som hund och katt

ägd

 Vi pratade hund på vernissaget idag. Till saken hör att min arbetsplats är hundvänlig och att hundvänner mer än gärna välkomnas. Detta, antar jag, har med omdöme att göra. Hundmänniskor är av ett bättre virke, de är väsensskilda från kattmänniskor. Går att lita på. En hundmänniska skulle inte ens nämna ordet katt i sammanhanget, för hundmänniskan vet att alla älskar hundar, det är självklart. Och om inte kärleken är besvarad då är det något fel i huvet.  På människan förstås - inte hunden. Hundens instinkter tar aldrig fel. De är som ett lackmuspapper. Det vet alla. Hundmänniskor vet sådant.

Någon nämnde att hundar kommunicerar bra för att de är intelligenta. Jag tyckte att hundar kommunicerar bra med människor därför att de är framavlade för att de ska göra det. Programmerade tror jag visst att jag sa. En varg skulle inte gå att kommunicera med, inte på människans villkor i alla fall. En katt skulle också klara sig fint utan mig, men vad är vitsen med att ha husdjur om man inte tar hand om det och ser deras behov, sa jag visst också. 

Hundar ja. De rår ju inte för att människor genom århundraden har avlat fram en sorglig och deprimerad leksak som aldrig får växa från valpstadiet. Hundmänniskor är i mina ögon mer benägna till karaktärsmord och räddare för ljud om natten än kattmänniskor. Det för att hunden är framavlad till att antingen bekräfta sin husse eller mattes självbild, eller på annat vis vara till nytta. Katter är nyckfulla sällskap och så fångar de sin egen mat om de får vara utomhus. I bästa fall bara möss och råttor, vår slarviga livsstil var orsaken till att katten valde att närma sig oss en gång, där det fanns människor fanns det mat. Sen har vi förstås skapat en del framavlade kattmonster också, men de är fortfarande svårdresserade. Katter hämtar mer sällan pinnar, och de är ganska omöjliga att ha med på drev eller vakt och försvar. Helt värdelösa egentligen, så vad säger det om kattmänniskan.

Jag har inte läst många författare som vågar erkänna att de inte är hundmänniskor, men Tomas Bannerhed har gjort det många andra säkert tänkt på. Ganska vassa formuleringar dessutom, riktigt underhållande. Han sitter förstås också inne med en hel del cred i förhållande till andra djur, han är helt klart på plussidan och slipper kallas djurhatare. När jag säger att jag inte är hundmänniska utan kattmänniska gör jag det nog för att förfära och provocera litet grand. Men så är det ju Halloween. Miau.

 

Kiki & Jiji

Jeanette Köhn · Mats Bergström · Jonas Knutsson · Georg Riedel - Havet låter på ett särskilt sätt

Firelei Báez på Louisiana

Black quantum physicists/Duppy for Delacroix

 

Efter att alldeles för länge ha markerat och tjatat för oss om värdet att vara "neutral" kring ämnen som kolonialism och nazism har sanningen slutligen nått vägs ände. Det gäller att vara modern på riktigt och inte bara till namnet, så Louisiana vågar ta steget och testar sin egenbild som den Andre. Forskningsledningen har nämligen tvingats till att äta upp sin gamla hatt (Kolonialism, nazikopplingar och vad som bekostade konstsamlingen och bokförlagen som sprider en oomtvistlig kulturkanon sedan 40-talet har knappast kommit från ost). För att hålla måttet som en av världens stora kulturspridare måste Louisiana som institution skärskåda och kritiskt granska sin bakgrund  - och pudla - Big Time. Så varför inte driva gäck med sitt förflutna, sådär käckt som bara en lebeman kan? För något har fått ledningsteamet att på ett bräde visa fyra utställningar med uppenbart koloniala och feministiska förtecken. Ragnar Kjartansson, Pussy Riot, Cave Boureau - och Firelei Báez - en ung karibisk-amerikansk konstnär som vare sig skräder orden eller kuvar sig. Dessutom är det för första gången hon visas på Europeisk mark. Vi snackar kungspudel.

 

A structure of feeling

 Utställningen är ett intellektuellt och omfångsmässigt kraftprov. På papper och duk visas en mix av historia och nutid, men istället för att peka ut västerlandets arroganta självförtroende i förhållande till det där andra som inte ens har ett ord i den västerländska vokabulären, tvingar Báez oss att se bortom den nedvärderande och förminskande synen på kolonialismen som offerlund. Med självklar ton och utan ironi visar hon upp sin historia och sagovärld, och ett gap öppnas. Trehundra år av skapad och befäst eurocentri i form av kartmaterial, uppslagsverk, kolonialstrategier och nationalekonomisk historia, denna kunskapsmakt består i ett omfångsrikt bundet och tryckt organiskt material sedan 1500-talet, som hon effektivt målar över med sin egen bakgrundshistoria och erfarenheter. Resultatet är slående intelligent, anslående vackert och en helt makalös palimpsest över allt vi kallar vetande. Jag vill ha mer. Och mer får jag. Inte mindre än halva utställningsytan och två våningsplan fylls av hennes berättelser. Jag skådar in i allt från frimärkessmå bilder till väggtäckare, och verkshöjden är enorm. Allt går att skärskåda med lupp och se på från håll, och med en sällan skådad teknisk skicklighet (jag begriper inte hur hon har gått tillväga). Men jag vet att hon har golvet som staffli, och har en bakgrund som performanceartist, och med kopplingar till afrofuturism och musik kopplar hon greppet om min totala fascination och serverar klimatfrågor, kolonialhistoria och identitet. Måleriet liknar en dans och den karibiska magin är inte påklistrad som en exotisk salespitch, utan genomsyrar allt hon skapar. Det är som om hon ville berätta för mig att allt liv är magiskt, det är bara så det är, och jag landar i en fantastisk, kaotisk värld där allt kan förklaras och inget är för litet att förstå. 

 

Encyclopedia of gestures/Jeu du monde

Bilder av vatten, eld, hår, och blod är målade med jordarter, mineral och metaller, som guld och glimmer - kolonialismens motor, dess påtagliga materia som skapar katastrofer. Som för miljön och kulturen hos de ögrupper som snart kommer att slukas av havet. Färg är kemi, och kemi är en reagens på yttre agens. Utan respekt för de simpla reglerna, ja utan respekt för jorden är vi snart en del av framtiden på ett sätt som vi inte kan förutspå. I Báez värld går ett hårigt troll med bakvända fötter genom världen, Ciguapan är en opålitlig trickster, hennes värld är dold och gömd för blickarna och hon arbetar med motsatser. I Ciguapans natur råder inga vetenskapliga naturlagar, hon är sin egen agent och hon avgör sitt alldeles eget öde.  

Se på henne!

Trust memory over history

 

Jag läser Troll, av Rasmus Daugbjerg

Bangemand. Ragnar Kjartansson på Louisiana

träffsäker parodi på institutionens bakgrundshistoria

 När det handlar om att vara först med trendspaningar och allmänmänskliga tankeströmningar är konst och kultur bäst - men helt beroende på hur det demokratiska systemet ser ut och hur friskt det fria samtalet är vågar även institutionerna hänga på. Ett öppet samtal borgar för hur spridningen till allmänheten ser ut och detta är särskilt viktigt på platser med lägre boendedensitet. Gles- och landsbygden är ett tacksamt studieobjekt för inkludering och exklusivitet, här blottläggs öppet en tydlig struktur bestående av ett fåtal röster i maktposition. Islänningen Ragnar Kjartansson har gjort den manliga självironin till sin måltavla, han frilägger med sig själv som utgångspunkt det simpla spel som pågår i maktens olika korridorer, det där som så ofta kallas politik och vars misstag och övertramp brukar avfärdas med "det var bara på skoj". Med humor avväpnar han alla som saknar vett att inse, att enbart en auktoritär stat slipper sådana där asjobbiga hårklyverier som feminism eller kolonialism, för där får nämligen bara en sanning plats - i taget... 

 

