tisdag 25 juni 2013

min ogifta hustru

ibland läser jag saker som stannar kvar i medvetandet en extra runda. I orden Min Ogifta Hustru finns en särdeles fin respekt, omtanke och djup som får mig att vilja kunna hjula. Inte för att jag misstror giftermålet vanligen (eller kanske jag gör det) utan snarare för att jag tycker att det röjer så mycket av vad kärlek verkligen betyder. Ömsesidig kärlek då. Kanske är det för att jag aldrig själv funnit min själsfrände som jag aldrig gift mig. Måhända är det för att jag varit rädd för slentrianmässigt beteende, att halka in i roller som gör att jag känner att jag måste reduceras till en stereotyp, att jag aldrig har drömt om det stora bröllopet eller sett mig själv i den rollen. Det har aldrig varit ett livsmål - inte för att jag någonsin har haft ett sådant, så det kan hänga ihop med min persona - men det hänger givetvis ihop med många viktiga saker som har hänt i livet och som formar synen på vad tvåsamhet är. Bagaget, förståelsehorisonten, det mentala stadiet, kön, nationalitet, social tillhörighet är några anledningar till att resonera på olika vis kring ting som ändå är ganska fundamentala hos alla samhällen. Att gifta sig, lova varandra tro och hopp i lust och nöd, det är en investering i framtiden och i vissa samhällen inte en personlig angelägenhet utan förutsättningen för hela familjens fortlevnad. Ovsett om du är man eller kvinna kan du tvingas in i ett giftermål, och i sådana fall finns det sociala koder som kan tillåta viss form av utsvävning. Koderna för acceptans och graden av möjlighet att kringgå reglerna varierar med den sociala gruppen. Gramsci förändrade Hegemonibegreppet till att innebära just skillnaden i sociala koder och nätverk, vilket var ett begrepp som röjer så mycket av vår tids syn på relationer. Gramscis hegemonibegrepp var ett svar på 1800-talets allmänt borgerliga samhällsstruktur som uteslöt subkulturerna inom såväl överklass som underklass. Genom att kunna verka i det fördolda slapp subkulturerna undgå krass social granskning och kontroll genom media, vilket gjorde att de kunde frodas i lugn och ro. 1900-talet är därför en produkt av den kvävande borgerliga strukturen från 1800-talet. Bankväsendet med sina etiska regler samt marxismen härstammar båda från denna tid.

En annan aspekt på bröllopet är tidsaspekten. Idag är vi nog många som inte vågar planera för framtiden längre än ett år i taget. Oavsett om det är den ekonomiska planen som styr oss, eller den känslomässiga, så finns en stegrande form av ovilja mot att binda sig och bygga bo tillsammans som man och hustru. Vad kan detta bero på? I vissa fall går det att skylla på lagstiftning, eller på ökad frihet för kvinnor att försörja sig själv, men den känslomässiga delen måste bero på något annat. Vad innebär kärlek för oss idag? är det sex och samlevnad, är det ekonomi, är det kemi, eller håller vi helt enkelt på att förlora vår Mojo? givetvis har jag inte något svar, men jag tror att vi håller på att reducera ordet Kärlek till en slags essens och glömmer därför bort innehållet, ansvaret och ömsesidigheten. Det är säkert därför jag tycker att Min Ogifta Hustru låter så fint. Som sådan både äter hen kakan och sparar den som ett vördat objekt. Hen sätter sin frilla på piedestal utan att låsa in henne och bekräftar hennes särställning utan att riskera sin egen eller hennes frihet. Men någonstans kan jag ändå tycka att det är litet sorgligt... särskilt som jag i dagarna i flera fall fått erfara hur vacker en gift tvåsamhet verkligen kan vara. Jag är nog bara vanligt, hederligt och grundligt svenskt avundsjuk så jag avslutar med ett rungande Grattis till er som funnit den stora kärleken. Håll fast i den, för chansen att den dyker upp fler än en gång i livet är mycket liten.

welcome to the void




onsdag 19 juni 2013

Demokritos och tomheten


demokrati är inte en självklar rättighet, inte något vi kan ta för givet, inte statisk eller fast. Demokrati är något som måste upprätthållas och bearbetas, beroende på mänskliga omständigheter och krav. Demokrati är därför oerhört bräckligt... tar vi bort kulturen ur civilisationen återstår ett urholkat samhälle.

Enligt de första atomisterna Leukippos och Demokritos sågs världen omkring oss som uppbyggd av odelbara, fasta atomer och tomrum. Det är denna bild av två delar, en fast och orubblig samt en osynlig och rörlig som senare byggde upp samhällsstrukturen vi numera kallar Demokrati.  Under den grekiska demokratin kunde kloka gubbar sitta i skuggan under en korkek och pokulera medan slavar, kvinnor och barn gjorde grovgörat. En "naturlig" uppdelning. Biologi och naturvetenskap har alltid fått stå som ovedersäglig garant för samhällsstrukturer, däremot är det osagt vilken del av naturvetenskapen eller biologin som har använts för att bilda denna sanningsbild, och åt vem och vilket syftet har varit är också oklart. Ordet demokrati innebär folkstyre men det var  ursprungligen enbart den frie mannen som kunde göra sin röst hörd. Idag är ordet djupt förbundet med äganderätt, vilket underförstått bevisar att tomheten består. 
Åt dem som har skall vara givet.

fredag 14 juni 2013

And She Closed Her Eyes

Stina Nordenstams album från 1994 har av tidningen Sonic nominerats till no.1 av de skivor svenskarna minns bäst genom tiderna. Även jag har minnen från denna eminenta skiva. Minnen som har varit så hårt knutna till hennes röst, musiken och stämningen har gjort att det länge har varit svårt att lyssna till den utan att slungas tillbaka till det året. Jan Johanssons underbara album Jazz på Svenska kom på tredje plats i samma nominering. Hans skiva lade fundamentet för mina drömmar och var ljudmatta under åren på hantverksskolan i Dals Långed. Jag minns fantastiskt duktiga Ulrika med jazzrösten som blev elev hos Esbjörn Svensson men som idag arbetar som anställd vid Bengtsfors kommun... drömmar. Det var en ungdom med konstnärsdrömmar och villkorslös kärlek, där dagarna aldrig liknade varandra och nätterna var fulla med upptåg. De fick aldrig ta slut, sova kunde man göra som pensionär...Stockholm, konstskolor, planer. Nåja, det har gått en tid och jag tenderar alltid att se tillbaka med rosafärgade glasögon, men jag lyssnar gärna på albumen igen och hoppas att T också kan få tro på framtiden och strunta i konventioner och krav. Skolavslut idag.


Stina Nordenstam – So This Is Goodbye
Jan Johansson – Visa Från Utanmyra
Esbjörn Svensson Trio – From Gagarin's Point Of View

onsdag 12 juni 2013

vad gör du människa

att må bra. Jag skulle kunna beskriva det i en skrift utan att ta till måbratips eller flummiga new-age-knep eller käcka små knep från livsstilscoacher eller feng-shuigurus. Jag har tillräckligt mycket livserfarenhet för att klara av det, övernog med bakslag och framgångar för att förstå olika sidor av den svenska mänskligheten. Jag har sett världen an, från en liten småstadsflickas ögon till en gravt underbetald akademikers i Stockholms affärsvärld. Som ensamstående med ett barn i skolåldern. Som medberoende. Som 75% invandrare har jag förstått att språket är ett handikapp som man tampas med som barn, och som följer en som vuxen. Min bästa vän använde ofta mina grammatiska tillkortakommanden som ett tillhygge, men jag log och insåg att hon hade rätt. Jag förstod att det handlade om att behärska koder, att passa in och att förklä sig till den person man ville bli.

Tonårsrevolten uteblev. Jag hade fullt upp med att balansera livet som blivande vuxen, att passa in i ett sammanhang. Att vara smart nog att sticka ut utan att märkas, att vara annorlunda i förhållande till resten och att se igenom systematik och förutbestämda mönster har inte alltid varit enkelt. Många gånger har omgivningarna styrt mina yttre val men jag förblev den osynlige 80-talsrevoltören, innerst inne. Punkaren i kostym. Varför måste jag genom yttre attribut visa var jag står, ideologiskt? varför måste jag erkänna mig styrd av en färdig ideologi, varför måste jag passa in i den kostym som iordningställts och anpassats, när jag kan anpassa livet efter eget huvud? Fast när även Sunt Förnuft har highjackats av ideologier och filofi är det svårt att sätta ord på att vara självskräddad, en del filosofer utesluter den möjligheten helt och ser oss som produkter av vår omgivande miljö, av vårt arv. Den Fria Viljan har setts som möjligheten att slippa ta eget ansvar, att låta andra leda.

På senare tid har bitar till mitt lilla livspussel fallit på plats, jag börjar förstå något som jag gått och grunnat på ett tag och insikten har fått axlarna att glida ner några centimeter. Jag är en person som inte råkar vara anpassad till det nutida samhällets krav på effektivitet - men bara för att jag är född vid fel århundrade är jag vare sig orkeslös eller dum, mindre värd eller stigmatiserad. Jag har länge varit dum nog att anpassa mig till ett system som har utarbetats av nationalekonomer och som har glömt bort kunskapen hos många av oss andra. Vi humanister är inte en grå massa. En del av oss är inte rena kulturproducenter och vi har möjligen själva sett till att göra oss överflödiga genom att glömma bort att ställa frågan: vad sysslar vi med, vilken är vår styrka, vad är det som gör vår kunskap omöjlig att ersätta med annan kunskap... Det är inte enkelt att rättfärdiga sig som författare eller skribent utan att ha en journalistutbildning eller kontakter inom den praktiska världen, där allt handlar om nätverk. Skolor, arbetsliv, gatan du vuxit upp på, föräldrar, namn. Allt som räknas in i ditt livs CV och som går att använda i en intervju. Om du blir kallad vill säga... Att vara akademiker med en filosofisk examen innebär praktiskt att inte finna sin plats i myndigheters blanketter, hemsidor eller i myndighetspersoners medvetande. Vad gör du egentligen? Den frågan ställs ibland av ren nyfikenhet men oftast med en oförsonligt misstrogen min som visar att man betraktas som överflödig. Jag producerar tankar kring mänskligheten, som handlar om att vara människa, inte något som kan läggas ut i ett skyltfönster eller på ett blödande sår.

Jag sitter nu och slölyssnar på riksdagsdebatten på P1 och slås av de floskler vi ständigt matas med. Arbetslinjer. Arbete åt alla ungdomar. Att invandrare har lägre utbildning, eller av sämre kvalitet. Att vuxna som inte har arbete saknar någon form av kvalifikation som kan erhållas via Komvux. Att allt löser sig med en ny arbetspolitik. Att alla andra har fel och att vi aldrig, mot några som helst villkor får knysta om att det inte finns arbete åt alla. Och att utanförskap enbart handlar om bristen på arbete.

Så är det naturligtvis inte. Utanförskap handlar även om att bli tvungen att flytta från en gemenskap i jakten på arbete. Att förlora sin identitet i jakten på att accepteras av samhällsapparaten får stora psykologiska konsekvenser. Människor är sociala djur, vi tycker om att pyssla om varandra, göra varandra glada och få igen för det arbete vi lägger ner i omsorgen. Vi kan inte gå omkring och tro att arbete ersätter allt det som en nära relation gör. Ersättning i form av en lön går inte att äta, den kramas inte, ger inte social eller psykologisk värdegrund, inte sexuell stimulans, inte frihet. Oavsett vad vi luras att tro.

Så länge vi mäter varandra i graden av ekonomisk lönsamhet kommer ord som semester, helg och sommarlov för en del av oss innebära en tid av djup ångest och ensamhet. Men det beror inte på bristen på arbete utan på bristande empati skapad av de floskler jag hör på radio idag, av våra folkvalda politiker. Med en garanterad basinkomst hade vi alla sluppit oroa oss för att inte kunna erbjuda sitt barn en glass i solen, att kunna åka till stranden och att umgås med vännerna. Med en basinkomst kunde alla slippa känna sig utanför, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, utbildning. 

whistleblowing in the wind

Snowden for president. (Petra)

Yes, how many times can a man turn his head
Pretending he just doesn't see ?

The answer my friend is blowin' in the wind

The answer is blowin' in the wind. (Dylan)




PS! Du har just nu använt dig av Googles tjänster, ett av de bolag som anklagas för att låta storebrors snabel suga ut allt som finns i deras servrar. Denna blogg drivs av Blogger, som ägs av Google. (Schlaug)

söndag 9 juni 2013

möhippa

ser man på möhippor ur ett etnologiskt perspektiv finns det mycket att berätta om samhället och mänskliga förväntningar, särskilt på senare tid när konsumtionshysteri och egocentrism verkar göra att självaste objektet alltmer hamnat i skymundan. Jag minns när jag var liten och stackars brudar klämdes ner i barnvagnar och förnedrades offentligt med sexistiska skyltar och anskrämliga utstyrslar. Jag tyckte alltid att tanken på att bli bortgjord någon gång i framtiden kändes oerhört skrämmande och det är möjligt att det satte djupare spår än jag anat... till saken hör kanske att min egen mor är av utländsk börd och gärna frynte åt lantliga infall eller folkliga nöjen. Man skulle kunna säga att jag har fostrats till en snobb och att jag har intresserat mig för folkloristik som en nödvändig revolt, på senare år.

