Gott Slut

Igår tog jag årets sista långpromenad, och under hela rundan log jag. Året jag snart lägger bakom mig har varit gott för egen del, även om en del smärre missöden har inträffat, och även om större frågor än mitt ego fortfarande är akut, klimatsituationen är en sådan fråga som jag uppehåller mig med och oroar mig för, dagligen.


En del viktiga beslut är tagna i år, bland annat har jag sagt upp mig från en fast deltidstjänst och hoppat på ett ostadigare vikariat med utökad tid. Min dotter har i skrivande stund lagt halva gymnasietiden bakom sig, hon trivs med de nya vännerna, både på skolan och på annan ort. Uppgifterna och ansvaret, som kommit med skolarbetet och min utökade arbetstid, har fått henne att växa som människa. Idag vill jag lätt påstå att hon är min allra bästa vän.

Mamma fick slutligen sin hjärtoperation, efter fyra års stadigt nedgående och allt sämre kondition hade hennes kropp nått vägs ände. När akutpersonalen fann henne var lungorna nästan helt vattenfyllda som ett resultat av hjärtsvikten. Klaffarna var helt förstelnade. Idag är hon rökfri och alkoholberoendet är stabiliserat, om det är på grund av att hon är hemförlovad får framtiden utvisa, men hon säger att hon mår bättre än på mycket länge, och hon kan inte förstå att hon har kunnat slänga så mycket pengar i sjön.

Under året som har gått har jag startat två utställningsprojekt, ett har handlat om flyktingsituationen och skapades av den syriske fotografen Mustafa Jano Janographic, som vid utställningen hade återvänt hem efter nära fyra års kamp för att få hit sin familj, förgäves. Det senaste och pågående projektet är en retrospektiv utställning om Hans Arnold, ett drömprojekt för två av mina vänner som även har axlat större delen av ansvaret och intäkterna. Med den utställningen för ögonen ser jag fram emot ett nytt år. Ingen vet vad som händer bak kröken, och tur är det.

Jag är ganska dålig på att göra tillbakablickar och har aldrig sett mig som särskilt nostalgisk. Med åren har den glättiga delen av mig fått ge vika för en allvarsammare personlighet, därmed inte sagt att det ena är värdefullare än det andra, balans är viktigt.
Nu önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År, för egen del hoppas jag på samma mått av balans mellan eftertanke och framsteg som det gångna året gav. Kanske jag snart klarar av litet äventyr?

Before Today - Colour Your World

Alcedo atthis

 Så gick dagarna, och det blev åter julafton.

Den lilla familjen firar som vanligt, tre man stor men i år med en persons tillökning mellan varven. Julstöket hålls till ett minimum, de har alla lovat varandra en lugn och fridfull jul och det löftet hålles. Middagen är klar att plockas fram när det behagar, det är stora fördelar med ett julbord, den utökas etappvis med en julkryddig sallad eller en ny liten varmrätt och mellan varven spelas spel, läses, drickes kaffe och glögg och lyssnas på musik. Precis i den takt som behövs för att underhålla livsandarna.

Under dagens promenad hade visserligen solen gömt sig men det tunna snötäcket lyste upp tillräckligt för att locka fram småfågel ur det annars gråsvarta töcknet. Vägen togs längs Rönne å, och just när de forcerade det värsta trasslet hördes kungsfiskaren vars sång blev en riktigt fin julklapp. I övrigt syntes rödhake, gräsand, stjärtmesar, större hackspett och nötväckor. Strömstaren var inte på sin vanliga plats på stenen i deltat, däremot skuggan av en storskarv som plötsligt dök upp och försvann bak nästa krök, i jämnhöjd med vattenytan. Sen lägrade sig lugnet igen.

Så ja

grattis!

Jag tänkte krafsa ner ett par rader innan jag släcker lampan för att meddela mig och säga att jag lever. De senaste veckorna har varit intensiva och jag har aldrig tagit färre promenader, men sådant hade jag tänkt ta igen nu. Ledigheten blir mitt livs första långa julledighet sedan skolan. Traditionellt är just mellandagarna bästa tiden för min bransch och det ska mycket till innan vi vågar ta ut svängarna, men internet hjälper oss - såvida inte någon server kraschar. Igår kväll försvann nämligen alla bilder från sidan och vi såg plötsligt framför oss hur ledigheten gick upp i rök. Men idag var problemet fixat, och julfirandet på Örenäs slott blev glatt och uppsluppet.

Tösen hade varit hemma en sväng och värmt upp torpet innan hon drog på fest i Örkelljunga, och sängtemperaturen är nu alldeles lagom för att törna in. Katterna är nöjda och jag är nöjd. Därför avslutar jag dagen före dagen före dopparedagen med en truism: Man får de barn man förtjänar.

Don't eat that yellow snow

Klaga månde Elektra

Veckan är över med pukor och trumpeter. Under natten till igår löpte en traktorförare amok och körde med frontlastare och fullt gaspåslag i vansinnesfärd runt trakten under åtminstone fyra timmar. Beteendet skvallrade om att det med största säkert åter handlade om inbrott på AKEA:s vägmaskinlager i grannens fårhage, därför ringde jag polis kl 02.30. Ingen kom, trots att värdet på stöldgodset översteg 5000 SEK, polisens nyligen uppsatta prioritetsordning, och trots risken att någon fick plötslig påhälsning av en fullt upplyst och vrålande traktor i hemmet.

Som väl var, undslapp jag överraskningar under arbetsdagen och kunde koncentrera mig på sådant som var förberett. Och under lunchen tog jag mig en 30-minuters tupplur i en av schäslongerna. Varför jag inte har gjort det förr? Det undrar jag med.

I övrigt så har jag inget att gnälla över på det personliga planet, jag sov bokstavligen som en stock i natt och idag fick både tösen och jag sovmorgon med lussefika och kaffe efter den obligatoriska gröten. Nu ska jag ägna mig åt att värma upp torpet och vila ut och försöka att inte oroa mig över en absolut katastrofal statsbudget och en framtid där fascismen och kortsiktighet tar rum även i den svenska maktens korridorer. Sverige har blivit fascismens våta dröm, svenskar har ingen tradition av uppror och till skillnad från fransmännen är vi uppfostrade att lyda order och lydigt stå med hatten i hand, nacken böjd och ögonen vid tårna. Den enda skillnaden från bilden av den kuvade bonden är att vi nu har blivit framgångsrika soffpotatisar istället, fjättrade vid kontorsstolen, ögonen fästa vid flimrande skärmar på 35 cm avstånd. "Håll dem trötta och tillräckligt fattiga".

Bad Moon Rising - CCR

Förnöjd

 Swooosh! det var november som for förbi. Det går fort nu, kanske beror det på att dagarna liknar varandra, liksom vädret (med några undantag).

Arbetsveckan har varit galen och jag är egentligen alldeles för trött för att skriva men gör det för att minnas och kunna jämföra framöver. Vi försöker arbeta in julledigheten och kommer för första gången hålla stängt över mellandagarna. Därför har vi två auktioner att bearbeta parallellt, på halva tiden. Praktiskt förklarat handlar det om ca 1.500 objekt som ska tas in, värderas, hanteras, beskrivas, fotograferas, putsas upp och ställas ut, på mindre än två veckor. Det är väldigt mycket arbete, men planeringen verkar hålla. Vi vill väldigt gärna övertyga ägarna att det är en god idé...

Jag är alltså väldigt trött, men också väldigt glad. Det har hänt så många bra småsaker på sistone, tillräckliga för att överskugga den där trista incidenten med vattenläckan, eller det som hände med mamma, och allt arbetet. Tösen är lycklig och kär, och i en person som jag ser uppskattar henne. Mina arbetskamrater är kanon och jag känner mig uppskattad. Jag har snälla vänner, och vänliga bekanta, och goda grannar. Jag har mat, en öl, värmande brasa och två loja katter vid fötterna och så är det helg. Vem behöver mer?

Fanfare - Jonathan Wilson
You - Roy Harper/Kate Bush/David Gilmour