så lagom

Artemisia ca 1630

 Stormnatt och lagom bakis, filosofiska samtal som fortsätter på morgonen och en björk som har fallit men missat huset, solsken och hög luft. Det är bra. Slippa vara själv när det gäller, och få äta en bit kött och dricka gott vin en gång i månaden. Det är lyx. Få skriva av sig på en bok under vintern och fortsätta att studera livsfrågor och fördjupa sig i det före pensionsåldern. Det är strategiskt. Kunna haspla ur sig att den markägare som gnäller över knäckta granar får skylla sig själv. Det är ärligt. Att känna att livspusslet äntligen går ihop och att man trivs med sitt liv. Det är sant. Att veta vad man tycker om. Det är viktigt. Att skita i om folk tycker eller inte tycker om det jag skriver. Det är skönt.

Jag har skrivit nittioen sidor. Nittiofuckingensidor. Det är otroligt. 

A Day in the Life of Maurice Haylett - Caravan

En bisats

Ixion, av Jusepe de Ribera

 Jag tänker ofta i bisatser. Tror att det kan bero på mitt tyska ursprung, att jag ofta kommer på mig själv att tänka på tyska. När man tänker i bisatser måste man tänka ett steg före, innan själva tanken tar slut. Man hinner då reflektera under krumelurerna och får tid för att avsluta meningen med en liten knorr som kan vända hela innebörden. Kanske det har fört med sig att tyskarna traditionellt är ett reflekterande folk, åtminstone om de är vana vid sitt språk och behärskar det till fullo. Jag vill inte säga att jag är fullärd i det tyska språket, men jag klarar fortfarande av att följa tankelinjerna och de långa meningarna. Däremot har jag svårt att kommunicera och det kan hända att det jag säger redan är långt förbi inledningen, och allt verkar osammanhängande. Ibland hänger folk med... Med franskan tycks det mig vara ett helt annat sätt att uttrycka sig på, som jag också tycker om, vilket kan bero på att språket är mer tilltalande och för att man talar franska med sänkt röst och djupare oktaver. Det blir sensibelt, oavsett vad man säger. Men trots att det är elegant för örat att lyssna på så är det talade språkuppbyggnaden väldigt direkt, ja till och med litet naivt. Det skrivna språket, däremot, är fullt av överraskningsmoment och skiljer sig från talspråket genom att både vara intrikat och krångligt. Ja, det är till och med väldigt elitistiskt, vilket det tyska språket naturligtvis också är med sina vansinniga undantagsregler som nästan ingen verkar bry sig om mer än politiker och författare. Om jag nu jämför tyskan som låter hård, med franskans mjuka melodier, så verkar det ena ha varit tvunget att kompensera för det andra. Tyskans smattrande har fått en mjuk uppbyggnad och struktur, medan franskans mjuka slingor och nasala ljud till formen är ganska rå, ruffig och byråkratisk. Det är såklart fullkomligt nonsens, men jag gillar att tänka i sådana banor, som att språket vi talar formar hur vi tänker. Att vara språkligt begåvad, som jag en gång ändå har varit, innebär att man kan läsa in strukturer och bilder där sådana normalt inte syns. Det är som en form av synestesi. 

Ryskan, däremot, har jag inte lärt mig, men morfar berättade för mig att om man ska svära på ett språk, då måste det vara på ryska.

Xenia

Giorgione, La tempesta ca 1508

 Så blev det ett nytt år, äntligen.

Förra året inleddes av en besvikelse. Jag hade börjat hoppas på en nystart för mig själv efter att dottern flyttade förra året, men pandemin gjorde att det blev svårt att få till möten både i yrkeslivet och privat. En gammal romans hade gjort sig påmind men såren efter förra gången vi hade försökt sprack upp igen. Ibland fungerar det inte, man kan inte tvinga sig till känslor, det svåra var att förhållandet inte kom till något avslut. Tankefigurer som "låta det rinna ut i sanden" är obegripliga, tycker jag. Människor avdunstar inte likt vatten eller alkohol, vi är inga gengångare som man kan passera utan att sätta märken för livet. Förlusten tog mig därför hårdare än jag först ville erkänna, det var mycket tuffare än jag hade kunnat föreställa mig att öppna mina inre rum för någon igen, men något annat vore falskt. Att gå in i en relation är en satsning, det kostar på. Nu är det redan så, att även en liten motgång är svår när man är utmattad, och förluster blir som att dö en smula (för att travestera en favoritförfattare). När jag faller, faller jag visserligen från låg höjd men landar på nedre botten. Därför, för att finna ett korn av inre sanning, ett frö att gro på, ett vajande sjögräs att greppa tag i, försökte jag bearbeta sorgen genom att återknyta till existentialismen. Jag hade gjort det som förlorad tonåring, men med ålder, erfarenhet och ett större mått av självdistans tänkte jag att teorierna skulle vara en nyckel till en bredare förståelse, snarare än en manual. Det finns en viss förförande lockelse i att befinna sig på botten och att stå utanför och se på - så länge man är medveten om det, och är självkritisk. Jag kan fortfarande njuta av minsta tillfälle där närvaro känns, häpna över världen i en vattendroppe, njuta av subtila dofter och av gärdsmygens sång, som jag gjorde förr, men till skillnad från mitt tonårs-jag inser jag idag att hoppet är en narrspegel och att jag själv är oviktig. Jag är inte i händelsernas centrum, och det är en frihet att känna att ingen bryr sig. Det sägs att det sista som överger oss är hoppet, men jag tror att det är kärleken. Kärlek kommer i många olika former och förändras efter behoven. Hoppet som är statiskt knäcks vid påfrestningar, medan kärleken är dynamisk och foglig. 

Tyvärr har alltmer av min närnatur antastats och förvanskats till oigenkännlighet under året som gått. Jag försökte att se på skeendet som en följd av politiska beslut, testade förklaringar hos genetiken, i psykologin, men vad hjälper förklaringar när platser jag har lärt mig älska försvinner i rask takt? Granplantage i snörräta rader ersätter småskaliga beteshagar med dungar och stengärden, allt större åkerareal väller fram som sterila heltäckningsmattor, berg krossas till grus och makadam och läggs ut för tunga skogsmaskiner, våtängar och sumpskogar dräneras... Det verkar som att ju större fokus vi lägger på miljön och klimatet, dess värre blir konsekvenserna och ju mer snedvridna blir tolkningarna. Är det för att beslutsfattare är rädda? Är det maktlöshet, okunskap, båda? Har vi förlorat fotfästet som civiliserade stadsbor, och kan vi enbart se på naturen som något användbart? Jag gör ju det också, använder skog och mark för kontemplation och bot. Tankar på hur nutidsmänniskan har utvecklats är bekymmersamma och därför blev jag mot slutet av året, när mörkret föll, fruktansvärt ledsen av att göra saker som jag tidigare älskat att göra. Mina långpromenader blev en pina, eftersom liken efter tvåhundraåriga ekar som hade stått på backarna och gläntorna låg kvar och påminde mig om girigheten, och slyet på kalhyggena som piskade mig i ansiktet sade mig samma sak, ovanpå allt tycktes det ligga ett ständigt gråväder. Det var i mitten av november jag beslutade mig: jag drog ut kontakterna och rensade datorn, öppnade ett tomt dokument och satte fingertopparna mot tangentbordet. Under fem veckor satt jag som klistrad på pallen i tösens rum med utsikt över häcken och åkern och skrev. November försvann som i ett trollslag och december kom och gick, så såg jag åter ljuset i tunneln, blev glad och fick ork. När den glada julen kom, och den var oerhört fin på alla vis, hade jag vilja och glädje att ställa till kalas, men jag har fått betala ett högt pris. Just nu sover jag sämre igen, golvet under mig gungar som för sju år sedan, jag är yr och trött, men jag har ett recept som fungerar. Jag ska fortsätta att skriva, jag ska skriva tills texten är så förvrängd att ingen, inte ens jag själv, kan förstå varför ledsnad och sorg finns. 

