skulle bli en barnrik skara reducerades under 24 timmar av skräck och fasa till ett enda litet barn, men oj vilken kille lille Jesper är. Som solen i öster, regnet från väster och vinden från syd, alltid lika mjuk och glad. Det finns kanske en rättvisa, ändå.

PJ Harvey - Big Exit

PJ Harvey - This Is Love

Vivian Maier på Fabriken i Bästekille

Det blev verkligen en flygande start på semestern, en vecka har gått och jag har vårdat både fyset och psyket, precis som jag hade föresatt mig, och dessutom blivit påmind om muskler och litet annat kroppsligt som har legat i träda sedan en tid. Tänk att hedonisten i mig höll på att tappa greppet.

Jag tänker att jag är en av vinnarna under coronapandemin. Med första halvleken (jag tror på en nystart efter höst) i backspegeln så inser jag vilken tur jag har haft. Jag bor redan avskilt, klarar av isoleringen, har ett jobb som har gått att ställa om, och en dotter som har klarat av skolgången och kunnat upprätthålla det sociala livet. Jag kan dessutom unna mig att ställa små krav på fritiden (jag reser sällan bort eller skaffar mig nya ting) eftersom jag har levt ett rikt liv, och är rätt nöjd. Det är naturligtvis få som kan säga detsamma, eller har haft möjligheten att odla sina introverta sidor eller fördjupa sin familjerelation åt det positiva hållet. Betänker för en sekund hur illa det kan vara när isoleringen inte är självvald, och om man är hänvisad till en sjukligt svartsjuk person med kontrollbehov på en begränsad yta.

Jovisst har jag levt ett rikt liv, och sett mycket. I en privilegierad sits som min blir det förstås lätt att säga att det bara är materia, och att det finns andra saker som är viktigare. Litet som att kläcka ur sig att det finaste i livet är gratis till någon som inte har råd med daglig hygien eller mat för sina barn. Man måste jämföra, det går inte att se sin spegelbild annars. Jag är inte särskilt avundsjuk av mig, däremot kan jag avundas människor som har lätt för att uttrycka sig. Jag tycker det är svårt med orden, vänder och vrider och ändrar på meningarna och ännu värre är det när jag vill beskriva något positivt. Det blir lätt pinsamt då, och för mycket liksom. Ibland tillåter jag mig att vara svulstig och barock, men tycker ofta att det som då sägs blir platt och intetsägande, och raderar mycket. Det är förstås synd, och en av de saker jag behöver öva upp. Vem har sagt att det enda som är allmängiltigt är sorgen och tristessen, Shakespeare skrev om glädjeämnen, med (men vem vågar jämföra sig med honom).

Sommarlov, semester är en privilegierad människas huvudrätt i en rik meny av valfriheter. Det är så mycket som måste klaffa innan man har möjlighet att vara delaktig i den regimen. Rätt tillhörighet, rätt nationalitet, rätt utbildning, rätt bostad, rätt gata, rätt stil... Nä, måtte man inte ta sina dagar och frihet för givna, och inse att man tillhör fåtalet som har lyxen att göra det. Vivian Maier kunde det där med att berätta personligt och hålla berättandet allmängiltigt, utan att sätta sig på objektivitetens höga hästar, som fotografiet lätt kan handla om. Kameralinsen blir lätt en ursäkt för att exploatera människor och miljöer, fotograferandet är en dans på slak lina. Man måste alltid veta på vems sida man står, och vara uppriktig och ärlig. Det är svårt att se sig själv i de egna bilderna, men viktigt.

På Fabriken i Bästekille har curatorn Anne Morin lyckats med konststycket att gruppera fotona både kronologiskt och tematiskt och Maier framställs här i eget majestät. Till skillnad från hängningen på Dunkers 2016, där hon jämfördes med redan krönta namn, fotografer från samma era. New Yorkfotograferna under 1900-talet tillhör de mest hyllade fotograferna genom tiderna, och det är lätt att hamna i skuggan bakom etablerade namn. Särskilt om man är kvinna, nanny och inte bildskön... vilket faktiskt är orsaken till Vivian Maiers unika plats i konst- och bildhistorien. Maier berättar a tale of New York (och andra städer på den nordmerikanska kontinenten) på ett sätt som aldrig har berättats förut. Genom hennes Rolleiflexlins får vi se myllrande gator med människor i olika vardagliga sysslor, allt är taget i brösthöjd och i samma ögonhöjd som hos ett tioårigt barn. En nanny och guvernant intar en sådan självklar plats i staden, och nästan som en del av dess arkitektur, att hon i skydd av barnen säkert kunnat komma närmare inpå människor än vad som annars hade varit möjligt.

Bilderna är intima, undersökande, lekande. Ibland är hon detektiv och låter sin skugga vila precis intill den ovetande kroppen, ibland laborerar hon vilt med perspektiv och speglingar, och utmanar då sina samtida kändisfotografer och avantgardekonstnärer som hon helt uppenbart är mycket bekant med. Ibland är hon ett tröstande öga, ibland en kär vän, och ibland beundrande. Ofta låter hon sin spegelbild eller skugga ta framträdande plats i bilderna. Fotot blir då en skapelseakt, hon tar plats och målar in sig i evigheten men prövar först många olika skepnader och identiteter, för säkerhets skull. Livet är en lek, om du bara låter barnet i dig leva.
Självporträtten, stadsbilderna och fotona på de människor hon möter är mycket starka samtidsporträtt, och jag lämnas aldrig, någonsin oberörd.
Utställningen pågår till den 1/11 och jag åker dit igen.

A Place Called Home - PJ Harvey
One Line - PJ Harvey

 

Värdighet

Jag har en kärleksrelation med min dotter, hon känner mig bättre än någon annan och vet mina känslor. Hon är klok nog att vara tyst när jag vacklar, kräver en kram när jag är tyst, och förstår att ensamhet är god när man ligger ett rum ifrån varandra. Min dotter och jag har en relation som både är ordlös och talande, och när vi pratar är det som om det som sägs kom djupt inifrån mig själv.
När dottern nu går vidare i sin vandring ut i vuxenlivet, så vet jag att hon bär med sig en vetskap som har tagit mig ett halvt sekel att förstå. Den vetskapen ger mig mer tröst än någonting annat, för jag vet att tryggheten kommer att vara en hård rustning och en mjuk madrass att landa på, om den dagen - gudförbjude - skulle komma.

Enligt Lévinas, och precis som Patrik Svensson säger i sitt sommartal, är själen inte något som finns i människan, utan det som är mellan dem. Tanken är så uppenbar, så klar och ljuvligt tröstande i sin innerlighet. Även om vi under generationer av förtryckande religionslära har lärt oss tygla känslorna och reducera dem, så går det aldrig att sudda ut att det som måste vara livets mening, eller lycka om man så vill, är något så enkelt som när vi bekräftar varandra och gör varandra glada. I ögonblicket då den Andre ser det du helst vill dölja, allt det som är svagt, ömkligt, eller trasigt, och du förstår att just det är det fina med dig. Och när du får veta att dina ansträngningar, böcker, tankar, och ditt envisa och förvirrade försök att begripa omvärlden har varit det som har fått den Andre att lyfta. Och när du får den Andre att skratta högt. Precis i det ögonblicket blir du den lyckligaste människan i världen.

Likt romantikerna och mystikerna, tycker även jag att den där upphöjda känslan av andlighet som man får i ett energigivande möte inte begränsas mellan människor, och kan lika gärna uppstå mellan allt som vibrerar av liv; såsom i naturen, en bok, film, ett musikstycke eller konstverk. Tag bara symbolismen, jugend, Sturm und Drang, eller den tidiga modernismen...
Under tider av pandemier och farsoter uppstår liknande epifanier, och ibland trasslas dessa upptäckter ihop med, och misstas för, religionsdyrkan och politik. Och jag tänker att även om AI kommer att vinna mark efter Covid19 av ekonomiska skäl, så är jag övertygad om att människans inre behov av andlighet kommer att bestå, möjligen förändras hennes levnadsmönster, men kraften i mötena är helt enkelt alldeles för stark för att bortse från. Den är vår drivkraft, vår själ. Så trots att Descartes blev tvungen att separera själen och kroppen, i sin iver att förstå sig på samtidens mekaniska upptäckter, och trots att det har tagit nära 400 år för oss att komma ifrån kristen dogmatik och skam, så tror jag att vi alla, innerst inne vet att själen och lyckan är det som uppstår i mötet mellan det förstående och det förlåtande.

Under den gångna veckan har många viktiga detaljer kommit till en lösning, och jag känner mig fri, lycklig och viktlös.




Vivaldi: Concerto for Clarinet and Orchestra no.2 in D Minor. "La Fenice", Allegro Molto. - Martin Fröst
Vivaldi: Air for Chalumeau "La Tortora" - Martin Fröst

