onsdag 19 december 2012

friska vindar


Jag prioriterar människor som betyder något i livet. Allt man gör är en slags investering i framtiden, det som har varit har varit och går inte att få ogjort, det är bara att se framåt.

Mormor insåg det med, att livet är en väg och det som kommer är det ingen som vet något om. Hennes filosofi kommer av insikten efter två världskrig och summan är att människor i livet är det som räknas. Hon ångrade kanske sitt livsval, att följa morfar, men så var det att vara kvinna under femtiotalet. Morfar bedrog henne och hon straffade honom genom att inte finnas till annat än som bilden av en kvinna och god mor, något hon fulländade till perfektion. Jag kunde tycka att det var ett falskspel och vi diskuterade ofta saker som diplomati och god ton... jag var ett åttiotalsbarn och hon från en annan värld. Men vi älskade att diskutera och vi hyste mycket stor respekt för varandra. Vi har skrattat mycket, hon och jag.

 Begravnigsplatsen i Tyskland, där hennes namn står ristat i sten bredvid morfars är tom. Mormor vilar i Nordsjön, hos sin älskade Heinz, mannen hon skulle gifta sig med och som hon hade träffat efter några år i tron att hon var änka. Morfar hade förklarats stupad i kriget men kom tillbaka från Sibirien, efter fem år som krigsfånge. Den berättelsen kan jag ta en annan gång... Mormor ville vila nära dem hon älskade och dessutom inte vara till problem, hon förstod att  platsen i Düsseldorf inte skulle bli så välbesökt... idag tänker jag på mormor varje gång jag ser havet och ler. Jag har så roliga minnen från henne, in i det sista och måste skratta åt det dråpliga i själva begravningsceremonin. När mamma och jag skulle sprida stoftet ute på internationellt vatten utanför Ystad vände plötsligt vinden. Jag andades då in litet av min egen lilla mormor och fick på så vis med mig henne tillbaka på land. Hon hade skrattat högt åt saken, vi hade likadan humor, mormor och jag. 

torsdag 6 december 2012

galet


Galenskap gör mig glad. Så tänkte jag börja dagens lilla text. Den handlar om småsaker i vardagen, om plötsliga infall och om modet att våga göra bort sig, att veta vad som är fel och ändå genomföra det mot allt som anses vettigt och förnuftigt. Detta handlar om att vilja och drömma, om att älska och vara en passionerat hängiven nörd, om att kunna vända sig om och se tillbaka på det som varit och tycka att det gick väl rätt bra detta, trots att andra skulle tycka att det mest liknar ostrukturerat kaos. Det handlar om rätten att få vara människa och att älska det, att vara glad att man föddes i ett land som tillåter fria tankar utan att riskera repressalier och att inse att man är en på miljonen.

 Jag avger aldrig nyårslöften, jag är rädd för dem. Men en sak vet jag, jag är på rätt väg - oavsett hur de gångna veckorna, månaderna, åren har sett ut. Jag älskar livet.

Damnation – Back to the River

lördag 24 november 2012

Air


 jag hamnar ofta i melankoli och dystopiska tankar och vet att det handlar om mitt eget fria val. Jag väljer ju själv att tänka på en sak och att tänka bort en annan men att dra den kända filten tätt om sig kan kännas tryggt, man känner igen känslan. Det räcker ibland.

Just nu drunknar jag i Bach. Han kunde det där med att se bortom det fysiska. På hans tid var andlighet en självklar orsak till skapandet, liksom tanken att vi var satta på denna planet för att förädla och skapa gudomliga ting. På Bachs tid var skapandet inget självändamål och jag vill hävda att under tider av djup tro och andlig visshet, som under barocken, kunde de vackraste föremål skapas som besitter själslighet, dimensioner bortom den världsliga och som vill berätta historier bortom det banala, mänskliga, köttsliga. Till sin hjälp har människan köttet som måttstock, det kommer vi aldrig ifrån. Se bara på proportionerna hos tidens konst och arkitektur, de svullna formerna i en fasad som sträcker sig ut och emot dig, tar plats och griper an, smeker och lockar. Det är som om luften omkring oss skall ges form, som om det man vill visa är det som vi alla vet men inte kan klä i ord. Musik är en utmärkt väg till insikt eftersom dess begränsningar inte är fysiska, den smyger sig på och ger oss ett ljuvligt dunbolster att vila under.

Jag hade kunnat utveckla tankarna kring människan som skapelsens krona, kunnat skriva om koloniala aspekter och naturresursfördelningar i skuggan av den nya vetenskapen och religionen som maktmedel men valde att stanna här idag. Existensen är ett mysterium, den mänskliga dimensionen tillräckligt svår att förstå, så det räcker. Bachs musik visar mig som är tvivlande att mänsklig skönhet existerar.

