Vi människor gillar att göra väl. Det som kan ställa till det är om vi befinner oss i fel sammanhang. I små grupper ges utrymme för diskussion, humorn släpps lös och vi kan alla komma till tals på ett eller annat sätt. Talet är som bekant inte begränsat till bokstäver utan vi tolkar även ytterst små signaler som kroppsrörelser och blickar under ett samtal, och med ironi och värme känner vi igen en viss personjargong eller vitsar. Suckar och leenden uppfattas inte som elaka i ett rum där människor som kan lära känna varandra enas om utrymmet, och om det skulle uppstå missförstånd kan man lösa det i efterhand. Under pandemin har vi fått se hur viktigt det är att mötas, för det är genom att känna in varandra som vi når ända fram.
Problem löser vi bäst genom erfarenheter som vi får genom år av repetition och genom att tillsammans lösa och tackla problem. Jonna Bornemark beskriver att vår strävan efter kunskap, att göra rätt, bli glad, utföra ett dagsverke, utgår från att bemästra det okända som finns bortom ett tänkt mål eller horisont. Bilden av horisonten är viktig och illustrerar inslaget av det ovissa, en potential som finns i
all forskning och kunskapsinhämtning. Hos den medeltide mystikern och lärde Cusanus filosofi beskrivs vägen till kunskap i två steg, Intellectus och Ratio. Båda krävs i lika mån och samverkar för att skapa kunskap om världen. Icke-vetandet, som han kallar Vadheter, är kunskapskällan som börjar med frågor. Med hjälp av Intellectus står vi i relation till icke-vetandet, och fungerar som en håv som fångar upp allt viktigt med hjälp av färdigheterna känslor, intryck, sinnen och förundran. Intellectus ligger till grund för den erfarenhet och magkänsla som vi använder professionellt. För att kunna bringa ordning bland alla frågor och sinnen krävs Ratio, alltså något som städar upp och sorterar i en värld i ständig rörelse. Ratio går att jämföra med dagens excelark och ideologier och får aldrig bli rigid eller fundamentalistisk. Med Intellectus lärda intuition och Ratios tyglade ordning känner vi in och mäter av i en ständig process.
Vi har nått fram till fönstret, klättrat ut, paddlat fram till ön, här möter oss en ny horisont, nya utmaningar som ställer nya krav. Det är här yrkesskickligheten kommer in, samarbetet och erfarenheten, kompassen som skyddar mot onödiga misstag. Sjuksköterskan vet hur en patient ska ligga för att minimera liggsår, hur greppet ska tas för att undvika skador och inge förtroende, och läraren, psykologen, värderingsmannen och polisen hanterar människor under olika former av stress och livskriser. Om en människa befinner sig inför helt okända horisonter måste hon omvärdera, då hjälper inte det inlärda och vana. En process som skulle ta ett par minuter för en erfaren person kan ta åtskilliga dagar, ja år, för en annan. I normala fall sker förändringen i livet successivt och du hinner anpassa dig innan du tar ett nytt kliv mot en ny horisont, sådant kan vara välkommet eftersom det ger kunskapskickar. Men när omvälvningen är brysk ter sig horisonten likt ett hinder. Du har kanske vaknat upp från en trauma, startat ett nytt jobb i en ny bransch, flyttat eller flytt, varit med om en naturkatastrof. Oavsett graden av livshotande allvar kan du befinna dig på en mental plats, vid ett stup eller en mur som hindrar dig från att komma vidare. Då är det dags att samla ihop en grupp individer som kan ge dig styrka och värme. Närhet, samtal, förtrolighet behövs för att återvända till en verklighet som så småningom går att relatera till igen.
Aristoteles och Cusanus betonar horisontens båda sidor, vetandet
och icke-vetandet. Aristoteles
undersöker kunskapsformerna hos det kroppsliga och det mentala, men tyvärr har hans tankar
urvattnats och mycket har glömts medan annat har förstärkts. Detta är en vanlig historisk urvalsprocess, emellanåt måste vi därför återgå till de mer bortglömda originalskrifterna för att hämta in helheten, och förstå utvecklingen mot samtiden. I
Aristoteles moralfilosofiska bok Den nikomachiska etiken [IV] beskriver han såväl teoretisk som praktisk
kunskap. Med tiden har empirin och det kroppsligt praktiska Techne tonats ned och ersatts av en
föreställning om att kunskapsteori enbart handlar om säkerställande av
bevis. I begreppet Episteme (vetenskaplig kunskap) beskrivs en
sanning som gäller för allt och alla, och den enskilda idén blev snart bortkopplad och kidnappades av rigida
fundamentalister inom kunskapsteori som ansåg att luddigheter såsom
empiri - och framför allt känslor, inte var något som hade med kunskap att göra. Inom
humaniora, som redan såg sig hotad av en vulgärvetenskaplig norm som
krävde evidens och säkerställande av fakta, ansågs empiri vara väldigt svårhanterligt. Idag har Episteme hög
status, "evidensbaserade studier” är Aristoteles sanningsetik förvanskad till oigenkännlighet. Empiri har
idag ersatts av randomiserade studier, främst inom naturvetenskapen, och
utförs i laboratorielika miljöer för att öka trovärdigheten. Kunskap
skall idag vara så generell som möjligt, och baseras på statistik - inte
genom mänsklig kontakt som för med sig oönskad osäkerhet. ”Evidensbasering” innebär en önskan att kontrollera utfallet så att effekten blir exakt likadan, varje gång, för att därefter kunna fungera som detaljplan och norm främst vid politiska beslut. Fungerar sådär vid sociala
studier som antimobbing... eftersom kraftiga förenklingar skapar blindhet för
lokala
skillnader.
Kravet att arbeta med evidensbaserade metoder leder till arbetssätt som inte stöds av evidensbaserad forskning, skriver Bornemark och även om det är en kul slutkläm så leder tanken till något som har färgat samhället väldigt svart. Det inhumana kravet på ständig effektivitet och målstyrning har gjort att vi känner oss alienerade, främmande och ovälkomna, och det är ur denna sörja som antidemokratiska rörelser tar sin näring. Människroppen i sin helhet måste åter få ta plats i samhällsapparaten.
Jag skrev för ett tag sedan att jag som humanist hade börjat tappa tron
på mänskligheten, men jag överdriver såklart. Det är inte människan som
är felet, i grunden är hon väldigt god, rolig, snäll och anpassningsbar.
Jag skrev också i ett tidigare inlägg att det är i de stora grupperna
som den lilla människans små goda egenskaper lätt kan korrumperas.
Platon skrev om detta i Staten och nämnde då ett hanterbart antal
människor på 300. Det är visat att i grupper där människans personliga
egenskaper suddas ut, som hon söker - och ersätter mänskliga egenskaper
med gruppen istället. Grupperingar som övertar mänskliga egenskaper, och
antropomorferar staten till
en kropp med lemmar, uppstår vid tider och platser där stora
människosamlingar klumpas ihop. Det är därför som ideologier blev så
framgångsrika under 1800-talets industrialism och förtätade städer, det
är därför militären kan förmå människor att bortse från hemmets
värderingar och utföra saker som annars strider mot inlärd etik och
moral. Det är därför NPM inte ser människan, eftersom hennes
individuella behov strider mot styrdokumentens rigida krav på
allmängiltighet. Men även sådant som ideologi, militär och NPM utgörs av
människor - som i sin tur rekryteras av människor med horisonter och
kunskapskrav. Felet som begåtts är den generaliserade begreppsapparat i bok - och manualform som skall säkerställa, ena, förenkla och spara på resurser, och uttolkningen som har blivit snäv och styrd. Bornemark myntade ordet förpappring, och ordet öppnar en avgrund som pekar mot samhällets allt mer polariserade syn på vad som är närande och tärande.
Nu står vi inför något som jag från min lilla horisont kan tycka är en av de värsta tidsåldrarna någonsin. Presidentval i USA, miljökatastrofer, klimatförändringar... och ovanpå allt i en tid där människor förvägras möten annat än i sammanhang som riskerar att spä på avsky och hat. Jag önskar att jag kunde lägga en fin punchline här, men om några timmar står vi inför en ny horisont. Vi får hålla ihop, och minnas det och dem vi älskar. Den utgångspunkten har vi, alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar