lördag 26 november 2016

med kristallklar blick

Steve McCurry
jag vaknar med en varm känsla i kroppen, och när jag ligger kvar där under det varma duntäcket, i det mjuka morgondiset som silar in genom gliporna mellan gardinerna, dyker bilder upp för mitt inre. Foton som jag vet att jag vill ta, projekt som jag redan har i pipeline och som hjärnan om natten har processat till något underbart och självklart. Heureka! Hjärnans små grå behövde lugnet, en enda skön natts sömn utan att ha klockan inställd för väckning har på ett närmast mirakulöst vis åstadkommit kristallklara bilder för mitt inre och skissat på något som nästan framstår som en färdig plan. Vad kan det ha varit, sju år sedan sist?

I natt kom jag också till insikt om hur jag har utvecklats som bildskapare under de senaste åren, jag inser nu att jag har djupnat stilistiskt och fått ett eget språk. Den melankoli som jag ständigt bär med mig syns i allt jag gör och har blivit ett raster, ett kuddvar, som alla mina bilder vilar på. Ibland sker något oförutsägbart och det är då dagens särskilda stämning kommer upp. Oftast handlar det om svart humor, leda, ångest, kärlek, ömhet och längtan, känslor som lägger sig ovanpå rastret, likt garnityr på en tårta. Saker som skaver ger nödvändig skevhet åt stämningen så att den aldrig når fullständig balans. Finns det något tristare än fullständig balans? jag tror inte det.
Jag omger mig med miljöer som stämmer överens med min egen natur, omgivningarna är medvetet valda för tillfället, liksom vädret och utrustningen. Det som ibland kallas för intuition och reflexmässig instinkt handlar alltid främst om erfarenhet. Med tiden har jag lärt mig vad som botar mig, och beger mig dit till platsen som ger mig det jag är i behöv av för tillfället. Alltsamman är sådant som ingår i det kreativa arbetet, själva bildögonblicket, klicket, summerar på så vis ett helt livs processande, tänkande, och ett enormt urval av känslor.

För mig har svårigheten alltid varit att ta porträtt, jag har inte velat inkräkta på människors integritet eller vara närgången. Foto gör det, förstår du. Det ligger mycket mer än skrock i den gamla skrönan om infödingens rädsla för att förlora själen vid avbildning. Ansikten exploateras ofta i fotografier, kanske mer än någonsin idag, och ytan ställs i fokus. Det är ofta jag ställer mig frågan om bilden åldras med grace och värdighet om några år.

Det svåraste med bilder är att göra dem eviga, tidlösa, själsliga och allmänna, den kampen förs ständigt  i mitt inre eftersom jag annars tycker ytterst illa om universalism, essentialism och objektivism. Dagens extremt individualiserade tankevärld behöver ett avbräck istället, vågskålen har tippat över och behöver balans i form av hållbarhet, gemenskap, enande och läkande. Vi behöver känna igen oss hos varandra igen, i det som gör oss mänskliga. Därför måste vi ställa oss frågan: Vad gör oss mänskliga?

Det är svårt att gestalta något över huvud taget utan att objektifiera. Vi tenderar alltid att läsa in oss själv i det vi avbildar och det blir ofta väldigt tråkiga bilder, antingen sockersöta och klistrigt inställsamma, eller tillrättalagda och utan magi. Att se det unika och låta det få vara just unikt ställer helt andra krav, den som gestaltar måste vara ödmjuk, lyhörd, nyfiken och sätta sig själv i periferin - alltså långt ifrån det självcentrerade geniideal som har varit förhärskande under alldeles för lång tid.

Men nu vet jag hur jag ska gå vidare för att ta porträtt i alla fall. Jag vet åtminstone precis hur resultatet ska se ut, och sen får vi se hur det artar sig. Men jag har en plan!

torsdag 24 november 2016

bakdag

Jean-Baptiste-Siméon Chardin

vad ungdom må skapa är vanskligt och kort
det drar likt en bubbla i brisen bort

jag tar det lugnt om morgonen, lyssnar på radio, slösar tid på några dumma artiklar och bakar frukostbullar till helgen. I marginalen på SvT:s nyhetssida fastnar ögonen på dagens vetenskapsnyheter och jag får en sekunds ingivelse, nästan nyfikenhet, som slutar med att jag lyssnar på alla de små tvåminutersinslagen, innan jag tar hela sista Vetenskapens världs program.
Inslaget på 59 minuter kan du hitta här, handlar om åldrande och är ett förtjusande avsnitt som behandlar kropp, själ, lyckokänslor och empati utifrån åldrandet och framför allt ur erfarenhetens perspektiv.

En gammal kropp, med hjärna och muskler och allt, behöver längre tid på sig för att processa den samlade erfarenheten, det är därför den verkar långsam. Men med långsamheten kommer visheten, klokheten och eftertanken, följaktligen görs färre misstag, mindre antal lögner, vassare slutsatser och vänligare och kärleksfullare bemötande. Det man förlorar på karusellen, alltså.

Bankväsendet borde anställa fler äldre, likaså inom politiken. På så vis kunde snabba cash och lurendrejerier förhindras, och vi slapp se att ännu mer vishet gick förlorad i framtiden.
Hur många gamla har möjlighet att dra nytta av sin erfarenhet, visdom och kunskap idag, av ekonomiska skäl? har samhället råd att gå miste om den kunskapsbanken, undrar jag.


onsdag 23 november 2016

att ta tjuren vid hornen


att ta tjuren vid hornen är nog inte min starka sida just nu, men jag utmanar mig själv varje dag. Utmaningen kan bestå i något så simpelt som ett telefonsamtal till en myndighet, eller ett inköp och något författat som inte inbegriper lustkänslor. Just lusten till att göra saker är viktigare än någonsin och ibland är den svår att finna. Idag skiner solen och det är en bra utgångspunkt för litet extra energi, särskilt om man har fått en mancold ovanpå alltsammans. Jag nyser så att jag blir hes och jag fabulerar om hur näsan far av i tryckvågen och slutligen klistrar sig vid väggen mitt emot. Sant. Den där jämförelsen mellan mancold och föda barn är inte så långsökt som vissa tycks tro, särskilt inte om man faktiskt har fött barn en gång. Det är synd om människorna, men mest synd är det om mig just nu.

Igår ägnade jag ett par febriga timmar åt att göra trädgården litet fin. Jag var utled på röran i rabatterna och tog klåfingrigt nog itu med att städa och klippa bort blomrester och löv, konsekvensen blev att jag låg och grubblade över de stackars kalla rosorna under natten. Grubbel överhuvud taget är trist, just inatt ägnade jag mig åt mycket sådant, även andra saker än just rosorna, och kan väl säga att jag inte fungerar särskilt bra idag av den anledningen. Tankar far kors och tvärs, orosmoment poppar upp som gubben i lådan och jag har dåligt samvete för än det ena, än det andra. Det har blivit i det närmaste omöjligt att lösa problem sedan jag gick in i väggen igen, svårare och svårare tycks det mig, men som väl är har ändå nätterna blivit mycket bättre sedan jag slipper skallret från den gamla kylfrysen, och grubbelnätterna har reducerats till ett fåtal per vecka. Det går framåt, om än i snigelfart och trots envisa käppar i hjulen.

Man kan inte sätta sig i karantän, hur mycket jag än skulle vilja. Igår kväll ägnade jag litet tid åt världsfrånvänd googling på venetianska lyxhotell, jag ville pigga upp mig med litet flärd, men resultatet blev dessvärre det omvända. Jag kom att tänka på pengar. Can't live with them, nor without them. Just nu är likviditet ett överhängande problem i livet, trots alla försiktighetsåtgärder och brandväggar. Plötsligt upptäcker man att det inte går att skära ner på mer, och så kommer paniken. Och grubblerierna. Tacka vet jag löv och rosenrabatter, sådant kan jag åtgärda redan nästa dag.

