När det blir dags att försöka summera detta märkliga år gör jag det med utgångspunkt från att det har varit miserabelt och trist, vilket det har varit såklart, men året har även innehållit fantastiska ting som ändå måste få lysa i eget majestät. Min dotter, det finaste och dyraste som finns i mitt liv, har tagit studenten och flyttat hemifrån och hela den resan har varit mer central under året än vad jag förstod då det blev skarpt läge i höstas.
Vi har varit på två konstutställningar på Louisiana, Marsden Hartley under jullovet och Surrealistutställningen Fantastiska Kvinnor under sommarlovet. Det var när vi kunde röra oss litet friare och rekommendationerna tillät resor över sundet, jag minns att det var en del hattande kring formalian, ena dagen fick skåningar resa med personbevis, sen slapp vi papper men måste bära munskydd, så nästa vecka var det strikt förbjudet att resa över sundet igen, och under hela sommaren såg vi danskar, tyskar och stockholmare på resande fot runt oss. Jag har såklart varit på Vanås, och när Nimis fyllde 40-år var det med ett polisbevakat, hemligt jubileum under sedvanligt ståhej. Jag har återsett Vivian Maier fast nu på Fabriken i Bästekille, och så har det blivit mycket läst förstås, mest har jag hållit mig till Artur Lundkvist men även några fina faktaböcker kring Darwins naturlära, och en hel del om Skånes historia. Under vinterhalvåret passade jag på att besöka Gertrud Alfredsson på Blå Hallen i Höganäs och den dagen kommer jag att minnas som särskilt vacker. Saknaden efter goda samtal eskalerade när tösen hade flyttat, och jag fick ta mig i kragen för att söka mig bortom livet som mamma, jag har fått utmana mig själv och tror att det har gått ganska väl ändå. Det var därför som jag slutligen skaffade mig höns, 6 gamla tanter som behövde rekreation, och grannarna behövde avlastning. I skrivande stund är de nu bara två, vintern har varit tung för mig, men givit rovfåglarna desto mer kött på benen. Man får väl se det som så, att om man är höna är det kanske det bästa och kvickaste sättet att dö på...
Jag har med året insett att saknad är ohyggligt, medan längtan kan vara rätt hyggligt - så länge som målet inte är alldeles för avlägset och man får träffas och umgås med små mellanrum. Ja, det är med de orden jag går in i det nya året.
Nu önskar jag alla som råkar läsa detta högst ointressanta inlägg ett riktigt Gott Nytt År!
P.S. Om det är något jag önskar inför 2021 är det att få gå på konserter, konstutställningar och muséer igen. Och med litet hybris kan jag tänka mig en liten resa, fast å andra sidan, när våren anländer kommer jag kanske tycka att min lilla trädgård är det finaste ställe att vara på, eller inte. Den gamla längtan ut finns där, igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar