onsdag 29 april 2015

feber


20 år sedan jag senast satte min fot i Paris, herregud.
Packar gör vi ikväll, T och jag. Vi reser med handbagage som vanligt och sätter på oss de mest skrymmande plaggen. Jag har visserligen inte cityrest på ett tag men takterna sitter i, har alltid rest med extremt litet bagage, det har nästan varit en sport att enbart ta med sådant som verkligen behövs. Likadant är det med mitt hem, hela livet t.o.m. Kill your darlings, liksom.

Men nervös är jag. Först några timmars arbete, sen tar jag itu med allt. Planerar gör jag en annan gång, det blir så bra detta...

Ruphus - Pictures of a day

söndag 26 april 2015

rapport från ett cafébord

jag har varit på festival på Tivoli i Helsingborg, och for dit efter att ha dukat av kaffe och fölsebanoffipajen och tagit adjö av farmor och Hugo som kommit hela vägen från Blekinge.

P som skulle vidare till Götet skjutsade T på övernattningspartaj hos en grannkompis. Jag hann knappt märka av tomheten, tvättade, diskade, såg till hönsen innan jag satte mig i bilen klockan 14.30 och drog för att hämta T:s mobil som hon skulle låna mig för kvällen.

Inne i Helsingborg flöt allt perfekt, jag hann dra i mig en chorizo vid ludan där jag stod parkerad och gled in lagom till första bandet som jag hade bekantat mig med samma dag via Spotify. Malmöbaserade Demoner består av ett ungt gäng professionella musiker som kör fusionjazzinspirerad rock. Ljudet av Joakim Svenssons gitarr gav kårar och tårar, för maken till skönhet är svår att efterlikna. Lyssna bara... även om kvällens stämning blir omöjlig att efterhärma.

Anakronism
Gammeldags Ondska

Andra årets Progressive Circus internationella dragplåster var Caravan, från klassiska Canterburyscenen. Caravan grundades 1968 och består idag av ett gäng glada gubbar som sprider trevlig stämning, texterna handlar ofta om relationen till den Andra och har med åren utvecklats till att handla om funderingar kring resorna, livet som musiker och som alltid med en engelsk humoristisk knorr, absurditet är ett fint knep som utesluter eventuella pinsamheter. Publiken vidhöll ändå anknytningen till rocken genom att ibland sticka upp en ärrad hårdrocksnäve, eller två. Vid sådana tillställningar lyser kvinnor närmast med sin frånvaro, vilket jag alltid har tyckt vara konstigt med tanke på genrens utpräglade fantasi, mjukhet, humor och värme. Jag menar, är inte det vad män brukar kalla typiska kvinnliga egenskaper? jag for dit med förvissning om att få god musik och se lyckliga människor och det blev precis så. Att få sitta i mitt hörn och njuta av stämningen, dricka min Carlsberg ur flaska och bara få ta del är bland det finaste jag vet. Det är exakt som att sitta på café i Paris eller sjunga i kör, man är del av ett större bara genom att deltaga. Holistiskt sett kan en sådan kväll fungera alldeles utmärkt som substitut för annat, och jag tror att fler skriver under.

en god chans att tacka Joakim Svensson

Det sägs att man inte bör lämna dåliga omdömen, att det är bättre att hoppa över dem, men jag håller inte med. Att negligera något är värre. Så kvällens andra band, Sonic Circus, får bära hundhuvudet. Tyvärr alldeles för tramsig framtoning, musiken sval och pretentiös utan att riktigt kunna lyfta. Självklart måste det ha varit oerhört svårt att komma efter en grupp som besår av professionella konservatorieelever, men att slå mynt av sina tillkortakommanden under mellansnacket och fylla tomrum genom maxad ljudvolym är en dålig idé och jag gick faktiskt efter halva spelningen. Tack vare det fick jag en god öl och bästa platsen inför det som för egen del skulle bli dagens clou; Änglagård, som jag nu äntligen skulle få lyssna på live, som sig bör.

Änglagård är ett liveband, och jäklar vilken närvaro! vilken fantastisk ensemble människor i total samklang. Finns det något vackrare än när starka viljor samverkar...? Ord kan inte göra musiken rättvisa på något sätt, så jag undviker fler utvikningar. Under spelningen satt jag med god sikt över mixerbordet, ibland skorrade det till en smula men fixades snabbt. Killen hade fullt sjå med att göra alla ljud rättvisa... .


Jag snackade med några bordsgrannar, bl.a med ett ungt Beardfish-fan som hade kvällens troligen coolaste tatuering. En annan kille, S, kom från från Samara i Ryssland och var fullständigt insnöad på svensk prog, berättade att han hade flyttat till Stockholm till stor del för musikens skull och nyligen fått hit sin lilla familj. 70-talsmusik och ryssar är inte en alldeles självklar sak och vi hade en kul, om än kort, diskussion om kultur och musiksmak mellan bandbytena.

Fördelarna med musik är många, en är att den knyter samman likasinnade, en annan är att den sammanför oliksinnade. De gustibus non est disputandum... men jämföra går alltid!

AnnaMy bestod för kvällen av två sköna huldror från Stockholmsscenen. Med sina nakna röster bar de upp lilla Circusscenen med stor integritet och styrka och med tanke på kvällens publik var det nödvändigt. Bakom mig hördes en manlig stämma i nedlåtande ton racka ner på presentationen "Svärta och hjärta". Jag hoppas den grodan kryper upp och stannar där. För egen del tycker jag mycket om denna form av avskalad musik, den passade bra in som mellanspel och de gäster som hade bokat middagsbord kunde nu sitta relativt avslappnat och verka slölyssna... för rösterna är demoniskt starka och stod för kvällens andra stora överraskning.

Woodpecker
Stegen

Den tredje överraskningen kom med Beardfish, som S hade övertygat mig om att stanna och lyssna på. Ojämna enligt honom, men med starka 70-talsinfluenser. Gott nog.

Beardfish från Gävle avslutade efter Caravans historiskt första sveriespelning, som hade försenats efter 30 minuters noggrann soundcheck men gav istället nära 40 minuters extragig. Alla var nöjda! några var påstrukna, och som avslut passade musikmusklerna perfekt. Beardfish spelade på den cirkelrunda Circusscenen som tillåter publiken att stå runt bandet. För sådana som jag, som i vanlig ordning väljer en plats litet vid sidan av, fanns nu ett unikt tillfälle att betrakta musikerna som annars inte syns. Jag såg en barfotad och grym batterist, basisten; som stod och hoppade jämfota med kvällens längsta skägg, backade upp sångaren och frontmannen som var den som imponerade mest. För vilken pipa! Med ett enormt brett röstregister tog han sig an både känsliga och råa toner och bandet behärskar därför hela 70-talsspektrat. Alltigenom välspelat, drivet, utan att bli trist och repetitivt, texterna lyriska, och även om jag kanske inte kommer att lyssna på dem så mycket i framtiden så förblir spelningen en av de bästa jag har hört (fast det säger inte särskilt mycket).

Det band jag tar med mig in i framtiden - förutom Caravan och Änglagård förstås, som jag lyssnar på titt som tätt - blir ändå Demoner. Den överraskande jamstämningen är svårslagen. Jag är glad att jag inte hade förberett mig noggrannare eftersom jag nu kunde gå in opåverkad och fick lita på stämning och intuition. Det är vad jag är bäst på, som tänker med hjärtat (och höger hjärnhalva).

Summa summarum: en absolut fantastisk helkväll. Jag sörjer er alla som inte fick vara med.

Comfort Zone - Beardfish (jo, det kommer bli mer lyssnande här)

fredag 24 april 2015

Fjortis

så har tösen fyllt fjorton. Fjortis! jag tror faktiskt att hon är riktigt nöjd och glad med dagen, trots att det har varit vardag och jag inte kom hem förrän i eftermiddag. Men hennes pappa var här, och exet kom senare (kalla mig Lill-Babs) och hon fick mycket uppmärksamhet från klassen... vilket var längesedan (tre år).

Jag oroar mig för mycket, mest sådant som inte ens behöver oroas för och särskilt när det handlar om tösen. Jag antar att det kommer med föräldrabilden, kanske litet extra om en är van vid att ta ensamt ansvar. Så mycket kan hända, så mycket att svara för, ansvara för. Troligen försvinner den känslan aldrig, måtte den inte göra det. Ett barn ska alltid veta att det har närvarande föräldrar och vuxna som bryr sig och ställer upp i vått och torrt. Jag har under terminen fått se mycket elände, så många som vänder barnen ryggen eller använder dem som verktyg i personliga vendettan. Barn växer upp, i värsta fall blir de monster precis som sina vuxna förebilder. Learning by doing, du vet.

Jag har verkligen lyckats, som har så god relation till de personer som verkligen betyder något i vårt liv, de som har tagit plats och präglat oss till de individer vi är just nu. Skämten runt matbordet är interna, vi känner varandras smak, humor och gränser och skrattar jäkligt gott ihop. Vi delar massor av minnen och fler lär det bli.

Med tiden har jag blivit alltmer övertygad om att meningen med livet är just relationerna till de personer som känner oss bäst. Det har jag sannerligen kämpat för och ärligen förtjänat, faktiskt, så slut på illa klädsam blygsamhet. Jag är förmögen! och om en vecka sover vi under takåsarna i Paris... Fist Bump på den.

tisdag 21 april 2015

bukolisk

dagen började med magont. Tanken på arbetet får mig att må riktigt dåligt nu. Dagstidningens rapport häromdagen, om ett knivslagsmål med allvarlig utgång, gjorde inte saken bättre; jag förstod direkt vem som var inblandad och fick rätt. Stackars alla involverade... hetsjakt på den som ligger är idag legio verksamhet för mediadrevet som tar sig friheter i vanlig ordning. Vem bryr sig om en persons framtid om man kan sälja lösnummer?

Efter mötet med rektorn tidigt i morse kunde jag köra hem igen, det var friluftsdag för hela skolan (jag som hade trott att det bara gällde mina nior), så resten av dagen ägnade jag åt att tvätta och måla fönster här hemma. P, som arbetar i Mölle igen, kom hem tidigare och hjälpte mig med att skrapa och måla ett par vindskivor och satte även fast en takpanna som hade lossnat.

Jag är fruktansvärt höjdrädd, särskilt när jag står på en stege. Blir stel som en pinne och får känslan av att jag faller baklänges. Det är inte en bra egenskap som torpinna kan jag meddela, eftersom närapå alla arbeten som behöver göras involverar en stege av något slag.

Det blev några koppar kaffe i trädgårdssoffan, bullarna tinade i solen och högt över oss svävade en havsörn. Musiken strömmade genom öppna fönster, doft av torkande linoljefärg.
Helgrillad kyckling, sallad och öl.
Solen får skinnet att klia där jag har rivit mig på rosorna.

Den kärlekskranke vakteltuppen gal en allerginysning och påminner mig om att det faktiskt ännu bara är april i Arkadien.


W A Mozart - Concerto 17 (ode till en stare), Dezsö Ránki, piano - 3:e satsen


måndag 20 april 2015

stenkoll


man gör en massa saker hela tiden; tillverkar, reparerar, underhåller, sparar, skapar, drömmer, älskar, vårdar, ömmar, bryr sig. Tänk en framtida generation som förstår värdet i allt detta slit. Om den nya tekniska revolutionen förstod att fördela rikedomarna jämnt skulle vi alla ha mer tid för varandra och slippa oroa oss och slippa tävla om utrymme. Vi kunde se skönheten i det allmänna igen, det gemensamma. Jag tycker som Roland Paulsen skriver, att vi borde sluta lyda och leva mer. Inse att människovärdet ligger långt utanför arbetslinjens syn på oss som individer.
Ge oss tid och utrymme att leva det liv vi vill ha, i det tempo vi klarar av. Det är min fasta övertygelse att alla skulle tjäna på det.



"Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst [...]"

ur Gunnar Ekelöfs "Om hösten", 1951

Filosofiska rummet om meningen med arbetet


fredag 17 april 2015

Mrs Bean

jag saknar gränser för vad jag tål, tror jag. Jag tillhör den skara människor som tenderar att ge mer än vi egentligen orkar när det blir kärvt, för att vi tror att en ansträngning kan hjälpa oss ut ur en pärs, att hårt arbete löser allt. Vilken dumhet. Det är väl reptilhjärnan som sätter in när vi inte orkar tänka klart längre. En bra sak är ändå att jag i och med detta klargörande har nått en slags insikt, frågan är dock om denna insikt stannar på ett filosofiskt stadium eller om jag verkligen lyckas ändra på mig, så gammal hund jag är.

Under veckan som gått har jag ändå varit härligt omoralisk och duktig idiot på samma gång. 10 m3 ved är omhändertagen, jag har deklarerat och hållt ordning på hushållet, simmat, promenerat och känt mig både trött och nöjd. Samtidigt skamsen. För jag har skubbat från arbetet för första gången i mitt liv. Sjukanmält mig. Jo, Kulla-Gulla har vuxit upp och blivit en rebellisk Mrs Bean.

Jag tänker ofta på det som en person i mitt förflutna sa till mig då jag berättade om min utmattning; men sätt dig och mata duvorna då. Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka och lukta på rosorna oftare. Ingen tackar mig för att jag är slutkörd på grund av ett vikariat, ingen hjälper mig när terminen är över, så jag har inga skrupler. Inga alls. Nästan.

Fina saker händer också i livet, jag har under ledigheten sakta fått tillbaka sömnen igen och njuter av att ha livet i behåll. Jag har vänner som verkligen tycker om mig för den jag är och idag kramade tösabiten om mig och sa något som fick mig att tåras. Jo, jag är älskad. Bättre än så kan livet inte bli, faktiskt.

Och så har jag fantasi med. Jag låtsas att jag har sällskap under mina promenader, eller när jag behöver det. Ibland fungerar det bra, ibland inte. Fördelen med en fantasisällskap är att jag kan få en tröstande arm om mig när jag behöver det, placeboeffekten fungerar kanske lika bra som den där hundblicken som ett forskargeni i Japan menar skall kunna ersätta en kram eller mänsklig, fysisk närhet. Jodå.

Staffan Westerberg höll i morgonens tankar för dagen. Han berättar så vackert och enkelt. Det finns människor som har den förmågan, att berätta utan poänger. Befriande tycker jag. Det var skönt att slippa höra någons åsikt vid morgongröten, utan krav att ta ställning, bara få sjunka in i någons liv och skrocka inkännande och lyssna på en högst personlig betraktelse.


onsdag 15 april 2015

Merianvärde

Annika eller Pippi, denna eviga fråga. Idag läste jag en artikel av Therese Bohman som känner sig manad att ta den duktiga flickan i försvar mot tidens populärfeministiska Pippitrend, som hon kallar det. Vi ska vara si eller så. Visst kan jag hålla med henne, men inte på bekostnad av att bli reducerad till det ena eller andra.

Själv är jag bådadera. Annika finns där, utan henne hade jag inte varit den yrkesperson jag är idag och Pippi med, utan henne vore jag knappt ens halv. Jag tror att Astrid Lindgren insåg det när hon skrev ner sin berättelse för oss. Det är sagans natur, att med en enkel beskrivning måla upp en komplex värld, och ju enklare dess mer tillåts du själv att fylla i. Likadant är det med bilder.


Det finns så många duktiga kvinnor, alla är komplexa individer som har använt både Pippi och Annika för att utforska världen och ge en ny bild av den. En av de nutida historiker som framhåller den hittills snedvridna historien, där kvinnor i bästa fall har fått stå vid sidan av, är Dick Harrison. Dick skriver, med stor risk för populärfeministisk mansplaining, om flertalet bortglömda kvinnor genom historien. En av dem är Maria Sibylla Merian, den skickliga tecknaren och naturvetaren som upptäckte metamorfosen. Hon är en av mina stora favoriter inom genren, kanske delvis för att hon är kvinna, men mest för hennes obändiga vilja att se och förstå. Trots andras påståenden och påträngande tradition och förutfattad mening, lyckades hon bevisa det som alla andra hittills hade borstett från; företeelser i vår absoluta närhet.

Merian såg komplexiteten och skönheten i det enkla, det simpla och vardagliga och gav åt detta av sin värdefulla tid. För det krävs en kvinna med både Annikas städade disciplin och Pippis envishet och fantasi, och kanske var det just på grund av att hon var kvinna i en mansdominerad värld som hon kunde frigöra sig den vetenskapliga disciplinens betungande arv och miljö...

Maria Sibylla Merian, mina vänner; en kvinna att lägga på minnet.




tisdag 14 april 2015

snygghetseffekten

vin som hälsodryck. I ett inslag på radio berättas om förhållandet mellan graden av kritisk inställning och alkoholintag. Ett glas vin skapar omedelbart förhöjd tolerans, t.o.m. en låtsad påverkan ger samma effekt enligt en fransk studie. En låtsad champagnefylla är alltså också en fylla, fast billigare.

Dagens ungdomar väljer i högre grad att avstå helt från spriten. Stadsbor that is. Kanske bybor har ett större behov av avtrubbande medel?
Jag vet inte.
Faktum är att bybor är mindre kritiskt lagda. En skåning är glad och dryg, ungefär som busschauffören i sången från efterkriget. Fler SD-väljare borde ta sig ett järn.
En tanke.
Stadsbor väljer i högre grad att skippa familjebildning och rata lättsamma nöjen, såsom TV-sport och gags. Buskis är en folklig tradition, precis som kärringkånk.