Bach, Johann Sebastian – J.S. Bach: Suite No.3 in D, BWV 1068 - 2. Air

Glenn Gould – Goldberg Variations, BWV 988: Aria - 1981 Version

http://youtu.be/hCRsuizHCmo


onsdag 21 november 2012

existentialism

"To really understand something is to be liberated from it"

Wayne Gibbins



tisdag 20 november 2012

Mitt liv som hund

man måste alltid jämföra. Det har nog varit min slogan redan innan filmen kom ut 1985. Det är mitt liv, ändå inte. Att känna smärtan som vuxen över att veta att man som barn inte fick lov att sörja, vara ledsen. Det fanns ju alltid andra som det var mer synd om.

Min goda granne i Stockholm, T som blev av med sin älskade i cancer en jul efter bara ett år som lyckligt gift, som i sitt liv i skuggan av sin älskade förlorade synen på vänster öga i glaukom och fick kraftigt förhöjda levervärden och som arbetade på BUP med sexuellt traumatiserade barn sade ofta till mig;

- Du, det går inte att jämföra smärtor, för när de inträffar är det det värsta som har hänt och då är det viktigt att få förståelse för känslan, att ha någon att prata med och att aldrig ringakta sig själv för att man är nere. För om man ringaktar sig själv, hur skall man någonsin kunna förstå sin nästa?

Saknar dig, granne


måndag 19 november 2012

Samsara



det händer för mycket nu. Hugger ved och försöker skingra tankarna. En kär person är försvunnen och alla letar. Alla letar och jag hugger ved.

 När tiden går och tankarna klarnar inser man självklarheter. Var snälla mot varandra, varje ord kan vara ditt sista.

fredag 9 november 2012

Cut The World



“There is some kind of a sweet innocence in being human- in not having to be just happy or just sad- in the nature of being able to be both broken and whole, at the same time.”

C. JoyBell C.

torsdag 1 november 2012

akut

vänner kommer och går, minnen från såväl nära som ytliga bekantskaper gör så ont eftersom de berättar om din egen bräcklighet. Min och din tillfälliga plats i livet. Vår korta tid, den vi har och den vi måste förvalta för att kunna skänka nästa generation en grund att vila på.

Relationer är svåra. Alla relationer är svåra om vi vill göra dem till det och ju djupare vi involverar oss i en relation dess svårare känns det när de ebbar ut och tar en ny vändning.
Vår utmätta tid.
Ibland finns det inget att förstå, ibland måste man bara ta till skalpellen och på avstånd se på hur det sedan läker. Energi måste tillsättas för att en förändring skall ske, det är en given regel... och när allt damm har lagt sig ser lagen om entropi till att allt mjuknar och suddas ut.
Med tiden.

Med omsorgsfull vård och insatser på förhoppningsvis rätt platser ser livet ut som ett sjukhus. Från akutintag till uppvaknande. Däremellan kan det bli kopiöst kladdigt.


onsdag 31 oktober 2012

solitude is bliss

Tame Impala – Solitude Is Bliss

en vän har gått bort. I tystnad har han lämnat oss kvar här.
Hur ska man kunna förstå annat än att ensamhet är skit

Dax Riggs – Say Goodnight To The World




torsdag 25 oktober 2012

kretslopp

jag hugger ved och blir av med frustrationen över att elden inte tar sig i den förbenade vedspisen. Kärlek gränsar ju som bekant till hat. När jag står där ute i skogen och får blåmärken på knäna, knogarna, smalbenen, då skriker jag högt de fula ord jag fick svälja när jag var ung och väluppfostrad. Nu kommer allt upp och kokar liksom över och det känns så skönt att få vara arg och oförskämd och bråkig och förbannad och bara få lov att vara det utan att någon hör mig eller frågar. När det kommer ur djupet, från tårna, ger jag igen för att jag inte tillåtit mig att säga fula ord förut. Jag tycker faktiskt om att få vara grov och ful och smutsig emellanåt. Jag gillar den friheten. Också.

Jag är en dubbel persona, har en hel del knäppa saker i bagaget som jag varit noga med att stuva undan eftersom det inte anstår en god människa att göra vissa saker. Stjäla t.ex.
Här kommer en liten anekdot om min mormor som var världens bästa människa. Hon var verkligen det! Mormor tog alltid hand om de utsatta, hjälpte dem genom att utnyttja sin egen position under krigen som tjänstemannadotter och senare som restaurangägarinna. Mormor Omi's liv kommer jag att behandla i min släktkrönika en dag, hon hade så mycket mänsklighet i sig som vore synd om det inte fick bli berättat och delgivet. Alla dessa människor som har levt liv har ju massor att berätta, och Omi var dessutom en ytterst god berättare. När hon hade tid. Omi tillhörde generation duktig och jag tror att hon genom att aldrig problematisera eller dekonstruera sin position inte såg sig som ett offer. Hon var, hon visste, hon ville och gjorde det hon visste var rätt, och ibland även det hon visste var helt fel. Det är här jag kommer in på kaffeveden i morse. Nu börjar anekdoten.

