fredag 24 februari 2017

hopp


jag passade på att lifta med P och T en bit uppåt landet, där blev jag hämtad med bil och efter totalt 4,5 timmars resa hamnade jag slutligen på ett torp uppe på Kinnekulle, där tiden står stilla och det enda som hörs av världen utanför är naturens nyckfulla gång. Från köket det rytmiska klirret från vedspisens sotlucka, en påminnelse om de tilltagande vindarna utanför, och värmen från veden sprider en god och hemmastadd arom kring de pågående renoveringarna i väggar och tak. Jag kan inte föreställa mig en tryggare plats än denna.

Det är något visst med halvfärdiga torp. Drömmar och tankar blandar sig med intentioner och sparkapital, viljan som finns där och tiden som blir över för arbete, när man oftast är på plats för att ta en time out från vardagens press, blottläggs i det ofärdiga. Tänker att det måste vara så det ser ut i mitt inre, och att det säkert är därför jag trivs i halvfärdiga, pågående miljöer. Det doftar rent från tvättmaskinen, boktitlarna som står på rad i hyllan skvallrar om färdiga arbeten och kommande projekt, men även viloperioder. Fado och latinamerikansk folkmusik. På väggarna hänger loppisfynd och i fönstret vid sängens kortända på ovanvåningen hänger ett litet påskägg. Det har hängt där i över tio år nu och lovar framtida vårar, trots bistra vindar och ännu vita marker där utanför.
Om morgonen ett öppet fönster mot sol och vårrusig talgoxe, litet längre in från skogen hörs större hackspett och i päronträdet sitter blåmes och rödhake. Dropp från takfall, och en rask tur till uthuset i stövlarna. Kaffe, vetekaka med lagrad grevé. Jag jämnar till kratern i smörbyttan och vi skrattar åt likheterna och åt vad livet kan göra med oss människor, och att det är tur att vi möttes just nu och inte för tio år sedan, trots allt.

Vi går på promenad, hälsar på grannar och tittar på hjortar. Uppe vid skidbacken är det tomt, trots högsäsong, och naturen får sin välförtjänta vilopaus. Alkärret bakom knuten, fjolårets fällen på servitutvägen som skiljer tomten från naturreservatet, stumparna av lavendel och vildrosbuskarna lovar sommardoft och lummig grönska. Det finns hopp om livet.


fredag 17 februari 2017

the sound of silence

Denise Grünstein
det första jag möttes av var forsens brus. Tittar man ner i fallet kan man få se vinterns vackra statiska isformer möta det kalla vattnet. Vet du att kallt vatten faktiskt låter på ett annat sätt än varmt? kallt vatten har en friskare, klarare klang, nästan med ett eko, medan varmt vatten har en tjockare och tätare ton, dov skulle man kunna säga. Lyssna gärna nästa gång du är ute och promenerar.

Den andre jag mötte var en gänglig äldre man som passerade mig vid skäråspången. Han hälsade hövligt och försvann snart med raska och kraftfulla steg bak nästa krök, vidare in mot skogen. Ibland kan det vara skönt att vandra sådär utan tankar, bara skrida på med utmätta steg, men oftast går jag i tankar och registrerar saker runt omkring mig, stannar ofta upp och funderar. Även om jag vet att jag snart inte kommer att minnas detaljerna så är det dem jag försöker inpränta mig, där jag går i ur och skur.

Ibland fantiserar jag om att gå med någon som jag har en lång konversation med. Idag var det så. När jag stod och tittade på den lille trädkryparen berättade jag om skillnaden mellan den och nötväckans tår, och då jag var uppe på krönet och skådade över de täta dimmorna var Mållgan och jag just inne i ett filosofiskt resonemang om gränslöshet, och den fragmentariska synen av naturen mitt emot oss passade utmärkt som illustration till kunskapens gränser. I ensamheten behöver diskussionerna aldrig spåra ur, jag kan fokusera, känna mig litet klok och smart, och behöver inte bli avbruten i tanketråden. Samtidigt vet jag att de tankarna inte hade existerat om jag inte hade haft den där tretimmars långa konversationen med en verklig vän, tidigare idag.
Ord kan vara som bevingade vänner.

Alla Fagra - Norr om Eslöv

måndag 13 februari 2017

regredierar en smula


ägnar morgonens första timmar åt chatten, och märker inte hur fort tiden smyger sig på. Även då jag vet att jag har nära på oändligt med fritid, så blir jag litet stressad av att veden ska in, disken ska diskas och maten planeras. Måndagar hämtas tösen tidigare och vi far på spa, det ingår i min viktiga veckorutin som ger mig struktur. Nya saker kommer in i livet ibland, och är de goda ersätter de andra, mindre behövliga. Det är så det ser ut.

Helgen gick väldigt fort, på lördagen körde jag till vännerna på gården och där lagades god mat, dracks goda drycker och tävlades i vem som hade värsta skilsmässan bakom sig. U vann såklart, det gör hon alltid och med all rätt, och efter åtskilliga skrönor och alldeles för många Irish coffee (hur det nu är möjligt) avslutades natten med tre av oss hysteriskt fnittrande på den breda vita sängen med rosenlakanen, omgivna av rosa fjäderboor, rosendoft och gyllene speglar, under takbjälkarna. Många skrönor blev det.

Tösen hade samtidigt FF här hemma och var vuxen och redig, vännerna lagade middag och bäddade sedan in sig på golvet framför brasan, där de låg, tätt tillsammans och kikade ut mot fullmånen och berättade om livet. Dottern utvecklas, Mamman regredierar...skulle kanske någon säga, men jag tycker om min frihet; att få vara glad och tramsig, dela erfarenheter och smärtor genom gapskratt och goda vindimmor tillsammans med lika frisinnade är så oerhört nyttigt och skönt. Ja, nästan lika bra som bra sex.

DN - Den åldrande kvinnan och skammen av Elisabeth Åsbrink



lördag 11 februari 2017

om att hålla jämna steg

8 februari
allt går så fort. Februari kommer med allt ljusare dagar och en generösare tidsrytm. Man smetar ut sysslorna under längre period, och i takt med att ljuset ökar, tilltar energin. Det är en uppåtgående spiral, om så ganska förrädisk, eftersom risken för att man klämmer in fler göromål är överhängande.


Dan Jönssons essä om tiden ekar i mitt bakhuvud, och lika kloka Marina Abramovic berättar i Skavlan om hur viktigt det är - och enkelt - att rikta tiden som energi inåt. Det är bara att sätta sig ner och göra inget, direkt om morgonen. Ackumulera energi. Jag försöker enträget att läka mig själv under denna min sista (förhoppningsvis) sjukskrivningsmånad på det viset, även om verkligheten tränger sig på som krav som jag måste ställa mig på tå inför. Andras krav på energi, tid, engagemang och snabba svar slukar mycket kraft och brunnen sinar om inte det kommer ett tillskott med jämna mellanrum.

9 februari
Ibland gör andras inverkan på oss även mycket gott, naturligtvis. En ny vän ger mig energi nog att ge tillbaka, igen. Ibland spiller det över och jag ger mig in på debatter och snart är jag nere på botten igen, där jag darrar inombords och tankarna irrar fritt och utan struktur. Knarkar bekräftelse, ger och får tillbaka. Det är som en ständig zig-zagbana, där jag studsar mellan ytterligheterna och jag längtar efter konsensus, den där trygga ytspänningspunkten mellan luft och vatten. Söker mig tillbaka till den berikande tillvaron, den där varma närvaron men måste nöja mig med ord. Än är avstånden sådana att sociala media upprätthåller kontakterna, men det kommer en sommardag. Längtar efter sommaren, efter en ö där jag kan få vara en i två och där samtal handlar om sådant som är vackert, förnöjsamt och trivsamt. Rullar upp polokragen över munnen och näsan och ger mig ut i det vintriga landskapet som ännu bär spår av närvaro.


9 februari


lördag 4 februari 2017

Hope

Hope Gangloff
under morgonens härliga lördagsdiskussion lyssnade vi på musik som vanligt, och kom in på sex och relationer. Sex kan vara så mycket och betyda väldigt olika för olika människor. Studier har gjorts som visar att däggdjur använder sex på olika sätt, inom djurvärlden finns allt från makt och våld till gemenskap och ömhet, prokreation och sammanhållning. Väldigt tydligt syns det i skillnaden mellan babianerna och bonobochimpanserna, eller gräsänderna och kråkfåglarna. Ena sidan använder våld som huvudingrediens för att säkra de egna generna, och andra sidan använder sex för att skapa djupa emotionella band till flocken, och passar på att njuta av det samtidigt. Ingen tid får gå förlorad, livet är kort.

Om vi utgår från att det skapas emotionella band under det att vi har sex, och är medvetna om att det sker, finns det två alternativa vägar som jag ser det: ett är att blockera känslorna och ha sex som medel, kanske ett sätt att fylla en tomhet och saknad. Det sköna ligger då i en psykologisk dimension av dominans, kryddad med tävlingsinstinkt och beskyddarmentalitet i bästa fall. Det sorgliga, tycker jag, är att djupliggande känslor måste blockeras för att erhålla maximal njutning, och fokus ligger mer på prestation än samvaro. Och om det komplexa djupet försvinner, återstår bara en stunds njutning som snart måste upprepas. Är kicken värd avtrubbningen?

Känslor är knepiga leksaker. Antingen stänger man av dem och riskerar att påsättningsknappen (mind the pun) stannar i offläge - eller så tar man känslorna och kemin på allvar och inväntar rätt läge innan man aktiverar sig igen. Tiden är allt vi har, antingen utnyttjar vi den genom att beta av en ström av objekt och får erfarenheter den vägen - eller så låter vi tiden vara en del av hela njutningen och inser att det var värt all väntan. Även längtan kan framställa den där varma, mjuka yrseln.


Landberk - Jag är tiden

torsdag 2 februari 2017

fantomsmärtor


Paradoxalt nog är människan som naknast när valda delar av hennes kropp draperas i något uppseendeväckande och konstigt, som fikonlöv, pärlhalsband, en bit päls eller en tatuering. Man måste bli påmind om det som finns för att kunna sakna det, liksom.

Kanske saknad är en metafysisk angelägenhet, och något man kunde avhandla inom filosofins gränser, fast saknaden känns fysiskt. Den uppenbarar sig som en längtan efter något som har existerat och därefter försvunnit. Ibland känns det i maggropen, man darrar, saknar hunger, men oftast sker det djupt inne i huvudet. En hjärnforskare och kemist skulle betona serotoninet, medan en kärnfysiker, matematiker och naturvetenskapsman skulle säga att längtan är viljan att vinna över oförnuftet. Humanisten skulle dock hävda det motsatta... alla är dock överens om att den fysiska världen behövs för att vi ska kunna spekulera i metafysiska termer.

Bildtekniskt skulle man kunna säga att det jag vill visa syns först då jag döljer det, och omvänt; det jag visar blir ointressant och därför, osynligt.
I slöjdebatten eldas det på, som vanligt ensidigt och med en skärningspunkt som ligger långt utanför den bärande kroppen. Det är, som alltid, betraktaren som dömer, avgör och bestämmer, och renässansens centralperspektivistiska värderingar lever även i nutida gränssnitt; i bildströmmen hos de sociala nätverken.

En tatuerad kropp vill maskera mjukdelar av kött och blod till krigare, men bläcket pekar istället ut bräckligheten och vekheten.
En beslöjad mjuk kvinnokropp blir kodad som sexslav, men ger samtidigt samma kropp möjligheten att röra sig offentligt.
Se eller bli sedd, that is the question.


Ten Meter Tower