Om alkoholkultur skall förklaras med betoning på den andra delen i sammansättningen skulle inavel, svensktoppen och lingonsylt-på-fiskgratäng få en rimlig förklaring. Liksom fluga, korselett och cykelbyxa...
Kanske en skulle ta sig ett glas öl till lunch ändå.

söndag 12 april 2015

söndagskört

magnolia mot slottsmur
litet mer sansat läge idag. Morgonen började riktigt hyfsat, med värmande sol på nattens regnskur var det perfekt att kitta fönster efter frukosten. Det gick fort, jag har nämligen utvecklats till en riktig fönsterkittarjäkel och hade linoljekittet friat skulle jag inte tveka.

Så småningom flockades molnen så vi tog en biltur till några vänner som inte var hemma, utan fortsatte till Bosjökloster istället. Slottsparken fick vi för oss själva och vi slapp t.o.m. betala inträdet på 2 X 20 SEK eftersom kassabåset var tomt. Det var skönt att få vandra ensam i den fantastiska miljön där, det poserades framför "tusenårseken" (som egentligen är 6-700 år, men fortfarande Skånes största träd) och plåtades disig Ringsjövy, och när vi var genomkylda av snålblåsten körde vi vingelvägarna tillbaka igen. Vännerna hade inte kommit hem än så vi fick alla medhavda kanelbullar för oss själv.

Kaffepausen tog vi hemma innan dagens promenad runt närområdet för att se vad som händer i naturen. För var dag sker det något nytt, just idag såg vi (och hörde) grodorna leka i abborrdammen hos sothönsen och kniporna, och så fick vi se ärlan, gröngölingen, spillkråkan och sparvhöken utöver en gråhäger som kämpade karskt i motvinden. Vitsippor och hästhovsört, veronica och tibast, små borst på lärken.

Halvvägs runt överraskades vi av ett rejält ösregn, så det var skönt att värma upp sig vid brasan när vi hade kommit tillbaka. Snart blir det sedvanlig söndagspizza och film och i morgon börjar allvaret igen. Det har varit en skön ledighet, skit bara att sköna saker har ett slut.

Kevin Ayers & Daevid Allen - Lady Rachel

lördag 11 april 2015

torparlördag

i morse närde jag en lös plan om att cykla till ängsmarkerna vid Räfshalen och hjälpa till med vårarbetet, fika och titta på Juskushall, och kanske därefter köra till Malmö och lyssna på ett föredrag, men jag fastnade (som vanligt) med annat och det är jag glad för. Vilket väder! Rosorna är nu beskurna (jag hoppas att de klarar pärsen), och fönsterna på lillstugan, som absolut inte klarar av en sommar till utan färg, har fått sig en skrapa. Som bekant stannar ett enkelt arbete aldrig vid det planerade, för när jag plötsligt märkte att fönsterkittet hade lossnat och började pilla i ett hörn, var det klippt...

Jag tog en kort lunchpaus för att grädda pannkakor åt oss för öppen dörr (en av de genialiska fördelarna med att bo i en skokartong). Hade det inte varit för vännerna som kom på besök från Dalarna, så hade jag förmodligen fortfarande hållit på. Tur en har vänner som påminner en om att det är lördag! och kaffe smakar aldrig så gott som när en håller på med husförbättrande åtgärder. Mycket kaffe blev det.

Fem timmar senare, och stärkt av snickesnack och kaffe, kunde jag återgå till skrapet. Om det inte blir för kallt imorron så åker kittet fram, men det får vädergudarna eller dagens infall avgöra, en vet aldrig så noga.

Miller Anderson - High Tide, High Water

fredag 10 april 2015

fredagssol

ett skånskt Toscana
En cykeltur gör gott för hjärtat. Efter frukost beslutade jag mig för att sluta prokastrinera vedinköpet som gått i stöpet, eftersom min leverantör inte kunde hålla det utlovade måttet, så jag tog cykeln runt närskapet för att fråga grannarna om råd. Samtidigt ville jag ta en tur till Djupadals mölla för att kolla vad det var för skråpor jag hade sett i ögonvrån från bilen igår.

