Långsamt guld

Petrit Halilaj
”Poisoned by men in need of some love”

 I lördags var jag på tågresa igen, först till Lund och därefter Malmö för att äntligen se Slowgold efter drygt ett års coronaväntan. Lunds konsthall visar nu en kurerad utställning, Magnus af Petersens valda verk låter naturen bära sin egen berättelse. Betraktaren ställs utanför och får känna hur blickarna riktas utåt, mot det vi kallar vår värld. I den vita avskalade kulturmiljön känns riktningen dubbel, vi regisseras till en dans runt andras normalitet, kretsar runt, går nära, klättrar i trappor, sätter oss ned ibland och försöker tolka sådant som står utanför våra vanliga sociala, psykologiska eller bekväma sfärer. I en monitor hörs fjärilens trummande mot bladen som vi tror att den gör för att kontrollera om det håller som boställe för avkomman, i en annan monitor visar Beuys upp sin legendariska, döda hare för en konstpublik bakom glas, silvermasken han bär reflekterar publiken och budskapet är; konsten är att se den djuriska verkligheten, och de simpla behoven. Josef Beuys hade som krigsfånge lärt sig att överleva på få medel, och har kallats schaman. Möjligen är det på grund av att vid tiden för uruppförandet, sextiotalet, var framtidsvisionernas, plastens och rymdforskningens tidsålder och man hade nyss lämnat en tid av traditioner och tumskruvar. Man ville bara långt bort från det förflutna, framtiden var här. Idag är tiden mogen för en tillbakablickande kritik av våra mänskliga förehavanden, och Josef Beuys ses nu mer som en tidig Extinction rebellion. Agent orange, utrotning, naturkatastrofer och artdöd är ord som de flesta av oss känner alltför väl.

 

Ernst Ludwig Kirchner "Marcella"

Malmö Moderna visar tre olika utställningar med teman kretsande kring olika former av utsatthet. I utställningen Mannen med det blå ansiktet utbyter vi blickar med konstverken, som i sin tur byter blickar mellan varandra. Blickarna fängslar och kapslar in en föreställning om hur världen ska ses, och narrativen ändras med betraktarens bagage. Bilder som vi känner sedan gammalt har nu berikats av de postkoloniala-, feministiska- och genderfokuserade teorierna. Inte mindre än fyra verk av Ivan Aguéli finns med, och flera verk av återupptäckta kvinnliga konstnärer hänger en face med gigantena Munch, Kirchner, Kandinsky. Blickarna får konkurrens, i mötena mellan verken och besökaren uppstår en ny performativ dimension där objektet får upprättelse. Unga kvinnor, flickor, nakenmodeller, häxor och orientens vykortsvyer av moskéer, och andra tidlösa trakter framstår plötsligt som befriade från årtionden av kuvad existens. Det är en befrielseprocess vi ser, en underbar utställning om en ny tid och mycket väl kurerad. 

 

Elsa Key-Åberg "Modell i Paris"

 

Alldeles intill har Julia Bondesson fått fritt spelrum för sina fantastiska träskulpturer. Kroppar ligger koreograferade i två rum, med poser som får mig att tänka på stunder då man är som mest sårbar. I ögonblick vi alla känner till men inte tänker på som viktiga som när vi är omedvetet sexiga, töntiga, privata, utsatta, djuriska. Dessa mellanrum och gråskalor utgör livet som vi delar med andra apdjur. 

 

Julia Bondesson "Vagga mina ben"

 Precis som Jon Fosse berättar i Babel, så lever även jag gärna i en värld för mig själv. Visst, ibland träffar man på en eller annan som kryddar upplevelserna med närvaro, men jag har inga problem med att resa ensam eller gå på utställningar på egen hand. Jag kan tänka mig att det låter märkligt, men jag tänker inte att jag reser själv, jag har ju folk omkring mig och min inbillningskraft får fart av att möta nytt. Kanske för att jag är van, men jag tror uppriktigt att fantasin skulle bli störd av sällskap. Jag blir bara utmattad av att känna att den andre inte trivs, eller ogillar det vi ser. Att ta hänsyn är svårt när man vill ge sig hän. Det finns egentligen bara en person som jag gärna tar med mig när jag går på utställning, och det är dottern. Vi går då var för sig och sammanstrålar emellanåt för att dela med oss av vad vi har upplevt, ofta visar det sig vara helt olika saker och det berikar upplevelsen. Vid de tillfällena, när jag har fått klä känslorna i ord, har det såklart blivit bäst flow vid återberättandet, men man kan inte få allt. 

På KB var allt som vanligt och ölen lika god, konserten öppnade med rymdklingande Aska och vi fick höra tre smakprov från det nya albumet som släpps i början på nästa år. A och tre till var där, och det var trevligt med litet snack mellan låtarna. Amanda Wernes röst har om möjligt blivit ännu klarare och djupare, och hela den fullsatta salen svajade långsamt med till melodierna när hon tog oss ut i rymden och in i hennes liv. Tåget hem avlöpte nästan som planerat, med hänsyn till en olycka och ett par minuters försening hann jag precis byta i Lund. Sängen var sval och det tog ett tag innan jag somnade, men sen sov jag tungt och vaknade inte förrän axeln krånglade. Jag har fått ett jobberbjudande i Malmö, man vill att jag börjar omedelbart. Jag får fundera litet. 

Slowgold på Nalen 2021, nytt material

Jag läser Septologin I-II, det andra namnet, av Jon Fosse 

Oktoberrutin

 Det har varit ganska litet fågelskådande på sistone men sedan några dagar har jag fått upp intresset igen. Kossorna har stallats in och det är lättare att nå ängarna och hagmarkerna dit man går för att kolla in höstens tjusiga vaxskivlingar och de fåglar som gärna samlas i de täta buskagen och kronorna. Jag har hostat om nätterna så de långa promenaderna har fått vänta, men vädret har varit regntungt och läsvänligt istället så jag har inte lidit nämnvärt. Strax före lunch idag sprack de tunga regnmolnen upp, så då tog jag med kikaren och stack ut en stund. Solen ligger lågt nu och lövkronorna strålar som vore de av glas, det är som om Osslund hade lånat ut sin palett. Uppe från de varmorange ekekronorna i kohagen, som sträcker sig hela vägen ner till Rönneås strandbrinkar och fossila åkermarker, lät en kör av klingande rödhakar upp sin orkester. Sången är rapp och kvick och kongenial med den lilla fågeln. På ett stengärde intill stället där bonden har lämnat litet halm och kobajs kvar finns det nu massor av fågelgodis i form av spindlar och små insekter, mängderna snask gör att småfåglarna blir lätta att komma riktigt nära inpå. Det är så roligt att se på hur de letar, och i ivern glömmer de bort att vara vaksamma. Emellanåt stannar de upp för en sekund, kikar på mig med huvudet lätt på sned, men fortsätter snart kalaset. Jag var visst inte så farlig som jag såg ut. 

 

 

 Det är en spektakulär tid nu, jag kastas formligen mellan ytterligheterna ösregn/solsken/hagelskur och regnjackan åker av och på. I den lågt stående solen lyser buskagen upp snett underifrån och träden ser ut som som de är elektrifierade, särskilt slående är det mot en komplementfärg som dagens blå himmel med bombastiska, preussiskt blå åskvädersmoln. Regnet som avdunstar får luften att bli rikt parfymerad, i skogen doftar det tungt av svamp och i buskagen friskt och syrligt. I uppvindarna efter de plötsliga ösregnen seglar rovfåglar i jakt på de småfåglar som samlas längre ned i luftrummet för att äta av insekter, kottar, frön och frukt. Idag syntes två röda glador tumla och leka över hagen mitt emot torpet medan en duvhök patrullerade högt över oss. Bortom ekebackarna lät två ormvråkar höra sina gälla skrin men detta var inget som skrämde hackspetten. Lugnt lät han sitt tjick! höras bortåt det lilla alkärret till. Sedan några dagar har ett mindre gäng bergfinkar kretsat runt torpet, de samlas i grupper och låter höra sitt tjjjjjuu medan de tömmer ett bokträd eller två på goda ollon, eller en rönn på frukter. 

 

 

 Tranornas tid är över, och för två dagar sedan såg jag en amiral fladdra bland fallfrukterna, troligen årets sista eftersläntare. När vädret är gynnsamt och stabilt går det så här års ännu att se höstmosaiksländan på vingarna, men kastvindarna gör det svårt för den att finna mat och jag misstänker att de flesta nu har gjort sitt för året. Kanske att jag själv har lagt sista handen vid trädgården, trädgårdsmöblemanget är under tak, brunnslocket är framtaget för höstens slamtömning och regnkläderna har ersatt anoraken vid ytterdörren. Nio år på torpet går mot det tionde, jag börjar bli rutinerad. 

PJ Harvey - Down By The Water

Jag läser om Den stora kärleken, av Alexandra Kollontay

Kromoxidgrön

 Fönsterna i uthuset är fuktstrimmade, den lilla avfuktaren förlänger perioden utan element och har gjort det sedan två veckor. Elpriserna har skjutit i höjden, marknadsprissättningen kommer kanske förmå några skåningar att flytta norröver där arbetsbehovet beräknas bli stort. De såkallade gröna näringarna, som politikerna har så höga förväntningar på, gör det uppenbart att betonghäckarna främst tänker som man gjorde på adertonhundratalet - Arbete först, klimat sist. Jag kommer att tänka på William Turners glödande solnedgångar, mättade av partiklar från stenkoleldningen som gav oss såväl dödliga lungsjukdomar som dynastiska förmögenheter.

Inne i torpstugan har vi ett skönt klimat trots att det inte har eldats sedan gårdagens eftermiddag. Katterna kurar efter frukosten och jag lyssnar på radion och laddar inför det sista jobbinlägget på instagram. Tänker att det ska bli så skönt att slippa oket. Två månaders arbetsbefrielse kickar in om två veckor, sen vill jag måla kökets hyllor ärtigt gröna och se till att få en kupa över spisarna. Jag är inte särskilt orolig, det finns alltid något man kan göra. Auktionsbranschen går på högvarv, liksom alla nätbaserade jobb inom köp-sälj som lockar människor som inte vill betala för service. Coronapandemin satte ribban, vi har aldrig konsumerat mer än nu, produktionstakten har ökat, utsläpp och bruket av fossila bränslen likaså. Hämndkonsumtion, kallas det. Det klirrar skönt i kassorna och politiken jamsar med.

Även jag lever i min lilla fossilbränslebubbla, ser på film hos vänner om helgerna, går på bio och konserter ibland, en eller annan utställning, möten kräver mer än cykel under denna tiden på året. Hela den mänskliga civilisationen bygger på möjligheten att konsumera utan balans, redan romarna eldade stenkol industriellt i Britannia. Utan dessa billiga och hårt subventionerade energikällor skulle vi inte kunna upprätthålla standarden som levs, eller den livsstil som skapas. Infrastruktur är en sådan sak. Och nu tänker jag på Paris som bär hela sin synliga stad på en urholkad schweizerost av gruvgångar. Vi har som art en tendens att bygga på problem, istället för att reducera behoven, det är litet synd. 

 

Donovan - The Entertaining Of A Shy Girl

Problemlösning

 Hur skulle samhället vara utan konsten? Hur skulle mitt liv vara utan den? Jag vägrar att ens tänka tanken, eller jo förresten, jag störtdök ner i dystopin häromdagen, under ett samtal med en vän när vi var på en utställning: Saknar ett samhälle i kris konstscener och levande konstliv eftersom jakten på förnödenheter har kapat all mänsklig energi? Är det bara i det goda samhället som plats för kulturyttringar finns, och ju godare, dess bredare och mer tillåtande blir kulturutbudet. Så, ungefär. Men så kom jag att fundera på saken igen, och märkte att jag i mitt motstånd mot idén på kulturens förutsättningar hade skapat en slags inre kreativ tankenöt. Jag måste lösa detta... Och kom på att precis så enkel är lösningen. Det vi kallar problemlösning - är konst. 

Alla former av samhällen har skapat konst, den är viljan som sipprar ut genom sprickorna och fyller tristessen med mening. Ju gråare vara, dess vackrare dröm.

Konstnärlig skapelseprocess är det som driver mig att vakna, den får mig att vilja se framåt, ger mig intryck och ord, målar upp min bild av framtiden. Skapelseviljan är mitt livs rödaste tråd. Jag blir ständigt förälskad, i bilden som jag målar upp ser jag fram emot processen att få arbeta med något okänt, letar upp gammal skåpmat och polerar den lysande. Allt övrigt: lönearbetet, måstena, kraven och ytorna är sådant jag har för att kunna skapa. Jag skapar hela mitt liv, kan inte annat. Vill inget annat. 

Det finns de som säger att arbete gör människan. Att det är arbetet som ger oss frid, fritid, livsberättigande, status och en identitet. Jag säger skitsnack. Det är skapandet som ger mig allt det jag vill, allt det jag behöver och allt det som är jag. Utan kreativitet finns jag inte till. Det säger jag. Och det är jag övertygad om att jag hade sagt även för hundra år sedan, och för ettusen, för tiotusen år sedan.

Jag ser fram emot att slippa kravet på att vara beordrat kreativ, och att få ägna mig åt sådant jag verkligen brinner för, som får mig att må bra. Jag ska lägga min tid på att älska, vara förälskad, fördjupa mig i bilden av kärleken så som den behagar mig, och jag ska högaktningsfullt strunta i jantelagar och pekpinnar, avund och missunnsamhet. Frihet, det har jag inom mig. Och jag tänker, att ju fler gummiband som knyter mig till kraven, dess mindre sann är jag. Dess mindre plats finns det för kreativiteten. För livet. För miljön.

Arbeit macht frei. Vi vet ju alla vart de orden ledde. 

Bird Song - Grateful Dead

Jag läser Kalabalik bland guavaträden, av Kiran Desai

samhällsterapi

 Det finns en romantisk bild av konsten som ett sätt att kommunicera sanningar. Konstens fanbärare ser sig ofta själv som moralens väktare av den anledningen. Men vad händer, egentligen, om en av konstproducenterna väljer att ställa sig utanför regelverk och praxis, utan att meddela härkomst eller syfte, och utan att besvara frågor om dem. Vad är det som sker med egenbilden hos konstfältet, när gränserna och utgångspunkterna för ställningstaganden helt hamnar i knäet på dem själva. 

Konceptkonstens uppgift är att ge efterklang i media och samhällsdebatten, och få oss att ifrågasätta värderingar. En grundläggande fråga som bottnar i konstnärens vara brukar kretsa kring sexualitet, genus, ras eller sådant som på annat vis är knutet till konstnärens liv och uppenbarelse. Frågor som redan är i svang inom debatten har därmed en klangbotten, det finns då en röd tråd som ger medial uppmärksamhet och engagerar läsare även utanför konstscenen. Frågor som handlar om utanförskap är en sådan diskussion, men för att vara trovärdig fanbärare av utanförskapet krävs att konstnären har någon form av erkänd tillhörighet, så att säga talar inifrån och har fått legitimt tillstånd att göra så. Ponera nu att en vit, privilegierad man plötsligt ställer sig i rampljuset, utan att kommunicera någon annan tillhörighet än just vit, man, privilegierad. Vad är det som sker med debatten då och vilka gränser är det som visas? 

Genom att konsekvent vägra att besvara frågor kring politik, religion har Vilks blottat en blind fläck som vi har haft framför oss men inte kunnat se. Att utgångspunkten och den förutfattade meningen bland annat handlar om att en vit skånsk man är rasist, och att när en vit skånsk man (som är rasist) också är konstnär, då skapar han rasistisk konst. 

Vad vi inte ser, och som är det vackra i kråksången trots allt, är att det krävs ett gott samhälle för att detta trick skall fungera. Lars Vilks ställde sig medvetet och konsekvent utanför, för att vi ska se våra egna fördomar, för att vi ska se oss själva. Vore det inte för detta goda samhälle, hade vi inte heller den samhällsdebatt vi har idag som utvecklar och fördjupar vår syn på yttrandefrihetens gränser. Det har kanske krävts ett människoliv för att samhället ska förnya sin syn på var gränserna går, och för att samhällets individer sjävbild av tolerans och öppenhet kan få sig en titt i spegeln och säga: å fan. 

Jag läser Skotten i Köpenhamn, av Niklas Orrenius

Lars Vilks

 Sveriges mest namnkunnige konstnär är död. Lars Vilks omkom i en brutal trafikolycka under eftermiddagen igår tillsammans med två av sina livvakter. Hans sista år blev nog väldigt ensamma, efter rondellhunden och attentatet i Köpenhamn kunde han inte träffa sin kvinna på tu man hand och var helt och hållet hänvisad till livvakternas reglementen. Jag undrar om han insåg vidden av det verk han skapat i tuschteckningen, för även om han alltid sa att han inte ångrade sig, så blev han faktiskt slutligen biten av sin egen hund.

Jag har själv haft ett komplicerat förhållande till Lars Vilks, han var inte så enkel. Första gången jag kom inpå honom och hans tankar var under arbetet med min första konstvetenskapliga uppsats på SU, där jag använde mig av hans avhandling för att granska konstnärliga provokationer. Han var vass, svårtillgänglig för en nybörjare som jag, som hade för vana att kritisera institutionaliseringar och vanor. Men med tiden, när jag började forcera texten och applicera det jag läste på mitt arbete, så insåg jag hur lika vi faktiskt var. Jag förstod mannen Lars Vilks, helt enkelt därför att vi ställde samma frågor och för att frågorna var viktigare än svaren. 

När jag flyttade tillbaka till Skåne efter mina år i Storstaden hade jag fått kontakt med Ladoniens konst- och hoppminister, Fredrik Axwik, som han hette då. Genom honom gavs flera chanser att träffa Lars, men av någon anledning, (jag ogillar rampljus och tycker bäst om att stå bakom och vara den som lyfter fram andra), så blev det aldrig av att vi pratade med varandra, mer än delade några hälsningsfraser. Han kände till min existens, och kände alltid igen mig när vi sågs, men hans finkänslighet lät mig få vara den där flugan på väggen. Jag har alltid haft stor respekt för hans konsekventa arbete, men kanske mest av allt för att han var en sådan rolig och snäll person. Det är det inte många som fick veta, särskilt inte efter det där rondellhundsdebaclet, när hela etablissemanget vände sig mot honom och han anklagades för att bedriva politik. Det var fegt, uselt och småaktigt, främst eftersom konstetablissemanget frös ut honom med estetikens salongsfähiga och snobbiga tungomål, det sista språk konceptkonstnären Lars Vilks ville tala. Tilltaget var gement, men mest blottade det en okunnighet om konst som jag tyckte var ömklig och genant, så jag tog Lars parti. 

Det jag ser att Lars först av allt gjorde med sin konst var att blotta just okunskap och den speciella formen av institutionell gemenhet och hat som finns i väggarna hos vissa kulturer. Han lyckades med Nimis provocera fram det värsta hos Länsstyrelsen, domstolarna, och miljörörelsen, och på samma vis blottade rondellhunden det hat som finns inbyggt hos andra djupt troende fundamentalister, religiösa som sekulära. Det är en bedrift och en gärning som jag tror kommer att lämna spår under lång tid framöver.

Post corona

Kul tur med Anna Bauer på Kulturen

 Halleluja för de goda samtalen och mötena! Det har blivit en hel del intelligenta sådana på senare tid. Under den gångna veckan tog jag med M på ett möte med ett äldre par som sedan länge kämpar för sin by och gårdens överlevnad. Genom striderna mot myndigheter och företag har de båda lärt sig mycket nytt om kulturarkeologi och ekologi, och då han är lantbrukare och hon forskare inom medicin är de vana vid att diskutera olika tidsperspektiv. Efter en gemensam promenad ned till kulturlämningarna vid Rönneå bjöds vi på lunch i deras vackra hem. Att samtala genom tids/rumsliga sfärer är speciellt. Man lär sig nytt, tolkar varandras engagemang, plockar upp en kul detalj som sedan för vidare till något helt annat, och mot slutet har allt som vi pratat om ringat in det som vi människor har gemensamt och behöver mest, nämligen mat, ett hem, ett sammanhang och en djupare mening med livet. 

Äkta möten är dynamiska, de går aldrig att ersätta med digitala tekniker eftersom samtal sker på olika nivåer, samtidigt. Sådana spännande möten får jag ibland då jag är på museibesök, men det kan ske på de mest skilda och otippade platser där man kommenterar något, ger en blick, ett leende, får och ger igenkänning, och så är det goda samtalet igång. Ofta helt kort, men ibland kan dessa små samtal formas till början på en lång vänskap. Vad jag har saknat det.

 Efter gårdagens gnäll om lokaltrafikens priser måste jag ändå ändra mig och säga, att dygnsbiljett är en rätt fantastisk funktion. Hela dagen, hela Skåne, för 210 är faktiskt ganska billigt om man har dagen för sig - och turistar... Jag for till Lund, såg en ny hönsestrik-utställning på Kulturen och vandrade därefter runt i miljöerna som jag inte tror att jag har gjort sedan jag bodde där, kommenterade och pratade med okända, lyssnade och njöt, och sedan unnade jag mig en het kopp te med varma scones på Alice & katten, ett kitschmysigt ställe nära stationen. I den trånga entrén väntar gästerna på att få placering, här stötte jag på Å och en vän som just var på väg ut, så vi delade litet uppdateringar om det senaste som hänt i livet sedan igår. Korridorer och garderober ger ofta möjlighet att komma varandra nära, just undangömda och glömda platser där man trängs om utrymmet är en performativ miljö för små intima möten. Ord viskas och tänks vidare på, vävs samman med dagens upplevelser och breder ut sig över livet. 

Hemma hos min före detta kollega i Kirseberg hade brasan nyss tänts och familjens middag stod uppdukad i det ljusa rummet med utsikt över blomstertäppan. Hennes man som är frilansande fotograf och arborist står för hemarbetet, medan hon, som är platschef för ett lokalkontor på ett av landets större auktionsverk, står för lejonparten av försörjningen. Vi har alltid så mycket att prata om när vi möts, och med ett glas vin försvann de två timmarna vi fick alldeles för fort. Normalt brukar vi träffas med jämnare mellanrum för att ta igen allt som händer inom branschen, det är litet som att försöka snabbspola en Dickensroman, så en halvtimma innan kvällens föreställning fick jag slita mig för att ta farväl och sedan promenerade jag raskt mot KB och Stefan Sundström. Att få stå där igen med en öl, byta blickar och kolla in människor, känna igen och träffa nytt, fundera, sjunga med och ge applåder, är bland det bästa livet kan ge. Möten, vänner, musik och kultur är tillbaka. 

Livet förefaller mig alltmer som en scen. Pandemin har fört med sig en förhöjd medvetandegrad hos oss och våra integritetszoner har vuxit, de har blivit synliga. Nu trampar ingen på tårna längre, utan alla lämnar respektfullt utrymme och pejlar in var gränserna finns. Och jag menar förstås de verkliga mötena, inte de fega, ofta anonyma som sker i skydd av rymdens brus. För att kunna behålla friheten att mötas IRL krävs denna nyvaknade, kollektiva omsorg på mötesplatser och i kollektivtrafiken Detta är fint att uppleva.

 

Från ett av veckans många höjdarmöten, fotot är lånat av M.

Stefan Sundström & Den Sista Jäntan spelar Dag Vag Slicka uppåt sparka neråt

De e så mycke ja inte behöver

Klassresa

 En klassresa är en resa som startar från en känd plats och går mot ett mål dit du aldrig når. Orden är tagna rakt av, nästan. Lånade av vår mest kände kriminolog ur ett sammanhang jag inte minns. Du lämnar det välkända för att aldrig någonsin komma fram. Egentligen går flertalet klassresor i omvänd riktning men framgångssagan är mer omhuldad trots sin litet banala förutsägbarhet. Vill flertalet verkligen bara höra berättas om framgångssagor. Jag känner inte igen mig. Att klassresan kan göra ont i människosjälen har jag inte fått berättad för mig men jag vill gärna lyssna. Höra hur även andra har känt sig förlorade. Slippa vara ensam i besvikelsen att göra andra besvikna. Ensamhet kan se så olika ut. Likt kärlek och andra starka känslor är ensamhet inte lätt att sortera i kastramen. Skuggspel som skapar ackord. Dur eller moll som förstärker och drar av. Att känna nyanserna är väl också rikedom. 

Jag samlar på mig vackra ord och hoppas att de smittar av sig. Under pandemin har orden varit få, kanske det har gjort att det har blivit svårare att uttrycka sig. Liksom tveksamt, som sekunden innan vi tar varandra i hand eller funderar på om vi ska ge varandra en kram. Frågan om sopar effektivt bort all spontan glädjeyttring. Ord blir lätt hårda utan hud.

Sacri Monti - Staggered In Lies

 

Zon

Sigurd Lewerentz dolde inget. Sankt Petri.

 Några gula löv virvlar in på hallmattan när jag går ut för att öppna för hönorna och hämta kaffeved. Jag kan höra hur vinden rasslar om bland asparna och brummet av en motorsåg som sedan två dagar håller på att röja på den vackra lilla ekbacke som står, eller har stått, mellan två kalhyggen strax västerut. Regnet hänger i marknära moln, det är fredag den första oktober och jag har tänt brasan. Under veckan har jag fått svar från en fackjurist och nu är det bara att vänta. Försöka ta det lugnt och skingra tankarna med trygga, trevliga möten och vacker miljö. Alla dessa ständiga uppbrott och omstarter, osäkerhet och otrygg ekonomi är en slitsam vardag som bygger upp stress för många idag. Mest är det ensamstående mödrars verklighet, värst är det för kvinnor med invandrarbakgrund. Fattigdom tystar, det är sedan gammalt. 

Idag tar jag det lugnt, fredagar brukar jag vara ledig och ha planer. Tänker att jag tar tåget till Lund och Malmö, gå på konsert. Slippa ha dåligt samvete för nöjesutgifter en dag i veckan. Pågatåget går från Stehag och jag måste ta bilen dit. Nu betalar man för två zoner. 210 kronor kostar det att ta sig till storstaden kollektivt. Det är verkligen bedrövligt, men effektivt om man tycker att fattiga lantisar inte platsar i finrummet. Det ska bli kul att träffa litet folk igen, röra om i grytan.

Igår turistade jag i kommunorten. Passade på när mitt ideella uppdrag med konsthallsgruppen plötsligt sköts upp. Det händer ofta ideella arbetsuppgifter och med (löjligt) kort varsel. Jag har försökt att få gruppen att inse symbolvärdet av att vi har en (om aldrig så pytteliten) kommunbudget och diarieför anteckningarna, men det är svårt med gehör. Skötsel och hantering av konsthallen på orten delas mellan ideella och förtroendevalda, hittills har det handlat om 50/50 men något har hänt på senare tid. Det har blivit allt glesare mellan mötena, körersättning har dragits in, och konstnärer får besked om att deras inplanerade utställningar ställs in eller flyttas fram - ofta två år. Hur en konstnär ska kunna bibehålla sin verksamhet under sådana omständigheter är för mig en gåta. Det har blivit allt mer uppenbart att synen på konst och fri kultur är inskränkt, och jag vill inte tro att det enbart handlar om okunskap. I kultur- och fritidsnämnden sitter idag två bekräftat högt uppsatta ex-nazister från NSF, på förtroendevald plats. SD valde att bortse från deras smutsiga historia och plockade gladeligen in dem i partiet med vidöppna armar. Att placera sig i kultursektorn är en viktig del i en antidemokratisk propagandaapparat och det märks tydligt på protokollen. Ännu fungerar offentlighetsprincipen i kommunen, till skillnad från i exempelvis Hörby där ledningsgruppen (SD) har sopat bort all misshaglig moteld genom att betala, mobba, och aktivt bedriva antidemokratisk verksamhet inom kommunens ramar. Att det ens får pågå. 

Nu skiner solen över min lilla täppa och kaffet är drucket. Jag tackar för ordet och går ut i luften. 

 

 

Den 1 oktober 1943:

Kl 11.20 – UD:s rättschef Gösta Engzell får telefonsamtal från legationen i Köpenhamn, som vill att svenske ministern i Berlin, Arvid Richert, omedelbart överlämnar en svensk démarche om deportationen av de danska judarna. Det uppges bara vara en fråga om timmar innan något händer. Svenske ministern i Köpenhamn Dardel frångår protokollet, då han dessutom telegraferar Richert och kräver handling. Utrikesminister Günther informeras omedelbart och gör som Dardel kräver.

Kl 12 – Richert instrueras per telefon att omedelbart "påpeka den indignation" Sverige har inför de tyska åtgärderna mot Danmarks judar, samt att erbjuda ett svenskt mottagande av alla danska judar. "Som var att vänta kom vår tappre Berlingesant med invändningar." (Grafström) Richert menar att den svenska protesten skulle skada judarna, om några åtgärder verkligen är på gång, vilket han betvivlar. Instrueras att omedelbart lyda order. Richert har under de senaste dagarna vägrat göra informella undersökningar angående skeendet. Tyska UD ställer sig ovetande angående ärendet, som påstås inte handhas av dem utan av militären. Telefonrapport från Danmark meddelar samtidigt att 1.600 judar gripits "och stuvats ombord på ett i hamnen liggande fartyg". Söderblom och Grafström föreslår att meddelandet om att Sverige öppnat gränserna för danska judar omedelbart ska publiceras. "Günther gav sitt bifall utan tvekan."

Kl 18.30 – Richert telegraferar till UD, rapporterar att han varit på tyska UD enligt instruktionerna. Besökt Steengracht von Moyland, som hävdat att han inte känner till några åtgärder mot Danmarks judar. Tysken har inte reagerat på informationen om svensk indignation över huvud taget, inte ens då Richert berättar att hans besök är personligen beordrat av Günther. Enligt Steengracht von Moylands PM om händelsen informerar han Richert om att svenska regeringen inte har något med saken att göra. Skriver felstavat att "herr Guenther" fruktade att en operation mot judarna kommer att utlösa en storskalig svensk reaktion.

Richert skriver fyrsidig förklaring och ursäkt angående sitt beteende. Hänvisar till information från danska diplomater i Berlin. Vidhåller dock att han anser en svensk démarche inte kommer att göra någon nytta, tvärtom. Erkänner dock inför Günther att om den svenska opinionen påverkas på ett djupt plan, så kommer det att i sin tur påverka de svensk-tyska relationerna. Richert fruktar dock Hitlers reaktion på démarchen.

Kl 21 – Tusen Gestapomän och danska frivilliga griper ett stort antal judar i Danmark. Himmler sägs vara i Köpenhamn. Samtidigt tillkännager ockupationsmakten att internerade danska soldater kommer att släppas, eftersom judarna inte längre "förgiftar atmosfären".

The Pretty Things - Baloon Burning