Utmattning tycks mig väldigt olika i jämförelsen med andra. Kanske finns det en genetisk orsak till varför kvinnor och män reagerar olika på utmattning - kanske det beror på yttre och inre förväntningar och på att livet ger oss olika förutsättningar, kanske det är en orättvisa som ligger däremellan och som gör att den som får hjälp direkt, och därmed slipper ekonomisk oro och kan resa bort från allt, även blir hörsammad och litad på, och därför även kan se problemen som övergående. Skillnaden är stor mellan hur olika yrkeskårer tar hand om sina anställdas hälsa, lika stor är skillnaden mellan hur vi behandlas och hur symptom ser ut, om vi har en eller två x-kromosomer. Sammanfaller de båda, alltså om du är kvinna i en underbetald kunskapsbaserad bransch, då ligger du risigt till. Vi kvinnor hörsammas och litas på i mindre grad än män, vi har sämre chanser till välavlönade arbeten, och har fortfarande större andel obetalt arbete i hemmet att göra, lägg därtill försörjningsbördan som är lika stor procentuellt, men till lägre lön vilket avsevärt minskar möjligheten att leva på pensionen. Kvinnor och män behandlas olika juridiskt, ekonomiskt och socialt eftersom praxis säger så. Praxis är den sedvana som en grupp ärver och får genom generationer av ryggdunk och gentjänster mellan likar, och har inget med kunskap eller forskning att göra. Praxis ligger till grund för mycket av den skevhet som är svår att komma åt eftersom den står utanför den skrivna lagen. Det finns bara en enda yrkeskår som måste behandla sina medlemmar lika enligt lag, och det är lärarkåren - så vad säger det om ungarnas förståelse för sin samtid, om de får lära sig att skillnader inte finns, av en lärare som med ledning av sina egna erfarenheter tror att det förhåller sig så för oss andra? (jo, jag har hört det nyligen, mansplainers existerar). Jag ser hur vi glider isär, både som folk och som individer, det sociala kittet krackelerar sakta men säkert. Varför blev klassamhället persona non grata i samhällsdebatten? Det finns så mycket att säga.

Men nu till det kanske viktigaste av allt:  Underskatta inte kitsch, symbolik eller romantik, sluta vara ängslig för att vara fel eller för snäll, upphör att vara rädd för bildning och låt bildningsidealet återuppstå ur sin dammiga grav genom att se på det gamla spöket för vad det är: grunden för nyfikenhet, trygghet, godhet, empati och visdom, och glöm för allt i världen inte att det - trots allt - är skönheten och kärleken som skapar liv, och att drivkraften i livet är ett gott samarbete, med kompromisser, överenskommelser och ödmjukhet i skön förening. Med dessa ord önskar jag er alla ett riktigt kärleksfullt och Gott Nytt År!

 

Name your price
A ticket to paradise
I can't stay here any more
And I've looked high and low
I've been from shore to shore to shore
If there's a short cut I'd have found it
But there's no easy way around it

Light of the world, shine on me
Love is the answer
Shine on us all, set us free
Love is the answer

Who knows why
Someday we all must die
Were all homeless boys and girls
And we are never heard
It's such a lonely world
People turn their heads and walk on by
Tell me, is it worth just another try?

Tell me, are we alive, or just a dying planet?
What are the chances?
Ask the man in your heart for the answers

And when you feel afraid, love one another
When you've lost your way, love one another
When you're all alone, love one another
When you're far from home, love one another
When you're down and out, love one another
All your hopes run out, love one another
When you need a friend, love one another
When you're near the end, love one another
We got to love one another

Light of the world, you got to shine
Love will be a means, yeah, yeah
Shine on us all
Know that love can save the day
Just give it one more chance
Lord you just cant let it stop lord
Love is the answer
Got to be free to let love into your life
Let it shine 

Todd Rundgren 

 

New World in the Morning - Roger Whittaker