Tack vare solen gjorde jag det där jobbiga samtalet och tidsbokningen, och kicken gav energi åt att gå ut igen och ägna mig åt att kratta tillbaka löv över rosenrabatterna. Sen firade jag segern över Sisyfos med en kopp kaffe, utomhus. Under pergolan, min favoritplats i världen, ställde jag bänken från det stora varuhuset som har fått en fin patina av regn och rusk efter ett års utevistelse. Jag blev dock snart kall om baken, det är ändå slutet på november, och den flagnade ytan av lackrester som klistrade sig fast på jeansen signalerade att det var dags att återvända in i stugvärmen igen.

Litet nöjdare nu. Att rucka på en tjur är inte alls enkelt, men med solenergidriven jädraranamma går det att bryta moment 22, om så momentant.


söndag 20 november 2016

En förlorad värld

Jean Baptiste-Siméon Chardin
jag har tittat på film, en serie baserad på en bok som handlar om mänskliga värden, känslor och underhuden-resonemang, om att ha förstått den andres belägenhet och att sätta andras trivsel i första hand. Varför känns det så sorgligt omodernt? varför har moderna, ekonomiska ord för effektivitet och lönsamhet ersatt det tysta samtalet, blickarna och handslagen. Finns det någon som känner till innebörden i Gentlemen's agreement idag? använder vi det inte? varför, saknas tilliten?

Jag saknar en tid där poesin sågs som snabbaste länken till människors hjärtan och där teknik var ett mekaniskt hjälpmedel, handkraften oumbärlig och intelligensen jämlik med erfarenheten.
Har den tiden någonsin existerat?
Under 1930-talet pressades vi in i modernismens krav på effektivitet och lönsamhet och en alltmer abstrakt syn på pengar och handel skapade avgrundsdjup mellan hand och ficka. Avund, missämja, girighet, kortsiktiga planer är inget vi ifrågasätter längre, det har blivit legio.

Massans makt dissekeras av Canetti, psykologiseras av Le Bon och utmålas som ett hot av uttolkare med maktpretentioner, och mycket snart är den grå massan möjlig att påverka. Alla tillgängliga medel sätts in för att forma massans behov. Media blir massmedia. Reklamen är född. Med samma logiska förklaringsmodell som kriget hamras behovet av destruktion och konstruktion in i människans medvetande. Och över allt samman svävar marknaden som en osynlig hand. Marknadskraften har blivit Gud, svar och fråga är ett.
Jag gjorde misstaget att acceptera erbjudandet om helgtidningen och ser mig nu tvingad att läsa sådant jag egentligen vill undvika. Någon stoppar mig full av massmedialt tjafs och jag får allt större lust att avskärma mig världen. Segla bort från allt, med blodröda segel, in i en framtid, utan baklyktor.



onsdag 16 november 2016

Grandezza


när skogen står utan löv kan man se de starka gamla stammarna vars bark och bygge är märkta av tiden och åldern. Jag ser knotiga skönheter, vridna och graciösa, förkrympta och knäckta, vissa dagar är det som att läsa poesi när man är ute och går. Mossa, mylla och skönt förfall ger karaktär åt vandringen, och naturen tycks mig nu skönare än någonsin och det är trösterikt att se hur de gamla stolta stammarna ger plats, näring och skydd. Det händer ofta att jag blir rörd av tanken på hur tiden kan läka även det största brott och även en gigant visar respekt och ödmjukhet. Vissa träd står fullständigt raka, trots att de är ihåliga och fullkomligt genomborrade av insekter eller svampar, andra träd lutar sig vänskapligt mot varandra, de står där så vackert tillsammans i väder och vind och delar på allt, medan vissa träd tycks ha blivit plötsligt och abrupt överrumplade, och likt Ikaros bestraffade i sin grandiosa färd mot solen.


Det slår mig att jag skulle kunna gå samma runda om och om igen, utan att tröttna en enda sekund. För varje gång ser jag något nytt, det kan vara olika väder eller ljusförhållanden eller så beror intrycken på de tankar som jag för tillfället går omkring med. Naturen ger mig mening och förklarar för mig sammanhang och orsakssamband, jag får distans till både mig själv och andra och jag lär mig att tiden är det enda jag har som är värt att ta tillvara på. Inget är för evigt, och väl är det.






lördag 12 november 2016

Dekadenz


igår kväll tog vi bilen till vännen med den gedigna vinlistan och den fulla frysen och bjöd in oss på middag, det hade blivit riktigt kallt och snön gnistrade härligt i strålkastarljuset. Världen förefaller så underbart nystädad under det vita diamanttäcket, det är som om tiden stått stilla och ingen Trump eller Åkesson finge plats här.

Hemma hos P lös stearinljus från kandelabrarna i fönsterna mot gatan och i köket låg diverse ingredienser framme, ett vinglas stod upphällt på det lilla fällbordet av mälarvirke och från högtalarna strömmade cool jazz. En kram och vi är i hamn. Ett sådant där välkomnande som gör att bekymmer känns löjligt avlägsna och livet som en fest. T gick in och startade upp kakelugnen i ljusrummet och jag installerade oss i vårt lilla sovrum innan vi tog tag i middagen. Vin, kallskuret, middag, ost, glass, choklad, cigarr och alla möjliga drycker och plötsligt var tiden så sen att till och med tösen bad om att få gå och lägga sig. Mycket prat, skratt, god mat och musik läker sår som inget annat och jag tackar min lyckliga stjärna för att få ha en sådan god och dekadent vän. Och om morgonen gnistrade världen under en klarblå himmel och frukosten som togs i ljusrummet vid kakelugnen smakade som tidernas första.

Hemma i torpet hade innetemperaturen sjunkit till 10° och vattnet frusit i badrummet, men efter en timmas eldning i både vedspis och kamin var halva skadan åtgärdad, och efter en härlig promenad längs Rönne å, där vi fick se kungsfiskaren i solbelyst praktfjäderskrud och några badande vitbröstade knipor - och i takt med att lufttemperaturen steg, var även vattenledningen tinad. Nu har jag satt isolermaterial i markventilerna, så att vi klarar oss ned till -20° innan vattnet fryser igen. Inget ska hindra oss flickor från att slå klackarna i taket, inte ens en tradig gammal gubbe som kung Bore.


fredag 11 november 2016

på hyllan

Tankar vid en begravning.
När man når punkten där orken tagit slut och man känner att det är dags att lägga fokus på det som verkligen gäller. När människor man har lagt sin tillit på inte har lyssnat utan kör ett eget race. När hjälpen blivit en björntjänst. Då är det dags att lägga saker på hyllan.

Jag är glad att jag har förmågan att vända tvärt om och hitta ljuset på andra sidan, för om man vill se det då finns det där. Jag har ett liv, en fantastisk dotter, ett eget hem och goda vänner som vill mig väl. Jag är frisk, åtminstone fysiskt, och även om jag önskade att jag var mer klarsynt, alltid, och mer rakryggad, alltid, så vet jag att jag är bra. Jag är en bra person, med sunda värderingar och jag har aldrig någonsin skadat en annan människa. Det är i alla fall något jag kan ta med mig in i graven, den dagen det kommer.

Bäste "farbror H", ditt liv har alltid varit ett levnadsmönster och mål för mig. Glädje, njutning, sex och tango, ungefär i den ordningen. Vila i frid.

Bridge Over Troubled Water - P. Simon 
Tide Of Tears - The Parlor Mob

give me crack and anal sex

Jag är fortfarande sjukskriven, har fått en ny läkare som förstår allvaret och lyssnar på kuratorn utan att känna sig tillplattad som yrkesman. Juristen på facket har skrivit en arbetsmiljöpolicy som har signerats av alla anställda på jobbet och känner sig nöjd med det. Att min kollega nu har valt att misstolka och skriver mail och försöker framställa sig som utsatt verkar inte bekomma juristen. Han har gjort sitt. Jag är tröttare än vanligt.

Leonard Cohen - The Future

söndag 6 november 2016

Cogito, ergo sum


plötsligt har alla löven fallit från träden och marken som tidigare varit upplyst av färgglada, prassliga löv ligger nu mörk och våtblank. Ibland dristar sig några gärdsmygar att sjunga sina svanesånger från de bara buskagen och lövfyllda stengärdena. Bäcken som är fylld av vatten porlar och kluckar, från vägen hörs bildäck pressa undan vattenpussar och från skogen det vinande ljudet från blöta grantoppar. Ljud som tidigare har varit mjukt dämpade av lövverk och mjuk undervegetation fortplantar sig nu utan förskoning. Ibland är det som att sitta ute på gatan, torpets tunna väggar ger en stark förnimmelse av verkligheten. Man blir påmind.


Hösten är dock mer än kala grenar och plaskblöta vägar. Vi har varit på middag hos en god vän och höstens alla grönsaker och frukter smakar som allra bäst just nu. Korken har även gått ur utställningssäsongen, igår hann vi med tre viktiga, pågående utställningar i Malmö. Body Worlds är en märklig vandringsutställning som ger en kombination av etiska och moraliska spörsmål kring vetenskapens gränser och nyfikenhetens möjligheter. Donatorers kroppar har "plastinerats", skivats, fläkts upp, färgats in och ställts ut för allmän beskådan i syfte att visualisera kroppen som ett heligt tempel. Tillägget "hälsa" och stora upplysta deviser från populära feelgoodprofeter som Khalil Ghibran påminner oss om det goda vetenskapliga syftet, och för att undvika den dubbla meningen hamras även donatorernas medhjälp in i vårt medvetande genom upprepade ursäkter i textuell form.



Kropparna som visas i klassiska och kraftfulla poser, ofta dynamiskt sportrelaterade, har fått namn som förstärker människan som fysisk varelse och kropp. Vi ska här se oss själv som invecklade maskiner, inte som tänkande andar. I ett rum visas foster i olika utvecklingsstadier och jag får en otäck bismak av propagandism och tänker mig bort, försöker se skönheten. Det är stora tankar, där etik, religion och filosofi krockar med vetenskap, kunskap, nyfikenhet och sensationslystnad. I utgången möts vi av initiativtagaren på bild, ett svartvitt porträtt som påminner om en leende Freddy Krueger och jag ryser litet. Kanske det är regnet, för ute ruskar det nu ordentligt. Vi skyndar ut till bilen som står på ett parkeringsgarage under ett av Malmös stora köpcentra och kör vidare, bort från förorternas kalla konsumtionshysteri och in till city där kulturen fortfarande dväljs i små enklaver. Om mindre än två timmar startar invigningen av en ny fotoutställning på Moderna Museet och tösen och jag är taggade, men först tar vi lunch. Det blir vegetariskt... en knaprigt god falaffel hos min gamla leverantör ger en skön paus från kroppshetsen. Äta bör man.



Francesca Woodman föddes 1958, tog sina första bilder som 13-åring och sitt liv 1981. Hon blev bara 23 år. I bilderna från hennes enda konstnärliga decennium undersöker hon sig, sin kropp och mänsklighetens vara och gränser och hon är oerhört driven, redan från första stund vet hon att det är viktigt att verkligen öppna ögonen och se. Utlämnad, naken, blottad och ensam skildrar hon sitt sökande efter öppenhet, ärlighet och identitet och vi möter här en ung människa med en mycket mogen själ. Hennes svanesång är en bildsvit som skiljer sig helt från de tidigare verken. Här är det plötsligt som om hon har målat in sig i ett kvinnligt hörn och blivit det objekt som hon strävat efter att motarbeta. Världen har vunnit. Kanske hon mot slutet insåg att hon aldrig skulle bli bättre än den hon varit som 13 åring? Det slutliga hoppet genom ett vindsfönster kan på sätt och vis symbolisera den självständiga och egensinniga flykt som hennes liv och bilder utgjort.
På filmerna ser jag hennes blick. Det är en blick jag känner igen hos många människor jag har mött i livet, undflyende, bestämd och med en särskild slags självinsikt där yttre påverkan inte tycks få plats. En benhård självklarhet, och glasklar övertygelse. Här vilar inga eftertänkligheter och när livet är slut, då vet man det. Inblicken i en förvandlingsprocess där nyfikenheten tagit slut är oerhört tragisk, och en syn som är tung att bära. Ändå är bilderna hon tagit bland det vackraste jag vet. Smärta är vackert, därför att den går att känna igen, och genom att känna igen oss känner vi oss sedda och godkända. Erkända.



T var mycket tagen efter utställningen, och vi pratade länge efteråt över en kopp kaffe på museets café. Existentialism gestaltad under de tio år, den tid hon själv befinner sig i, är allvarliga ting och går inte att vifta bort genom rationella förklaringar. Själen är förunderlig, stor och fantastisk, skör och vidunderlig och måste tas på största möjliga allvar och med silkeshandskarna på. Där, i kaféet och omgiven av en uppsluppen skara besökare lämnade jag henne för att få vara ensam med sina pennor för en stund och gick själv för att titta på den andra utställningen, Konstnären, i rummen intill.



Humor, underfundighet, feminism och kulturkritik - allt jag älskar med 1900-talskonsten och samtidskonsten samlas här genom ett finkänsligt kurerat urval konstnärsporträtt. Tanken är att förstå att våra förutfattade meningar inte skapas i ett tomrum och att konst är ett fantastiskt sätt att visa på saker och företeelser som inte syns direkt med blotta ögat. Med utgång av konstnären som begrepp går det att skildra hur identiteter skapas, upprätthålls och förändras, konstnärspersonen är en outsider och rollfigur som kan sätta fingret på samtiden på ett väldigt trendkänsligt vis. Precis som kultur är identiteter aldrig statiska, utan påverkas, påverkar och förändrar oss som delaktiga betraktare.
När jag var klar hade tösen hunnit göra ett eget porträtt av en av gästerna mitt emot henne, och skänkt den till en förvånad och glad man. Nu var även hon glad igen, och mentalt redo för andras konstnärsporträtt och nya diskussioner, och efter ytterligare en timma drog vi på oss jackorna och gick tillsammans ut till bilen i mörkret under vårt paraply. Höstrusk, brasa, en varm morots-och ingefärssoppa och en film, sen somnade vi båda, fullständigt tillfreds med höstlovet.



onsdag 2 november 2016

det kostar att ligga på topp

 yurtan
intensiv vecka igen, det händer mycket när man är ledig från jobbet! under helgen besökte jag äntligen sambruket Ankhult och blev där bjuden på kokkaffe och choklad av den trevlige värden för yurtan där, han firade inflyttning och hade öppen yurta för alla hugade medlemmar. Vi var några stycken som satt på golvet och diskuterade och hade det trevligt i värmen från den danska kaminen. Runda rum har många fördelar, en är att man slipper hierarkiska sittplatser och att alla får så mycket utrymme som de vill ha*. Möblemanget var sparsamt och bestod en gammal fin och bemålad lådsäng, en fåtölj av Sigurd Resell och en vacker ryamatta som ingen riktigt vågade sitta på, runt den samlades vi istället. Intressant tanke, det är som om man automatiskt vördar de saker som sticker ut från gängse omgivning, det visade sig tydligt ikväll. Möjligt är att det krävs en introduktion och välkomnande, annars, tänker jag, kan effekten säkert bli den omvända. Avund och missunnsamhet t.ex. grundar sig i utanförskapet. Om vi lärde oss detta enkla kunde mötena mellan människor bli så mycket trevligare.

med Armagnac

Med bagageutrymmet fullt av nyskördade rotfrukter, lök och svartkål begav vi oss hem till P och lagade middag. T var på konsert i Oslo med sin pappa och en kompis och skulle inte komma hem förrän dagen efter. När katten är borta... så jag passade på att festa litet försiktigt. Det är svårt med vin och sprit när man är påverkad av utmattning och jag kan bara dricka när jag känner mig uppåt. Och glad det var jag, så efter yurtaupplevelsen, den goda maten, miljön och det rara sällskapet fick jag i mig både fördrink, vin och årgångsarmagnac från Ténarèze, och när jag gick till kojs i min lilla källarvrå tog det inte många sekunder innan jag slocknade. Dagen därpå skulle P på möte och tösen komma hem igen, så vi steg upp i rimlig tid och jag körde sen hem efter en sedvanligt god frukost med utsikt över beteshagarna, stengärdena och lundarna.

tillsammans med Finn

Jag klippte gräset på dagen faktiskt, det kändes helt rätt i solen och med tanke på att tösen skulle ha halloweengäst från gamla klassen i Storstan, så fick det bli en runda. Egentligen var jag rätt trött men resultatet blev prydligt och jag blev nöjd. När snön kommer slipper jag oroa mig för mögel, även om jag har bestämt mig för att omvandla större delen av gräsmattan till äng och potatisodling. Jag avskyr verkligen att klippa gräs.

framför ett Krognoshus

Under veckan har vi haft fullt upp med att göra skånesaker, vi har ätit skånsk mat (vegetarisk, vännen är hipstervegetarian), vandrat på skånska vulkaner och horstar, varit på besök i Lund och tittat på domkyrkan och en konstinstallation i kryptan, ätit och fikat, fotograferat varandra framför typiska skånska saker och tittat på skräckfilm till sent på nätterna. Vännen är jätteduktig i köket, så han har lagat halloweenmat åt oss av grönsakerna från sambruket och vi har pratat om brödbak och kryddor, skrattat åt toaböckerna och våra vattenvanor. I morse tog vi rundan förbi blomkålssvampen och skördade den. Den fick bli lunch efter en skön promenad i Skäralid, gräddstuvad med pasta och kryddad med peppar och timjan, det var fantastiskt gott. Blomkålssvampen har en lätt viltsmak och en fantastisk konsistens. För tre år sedan hittade jag ett enormt fint exemplar på samma ställe, som jag tog med hem, men måste litet skamset avslöja att den låg för länge efter rensningen och hann bli alldeles för torr efter att jag hade försökt få bort rensvattnet, och sedan vågade jag inte tillaga den. Men idag är jag säker på min sak; detta var bland det godaste i svampväg jag har smakat och det är inte alls svårt att förstå att den anses vara en delikatess och att så många ojar sig över bilder på nätet...

uppe på en horst

Nu är jag trött i huvudet och ska passa på att vila upp mig en smula tills ungarna är tillbaka från turnén inne i Ljungbyhed. De får ta hand om middagen ikväll, jag tänker ta T.O. fr.o.m. NU.

två lika trötta satar


* att rummet senare har behäftats med skrock och i religion förklädd maktdominans är en litet annan sak. Östliga läget i en yurta kallas traditionellt oren och här bor kvinnorna och barnen, ungefär likadant är det i en kåta. Nåiallafall. Men i runda rum går det per definition inte att ställa någon i hörnet. Ville bara få detta klargjort.