Jag har läst Eva Österberg: Fina och fula känslor. Historiska essäer

sweet home

en parstuga för två regntrötta

 Fåglarna har nog gett upp hoppet om en ny häckningsperiod nu, det slog mig under min runda igår hur tyst allt hade blivit. Ja, tills jag kom fram till Söderåsens Naturum fyra timmar senare, för där hade parkeringen svämmat över, och lunchhungriga familjer med barnvagnar från Lund och Malmö trängdes med citypackers från Stockholm. Jag hade skjutsat tösen till jobbet tidigare, och hjälpt henne skaffa cykelreparationsskit inne i byn, därför kunde jag nu ge mig av lika snabbt som jag kom. Jag vet att jag är snobbig i min önskan att få ha naturen för mig själv, men röster av bortskämda ungar och dunket från högtalaranläggningar får mig att avsky människor. Det hänger ihop med mitt jobb, där ska jag göra platser synliga för mittskånska besökare, trots att jag vet att såväl jag själv som de som bor på det där landet älskar tryggheten i att vara osynlig och få rå sig själv. Vi som bor här har valt det av en anledning, och behöver inte påminnas om hur bra vi har det. Det är inte alls svårt att förstå den avsky som kommer med sommarlov och semestertider, när gäster förväntar sig att allt är som på vykortet och kräver att servicen håller storstadsnivå. Livskvalitet är något du har, inte något du får. Det är ett sätt att förhålla sig till hela livet, ups and downs.

På vägen hem lyssnade jag på slutet av Patrik Svenssons sommarprat och tänkte att äntligen hörs en röst som har ett längre perspektiv än det privilegierade stadslivsegots gnäll och suckar. Jag är rätt trött på rätt mycket nu, och det ska bli skönt med semester.

en kölsnigel på väg mot dagens lunch

Det är tyst här hemma. Sånär som på ringduvans kurrande och gärdsmygens drill hörs nu bara trädens rasslande och ett stilla regn. Tösen har just gett sig av med cykeln, och jag kan äntligen få gå in i mig själv igen. Emellanåt skiner solen in bakom ridån av svarta moln och jag ser på hur små insekter och humlor kravlar sig fram ur knölklockans sovsäckar för att ta sig en morgonsup. Det blir en cykeltur snart, och så ska jag simma, jag ska dyka ner i en tom bassäng och parera mellan kaskader av hårda regndroppar, ensam få duscha hett och sedan ta cykeln hem igen, längsmed Rönne ås vindlande dalgångar och ta vägen in mot det svarta hål av radioskugga som är mitt älskade hem.

Bastard och lusfluga på bädd av vädd

Digitalt träsk

litet gammeldags service i Sireköpinge

Idag var dagen då jag skulle cykla till badhuset och simma, sedan skulle jag cykla hem igen i sakta mak för att därefter inte göra så mycket mer. Kanske läsa en bok, laga litet enkel mat och flyta med. Men det regnar, och jag hittar på alla möjliga ursäkter för att förhala beslutet. Diskar, plockar, läser, lyssnar på listor och tar hela tiden sats.

Veckan har varit fullpackad, jag har bland annat haft fullt upp med att få Telias stackars bakbundna kundservice att avsluta mitt gamla ADSL- nät och beställa ett nytt fiberabonnemang, och att få de båda abonnemangen att överlappa varandra så att jag slipper stå utan. För att avsluta den fasta telefonen krävdes bara ett enda klick på nätet, oss vill man mer än gärna bli av med - andra bullar är det med ADSL. Efter sammanlagt sju handläggare fick jag slutligen ge mig. Det enda som verkligen uppenbarade sig var hur både de anställda och jag själv var fast i en digital struktur, med på förhand och från osynligt håll avgjorda frågor och svar, och det fanns inget vare sig jag eller kundtjänst kunde göra. Men igår kom den nya routern och nu sitter jag alltså med ett sprillans nytt fiberabonnemang som verkar fungera. Stadsnät. Som om det vore ett prefix att sukta efter.

Min kamera som jag använder i tjänsten tröttnade på att leverera mitt under jobbet i förra veckan. Det är något vaj med autofokus som skulle kosta lika mycket att fixa som att köpa nytt, sa killen på gamla OveFoto i Klippan. Den affären lägger nu ner verksamheten, och han rekommenderade därför att jag kontaktar Lund. Bra säljare, bra sortiment. Jag tycker det är för tradigt att allt folk med serviceideal lämnar oss på landet, men förståeligt. Nätbaserade tjänster tar över försäljningen och ingen kan livnära sig på att enbart vara skyltfönster.

För någon som, liksom jag själv, är teknisk analfabet är en personlig kontakt med en säljare viktig. Jag slipper plugga på skogen av tekniska data, krångliga förkortningar och serienummer och kan istället koncentrera mig på sådant jag är bra på. Och visst måste det vara roligare att som säljare bli adresserad expert, än att bara vara en del i säljkedjan. Det är för mycket teknik i samhället som det är, redan, och jag håller motståndets fana så högt jag bara kan. Våga vägra köpa nytt! Men så stöter man på realiteten och påminns om hur fast man är i det digitala träsket. Paradoxalt nog verkar min verklighet här ute på landet vara mer styrd av digitala verktyg och gränssnitt, än i stan.

Ett hem och café med självaktning. Ingen djeffla vitahemshäxa här

Linda Perhacs - Hey, Who Really Cares?