Paradis

 Efter lunchtid idag sprack molntäcket upp och jag drog på mig trädgårdsstassen och gick ut för att vårfeja. Till sällskap hade jag taltrasten, och gransångaren som dök upp i förrgår, ringduvornas kurr hördes i bakgrunden. Det var bara när tranorna trumpetade från andra sidan häcken som jag vaknade upp ur det förströdda pysslet med att beskära lavendeln och sätta ut sticklingarna på nya ställen.

Lungört, rödplister, vårlök, tusensköna och nunneörtens krusiga bladrosetter växer i mossan där gräsmattan vill ta över, där skulle jag vilja se en äng i framtiden. Skit under de spruckna naglarna, ömmande knän. Lukten av förruttnat trä när jag bänder bort den gamla odlingsbädden och ser en ollonborrelarv, lika trind som mitt böjda lillfinger. När jag tar bort löven som har samlats bakom fårkraniet råkar jag störa en sömndrucken vattensalamanderhona som hade gömt sig under vattenkannan, och under den flagnade ekbarken från pergolan har en vackert bronsskimrande parklöpare gömt sig. Jag krattar försiktigt, men slutar snart. Koskitsdoften i fjärran och mosslukten alldeles inpå räcker gott för att vårruset ska infinna sig.
Vilken skatt det är att få rå om ett alldeles eget paradis.

Ge dig inte av - Den Stora Vilan

#notme

Artemisia Gentileschi, 1610

Jag är ledig idag och går runt och plockar. Gråväder innebär tid över för innegrejor och radion står på. Plötsligt börjar Ring P1, och eftersom det inte riktigt passar min akademiska profil att lyssna, gör jag det i smyg, nyfiket, men bara om Alexandra Pascalidou leder programmet. Pascalidou är bra, hon ställer relevanta frågor och går aldrig till personangrepp, trots de angrepp hon själv måste utsättas för.

Medan jag går och plockar, och i tankarna befinner mig i hemmets trygga små göranden, ringer en kvinna och det är något i hennes röst som får mig att lyssna. Det är ganska tvära kast mellan ämnena, och det är inte alltid jag känner igen mig, men här träffar rösten så hårt att jag måste sätta mig ner och avbryta. Det börjar som en vädjan till alla medmänniskor, och hon relaterar till händelserna runt Josefin, men samtalet blir snart ett förtvivlat rop på hjälp. Kvinnan som ringer befinner sig just då i en utsatt situation, där hon inte har blivit betrodd av myndigheterna som ställer krav på bevis, hon har ett barn som är över 18 och kan därför inte få hjälp med skyddat boende, hon har blivit av med vännerna som tagit avstånd från henne, eftersom hon måste skylla sig själv som inte orkar bryta sig loss från misshandlaren, eftersom hon har blivit en belastning, en trist person, ett problem. Och eftersom hon står utanför samhällets beskydd är den enda tryggheten hon har kvar personen som hon delar utgifterna med, samma person som förtrycker henne och skadar henne. Hon förklarar i sin förtvivlan varför hon inte går ifrån honom, att det beror på att hon inte har någon annanstans att ta vägen, alla dörrar är stängda och hon orkar inte mer, hon orkar inte lösa problem på egen hand, hon orkar inte bråka och ställa krav, hon undrar bara var hennes rättigheter tog vägen. Hon gråter förtvivlat nu och ber oss som lyssnar:

Ifrågasätt inte, gör en smörgås, skicka ett vykort, fråga om vi mår bra, ställ inte så mycket krav, var bara med, som en medmänniska!

När hennes röst bryter vill jag bara skrika rätt ut, jag vet vad det är hon berättar om, och delar till stor del hennes erfarenheter men att jämföra är orimligt, det går inte. Däremot att lyssna och försöka förstå att hennes vädjan, medan tårarna rinner och hon ursäktar sig, är enkel: Var är samhället, var är vännerna, arbetskamraterna, familjen, när det verkligen gäller?

Det gör så ont när samtalet avslutas och de lägger på. Det ekar tomt och ensligt. Magen full av skumgummi, händer som darrar, kökshandduken blöt av tårar. Jag känner igen dig.
Plötsligt känns arbetet med att försöka bevisa förre arbetsgivarens felaktiga uppgifter till Skattemyndigheten som en fis i rymden. Vad är femtusentvåhundrafyrtiofyra kronor mer än pengar, siffror på ett minuskonto?

Män är, och har varit elaka i mitt liv, men det finns de som har det värre. Det är ett bra mantra, men inte till någon vidare hjälp. En #notmee-kampanj kunde kanske ge oss som har varit, och är utsatta, goda exempel på män. Jag vill läsa berättelser med konkreta förslag på förändringar, och vad mandom innebär utöver styrka och makt, skrivet och uttalat av män. Det skulle sannerligen behövas i allt elände.

Jael & Sisera, Gentileschi, 1620

Nemesis divina

Ledig tisdag med tillbakablickar, reflexion, tvättid och brödbak. Solskenet hjälper humöret till nära humorhöjder och jag ser plötsligt lösningar på problem. Så skönt det är, vilken lättnad att kunna le åt saker ibland som andra dagar ter sig oöverstigliga.

Jordbävning strax öster om Hagfors, inte riktigt mitt i prick, men nära nog. Stället jag hade hoppats på består kanske av tre hus. Det har ett namn förstås, och det namnet blev en låttitel 2012. Låten är en personlig hyllning till min misshandlare och hans hem.
Det ordet, miss-handel. Jag måste alltid tänka efter. Det är som om min hjärna vill radera ordet för att glömma. Min älskade vän J brukade säga: - Skippa aforismerna, det du vill säga har ett specifikt namn, och det är vad du måste lära dig använda nu. Misshandel. Inget annat ord passar.

Du gick bort alldeles för hastigt, Janne, dock passande nog mitt på internationella kvinnodagen. Du lärde mig att kalla saker vid sitt rätta namn och jag älskar och saknar dig. Men nu är du tillsammans med dina högt älskade som jag vet att du saknade under större delen av livet.  Det kan man också kalla poetisk rättvisa, och jag unnar dig den.


Philip Glass - Metamorphosis

Älska mig för den jag är

Axel Petersson Döderhultarn

Efter den trevliga festen igår infann sig styrkan att titta på dokumentären om Josefin Nilsson. Jag tittar på den nu, faktiskt. Det enda jag vill skriva är min önskan att alla, inte bara män, även DU, tittar på den och funderar på om du någonsin har sett, hört, eller varit med om något jämförbart. I så fall, varför du gjorde som du gjorde. Ingrep du? Tyckte du att hon borde ha lämnat honom redan första gången?  Tycker du inte att det angår dig, eller ville du inte ens lyssna?

Det finns otaliga bortförklaringar till varför just du inte skulle agera, jag har hört några och vet att det finns lika många förklaringar som det finns övergrepp.

Någonstans cementeras beteenden som normala, vid vilken ålder kan vi säga att det vi lärde oss som små inte längre gäller för oss som vuxna? Innerst inne vet vi vad som är fel att göra mot en person, så varför sker det? Varför förnekas, förklaras, rentvås och göms det som är uppenbart och som vi har lärt oss sedan vi var mycket små barn: Att aldrig skada en annan person med flit, alltid be om ursäkt om det råkar ske, och alltid stå upp för den som ligger.
Är det så svårt?

Men saken är den: och detta är den viktiga poängen! Att all fokus på person bidrar till den personkult som har gjort det möjligt att misshandla och tjäna på det.  
Dessutom är det viktigt att se att detta inte enbart är en engångsföreteelse utan sker flera gånger, varje dag. Med tillhyggen, verbal och fysisk, misshandlas lika oskyldiga människor som Josefin så illa att de aldrig någonsin blir sig själv igen. Män som slår kan gå därifrån med repressalier som är jämförbara med en simpel trafikförseelse. Det är varningar, ordval som "normalgrad", villkorade domar om den dömde tidigare är odömd, eller för att häktestiden räcker som straff. Den dömde får hjälp och stöd från staten, men den utsatta får ta hand om sig själv, i bästa fall med hjälp av sina vänner och släkten. Det är dags för ändringar.


Morgan Alling skriver:

Jag låg under en säng och såg min mamma bli misshandlad sönder och samman.
Dagen efter satt hon med blåtiror och skoja bort det:
- Se på mig Morgan, jag har så stora blåklockor att man kan sälja mig i en blomsteraffär.
Jag skrattade inte.

När jag såg dokumentären på SVTPlay om Josefin Nilsson satt jag och grät öppet. Ledsen och arg! Hon träffade djävulen som gjorde livet till ett helvete. Nån måste ha hört när han slår sönder lägenheten med en kvinnokropp. De grannar måste veta att tystnaden är det största sveket. Kollegorna på teatern vet jag reagerade. Allt sas i rättegången. Allt stod i tidningarna. Han har blivit stoppa flera gånger att spela på teatern. Ändå får han fortsätta gång på gång.
Nån skyddar. -”Han är inte värre än nån annan”, sa en kollega. Jo, det är han. 99% av de manliga kollegorna på teatern slår inte kvinnor. Slår inte nån. Men det är han som gynnas.
Försvaren för dessa ”män” har varit många och varierade; ”Full”, ”Han har teaterdemonen inom sig”, ”Kvinnor gillar män som är lite farliga”, ”It takes two to tango”, ”Han är en konstnär”
Media har också glorifierat dessa ”alfahanar” som sexig, manliga, demoner och det har gjort det svårare för ledningen.
Men idag, tack vare #metoo har man belyst en tystnadskultur
Men som systern i dokumenten sa: Var var ni när Josefin behövde er?
Och det gör ont att höra.
Tystnaden är ett svek.
Varför nämner jag inte hans namn? För han älskar att man pratar om honom.
- ”Det är bra att ha ett rykte, det ska kittla till i publiken när man går in, sa han till mig en gång”.
Och det är just det han vill. Han älskar att vara fruktad. Därför önskar jag att män som misshandlar kvinnor tynar bort, bortglömda och hatade, i sin ensamhet.
Josefin ville att hennes berättelse skulle berättas för att hjälpa andra.
Idag tänder jag ett ljus för Josefin.
Jag tänder ett ljus för de 13-20 kvinnor som varje år misshandlas till döds.
Jag tänder ett ljus för alla ni som far illa idag. Jag vet att det är skamfullt jobbigt, ångest att berätta vad som sker innanför väggarna. Men vi är många som vägrar att du ska få ett slag till.
Och för dom barn som ser och minns.
Jag tänder ett ljus för er.
Vi finns här i mörkret.

Knölsvanar, Hasslarp

det är en första gång för allt

Jag sitter ute i trädgården, te i en mugg och en flyktig sol i ansiktet. Över mig svävar två korpar och en glada, och från buskarna hörs talgoxe, blåmes och kungsfågel. Det är en väldig skillnad mot tidiga morgonen, för då sjunger trastarna kapp med lärkorna, och buskarna ljuder av stjärtmesar som emellanåt överröstas av en pigg gärdsmyg, tofsvipan, bofinkarna, rödhakarna, tranorna, sångsvanarna, och duvorna. Från forsen i Rönne å eller min lilla bäck hörs knappt något mer, däremot grannens maskinsåg såklart, det är ju helg.

Jag promenerade i Skäralid idag. Där syntes också tydliga spår av att vattnet hade dragit sig tillbaka från förra veckans regn. Mycket besökare, dock, jag stötte t.o.m. på en kollega med hund och partner. Trots allt stök tror jag ändå att jag var ensam om att notera strömstaren som satt och guppade nedanför dämmet. Stolt visade den upp sitt kritvita bröst för den som orkade bry sig.
Redan den 12 mars såg jag ett par forsärlor vid den gamla skvaltkvarnen här nedanför, men med tanke på det milda vädret är det ingen som bryr sig om sådant i år. Ur led är tiden!

Några blåsippor har slagit ut och fläderns torrgrå kvistar har fått vackert gröna bladrosetter. Det blåser till litet ibland och en vass våril får armhåren att stå i givakt under anorak och två tröjlager. Nu drar jag mig in och läser litet istället, eller lyssnar på den nyköpta skivan. Ikväll är jag bjuden på middag, familjen kanske vet att jag behöver det, jag är i alla fall väldans glad över omtanken. Veckan har varit tuff, och nässelsoppan kan jag ju alltid frysa ner.

Morgengruß - Popol Vuh
Morgengruß II

avtryck

Jag samlar på mig en mängd foton från mina promenader, men nästan inga bilder alls finns från de möten jag gör med människor. Hur kommer det sig, undrar jag idag.

Under året som konstskoleelev, annodazumal, tog jag en kurs i fotografi för Mirja H. På den tiden var foto ännu ett hantverk, och mycket tid gick ut på mörkrumsarbete och bearbetning av pappret på ett sätt som mer liknade grafiken, i jämförelse med dagens fotografi. Mirja var en bra lärare, jag minns att hon snart lärde sig våra specifika svagheter och styrkor, och istället för att tillrättavisa gav hon oss personliga inspirationstips på historiska fotografer. Jag fick Edward Weston. Hon var snäll.

Jag har alltid tyckt att det är en svår barriär att be om lov att fotografera någon, och eftersom jag anser att det är en självklarhet att få tillåtelse låter jag hellre bli att ta den där bilden som annars hade kunnat bli en fin berättelse. Att plocka fram kameran i tid och otid tycker jag ofta känns som ett övertramp eftersom jag är rädd att kameraögat blir hotfullt och en party-pooper i en annars uppsluppen tillställning. - Säg omelett! liksom.

Jag tänker mycket på hur unga människor idag ständigt måste vara vaksamma, antingen redo och piffiga, eller utstyrda genom en gest eller rollspel eftersom de aldrig vet var bilden kan hamna i framtiden. Kontroll och fotografi var under min tid som elev två ord som bildade en motsägelse, nu är de en nödvändig enhet. Så det kan bli.

På många vis är jag ännu kvar i det gamla fototänket, för även om jag numera enbart fotograferar digitalt redigerar jag aldrig bilderna efter att ha tryckt av. Mörkrumsarbetet överlåter jag åt kameran (mobilen) och Instagram, och hoppas att bildåtergivningen stämmer hos mottagaren. För vad kan jag göra? Det passar mig ändå ganska väl, att släppa taget om processen och lita på tekniken är en frihet jag gärna tar mig.

Men hur trist vore det inte om alla bildskapare tänkte som jag.

Gerhard Nordström 1925-2019

Sommaren 1970

Gerhard Nordström målade jorden, gräset, det vida landskapet och rädslan för kriget. Han berättar om hur kriget påverkade honom redan som liten gosse, när han lekte med tyska barn som hade räddats undan fronten bara några kilometer därifrån. När så det etiopiska kriget bröt ut berättades det för en tioårig Gerhard genom en kristen missionär hur de italienska soldaterna bombade svenska rödakorstält. Värnlösa kvinnor och barn.

1939 utbröt ett nytt krig och samtidigt skrevs Gerhard in på skånska målarskolan i Malmö. Han berättar om hur han tas omhand av äldre elever, vars fokus på honom gjorde att han vågade ta språnget från det kommersiellt inriktade reklammåleri som han i annat fall med stor säkerhet hade hoppat på. 1943 kom han in på konstakademien i Stockholm.

Jag minns en påbörjad avhandling under mina år som konsthistorieelev, den handlade om vilka som vågade ta språnget ut i detta osäkra universum kallat konstnärskap, och vilka som lyckades. Prästbarn, konstnärsbarn och i viss mån även lärarbarn stod högt på listan, där arbetarungar och barn till statligt anställda rankades lågt. Rädslan för att inte kunna försörja sig. Föga överraskande, men ändå något som har färgat min syn på samtidskonsten. Gerhard Nordströms far var präst, och även modern stöttade honom i synen på omvärlden. De turer Gerhard tog ut i odlingslandskapet för att leta valörer och skiftningar startade med hans och moderns promenader i hemtrakten. Det är tydligt att Gerhards pensel vet vad den talar om, när den beskriver jordhavet utan slut. 

Torkan

Trots rektorerna Fritiof Schüldt, Ragnar Sandberg och senare Otte Skölds uppmaningar att sluta med måleriet, gav han inte upp. Den skånska måleritraditionen, där färgen är central, var omodern för de modernistiska stockholmarna som vurmade för framgång, styrka och manligt mod. Stockholm låg för långt från kontinenten för att känna till krigets verkliga fasor, och ingen trodde på berättelserna om Auschwitz och fascismens ondskefulla baksidor.

När kapprustningen eskalerar under 1960-talet tar han språnget ut i det antikrigstema som har blivit hans signum. I affischkonsten kunde Gerhard bygga upp stora scener utan att ruinera sig på konstnärsmaterial, och han låter nu bilderna närmast omge betraktaren. 1969 kom nyheten om massakern på hundratals civila i Song My, nyheten var då ett år gammal och hade tystats ner av den amerikanska armén. December 1969 publicerar Life Ronald Haeberles foton och 1972 ställs Gerhard Nordströms svit "Sommaren 1970" ut på Galleri Glas.
Vi den tiden bodde Gerhard i Maglehem där miljön och minnena från barndomsidyllen blandades med fasorna, hela hans liv hade gått ut på att bearbeta andras krigsmedvetanden. 

Haeberle, My Lai

Det är hans generations medvetande vi ser i bilderna, likt Anselm Kiefer i Tyskland bearbetas skuld och skam över orättvisor och mänskligt lidande. Under 1970-talet fortsätter kampen, nu med inriktning mot miljöförstöring och skövling, ständigt civilisationskritisk, ständigt medveten, alltid skånskt, realistiskt-taktilt. Gerhard talar om metafysisk fysiskhet, om valörer, skönhet, närvaro, och känslan av den torra färgen under fingertopparna. Schumring, lager på lager, likt målerisk skulptur.

Besprutning

Ihop med Staffan Ehlén bildade Gerhard Nordström Forumskolan i Malmö 1965-77 som 1995 blev Konsthögskolan i Malmö.

Gerhard Nordström är nu död, med honom försvann en stor bit av det som en gång kallades det svenska samvetet.

Greta van Fleet - Lover, Leaver
live at Lincoln Hall, Chicago

Climate Changers 2019

Super-Bloom, Södra Californiens öken, 2019

Det är idag en stolt och tårögd mamma som skriver för att nypa sig i armen, och påminner sig om att det ändå är för väl att det finns ungar som ser en framtid, trots allt som min generation och de dessförinnan har ställt till det för dem.

Jag har försökt lära min dotter att det inte finns en svårighet i världen som inte går att angripa genom en motfråga. Idag har vi varit många föräldrar som har sett det mantrat ge resultat. Det lönar sig alltid att ställa motkrav när påståendena 1) har bärighet. 2) uppbärs av en kropp (helst åtskilliga) eftersom en röst uppenbart inte räcker. 3) väcker skam där skammen hör hemma, nämligen där ansvaret ligger.


TACK till alla medverkande idag. Den 15/3 2019 är redan historisk.

Rebecka Solnit/The Guardian - Thank You, Climate Strikers
Hundratals unga i Lund samlades för miljön, SvT nyheter

Jonathan Wilson - Magic Everywhere

Jordrök

Vernissage på Konsthallen igår. Mattias Bäcklin är en av de begåvningar som jag har fått klösa litet extra för under förra årets urvalssession och jag är mycket stolt över resultatet. Hans konst är mitt-i-prick för en utställning i Klippan. Jag brukar få kämpa hårt för att få igenom mina val hos utställningsgruppen. Visst är det bra att vi är så olika, men alldeles för ofta skäms jag faktiskt över hur bra konstnärer måste ge vika för rent trams. Kalla mig snobb, jag strider med näbbar och klor för att kommersialism aldrig, någonsin, får vara konsthallens kriterium.

