Sju

Det finns inte mycket som klår känslan av att klara av något man trodde närmast omöjligt, nästan ännu bättre är känslan när man har överbevisat andra skeptiker än sig själv om saken.  Det är nu sju år sedan den första veden låg staplad och klar inför vintern, lika många år är det (på dagen faktiskt) sedan tösen började skolan i kommunen och klev på skolbussen för första gången. För sju år sedan visste vi inte heller om, eller hur, vi skulle klara av vinterkylan, och jag föreställde mig hur vi skulle kura ihop oss framför brasan och att jag skulle få hålla eldvakt genom vinternätterna. Dock blev den planen aldrig en realitet (som väl är) trots några riktigt bistra nätter med temperaturer under - 30°. Vårt lilla torp visade sig ha oanade isoleringsresurser och understiger sällan 14° (som ju är dubbelt så varmt som sju!). Inte heller visste vi hur ekonomin skulle te sig, efter att summan som blivit över efter torpköpet tagit slut. Enligt beräkningarna kunde jag ta det lugnt i ett år, för att hålla koll på skolan och det praktiska runt boendet, först därefter skulle jag behöva söka mig ett jobb. Efter ett och ett halvt år blev jag kontaktad av en exkollega som bad mig komma och hjälpa till, och sedan dess har jag faktiskt haft en lön att räkna med.

Kanske tar det sju år för högkonjunkturen att vända, vem vet? Vad jag däremot vet idag, är att på landet hjälps man åt, på riktigt, just för att samhällsapparaten och samhällskontraktet brister ute i landets marginaler. Vore det inte för människorna runt omkring oss, grannarna, vännerna, lärare, och arbetskamrater, alltså alla de underbara individer som utgör landet, hade vi med största säkerhet inte klarat av två år. Fast å andra sidan, i Storstaden hade vi inte klarat av en enda månad till.

Sju är ett magiskt tal. Så många år tar det innan kroppen har bytt ut alla sina celler, sju är dessutom atomnumret för kväve som är huvudingrediensen i din och min urin och den restprodukt som våra kroppar måste göra sig av med efter ungefär sju timmar. Världshaven är sju till antalet, liksom kontinenterna, och Roms kullar, och kaksorterna på ett fint kalas (!) och det är just till den sjunde himlen som varje kabbalist och muslim ämnar nå en särskilt vacker dag, och det är den sjunde tonen som avgör durskalan. Du ser, allt hänger ihop. Sen var även dvärgarna sju till antalet, och deras ringar, och veckans dagar, likaså dödssynderna, och det där bergmanska inseglet, inte att förglömma. Och så får vi inte heller glömma bort hur svårt det är att uttala 7 på skånska, särskilt om man är från Tyskland och vill göra en begriplig beställning på antalet (schüll), då kan frasen "tag sex -  äsch förresten, lägg till en..." vara behjälplig. Bara ett tips! Och har man otur, och råkar klinka en spegel strax innan man begynner ett nytt liv på ny ort, kan man sannerligen tycka att sju år är på tiden. Fast vem håller på och räknar olyckor, när det finns så mycket roligare saker att göra. 

Idag fick jag efter sju månaders debacle äntligen upprättelse för förre arbetsgivarens giriga skattebedrägeri och undanhållen semesterersättning. Stort tack till DIK och skatteverket!

The White Stripes
Beethoven
Bach

Gröntankar

 Imorgon kan man säga att den egentliga semestern är över och då tar ledigheten vid, något jag hade tänkt råda bot på genom att fortsätta göra ungefär som hittills. Jag har idkat ordning på torpet i lättare tempo än övriga år, om man inte räknar med de första två åren här, förstås. När jag bläddrar tillbaka till den tiden tycks det mig som om jag var en lugnare och mer samlad person då, men jag vet också att det är svårt att läsa in sådant som försiggick mellan raderna. Jag oroade mig då också, fast för andra saker.

Livet på landet. Jag har lyckats med en del, och misslyckats med en annan del, men sådant är livet vart man än vänder sig. Fördelarna med att bo litet offside är bl.a. att kunna betrakta saker och ting från sidan, litet som en fluga på väggen. Nackdelen är att man oftast får lov att köra bil för att kunna ha något att jämföra med och det är dyrt, men fungerar än så länge.

Jag sneglar litet förskrämd åt ungarna i A-traktorer här omkring. Bakrutedekalernas comic sans deklarerar att där framme sitter det någon som struntade i protesterna och istället överlät det åt dekalfirman. Uppgivenheten. Fattigungarna har alltid fightats där det känns som mest i deras vuxennerv: plånboken och rädslan för utanförskapet. Idag är det miljön som ska få sig en känga. Miljö och Eko är dyrt, och dyrt är dåligt - ungefär så låter det nog hemma hos A-traktorgänget medan knäppet från ölburkarna ackompanjerar storbildsflimret. Det är tragiskt, men oundvikligt.

Jag hade önskat mig en aktivare miljörörelse, särskilt här på landet, som fångade upp ungarna tidigt och höll kvar dem när de behöver mest guidning. Litet som ett alternativ till lumpen, som alltid har förstått potentialen i att hämta ungarna när andra släpper dem. Jag spånar. Kanske ersätta det tidiga 1900-talets potatisledighet och slåtterveckan med medhjälp vid skogs- och lantbruk? Sätta in ungdomar där för att hålla kontakten med jorden och kretsloppet. Eller i djurhållningen, för att vidmakthålla en etisk djurhållning, där vikten av närkontakt med djuren betonas. Eller varför inte fånga upp ungarnas kunskapspotential och ge dem tillgång till och utveckla mer miljövänliga alternativ, som i Dalsland? Här lär sig ungarna i samråd med den lokala fordonsindustrin att konvertera sina A-traktormotorer till elmotorer. Vinsterna vore enorma, och vi kunde få se en levande landsbygd igen.
Ett samarbete mellan privat och offentlig sektor behöver inte rimma illa med miljön. Statligt ägda företag är inte alltid lösningen, se bara på hur illa statliga Sveaskog sköter sin miljöcertifierade skog. Ofta är det de små, lokala företagarna som sköter sig bäst och som vill mest för miljön - men i händerna på svenska lagar som kräver förtätning och ekonomi är det inte lätt att göra sig hörd. Små skogsägare sugs upp av stora föreningar, som låter juridiken och ekonomins piskor vina. Bort med mångfald, in med enfald. Det går att råda bot på allt som människan skapat, bl.a genom att fler människor kommer in och hjälper till med sina kroppar. Inget får ett kulturvärde att stiga högre än närkontakt.

Vad som helst som får ungdomarna att känna delaktighet och samhörighet med närmiljön vore en god idé för framtiden - istället för att politisera och ekonomisera allt in absurdum som det görs idag. Miljö och ekologi handlar om allas framtid, och utan landet stannar Sverige, så enkelt är det. Jag förstår hur illa det rimmar med dagens politiska beslut ovanifrån, men om viljan till förändring finns... och ju fler röster som känner att de räknas, dess större chans till verklig förändring.
Och vad vore Sverige utan ideell naturvård...?

Catapilla - Embryonic Fusion