Så kom ett par dagar av vitt alldeles i slutet av den mörkaste månaden, och på samma vis som snö och frostbitna trädtoppar lättar upp efter dagar av mörker så är det likadant med humöret. Det är alltid lika svårt att tänka sig att man någonsin kommer att kunna känna glädje igen när man är nere i brunnshålet, men så händer det saker och ting som tänder en gnista och plötsligt brinner det en liten låga långt därinne i hjärtetrakten. Det är som Alfons farmor brukar säga, att man måste ha tråkigt för att kunna ha kul.
På lördagen tog jag mig till Gertrud Alfredssons vernissage i Höganäs, och även om lokalen var tom på besökare och egentligen var väldigt kall, så blev Gertrud väldigt glad över att jag dök upp. Vi gick runt och pratade litet om blommor, vänner, konst och om saker och ting som vi har gemensamt, och när jag satte mig i bilen igen var jag uppfylld av sådant som man blir efter en stund med hängivna, duktiga, vänliga människor. Jag har länge lobbat för att vi ska visa henne i kommunens konsthall och nu ska jag se till att det blir av, det har jag dessutom lovat henne. Att lova saker brukar vara jobbigt, särskilt när det är mörkt och allt måste ske på korta dagar. Man lovar för att man så gärna vill, och för att det gläder och värmer, och därför att man är övertygad om att det kommer att fungera. Men sen glömmer man alltid att det kommer annat i vägen, krav och måsten som ju händer i livet och som tunnar ut den lilla orken och lusten. Men helgen blev fin. Den var jättefin.
Christine Perfect - Wait And See
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar