Golden Sun

Det finns en mycket vacker, dansk kaffeservis från Bing & Gröndahl som populärt går under namnet "Golden Sun". Förmodligen har den fått namnet en gång på grund av den breda bården av rent guld som enkelt men generöst löper utmed servisens i övrigt odekorerade fat och kanter. Koppen är präktig till omfånget, den är rundbottnad men står stadigt och tryggt på sitt lilla, lätt underdimensionerade, fat. Hänkeln sveper lik en förgylld svanhals upp över den mjukt utvikta kanten och pöser nästan över bredderna på det lilla fatet. Det är en arkaisk form, enkel och tidlös, samtidigt kraftfull i sin sparsmakade men grandiosa lyx. Godset är varken tjockt eller tunt, faktiskt alldeles lagom, och formen bestämmer inte innehållet - således är koppen så långt från funkis man kan komma, ändå fullständigt överlägsen alla andra koppars funktionalitet. Du kan dricka choklad och te och kaffe ur den, med lika stor glädje och utan att innehållet röjs för din bordsgranne.

Klismos i Nicolai Abildgaards tappning

 Svepande, antikiserande former är typiska för den danska borgerlighetens smak, särskilt för biedermeiertiden. Stilen revolterade ursprungligen mot krig och ballade under en tid full av oro, och handlar därför om trygg hemtrevnad, hygge. Danskarna har sedan slutet av 1700-talet odlat intresset för det stora i det lilla, och naturmaterial och praktiska användningsområden parat med ett gott öga för människokroppens proportioner har alltid stått högt i kurs hos de danska formgivarna.

Googlar du Golden Sun får du troligen upp resultat från en japansk spelserie i första hand, men lägger du till Bing förvandlas resultatet och du hänvisas till nordiska auktionssidor istället. Denna magiska försäljningsstatistik, kallad osynlig hand, pekar först på sådant du kan köpa på nätet, historik och bakgrund får du slå i gamla dammiga böcker. Nåja. Gemensamt för träffarna på nätet är att nästan alla katalogiserar servisen som formgiven av Sigvard Bernadotte. Herr Bernadotte levde mellan 1907 och avled 2002 och levde ett långt liv som formgivare av ditten och datten och kunde ståta med åtskilliga prestigeuppdrag, som exempelvis det välrenommerade huset Georg Jensen i Köpenhamn. Däremot finns det inga belägg för att han arbetat för Bing & Gröndahl, inte heller finns det något som får oss att förstå när servisen dök upp första gången.

Bing & Gröndahls största säljsuccé genom tiderna är servisen som populärt kallas Måsen, eller Blå måsen. Så populär har den varit, att den stod i så gott som var mans hem i Danmark och i varannat hem i Sverige under mitten till slutet av 1900-talet. Av den anledningen (och för att man gjorde mindre och sämre satsningar på formgivare än Den Kongelige Porcelænsfabrik), har andrahandspriserna på Bing dalat markant på senare tid. Det hänger ihop med att jämförelsen av material är så enkelt att göra på nätet, och för att formgivna föremål tenderar att vara attraktivare, snyggare och mer genomtänkta. Såklart. Dessutom blir sådant som länge har varit populärt lätt skamfilat och tråkigt. Konglig Dansk köpte upp Bing & Gröndahl 1987 och heter idag Royal Copenhagen. Företagsnamn har en tendens att hänga kvar länge, precis som ett skamfilat och triststämplat rykte, så påhittiga individer ryckte in. Med hjälp av googles magiska spö är nu servisen för evigt förknippad med en individ, vars rykte och kungliga namn har skapat priser utöver det vanliga. Snipp snapp snut, så var sagan slut. För ingen vill väl ändra på en framgångssaga...

Elementarpartiklar

Anish Kapoor 'Descent into Limbo'

Äntligen kom den, ledighetsperioden som gör att man orkar leva, och som skapar andhål och tid att distansera sig. Faran med ett stimulerande arbete är att det suger musten ur en, så pass att man glömmer bort att ekonomisera med sig själv. Även kvällarna går åt att söka information, och jämföra material, och priser, det är lätt att hamna vid branten igen. Den lurar hela tiden, skyms av glädjefulla uppdrag, roliga kollegor, prestige och ekonomi, och märks inte förrän det är för sent. Bromsar jag inte in när jag har som roligast har jag snart en bedövande trötthet med tinnitus och ständig yrsel som späs på av en usel och drömlös nattsömn, att tampas med.

Vid varje första ledig dag är jag helt uppfylld av det där roliga jobbet, en känsla som lätt går att missta för energi, men vet nu att det handlar om en sjuklig oförmåga att varva ner. Tvingar jag mig inte till ledighet när jag är ledig blir jag snart glömsk, virrig och fumlig av den där elegiska tröttheten som kommer ta flera dagar att jämna ut. Ledighet ser så olika ut för oss människor, men jag vill beskriva den som tid fylld av saker som är lustfyllda och ångestdämpande. I mitt fall hjälper trädgården, skogen, böckerna, solen, poolen, konsten, och dottern. De dagar jag inte måste bry mig om hur jag bemöts är det enklare att koppla av och varva ner. Inomhusdagar kryper dock lätt andra måsten inpå, och då är en noggrann plan viktig för att inte springa runt och feja. Fast den planen är inte alltid utarbetad (det är den sällan efter arbetspass), så jag avskärmar mig oftast och väljer hemmavistelsen för att orka med saker som tandläkarbesök, skolgöromål, eller konsthallsmöten mellan varven.

Trots det händer det ändå att vänner knackar på och söker kontakt, och har vi alla riktig tur sammanfaller det med en helg då jag har ledigt ledigt - som den här. För visst är det ändå som Michel Houellebecq skriver:
Möjligheten att leva börjar i den andres blick.

Torbjørn Risager - Baby, please don't go

Augusti

Sakteliga börjar saker återgå till det normala efter sommarens extrema torka och långa värmebölja. Augusti har sköljt över oss med regn och ickeväder och jag har hunnit åtgärda sådant som aldrig orkades, hanns, eller ville göras under sommarmånaderna. Jo, Augusti har mer känts som höst, med sin höga luftfuktighet, svårighet att torka tvätt och blöta simhanddukar, och med sina äpplen, vindruvor, havtorn och humlekottar dignande från tungt böjda grenar. I bäckens vattenpussar tvättar sig nötväckan, han sitter sen och putsar sig fin på druvflädersgrenen som lade sig över bäcken i våras. Ibland brummar några högljudda blågröna och bruna mosaiksländor förbi, de varvar torpet surrande, jagande i solglimtarna.

På torpet har golven fått sin höstskrubbning, och jag har t.o.m. klippt gräset. Nätterna har blivit svalare igen och sömnen litet djupare. Vi har återtagit skogspromenaderna och slutat hämta vatten i Rönne å, men vi simmar fortfarande i utebadet som håller extraöppet, vilket har varit välkommet efter arbetspassen. Min kontorsplats saknar vädringsmöjligheter och ligger av säkerhetsskäl i en korridor mellan två slutna dörrar. En rådig kollega fixade fläktar i god tid innan de tog slut i affärerna, och de har gått varma under sommarens viktiga katalogisering av samlarauktionen. Kanske var det tack vare fläktarna som auktionen blev en sådan succé, hela branschen talar om rekord. Alla är nöjda och stämningen på topp.

I kammaren hänger ett nytt auktionsfynd, därför har jag fått göra totalrockad och hängt om alla bilderna, men är ganska nöjd med resultatet, faktiskt, fast jag vet att det är tillfälligt. Rätt vad det är snubblar jag över en bild som jag inte kan slita blicken från, det är litet som härskarringen, fast mycket billigare. Tänker på hur många vackra tavlor som slumpas bort till underpriser. Om du bara visste hur många svenska landskap som skeppas till Tyskland och Storbritannien, där de sedan beundras av ögon med större smak och självförtroende än våra ängsliga, svenska, blå. Det är verkligen ledsamt att se hur största delen av kulturarvet från det svenska 1900-talets förra hälft slängs i containers och slumpas bort för hundralappar. Hemma hos Svensson pryds numera den enda hängbara väggplatsen av massbilder från IKEA, eller överprisade amerikanska popkonstnärer, och där bokhyllan en gång stod har väggen slagits ut, eller ersatts av en flimrande storbildsskärm med surroundanläggning. Netflix, eller David Wallin, Folke Sinclair och Märta Rudbeck? HBO, eller Hamadan, Tekke och Beluch? För egen del är valet simpelt. Där fantasin och kulturen får råda gläds hjärnsubstansen, om det skrev redan George Orwell i 1984.

Right Down The Line - Gerry Rafferty

Angeläget

 Sitter inomhus, för kanske första gången denna sommar, med laptopen i knät. Inloggad på arbetets hemsida, läsande artiklar om saker som engagerar, som rösträtt för ensamstående kvinnor i Sverige 1945, jetströmmars påverkan av plötsliga temperaturförändringar, böckerna om kinesisk kulturhistoria på armlängds avstånd. Plötsligt ringer telefonen, det är tösen som är i Göteborg och behöver prata. Det har regnat där också, men W.O.W slapp dock ställa in. Här har vi också haft kraftiga åskväder, fast nattetid, och regnet börjar sakta lägga en bottenskyla i bäcken igen.

 Jag har varit ute och rest litet, och ätit god mat och fått tvätten tvättad hos en vän. Jag har fått plocka lyxiga grönsaker på friland, på en plats som har varit hårt stressad av sommarens torka, sett en barockutställning på Hovdala, och träffat en skåneturnerande idol på Gylleboverket på Österlen. Föreläsningar, film, konst, samtal, god mat och uppsluppna skratt, blandat med eftertanke, och en stor portion avstånd och sektkritik. Män har ofta en tendens att ta över, även i alternativa kretsar... skillnaden är att de traditionella könsrollerna är otydligare och paketerade i standardiserade godhetsideal. Behållningen av workshopen för egen del låg i de informella samtalen, många var här av samma anledning som jag. Vi rådvilla, som anser att miljön är den viktigaste politiska frågan, men som inte kan förlika oss med vare sig NATO eller dogmatisk ideologi, har hamnat utan valmöjligheter i år. Ska vi rösta taktiskt sker det på frihetens bekostnad, och ska vi rösta med hjärtat sker det på fredens bekostnad. Frågorna kvarstår.

 På vägen hem passerades Hallamölla och där fick jag spanat på hur Skånes högsta vattenfall ter sig efter sommarens torka. Ett vackert ställe, oavsett.

The Borneo Case - en film av Erik Pauser och Dylan Williams

I Fall Apart - Rory Gallagher

vandrande skugga

på ekologisk resa

Jag vet egentligen inte var jag ska börja, men här och nu passar det med litet gnälliga inpass, särskilt som jag har ägnat halva dagen åt att försöka förstå de korkade inlagor och beslut som görs av såväl politiker i beslutsfattande nivå, som gemene man, gällande miljöansvar och klimat. Var börja? Klimatförnekare finns i alla läger. Mannen som tycker att vattnet i brunnen till hans fritidsstuga är hans privategendom, och som inte fattar att grundvattnet inte är någons egendom utan allas helgedom, och sålunda låter bygga sig ett badkar, eller ännu värre, en pool. Den idiot som aldrig ägnar det dricksvatten som skvalar ut i toaletten, eller biltvätten, en tanke! Eller den som ivrigt påpekar hur miljövänligt han handlar, men samtidigt inte drar sig för att resa kors och tvärs genom världen. Men allra värst; alla dessa beslutsfattare som gärna orerar kring hur viktig klimatfrågan är men som ändå inte drar sig för att tvärvända när klimat och handel diskuteras. Då vet man vilken utbildning som ligger till grund hos politikerna idag. Ingen, jag repeterar, ingen klarar av att diskutera miljö, klimat eller framtid utan att blanda in begreppet lönsamhet. Lönsamhet? Finns det ett recept på det? låt höra. Smakar det, mättar det, eller värmer det en frusen kropp? Nähä.

Det cirkulerar ett klipp där den indiska filosofen och ekofeministen (vilken underbar titel förresten!) Vandana Shiva talar om bristen på klokhet, (och var den står att finna) samt om falsk billig mat. Lyssna ett par minuter, hon är bra.

Svenska fabrikens utsläpp: 200 000 resor till Thailand - Expressen Klimat
De släpper ut mest koldioxid i Sverige - Sveriges Natur