söndag 31 januari 2016

Mitzi



Det här är lilla Mitzi, 5 år. 1915 kommer hon som ensamkommande flyktingbarn från ett krigshärjat Wien och tas om hand av en familj i Örkelljunga, där hon skulle stanna under resten av sitt liv, gifta sig och skaffa fyra barn och tio barnbarn. Hon skulle ha ett brett vänskapsnät och bli aktad för sin duglighet och redlighet för Mitzi varken rökte eller drack, hon gjorde fantastiska festmiddagar och var vida känd för sitt goda handlag, hon kunde sticka, virka, väva och knyppla och höll kafferep med väninnorna under tiden. Mitzi hade pigga, nötbruna ögon bakom tjocka hornbågade glasögon och en hörapparat som tjöt, hon bar alltid stora blommiga förkläden som knäpptes med en knapp i nacken. Mitzi körde gärna bil, långa vägar till vänner eller gjorde hemliga utflykter. Ibland fick hon köra tillbaka för att hämta ett bortglömt körkort, plånbok eller nycklar men sådan nonsens stoppade henne inte. Hennes dröm var att få åka Hurtigruten, den besannades vid hennes 60-årsdag och skänktes av barnen. Fotot som togs på henne, stående vid relingen med en av fjordarna i bakgrunden, stod sedan länge på maken Sunes bokhylla i ålderdomshemmet och senare även på långvården. Mitzi avled i cancer 1977. Knappt fyra månader senare dör hennes yngste son Staffan efter en njurtransplantation och hon slapp således se något av sina egna barn gå före in i evigheten.

lördag 30 januari 2016

Magisk mani



den motvillige kejsaren Wanli

veckan har gått i arbetets tecken och jag har haft riktigt kul, emellanåt nästan magiskt roligt. Min bäste kollega M och jag körde till Köpenhamn och till en av hans kontakter i tisdags, trots chefens sura protester men de hör till en annan historia.

Efter en halvtimmes bilfärd och litet letande efter parkeringsplats landade vi i en magisk värld. Nere i en av stans mest hemliga källarutrymmen fick vi vara först på plan att botanisera bland föremål från världens alla hörn och dynastier, och uppe i den trånga, dammiga, fantastiskt fullproppade butiken diskuterade vi förfalskningar, antika minnen, ursprung, äkthet, material och samlarmanier ihop med andra, hemliga besökare. Utöver samlarna (de har ett utpräglat sjätte sinne, inte olikt blodhundar) avlöste intendenter från glyptoteket och nationalmuseum, den slitne grannhandlaren, författaren och en mycket hemlig inkognitoperson varandra. Den som tror att antikhandeln är som graven ska nog tänka om en smula men det är förstås skillnad på handel och handel.

Inne i Köpenhamn existerar fortfarande två antikhandlare av det gamla slaget, båda ligger bredvid varandra på en gata i finanskvarteren och utgör en sista rest från en värld där samlande och ägande handlar om kunskap och nyfikenhet. Ekonomi verkar sekundärt i den här världen även om den är en nödvändighet. Utan finanser skulle antikhandeln naturligtvis inte existera men antikviteter har en tendens att föra in värme och mening i ägande, något som finanserna saknar. Den här balansen mellan hjärta och hjärna är viktig för en fullödig storstad. Om du visar dig vara rätt person att äga ett föremål kan du få göra det utan att bli skinnad eftersom en antikhandlare av den gamla skolan älskar sina föremål. Här handlar ägande om att förvalta ett arv och du måste vara lika äkta som tingesten du har valt annars blir du hänvisad åt skräp och får betala dyrt. Jag kallar det rättvisa.

Att få se föremål av högsta klass och ha ynnesten att lära känna excentriska människor bakom fasaden av glittrande kristall, skinande silver, slitet trä, läder och keramik är vad jag kallar att ha kejserligt kul. Det finns så mycket genuin kunskap och äkta hängivenhet, så mycket erfarenhet - inte minst människokännedom - hos samlare, åtminstone när det kommer an på riktiga antikviteter och särskilt då av det slag som få ägnar sin blick.

Vissa föremål äger en alldeles speciell själ och dessa föremål väljer dig, inte tvärtom. I mitt fall blev det en liten, skadad opiumvikt från Burma. Plötsligt låg den bara där, den lilla tummade och värdelösa tingesten, bakom andra skadade udda föremål på källarhyllan för avvikande saker utan sammanhang, och jag förstod plötsligt, nästan instinktivt, vad mitt eget samlande måste handla om. Den lilla fågeln av brons knyter ihop hela mitt livs ägande, intressen och kunnande. Det är som om hela mitt liv ryms i min ena hand.
Det var kärlek vid första ögonkastet...


Ellen McIlwaine - Can't Find my Way Home


torsdag 28 januari 2016

something rotten


En asylpolitik som kräver kroppsvisitering av polis är oetisk i ordets rätta benämning, oavsett hur mycket etik vi vill lägga in i debatten. Vari ligger logiken? att kroppsvisitera en människa på flykt och förmoda att en fotflykting flyr av ekonomiska skäl är inget mindre än skrämseltaktik från Danmarks sida. För om man verkligen vill att en människa ska klara sig på egen hand ska man inte plocka bort hennes sista möjlighet att betala brödet ur egen ficka.

Logiken är tydlig, man vill inte hjälpa människor i nöd. När politik har nått en punkt där det inte längre är omöjligt att visa sig cyniskt beräknande och där det även räknas som logiskt att efterlikna tidigare fascistiska regimers taktik, då krävs större förändringar än omval.

Politik handlar om att skydda gränser och gränser är fiktiva. Gränser går att flytta om det skulle behövas... En måste inte vara filosof eller historiker för att begripa att asylpolitik handlar om makt över egendomar och i sista hand om människovärden. Ett sådant spel går jag inte med på som människa, oavsett vad etikexperter som Ann Heberlein anser.


"Makten korrumperar - det är ett mänskligt fenomen som ingalunda är partipolitiskt bundet. En regering, av vilket slag eller vilken färg det vara må, som alltför länge har haft makten borde för sin egen hygiens skull träda tillbaka en tid och tänka efter."
Astrid Lindgren 


ETC; Roya Hakimnia - Jag tänker inte kalla dig rasist Heberlein, bara osolidarisk.  

torsdag 21 januari 2016

Cool

det är vinter. Jag menar vinter på riktigt, sådan där gnistrande iskall vinter när vattnet fryser och veden är så torr att den nästan självantänder. Sådan vinter. Det är kallt överallt utom inomhus, här inne är det glödhett och den lilla värmegenererade fläkten och knäppet från kaminen är det enda som hörs, annars är det alldeles tyst. Knäpptyst.

Tösen ligger och snusar under torpets tjockaste duntäcke, där under kommer hon att vila tills vi väcks av klockan imorgon, men det är ingen vanlig skoldag utan det är dagen då hon ska resa till Dalsland och lära sig åka skidor, pulsa i snö i lika djup skog och träffa vännen som är med i ett band, han som har spelat trummor sedan 12-årsåldern och redan spelat in en skiva. Han som är coolast i världen.

Jag läser artiklar och njuter av att sitta ensam en stund. Det tomma whiskyglaset bredvid lämnar ljuvliga doftminnen och jag tänker på allt som hänt under veckan, tänker litet på saker jag har gjort förr och kanske kommer att göra igen. Det är en sådan där kväll när allt känns meningsfullt, kanske det är månljuset som gör en upplyst. En stor och snart alldeles rund vargmåne, månaden januaris första fullmåne, lyser upp gården och landskapet utanför och allt känns magiskt, skirt, rent och klart, så klart som ett klockspel.

Och jag tänker på miljöarbete och hållbarhet, på klimat och på konst jag ska se och så, plötsligt får jag upp ögonen på en artikel av Birgitta Rubin, kallad "Konst stöttar klimatet" och jag tänker vafan, jag var inte så långt ute och seglade under mina sista kurspoäng, ändå. Min landskapsuppsats granskades av kursaren Måns Hirschfeld och handlade om konstnärer med miljösamvete. Jag testade en invecklad överbryggning mellan romantikern Caspar David Friedrich och konstfilmarna Thomas Nordanstad och Carl Michael von Hausswolff och jag får hålla med om att formatet hade behövt vara större än de 30 sidor vi fick på oss.... Ödelandskap, förstörelse och ruinromantik var temat och om jag inte minns alldeles fel avrundade jag med en musiklänk. Kulturyttringar går sällan ensamma.

Imorgon ska jag plocka fram texten, kanske det går att göra något av den ändå... men först blir det helgfrukost, och när tösen och hennes pappa har gett sig av blir det en liten tur till Lund ihop med en god vän. Kanske texten åker fram på lördag istället. Det blir en bra helg, trots allt.


David Cross & Robert Fripp - Starless Starlight Loops

söndag 17 januari 2016

Hip!





...och så det där med hipster. Hipstern är kanske en av våra mest svårdefinierbara genres idag, mest med tanke på närhetsprincipen, och med tanke på att vi har en kategorisering är genren i det närmaste redan passé. Här har jag något roligt att bita i denna kyliga vintermorgon efter att ha tagit in ved, eldat och ätit helekologisk och nästan helt hemmagjord frukost. I värmande ylleunderställ väljer vi en av Spotifys färdiga playlists, som för att överraska oss, vara litet off limits, testa gränser sådär coolt och utan plan, som bara vi kan.

Indie Brunch. "Gather your friends for the well-cherished ritual that is brunch. If not for the post modern lyrics, then for the endless hibiscus lavender mimosas..." Jag flabbar högt.

Men jag vore en lögnare om jag inte avslöjade att jag var nära att sätta det gröna kinesiska halvfermenterade tidiga höstteet för 700 SEK/hg i halsen, när det plötsligt gick upp för mig att jag skulle kunna skriva en text som Sharon van Ettens "Every Time The Sun Comes Up". Googlade runt litet och snart gick det upp för mig. Jag är, per definition, en förvuxen hipster!

Så, vad är det då att vara en hipster, förutom skogshuggarutseendet och det alternativa levernet. Är det den dubbla och vänligt nedtonade livsstilen? är det tröttheten på kommersialisering, på konsumism, på att passa in i en vitmålad IKEA-livsstil? Vad finns där mer, förutom allt vi kan se, lyssna på och läsa oss till, att greppa om och klanka ner på? Bilden av en hipster är ofta en radikal person förklädd till skogshuggare men bakom det blommiga skägget och en progressiv fasad lyser väldigt traditionella tankar. Lyssna bara på Father John Misty eller Sharon van Etten! vi är inget annat än frön från borgerlighetens snittblommor. Så är det, nu ska jag bearbeta sorgen. Alltid skönt med kategorier som går att avvärja lika lättvindigt.



fredag 15 januari 2016

saudade


Saudade
Almeida Júnior 1899

Om du som kvinna idag inte vill identifiera dig med din omvärld längre, och likt Montaigne behöver tid och utrymme för att tänka igenom saker och ting, ska du då inte kunna göra det? Så började denna morgonens tankebana. Jag slängde ut en fråga på fejan efter att ha läst en artikel om en ny bok med eremitens förtecken. Finns det verkligen inte ett enda litterärt eller konstnärligt exempel på kvinnliga eremiter utöver Pippi Långstrump? och isåfall, varför är det så, och vad händer med vårt kollektiva medvetande om eremiter är så tätt knutna till genus?

Ordet Saudade kommer från portugisiskan och betyder ungefär ett djupt nostalgiskt saknande av en försvunnen person. En direkt synonym saknas i både engelskan och svenskan. Konst föreställande tänkande kvinnor avporträtteras ofta sörjande av en man, åt män. Kvinnan, som står i ett hem (oftast inomhus) lämnar tankar knutna till det materiella som människor, egendomar, platser, vilket synliggörs med hjälp av lämpliga attribut såsom ett brev. Hennes känsloliv går att förutse och tolka, fönstret till hennes själ står vidöppet. De ensamma funderingarna  är tillfälliga, snart återgår hon till de vardagliga sysslorna och så skingras de melankoliska tankarna.

På rad efter rad i diktverk och essäer beskrivs eremiten som en mystisk introvert, kunskapstörstande och intellektuell själ, i bild gestaltad av en skäggig äldre man. Textbeskrivningen av en eremit går att överföra på mig som kvinna, och jag kan känna igen mig om jag ändrar på namn och genus, men i bildkonsten och filmer som Tarkowskis "Stalker" däremot är den vinkeln utesluten. Bilder fryser fast företeelser och min möjlighet att påverka en förutfattad mening är minimal.
Bilder är starka påverkare, det är inget nytt. Idag tittas på mer bilder än någonsin, vi lever mitt i en visuell kultur som kanske håller på att tränga undan texten på ett sätt som vi inte har sett sedan den traditionella innebörden av ordet kultur myntades. Kultur hänger tätt ihop med kommunikation och förståelse... och mina funderingar vandrar.





Johannes Vermeer, 1657

Den traditionella bilden av en introvert man är av ett helt annat slag än av en kvinna. Genom tider har män gestaltat sig själv som tänkande och grubblande varelser. Bilderna har påverkat oss djupt, kulturellt och personligt. Immateriella och filosofiska diskussioner kring politik och ekonomi, förvaltning och maktstrukturer, alla dessa abstrakta funderingar fnular män på under skenet av flitens lilla lampa. Kvinnor? de syr, stickar, skriver brev eller dricker te. Stora muggar ska det vara, i ett vitmålat rum. Förutsägbart och hanterbart. Naturligt. En kvinna som tänker för mycket är antingen häxa, hysterika eller nucka. Hon är i alla fall ond och onaturlig. Ja, det är bara att välja.

Salomon Konnink, 1643

Bilder indoktrinerar oss alltså, även idag, på ett sätt som texter inte kan göra på samma vis längre. Det är svårt att kontra och bygga en diskussion utifrån en bild om du inte har verktyg eller är van vid att tolka dem. Och inte ens en van person lyckas fullständigt, eftersom bildtekniken kan sätta käppar i hjulet. Bilder manipuleras Ändå är bilder - och främst rörliga sådana - aktiva verktyg i den propagandaapparat som vi välvilligt omger oss med, och betalar för. Public Service. Film. Reklam. För att kunna värja oss från påverkan krävs ytterligare en aspekt: vårt intellektuella kunnande. Bilder bär på många betydelser och risken att bli utmanövrerad eller feltolkad är därför överhängande om du saknar sammanhang eller bakgrund. En sökning på Google bilder är en utmärkt start, men räcker inte alltid till, eftersom bilder arbetar på ett underförstått plan och med flera bottnar. I Kina t.ex. utvecklades ett logografiskt skriftspråk som kunde förstås på olika sätt, beroende på din bildning, så beroende på din kulturella, sociala eller sexuella läggning läser du texten på olika vis. Det är styrkan och svagheten med bilder...

Nej, nu ska jag ut i snön och hugga ved. Kanske jag tar en kopp te och försjunker i en ny bok, om jag hinner innan tösen kommer hem vill säga. Men nu är det ändå fredag.




Tony Joe White - Willie and Laura Mae Jones


tisdag 12 januari 2016

Requiem

Tuija Lindström och tystnaden

det är så mycket ord som sprids på nätet. Så högljutt allt är. Ras, kön, övergrepp, Bowie, självmordbombare, barn som sticker ihjäl varandra på skolan. Det är som om alla tävlar om att vara först, känna mest, säga rättast och tänka vassast.

När ska vi sluta skrika? 

Bowies rekviem är uppenbar för den som verkligen lyssnar. 
Kvinnors övergrepp behöver ingen uttolkare i form av en manlig expert, de borde tala för sig själv. 
Barn med knivar är ett panikskrik på hjälp.
Kommunikologi? jamenvisst...

Finns det ingen som lyssnar längre? 







måndag 11 januari 2016

*

“The trousers may change, but the actual words and subjects I’ve always chosen to write with are things to do with isolation, abandonment, fear and anxiety all of the high points of one’s life.”


Farewell Starman

Blackstar 

söndag 10 januari 2016

Rana sylvatica


det är ändå för väl att en inte är en groda i Alaska. Eller vore det kanske en idé att somna in och vakna lagom till våren igen? 

"During the cold winters, the Alaskan Wood Frog becomes a frog-shaped block of ice. It stops breathing, and its heart stops beating.When Spring arrives, the frog thaws and returns to normal, going along its merry way. "

lördag 9 januari 2016

Sepofan


vi går på promenader, inte lika vansinneslänga längre men livsnödvändiga. Veckan har varit omtumlande, milt uttryckt. Jag har åter fått uppleva både bakslag och framsteg men med små steg i taget, droppvis urholkas problemen så sakta. Vet dock inte varför jag alltid tror att jag måste lösa dem på egen hand, det blir lätt fel när man inte har någon att bolla bekymmer med. Senast höll det på att gå riktigt åt pipsvängen och jag sover väldigt illa igen, vaknar med ett ryck av en tanke jag inte kan skaka av mig och har svårt att somna om, så en ny tanke. Olika infallsvinklar, den ena lösningen knasigare än den andra. En natt planerades den slutliga lösningen på alla problem... Det blir inte särskilt kreativa idéer om dagarna efter ett antal sådana nätter, som du nog förstår.

På arbetet har jag fått en ny kollega. Kemin kunde vara bättre. Jag, som alltid har försökt att undvika skrävlare och vinnarskallar, delar nu rum med en f.d. säljare i tobaksbranschen som anser att bildning och konst är olönsam dekoration. Jag måste nu stå ut med högljudda samtal i telefon, jätteroliga anekdoter, två prydliga rosettklänningar i guldram på skrivbordet, ryggdunk, yviga teatrala gester, och uttryck som ska få oss att förstå att han under skalet egentligen är en alldeles vanlig människa: Han har faktiskt vuxit upp på Listerlandet men bara glömt bort dialekten efter tjugo år i Malmö. Hela armadan av manliga affärsklichéer passerade revy under samma dag, och som lök på laxen har Chefen på den nye kollegans inrådan infört ett personligt bonussystem. Ta en kaka till.

Det har snöat litet, det är bra. Med ljuset kommer energi, ljus alstrar glädje och god sömn och tillsammans med tryptofanrik föda ska en orka sig igenom ytterligare en vinter. Tron försätter som bekant berg. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som nu. Finns det piller mot sådant?

13 missuppfattningar om bildning (Thomas Steinfeld)

måndag 4 januari 2016

2016


det är nu andra dagen med sol och tankarna börjar klarna. Energin från solljuset skapar en korridor mellan hjärnan och hjärtat och det är den känslan jag vill fånga i flykten.

Läser och påminns om mina innersta värderingar. I en artikel som en lärd vän på fejan har lagt ut inatt kan jag återknyta till sådant som jag tycks ha glömt bort, momentant. Artikeln handlar om japanska ord som saknar motsvarighet i den engelska kultursfären och min böjning för Umberto Ecos semiotik får åter vind i seglen. Minns ett seminarium i Lund, jag tror det var 1986 eller -87. En professor från dåvarande Östberlin talade om ordens makt att påverka, och min följdfråga till honom handlade om tystnadens makt. När orden saknas, för ett begrepp eller känsla, hur vi då påverkas i en omedveten riktning. Det blev ett bra seminarium, många av oss och däribland jag själv, lämnade salen i en revolutionär övertygelse om behovet av filosofi på bredden. Det var nog i det ögonblicket jag beslutade mig för att förbli tänkare.

Ord är så mycket mer än bokstäver. Ord innesluter en hel föreställningsvärld. Det är just därför som intellektuella har utsatts för pogromer, slakt och förnedran. Kadrar av ordvrängare och destillatörer krympte det östtyska ordförrådet, med resultatet att en hel generation exiltyskar plötsligt började dammsuga kulturella föremål efter meningen med livet. Saknas behållaren flyter innehållet ut, det färgar av sig på underlaget i uttunnad form men försvinner aldrig helt. Minnet består, i böcker, poesi, musik finns kunskapen bevarad. Och även om gränserna bevakas med vapen och taggtråd så kommer sanningen alltid att segra till slut.
Människan vill ha frihet. Hon behöver skönhet.

I det japanska vokabuläret finns uttryck som ger kraft att leva.
Låt mig få ge dig ett par exempel som skulle kunna ge livet en större mening om vi bara kunde sätta en nål på känslan.


いただきます
Itadakimasu är ett ord som yttras före en måltid. Genom att uttala ordet ger du måltiden, den som har tillagat den, och råvaran tillbörlig respekt. Jag ser maten, den är min, och jag ska nu inta detta. Tiden det tar att yttra räcker för att omgivningen ska se att du har respekterat och sett handlingen, och för dig själv att skänka den en tanke.


おつかれさま
Otsukaresama sägs till en vän för att visa att du noterat att hen arbetar. Du är trött. Mellan bokstäverna gömmer sig en betydelse som säger så mycket mer än ordet i sig, nämligen att du vet att ansträngningen gynnar andra och att du ger personen kraft och energi genom bekräftelse. Erkännande och inkännande. På samma vis som en katt som stryker sig mot ditt ben.


木漏れ日
Komorebi är en skildring som förmedlar det ögonblick då solen silar genom trädgrenarna. I en kultur som ger ord åt en vacker bild ryms tankar kring ideal, tid, skönhet och inre frid. Ord förstärker och försäkrar. Estetik är inte enbart en kantiansk, intellektuell kategorisering av omvärlden, utan även en vardaglig reflektion och tillgänglig för alla. En demokratisk rätt att älska det vackra.


木枯らし
Kogarashi ger uttryck för den första kyliga vinden som förebådar vintern. I uttrycket vilar tanken på att detta är allmängiltigt. Smärtan delas av alla och därigenom kan något trist och kallt transformeras till en skön upplevelse. I smärtan som vi alla känner gömmer sig trösten. Du är inte ensam.


物の哀れ
Mononoaware handlar om sorgen i att ting förgås. Idiomet återfinns även i den europeiska förmoderna medvetandet, dock mest i form av bilder som konsumerades av ett exklusivt civilstånd som hade råd att omge sig med konst. Memento mori handlar dock mer om skuld och skam än förlåtelse, och knyts därför till ekonomi istället för psykologi. I den japanska varianten handlar ordet om att se det sköna i förfallet, ge pathos för åldrandet som process och se det som både möjlighet och oundviklighet. Vi skall alla den vägen vandra.


森林浴
Shinrinyoku skildrar behovet av enskildhet. Ordagrant innebär ordet skogsbad, och meningen beskriver en handling där du går ut i skogen och omsluts av dess läkande tystnad och naturliga kraft. I den europeiska, romantiska litteraturen och konsten återfinns detta, dock med en kristen moral som saknas i den japanska meningen. Gå ut och andas, och du ska se att dina bekymmer snart kommer att skingras. För i den stora enheten råder andra lagar och du märker snart att dina tankar bara begränsas av dig själv.


幽玄
Yuugen innebär insikten om att det finns större sammanhang än de du råder över. I ett större perspektiv än ditt mänskliga ryms förlåtelse, förståelse och försoning. Mystik behövs för att vi ska förstå hur vi reagerar på omvärlden. Känslan av att omslutas av något större än vår emotionella och intellektuella kapacitet går inte att innesluta, ringa in eller beskriva. Känslan är störst. Yuugen liknar i mycket Sören Kirkegaards tidiga författarskap som handlar om trons profana möjlighet och den Enskilde. I öppenheten för det okända ligger den yttersta trösten och drivkraften.


しょうがない
Shoganai skulle kunna omskrivas till att bättre fly än illa fäkta. Om omständigheterna inte går att råda över, låt dem bero. Att acceptera ett nederlag och lägga ner en garde kan ge dig större vinst än det motsatta. Låt saker vara, gå vidare och släpp en oförrätt. Genom att tillåta sig att släppa taget ges möjlighet att läka och se saker ur ett vidare perspektiv. Den stora bilden syns aldrig på nära håll.


金継ぎ/金繕い
Kintsuki/kintsukoroi handlar om estetiska värden som går utanför direkt planering. Genom att acceptera och gå vidare ges möjlighet att se nya värden. Vi lär oss mer av misstag än av det vi gärna vill kalla framsteg. Fysiskt yttrar sig uttrycket genom att med guld och silver laga gamla älskade, trasiga föremål. I akten att ta hand om det skadade och ge handlingen tid och energi, kapslas både omtanke, skicklighet och förlåtelse in. Skönheten ligger i handlingen, synliggjord av tid och energi.


わびさび
Wabi-sabi beskriver en tradition som åter handlar om att kapitulera för det oundvikliga. Genom att lägga fokus på det naturliga förfallet istället för att bekämpa det, kommer vi både lära oss att se skönhet, vad utveckling verkligen innebär och att insikt behöver mognad. Många europeiska konstnärer och filmare har anammat innebörden, dock har den inte lyckats slå rot på bred front. Avsaknaden av ord gör att tanken fastnar och fryser. Det finns så mycket att säga om Wabi-sabi, särskilt i sammanhang som reklam och samhällsansvar men jag lämnar det därhän.


2016 är året där insikt, självförlåtelse och fokus på det oundvikliga ska få råda. Jag rår ensam inte över allt som sker men vet att mina tankar för mig i den riktning jag tillåter dem att gå. Mystik och skönhet är mina ledord och jag ska läsa mer, älska försiktigt och låta mossan gro.