tisdag 27 juni 2017

Les cinq sens

Hans Makart "Fünf Sinne" 1872-79
Från platsen i den gamla trädgårdssoffan kan jag höra två koltrastar diskutera med varandra, de svarar litet lojt och jag tror det mer är för att det är trevligt än av nödvändighet. Även fåglar kan väl njuta av varandras närvaro, åtminstone när hormonerna vilar till nästa häckningsrond, kolla bara på kråkfåglarna. Allt djuriskt är inte kausalt.

Runt omkring mig sprids sommarens mest hänförande dofter i kvällsbrisen. Kaprifol, gammaldags ros, lavendel och nattviolen, en doft som är svåröverträffad i älsklighet och det känns som att sitta i en blompudrig artonhundratalsboudoir. Tanten i mig vaknar till liv. Hon som älskar pasteller, mjuka dofter och ljusa toner, hon som är mil från det svarta, hårda, kalla, systematiska och kalkylerande. Hon som har valt ett liv som provocerar i sin enkla präktighet, och som skryter om att vara ledig när andra arbetar. Hon.

Bäcken porlar försiktigt och överröstas försynt av en järnsparv och en kungsfågels spröda toner. Nu sänker sig solen sakta bakom björkarna i väster och hade inte beståndet glesats ur litet i våras vore det redan skuggigt överallt. Därför glöder ännu jordgubbarna i det gyllene ljuset, och gräslöken och löken med sina livliga gröna toner pekar piggt och ståndaktigt mot de sista strålarna, fulla av vatten efter dagarnas regn. Gräset är klippt och slaget med lie och ligger och doftar hö medan det torkar. Snart ska allt tas upp och läggas på komposten. Bättre kompost får man leta efter, och inne från vedskjulet sprider björkveden sin syrliga doft som berättar att det ännu inte är tid för brasor. Inte än.

Det är sinnenas tid; solens, dofternas, de mjuka ljudens, de söta smakernas och den kliande hudens tid. Just Nu.


måndag 26 juni 2017

Maria Braun vs. Gregor Samsa

Maikäfer Flieg, Dein Vater ist im Krieg. Deine Mutter ist im Pommerland, Pommerland ist Ausgebrannt. Maikäfer Flieg...

Så lyder en barnramsa jag brukade sjunga som barn. På den tiden förstod jag inte den vuxna och sotsvarta innebörden, och det var idag när jag tittade på Maria Brauns äktenskap som det gick upp för mig, vad det innebär att leva. Maria Braun gestaltas av Hanna Schygulla, städigt denna Hanna Schygulla... visar att livet går ut på att vara god och tänka gott, och att moral är något skolat, inlärt och överflödigt som med tiden ersätter den naturgivna, naiva egenskapen godhet. När ekonomiska och materiella värden ersätter den plats där de humanitära borde bo, blir människan egocentrisk, gemen och sniken. Hänvisade till andliga värden skulle vi i första hand ta hand om den vi älskar och vara ärliga och raka mot alla andra. Som vuxen är människan korrupt. Vi, liksom de samhällen vi skapar, blir dummare med åren.

Barnramsan från ett krigshärjat Tyskland påminde mig om att människor är lättlurade, snikna och egocentriska, och att det krävs ett mycket litet barnhjärta eller ett katastrofläge för att förstå att livet handlar om att samsas. Inte bli som den förslavade Herr Samsa, vars hela tillvaro gick ut på att driva ekorrhjulet runt, runt.

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt...

tisdag 20 juni 2017

Torpinnan har ordet

morgonstjärnan
fem år som torpinna. Fem år går fort och man hinner med en hel del. I går tog jag mig i skinnet och skrev det där mailet som har dröjt alldeles för länge. Styrkt av orden jag fick som svar beslutade jag mig för att köra till jobbet och slippa sitta hemma och deppa ihop. Och det blev en ganska bra arbetsdag, ihop med vänliga kollegor och känslan av att få tillhöra en viktig gemenskap. Och hemma fann jag två brev från vänner och en lapp från T som också påminde mig om att jag inte står ensam. För det gör jag inte. Jag har världens vackraste vänner och det ska jag försöka att aldrig någonsin glömma igen.

Rikedom är att påminna sig om allt man kan förlora. Styrka är att våga vara liten och ömklig och futtig. Mod är att vara den som säger förlåt. Respekt är att ta emot ursäkten.

nattviolen

söndag 18 juni 2017

Fritt Fall

Det Hela är inte större än Delen
för utan Delen finns ingen Helhet

lördag 17 juni 2017

Für Elise


N.N tack
ni vet, när bilen låter mystiskt, vattenkompressorn till hemmet pajar, man har just kommit hem från arbetet som inte låter en vara ledig under skolavslutningen, pengarna räcker inte till och man befinner sig mitt i en livskris. Hur gör ni?

Så lät ett inlägg jag skrev på Facebook i onsdags, den 14 juni, efter att ha kommit hem från arbetet. Jag var då utmattad och pengarna var slut. Dagen därpå fick jag ett anonymt brev, åtskilliga hjälpsvar och massor av snälla kommentarer.

Här är mitt svar på ett av de vänliga mail och den fantastiska respons jag fick:

Ja, jag har hört dig skriva om det här på fejan och det har gett mig modet att öppna mig litet mer än jag vanligen brukar göra. Stackars E. Det du har gått igenom, och går igenom, är det tyngsta en människa kan bära och du står dessutom alldeles själv i det. Jag har förstått att du omger dig med välvilliga människor, men vore det inte för att du är så öppen och god och generös med dig själv skulle vännerna inte veta och du hade aldrig fått det stöd som du har. Vänskapliga relationer kan aldrig uppväga en förlust av ett barn, men de gör smärtan uthärdlig och på vägen mot ett framtida liv ihop med din son är det just de relationerna som är viktigast.

Jag har haft det svårt ekonomiskt ett långt tag och har blivit utnyttjad på jobbet för det, dessutom hade jag en kollega som nästlade sig in i mitt liv och trodde att han hade en chans, trots att jag var resolut och avvisande. Efter flera månader och kletiga närmanden fick jag vara riktigt skarp och då bad han om ursäkt. Vi kunde fortsätta som vänner och reste på mässa ihop. Där delade vi rum eftersom det var billigast och jag inte hade råd att betala, och resan blev trevlig och kamratlig. Efter min semester (3 v i juli förra året) hade han blivit omvänd och otäck, och hade väl förstått att han aldrig haft en chans ( det tog nästan 6 månader). Han mobbade ut mig och vid en tidpunkt, efter ytterligare tre månader, hotade han mig med knuten näve, kallade mig hora och annat. Jag gick till min chef, som hade hört allt men han ville jag skulle be om ursäkt, eftersom alla visste vilket temperament mannen hade. Under min semester hade kollegan påverkat arbetsplatsen mot mig. Nästa dag sjukanmälde jag mig, blev utmattad på kuppen och därefter sjukskriven i 7 månader. Mitt fack Unionen skulle hjälpa mig med en jurist och jag berättade, förklarade och han återkom efter lång tid med ett förslag på arbetsmiljöpolicy som handlade om att jag skulle skriva under att jag aldrig mer skulle ingå i en relation på arbetsplatsen. Jag vägrade naturligtvis att skriva på, eftersom det inte stämde. Jag tror att det tog fem månaders kamp med facket för att försöka få dem att förstå min situation, innan jag beslutade mig för att lägga ner det. Blev ändå tipsad om att anmäla min jurist för hans högste chef, och då tog det skruv. Många, långa jobbiga turer senare, och som slutade med att jag fick skriva på att jag aldrig mer skulle ta upp fallet igen, jag fick alltså inte ett öre - fick jag höra att min fackjurist samtidigt hade blivit tilldelad att tala för min kollega. Han företrädda alltså både mig och mannen som hade hotat mig, och kontoret jag hade vänt mig till, hans chef och snubben från huvudkontoret i Stockholm visste alla om det. Vid det laget hade jag redan beslutat mig för att lägga ner fallet och fokusera på att bli frisk, och nu var jag helt barskrapad ekonomiskt. Jag arbetar 40% och hade en sjukpenning på 1000/månad, så mina besparingar gick åt (det var försäkringspengar jag hade kvar sedan misshandeln 2014). Jag blev i april i år uppringd av chefen som bad mig återvända, och efter två veckors betänketid gjorde jag det. Min kollega hade blivit uppsagd men av andra skäl. Jag har aldrig fått en ursäkt.
Denna månaden fick jag ut aprillönen (min startmånad) som var halv, eftersom jag började mitt i månaden. 4000 SEK. Och bara två dagar innan jobbet startade i april (jag pendlar till Malmö) pajade min Peugeot helt. Dessförinnan hade jag reparerat den och stod i skuld hos reparatören med 2000 SEK, så han tog bilen mot den summan så att jag åtminstone var skuldfri. För mina sista slantar kunde jag köpa en skrotbil av grannen. Nu krånglar den, och pumpen till torpets vattenförsörjning stannade på onsdagen när jag kom hem från arbetet, Tösen dök inte upp eller hörde av sig under två nätter (må-on förra veckan) och ovanpå allt - den man jag hade en relation ihop med och som bor i Göteborg tyckte alltsamman var så jobbigt så han tog avstånd från mig. Då kollapsade jag. När tösen hade kommit hem igen, skrev jag på fejan och resten är historia. Igår kom ett anonymt brev på posten med butikscheckar som gör att jag klarar mig tills lönen kommer, och mitt ex har lånat mig pengar till en ny pump som jag nu försöker få igång. Jag är så glad över mina vänner och vet nu precis vad jag skall göra när det händer en vän på fejan något.
HÅRD VARM KRAM min vän. Jag älskar dig

en skinande ny pump, köpt för lånade pengar

fredag 9 juni 2017

Enrichissement


Jag har feber och är förkyld. Här ute i solen på trappen, och med katterna som sällskap, kan jag läsa artiklar mellan svettningarna, dricka kaffe och ta bilder på saker som dyker upp. Jag har det bra som slipper oroa mig för utebliven inkomst, missade möten eller utlovade löften. Livet rullar på och jag tycker att viktiga ting börjar falla på plats. Det verkar nästan som om saker och ting blir bättre ju mindre jag petar i dem. Människor är oftast kloka, åtminstone vännerna i min närhet, och med ålderns rätt har jag kunnat samla på mig ett stort antal kloka sådana.

Artiklar jag läser idag har handlat om hur lyxkonsumtionsindustrin berikar sina produkter med hjälp av kultur. Att kulturella värden har kommit att utgöra en alltmer central roll i marknadsstrategierna är ingen pinfärsk nyhet, men värd att se ur många vinklar. Inte minst hur industrin idag har omställts till att producera allt färre varor till en allt snävare kundkrets. Roland Paulsen, liksom jag själv, menar att vi måste ta hänsyn till omställningen och se fördelarna. Genom att fördela överskottet av en modern och effektiviserad industriproduktion kunde alla i samhället klara sig, och dessutom försörja sig på en kortare arbetsvecka. Inför robotskatt till att börja med, och minska arbetstiden så att allt fler kommer in i arbetsmarknaden och får det sociala sammanhang som ändå är arbetets högsta gärning. Hur svårt kan det vara?

En annan artikel jag har läst idag har handlat om mediakåthet och hur clickbaits har ersatt sanning och konsekvenstänkande. Särskilt två tunga svenska namn pekas ut och jag kan bara hålla med Kevin Shakir på Opulens. Inser inte människor konsekvensen av deras handlande? t.o.m. Trump - The Media Maker Himself, har satt sig i twitterkarantän. Möjligen för att piska upp en tänkt spänningsfaktor genom cliffhangers, men ändå...

Och så gick jag in på Maria Robsahms sida - eftersom jag kände att jag orkade det (hon är höjden av effektivitet och en av de högljudda kritikerna jag brukar följa i mån av ork) och fann då en intressant artikel om skillnaden mellan politiska röstare och partisympatisörer. Gällande SD skulle det innebära en skillnad på röster som kunde avgöra ett framtida val. Jag citerar:

"Vi måste möta dessa människor som inte är SD, men skulle rösta på dem. Prata mindre om att folk är korkade, mindre vetande, obildade, saknar formell utbildning. Färre skämt om livets hårda skola.

Centralt blir istället att avslöja SD:s karaktär av just elit. Höga arvoden, hur man utnyttjar systemen för egen vinning. Och hur man systematiskt petar "vanligt folk" som gör bort sig, medan partitopparna sitter tryggt.
Och naturligtvis aldrig glömma att påpeka att medan Bert och Ians Ny Demokrati verkligen kunde göra anspråk på att vara ett missnöjes- och protestparti mot etablissemanget så finns i SD en ideologi av genuint farligare slag.
------
För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym"

Nej, nu gick solen i moln och jag ska in och klä på mig för dagens promenad. Kanske jag stöter på något mer utrotningshotat, som läderbaggen jag hittade under pallen till utedasset i morse? Den som lever får se.




tisdag 6 juni 2017

Libellula fulva

Plötsligt händer det. Nationaldag och allt

en trollslända!

kan det vara...

jo, visst tusan är det!

min alldeles första spetsfläckade

måndag 5 juni 2017

Subliminal perception



Jag har varit på konsert igen, blivit utmattad och haft skrivkramp - men nu, på favoritplatsen, och med kameran i högsta hugg i jakten efter min första siktade blåbandade jungfru, kan jag plötsligt se litet klart igen. Distansen till tankarna gör att de klarnar.


Efter ett långt samtal i natt kom jag på mig själv att verka missunnsam. Funderingarna hamnade därefter på konserten, på vad det var som gjorde mig obekväm i den familjära trivseln. Jag ägnar mycket tanketid åt identitet och identitetsskapande mekanismer här på bloggen, och nu är det dags att fundera litet kring unicitet. Vad är det, egentligen, och hur fungerar unicitet i grupp? Slår man upp ordet i psykologiguiden på nätet får man förklarat sig att unicitet handlar om en egenskap som går ut på att vara olik andra. Identitet handlar alltid om samhälleliga mekanismer, och är ett medvetet spel om hur vi speglar oss hos varandra och hur vi vill definiera oss i grupp. Det vore väldigt roligt att ha tillgång till biologiska referenser och temata som jämförelsematerial, men jag får förhålla mig till identitet på ett humanistiskt vis, utan förhoppningsvis alldeles för många tunga referenser och namedroppings.


I jakten på unicitet glöms det ofta bort vad det var som initierade strävan, och det paradoxala resultatet blir då att istället för att bli unik fastnar subjektet i ett förutsägbart fack. Under konserten kunde jag se både artister och publik som gav prov på det fenomenet. Två män gestaltar i en performance utsattheten hos lidandet i manlig ensamhet, med droger, berusning och utanförskap som ingredienser. (Har vi sett den förut) Jag ser hur männen ryckigt slingrar sig samman, stödjande sig mot disharmonska toner och mot varandra, och temat är svart. Att deras intention är uppenbar är en sak, men eftersom framställningen saknar humor och självdistans kommer jag som betraktande kvinna automatiskt att hamna utanför deras personliga, manligt existentiella dilemma. Speglingen misslyckas.

Även i publiken skymtade arketyperna, en var den för Göteborg så typiska särartsfeministen, en relik från 1970-talet. Kvinnor som har lagt ner hela sin själ för att påvisa sin särpräglat feminina artsyness visar istället genom sin lätt snorkiga attityd att hon egentligen är en konstnärswannabe med litet för dålig självkänsla för att hobbyn ska fungera på heltid. Ofta beskyller hon därför systemet för sina tillkortakommanden, och på diskbänken såklart. Det är alltid lika tragiskt när identiteten lägger band på drömmarna sådär.

Kvinnokonstnärer existerar per definition inte längre hos dagens yngre generation, eftersom ordet äger en inbyggd begränsning. Konstnärer använder alltid sig själv och sina erfarenheter som utgångspunkt, och vi vet genom queerteorierna att könsbegreppet kan ses som en konstruktion och därför  äger lika många beröringspunkter som skillnader. Kvinnlighet är alltså ingen samlande egenskap per se utan snarare ett utanförskapande, för var får transpersoner och muslimer plats i feminismteorin? Och, tänker jag och låter tanken glida, har särartsfeministerna glömt bort historian, att 70-talets vurm för alla kan - ingen är expert, resulterade så tragiskt i ett sorgligt kunskapsförakt som föranledde 1980-talets utrotningsjakt på konstnären som en onödig produktionskostnad inom industrin? Det stolta egensinne som hade tagit åtskilliga generationer av slit och tankegods att bygga upp kunde sedan lätt raseras som onödigt och kostsamt, med giganter inom Orrefors, Rörstrand, Gustavsberg med flera i saligt minne... och storheter som bl.a. Lisa Larson, Karin Björquist, Gertrud Lönegren, Tyra Lundgren, Anna Petrus, Anna-Lisa Thomson, Signe Persson-Melin, Mona Morales Schildt eller Ingeborg Lundin hade idag aldrig fått chansen att göra den klassresa eller uttrycka sin personliga kvinnokamp på det vis som de gjorde innan 70-talet.

En tredje arketyp som syns här är lesbianen som medvetet har frångått alla klädkonventioner som handlar om festlighet, eftersom klädkoder kan ses som ett resultat av det patriarkala förtrycket, alltså sådant som Magdalena Ribbing skulle kalla respekt för den Andre. Föraktet för andra kollektiv än det egna resulterar i att högljutt skandera respektera MIG. Se MIG. Visa MIG respekt. Orden ekar tomt och för döva öron (och för Emmanuel Levinas som roterar i sin grav...).


Är viljan att tillhöra en gemenskap så stark att man inte inser att det även medför ett omedvetet uteslutande? eller är det rentav ett medvetet val, eller kan det handla om andra mekanismer? I avsaknad av självdistans kanske du blivit så upptagen av din personliga utveckling att du inte ser omgivningarna längre? Den som avsåg att vara god och reciprok har plötsligt blivit värsta egoisten. Som konstnär blir det lätt fatalt, eftersom din livsgärning och levebröd går ut på att låta andra spegla sig. Som privatperson däremot kan du förenkla det sociala livet genom att anta en viss skepnad. På så vis, och i förlängningen, slipper du ta ansvar för dina handlingar eftersom ditt yttre blir en praktisk och smidig genväg in i den ideologi, livshållning eller grupp du så länge har strävat efter att tillhöra. Kanske det kollektivistiska varit din stora chans att finna gemenskap, en romantisk flykt från familjens och ladsbygdens trånga band och granskning? Kulturhistoriskt sett är det en gammal företeelse som hänger ihop med industrialismen och tider där vi tvingas in under gemensamma spelplaner och regelverk. Genom att klä ut dig, anta en dialekt, sätta en liten metallstjärna i yttre ögonvrån eller tatuera dig - slipper du anstränga dig särskilt mycket, socialt. Förutsägbarheten är en garant för att du blir mottagen och accepterad i den grupp av individer du har valt. Yttre perfektion är en biljett in i grupptillhörigheten och ett socialt liv. Samtidigt har du i processen bortrationaliserat dig själv. Din verkliga unicitet, det som en gång var unikt hos dig, ligger nu djupt förborgad bakom skyddet av uniformen, hårfärgen och valet av klädstil. Trygghet? kanske. Men även mänsklig bekvämlighet, och kanske även en viss mån av rädsla för annorlundaskapet.

Så mycket för unicitet alltså. Det synes mig mer vara en önskan än en möjlighet i ett samhälle befolkat av individer underordnade liknande krav och behov. Eftersom jag själv alltid har betraktat grupperingar med misstänksamhet och alltid har likställt detta med underordning och förlust av det unika, vill jag nu komma till själva rubrikens springande punkt. För det är just i hur vi väljer att tolka varandra som vi har förmågan att framställa varandra som unika. Eller som Lévinas skulle ha sagt; det är i olikheten vi ser oss själva. Det är kärleken till Annanheten som utgör det sant mänskliga.


Tösen visar upp sitt senaste alster som hon har spelat in på pianot i Dalsland hemma hos sin pappa och U som är jazzmusiker. Det är i brotten och de små, små misstagen som hennes persona döljs, i handlaget bakom tonerna, och det är upp till mig, som medhörande, att ta ställning. För eller emot. Intresset för hennes person och viljan att förstå hennes sinnesstämning avgör om jag förstår vad det är hon vill säga. Om jag inte vore intresserad av människan utan valde att se mig själv hade jag lätt kunnat klanka ner på exakt det som är hennes person.
Vem som helst kan öva sig till perfektion och ytlig charm, men det krävs ett stort mått av mod och genialitet för att medvetet våga röja sitt inre och känna till skillnaderna mellan jaget och duet. Den skillnaden är utslagsgivande i all form av kulturyttring. Jazzen är ett bra exempel, och en fantastisk väg till underliggande, subliminala strömningar, eftersom den arbetar med gränsöverskridanden genom glissando, atonalitet, synkoper och tillfälligheter. Precis på samma vis som verkligt bra konstverk arbetar. Bilder utgörs av ett brett spann mellan illustration till konst. I avståndet däremellan ryms olika mått och grader av känsla.

Sublimitet handlar om det outsägliga, men motsatsen måste finnas med som motvikt och balans, annars blir resultatet lätt banalt och svårtolkat. Humor och självdistans är redskap som gör att hantverksskicklighet och perfektion slipper bli trist. Men skratta aldrig åt - skratta med...


Spänningen i balansen mellan gott och ont, mellan yta och innehåll är det som fångar upp intresset. Skriver vi det på näsan vänder vi oss bort i leda, men presenteras det som en gåta är vi fast.
Så fungerar den tänkande människan.