det visade sig vara vanlig Peststkråp (hybridus)
Jag hade tur idag, både med vädret och grannarna som var hemma. Henny, min närmaste skogsägargranne, tipsade om Göran-med-sågen, som i sin tur tipsade om Göran-med-hästgården (många Göran häromkring), så jag cyklade runt och frågade, fick slutligen napp och dessutom ett ansikte bakom de granna gårdar som ligger en bit in på alléer och skogspartier runt mig. Göran nummer 2 var en trevlig man, hans mark har gått i arv sedan 1600-talet och gården är lika gammal. Han höll sig med hushållerska och två vedkillar från Rumänien, troligen bor de i det uppstallade gamla rucklet till husvagn som står en bit från gården. Att min ved nu kommer att vara bearbetad av rumänska hjälparbetare vet jag inte hur jag ska ta än, rent samvetsmässigt. Jag antar att de får lön och att jag därmed hjälper deras familjer till ett bättre liv, däremot undrar jag förstås hur de blir behandlade av patron Svensson under tiden. Min ved kommer bestå av kluven björk och avenbok, så kvaliteten är det inget fel på. Och på markerna stod fyra tranor. Jag tog det som ett gott tecken.

grann gård och fina fåglar (Grus grus)

Så rätt nöjd och glad ändå cyklade jag vidare mot Anderstorp som ligger ca 5 km hemifrån. Det är en smal och backig väg och eftersom jag nu inte hade någon tid att passa kunde jag ibland lägga mig i vägrenen för att kolla på omgivningarna och på gladan och molnen som seglade förbi. Det är verkligen underskönt häromkring. Efter några bilder på skråp tog jag omvägen genom Eneskogen, ett naturskyddsområde som ligger norr om vulkanen Jällabjär och som med sina toppiga enebuskar och gärdeshägnade kullar liknar den Toscanska landsbygden. Här stannade jag ett bra tag, tog flera hundra bilder på vägar, enar och mossiga stenar, lyssnade på fågelsång och tog in lugnet. Inget annat än naturens ljud, precis som hemma. Spelande gransångare, rödhake, gärdsmyg och bofink, men även taltrast och dubbeltrast och över ängarna drillade sånglärkan.

Anderstorp
Nu sitter jag i trädgårdsmöbeln i bara t-shirten och skriver på min laptop. Snart kommer tösen hem från skolan och då ska vi ta en fika och njuta av vädret till den sista droppen sol tagit slut. Men innan dess ska jag göra sticklingar av lavendeln och börja inreda vår ateljé och överraska henne med en plats där vi kan måla med terpentin och lösningsmedel även om det skulle regna i sommar. Det blir så bra detta.

Eneskogen

torsdag 9 april 2015

Straight Story

jag tog en time-out idag och alla måsten lades åt sidan för en liten tripp söderöver. Där nere bor en god vän som jag inte har sett på ett tag och vi tyckte att det var på tiden.

Som alltid blev det en absolut onyttig och totalt oromantisk lunch, kryddad med höga gapskratt, mest var det åt vännens nya katastrofala frisyr (han har alltid något nytt på gång och jag saknar takt). Jag hann även häckla honom för den enorma baren han just håller på att bygga framför kontoret. När alla andra river ut, sätter vännen in, det är hans signum. Han är fullständigt galen och den klokaste person jag känner.

Sen blev det en kort promenad runt den überstora, avstyckade gården och så en given titt på hans fådda höns (allt han äger är gåvor, han kan inte slänga något) och sedan kaffe och tre sorters kaka på en solvarm veranda med kaskader av nässelfjärilar och nio gårdskatter som vittnen.

Resan hem tog jag genom det vackraste partiet i Skåne som ligger alldeles hemmavid (jag bor så grannt att ögonen tåras) men hann dessvärre inte stanna till hemma hos vännerna som bor på vägen och som ska få tillökt om några månader. Den turen tar jag med tösen, hon vill absolut ta en jamsession ihop med E snart igen.

Efter en simkväll med tösabiten och nyttigare middag hamnade jag slutligen i schäslongen igen. Fb med vännerna, en bokad resa väntar. Nöjd och glad. 

onsdag 8 april 2015

epifani

Sofia Sandström, trädgård i Enskede



att kunna öppna badrumsfönstret och växla ut vattenångan mot vårfågelsången, se fladdermusen cirkla över dig när du tömmer komposten om kvällningen, få höra trädlärkan om förmiddagen, bo granne med tranparet och låta vårvindarna ge lakanen den där rena doften av liv.
Den känslan...

Inte långt kvar till musöron och syrendoft, till sommarlov och bryggbad. 

pathétique


det finns en blogg jag läser ibland, den skrivs av en fotograf. Han har plåtat hela livet, känner alla kända fotografer och skulle kunna vara världskändis idag, men han är en ödmjuk man. Nu senast påminde han mig om vad livet går ut på; att våga se. Det handlar inte om annat.



Somliga registrerar, andra ser. M ser, med hjärtat och kuken; hans egna ord, givetvis. De flesta idag fotar med hjärnan, det blir trist, tekniskt. Hans bildvärld är poetisk och allt annat än banal. Ibland talar han om andra fotografer han gillar, det är dock inte alltid han är nådig mot dem. Ibland plockar han fram begåvningar, personer han vill föra fram därför att de har det där specifika. Magnetism. Smärta.



Sofia Sandström ser sig inte själv som fotograf, ändå är hon den fotograf han mest av allt inspireras av. Hennes bilder kommer inifrån. "Inte mycket teori där inte, men mycket av det andra, framförallt poesi." Alla bilder på dagens inlägg är hennes. Enjoy!


tisdag 7 april 2015

Terapi

tisdag, tösen ville stiga upp och klara sig på egen hand med morgonrutinerna, vi hade kommit överens om det och hon lovade att komma in och väcka mig om hon behövde hjälp. Efter att ha hört dörren (rätt antal gånger) och vattenkokaren (vid rätt tid) kom hon in och pussade mig farväl - jättestolt - och jag somnade om.  Tösen hade förberett min frukost och det var varmt i stugan och katten låg på sin plats då jag kom ut litet senare. Nu ligger jag här i schäslongen och funderar. Det är gråväder. Kanske jag ska börja på andra delen av Montaignes essayer redan idag och läsa den parallellt med Satanic Feminism, som ligger vid sängen? Läsa ska jag göra under lovet, bära och såga upp ved, och träffa vänner och göra små utflykter. Vaktlarna har det fint nu, i sin nya voljär, och ateljén väntar bara på att bli inredd, men det får vänta tills nätterna är frostfria. Olja klarar inte av minusgrader (oj vad jag saknar mina fina oljefärger och oj vad jag ser fram emot att att riva pigment igen, känner jag nu).

Skolan lägger fortfarande sordin på tillvaron. Jag har övervägt att sluta, eftersom stöket under lektionerna tar all min ork och jag måste se bortom juni. Hur förhåller jag mig till min hälsa, mina egna rättigheter, när jag måste hantera alldeles för stora klasser, barn som tar sig friheter, individuell schemaläggning och är Vikarie?  Diagnoser my ass. Alldeles för många barn far illa av stöket och den bristande ordningen. Med en rektor som är tillsatt av ekonomiska skäl (vart tog studierektorn vägen?) hamnar mina analyser snart nederst i byrålådan. Jag har gjort jämförelser, kommit med små förslag och blivit lyssnad på, de dagar rektor är på plats... men inget händer förstås. Det är för dyrt med dagliga klassdiskussioner, eftersom lärartid kostar. Billigaste alternativet är incidentrapporter som sammanställs av en därtill utsedd lärare och används som tillhygge och material vid framtida utredningar (Management by fear). Det verkar mer handla om att stå ut och göra det förväntade skoluppdraget, än att förändra, hjälpa, utbilda. Tre skolår går fort. Svisch! Jag är rädd att "pedagoger"används som en förlängning av socialförvaltningens personal istället för att vara lärare. Inbrott, rån, droger, mordbrand och övergrepp är saker som figurerar under samtalen i lärarrummet. Tunga brott. Alldeles för mycket fokus läggs på problem, därför hinns inte de elever med som är tysta och "duktiga". Flickorna. Känner igen det, genom hela livet.

Nu Montaigne. Naturpromenader. Andas.


måndag 6 april 2015

black hole sun

så var tösens lov till ända, vad fort det gick. Vädret hade väl kunnat vara finare, men hon har varit sysselsatt ihop med sin pappa som kom och bodde hos oss under påskledigheten. Det är alltid lika trevligt när han är här.

Själv har jag närmast varit i ett tillstånd av koma sedan onsdagen, trött intill förbannelse och svårt med orken. Emellanåt känner jag lust att skapa, men oftast är jag för matt. Inne i huvudet är det dimmigt och tomt och jag blir ständigt less på mig själv, känner inte igen mig. Det är svårt att förklara hur utmattning fungerar, eftersom den tycks ändra sig från dag till dag. Det vore så mycket enklare om jag kunde sätta fingret på vad som är fel. Diagnosticera och åtgärda.

Idag var det alltså tösens sista dag på lovet och jag undrade vid frukosten vad hon helst ville göra. Svaret kom raskt; hon ville skapa mobiler av grenar, sådana vi sett i TVserien och göra en Voodoo-park. Så vi har suttit i solen och tvinnat ek- och hasselkvistar med ginstgrenar. Vi drog fram den gamla gröna renkronan med, som suttit på garageporten, och gjorde ett arrangemang med hjälp av mobiler i olika storlekar. Hennes blev finast. Mellan varven hann jag baka bullar, så fikade vi i solen. Ridskolan på kvällen, en film och sedan i säng. Jag hoppas att hon är nöjd. Själv har jag en vecka kvar.

Soundgarden - Black Hole Sun

fredag 3 april 2015

Ouroboros

Utmattningen ligger som en blöt, tung filt över min verklighet, tröttheten är förlamande, den går inte att sova bort och gör mig fullständigt utmattad av att lyssna på radio, höra flera ljud samtidigt, röra på mig, planera, tänka på att hålla tider. Ibland känner jag hopplöshet, total meningslöshet, ibland känner jag inget alls. Vet inte vad som är värst.

Idag sken solen, vilket var bra. Energi. Vi har varit ute och spikat voljär och jag har sågat och lagt in golv till ateljén. Sorterat i virkeshögen. Märkligt nog fastnar jag i göromål och kan inte ta mig ur i så pass god tid att jag har ork kvar att göra sådant som också måste göras, som matlagning eller disk, duscha och tvätta håret. Men det går. Det måste gå. Som väl är har jag förstående personer omkring mig. P har varit djupt deprimerad, T är van. Tillsammans får vi påsken att fungera.

A ringde och ville att vi kommer på besök i hennes nya hem imorron. Jag tackade, men avböjde. Orkar inte.

Tittar på Interstellar, några glas vin har gjort mig mindre tungsint. I förrgår blev det inte någon whisky, jag var inte tillräckligt glad och är rädd för att bli deppigare av alkohol. Överdoserar choklad istället, någon form av last måste man ju ha. Önskar att jag vore mindre präktig. Önskar att jag hade tillgång till maskhålet som kunde föra mig tillbaka 12 år, till en tid när jag fortfarande visste mitt värde och var stolt över vad jag hade gjort med livet. Önskar ett liv utan kontakt med åtskilliga människor jag har fått möta och mött åter, under senare tid.

Livet är en gyttjepöl som saknar knorrar. Jag önskar att min verklighet var en annan, för nu orkar jag inte fler bakslag. Hör du det? Jag har ryckt upp mig en gång för många.

Sanningen är inte vacker och inte gör den att jag får den slags feedback jag behöver heller. Jag skriver för att jag måste, samtidigt som vi ser på film eftersom tankarna vandrar. Simultankapacitet är inte min starka sida längre - jag borde låta bli sådana cirkuskonster, jag är för skör. Gråter ofta när ingen ser. Mitt liv ser ut så, det är kanske min lott.
Tankarna går i cirklar. Time is a flat circle.


Tack för att du läser.
Ann Heberlein - Ensamhetens utsiktslösa väntan.

onsdag 1 april 2015

Man is the Cruelest Animal

nu har jag lov och det är jag i behov av. Fy tusan så mycket ondska det finns överallt. Man brukar säga att apor är experter på att vittra svaghet, men om apan har ett samvete, varför sårar den om den lika gärna kunnat undvika det? Jag menar, vad gick fel när människor aktivt väljer att vara råa och gör en sport av att knäcka andra? Jag förstår verkligen inte.

Under förra veckan har vi ägnat stor del av vår tid åt rapporter. Så mycket tid att täcka för misstag som borde ha åtgärdats för länge, länge sedan. Skolan försöker släcka alla bränder som uppstår än här, än där och det tar så mycket tid och ork, när man skulle behöva arbeta förebyggande istället. Ungar växer upp, men blir de kloka av det...

Nåja, slut på gnället. Nu är det lov och jag ska försöka att släcka min brand med hjälp av en stadig whisky och när dagen gryr imorron tar jag nya tag. Jag har en hel del att vara glad åt, som t.ex ett ex som kan ställa upp under tösens påsklov som inte synkade min, och en tös vars kramar läker all världens ondska. Vem behöver mer?

Nu ska jag ta hand om oss, bygga bo till hönsen och bära ved till hösten, kanske titta på alla True Detective-avsnitten, om igen, och bara vara. Det ska bli så skönt, så skönt.

Townes van Zandt - Lungs