Rikedom

 Att få se horisonten med det glittrande, glimmande havet, dra in och fylla lungorna med fuktig havslukt, och känna värmen dallra över ett vidsträckt landskap där storspoven hörs ropa på håll och sädesärlor och stenskvättor söker mat intill fåren. Jag noterar hur en vadare lyfter längst ute på sydspetsen och att två människogestalter materialiserar sig i eftermiddagssolens gyllene skimmer... En av dem är lång och gänglig, den andre är kortare med svartbrun kalufs och ett omisskännligt rörelsemönster. Den figuren är omöjlig att missta sig på. Strax innan de viker av bakom en av ludorna för att gå in på forskningsstationens avgränsade trädgård kan jag se att min tösabit bär två korgar i sina sträckta armar och att hon har benen nedstuckna i blekgröna vadarstövlar i samma färg som omgivningen. Jag rundar Långe Jan och ställer mig på muren i skuggan bakom caféet och flaxar med armarna. Hon ser mig, och jag ser på henne, hur lycklig hon är. Jag drar in den salta luften i en djup suck, skriver sedan på ett meddelande att hon får arbeta färdigt och att jag tar den sista turen upp på fyren. 

 

 

Där uppe är vinden, havet, solen och dofterna mina, så som människor i alla tider måste ha känt när de stått vid världens ände; bak ryggen ligger allt kärt och känt och framför väntar äventyret, allt det där som måste utforskas och upptäckas. Tösen har en timma på sig innan fler burar ska tömmas och fåglar märkas, hon har varit ute sedan fyra i morse men det finns inte ett spår av trötthet i blicken när vi möts. Vi ser på varandra och på en ung sparvhökshona som jagar en ljungpipare över syduddens spets, kanske är det samma hona som hon fick lov att ringmärka igår, och som fått hennes vingar att lyfta. Så pratar vi litet, kramas och vandrar runt fyren. Kollegorna på stationen kommer från olika länder, alla är mycket skickliga och unga och några av dem har redan gjort upp planer för kommande sommar. Kanske att även jag tar en tur till Ammarnäs igen för att hälsa på och utforska. En plan, sådant är viktigt att ha under vinterhalvåret. 

 

 

På vägen tillbaka över Schäferiängarna bestämmer jag mig. Redan vid första stoppet efter Naturbokhandeln dagen därpå får jag se mitt livs första sjöorresträck; tjugo unga individer i karaktäristisk formation med en tät klunga i fronten - precis så som jag har fått det beskrivet av tösen. Det är som att de sände ett tack från mig när jag följer dem i kikaren ända tills de försvinner bortom synfältet i riktning mot södra udden. Ett år ligger bakom, nu blir det ögonens tur att få leka igen, tänker jag och känner mig så rik som en människa någonsin kan känna sig. 

Tina Turner - River Deep, Mountain High

DIPTYCHON, Peter Hahne & Åke E:son Lindman på Konsthallen Hishult

Kvantmekaniken berättar om de allra minsta beståndsdelarna som är fria och oberäkneliga, det är denna slumpmässighet som skapar pulser i en i övrigt regelbunden, likriktad och beräkningsbar värld som annars skulle stagnera. Utan dessa små undflyende kvantpartiklar som struntar i regler, gränser och upprepningar hade solen bara varit ett kompakt, svart hål. Ja, faktum är att utan kvantarna hade vi varken haft solar eller svarta hål. Inga världar, universa eller smarta mobiltelefoner. Inga drömmar och ingen tid.

Att ständigt kunna urskilja eller förutsäga allting är att aldrig någonsin uppleva skönhet.

Fritt efter Julia Ravanis, Skönheten i Kaos.

 

 

När jag far på utställning tar jag med mig hela kroppen på utflykt, varenda cell ska med. Vis av tidigare erfarenhet knäpper jag därför av bilradion och låter vägen sakta materialisera sig framför mig, den där andra yttervärlden kan jag, tids nog, ändå ta in. Det vilar ett lätt dis över nejden, landskapet saknar skuggor men övergår i sakta mak och i takt med att mitt färgsinne skärps från skira lufttoner, mot olika gröntoner med höstliga inslag av rött, gult och violett. Där jag far fram på landsvägarna uppenbarar sig i maklig takt ett välkänt landskap, omgivningen förändrar sig med ljuset och årstiderna så mycket att det ändå är som att uppleva världen på nytt. På sätt och vis är det som att gå på en utställning.

Nu står jag på parkeringen med varje cell på helspänn, behöver ladda upp och söker ny spänning. Är jag hungrig eller törstig, är det hett eller svalt, till synes små ytterligheter påverkar hur jag sedan tycker att utställningen beter sig, liksom hur jag rör mig på platsen. Performativitet kallas den teatrala mimik som iscensätter kroppar under en föreställning, vilket även ett besök på en konsthall bär tydliga spår av. Jag koreograferas med hjälp av rummets utformning att gå genom prång och spångar, in i små intima rum med skyggt sidoljus och undfallande slagskugga, vidare till salar som öppnar upp med ett rikt flödesljus, sköna utsikter och en lummig trädgård. Min kropp kan på så vis både agera staffagefigur och vara objekt, och jag väljer i vilken grad jag vill interagera. Helt beroende på var vi rör oss någonstans, signalerar vi vem vi är, och vad vi förväntar oss, på så vis kommer utställningen att bilda en helhet där alla sinnen spelar in. Under en vernissagedag navigerar vi i en passande byggnad mellan verk, skapare och besökare, för dagen placerade på en stol, vid ett hörn, framför och bakom något eller någon, eller hängande högt upp med vid utsikt över golvets stora myllrade scen. I viss mån kan dessa möten förutses, men slumpen avgör hur vi tar emot intrycken och vad vi gör med minnena efteråt. Slumpen samarbetar med planen och gäller såväl för den som ser en utställning, som för den som har skapat verken, eller hur utställningen som sådan är kurerad. Om det ligger ett bakomliggande sorl, någon utbrister en kommentar, en telefon ringer, tillfälliga ljus och skuggspel, en vinkel som verkar särskilt intressant eller en plötsligt uppkommen idé. Det performativa färgar även av sig på konstverket. Det sätt varpå ett verk är hängt och placerat påverkar samtalet som pågår verken emellan. Att förnimma konstverkens interaktioner, och i smyg få betrakta ett slags tystnadens ménage à trois, är en del av upplevelsen som är helt unik och platsspecifik. 

Peter Hahne och Åke E:son Lindman är vänner sedan länge, deras första möte skedde av en slump och trots att de skiljer sig åt tekniskt så finns det ett stort mått av likheter. Vi återkommer under samtalet då vi vandrar runt utställningen, ständigt till slumpen. Vad det är som får oss att se något som egentligen inte finns där. Om färger som materialiseras beroende på vår personliga perceptionsförmåga och erfarenhet. Hur vi tolkar lodlinjer och horisonter. Digital teknik och dess fördelar som nackdelar. Vi talar även om enande och särskiljande och var den gränsen i så fall går, och om något som fel eller misstag kan existera efter ett halvt sekel ägnat åt konsten. 

 

 

Diptychon är ett ömsint samarbete, uttrycket består av lager på lager av ömsom matta och blanka ytor som kan skapa världar som speglar det vi ser, liksom det osynliga och dolda. Våra drömmar, minnen och hemligheter. Det praktiska arbetet, hantverket, kunskapen och skickligheten bakom kemigram och oljemåleri äger förmågan att öppna alla dessa lager och valv inom oss, och för att vi ska uppfatta harmonierna måste arbetet döljas men får absolut inte dödas. Peters oljemålningar schumras fram, en tidskrävande teknik där lager på lager läggs omlott tills de slutligen når ett slutresultat som kan bli raka motsatsen till det först tänkta. Oljemediet med sin långa torktid håller verket levande under arbetets gång, att addera eller reducera under resan mot fullbordan och tills verket slutligen döps kräver djup koncentration och ett vidöppet sinne. En vaksamhet som pågår under lång tid, där allt han vet och frågar sig kokas ihop till en slutlig reducering, ett arbete som går att likna vid alkemin. Varje lager har kapslat in en tanke, en förnimmelse som kan uppstå och avtäckas vid vitt skilda tillfällen, och varje lager är en förutsättning för helheten, i ett ständigt pågående samarbete där harmoni och mystik är viktiga ingredienser. 

 

Åkes kemigram fungerar som en motpol till arkitekturfotografierna. Under avbildande fotografi arbetar han med exakthet, noggrann planering, med god förutsägbarhet och utifrån ett ramverk som med tydligt ställda behov och krav från beställare även tar strikt hänsyn till teknikens inneboende historia och material. Som han själv uttrycker det, han gör alla upptänkliga fel under arbetet med kemigrammen. Då kan jag släppa litet på kontrollen och låta pappret, kemin och solljuset vara medskapare. När ett unikt kemigram blir till är det med avstamp från detta väl inövade, koreograferade ramverk, men genom att vända på allt inlärt förvandlar Åke sin egen kropp till bildens negativ. Utan kroppens kunskap om vad som är fel skulle felen inte vara möjliga att uppskatta. Under den korta tid han har till förfogande innan pappret blir helt svart ligger den största delen av arbetet utanför verket, samlat i ett skickligt handlag och i minnet. Det kan inte vara en slump att åtskilliga av dessa unika kemigram bär spår av det soldränkta ökenlandskap som vi ser i den fotografiskt avbildande Petra-sviten, tänker jag, men att de solida murarna har transcenderats till något annat, djupnat och landat i minnet.

Lodlinjer, horisonter, dessa till synes enkla medel som suggererar en fysisk företeelse hos betraktaren är bara ett av de sätt både Peter och Åke arbetar med slumpen. De båda arbetar utifrån sina teknikers givna regler och förutsättningar, och de vet att erfarenhet krävs för att nå att full frihet och önskad effekt. Vi pratar litet om hur det var som ungdomliga vildpannor, ja då när de möttes en gång i tiden på sjuttiotalet, och hur kravet som ung och hungrig måste ge sken av man har greppat allt från början. Med tiden öppnar sig fler frågor, likt valv på valv blir de större och inte sällan mer komplicerade. Att allt i livet handlar egentligen om att aldrig stå stilla, aldrig sluta vara nyfiken, och att sakta se på hur världen öppnar sig i takt med kunskapen om tingen i den. Med åldern kommer en ödmjukhet inför allt det som vi ännu inte känner till. Detta mystiska och ofrånkomliga fenomen som vi kallar slumpen, eller ödet, beror på vilka frågor vi ställer.

Så vandrar vi runt bland tavlorna i utställningen och berör själva existensen. På samma vis, i ett ständigt oscillerande mellan medvetande och o-medvetande, rör vi oss i livet. En konstutställning ger förmågan att ställa frågor vi inte visste att vi bar på, men som jag är säker på att vi någon gång ändå skulle behöva ställa. Frågan är bara när. Konst påminner oss om att det inre livet fungerar, och att vi har känslor och smaker och förmågor som vi annars lätt brukar lägga åt sidan när verkligheten pockar på. Att betrakta ett konstverk är litet som att trycka på en knapp och låta en annan verklighet zooma in. När vi tar oss mellan olika punkter på ett så effektivt sätt som det bara är möjligt, så pågår det där ständiga tankearbetet. Med konstens hjälp påminns vi om att även resan ingår, och att allt vi berör eller gör bär med sig en konsekvens. Likt ett konstverk bygger vi under livet upp och raserar, lägger nya lager och hittar andra vägar. Genom att ta del av ett konstverk ser vi att vi lever, för att travestera en mycket känd filosof.

Konsthallen Hishult beror i lika mån av både slumpens vägar som på noggrann planering. Gästfrihet och service är ett måste när man beger sig ut på vägarna, detta vet alla som på ett eller annat vis har beslutat sig för att bosätta sig utanför ett existerande nätverk. Att ta sig en bit mat och njuta av en skuggig glänta där man får se en konstsamling sakta byggas upp, är inget mindre än en ynnest som härrör ur ett påkallat behov. Lust och drömmar, dessa livets pelare och byggstenar, funnes inte om det inte vore för mödan. Som någon i publiken så listigt uttryckte: det är det synbart enkla som kräver störst skicklighet. 

 

Plaisir de France & Barbara Carlotti - Herbes Mauves

påvert

Jag fullkomligt älskar dessa sensommarkvällar när temperaturen dalar och de blågröna mosaiksländorna svänger sina prasslande lovar om huset. Även jag går runt huset, viss om att allt är som under förra rundan, men ändå lika förundrad över att allt jag ser finns där. Jag hukar mig ner och bekräftar igen att liljan doftar, tittar in i kalken och får litet pollen på näsan. En duva sprattlar till inifrån hasselsnåret, ljudet besvaras av en annan duva som sitter några meter längre bort. Över huvudet på mig surrar en bålgeting. Den förvissar sig precis som jag om att alla vindruvorna är på plats, gång på gång måste vi kolla för att se om inte något nytt har hänt. Och med fjärilarna är det likadant, de testar samma Echinacea purpurea och kan sitta i den i timmar utan att tröttna. Ja, om man är van vid att inte ha höga förväntningar på livet kan varje liten sekund vara fylld av upptåg. 

I helgen är det tänkt att jag ska ta en tur uppåt landet. Det är för ett litet uppdrag som jag ådrog mig när jag var på besök för en månad sedan och det har bekymrat mig sedan dess. Nu blir det av i alla fall, och det blir säkert trevligt även om det är både kostsamt och kräver en hel dags koncentration. Under simningen idag var temperaturen exakt densamma i vattnet som i luften, och det kändes som att flyga fram. Jag tog mig litet tid att prata med en dam som simmade i banan bredvid, något jag aldrig annars brukar göra. Simning är ren njutning, när allt fungerar är det som att meditera i en egen lyckobubbla, men idag kändes det bra, även herren intill oss uppskattade kommentaren om hur vidunderligt det var att simma i luften. Jag tror att vi alla kände så. 

Strax utanför häcken hörs en rådjursbock bröla och solen har just gått ner. Snart viker jag ihop datorn och går in men först tänkte jag dricka upp mitt glas vin och ta en runda till. Man kan aldrig riktigt veta...

Did You Give The World Some Love Today, Baby - Doris

Proselyter och epigoner

vi bygger broar mellan torp, här i Klingstorp

 Bonusdagar. Mot mitten av augusti har grannar och vänner kommit tillbaka hem igen efter sina respektive semesterorter eller resor, och stugorna fylls åter av festglada personer med material att dela med sig av och saker att berätta. Här har det cyklats en hel del i sommar och jag har lagrat energi som jag tar med mig in i framtiden, inte minst till boken som växer fram. Att skriva är ett organiskt arbete som kräver mycket läsning, intryck och möten, och då är sommarhalvåret en bra tid för ord och tankar att planteras och gro för att kunna ge en rik textskörd under den mörkare årstiden. 

 

vi uppskattar det verkligt unika: här praktnejlika

 

Det finns så mycket att säga om mitt grannskap, inte minst om de inflyttade personer, som precis som jag har avvaktat med en viss skepsis innan de tagit klivet ut på farstun för att ta kontakt. Det finns många anledningar till varför vi har flyttat hit en gång, en är att få vara ifred från yttervärldens påtryckningar. Allt fler människor som jag möter och råkar i slang med bekräftar min egen bild, att det är ett långsammare liv som är modellen för ett gott liv. Några anser att det räcker med en helg eller en kort resa för att återhämta sig, medan andra tycker att det är viktigt att kasta om prioriteringarna, mycket beror förstås på omständigheterna och var du befinner dig i livet. Är du din egen, och har byggt upp en verksamhet på din drömtillvaro, är det förstås lättare att känna sig nöjd med arbetslivet än då du är hänvisad till alla de yttre krav som ställs på dig som anställd. Och när du arbetar akademiskt eller konstnärligt är det viktigt att du har förmågan att stänga ute det som är roligt med arbetet, för att hinna med det där andra som också kallas livet. Familj, barn, en trädgård, alla dagliga göromål och måsten som skall hinnas med och fixas. Att då samtidigt hinna med ett yrkesliv är inget för den svage... 

Bland de möten jag kan berätta om här, är berättelsen om den hemlige bagaren från Köpenhamn som valde att sadla om från ett högstatusjobb som stjärnkock i storstaden, och bli hemmabagande och närvarande pappa på en gård belägen i den vackra rönneådalen mellan Snälleröd och Färingtofta. När han insåg att hans namn och upparbetade rykte som en duktig och skicklig yrkesman, allt det som tagit hela livet att skapa, egentligen ägdes och kontrollerades av en chef som hade makten att kunna stjälpa allt på ett litet kick, utan att han som anställd kunde göra något åt saken, skulle betongväggen redan vara ett faktum. Han grät floder varenda kväll efter pendlingen till hemmet, och kände hur självkänslan och egenvärdet sakta rann bort. Först när det andra barnet var på väg förstod han att något var fruktansvärt fel, och att han stod vid ett vägskäl. Livet måste handla om mer än att utsätta sig för alla de tramsigheter som prestige och viktigpetterskap skapar, och när ditt namn och rykte har blivit en säljbar egendom på en marknad, ja då är du ingen fri individ längre. Du slutar leva ärligt, blir kluven, och smulas sakta men säkert sönder inombords. Vid mötet igår, där jag cyklade runt i grannskapet för att leta grejor till min bok, möttes vi i denna gemensamma erfarenhet. För egen del önskar jag att jag insett allt tidigare än jag gjorde, men vet också att forskningen och förståelsen kring utbrändhet och utmattningsdepression först måste nå full acceptans, och antalet röster måste öka och höjas innan jag ens själv kan ta saken på tillräckligt stort allvar. Arbetsplatserna har haft alldeles för lätt att slinka undan, och diagnosen har använts för brett och lättvindigt och helt missat att berätta att utbrändhet de facto är kronisk, men det går väl framåt gissar jag. Förebyggande arbete och medborgarlön ligger dessvärre långt bak i prioritet under valkampanjen, så vi som har blivit utbrända måste ta saken i egna händer även i fortsättningen. En solskenshistoria är ändå en skön sak att berätta, och enklare att ta till sig än alla de tunga dagarna som naturligtvis också finns. Bagarn och jag vet, att vägen till framgång handlar om att få ihop livspusslet, och att kunna betala räkningarna även då orken är obefintlig. För att orka krävs lust och glädje, och det är viktigare än någonsin.

 

Vi uppskattar det tysta, ödmjuka, alltigenom äkta

Det finns många andra möten att behandla, fler träffar och samtal som har skett under sommaren som har gett mitt liv en boost och i viss mån en ny mening. Vissa av dem kommer jag att tappa bort för att kanske, möjligen, en dag, vilja återuppliva, medan andra kommer att odlas och vårdas ömt. Livet kan verkligen vara som en riktigt vacker trädgård, som skött av en expert har till syfte att efterlämnas åt framtiden. Om det aldrig så lilla som du har gjort med livet en dag blir älskat och vårdat av en person med sinnena och drömmarna i behåll, kan det du lämnat kvar bli mer än ett vackert minne att vila sig i. Allt det där andra, det får bli till aska. Och en bok kan bli bra av litet brännande nässelsnår, för även nässlor kan bli till en god soppa. 

Den dag vi slutar drömma tillhör vi inte längre de levande.  

 

Vi odlar våra trädgårdar med mycket kunskap

 

På Klippans konsthall pågår det nu en smart fotoutställning som jag varmt rekommenderar: Se Maria Fribergs videokonst möta Peter Stridsbergs foton och skulpturer i PROGNOS. Du kommer inte att bli besviken. 

En tanke: Varför uppskattar inte lantisar landet, utan vill verka stadsmässiga genom att handla, klä sig och inreda "stilrent betonggrått" enligt katalogens stereotypa reklambild, och sålunda kliniskt rensa bort alla möjliga spår av naturlighet som kan förekomma i livet? I gengäld verkar inte stadsbor uppskatta staden, utan gör allt för att vara lantliga genom att handla "lokalt och närodlat", klä ner sig, och inreda med naturmaterial (inte sällan är det importerat skräp), och med allt krafs och bjäfs skapa sig en "lantidyll" enligt en annan stereotyp. Blir vi aldrig, någonsin färdiga med schablonen av vårt tänkta idealliv, och är det av skam för att inte räcka till i en perfekt digital värld? Jag tycker det är en väldigt trist utveckling i alla fall, och hoppas att bildskapare som sprider denna dynga över nätet ser potentialen i att fundera kring vad som är äkta, och vad som är just en schablon, och att de sedan tar sitt ansvar som influencers. För influerare är man på nätet, oavsett.

 

Vi passerar barriärer och ser skönheten där bakom

Idag fyller du år, Kevin! grattis <3

Kevin Ayers - Blaming It All On Love

Kevin Ayers - All This Crazy Gift of Time

Jag läser Undersåten, av Heinrich Mann

Årstider

Rågen skördas i augusti enligt Pieter Brueghel dä

 Det är tidigt när jag vaknar, nattkylan har skapat imma på fönsterrutornas insidor. Jag tänder en fyr i vedspisen av sådant som har samlats under veckan, och när den nästan har brunnit upp är teet färdigt och frukosten förberedd. Yoghurt och veckans fröblandning med ultralyxiga valnötter, litet frukt och de sista hallonen i en blå skål, allt bärs ut under tak. Det droppar från humlen och en koltrasthanne, en årsunge med ljusa stråk på magfjädrarna, ruskar valpaktigt om bland hasselsnåret så att tunga droppar faller ner över daggkåpor, kirskål och nässelsnår och över den överblommade rosenbusken. Ett par tranor kallar från söder och en kråka ropar från norr. Det låter tidlöst och ödestyngt, perfekt soundtrack för en svartvit filmsekvens som panorerar över ett kargt landskap med en borgruin och några döda träd. Gröngölingens skrik och hack från en större hackspett tar mig hem igen, och ringduvan pumpar läns från hållet där asparna står. I övrigt är det alldeles stilla, inte ens asparna rör sig i gryningssolen. En tunn rökslinga lyfter från skorstenen och får sällskap i dansen av diset från det nattfuktiga eternittaket. Sex grader blir åtta, teet smakar som bäst nu. Nio grader. Sju stjärtmesar leker över björken på norrläget så fort solen tagit över trädtopparna. Tio grader. Grönsiska, gärdsmyg och nötväcka, lövsångare, domherre entita och blåmes... En råmande kossa annonserar att dagen har börjat i väster. Teet har också blivit kallt. När dagens första flygplan rispar ett streck över himlen mot sydöst letar en mindre hackspett mat från dungen i nordväst och gärdsmygens ungar hoppar fram på gräsmattan. 

 

Våren kräver planering och organisation enligt Pieter Brueghel

Att leva med fyra årstider betyder att man startar om från noll. Plantera på naken mark, se livet spira, växa och ge frukt innan allt mejas mer och förvaras inför en period av träda och synbar död. Cyklerna ingår i vår livsfilosofi, det är en bild som ingen bättre än Brueghel som levde under den lilla istiden, kunde återge. Det växlande spelet mellan liv och död är påtagligt där årstiderna regerar, allt som föds måste dö, den som sår kommer att skörda, den som spar han har. När resorna mot sydligare breddgrader blev möjliga fick nordmänniskan en inblick i ett annat sorts liv. Fiesta, långa ljumma nätter och möjligheten att skörda året om var paradisiskt skönt och besjöngs i poesin, men ett bekvämt liv kunde få fatala konsekvenser för återvändaren. Det var nog därför som protestantismen fick ett särskilt starkt fäste i norr. Arbeta i sitt anletes svett innebar att motsatsen var syndfull och lat. Siesta, mañana - mañana blev liktydigt med slöhet, och särskilt när resorna blev vanligare och vistelsen alltför kort för resenärer att inse, att pauser är livsnödvändiga, om så bara under dygnets hetaste timmar.    

Vår nordliga, ekonomiskt rationella syn är inte universell. Den har varit en framgångssaga för några få, ruin för flertalet andra, men är, sin globala utbredning till trots, inte en vetenskapligt evidensbaserad sanning som stämmer för hela jordklotet. Dessutom är det idag ovanligt att leva med årstiderna där det är möjligt att göra så. Alltfler människor på breddgrader med fyra årstider lever i klimatutjämnande miljöer, dessa livsstilsbubblor som kräver enorma mängder energi. Energi, som kräver kolonialpolitik, som förutsätter åtskillnad, som behöver blunda för fakta för att kunna leva som den lär; att utjämning är död. Allt enligt termodynamikens andra huvudsats.

 

Vintern innebär ett hårt liv enligt Pieter Brueghel dä

 

Cactus - Evil 

Augustitankar

 Jag sitter ute och väntar på att åskregnet ska dundra in och tänkte känna hur temperaturen dalar genom att sitta ute så länge det går. Just nu är det 27° och det börjar bli riktigt drägligt. Åskan mullrar litet försynt änsålänge, jag hoppas på ett riktigt skyfall. Efter en dag med 33° hjälper varken skugga, bris eller litervis med vatten, turen till utebadet i förmiddags gjorde mig helt medtagen trots att jag tog det lugnt på cykeln. Som väl var, hade de stängda dörrarna hjälpt till att bevara en någorlunda skön inomhusmiljö. Det är första året som jag har fått hålla dörrarna stängda för värmen, inte ens 2018 gjorde vi det. Men vem är jag att klaga... Idag anlände tösen till Berlin. Efter nästan en timmes försening beroende på värmekurvor på vägen in mot Hauptbahnhof, och förvisso i en luftkonditionerad vagn, stegade hon ut i ett 37° Harmageddon. Det måste ha varit som att kliva ur ett flygplan på Malaga flygplats... minus den luftkonditionerade ankomsthallen. Just nu, berättar hon, letar hon och några dublinbor som hon träffat i Amsterdam, efter någonstans att kyla ner sig och de är på väg mot Museuminsel där det är kvällsöppet. Man kan inte föreställa sig hur värmen ter sig över 35°, särskilt inte i en stad där betong och asfalt magasinerar hettan och skuggande träd är få. Jag gnäller över de plötsliga väderomslagen här, men i en stad måste det vara fruktansvärt, inte minst för gamlingarna och de mycket små, eller alla djur som har svårt att finna naturliga vattenhål att svalka sig i. Vattenkanaler och pottar är ansträngda av den långa hettan, och på fler ställen rapporteras det att floder håller på att torka ut.

Ja, det är en märklig tid vi lever i. Även om jag försöker att förstå och förändra mitt liv i en riktning som jag känner är bra för samvetet, så väljer även jag ibland att blunda för fakta. Det är för tungt att ta in allt och man måste kunna leva "ett drägligt liv". Jag dricker kaffe, och te, har svårt att tänka mig ett liv utan en god parmesan eller ett fint vin ibland, och kör min bensindrivna bil till affären när det måste storhandlas. Och jag skickar efter saker på nätet, böcker är inte alltid så enkla att få secondhand. Ibland undrar jag verkligen om allt är förgäves, särskilt när politiker och makthavare enbart ser tekniska lösningar på sådant som jag skakar på huvudet för. Det är svårt nog att få alla att inse att vi måste samarbeta, att det är på allvar. Att människor redan idag flyr undan klimatförändringarna eftersom deras hem är omöjliga att bebo. Jag kan vid särskilt mörka tillfällen få för mig att ukrainakriget kom som en skänk från ovan för vår politikerkår, eftersom fokus då har kunnat förskjutas från ideologiskt tyngd miljökamp till action och säljbara enheter, istället. Jag har nog fel, säkert är det så, men jag tycker att värderingarna har förändrats på mycket kort tid, och jag är uppriktigt rädd för att våra politiker inte är grundade i sin väljarkår, utan fortsätter att regera som om vi var mitt i en pandemi och därmed slipper lägga örat mot marken. Valet i höst ska bli "spännande" att följa. 

På det personliga planet är det mesta ganska kaosartat, jag hoppas på en lösning på min arbetssituation eftersom kostnaderna ökar och reparationerna läggs på hög, men jag tycks vara inne i en loop. Jag får avvakta helt enkelt, precis som jag gör med åskvädret som just nu har börjat mullra litet högre. Det är dags att dra ut pluggen, flytta utemöbeln under tak och hämta boken. 

 

Jag läser: Alles was Ich bin, av Anna Funder