Min mormor var kleptoman.
Eller rättare sagt, hon hade en tendens till kleptomani. Så, det låter mycket snyggare.
Hon och jag brukade promenera till ett hotell som låg vid stranden, ca en mil från vår sommarvilla och sätta oss i den lyxiga beachbaren, simma i poolen och äta honungsmelon bland jetsetgästerna. Min mormor tyckte det var roligt att kvasifrottera sig med kändisar som Beckenbauer och Rod Stewart och som minne tog hon därför alltid med sig en kaffesked med hotellets fina emblem därifrån. Skedarna gömdes senare omsorgsfullt, så att inte morfar skulle få se dem, vilket var rätt onödigt egentligen. Morfar Opi var nämligen väldigt skumögd och hade säkert inte kunnat se det lilla emblemet ändå. Det fungerade som ett litet spänningsspel dem emellan, som om Omi behövde det lilla andrummet, att kunna vara en ful flicka ibland. Samma sak berättades för mig om morfars föräldrar, Ur-Oma und Ur-Opa som levde ett långt kärleksfullt liv ihop men ändå var noga med att upprätthålla små privata sfärer, sina små hemliga rum. Min egen mormor lärde mig på så vis att man inte alltid måste vara perfekt men att man måste välja sina attacker med omsorg. Man kan i min värld få bli ursinnig mot en vedklabb eller stjäla fallen smalbjörk hos grannbonden med fäladerna och de stora skogarna och låta den bli värmande ved istället för att låta den murkna i tystnad... för det har jag gjort. Jag är en ful flicka och gillar det.

tisdag 23 oktober 2012

Curriculum Vitae

Jag tittade, liksom de flesta igår, på sista delen av Torka Aldrig Tårar Utan Handskar och återgick kring tanken på att göra ett litet annorlunda CV. Är det verkligen rätt att gräva fram sorgen, är det rätt att vara ledsen och tro att det skulle ge större tröst åt en nästa än en glad och sorgefri varelse, ett litet barn? Kan empati vara en medfödd förmåga?
Det vet jag inte. Jag vet inget.

http://youtu.be/oNsFVoLzNsc

söndag 21 oktober 2012

caritas

varför ångra saker som hänt i livet när allt hänger ihop med den person man är och är på väg att bli. Allt räknas in. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och säga att jag vet vad du menar, jag har varit där. I livets skräphög och i minnenas bakgator går det ofta att finna precis det man behöver, bara man letar.


Caravaggios Caritas Romana ur bildsviten Misericordia

lördag 20 oktober 2012

det minsta är gott nog

idag hade jag inte planerat något alls utan tänkte ta dagen vind för våg och utgå från T och om hon skulle vara scout eller inte. Det blev hajk och jag fick mig en fridag. Åkte till mamma oanmäld och hon blev jätteglad. Vi tog en runda runt Åsljungasjön och sedan ville brorsan ut och plocka svamp med lilla Livet så vi möttes upp vid Lärkesholmssjön och mamma visade finaste kantarellstället. Jag har aldrig sett så mycket kantareller och jag som brukar kalla mig kass på att hitta svamp... Efter en ärtsoppa i mammas kök och dusch i världens bästa vatten åkte jag hem och nu sitter jag här med en sprakande brasa och två nöjda katter. Jag funderar på att ta mig en whisky och se fortsättningen på Torka aldrig tårar på SVT play men jag får se, det fanns en del roliga meddelanden att besvara, kanske jag avslutar dagen med en bok istället.

Härligt med en dag utan planeringar, utan brasor, utan matlagning, utan måsten. Så härligt.

torsdag 18 oktober 2012

det är de små, små detaljerna som gör'et!


idag sken solen, det var torrt och lagom vind för en utedag så jag har ägnat dagen åt allt sådant som har fått ligga efter när jag har varit sjuk. Tvätt, tork av tvätt, såga björken i bitar, klippa gräset, slippa elda. Jag gillar faktiskt att elda i min spis. Det ger mig en sådan enorm tillfredsställelse att känna att det inte kostar mig en spänn i elavgifter och att jag samtidigt får den goaste värmen i stugan. Sen luktar det ju så förbaskat gott med, både ute och inne, av björkveden. Jag har köpt ved av närmaste bonnen och eftersom jag bor i beechdistrict kan jag skryta med att jag har fått en mängd finfin bokved med på köpet. Det finns dock nackdelar med allt, den enda nackdelen jag kan komma på är dock att bokved är jäkligt svårt att klyva. Jag lär mig men det är hårt!

 Livet på landet har hittills varit bättre än jag hade kunnat drömma om. Alla mina farhågor om i vilken grad jag skulle klara av saker själv och hur tösen skulle gilla skolan och livet här har faktiskt varit förgäves. Vi trivs båda som fiskar i vattnet och såhär i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde detta för längesedan. Fast å andra sidan hade jag inte haft ett eget hem att skryta med, men jag hade kunnat trivas gott i ett kollektiv med, det vet jag.