Mattias Bäcklin är en mycket sympatisk fågelskådande och insektskunnig f.d. hiphopartist med enorm kunskap och bredd, inte minst inom konsthistoria. I verken på Klippans konsthall möts naturmystiskt medeltidsmåleri (Hieronymus Bosch) och detaljerat renässanshovmåleri (Limbourghbröderna) med Carl Fredrik Hills svarta naturpsykologi. Samtiden, den dväljs mellan raderna... Votivgåvan i frontverket "Jordrök" är en skateboard som överlåts till översittaren på bara knän av den underdånige givaren i foppatofflor. Hovets hundar äter varg i en avlövad paradisträdgård medan vi står och ser på. Längst upp i bild syns en förebådande rök som tornar upp sig i horisonten. Det är briljant!

I de stora och minutiöst tecknade bilderna och de detaljrika skulpturerna skildras naturen i förlopp. Åldrande - erosion - utplåning. Tidsperspektivet går utöver det antropocentriska, Bäcklin skapar med ett nästan övermänskligt tålamod. Streck vid streck byggs segmenterade världar upp och mänskliga kulturlager läggs ovanpå naturens årsringar och sediment, ibland i omvänd ordning.
Hur oviktig är inte kronologin, i det stora, hela.

Han tecknar mystiskt andliga träd och miljöer, men till skillnad från t.ex Ann Böttcher, som också tecknar psykotiska granar, låter Bäcklin även människor ta plats i helheten - men aldrig tongivande, dömande eller läxande. Här är människan en del av naturen, mer som den där svampkapade myran än parasiten själv.
Mänsklighetens ansträngningar ter sig ofta skrattretande godtrogna och löjeväckande lättgenomskådliga. Sakta men säkert kommer betongen ändå att rämna, och rötterna och mossan täcka över misstaget. Miljön omvandlas snart i en för oss idag okänd skepnad, vattnet urholkar stenen. Naturen överlever alltid, det är en naturlag.

Av stormen märktes inte mer än en handfull pustar. En hönsnätrulle hade vält och rullat iväg likt en röd matta till bäcken, det var väl allt. För att sona straffet för gårdagkvällens fest tog vi idag en tur till Traneröds mosse och Höjehall, och avrundade sen med en simtur och bastu. I morgon är det åter måndag.

Dungen - Stadsvandringar
Stadsvandringar, extended version

Haggan

Det är den 8 mars idag, Internationella Kvinnodagen, och jag är hemma från arbetet. Man kunde tro att det handlar om revolt, men jag förmår inte annat.

Sedan nyåret har tysta förhandlingar mellan vår frånvarande chef och en anställd pågått, och igår framgick det att den utveckling som jag har accepterat som en övergående fas, och tagit skada av, skall permanentas. Det är aldrig bra med frånvarande chefer. Lika illa är det med detaljstyrande, så som det var på förra arbetsplatsen där planen enbart fanns i chefens nyckfulla beteenden och huvud. Men frånvarande chefskap innebär frånvarande beslut, som dessvärre, precis som i fallet med den detaljstyrande chefen, drabbar hårdast mot den som inte har en tydlig arbetsbeskrivning eller position.
I mitt arbete, och särskilt i en extremt hårt slimmad organisation med få anställda, räcker det med en liten förändring av personalstrukturen för att något som tidigare varit perfekt skall rämna. Det är som ett korthus, där ett av korten halveras och sedan klistras på gaveln.

Så, jag har beslutat mig för att stanna hemma. Jag är fan aldrig hemma. När jag är sjuk är det på fritiden, och när jag är riktigt sjuk låtsas jag som det regnar. Jag hatar gnällspikar.

T ringde nu från skolan och berättade att hon slutar tidigt på grund av den annalkande stormen, så jag hämtar hem henne tillsammans med alla läxorna tidigt idag. Det blir bra.