träffsäker parafras på västvärldens kulturhistoria

 I salarna på ett slitet men bebott mellaneuropeiskt slott ligger sladdar från förstärkare på antika möbler. Musikinstrument och mikrofonstativ står spridda över rummen likt fysiska palimpsest, det är ostädat och unket. Röda, gula, blanka och asdyra breder tekniken lika nonchalant och självmedvetet ut sig på de slitna mattorna, som jakthundar i väntan på action med sina unga brats. Varje sal är filmad så att publiken kan få bevittna hur ett indieband far fram över interiörerna. Det börjar som en romantisk melodi från höger, där syns en större mixad grupp människor i ljusa kläder lättjefullt hänga på en solbelyst altan. Med akustiska gitarrer och mjuk stämsång intar de efter ett tag i samlad tropp den engelska parken, och försvinner sedan ur sikte bakom kullarna, varpå skärmen släcks. Ljudet från bandet dyker upp på skärmen till vänster, men nu är gruppen inomhus och har reducerats till ett antal män. Allteftersom vi vrider och förflyttar oss i takt med utvecklingen, ser vi hur bandet intar sal på sal, blir allt färre, tills två personer återstår och slutligen är alla skärmarna släckta. Jag kan inte säga när musiken tystnar, det är bara ett stilla konstaterande. Och när jag lämnar verket The Visitors bakom mig, tillsammans med de övriga i publiken, återstår en ödslig känsla. 

 

träffsäker parafras på västvärldens 1900-tal

En vettskrämd man utklädd till Agent 007 står uppflugen på en smal avsats över en stentrappa som leder upp till ett musikaliskt videoverk. Vi kan höra sången därifrån samtidigt som performanceverket Bangemand pågår. Ett perfekt valt namn på danska, förövrigt. Säkerhetslinan som följer med mannens rörelser i sidled är dold under kläderna, och fäst vid taket liknar det ett löpkoppel eller en snara. Där uppe på avsatsen kommer mannen att kliva fram och tillbaka under resten av dagen, medan videoverket på andra våningen spelar upp till dans. No Tomorrow som verket på ovanvåningen heter, tillkom när Trump inaugurerades och filmades kort efter Rysslands invasion av Ukraina. Texten består av utsnitt ur den erotiska litteraturen, alltifrån Vivant Denon till Sapfos dikter. Till formen består verket av en krets av skärmar med bildytan vänd inåt. På skärmarna ses en grupp kvinnor med akustiska gitarrer, alla är likartat klädda i blekta jeans med uppvik, vita strumpor, vita t-shirts och med utslaget rentvättat hår och de rör sig runt, vända mot kameran. Publiken samlas i mitten. Kvinnornas danssteg synkroniserar våra blickar, emellanåt samlas de på samma skärm, emellanåt sprider de ut sig i ringens samtliga skärmar. Nio musiker, eller muser, som spelar, sjunger och dansar med strumporna släpande i marken och håret svepande, bildar ett drömskt och luftigt lätt utrymme, en plats för glömska, men trots anslaget är det otäckt. Likt sirenerna och sektmedlemmarna jag minns från Betania på 70-talet, eller de tvålprydliga scoutledarna, är dessa kvinnor både kollektiva och uteslutande. Jag går utanför ringen och ser grottan i den mest kända liknelsen av Platon. Här på baksidan mellan verket och väggarna är det ensamt, trist och trångt på ett annat vis, och jag tar några bilder för minnet. 

 

träffsäker parafras på västvärldens 1800-tal (von Rosens Nordenskiöld)

Porträtt föreställande ensamma, magra unga män i Speedo, med vapen, gitarrer, cigaretter, glas och flaskor och som lutar sig mot en möbel i en målad men tom rymd. Bakgrundsfärgerna alluderar på lag och grupptillhörighet, det är bredrandigt och enfärgat, ofta svart. Männen är målade i helkroppsfigur, de är av samma slag och ålder och så många att målningarna hänger omlott i två salar. Mitt i salen visas två videoverk. En bredbent man står i ett kalt vinterlandskap, ibland avfyrar han en gevärssalva från höften, i handen håller han en tom gul plastpåse som fladdrar lätt i vinden. På motstående vägg visas ett porträtt på en generalguvernör i full regalia och en video på en man i vit allongeperuk som piskar en mansstjärt. The End utfördes under tiden som Kjartansson ställde ut på Venedigbiennalen 2009. Samtidigt som intrycket är tragiskt i sin endimensionella tvådimensionalitet av vad som kallas manlighet, blir det väldigt lustigt. Mängden bär ironin. Vi är många här som känner igen poserna från ett slitet gammalt idol-ideal och kanske känner vi igen oss själva? Hur vi möter bilderna beror på vilken kulturgeneration vi tillhör och vad tiden har gjort med idealet. Skrattspeglar visar mänskliga belägenheter, och är de riktigt bra kan de även visa oss baksidan. Innerst inne är den manlige hjälten smal, vek, rädd och blek och paniskt rädd för att kläs av och bli utskrattad. Det visste även H.C. Andersen.

Haughty or Hero?

Sarah Klang - New Day Coming