 Jag har gjort ett livsval. Flytten hit har varit en överlevnadsstrategi som var nödvändig för mig för att kunna andas igen och samla energi. Jag känner mig starkare idag än på mycket länge och T märker hur glad jag är, det säger hon ofta och jag påpekar för henne hur duktig hon är som kan ta de konflikter som ibland uppstår i skolan. Det var ett par incidenter i början men hon löste det eftersom hon vet sina rättigheter, hon känner till sina egna gränser och värnar om dem. Hon har integritet. Min tjej är en stark och självsäker flicka och jag är så stolt över henne, stolt över att jag har lyckats fostra en människa som vågar bryta mönster, se vänner där andra ser barriärer, kunna stå för sina intressen och vet och gillar att vara en individ bland andra individer. Hon ser nämligen människor, bekräftar dem som sådana och har på det viset på kort tid lyckats bli vän med alla i klassen på fyrtio elever! Hon har dessutom lyckats kila in en bräsch i klassen som tidigare varit väldigt könsuppdelad och betraktas av alla som modig, snäll och klok. Jag vet hur illa skryt luktar men jag är världens stoltaste mamma och lyckligaste kvinna idag. (det senare med modifikation, mycket vill ha mer...)

lördag 6 oktober 2012

flux


 jag vet att alla människor rannsakar sig själv, att det finns ett stort mått av självintrospektion hos oss alla. Den enda skillnaden är i vilken mån vi yttrar det och om vi orkar göra det. Saken är nog den, att vi inte orkar klargöra saken för den andre eftersom det kräver ett enormt mått av energi och tid att lägga på tankearbetet. Min husgud Bodil Jönsson pratar om ställtider, om hur litet tanketiden värderas, att tiden du behöver för att reflektera och komma på nya idéer ytterst kan verka som ett slötänkande, som bortkastad tid. Den är inte effektiv eller synlig.

Jag ser tanketiden som en kompost. Utan vila och eftertanke orkar vi inte lyfta och sätta nya skott, utan tanketiden orkar vi inte smälta alla dagliga intryck utan guppar runt i ett ytligt stadium av varat och brukar inte allvar nog att ta andra på allvar heller.  Hur gör vi för att omvärlden skall förstå att det vi säger ibland kan vara det motsatta från det vi kan känna bara några minuter senare? Hur gör man för att signalera att man är komplex, att man faktiskt kan förstå den motsatta sidan av en känsla samtidigt som man just yttrat en ståndpunkt, om man inte ger sig tid att reda ut, tänka efter och delge sina tankar?

Jag älskar tankar som växlar, som får mig att växa som individ genom att ge mig influenser och frågor. Motsatser och nyanser, skalor och komplicerade tankegångar som verkar motsägelsefulla triggar min fantasi. Ofta när jag märker att en diskussion blir enahanda och enkelspårig gör min hjärna ett krumsprång. Jag kan betraktas som en bråkstake men i själva verket älskar jag att diskutera, dividera, vända och vrida och söker mönster bland bruset. Det som kan verka trist blir en urskog, det som är intrikat blir en enhetlig summa... mina tankar idag fortsätter på tankarna från förra bloggningen och handlar om viljan att nå konsensus, om en önskan att eliminera hinder genom att se igenom dem och förutspå problem. Jag är inte pessimist, inte överdrivet optimistisk heller utan kanske bara väldigt mån om att ge många perspektiv en chans. Jag vill lära mig om mig själv, min omvärld, ge mina förutfattade meningar en utmaning och visa att det finns många alternativa vägar till insikt.

Det är här som känslan kommer in. Känslan som jag beskrivit vid ett otal tillfällen här på bloggen är ett oklart kapitel hos såväl tänkare som praktiker. Eftersom det är en förmåga som vi inte kan bortse ifrån men inte väg- och mätbar måste vi se oss om efter andra vägar. Alternativa vetenskapliga verktyg provas nu och det ger oss plötsligt insikt om hur begränsade vi varit genom de tidigare paradigmen. Att stagnera är aldrig kul, men allra minst sexigt när vi inser att vi gör det. När ett tidigare häftigt vetenskapligt rön plötsligt verkar otillräckligt och vi märker att de verktyg vi har haft tillhands inte längre kan vässas utan står på randen till självutplåning... då kommer humanisterna in igen. De små bråkstakarna som vill hävda att även tankens kraft är något att räkna med, just eftersom den vägrar att fångas in i ett matematiskt mönster. Panta rhei.


skrivet under påverkan av musik och Bamyl. Egentligen borde man sätta hänglås på tangentbordet vid förkylning

torsdag 4 oktober 2012

entropi


 vänliga ord hör man alldeles för sällan och vänliga människor träffar man på alldeles för sällan... Kanske det beror på samhällstrycket, kanske det beror på det snabba mediet och internetmolnet att vi blir kallare och defensiva i förhållandet till våra medmänniskor.

 Möjligen beror det på en inkapslad genetisk förmåga, att vi går till reträtt i motgångar och att vi läser av varandra som fiender när vi egentligen är i behov av vänner och samarbete... men jag vet att det inte är så. Jag vet att det beror på yttre omständigheter och på den press som läggs på individen genom alla måsten och krav.

 Jag vet att innerst inne vill vi alla ha närhet, vänskap, kärlek, medhåll och samarbete för att kunna leva. Det är det som driver oss, det driver allt. Se på havet som enträget sköljer och urholkar, mjukar upp och jämnar ut. Se på lagen om entropi, eller på världarnas långsamma expansion och kontraktion. Det är inte de enskilda reträtterna, inte heller attackerna som enar oss, det är strävan mot ett gemensamt mål. Att få vara tillsammans, få smälta ihop till ett.
Så enkelt, så vackert, så självklart.

onsdag 3 oktober 2012

chit chat

jag önskar att jag kunde snacka helt fritt om allt som händer i mitt liv, delge alla småsaker med sådan lätthet som så många andra bloggare gör och kan. Om man skulle dela upp människor i minglare och ominglare tillhör jag definitivt den senare kategorin, jag har svårt för ytligt chit-chat och snack om kläder och väder och jag ser det verkligen som ett handikapp. Idag när effektivitet och snabbhet är lösenord, inte bara i arbetslivet likställs social samvaro ofta med mingelsnack och ytliga kommentarer. Den som klarar av det är inne, den som inte gör det räknas kanske ut som tråkig, men i värsta fall som krånglig och problematisk. Jag är nog sådan, en krångelmakare. Jag är humanist!

När jag skaffade mig ett konto på facebook för snart tre år sedan var det ett sätt att testa min förmåga att mingla på ett ytligt plan. Jag såg det som ett sätt att utvecklas men tröttnade snart. Det tog inte lång stund innan jag fick mina första djupare kontakter via meddelanderutan och jag har klickat bort chatfunktionen eftersom jag upplever mig själv som ytlig och glättig där. Det var som om mediat bestämde mitt sätt att agera, att vara gentemot min nästa. Allt blev korthugget, slagfärdigt, lustigt och glättigt och konversationerna kryddades med diverse smileys för att undvika missförstånd eller för att helgardera mig. En smiley efter ett påstående kan lätt tas som ironi eller inte illa ment och för att undvika att bli för allvarlig och djup kan man enkelt slänga dit en liten leende Hen. Mycket tidsenligt. Ja, jag slutade alltså med chatten när jag märkte hur jag förändrades och valde att bli osynlig istället. Många kanske tycker att det är fegt, kanske rentav osolidariskt och asocialt men eftersom den funktionen finns antar jag att vi är fler...

Meddelandefunktionen däremot har utvecklats till att bli min länk till vänner som gillar längre meningar, som liksom jag gillar att utbyta djupare tankar och vill ha en fördjupad relation till mig. Funktionen medför dock en risk. I fb:s idé ingår en tanke kring äganderätten, en gammal västerländsk, juridisk tradition som slår ut all annan värdering. Vad händer med relationerna vänner emellan när man plötsligt upptäcker att det du skrivit i förtroende görs publikt? nu tänkte jag inte gå in på fb-politik eller fördjupa mig i en utläggning om västerländsk juridik (det kommer) utan bara litet lakoniskt konstatera att mänskligheten med all säkerhet är på väg mot en kollaps när relationer hela tiden skall göras effektivare, smartare, ytligare... det startade med telefonen. Kanske är det därför jag gärna undviker telefonen med, eftersom jag saknar ögonkontakten, den talande fysionomin, i ett möte? Däremot tycker jag mycket om att hålla kontakt via sms. Den ställer inte några krav på vare sig dig själv eller den du vill nå, du kan radera eller svara när du har lust eller möjlighet. Frihet i en liten ask!

A propos effektivisering ja. Jag stötte på uttrycket Power meeting i morse när jag var i färd att elda upp en av de gamla numren av Mitt i Vasastan som jag hade använt som packmaterial till flytten hit i juni. Rubriken löd "Håller jobbmöte på löpbandet" och jag tyckte att detta gestaltade kontrasten mellan mitt tidigare liv och mitt nuvarande alldeles utmärkt och det fick mig att fundera mer kring det uppskruvade tempot ute i skol- och arbetslivet. Länken fann jag på nätet och kommer från närbelägna Kungsholmen, som i lika mån som Vasastan är platsen i Stockholm dit effektiva och karriärhungriga kvinnor och män i den tyngre medelåldern söker sig från olika platser i Sverige. Trots att detta är en invandringsbygd upplever jag Stockholm idag som en oerhört segregerad och ytlig fläck på kartan. Där värderas kvalitet efter prislappen, och "marknadsvärde" har fått ersätta livskvalitet och alla delar i ditt liv måste effektiviseras och utnyttjas. Andra värden, som mänskliga relationer, värme och social gemenskap utanför den arten som genererar lön och betyg står svår att finna. De är som ghetton för arbetsnarkomaner, dessa maskiner som smörjer det nav som heter tillväxt.


torsdag 6 september 2012

Bodhidharma

http://youtu.be/0f2kLBg5rFI

see into your nature and become Buddha

 Bodhidharma är karamellen som långsamt och motvilligt har fått smälta. Jag har alltid haft så svårt att motstå den röda, läckra, salta smaken. Krångliga bråkstakar, självständiga och egensinniga individer som genom historien har fått gestaltas av spännande män i text och på bild...åh! vad jag älskat dessa Hjältar med humör och tvetydiga personligheter, åh! om man fick vara som dem. Tänk dig att kunna vara fri att vältra sig i humörsvängningar och fortfarande vara älskad, respekterad, även dyrkad för egenskapen?

 I bristen på kvinnliga motsvarigheter i text och bild har jag fått vända mig till den manliga gestalten och det är inte förrän under senare år som jag har reagerat och agerat. När jag fick min dotter satte jag upp ett mål. Mitt föräldraskap (moderskap låter pretentiöst, väldigt förutbestämt och "naturligt", hemskt betungande och stereotypt), skulle gå ut på att ge henne en så neutral förebild som möjligt men jag gick bet så snart alla hennes älskade Alfonsböcker var urlästa. För att jämna ut obalansen av förebilder med ett brett känslospektra började jag att se efter material som använde flickor i huvudrollen. Ständigt denna könsfokusering! Pippi var ett självklart val, men dottern föredrog faktiskt Emil och jag kände igen mig.

 Som liten kunde jag enkelt sätta mig in i en personlighet, oavsett kön, så är det idag också. Möjligen p.g.a. bristen på kvinnliga bråkstakeförebilder, men för mig var det aldrig något problem...ge ett barn en leksak och leken får bli vad fantasin begränsar den till. Det är först på senare år som jag har fått läsa mig till hur normvärdet automatiskt ställs till det ena könet, medan det andra har fått agera sekundant med en tydlig roll, ofta väldigt stereotypt framställd. Det är därför inte alldeles oproblematiskt för mig att se hur lätt min dotter kan låta sig påverkas. Lika gärna som jag vill ge henne en komplex mänsklig förebild, lika ogärna vill jag att hon skall matas med bilden av en given norm.
Krångligt.
Däremot kan jag se en fördel med att vara kvinna (det finns fler men dem kan jag gå in på en annan gång). Genom att vara marginaliserad vänjer man sig vid att empatiskt sätta sig in i och prova olika roller eller kön. Jag undrade länge om en man verkligen kunde sätta sig in i en kvinnoroll om den var skapt av en kvinna? min gamla fördom fick sig en rejäl törn när jag läste denna eminenta blogg...

 Nå- Så för att återgå till att problematisera Bodhidharma, fann jag vad jag letade efter hos Hayao Miyazaki som på allvar har problematiserat förlusten av en könsneutral hjälte med ett komplicerat psyke. Hans lösning på problemet var omvänt, han såg pojkarna tyngda av förväntningar och stereotyper och lät flickor axla rollen eftersom de lättare kunde användas som en neutral duk att projicera svåra personligheter på. Nu är Miyazaki uppvuxen i Efterkrigets Japan, till stor del präglat av västerländska ideal. Eftersom den industriella revolutionen i Japan gick så oerhört snabbt ligger det fortfarande en stor dos av ett feodalt samhälle kvar i samhällsgrunden. Detta gör att Miyazaki och många andra japanska kulturförmedlare har förmågan att peka ut och diskutera samhällsfenomen och intrikata, underliggande, kulturella mönster, sådana som vår kultur har begravt under runt 800 dammiga år. Vad Miyazaki gör, är att visa hur fångade vi är att ett könsseende och hur lätt det är att ändra på det. För er som inte har tittat på hans filmer än, vädjar jag därför med emfas! se dem och njut.

 Bodhidharma representerar den blandning av mänskliga känslor, en ärlighet bortom skuld och skam, som vi alla bär på, innerst inne. I den österländska filosofin, främst inom zen, är detta en dyrbar egenskap. I väst och huvudsakligen inom protestantismen har vi fått lära oss att tygla det splittrade och främja den enhetliga, samlade bilden av en personlighet. Nu visade det sig att min dotter ganska snart visade sig vara en säker och nöjd person som mycket väl kan se sig i en roll som historiskt varit män förunnad utan att för den skull stigmatisera valet som bättre eller sämre. Inte den sökare som jag själv är och har varit hela livet...
Tack, Miyazaki.


söndag 17 juni 2012

jag känner och jag är stolt över det

det är tur att man kan skriva, att det finns ord ändå. För även om jag skrev som jag gjorde härom dagen så är jag glad att jag har möjligheten att mobilisera känslorna och tankarna och kan klä dem i ord. Det trista är dock att jag när jag gör detta alltid befinner mig i ett svart rum, det är alltid när jag är nedstämd som jag har behovet av att skriva så bilden av mig blir därför ganska skev.

Idag är jag en lyckligare person än jag har varit på mycket, mycket länge, kanske någonsin... vilket inte framgår i en blogg som är vigd åt grubblerier. Jag har haft ynnesten av att få ta del av och njuta av en riktigt god människas vänlighet och förståelse och insikt och klokhet, humor och värme. Nu vet jag att resan jag har framför mig om två dagar, ihop med det dyraste jag har i livet, kommer att bli den sista.
Jag kände att jag bara ville säga att jag älskar, vilket känns som en seger eftersom jag trots allt aldrig har givit upp hoppet om kärleken. Oavsett vad jag skriver. 

fredag 15 juni 2012

Lov

http://youtu.be/RzMUoT4WZC0

jag lovade en person att lägga ner bloggen, men eftersom den personen själv inte har kunnat hålla ord tänker jag att det inte gör något. I veckan flyttar jag och jag har kunnat ta det ganska lugnt. Det har jag lovat mig själv och det ska jag hålla. Dels för att kunna orka fysiskt men mer, mentalt. Jag vet att en nedtrappningsfas innebär utrymme för eftertanke och bearbetning av undanstuvade känslor. Jag förstår att det kommer att bli en del upp och nedgångar och jag matar tiden, i den mån jag orkar, med musik som skall hjälpa mig genom resan. Musik kan hjälpa men även stjälpa, så jag kommer även att försöka att stressa mig igenom mer påfrestande minnen. Genom att tjata ut infekterade minnen kommer jag att annektera dem och försöka att göra dem neutrala... fast rätt vad det är poppar tankarna upp. Det händer alltid där man är minst förberedd och alltid när man är naken, mottaglig och sårbar. 

torsdag 14 juni 2012

Dark Shadows


jag såg en film igår som handlade om hämnd och begär. Filmen var fullspäckad av stereotypa kvinnoroller i form av den onda häxan och den väna jungfrun enligt litteraturgenrerna gothbrud (visserligen blond) versus stjärnögd blondin (brunett). Filmen har verkligen alla ingredienser för att lyckas bli en storsäljare bland den unga och trendkänsliga publiken. Vad sägs om 60/70-talschict mode och musik, hippies, viktoriansk/1700-talsgoth utspelad i en storslagen, animerad arkitektur bl.a. bestående av lönndörrar som döljer en skatt. Eller en dysfunktionell familj med ett stormrikt förflutet, spöken och en uns drogliberalism? Glömde jag säga vampyrer, våldsamt sex, explosioner och överjordiskt vackra människor? Man hade t.o.m. lyckats klämma in en varulv. Hade filmen skapats av en mindre begåvad person än Tim Burton skulle resultatet av  blandningen mellan humor och våld lätt kunna avfärdas som en lismande kalkon. Nu älskade vi den hejdlöst!

Nå. Det jag vill berätta med anknytning till filmen handlar om starka känslor, om att känna sig försmådd och utnyttjad och om maktlösheten i att inte kunna ställa saker tillrätta. Kanske även litet om maktmissbruket, om hämnden som tröst när inget annat återstår. För ibland känns hämnd så oerhört lockande. Och ibland känns vänlighet och förståelse så kvävande präktigt.

När orden inte längre når fram, när kommunikationen fallerar uppstår luckor, vakanser. Luckorna beskriver Jacques Derrida som det enda i en kommunikation som räknas, förutsatt att raderna finns.... Det är mellan raderna saker händer, det är där gnistorna yr, blodet spills, kärleken brinner och det är även där hatet väcks och sympatin. Vakanserna fyller vi på med vår egen fantasi och skapar sammanhang, mening. På många vis är bilder bättre att kommunicera genom än med ord. Bilder framkallar nästan omedelbart känslor, de griper tag om det ogripbara, det som ej får nämnas. Bilder är Tecken som tolkas med hjälp av inlevelsen. Genom empati. Ser man på bilder som semantiska tecken så är det inte svårt att förstå hur jag menar. Egypterna förstod att använda skrivtecken som en mental process. De insåg att en bild kan förmedla flera saker samtidigt, med flera bottnar. Även det kinesiska skriftspråket använder sig av detta, liksom det nyare grekiska alfabetet. Undra på att det är svårt med demokrati i länder där orden är skapta att missförstås, där det enbart är en liten litterärt begåvad elit förunnad att förstå hela innebörden. Utöver den konkreta, pragmatiska betydelsen finns ju även den ironiska, den poetiska klangen. En liten parentes bara.

Jag har ofta tyckt att ord krånglar till saker genom att förenkla och utesluta. Detta är naturligtvis något som vissa kan dra fördel av. Ord som sägs i välmening kan vändas till motsatsen om och när det behagar, se bara på den bandade telefonförsäljningen. Det du sa ursprungligen har fått ett nytt syfte och därför även en ny innebörd. Hänger du fortfarande med i liknelserna? Det kan även vara ett fegt sätt att avsluta ett förhållande på utan att behöva motivera sig. Genom att medvetet vända den andres ord och använda dem som en sköld kan det du har skrivit bli till din nackdel. Jag har varit med om det. En gång hände detta mig och det äter mitt liv att tänka att min svaghet, min kärlek, mitt blottade veka liv har gröps ur och slängts bort och trampats på. Jag kan inte föreställa mig ett grymmare öde än att upptäcka att det som varit menat som en kärleksförklaring tagits emot som hat. Hur kan det bli så fel?

Kvinnor har ofta värderats efter praktisk förmåga. Vi uppskattas som leende och glada. Att vara medgörlig och snäll, söt och rar är alla ord som automatiskt tillskrivs flickor. Duktig flicka. Söt flicka. Förståndig flicka. Dum idiot. Upplysningshumanismens människoideal är förövrigt förtryckande i sin föreställning av en sammanhållen individ. Tag det engelska ordet composed och jämför med motsatsen, decomposed... En person med En känsla, En personlighet, En identitet, En nation. Epitet har använts för att definiera normer, normalvärden, psykiska diagnoser och blivit ett mått på kvalitet, även inom konst och film och särskilt inom reklam och propadanda. En didaktisk dualism krävs för att kunna bygga upp ett starkt försvar mot det Andra, den Andre. Tanken på ett odelbart vara startade med Parmenides och atomismen under antiken runt 400-talet f.Kr och Annorlundaskapet utgår från imperialismen och kolonialismen iom. teorier kring utanförskap och marginalisering. Granskningen och introspektionen av den egna traditionen är en viktig väg till förståelse för maktmetoder och förtryck.

Filmen jag såg ruckade en smula på genrebilderna genom att ge mig möjlighet att i hemlighet njuta av de känslor som jag har lärt mig att behärska. Avund, svartsjuka och ledsnad, bottenlös sorg och depression. Alla dessa ord är abstrakta tecken för känslor. Dessvärre har de vinklats med tiden genom att ha blivit förkroppsligade metaforer för antingen ett specifikt kvinnligt eller manligt tillstånd. Att få vara melankolisk har länge setts som en uteslutet manlig åkomma. Kvinnor är hysteriska, gråtmilda och deras känslor beskrivs som något praktiskt, konkret som Gråt, Hysteri, Tandagnissel. Föreställningen bottnar i den  gamla Aristoteliska åtskillnaden mellan kultur-natur, där mannen är aktivitet, ande, själ och kultur medan kvinnan är passivitet och natur. Som sådan måste hon behärskas, kuvas, sorteras och begränsas rumsligt, annars kan Kaos uppstå, gudförbarme. Mannen kan lugnt träda ut i den vilda naturen, som rationell och logisk kan han motstå och behärska det farliga. Det oregerliga. Det ohämmade.

 Kvinnor utmålas på så vis ofta som farliga sexobjekt genom att vara onda, argsinta häxor. De som står nära naturkrafterna klarar sig ibland på egen hand, fast oftast inte. Stereotypen är skapt av en manlig fantasi och därför oskadliggjord som relativt maktlös och läckert fjättrad av sina köttsliga begär. Till skillnad från den väna jungfrun som får kärlek, respekt, ömhet och placerad på piedestal, en rumslig metafor för den gyllene bur som mannen av nödvändighet har skapat åt sin lilla bräckliga sångfågel står häxan som får sitt nödvändiga straff till slut. Det handlar om svart och vitt, två kvinnotyper som har fått definiera kvinnors identiteter sedan den grekiska tragedin. Kanske även innan dess. Dessa båda ingredienser fanns alltså även med i filmen från igår och trots stereotyper och identitetsfällor gillade jag det jag såg då. Kanske roades jag för att dess skönhet var så enkel, för att dess spelregler inte krävde mer än igenkänning av sådant jag har fått veta sedan barnsben genom sagorna - alla dessa styvmödrar, häxor, onda féer och dödsbringande kvinnliga väsen som har stått modell för den manliga rädslan för en kvinnlig sexuell aptit, ivrigt påhejad av och stödd på Freudianska principer... alla dessa blonda, ljushyllta, väna varelser som aldrig knystar om sex annat än sublimerat och konkretiserat på bild genom manliga fetischer; en oskuldsfull blick, en vippande kjol, ett par kyska glasögon, en underliggande glöd i ordvalet. Begäret efter något undflyende, vagt, osagt och drömskt. En spegelblank yta att projicera alla sina egna drömmar på, som inte ställer krav eller påminner om att även den manliga kroppen är fysisk och som sådan jämförbar... möjlig att kritisera, möjlig att konsumera.


tisdag 12 juni 2012

Duras


"‎"Det är mellan höften och revbenen, på det ställe som kallas veka livet, som det har hänt. På detta dolda och mycket sköra ställe, som inte täcker sig vare sig ben eller muskler, utan känsliga organ. Där växer en blomma. Som tar livet av mig.""