söndag 28 februari 2016

stjärnstoff


jag har gjort en lista. Det är sådant man gör när man börjar bli till åren. Listan är precis så banal som listor ska vara och handlar om killar. Jag är uppe i ett ansenligt antal och kan därför dra paralleller och göra jämförelser mellan punkterna. Mönster uppstår och sådant är alltid litet spännande.

Trenden pekar just nu mot en dystopisk vision där män i min egen generation tenderar att förväxla sex med porr i ökande skala, alltså i takt med den stigande åldern. Klart att man undrar litet över den utvecklingen. Är det regionalt? knappast. Är det tendentiöst? klart, men säg den bloggare som inte är det.

En jämförelse handlar om just ålder, och särskilt om identifikation med ålder. Om ökande ålder jämställs med ökande makt blir det lätt så, att en vuxen världsbild innebär en top-vision-syn. Du stävar mot dominans men där uppifrån är du ensam och ensamhet är styrka, eller hur var det nu? Makt tar man, man skänker inget förgäves och känslor är tecken på svaghet.

Det är inte heller svårt att dra större paralleller, som med samhället i övrigt. Se på mängden chefer som bossar andra istället för att leda dem och vars liv går ut på att samla jämförbart material för att skryta med. Det ska vara stora mängder av material och helst med tydliga etiketter som går att känna igen, det är en regel som gäller för all materia. Och det talas om att vinna eller försvinna.

Kan man se på sex som materia. Jo, genom att skapa en marknad har ett behov och en skön känsla blivit en stapelvara med marknadsvärde. Industrin kallas porr och har egentligen väldigt litet med sex att göra. Sex handlar om drömmar, porr om att sälja drömmar. Och ur ett genusperspektiv är de där drömmarna väldigt skeva. Kolla bara hur kameran fokuserar, vem är det betraktaren ska känna igen sig hos, är det givaren eller mottagaren, denna binära "självklarhet" som enbart finns där för att industrin ska kunna ta betalt. Clickbait. Just sayin.

När sex handlar om makt går det att förstå varför fascinationen för porr florerar bland vuxna. Dominans och maktlekar är ett sätt att kompensera, dels för bristen på prestanda, men även för en bristande självkänsla. Att jämföra den andre med dig själv och tro att era behov är lika kallas narcissism och har inget med kärlek att göra. Det är en sorglig utveckling, men möjlig att förstå ur ett historiskt perspektiv. Äldre män som söker sig till yngre partners är en klassisk bild på makt och ses ofta som "naturlig" av tradition, däremot är den omvända bilden av äldre kvinnor och yngre män behäftad med skam och skuld. Varför? kanske för att mången mans mardröm är att behöva bli jämförd med en jämställd. Kanske därför att libido underförstås som manlig makt och därför har uttryckts av män genom termer som penisavund, svärd och sår och andra tarvligheter.

Kvinnors libido talas det helst inte om över huvud taget, och om det gör det hamnar texterna alltid bland ytterligheter som enkelt förpassas som avarter och läckra undantag. Kvinnor med sexuell erfarenhet ses som marknadsrivaler av män, en rivalitet som för med sig en kamp om makt. Synliggjord blir hon Domina, annars negligeras hon, i värsta fall förnedras hon. Att behöva bli jämförd i stamina och prestation är inte bra för marknaden, därav dominansfaktorn. Obalans sker genom att ta bort den ena partens möjlighet och rättighet att njuta. Den misogynitet som uppstår har för uppgift att tudela och skapa motstående läger. Sex har plötsligt blivit en tävling i prestation mellan två motpoler där en part kallas givare och den andre mottagare.

Alla former av tävlingar handlar om jämförelser mellan symboler och har inte något som helst med magin som sker intimt mellan två personer att göra. När sex är bra kan olika personer bli stjärnestoft och förenas med universum, inse sammanhang och meningen med livet. I verkligheten handlar sexlivet om att förenas, på köttmarknaden om att söndra och härska. Det är en enorm skillnad.

När sex har blivit ett samlande, en tävling och en mani och du har glömt bort den inledande driften, passionen och känslan av att kärlek är något du får när du ger - då är det verkligen synd om människan. Ät gärna av äpplet, men vet att du förlorar oskulden för alltid.


John Cooper Clarke - I Wanna Be Yours

All Them Witches - Charlie Williams



torsdag 25 februari 2016

Att vara någons fest



jag läser igen.
Trevande, försöker jag att bli vän med alla de små ljuden och förena de spridda tankarna med textens ord. Det är lättare för mig att läsa när tösen sover i rummet intill och katterna är mätta, när elden värmer. När allt är under kontroll kan jag koncentrera mig på mig själv. Och jag läser om kärlek.

Roland Barthes är en humanistisk självklarhet för en 60-talist, ungefär som med Bowie och Black Sabbath kan man genom att citera honom dra generella slutsatser utan att precisera vad det är man menar. Litet typiskt för vår generation som måste tycka så mycket om allt och till varje pris, kan jag tycka... själva tyckandet är viktigare än anledningen. Yta istället för innehåll. Kvantitet.

Barthes har alltså skrivit en bok om kärlek och den läser jag nu. Jag läser om ordens makt att påverka oss, och funderar kring liknelser som jag använder för att förklara det jag läser för dottern. Verktygslådor är en bra sådan liknelse. Nycklar är en annan. Och jag förklarar för henne att mängden ord som finns för att beskriva toppar och dalar har gjort att vinnarmentalitet premieras, och bristen på ord för att beskriva gråväder gör att vi glömmer bort vardagen och det egentliga livet, allt det som händer nu, och jag säger att en verktygslåda både är en tillgång och en brist, eftersom verktyg är specifika, likt nycklar fungerar de enbart för en specifik lösning. Jag säger att när man stöter på ett problem måste det först definieras innan man kan skapa en ny nyckel. Den processen har modernismen försökt bearbeta genom generaliseringar, och därför har så många frågor förblivit obesvarade. Frågor har betraktats som olönsamma. Bristen på ord för att definiera känslor gör oss mentalt fattiga.

Barthes är inte sentimental när han redogör kärleken för mig med hjälp av otaliga intertextuella referenser baserade på samtal som gjordes under 1970-talet. Bristen på subjektiva inlevelser ger mig utrymme. Mängden referenser ger mig stoff. Av summan får jag den tröst jag behöver. Barthes ord ger en bädd att vila ångest, längtan, åtrå och passion, känslor som jag vet är allmänmänskliga och som delas av alla - trots bristen på ord.

Mina känslor fyller ut och binder samman orden, i mellanrummet som kallas samtal ryms den älskande människan.


Dagmar Krause & Kevin Coyne - I Really Love You

söndag 21 februari 2016

run, rabbit, run



det är visst lov nu. Tösen är bortrest och jag är förkyld, lika bra att ta alla tråkigheter på ett bräde. Hostan har gjort att jag har fått träningsvärk på ställen jag hade glömt bort jag har och så börjar snoken bli röd och fnasig av allt snytande. Undrar om det har läkt till tisdag, när jag ska arbeta igen.

Vanligen tycker jag om att få lediga dagar men att vara sjuk samtidigt gör att man inte träffar en själ. En kan inte fara runt och smittas. Dessutom är whiskyn slut.

Jo, det är ganska synd om mig nu. Fast ändå inte, om man jämför med vännen vars sambo behandlas för cancer och vars badrum fick läckage inatt, deras bil fungerar visst inte heller och så blir hon hatmailad för sina radioinslag. Där kan man verkligen snacka om att ta allt på ett bräde, stackars satar. Man ska alltid jämföra.

När jag var ute på dagens promenad - den är livsnödvändig, inte minst för dosen av D-vitamin - kom jag att tänka på hur det var när pappa var sjuk och oljebrännaren gick sönder. Hela huset var rökfyllt och hade inte pappa varit sömnlös av smärtorna från sin medicinering skulle vi alla ha somnat in. Jag minns att vi var sotsvarta under näsorna, oljedimman var hemskt svår att tvätta bort och den lukten... Kläderna stank från kroken där de hängde utanför sjätte klass i kyrkskolans gamla träbyggnad. Jag minns att jag fick förklara utan att riktigt förstå vad det var vi hade varit med om, något om tur och att försäkringsbolaget hade varit bra. Skånska Brand. Under flera månader höll man på med saneringsarbetena, alla textilier fick bytas ut, det var heltäckningsmattor, soffor, dynor, kläder... det fanns alltid någon där som rensade och fejade, alltid en maskin som brummade eller en sak som fick ersättas. Och jag tänkte, där jag promenerade, på hur mamma orkade arbeta med egna firman, mitt i alla göromål med försäkringsbolag och pappas dialyser, ungar och en hund. Det skulle bara gå.

Och så jämför jag med mig själv igen och blir plötsligt väldigt trött. Ibland är det viktigt att stanna upp och andas. In och ut. En dag tar jag itu med alla minnen, men just nu är jag ändå glad över att jag är ensam och förkyld. Det ger perspektiv på tillvaron.

och/men som Crister Enander utbrast idag:
"Man ska inte klaga"
"Hur kan man säga något så korkat? Hela Sverige skulle tystna"


Pink Floyd - Speak To Me/Breathe
Rare Bird - Sympathy


fredag 19 februari 2016

CJDG

om jag måste nämna en hjälte eller idol så skulle det vara Carl Johan de Geer. Redan som mycket liten älskade jag honom djupt och innerligt, utan att veta om att det var han som låg bakom de filmer jag fick titta på i smyg, för mamma tyckte "så illa om all smuts och vänsterpropaganda som spreds på barntelevisionen på den tiden". Vi prenumererade på Kalle Anka och spelade Monopol vi, men hos vännerna tittades det i seriemagasin och på biblioteket lyssnades det på Hönan Agda, i hemlighet. Det roligaste jag visste var Tårtan, dr Krall och privatdetektiven Kant, där smuts, mörker, sot och våld regerade, barn togs på allvar och vuxna fick vara roliga på riktigt. Det kändes ärligt. Barn gör ändå som de vill, om du förbjuder dem något så gör de det i smyg, i alla fall.

Min första stora uppgift på universitetet blev en uppsats om Carl Johan de Geer. Samtidigt, alltså 1999, visades en utställning på Kulturhuset  där bl.a Bjarne Melgaard visade sin kritiserade video "All Gym Queens deserve to Die" och det var då jag bestämde mig för att vinkeln skulle handla om provokationer. Jag tog Lars Vilks teorier och kulturdebatten på dagstidningarna till hjälp och slutresultatet gav mig högsta betyg, ett honorar som jag senare fick veta var i det närmaste omöjligt, för Barbro Schaffer var sträng, sades det. På det viset kunde jag söka vidare till C-kursen, en behörighet som var nödvändig för att att komma in. Schaffer och jag kom bra överens, hon var en rättvis och rak människa och sådant har jag alltid uppskattat. Precis som  CJDG.

Under tiden jag skrev fördjupade jag mig i allt Carl Johan hade gjort, jag läste hans böcker, även barnböckerna, såg alla filmerna, sökte upp de ställen där han hade verkat i Stockholm, hans textilier, modehus, resterna av kårockupationen. Jag läste böcker han hade läst, såg på kost som han hade sett, av konstnärer han kände. Jag ville veta allt om honom och ju mer jag fick veta dess mer kom jag att uppskatta honom. Jag såg honom cykla förbi mig åtskilliga gånger på söder, med hjälmen på, sådär lågmält och chosefritt som jag gillar, på väg till sin ateljé strax utanför stan, men kom mig aldrig för att ta kontakt. Jag har aldrig förstått att mitt arbete skulle vara intressant för honom, tills för några månader sedan, då en vän bad mig lova att jag måste skicka en kopia av uppsatsen till CJDG. Det har jag naturligtvis inte gjort ännu, men kanske att jag en dag tar med mig en kopia och knackar på på Liljeholmen, det skulle kännas bäst så. Och jag vill ju egentligen gärna träffa honom, nu när jag vet att jag inte kommer att bli besviken.

Om jag skulle ha gift mig en dag skulle det ha varit med en man som Carl Johan de Geer. Han är en person som tänker själv utan att läsa innantill, och är självgående utan att trampa andra på tårna, och som tycker att orättvisor är det värsta som finns, precis som jag. En människa som bär på djupa sorger utan att bli despot eller martyr, som inte förklär sig till en gråtande clown och som är feminist utan att kräva att bli kallad hjälte. En som bara är Människa, helt enkelt.






golden days


ibland är man bara ett par trosor från verkligheten. Jag kissar utomhus varje dag nuförtiden, en dag utan utekiss är en missad dag. De dagarna är kontorsdagar.

torsdag 18 februari 2016

styrkekram


så var arbetsveckan över och jag snorar och hostar, såklart. Men en dag som denna kommer det inte att behöva göras mer än att ta hand om sig själv, så jag har diskat, druckit massvis med te med honung och tittat på en dokumentär som jag har väntat med tills sinneslugn och ro infunnit sig.

Under drygt fyra månader har jag matats med vänskapliga vitaminer i form av uppskattning och uppmuntran, och igår kröntes allt med en varm kram, en sådan som gör att man känner sig ett med universum och går upp i atomer, smälter och imploderar invärtes. Minns inte hur längesedan det var jag kände så. När man känner att givaren är mottagare, och tvärtom, uppstår jämvikt. Balans. Kraften i en sådan omfamning gör att du plötsligt orkar glänta på förlåten och se på omvärlden med alla sina orättvisor och skevheter igen.

På grund av denna vardagseufori tittade jag på Tyskungarna, troligen sist i min vänskapskrets. Jag säger som jag hörde i inslaget; att det alltid är de som ligger lägst i hierarkin som får ta mest stryk; Att Europa består av ett hårt och elakt folk; Att makt är något man tar, inte får; Och att kvinnor behövs på många fler beslutsfattande poster. Och jag tänker att Macciarini och KI är ytterligare bevis för att misogyna och fascistiska människovärderingar lever kvar i bästa välmåga, kanske särskilt bland folk och hos makteliten här uppe i höga Norden.

Nu tar jag fram Den Helige Syndaren igen, Thomas Manns bok om arvssynden minns jag som en av de bästa böcker jag läst, får se om den håller måttet. Annars blir det något av Oksanen, Enander eller varför inte Küchen, de lyser i hyllorna som små bloss, i väntan på att bli kramade.


Kebnekaise - Barfota


måndag 15 februari 2016

vårmåndag

och så kom solen

det är måndag och veden är intagen, sådant går fort eftersom det största och tyngsta arbetet gjordes under våren, då 10 m3 ved fraktades med skottkärra och staplades inne i skogen. Drygt en tredjedel klövs senare till kaffeved och staplades i två av mina små utrymmen närmare huset. Jag har plockat rent, veden ligger torr och nu krävs minimal planering och arbetsinsats, det är bara att hämta in så att det räcker för tre dagar, om inte temperaturen understiger -3° för då krävs större och fler klampar.

Ute sjunger siskor och talgoxar och fågelfröna jag köpte i höstas lockar till sig en skön blandning matgäster. Det lönar sig att handla med omsorg.

Nu njuter jag av mitt kaffe medan Nick Drake sjunger i bakgrunden, ett ljus är tänt och snart ska veckans middagsgryta planeras. Det blir nog något med de indiska kryddorna som en vän tagit med från sin resa och om man blandar tre sorters linser blir konsistensen väldigt snarlik köttfärs, fast så mycket godare, dessutom får linser mig att må så gott...

Jag sover litet ojämnt, ännu, men det har bättrat sig. Kanske det beror på talismanen jag fick av en vän och som står och vakar över mig från bokhyllan intill sängen....eller så beror det på att ljuset är här. Idag, denna första dag som vi i Skåne kan skryta om vår utöver bara känslan, berättade en vän om bofinkssång och jag hörde själv taltrasten sjunga en tidig morgon under förra veckan, närmare bestämt den 11/2. Sådant är alltid välkommet.

Livet är det som pågår, vad som har hänt har hänt och det som sker får ske. Med litet planering och rutin kommer jag att kunna göra små resor framöver och sådant ger nuet en skjuts i rätt riktning. 

söndag 14 februari 2016

Platonityder

Banksy nailed it


olycklig kärlek är bättre än ingen kärlek alls.

Tvåsamhet är trygghet, kanske även äganderätt och kontroll. Om man frågade Durkheim skulle svaret och enda orsaken till giftermål vara kontroll. Social kontroll, alltså möjlighet att förutse och beräkna och undgå misstankar om avvikande beteende genom ritualiserade handlingsmönster som fredagsmys. Behavioristisk människosyn är nog det mest depraverade jag kan tänka mig, snacka om dystopi! nej, tacka vet jag olycklig kärlek i så fall. Tänk dig mystiken i att aldrig riktigt veta vad som gömmer sig bak nästa krök. Så mycket kvar att se.


Agitation Free - First Communication

Mazzy Star - Fade Into You

lördag 13 februari 2016

Vivian Maier på Dunkers



vi tog en kvällstur in till Helsingborg för att vara med på vernissaget av Vivian Maiers foton. Jag hade hoppats på en föreläsning och är vanligen inte så pigg på folksamlingar, som i första hand tittar på varandra och i sista hand på konsten, men det var läge och jag lyckades få med tösen som kom tillbaka upplyst och upptänd. "Vet du mamma, det är SÅ kul att lyssna på samtalen, ibland får man med sig något och ibland tycker man människor är rövhål". Jo, så ser livet ut lilla gumman, ville jag säga, men något sa mig att det ibland är bättre att hålla inne med sarkasmen.




Salen är fullsmockad av foton, i ett rum ges den sedan änge virala videon "Finding Vivian Maier" som beskriver henne genom de personer som senast såg henne i livet. Utställningen vill ge henne upprättelse och om man tycker att mängden alster kan kompensera för ett helt liv i glömska så är det väl bra. En av de mer pålästa killarna i publiken (för det är alltid killar som hörs) förklarade bilderna med terapeutiska termer för sin mindre kunniga vän, medan en annan kille pekade ut porträttfotot på en hemlös och utbrast "the story of my life". Alltså.




Vivian Maier var en ensam person men hon ägde en övertygande förmåga att berätta och hon registrerade sin omvärld som ingen hade gjort tidigare. Med kameran i hand gick hon runt bland gatorna och torgen i New York och Chicago, bekantade sig med arbetarna och barnen, gick ner på knä och nära inpå och tog åtskilliga selfies i olika situationer. Bilderna berättar, om henne och om tiden hon levde i. Hon har humor, värme, kunskap och framför allt är hon nyfiken. I blickarna hos de utbrända, svarta, slitande och fattiga syns en kamratlig värme som saknas hos kvinnorna i päls och pärlor. Utställningen är förstås curerad, och i urvalet av bilder hörs berättelsen om Maier ur en psykologisk aspekt som jag tycker är alldeles för enkel och förutsägbar. Var är hennes reseskildringar t.ex? Precis som hos Louise Bourgeois stannar förklaringen och tolkningen av verken vid hennes bakgrund, ingen vågar ta klivet och införliva henne i samtidens konstdiskussion och jag undrar varför? och ännu märkligare, varför fortsätter vi envisas? Istället för att ringa in henne i en psykologisk rökridå av inkännade och empati kunde vi istället ge henne cred för sådant som hennes manliga motsvarigheter geniförklarats för, som formsäkerhet och stil, samhällsskildring och politik, och större sammanhang.



Vivian Maier stod inte utanför ur en fotografisk bemärkelse, hon var absolut medveten om teknik, och fotots konventioner och trender och väldigt ofta excellerar hon i jämförelse med mästarnas alster. Med bravur! Vivian Maier är inget unikum, inget undantag som bekräftar regeln. Vivian Maier är konstnär och precis som för flertalet samtida kvinnor var hon fast i samhälleliga konventioner som förbjöd henne att utöva sitt kall som annat än en excentrisk hobby. En kvinna skulle i första hand ta hand om hemmet och barnen, allra sist kunde hon ge sina drömmar föda och utrymme. Maier balanserade livet genom att inte få egna barn, men försörjde sig som nanny, hon gifte sig aldrig och fick på så vis mängder av egentid och utrymme för fotograferadet.




Vivian Maiers bilder upptäcktes genom att John Maloof, en hobbyhistoriker, ropade in negativen på auktion 2007. Det var genom hans intresse för historia som bilderna började leva, de sågs som tidsdokument och en oumbärlig skatt för städernas historia. När så personen Vivian Maier röjdes hände något med berättelsen och vi får plötsligt en gråtmild historia, psykoterapeuter tävlar om tolkningsföreträdet och fotografen/ögat ersätts av en moderlig figur med okonventionella och ovanliga kvaliteter. Det kommer ta tid innan Vivian Maier får det erkännande hon förtjänar, så länge som vi blickar ner på hennes alster genom mansplainerns eller connaisseurens penna lär det dröja.




Det är intressant att följa en nydanad konstnärs väg till berömmelse, särskilt om konstnären själv inte lever och kan föra sin egen talan. Så många konventioner röjs, så många förutfattade meningar...
Gå nu själv och se, du kommer inte att bli besviken.





fredag 12 februari 2016

Don't Dream it's Over



Jorge Mendez Blake
"The Impact of a Book"

det var mycket drömmar på fejan idag. En av de bästa saker jag vet, och som bara kan hända i sociala nätverk, är när folk börjar jämföra och kommer på helt oväntade sammanhang.
För en gång skull kom jag själv ihåg nattens dröm och nattens gemensamma nämnare handlar bl.a om droger och dresscode.

Vännen JL fick besök av Efva och Eva med hela familjen av katter, ungar och bebisar, så mjölken tog slut till frukosten. På mjölkshoppingrundan snattar hon Ebba Witt Brattströms bok om kulturmannen på Länsmuseet där hon hamnat, stoppar den vackra boken i fickan på morgonrocken och far vidare genom ett vindlande italienskt landskap, där hon ser barn åka snowracer på banor utan snö. Hemma hade Efva fått en hudsjukdom, mjölken hade glömts på Länsmuseet men tack och lov hade hon kommit ihåg vinet.

Själv drömde jag att jag blivit kidnappad men lyckades rymma efter att ha klagat över kanylfobi, och gick ut för att snyta lilla näsan. I vinröd plyschmorgonrock och fluffiga morgontofflor (klassiska saker att ha på sig vid kidnapping) smyger jag ut ur ladan, genom det höga daggvåta gräset, forcerar en öppning i staketet, och via grusvägen tar jag mig till närmaste bemannade byggnad där jag förklarar min belägenhet och bemöts utan vidare förvåning - "så det var DÄRFÖR han inte var ute och pinkade idag". Där vaknar jag.


Crowded House - Don't Dream it's Over

Procul Harum - Song For A Dreamer



måndag 8 februari 2016

Livets ABC






Altruism
när samvetet kommunicerar direkt till hjärtat och ryggraden hos en sund person













Blodfull
att leva till sista droppen, veta att det gör ont och ändå köra huvudet i väggen gång efter gång, för en vacker dag kan en hemlig dörr öppna sig













Clitoris
behöver ingen presentation, eftersom alla bär på dess motsvarighet. Namn eller placering är sekundär information










Döden
kan komma som en befrielse och drabbar oss alla. Döden är den ultimata rättvisan och vår största hemlighet, och är därför bland det vackraste med livet











Empati
är att hålla någon i handen, av den enda anledningen att du har en hand











Fokus
är lyxen att kunna stå i centrum utan att bli bränd, att bära skygglappar och ändå ta in omgivningen och att kunna sovra bland intryck










Generositet
är att se på framgång som relativ och att sätta sitt ego i relation till den Andres brist utan att kräva en motprestation














Hjärtlighet
är att vilja och göra, utan att alltid kunna















Innerlighet
är modet att röja pudelns kärna, även om den är svart som sot














Janus
är lik skuggan, oundviklig. Ett ansikte som visar människans sanna natur, hennes förflutna och hennes framtid, hennes baksida och framsida bildar helheten.













Klarsynthet
är att slippa glasögon för att se att livet verkligen är suddigt i kanterna











Lojalitet
är att inse att livet inte går på räls utan ett lok, och om du biter handen som föder dig för det med sig att du får ta fram ränsel och traska på småstigarna igen. Inget ont i det










Mod
är en tillväxttaktik som går ut på att låta samvetet befalla hjärnan och ryggraden att agera och samla kroppens alla små blöta celler till gemensam sak, trots risken att förlora ett uppblåst ego













Nakenhet
är en underbar sak, särskilt ihop med någon du litar på











Optimism
är både över- och underskattad.












Poesi
är en vän i nöden, en klippa i strömmen, något att greppa efter när allt har glidit dig ur händerna











Respekt
är att vilja men att inte kunna och ändå bemöta den som har Det med välvilja. R står utan rang, ordning eller kategori och gäller för allt du möter














Styrka
äger den som inser sin svaghet utan att utnyttja den












Tolerans
är att gilla läget och alltid utgå från en självgranskning om du inte råkar gilla läget








Utanförskap
är en god sak om den går att kliva ur

















Värme
är energi som flödar och blir över för den som råkar finnas i närheten, ett plötsligt leende från en okänd, eller ett tajmat ord
















Ymnighet
är som våren, sommaren och höstregnet. Likt kärleken det som aldrig tycks ta slut, hur mycket du än slösar












Ålderdom
trösten i att inse att ungdomen är en övergående fas och att du snart slipper fler dumheter








Ärlighet
att veta att listor är att-göra-saker och därför röjer en personlig brist











Ödmjukhet
är att veta att vi ska alla dö en dag.










söndag 7 februari 2016

Äventyr

Fågelmöte, 1951

inget smakar bättre än kaffe och ostmacka efter att ha gått vilse. Idag sken solen och jag visste genast vilken tur jag skulle ta. Det går rykten om att man, via en liten stig bakom senaste kalhygget, kan ta sig runt de västra skogsmarkerna och med hjälp av skogsstigarna så småningom hamna i Wessmatorp/Kolleberga, en lagom söndagsrunda på ca 2 mil. Eftersom solen sken så kunde jag ta den till hjälp för att navigera och så snart frukosten var klar gav jag mig av, glad i hågen och inställd på att gå långt. Det är kul att utmana sig själv på begränsade äventyr, särkilt om man ger sig av på egen hand och slipper ta med gnäll och skam i bagaget. Jag tycker om att gå vilse ensam, det gör jag alldeles för sällan nuförtiden och med tanke på att jag nu kommer att få några egna helger så ska jag utnyttja dem efter eget huvud. Bara jag och mitt huvud, det blir bra detta.

Det blev en bra runda med både återvändsgränd och samtal med en äldre stavgångare jag mötte på vägen, jösses vilken fart den gubben hade! snart kände jag igen omgivningarna och nu sitter jag hemma och sörplar kaffe framför brasan ihop med katterna igen. Jag har slagit upp utställningskatalogen från CO Hulténs utställning i Skovhuset där jag var igår och tänkte smälta intrycken i lugn och ro innan tösen och hennes fader kommer tillbaka från deras äventyr i de Dalsländska skogarna.


Sanningens metamorfos, 1947

Hultén är en av de bästa konstnärerna vi har sett i Sverige, dock har han aldrig fått den uppmärksamhet han förtjänar, anser jag. Som autodidakt skåning och ständigt på jakt efter nya uttryck har han kanske varit svår att få grepp om. Till skillnad från Max Walter Svanberg som fastnade i 1948 gick CO Hultén däremot sin egen väg och utvecklade en känsla snarare än en stil. I Hulténs konst röjs en sällsam välvilja, egensinnighet och frihet, han tycktes ständigt utmana konformitet och använde slumpen och drömmarna i bildvärlden utan att frysa fast i en viss genre. Jag känner igen mig i viljan att börja om, och ständigt vara vaksam och ifrågasättande, inte minst i frågan om det egna jaget. Och utan att få storhetsvansinne som Picasso, låter Hultén kärleken till de nära och kära vara närvarande, utan att exploatera dem. Han är aldrig slirig eller snuskig. Många bilder är oerhört sexuella till sin karaktär, läckert slingrande blanka, runda och svävande tar gestalter plats och förvandlas, transformeras och blommar ut. Hans färger äger en sällsam kraft och i lager på lager går det se hur arbetet fortskridit, hur han har kämpat med uttryck, koreografi och känsla. Inte sällan till papprets bristningsgräns. För hans måleri är en livskamp, ett krig som försvarar rätten till skönhet och innerlighet, även på platser där du minst förväntar dig det.

Utställningen på Skovhuset lägger fokus på hans gästspel inom CoBrA-gruppen och kommer snart att flytta till Museum Jorn i Silkeborg, och måhända permanentas en del som donationer av sonen Ib som ännu äger en stor andel av faderns verk efter bortgången för exakt ett år sedan. En får sannerligen hoppas.

CO Hultén var även samlare av afrikanskt konsthantverk och flera föremål ur hans berömda samling finns nu utställda här. M, som är en av Sveriges störste kännare, guidade mig runt och berättade; "detta är dessvärre en kopia", "denna är minsann riktig" "se här, patinan, doften, mikroreporna, känslan"... och jag berättade i gengäld om Hulténs nydanande grafiska uppfinningar, hans handlag, färgintensiteten och att det går att förälska sig genom att titta på handlag, utstrålning, färgval... i verken hos en egensinnig person som tänker själv och som har modet att stå upp för sina val röjs allt annat än en blöt fläck.

En tromb av imaginationer, 1951

lördag 6 februari 2016

inga krusiduller

SORGEN & GLÄDJEN DE VANDRA TILLSAMMAN

I helvete de gör det.
Sorgen springer före
& drar glädjen strypt i snöre

Bodil Malmsten - Döden 1986



fredag 5 februari 2016

Bisque de homard

kärlek växer utan smärta

Det finns liknelser som får de mest komplicerade sammanhang att verka solklara. Tag den om hur hummern växer som exempel. Utan känslan av obehag skulle hummern aldrig dra sig undan i perioder för att byta sitt trånga skal, inte heller skulle en människa i nöd vilja ändra livsstil om hon inte kände ångest, utan istället tog till doktors ordination av bedövningsmedel...  Att känna oro och ångest fungerar alltså som en slags trampolin, kroppen är en fantastisk kommunikatör och det gäller att lära sig det egna språket och att ha tålamod.

Minnet av veckan som gick består mest av jobbiga samtal, varav ett som har väntat i nästan 1,5 år på incitament och att kunna formuleras. Men nu är det gjort, inga stora åtbörder, ingen egentlig lösning, bara en känsla av att något jobbigt är över och det är gott nog. Komplikationerna på arbetsplatsen löstes, utöver samtalet, av gulliga och kloka kollegor, och jag har åter fått lust att samla på mig kunskaper och ta upp yrket som värderingsman, på allvar. Efter tiden på Bukowskis hade jag beslutat mig för att lämna karriären bakom mig, nu har jag tänkt om och idag har jag städat på mitt bibliotek. Efter tre års dammig dvala står nu mina fantastiska faktaböcker i kategorier och redo att användas igen, ytterligare böcker är beställda och en har redan kommit. Jag planerar att bredda kunskapsbanken i ett ämne som jag tror jag kommer att få nytta av framöver och pluggar litet försiktigt, försöker att ta saker och ting i tur och ordning, kanske ett eller annat fastnar i min stackars trötta hjärna, vem vet? Det vore synd att lägga mig i malpåse, redan.

En gång var jag faktiskt riktigt bra på det jag gjorde men eftersom jag aldrig insåg det, inte förrän gamla kollegor började se mig som en rival och det var försent, så vek jag undan och godtog orättvisorna och hierarkin. Igår fick jag förklarat för mig något som jag borde ha insett för längesedan, och jag ska vara noga med att värna mitt egenvärde i fortsättningen. Att vara snäll är en god sak, men att bli utnyttjad blir bara självdestruktivt i längden. Jag är bra på det jag gör och vill både se tillbaka och framåt med glädje.

Att göra karriär betyder inte nödvändigtvis en framgångssaga med stora inkomster utan kan även innebära möjlighet att utvecklas och att ständigt bli bättre. Utveckling är för mig en mental sak. Utan passion fungerar jag inte, det står idag klarare än någonsin. Jag tackar min lyckliga stjärna för att det finns personer som ser min potential bakom den där kantiga stressfasaden jag själv tycker att jag har. Det är inte lätt att jämföra sig själv med den person man har varit och därför är det en enorm styrkeboost att höra att man är en favoritkollega och att man gör arbetet roligare (det har sannerligen behövts).

Nu har jag, likt den där hummern, snart krupit fram från under stenen och snart har även skalet stelnat. Det är lugnt och skönt hemma, jag har barnfri helg och på lördag åker M och jag på en liten resa och tittar på favoritkonst och favoritkonsthantverk. Gott så!


Jonathan Wilson - Slide By