På födelsedagen fick jag en bok av henne, i den läser jag:

Behagligheten är en transaktion som får betalt i beskydd av de män som i utbyte kan vara lätt excentriska.
Verkligt självförtroende däremot behöver inget beskydd. Inget utseende heller. Det verkliga självförtroendet äger något annat, nämligen överlevnadsbegåvning och utstrålning.

Witchcraft - Dead End

Deus ex machina

Jan Davidszoon de Heem

Det skrivs autofiktioner och tas selfies som aldrig förr, samtidigt är individualismen inringad och kritiserad. Att vara individualist har blivit fult, oönskat och litet omodernt i allmänhetens röst som undrar vart det gamla hederliga arbetarsamhället tagit vägen. Men, är inte kampen för hamnarbetares villkor mer ett utslag av desperation, än vilja? För hur går man tillväga när allt ändå är 'individens fel'? trycker du på en knapp och visar för vännerna på de sociala nätverken?

Kanhända att det är en övergående fas och en modenyck, eller så är den nyvaknade kritiken mot individualismen ett sätt att sätta oss i ett större sammanhang.
- Är det revolution på gång? sa hon, och passade på att ta en bild på sig själv där i teatersalongen där Norén med Andante skildrar en av de mänskliga slutdestinationerna, rädslan för att bli så inlåst i sig själv att ingen förstår dig, och alla glömmer vem du har varit.

Sverige har länge utmålats som ett individens epicentrum, kanske till och med demokratins slutstation, och humanismens återvändsgränd. Vart tar människan vägen med sina egenskaper, när riktningen för hennes ansträngningar enbart går inåt?

Jag undrar också ibland hur historian hade sett ut utan alla dessa självcentrerade individer, vars hovliv och hyttor har skapat konstnärer och konsthantverk vi senare måste minnas som världens underverk? Det är med kluven tunga vi beskriver högtstående kulturer, samtidigt vet vi att smaken och den samlade kraftansträngningen beror på vem som varit Deus ex machina. Smaken hos en individ.

Bohem

"things that made her smile"

jag såg en bild fladdra förbi och fick tänka efter. Sådant är alltid jobbigt, när man antas förstå en sak, och det går en fullständigt förbi. Jo, jag förstod ju såklart efter ett tag, men det var långt ifrån självklart för mig. Perfektion och rätvinklade rader har aldrig varit min melodi.

Här omkring i blandskogarna har, fram tills ganska nyligen, en annan sorts ordning fått råda. Med sin oordnade och busiga undervegetation, där gamla stammar får vila bredvid unga, och en ensam knotig gran får breda ut sina grenar och låsa rötterna runt stenarna i moränmarken, ger blandskogen vila för tanken på att naturen klarar sig bäst på egen hand. Under bokarnas och ekarnas skugga har björk, al, asp och sälg, ihop med en myriad av svampar och insekter under mark, skapat en porös och sviktande grund för vårens mjuka vitsippsmattor. Där sommarens blåvingar svirrar finns det tuvor av backtimjan och rödmyror, och en varm blandskogsdunge i västersluttning ger de fetaste och godaste gula kantarellerna om hösten.
Skönheten i schaktad planmark, eller ordnade rader av gran, tall, björk och bok i sorterade klungor går mig helt förbi, jag är väl inte av det virket.

det var en gång en sagoskog

När jag krattar upp fjolårens löv och björkkvistar är det som om katten ber mig sluta med tramset och sätta mig ner och leka litet med henne istället. Den sortens ordning förstår jag.

Kevin Ayers - Girl on a Swing

"Det var civilingenjörerna som kommo: glada och förfärliga män med räknestickor; jättar i styrka och tanklöshet." - Frans G Bengtsson, För nöjes skull, 1947

"Elda upp Dig själv! Låt intelligensens högspända ånga sätta fart på kapitalets svänghjul och väcka energiens ström i alla trådar, och alla de små och stora motorerna skola arbeta som aldrig förr i djupet och på höjden över hela landet." - Överingenjör Nils Fredriksson inför Wermländska Bergmannaföreningen 1908

TREELINE - Patagonia Film 2019