Lusse firades med lilla mamma i det stora huset. Bullarna hon hade tagit med var visserligen vackert gula men saffransmaken fadd; det är nog något som ligger i tiden, tänkte hon när hon åter svängde in med bilen på parkeringsplatsen. Ljuset var fortfarande såpass att det gick att se sig omkring i trädgården och hönorna skrockade milt från under den vildvinstyngda tujan som för inte så länge sedan, eller var det en evighet, lyst röd som elden. Hennes numera fyra hönor hade börjat värpa igen, och de tyckte plötsligt inte alls att mörkret var särskilt skrämmande utan fortsatte resolut att picka sin väg runt grinden till hönsgården och ville absolut inte gå in. Marken var nu noggrant sprätt runt buxbomen och under mahonian, där sanden var så trevlig att bada i. Vem brydde sig om att det var geggigt?
Under tiden som hon hämtade ved och vatten kunde hon höra gärdsmygen drilla sin allra vaknaste vårsommarsång från alträdssnåret. Inifrån björkplantaget på andra sidan grusvägen ropade spillkråkan, och plötsligt var det som om hela trädgården vaknade till liv, för nu stämde även stjärtmesarna och nötväckorna, domherrarna och de för årstiden litet typiskt hesa koltrastarna in. Melodin var inte särskilt storslagen eller klingande, utan precis så ljuvligt ödmjuk utan att lova vare sig det ena eller andra. Det var som om kören hade glömt bort att hon stod kvar där, och eftersom det som hon nu bevittnade kändes alldeles hemligt, så dröjde hon kvar en stund och lyssnade, lyssnade tills mörkret slöt sig runt henne och det blev dags att stänga dörren till hönshuset och kliva in i stugvärmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar