Fredag

Jag älskar mina fredagar, de förlänger helgen och jag har allt framför mig. Sådär tänker jag varje gång, så när söndagen kommer längtar jag efter måndagen igen och till samtalen med kollegorna. Tiden är flyktig, hur många gånger jag har inte längtat efter något för att snart upptäcka att det som egentligen sker just nu är det enda som är värt att ta tillvara på - hur man nu gör det. Med fotots hjälp går det förstås i viss mån att behålla känslan, men med tiden suddas även den bort och minnet ersätts snart av de synliga detaljerna och tekniken. 

En känd manlig fotograf hävdade en gång att kvinnliga fotografer är bättre på att gestalta en flyktig känsla, eftersom den bristande tekniken blivit en styrka. För mig, som stämmer in på den nedlåtande kvinnobilden, är det förstås först en trevlig tanke men resonemanget faller när dagens teknik är så lättillgänglig och enkel att hantera. Vem som helst kan ta en bild och få omdömen, och alla med en mobilkamera i handen kan lära sig hantera tekniken och medvetet bortse från den för att skapa stämningar. Skillnaden mellan att vara bildskapare och fotograf ligger ändå fortfarande i hantverket. Du måste känna till reglerna för att kringgå dem, om du inte har nybörjartur och råkar lägga an en ton som passar förstås, men sådant avslöjar sig fort. Använder du dig av filter och vill sälja en produkt så kommer mottagaren att se det, du får enkelt en miljon likes men skrollas snart förbi för nästa kick. Instagram lever på vårt ständiga behov av förströelse, och det är inte många inlägg som får oss att vilja stanna kvar och tänka efter. Detta är mitt yrkesmässiga dilemma eftersom jag vill försöka få människor att läsa resonemang och samtidigt fånga uppmärksamheten med bilder som sticker ut genom att vara ärliga, med risken att vara tråkig, särskilt när omgivningarna är grå och ljuset platt som nu.

Finns något som en ärlig bild idag, blir inte även en icke-säljande bild en säljare i ett forum som Instagram. Dagens dilemma, men nu är det Fredag, vad jag älskar den dagen...

Generalisten på sportlov

 Idag inföll den meteorologiska våren i Skåne och på bara två dagar har det som en gång varit dött återfått livet. Det är ett mirakel varje gång. Första snödroppen, första biet, första utefikat på söderläget, nu glömmer jag bort månaderna av dammig inomhusvistelse och kan vända på dörrens betydelse. Utetiden tar över, sakta men säkert. Det är sportlov och jag har det som bäst på jobbet, tar långa promenader på platser och ställen där folk inte vistas, och visar upp och ger tips för att minska på markslitage och sprida ut folksamlingar. Den delen av arbetet är lätt det bästa jobb jag har haft, och jag blir alltid litet sänkt över att tänka på att projektet kommer att ta slut en dag. Men inget är för evigt, och jag tar med mig erfarenheten, det är en fantastisk chans och ett förtroende som jag är glad över att jag har fått. Till listan på yrkestitlar kan jag snart även lägga kommunikatör och informatör, vad jag ska göra av den erfarenheten vet bara framtiden. Det vore bra om jag hade litet mer kontorsdisciplin, för jag bävar inför den dag då jag måste redogöra för myndigheten, kolossen Jordbruksverket. Sådant prokrastinerar jag inte bara, jag förtränger det. Vi generalister samlar på erfarenheter, det är vår livsuppgift att samordna och agera med ryggmärgsreflexer, och vi gillar att svepa med hela armen över landskapet och måla upp visioner, men att dröja vid detaljer och fördjupa oss överlåter vi åt nördarna, våra älskade samarbetspartners. Bred kunskap kräver att någon petar i sidan ibland, stramar åt och samlar in. Drömmar flyter gärna ut annars. Omvänt behövs sådana som vi för att peka på riktningar, se the Big Picture och ta ansvar.

 

Av boken jag läser nu bli jag både hänförd och bedrövad. Det vackra språket, de personliga betraktelserna, vetenskapliga tolkningarna och historiska tillbakablickarna gör läsningen njutbar, trots att innehållet är mörkt som natten. Jag har lärt mig nya ord, fått ta del av fördjupad kunskap och tar med mig ytterligare en byggsten som bekräftar mina livsval, och ger mig makt och ork att fortsätta kämpa på. Och hos författaren har jag funnit en kär vän.

Igår gick jag runt Dagstorpssjön, och tog skåneledens markerade slinga eftersom det var väldigt isigt i norrlägena och sluttningarna. Litet längre fram i vårkanten när vitsippor och gullpudra visar sig kommer jag att smyga längs strandkanten igen, nu fick jag istället se mycket fint och vägbundet som jag hade missat tidigare. Stengärden, brydestugor, lämningar efter stenåldersbosättningar, gamla ödehus och gårdar. Det är vansinnigt vackert runt Frostavallen, och knäpp tyst. Lyxigt. Samtidigt kändes det litet sorgligt att veta att det bara var jag som såg havsörnen över sjön, där det för mindre än en vecka sedan hade vimlat av folk som åkte skridskor, grillade och åkte pulka. Var är allihop?

 

Jag läser: Om tiden och Vattnet, av Andri Snær Magnason 

jag läser långsamt, njutbart, vill inte att det ska ta slut. 

Saker som piggar upp

 Vad hittar man på när det är töväder och gegga en helg i februari? Jo, det ska jag berätta! Man kan få den fantastiska idén att promenera till postutlämningen i Röstånga för att hämta ett paket som visar sig vara litet nog för brevlådan, trösta sig med en fika och en delikatess från ostdisken på café Fenix, proviantera en liter mjölk och ett par jästpaket på Ica, och därefter slira hem igen genom naturskyddade områden med geologiska märkligheter och till och med skrämma upp en morkulla. Efter fyra timmar smakar det sedan väldigt gott med pasta som tillagas på vedspis och kryddas med mycket nyköpt parmesan, och så lyssnas det på go' musik till kvällens stickning. Sen då, när du har åstadkommit tre uddastrumpor av restgarnet, undrar du förstås nyfiket. Jo, därefter tar man den där boken som man hämtade och går och lägger sig och somnar under det andra kapitlet. Ja, och nästa dag kan man efter att ha bakat och diskat roa sig med att köra till den lokala brädgårdens soptipp för att hämta precis så lagom många brädstumpar att det inte räcker till fågelholkarnas tak, och så hinner man kanske t.o.m. köpa ett centrumborr på lantmännen som inte går att använda eftersom chucknyckeln till borrmaskinen förmodligen ligger längst inne i garaget bakom sommarens trädgårdsmöbler, en trasig gräsklippare och tre cyklar. Så istället för två holkar har man nu två lådor att samla småsaker i, eller att fylla ut den sista fria hörnan i garaget med. Hurra på det. Sen på kvällen kan man laga sig litet middag igen, och sticka vidare till litet go' musik. Glömde jag något? Tror inte det. Jo! I morgon är man inviterad att hämta konstföreningens lotteripris på orten. Det blir spännande! Kanske något av alstren är hängbart, annars tänker jag att hönorna säkert kunde uppskatta ett intetsägande landskap, en solnedgång eller ett fruktstilleben. 

 

Piero della Francesca, 1464, detalj från fresk i basilikan, Arezzo

Jag läser: Om tiden och Vattnet, av Andri Snær Magnason

Red Herring

När pandemin blev en allmänt känd realitet för ganska exakt ett år sedan köpte jag mig en liten sagobok i den lokala bokhandeln - Piketty på tre röda av Espen S Titland från 2015 av Daniel Suhonens lilla förlag Leopard & Katalys. Jag blev intresserad av att veta litet om fler ekonomiska teorier utöver de som vanligen figurerar i mediala sammanhang, och som behandlas som sanningar och genererar priser och uppmärksamhet - och för att jag inte hade tid eller möjlighet att fördjupa mig i originalupplagan, förstås. Ja, jag vet. Men eftersom jag ändå är någorlunda bevandrad i idéhistoria och ganska van att ta mig an texter kritiskt, så tog jag risken. En ingång är ändå en ingång, och en start en start, och hur svårt kunde det vara? Ekonomi handlar egentligen om hushållande av resurser, och det är jag ändå ganska bra på... 

När jag från min lilla lya kunde se hur enorma statliga tillskott av kapital (och senare även grundlösa lån som bara kan genereras genom sedelpressning) gick till näringar som egentligen redan gick bra och kanske t.o.m nått sin peak, tyckte jag mig se en parallell till historisk tid. Hos Piketty fann jag därför en tänkare som tänkte liksom jag, att krångliga teorier kring enkla ting ofta handlar om att man har något att vinna på det. Sedan dess har jag kikat litet på Ekonomibyrån, för att se hur man talar om pengar inifrån den ekonomiska sfären, och blivit ännu mer övertygad. Coronabubblan är vår tids största omfördelning av kapital, och den utvecklingen går bokstavligen med blixtens hastighet eftersom vi kan tala om en digital lavin, för att använda ytterligare en metafor.

När pandemin slagit sina klor i oss och blivit medialt förstasidesstoff är det lätt att missa den stora bilden. Krig, svältkatastrofer, naturkatastrofer, klimatet... stora globala frågor har fullständigt satts på vänt (jo, det pratas en hel del, men vad görs?) och vi matas med saker som för ett år sedan bara hade skakats på huvuden åt. Och när vi ska återgå till att prata ekonomi och ställer oss frågan vilket slags samhälle vi vill ha, står det klart för mig. Vi behöver en kartläggning av vem som äger vad, och inse att skatteinformation är nödvändig för att undvika skatteflykt. En global förmögenhetsskatt är en nyttig utopi, och fullt görbar. Pikettys slutreplik är att politisk handling är nödvändig för att hindra ökad ekonomisk ojämlikhet, och att det är upp till oss. Ja, vem är det som skapar tillfällen för ökad ojämlikhet egentligen? Tänk på det nästa gång du går till valurnorna. Det behöver inte vara så mycket svårare än så.

Accipiter nisus

 Just nu är perioden här när man inte får saker ur händerna, sådant som borde ta en kvart kan ta timmar, och jag läser och läser om texter utan att se sammanhang. Det är förbålt skönt att kunna gå ut då, att lägga fokus på saker som inte ställer krav istället gör så gott, så gott. Igår tog jag ledigt och fick efter skottningen och hemmagrejset en underbar lång promenad i den djupa och tunga snön. En sparvhök satt på en gren alldeles invid ån, och genom kikaren var det som att jag kunde ta på den, så nära kändes det. Vid stenbron låg viggar, fyra smådoppingar, och från bryggan i gölen betraktade jag under en lång stund en spillkråka som lät som om den hade hicka. Den repertoaren var ny. Grågässen hade samlats vid fältet intill den isfria Lilla Bäljaneå (som mestadels är en kanal), tillsammans med ett växande gäng sångsvanar. Bara tio meter därifrån låg årets första kanadagäss och vilade i snön, eller åt av det som nu fanns därunder. En skymt av en lärka vid det nyplanterade lärkbeståndet, så passande. Två cirklande glador, en duvhök hördes och väl hemma välkomnades jag som vanligt av gärdsmygen. Inga rödhakar alls, vilket ju är märkligt. Jag hoppas att de åtminstone blivit föda åt någon rovfågel. Vintern skördar offer, det måste vara svårt för småfåglarna med de hastiga väderomslagen.

Under dagens lunchpromenad satt sparvhöken och glodde över grannens fågelmatningsstation. Var ska sleven vara...? och så håller jag på att sticka en strumpa. Det blir bra, detta. 

 

Kevin Ayers - Don't Let It Get You Down

Humble Pie - Let Me Be Your Lovemaker

Coccothraustes coccothraustes

Edgar Degas, 1882

 

 En underbar promenad på nya favoritrundan löser inte bara tankeknutar utan gör gott för både själen och benen. Idag mötte jag flera hackspettar inne i bokskogen, särskilt minnesvärt var en stund ihop med en ensam spillkråka som väl synlig lät höra sitt vemodiga skrik och trummande från högt uppe i en död bokgren. Ett mindre gäng stenknäckar hördes från björkriset nedanför vulkanskogen, och så fick jag se fjällvråken igen som håller sig i närheten och visar sig nästan varje dag. Flera ormvråkar med såklart, den ljusaste börringevråken med helvit mage dök upp vid det gamla vanliga stället vid skogshagen invid ån. Den har varit en utmärkt mall under de tillfällen då de har dykt upp samtidigt, och nu tycker jag att jag kan se skillnaden. Fjällvråken är symmetriskt tecknad och har en tydlig rand på stjärtfjädrarna, medan ormvråken både kan vara asymmetrisk och ha större färgvariation. I jämförelse är fjällvråken både större och smäckrare och låter litet ljusare. Jag skriver det för minnet. Över den lilla trädkantade strandängen alldeles vid hemmet seglade en ensam glada över ett gäng sturska korpar som retades, lekte och visade upp sig. Härligt. 

I morse lyckades jag lösa ett par jobbrelaterade problem, och framåt lunchtid steg temperaturen så pass mycket att isproppen lossnade ut till badrummet, och det visade sig att rörledningen var intakt. Plötsligt blev det litet enklare att leva, särskilt med tanke på vattenförsörjningen till hönorna. Nu återstår att ta hand om bilen, de större problemen får vänta men jag ser det inte lika mörkt längre. Det är inte mycket som behövs för att jag ska tippa över och bli ledsen just nu, inte mycket behövs för att jag ska bli nöjd och glad heller, så jag antar att man kan säga att det ändå finns en viss balans i livet. Jag tycker nog att jag gör rätt bra ifrån mig, trots allt. Att klara ett arbete utan rutiner eller riktlinjer är ändå ganska stort för en utmattad hjärna. Man får inte glömma bort att klappa sig själv på axeln ibland. Sedan badhusen stängde i december har jag lyckats hålla mig vid relativt god vigör. Ryggen har inte ställt till det så fasligt och håret har börjat anpassa sig till den nya rutinen och är inte lika fåfängt längre. Långt hår är lättare att fläta och få undan, och så kan man alltid sätta på en mössa om det skulle bli alldeles för hemskt... En annan fördel är att jag kör mindre bil nu, vilket är en stor framgång för både plånboken och självbilden. Frågan är hur länge jag orkar leva utan varmvatten, det tycks inte finnas några smarta lösningar som passar mina förhållanden så jag får nog avvakta tekniken eller bättre tider. Att tvätta sig i handfat eller balja tycker jag inte är några problem, tvärtom. Jag gillar att veta vart vattendropparna tar vägen, och att inte slösa på naturresurserna är en självklarhet. Dessutom så gillar jag den egna stunden med tvättlapp, en doftande tvål och hett vatten i balja, det finns en särskild skönhet i det enkla. Det som en gång började som en utmaning har nu blivit det normala. Man vänjer sig fort vid att inte ta något för givet. 

 

Edgar Degas, 1886

Rosenmontag

Man kan välja att kalla det för otur när saker händer som inte borde ske. Dessutom tycks det som om missöden kommer i kluster och det är då man skall påminna sig om farmors ord, att så länge ingen bryter ett ben eller värre är ingen fara skedd. Motgångar sker många gånger på grund av trötthet eller okoncentration, och ofta i kombination, det vet man egentligen. Och hur lätt är det då inte att bli nostalgisk och tycka att det vore trevligt att ha någon att ynka sig för, som tröstar med en kram och några välriktade ord, hämtar te och bäddar om och masserar rygg och viskar något rart och som får dig att skratta åt alltsamman. Jo visst, men samtidigt är det också väldigt skönt att slippa höra bannor och suckar och riktade anklagelser och gliringar på grund av samma löjliga misstag. För så kan relationer också arta sig, och urarta. Tänk, att för inte så längesedan var den ena parten tvungen att hänga på och stå ut med mobbing och ännu värre ting för att inte tvingas att bli ställd på gatan. Och ovanpå allt, det kulturella lager som såg till att du dessutom måste skämmas för att du lämnat ditt huskors. Det var minsann inte så längesedan, rester av sådana kulturella tankespillror ligger fortfarande och pyr in i min egen generation. Skillnaden är ändå enorm, vi har en valmöjlighet idag och en frihet som många förr inte hade, eller tog sig.

Det är en prövningens tid vi lever i, coronatiden. Antingen vi känner det som att vi lever som kapucinermunkar eller ihop med ett huskors, och det tycks som om vi inte hade något val, är det bra att påminna sig om att det kan vara så mycket värre. Snart kommer jag att skratta åt missödena som hänt under veckan. Dessutom är det ju faktiskt karnevalsvecka. 

Veckans bästa: Befinner du dig i ett hål - sluta gräv. 

 

 Jag läser: Charles Darwin - The Descent Of Man

 

 

Jag förstår vad du tänkte, vad du ville, när du lärde mig

att älska världen och gjorde det omöjligt

att vända mig bort, att någonsin stänga den ute igen - 

för den är överallt. När jag sluter ögonen -

fågelsång, tidig vår och syrendoft, sommarrosornas doft. 

Som du vill ta ifrån mig: varenda blomma, varenda band till jorden -

men varför skulle du skada mig? Varför någonsin önska mig

övergiven om du inte vill svälta mig på hopp

så att inget till sist återstod

åt mig och jag istället måste tro

att du var det enda som återstod mig.

 - Louise Glück -

Februarivinter

squirrel-voguing

 

Äntligen en riktig februarivinter med köldbett i kinder, solvarm rygg och gnissel under skosulor. En dag som denna är det riktigt skönt att arbeta hemifrån, och jag eldar och tar små pauser om vartannat. När arbetspasset är färdigt och jag har skrivit gårdagens protokoll och mail går jag ut, det är visserligen gråväder ännu men horisonten lovar annat. Jag hinner precis till ån när första solstrålen kikar fram, plötsligt bryts stillheten och luften fylls av trumpetande sångsvanar och varenda buske lever upp. Jag har aldrig sett så många gärdsmygar eller stjärtmesar förut, eller rödhakar heller för den delen, och över hela härligheten svävar vakande vråkar och leksugna korpar med sinnena skärpta. En liten bris får vassen att prassla till och eklöven rasslar milt från buskagen och kronorna. Med ljuset kommer nya saker fram. Avståndet djupnar och definieras, ljusdagrarna leker med bakgrunder och ytor. Raden av alar målar långa och djupblå slagskuggor på snön. På gölen har någon skottat fram en liten ruta, frukostens lätta snöfall har lindat in de grunda vallarna så att de ser ut som marsipan och bastun har förvandlats till muminhuset. Där jag går syns även andra spår, men de är täckta och räknas inte mer. 

 

Estland, sett från gölen

John Coltrane - Giant Steps

Deux - Dance With Me

 

Cygnus

 Göteborgs filmfestival pågår nu och jag löste en 24-timmarsbiljett igår. Även om jag inte är bänkad under alla timmar, så har jag hunnit se fyra filmer. Pleasure av Ninja Thyberg var jag ju tvungen att se efter allt ståhej och ja, den är överraskande bra. Dating Amber av David Freyne var en söt-trevlig film från Irland, Mama av Li Dongmei en vackert vemodig film från Kina, och så Digger slutligen, en grekisk/fransk film av Giorgis Grigorakis. Grekerna övertygar ofta till såväl innehåll som foto, och denna är inget undantag. Utöver att jag blir så fruktansvärt sugen på att resa till Nordöstra Grekland för att se Fraktóskogen, så eldar berättelsen på mitt redan fullastade konto av stad-landkonflikter. Jag tänker inte berätta mer, utan av hänsyn låter jag er se den själv, för det ska ni. 

 

Under dagtid har jag mest varit och kollat in ån som bitvis börjar frysa igen. Den stränga kylan har ställt till det för djuren, och igår möttes jag av en medtagen svanunge som hade fryst fast i isen invid vasskanten. Jag kände mig rådvill och försökte få tag på en vän, men förstod snart att det var lönlöst eftersom tiden var knapp och täckningen dålig, och hann tänka på olika scenarier, att döda den var förstås helt uteslutet. Svanen väste i panik och var mycket stressad, och nu måste jag vara både varsam och snabb. Den ena vingen satt fast med vingpennorna i isen och bukfjädrarna var toviga och frusna, och det ena benet var fastlåst, det gick dock inte att avgöra hur det var ställt med det andra. Med en grov gren slog och bände jag loss isen så nära kroppen jag vågade utan att riskera att skada något och slutligen orkade den faktiskt sparka och flaxa sig fri. När jag stod kvar och såg den flyta med strömmen, och på hur den kämpade med den ena vingen som var stel och oduglig av isen, var det en bedrövlig syn att skåda. På något vis lyckades den ändå ta sig upp på isen på den motstående skuggsidan. Nu kunde jag inte göra så mycket mer åt situationen utan blev tvungen att vandra hem för att torka stöveln som hade vattenfyllts och värma mig. Måtte inte svanen frysa fast där också. I morse var jag förbi platsen, vattennivåerna hade stigit under natten och isen hade blivit rutten under vattenspegeln och ytan bar inte längre. Platsen där svanen hade suttit fast låg en bit ut från stranden nu och på motstående sida fanns det inga synliga iskanter mer, och därför kunde jag inte se några spår efter den. Jag hoppas ändå att det gick bra... 

I övrigt var det en fin helg med mycket rovfågel, och nu hörs både ugglor och hackspettars kontaktläten sporadiskt genom skog och mark. Under veckan som kommer blir det litet mildare, men kylan håller oss i ett stadigt grepp.

 

Sound of Silence

 De vackra dagarna fortsätter. Nere i kvarnruinen har fåglarna ökat i antal och forsärlan är kvar. Det nästan kokar av gärdsmygar som letar mat bland vassbitarna och de ser nästan groteskt stora ut i jämförelse med den lille kungsfågeln som också har hittat dit. Litet längre bort simmar en storskrake, när den lyfter visar den sina vackert tecknade vingar för oss. Talgoxar och blåmesar sjunger pigga vårvintermelodier, och storskarvar far förbi likt franska jet-plan.

Jag noterar hur isen samlas i ån, grötigt först, och så några större isflak som seglar förbi och får strandkanterna att fräsa. De nedhängande grenarna dras med tills de släpper med ett klingande kras. I morgon är kanske hela ån täckt, och då blir det säkert svårt för fåglarna att hitta föda. Kniphannen märker mig inte där jag smyger utmed kanten på den djupa kanalen, och jag kan höra hur han knorrar fint åt sin kära frilla som följer tätt inpå. Så snart han upptäcker mig lyfter de visslande iväg mot ån. Knarr under skosulorna, lila och orange är nejden, och jag fryser inte alls.

Intrycken är ren energi, här ute är jag inte tvungen till något, inga ställningstaganden krävs, inga valsituationer, inte heller oro för att vara till lags. Jag bara glider från ljud till ljus, mellan färger och situationer och allt som kunde kännas oroväckande eller förargande är som bortblåst. 

Motacilla cinerea

 Det blev en bra vecka trots att måndagsmötet uteblev. Igår tog jag mig till M som brukar hjälpa mig när jag har slut på uppslag att skriva om för jobbet, och även om vädret kunde ha varit bättre för fågelskådning så var det ändå en trevlig eftermiddag. Havsörn, sothöna, björktrast, sädgås och två friflygande storkar vid hägnet blev det i alla fall. Innan jag körde hem hann jag ge skjuts till veterinären och tillbaka, och sen tog jag den breda vägen eftersom man hade varnat för dåligt väglag. Jag sover ganska illa igen, det verkar som den gamla varannandagsåkomman är tillbaka. Som väl var var jag ganska förberedd och kunde knåpa ihop en jobbtext innan jag kunde gå ut efter lunch, det är så dagarna ser ut nu, mestadels. Man eldar och arbetar, äter och går eller kör ut en sväng, dag efter dag. Livet i copy-paste-repeat. Men jag vill inte klaga, jag får träffa trevliga människor utomhus ibland, och dessutom kan jag få skåda litet fågel under arbetstid och det är inte illa. Men klarar man av en tredje våg?

 

 

Idag hade jag forsärlan på besök vid kvarnruinen, så jag traskade hem och hämtade kamera och kikare som jag hade lämnat hemma, och återvände igen. Den gick och vippade snällt bland allt gammalt uppdämt strandbråte vid ruinen och lät sig smaka av det som hittades i det öppna vattnet. Några rödhakar och en hel hop gärdsmygar hade samlats på samma plats, och det var rena festbordet där. Bilderna blev kass, avståndet var för långt för mitt objektiv, men jag stod länge kvar där och njöt i solen, lyssnade på den lilla uppdämda forsen och vilade ögonen på skådespelet. 

I eftermiddags hade jag en tid hos tandläkaren inne i L och det avlöpte fint, tio minuters pet och pill och några röntgenbilder kostade 1100 sek, men det är det kanske värt. Under vägen hem igen, strax vid Kättabro och efter Riseberga, noterade jag i ögonvrån från bilen hur en större helvit fågel landade vid vattenbrynet. Det var en ensam ägretthäger som förmodligen hade fått nog av någon igenisad sjö och tagit sig hit. Man ska ha tur! Och om ett par månader är det vår. 

 

Harmonia - Kekse

litet om Norén, Lévi och Lévinas

 Under det att jag tittar på K-special och avsnittet om Lars Norén, slås jag av det som Auschwitzlägerfången och Primo Lévis lägervän, Jean Samuel, berättar. Noréns frågor avslöjar hur han arbetar för att nå fram till den inre kärna av förändring som han menar måste ha skett under vistelsen på koncentrationslägret. Jean Samuel svarar då att vår personlighet är predestinerad. Vi är den vi är födda till och det är inget något i världen kan förändra, säger han. Och här drar jag efter andan.

Noréns hela livsverk handlar om en motsatt ståndpunkt, att vi kan förändra vår personlighet med händelser och över tid är även en tes som sammanfaller med all samtida forskning. Plötsligt kullkastas allt, och efter händelserna runt pjäsen 7:3 och Malexandermorden, drar sig Norén bort från rampljuset, det måste ha varit förödande för vem som helst.

Att personligheten kan vara genetiskt betingad bekräftar de forskningsrön om genetik som kommit alldeles nyligen, och jag blir både rörd och bestört av den styrka som Jean Samuel besitter i sitt uttalande. Att våga tala om förutbestämd personlighet var vid tiden för intervjun något som flertalet då skulle avfärda som banalt och religiöst svammel, och att dessutom yttra detta under en filminspelning med en världskänd dramatiker av rang som byggt hela sin karriär på motsatsen - är väldigt starkt. Norén vill ha, han behöver och önskar äga kunskapen om livets föränderlighet, för att därefter kunna gestalta den kända bilden på scen, och blir därför uppenbart besviken på det enkla svaret. Vem kan klandra honom?

Om verklig unicitet är att bli sedd för den människa vi är, och inte den vi förväntas bli, då kullkastar svaret om en oklyvbar inre personkärna inte bara Noréns karriär, utan mosar även sönder många människors egenbild. Att verkligen vilja se att människan som står framför oss är unik, kräver ett förstånd och erfarenhet, och framför allt att modet, att verkligen förstå vem vi är själva. För utan jämförelse med oss Själv är det svårt att bilda sig en uppfattning om den Andre. All omvärldsbedömning sker ju i hjärnans vaacum, och utan självkännedom blir det lätt att jag väljer en fantombild som passar in i min egen narcissistiska förhoppning om vad jag är. Det är även den bristen på självinsikt som jag tror gynnas och frodas av en pandemi, och som bl.a göder en tro på att det som nu sker, det gäller inte mig. Vi behöver helt enkelt nära kontakt med andra för att se oss själv. 

 

K-Special - Lars Norén - Försök inte förstå

Remedy

 Det var en underbar helg, solsken och vitt gör under för omgivningarna och är en fantastisk humörhöjare. Jag ska inte glömma bort att det faktiskt är trevligt ibland också, utöver den vanliga ledan som inträffar då och då, och som jag vet beror på ett litet förhatligt virus. Makten det har över oss är så stor, och jag tänker väldigt ofta på vad som sker med oss som människor, när vi inte får umgås, eller ens berätta att vi gör det. Smittspårningsenheterna tas för att vara ordningsvakter och människor som ombes redogöra för sina kontakter vågar inte stå för sina snedsteg. Men vad värre är, är alla stackare som redan lever under hot i vardagen, och nu utan möjligheten att kunna berätta eller anmäla. Usch ja, det kommer att bli mycket svarta historier framöver.

Men åter till helgen, jag har varit hemma hos morsan igen. Hennes hus är stort och vi umgås kort och säkert. Jag försöker att inte oroa mig för henne när hon inte gör det, och vi vill umgås så mycket det går. Det gör oss båda gott. Under våra korta träffar hinner det inte bli några missförstånd, och vi fikar och pratar om sådant som dyker upp. Och medan jag tvättar håret på ovanvåningen tar jag hand om sådant som inte har kunnat fixas där uppe. Hemtjänstens service är förstås begränsad, och nu när reglementet är striktare har hennes möten även blivit kortare. Men hon är nöjd, hemskt nöjd, och det är ju bra. Mamma har även fått första vaccinsprutan som hon tog på vårdcentralen och då fick hon ett litet äventyr. Det är verkligen inte mycket som behövs... 

 

 

Jag köpte en fin tröja av M som använder sin lediga tid till att sticka, och det gör hon så otroligt bra. Det är en underbar islandströja av Léttlopi, Gefjun heter mönstret och olivgrönt är garnet och jag bär den med stolthet; särskilt efter att tösens nye isländske rumskamrat (hon har flyttat), med beundran sagt att den är ovanlig.  Det får bli fler tröjor av henne framöver. M har antikroppar sedan hon och mannen haft en dust av Corona i vår, så vi träffades i hemmet och pratade en stund. Det var förstås väldigt uppiggande. De bor så otroligt vackert vid en av byns sjöar, och som jag hann ta en runda runt innan det blev dags att köra hemåt till katterna och eldningen igen. Under den promenaden mötte jag ett gäng som skottade snö och beredde en skridskobana. Det var visserligen nollgradigt, men veckans stränga kyla räckte tydligen för isen att bära dem. Jag minns inte när jag senast vandrade på is på hemmaplan, så jag passade på att gena över den sista viken gående på sjön. Den känslan, när snön är orörd och gnistrande och solnedgången målar världen orange och lila, och det är alldeles tyst och lugnt; det är som om tiden står stilla och man äger en bit av den. Sol och snö, vilken underbart mästerlig uppfinning det är. 

 

 

Igår blev det en fin promenad på hemmaplan med närkontakt av ormvråk och en större rovfågel som jag tänker granska litet noggrannare innan jag vågar yttra mig. Kikare i all välmening, men ibland skulle det behövas både skarpare ögon, hjärna och redskap, fast innan bergen smälter och haven dunstar bort nöjer jag mig med upplevelsen. Med skönhet kommer jag långt...

 

 

My Silver Lining - First Aid Kit

Elastigirl

 Det är så lätt att falla in i mörkermelankoli nu, lätt lätt. Men så får man ta sig i kragen och fundera på vad som är fel, det finns ju trots allt en hel del som är bra med februari, med. En sådan är att man börjar kunna vara ute under längre dagar, solen går nu upp 07.57 och dalar 16.42, vilket innebär en ljusperiod på åtminstone ytterligare två timmar - och då har jag inte räknat in fullmåne över snö, som ytterligare bidrar till ljusglimtar och nattseende. Redan nu känns det som om man kan slösa litet på ljusdagern, och vara inomhus utan risk för att missa för mycket av det dyra solljuset. Jag har arbetat sedan tidigt, satt en deg, varit hönsmamma och kattvakt, och under det att degen jäser i stugvärmen hade jag tänkt fortsätta med beskärning av äppelträd och sådant man får lov att göra nu när trädgården har sin viloperiod. Att tillåta sig att ta det lugnt är ingen lätt sak om man är uppfostrad till annat. Det ska ju ske saker hela tiden, man ska så mycket. Mål och mening, uppfylla livet, vad det innebär är såklart lika väsensskilt som antalet människor på jorden. Ibland hade jag tyckt om att ha en plan att följa, en riktning som känns meningsgivande och viktig, men å andra sidan är kanske just det vad jag alltid har strävat mot att undvika. Kanske att mitt mål i livet är att undvika målen, att vara flexibel har ju, vid närmare eftertanke, alltid varit min grej. Frågan är som alltid om hönan eller ägget kom först. Föddes jag flexibel, eller gjorde livet att jag blev sådan, och flexade jag för mycket så att jag till slut blev som ett gammalt torrt gummiband? Vem vet.

Just nu flexar jag genom att vila, och det gör jag rätt bra, emellanåt. Och så är det ju faktiskt februari, hela naturens vilomånad.

Christine Perfect - I'm Too Far Gone (to turn around)