int(r)essant

verkliga saker förändras långsamt

 Det finns en liten dikt av Tage Danielsson som antyder att vi blir mer konservativa med åldern - en grej som skulle kunna kännas som ett reellt hot för en punkarsjäl, om densamme inte visste att konservatismen åldras den med. För hur mycket våra stackars nutidsjournalister hos vårt gamla fina public service skräms till tystnad, och hur mycket vi som publik än måste bli matade med privatekonomi och få oss att glömma de filosofiska frågorna, eller skogen, eller den biologiska mångfalden, eller för den delen, vill få oss läsare att tänka att vi inte är ansvariga för orsaken eller utfallet, så är inte alla dumma nog att förstå att existensen kräver andra frågor och svar än de som ges under ekonomiekot, ekonomiekot extra, ekonomiakuten eller alla de minuter som läggs på börsens uppgång eller fall. Vi är inte så dumma som vi ser ut. Och den tanken får en gammal punkarsjäl att tänka, för det gör den ibland (och alldeles själv också, tänka sig), att trots att vi luras att tro att det enda sättet att leva gott är genom att göra ett klipp på börsen så spelar det inte någon roll när vattnet sinar och skogsandarna dör. För vi ser. Vi känner. Vi vet av hänsyn till våra gamla traditioner, våra gamla åldringar, våra uråldriga behov, att vårt verkliga liv är förevigt sammanbundet med allt det där som vi anmodas att glömma. Allt det där som gör att vi står ut. 

Idag föll mitt vackra, älskade alkärr. Det känns som att jag har förlorat mer än jag mäktar med. 

overkliga saker sker fort

Jag läser om igen Kurt Vonneguts Burfågel och minns en kärlek.

livsmod

  Det är att veta vad som är rätt och att göra det, i alla lägen. Även ett försök är modigt. 

Livet är underbart och kort, och därför alldeles för värdefullt att läggas på träldom och gemenhet. Tillfälligheter må roa för stunden, men i längden är det evigheten, och därför det gemensamma, som räknas. 

Ängsligheten leder till medlöperi och tystnad, inte minst inför den populistiska fascism som grasserar i hela västvärlden, skriver Ann Heberlein för Flamman. Och jag älskar modet hos en röst som vågar erkänna fel och välja om. När jag konfronterade Mårten Arndtzén för hans nya livsval, fick jag en skrattemoji som svar. För somliga går allt, inte minst prestige, att mäta i pengar, medan somliga följer sitt hjärta.

Var inte rädd.

Släpp taget.

Lyft dig.

Vad jag tänkte inför EU-valet 2024.

himmelhoch jauchzend, zu Tode betrübt

 

 Snart skådar man en ljuvlig blomstertid, men emellanåt måste det ännu eldas även två gånger per dag, och se så veden minskar inför kommande vinter. Det är dubbelt bedrövande för en sparsam individ att inte kunna ana hur framtiden ter sig. I upplevelsen att livet allt oftare sker i ovetskap, dels kring vädret, dels kring omvärlden, måste en passa sig noga från att ren skrock och fullt ut ovetenskapliga rön tar mark och rotar sig. Dessa avarter har en förmåga att gro vid räddhågsna tider. 

Under uppväxten levde jag i den glada förvissningen om att framtiden kunde ordna sig, bara man såg till sig och sitt hus. Då skojade vi om osäkerhet och avvikande livsprinciper. Nu är kriser och vandelsprövning inte längre underförstådda som lustifikationer, utan bestämda som princip. Luddigare ord än vandel är svårfunnet, det säger mycket om tiden vi lever i. En tid när pekpinnar och dogmer tar över där som kunskapande och förklaringar saknas, och när förståelse för det som är olika har ersatts av förtryck av detsamma. En tid med en illa förvriden syn på mänskligheten och hennes alla ärliga sidor. Men även jag har ibland tvivlat, särskilt över mina egna kunskapsförmågor kring Konsten och det konstnärliga - mina två ben! Och då minns jag en annan princip; nämligen den att när estetiken står inför arkebuseringssvadronen, brukar det vara matematiken som avgör utfallet medelst raka linjer och gyllene snitt. Denna återkommande tankefigur med idén om att form skall förtrycka innehåll brukar gå under ett förskönande epitet kallat klassicism. 

Rakt och gyllene är på många sätt även nutidens melodi. Jag ser en oroväckande framtid för däggdjurens livsrum och sår därför rosenskära och blodtopp och sätter lök, gräver bland maskar och kryp och gömmer mig bakom en vedartad skärm av avenbok och lind, hägg, pil, jolster, och brakved, rönn, kastanj, lönn, al, rödbok, sälg och oxel. Snart sluter sig grönskan, snart sluter sig glömskan. 

Jag läser nu Tystnadens magi, av Florian Illies

tur

dörren till våren står olåst

 är ett ord som jag kommer att fördjupa mig i en vacker dag, men det blir en annan gång, för nu tänker jag vara egocentrisk och prata om vädret och vindarna som just nu blåser åt rätt håll. Jag har förvisso fortfarande inget jobb, ingen säker inkomst eller framtidsplaner heller, inte något som ger status eller ser snyggt ut på ett CV, men jag har så mycket mer ändå. Världens goaste vänner, en dotter som mår finemang, jag har vettiga saker att lägga min tid på och en alldeles egen trädgård som ger mig både daglig kärlek och motstånd med hårt arbete. Dygnsrytmen har ändrats, jag bryr min föga om tiden annat än då världsliga ting påminner om att jag måste fara till vårdcentralen för en kontroll eller för att byta däcken. Idag var det nämligen tänkt för det sistnämnda, men då sommardäcken skulle träs på upptäckte montören en djup spricka i något som kallas för spindelleden och jag uppmanades med emfas att absolut inte köra mer. Adjöss då med den praktiska dagsplanen att samordna inköp och hämtningar av auktionsgods, men det världsliga ordnar sig alltid. Annat är det med annat. Som väl var, var min snälle bilmeckargranne hemma och kunde svara och säga ja, och trots förmaningarna från även detta håll lyckades jag ta mig hem, lämna bilen och promenera hemåt i solen. Inget lugnar nerverna bättre än ett trevligt samtal och mina kära omgivande omvägar. 

Här hemma har det varit ett par dagar av hårda stormvindar, men nu har solen återvänt med klara köldnätter och riktigt härlig lust och fägring. Under ogräsplockandet litet senare på dagen passade jag på att sortera ut kirskålsskott till dagens lunch, och fick då höra årets första rödstjärt. Ovanligt tidigt men som vanligt kom varningarna inifrån monsterboken, vilket jag tar både som tukt, förmaning och ömsint omsorg. Den gamle och jag har en historia, vi går långt tillbaka, rödstjärthannen och jag. 

Nu sitter jag litet öm i ryggen och njuter av dagens sista solstrålar ute på innerummet. En whisky glimmar fint i mammas gamla slitna glas och jag begrundar dagens hjälteinsats. Jag har just monterat ner den lång-långa stegen från norrgaveln. Elva steg upp, efter ett par veckors trappträning, så har jag äntligen fått satt in den lilla proppen av gammalt rostigt flugnät som jag hoppas skall vara nog för att slippa få fler besök av byggsugna bålgetingar uppe på vinden. Nu spatserar bara skatorna rundor ovanpå mitt huvud för att markera att här är det vi som bestämmer. Och det gör de. Tills en kråka tar deras ägg igen. Ja, nu börjar faktiskt äventyret. Det är äntligen vår! 

Jag läser Kerstin Ekmans Då var allt levande och lustigt. 

En alltigenom kongenial torparlagning

Här kommer den sköna sommar, sång av Olle Adolphson och text av Evert Taube