ruinromantik

om en månad är vi där

Första gången jag kom hit var av rekreationsskäl. Det var för tio år sedan när jag ville lära känna mitt nya hem och traskade på alla stigar och vägar som fanns. Efter hand upptäckte jag även småstigarna och därpå undersöktes allt som gömde sig bakom barriärerna av täta buskage, betande kossor och rostig taggtråd. Plötsligt stod jag vid en kvarnruin som inte var utmärkt på kartorna, och jag minns så väl den sköna känslan som spred sig i maggropen när jag stod här första gången. Det var en slags trygghet, ursprung och tillhörighet, på samma gång blandad med spänning. Med sina gamla stenar och vatten, buskage och trädkronor och alla skiftande ljud och ljuslägen har Forestad kvarnruin en stark dragningskraft på mig sedan dess, och jag återkommer så snart jag kan och gärna varje dag. Platsen är på många vis som en dagstidning, ytan och formen är välbekant men innehållet kommer med ständigt skiftande och intressanta inlägg. Här siktas årets första sädesärla och den sista svalan innan hösten, och här kan jag med litet tur få se både kungsörn och kungsfiskare jaga, dessa smått spektakulära höjdpunkter i livet som piggar upp en annars gråmulen och händelselös vecka. 

 

skansen en dag i maj

Efter en tid djupnade intresset för platsen och jag började undra över vad fascinationen egentligen bestod i. Utöver de små guldkornen, som jag sporadiskt rapporterade och delade med mig av på Artportalen, fanns det något annat som gjorde det skönt att vara här, något privatare och djupare. När jag frågade mina grannar visade det sig att vi alla delade känslan av att platsen kändes speciell och litet hemlig. Någon fann en plats att gå undan för en stund på egen hand, en annan kom regelbundet hit för att fira i glada vänners lag, och ett par hade faktiskt förlovat sig här. De återkom varje år vid tidpunkten för att fira varandra med en flaska bubbel och två kristallglas. Betydelsebärande ritualer hänger tätt ihop med utvalda platser, vi brukar kalla dem poetiska ting, som smultronställen och gömslen, och jag tror att vi är många som har behov av en plats att känna sig trygg på och tycka särskilt mycket om. Det är därför litet svårt att avslöja, för vem vill förlora mystiken som vilar över något som känns litet eget och hemligt? Den trygga och sköna hemkänslan kan förstås komma av det praktiska läget. Moränhöjden på ena sidan om dalgången ger lä för ryggen från ilande kastvindar, och den vindlande och trädbevuxna bäckfåran mjukar upp vindar och ljud för den som sitter i botten och försöker förstå vad det är som sker bakom krökarna framför. Men det är inte bara för skyddet vi går hit, eller för den vackra utsikten. Solen skiner in genom grenverket och lyser upp blad och stammar underifrån och ger ett milt mikroklimat där en stor mängd olika örter och växter trivs. Känslan är nästan exotisk under trädkronorna, och därför trivs även sångfåglar och uttern som ibland kan ses jaga bland stenarna. Hela stället är som skapt för att sätta upp en lägereld och sjunga sånger, fantasin och skönheten är en ofta förbisedd orsak för att trivas och ett faktum som inte bara människor håller med om. Även fåglarna talar om att de verkligen trivs här. Denna litet undangömda oas har brukats och avnjutits långt innan effektivitet och rationalitet existerade. Kanske redan för tiotusen år sedan, när isen försvunnit och människor kunde sitta här i lä och skydd och berätta för varandra om sina upplevelser, mätta av den rikedom som bara flora och fauna ger.

kvarnruinen i vårskrud

Namnet Forestad kvarnruin tog jag av både pragmatiska och poetiska orsaker, men det visade sig stämma när man blickar tillbaka ca150 år. Planerna på att uppföra en kvarn här omnämns för första gången 1853, tjugo år senare står den färdig för att brukas. Kvarnen vid det naturliga vadet får dock en kort historia, och rivs kort efter att ett domstolsbeslut bestrider ägarnas planer på utökad fördämning 1913. Vid det laget är verksamheten tämligen eftersatt, tak läcker och kvarnstenar är utslitna. Idag har gränsen för vad som kan kallas fornlämning utvidgats till att gälla byggnader och lämningar före 1850, kvarnen lyder därför inte under lagstadgat beskydd och syns inte heller i kartor eller allmänna arkiv. Det finns dock två äldre lämningar här, upptagna på Fornsök efter undersökningar som gjordes inför ett extensivt grävarbete för friskvattenledningar som utfördes 1998. Uppe på höjden och intill branten ned mot vattnet sträcker sig en snörrät jordvall med ett dike, ca 75 m lång. Det är rester efter det svensk-danska fälttåget, en förskansning utförd av soldater och ortsbor som var avsedd att bevaka utsikten över ett viktigt vadställe. Idag blir den gamla resten från orostiderna 1710 rofullt betad av kossor och skuggas nu under knotiga ekar, björkar och tallar. Utsikten över öarna i dalen, där kvarnen stod och en invasion förväntades, är idag övervuxen av lövträd och täta pil- och videsnår där entitor och gärdsmygar häckar sedan många generationer. Vid vallens slutända syns ett odlingsröse av obestämd ålder, därifrån leds man vidare över den mjukt fallande slänten, en gammal vägfåra som rundar backen leder ända ner till kvarnruinerna. Här nere, och intill vattnet, fast på andra sidan om den lilla Långarödsbäckens utlopp, har arkeologer funnit flintavslag och skörbränd sten, små men tydliga rester efter en tidig bosättning. Ett exakt datum har varit svårt att bedöma för platsen har brukats under lång tid sedan dess och regnvatten har tidvis sköljt bort delar av det berättande ytlagret, men resterna bär ändå tydliga tecken på lång mänsklig närvaro. Vid denna kurva som skapades under förra istiden och som idag utgör en liten del av Rönne ås meandrande väg finns många tecken på att människor under lång tid har tyckt om platsen och valt att bosätta sig här. 

 

kvarnen i höstskrud

Marken utgörs av en av de meanderslingor längs Rönneådalen som livar upp flödets i övrigt makliga takt. Här har vattnet bromsats upp av en hög strandbank, fått gira undan och tagit fart över olika vattenhinder. Det finns trädbevuxna och kallmurade öar, fasta bottenstenar och uppslammat sediment med tillfälliga, strandade stockar som dämmer upp och bildar små forsar och vattenfall. Inte en dag är den andra lik. Om man sätter sig på den gamla kvarnstocken en stund, och förenar sig med stenarna på platsen, kan man snart få se på djurlivet. Skickliga knipor far fram över vårflödet som vore de jetdrivna, forsärlor som sitter på en favoritsten mitt i forsen, stolt guppande med sina långa stjärtar, för att i nästa stund sjungande kasta sig ut över virvlarna i vida bågar och därpå smidigt landa på en överhängande kvist. Här landar gråhägern för att tillsammans med gärdsmygar och rödhakar leta föda bland det tidiga vårflödets pinnar, kvistar, löv och ris. Vinterdagar när maten är svår att finna finns det alltid något gott att hitta här, och då tycker jag att de njuter av samvaron. Samtalstonen är dämpad och glad och avsevärt mjukare än på sommaren, när det häckas och nötväckan och rödstjärten hackar och varnar för allt som skulle kunna störa friden. Här har jag skådat många märkliga ting, det är en plats för makabert skådespel och illuster underhållning av alla möjliga slag. Sommaren är näktergalens tid och ugglor och rovfåglar har suttit och väntat på att få slå sina skickliga och ljudlösa lovar lågt genom träd och buskage, eller kretsat högt över platsens lockande gröna öga. Här nere bland stenarna lägger den stora kungstrollsländan sina ägg, och uttern söker föda. Den som har tur och är tålmodig och tyst kan få se den lysande blå kungsfiskaren pila förbi, eller höra på det bruna brusets sövande tonarter. Över tid har människor suttit här och beundrat samma sak som jag, det är en skön tanke att mänskliga sinnen enar oss, oavsett ålder, epok eller era. Och jag slås alltid av att vi aldrig någonsin kommer att kunna nå den nivå av snabbhet, slughet, eller skönhet som en trollslända har, efter miljontals år av evolutionära framgångar. Det är bara att ödmjukt tacka och ta emot. Men det finns naturligtvis även dagar när ingenting alls händer, och allt är fullständigt vanligt och normalt, och då undrar jag ändå om inte det är det mest underbara av allt.

Vissa vårdagar kan vattennivåerna översvämma kvarnbyggets stenar så att öarnas alar och tufsiga pil- och sälgsnår står med fötterna i flödet. Andra dagar delar kvarnkilen på öarna upp vattenflödet i två hastigheter, vilket har gett förutsättning för ett rikt och varierat djur- och naturliv. Om man står uppe på kullen en vårdag, när träden ännu står kala och skuggorna uteblir, kan utsikten över ådalen ge en närmast magisk känsla. Där nere vindlar Rönne fram över ett låglänt, översilat parti och det är en blandad vegetation av gräs och örter, snårskogar, alskogar och våtängar samt en fin ädellövskog i väntan på att slå ut. Den antikvariska undersökningen hade fått avbrytas, möjligen eftersom kossorna är ystra, och för att vegetationen ställvis är ganska tät. Så det vilar ännu något mystiskt över platsen, och oavsett vem som har brukat den, och varför eller när, så är det något visst med dess natur. En dragningskraft som har fått människor in i min egen tid att välja att fira minnesvärda högtider här, och kommit hit för att hämta tröst.  

 

 

Dan Auerbach - Waiting On A Song

en sång om frihet

 Igår brakade det verkligen loss, trädlärkans drillar hördes allra först och sen kom taltrastens sång, bara några dagar efter dubbeltrastens i år. Idag hade tofsviporna flyttat från rastplatsen vid stenbron in till byn, där rullar deras toner nu fram över fälten vid sidan om sånglärkornas och några grågäss, och hörs på lång väg. Även tranparet har hittat tillbaka till fjolårets häckningsplats vid svältebackskärret, och kan nu ses stolt promenerande och trumpetande så att det ekar över kullarna intill. Idag var de tre där, alla lika ivriga att meddela sig med förbiflygande tranor hur förträffligt det är här. Över alltsamman hörs gröngölingen hånskratta och sedan några dagar ljuder också stararnas galensång från ekarnas kronor. Det är för roligt, för varje vår när jag hör dem första gången måste jag stanna till och undra vad fanken det där var för något. Gnisslet avslöjar skälmarna efter en stund. Blandningen av exotisk och profan fågelsång är helt makalös och mixen gör att man kollar åt helt galet håll, särskilt när ett ett rovfågelläte plötsligt kläms in och man höjer blicken mot skyn. Riktiga favoriter. 

Våren ja, nu är den faktiskt här. Det var nog i den yran som jag kikade in på Mejeriets hemsida i förrgår och såg att Tamikrest skulle spela dagen därpå. Snabb som en vessla och utan tvekan kastade jag mig över betalfunktionen, och på ett par minuter var lördagen bokad. För 250 spänn kan man få höra hela världens musik och förflytta sig till Sahara, sitta under stjärnhimlen och vid den eviga brasan och höra på fantastiska berättelser om kärlek, smärta och andra lika tidlösa erfarenheter. Det är faktiskt som att lyssna på fågelsång, man hör deras hjärtan slå genom strupen och även om det inte går att förstå i detalj vad som sägs, så greppar man innehållet. Det är verkligen något fantastiskt "det där", hur något ordlöst kan fyllas med mening genom tonlägen och rytm. Under tågresan språkade jag med en kvinna som hade bott några år i Karlskrona, som jag, och våra liv visade sig har många fler beröringspunkter, och på Mejeriet delade jag bord med ett par som det också fanns en hel del gemensamt att diskutera med, och på kort tid var det som att inget mer var omöjligt att prata om. Ibland kan det kännas så rätt. Men utöver allt det intressanta snacket kom den största glädjen från bandet. Att långväga drömmar om frihet och längtan kan få oss att inse hur lika vi är, och hur litet gränser verkligen betyder. Nomadtillvaron, jag tänker att det genetiskt sett, är vår verkliga hemvist och längtan. Min är det, definitivt.

 

Tuaregernas livsvillkor har ständigt förändrats, alltsedan industrialismens första dagar har deras naturliga landområden kring Sahel blivit extremt exploaterade. Hård gruvdrift av hänsynslösa landgrabbers har fått enorma miljökatastrofer till följd, och tuaregernas landbaserade kultur har sakta men säkert försvunnit. Nu återstår enbart den språkliga delen med poesin och musiken, av den i grunden matrilinjära kultur som vi alla har så mycket att lära av. Att ta tillvara på, förvalta och överleva på minimala uttag av jordens kritiska zoner är exakt den kunskap som västerlandet borde ta lärdom av. Istället undermineras och fördjupas problemen genom västvärldens hunger efter uran, med ondska och ofattbara orättvisor som följd. 

 Aïr - Platån som berättar om människans ursprung och framtid. 

Jenifer Talbot - The Tuareg people and the Aïr-Tenere conservation and development project, Niger.

 

Tamikrest - War Tila Eridaran 

 

To Whom It May Concern

 Underkylt regn smattrar mot fjolårslöven som täcker kantrabatterna. Än är det inte dags att faga, och varför tvinga sig till arbete när det dessutom är hemskt taskigt mot de smådjur som arbetar med jorden utan att kräva annat än lugn och ro? Om jag låter löven ligga kvar nu ser jag till att maskarna och nematoderna klarar av vädrets svängningar, och att koltrastarna har mat. Jag tar ansvar för min jord och trädgård, ansvaret vilar bara på mig att se till att jag klarar mig för dagen, att jag har tak över huvudet och att mitt barn har det bra. På mig vilar även ansvaret att vara påläst så att jag ska kunna välja rätt försäkring, transportmetod, sjukvård, utbildning, begravning, och politiskt parti.

Mitt individuella ansvar är övergripande, det är mitt fel om jag råkar göra misstag. Har jag inte sparat en slant för att kunna renovera eller reparera klaverhålet kallas jag utförsäkrad och en samhällskostnad. Därför måste jag ständigt se om mitt hus, om jag står utan mat för dagen och blir en i mängden av anonyma små varelser som råkat tappa tråden får jag skylla mig själv. Oaktsamhet, det är både skamfullt och korkat. Jag tar personligt ansvar så att jag slipper bli ett ok om halsen på alla duktiga skattebetalare. Hellre än att hängas ut, hänger jag mig själv.

Alectas lilla klavertramp nyligen är ett i raden av liknande små gulliga mänskliga misstag som har skett. 12 eller 20 miljarder (beroende på hur och vem som räknar förskingringen) är som en piss i Nilen, bara futtiga 1% av aktiekapitalet, så ingen behöver bli oroad, det är bankgaranterat (fråga Swedbank). Otur händer ju även den bäste. Skillnaden mellan sådana som jag och stora bolagskoncerner är att deras misstag påverkar miljontals andra små människokryp, det är viktigt att inse att det alltid är kvantiteter vi räknar och som räknas. Logiskt sett, bokföringen och kvartalsrapporten kommer att släta över misstaget och snart rullar allt på med färska siffror igen. Bara att vända blad. I raden av andra mänskliga klavertramp är det så lätt att förlåta och gå vidare, eller hur?  Den mänskliga faktorn är ju så enkel att förstå och relatera till, och man måste kunna glömma och se framåt! Vissa fel är helt enkelt viktigare än andras. Otur räknas, men olika.

 

Nuon-järnladyn förskingade 53 Miljarder. En kvinna med Otur.

Nä, slut på tramset. Inför medborgarlön. På så vis kommer pengarna att tas om hand av människor med ett stort egenintresse av att inte klampa i klaver, istället för att som idag - tjäna på att göra det.

Tisnant an Chatma - Tamikrest

Helgen v 10

 Helgen har lämnat små förtrollade spår av närvaro efter sig. En säng som är bäddad på ett särskilt vis, små presenter och doftmolekyler som hänger kvar i rummet, och i hjärnan sitter det lilla ekot efter allt snickesnack kvar som ett lyckopiller. Jag vet att tösen har kul saker att se fram emot, både på kort och lång sikt. Alla tunga beslut som gäller framtiden behövde ett avbräck, och bästa sättet att planera är att undvika tankar på allt det praktiska som måste göras, sen kommer alla goda idéer av sig själv. Att mata hjärnan med kul saker är faktiskt viktigare än något annat, och det filosofiska påståendet landar även mjukt i Darwins biologiska teorier om njutning.

Jag har stängt av radion och förser mig med minimala doser av sådant som jag inte kan göra något åt. För även jag planerar för framtiden - det finns ett par saker att checka av redan i veckan, och som kan komma att påverka livet i önskvärd riktning. Men först tänker jag njuta av en brasa, ett nydiskat kök, en pinsamt kitschig bok, och av massor av tid kvar för att tänka på allt som sagts och gjorts och som ska sägas och göras. Vårljuset betvingar alltid marsmolnen, det är en sanning utan modifikation.  

 

Vi ses snart igen -- David Ritschard och Magnus Carlsson hyllning till Södermalms alla arbetarhjärtan

Tempt My Trouble  - Bishop Briggs

Turdus viscivorus

delad helgglädje är dubbel helgglädje

 Dubbeltrasten är en riktig glädjespridare, sången har kommit som ett viskande inifrån södergläntans täta lärkbestånd sedan ett par veckor redan men inte förrän idag tar han i så att det ekar mellan stammarna. Ljudet av en glad trast är bland det bästa jag vet under vårvintern, och tösen och jag har stannat upp många stressiga morgnar och skämtat åt budbäraren med det lustiga vetenskapliga namnet. Jag tycker fortfarande att det är hemskt kul och växer aldrig upp. Även forsärlan har hittat tillbaka till sin plats vid kvarnruinen, och duvan purrar på. Det dröjer inte länge nu innan skogssnäppan drillar rundor mellan sina favoritställen som han delar med mig, träsksjöarna och meanderslingorna utgör det finaste jag vet, men så är jag ett riktigt litet blötdjur.

Där jag sitter nu skiner en stark sol på mig genom de strimmiga gamla rutorna och från kaminen kommer värme från två år gammal björkved. Tänk att jag fortfarande har ved kvar som tänder direkt, jag misstänkte att mars skulle bli ett bakslag. Femton minusgrader igår, och elva inatt och torpet känns hyggligt varmt efter ett par timmars eldande. Idag kommer tösen och vi ska bara ha ledigt och göra kul saker och lämna allvaret bakom, det ska dubbeltrasten se till. Och med litet tur ligger snön kvar. 

vedhämtarstigen

 

Jag läser 20-tal #26 2017(då hette den förstås 10-tal), med den spännande titeln Förtrollning, fantasier om en annan ordning. Och så har jag påbörjat Delia Owens Där kräftorna sjunger som jag fick i födelsedagspresent av en kompis.

Reason

jag gillar läget

 Vårvintervädret med krispiga morgnar och solvarmt norrläge fortsätter, igår kunde jag sitta vid det upprensade läget vid planket och läsa på inför helgen. En flock bergfinkar surrade över och landade vid asparna, lät sitt gnyende blandas med gulsparvarnas knorr och små lustiga missljud, och bakom allt en ljudmatta av domherrarnas mjuka toner. Två större fåglar kretsade över tomten ett tag, hade jag haft ett starkare okular skulle jag prompt säga kungsörnar. Hackspettarna är jag säker på. Nu är tiden för rop och trumning och de hörs överallt, en större hackspett har kretsat runt tomten och jag har därför inte sett de mindre på ett tag, till skillnad från de dagliga besöken från gröngölingar och spillkråkor förstås. Det finns så mycket njutbara ljud som jag inte klarar av att bestämma. Varje dag är det något nytt som händer. Tranorna har befäst sin ankomst och bugar sig och ropar, de har gjort sig hemmastadda hos Henny igen som alla övriga år. Det är en underbar plats de valt, dessa solbelysta kullar alldeles invid träsken där de säkert hittar mängder av groddjur, trots att människor har farit fram med sina alltmer vidlyftiga pretentioner.  

Caravaggio perkar ut fel fokus redan 1602

 Jag har funderat litet kring andra läten. Ett skorrande missljud kommer från den där historiskt kända diskrepansen som uppstår när människor "löser problem". När övertron på förnuftet krockar med hennes irrationella beteenden. Det som Bibelförfattarna kallade hybris, och som filosofer alltid haft att göra med, och som handlar om människans önskan att ordna och rensa upp i en omvärld som alltid har varit oförutsägbar och gått sin egen väg. Den där fixa idén att bara vi ordnar upp i kaos har satt människan i en position där kaos har blivit hennes enda realitet. Målar vi fan på väggen, så nog är det fan vi ser. 

Nu är det vår i alla fall, några kalla nätter och dagar är att vänta men jag tycker mig se ett ljus där framme. Kerstin Ekman skulle kanske skriva något i stil med De bli no bra, de, om hon någon gång skulle skriva på nordvästskånska. 

äpplena gillar marsfrost

Blessed Relief - Frank Zappa