En etnolog och folklorist skall kunna ge förklaringar till just folkliga tendenser utan att värdera eller mäta. Det är ett omöjligt uppdrag, särskilt som ämnet etnologi var ett elitistiskt ämne redan från början. Det var givetvis inte Kreti och Pleti som kunde fälla objektiva omdömen om vad som var folkligt eller inte. Bröderna Grimm var först med att katalogisera sagor, sånger och berättelser och ansåg sig kapabla att utmejsla mönster och drag som var karaktäristiska för en viss landsända... detta skedde under den Tyska nationalstatens formerande och den ene brodern enar faktiskt Tyskland genom att skapa ett enhetligt tyskt språk av alla de små kungarikenas dialekter och skillnader. Idag ser man litet annorlunda på folkloristik naturligtvis, men man gillar ännu idén att kartlägga och se utvecklingar hos "folket" eller "massan". Skillnaden är metoderna, tekniken och studieobjekten, likheten är att den är elitistisk. Det går inte att undvika, hur mycket du än utför fältarbeten och Wallraffar så ser du på saken, utifrån.

Igår Wallraffade jag. Jag deltog i en god väns möhippa och fick även vara med i planeringsgruppen och känna på hur olika viljor drog i spakarna och bromsarna. Men det skall ändå sägas, att det blev en skön heldag för oss alla och vi beslutade att göra om det. Fast utan giftermål som nödvändigt incitament...


va Piano

varför saknas toaletter på Knutpunkten? Det var med nöd och näppe jag lyckades låsa upp dörren till lillstugan efter en lätt mardrömslik resa från att ha lämnat av en vän vid centralstationen i Helsingborg i morse. Jag ägnade några irrande minuter på platsen för att lokalisera en toalett som var öppen tills jag slutligen insåg mig besegrad. Personalen på plats som öppnade för dagen ryckte uppgivet på axlarna. Även inne på Det Stora Hamburgerstället, som ligger en trappa upp och som i vanliga fall brukar kunna uppbringa relativt välstädade och pålitliga ditos, var de avstängda. Inte ens den blanka och därtill avsedda nödkuben som står placerad utanför skrytbygget var i bruk. Sina modernistiskt textade signaler i allsköns språk till trots, står den nu där och signalerar samma hopplösa och uppenbara felkalkyl som moderskeppet Knutpunkten. Modernt och glasblankt men helt odugligt.

Knutpunkten är en sann åttiotalskonstruktion i Renzo Pianos efterföljd; ett megalomaniskt skrytbygge som berättar om dåtidens ledarskapsideal, att vara på väg med ett fulltecknat schema i Filofaxen, mobiltelefonen vid örat och slipsen fladdrande över axeln. Här stiger Människan/ resenären/ businessmannen in i arkitektens planritning, lik en blinkande ljusdiod eller en kugge i ett välsmort maskineri, för att använda en tidig modernistisk retorik kryddad av maskinmetaforer. Inne i den enorma ankomsthallen överrumplas man formligen av opersonlighet och charmlöshet, för Knutpunkten excellerar verkligen i omänsklighet! Det finns inget alls som tillåter samvaro eller plats för de snabba ögonblick som präglat stationer genom tiderna. Platserna för avsked och möte är kliniskt borttagna, det finns inga avskilda bänkar eller vattenhål, ingen möjlighet att sjunka in i varandra för en sekund. Klockan tickar, golvet är stort och över oss hänger en bullig takhorisont med underdimensionerade skyltar som annonserar en ensam Jack-vegas-maskin eller möjlighet att inta en bit snabbmat. Man längtar bara bort härifrån.

I de stora byggnadsmaskinernas tidevarv är det viktigt att synas och höras om man är i maktposition. Ju bullrigare dess bättre. Den enskilda människan (massan) reduceras i den uppskalade miljön till anonyma staffagefigurer på genomresa, och blir en kostsam och besvärlig detalj som skymmer den övergripande planen. De en gång blanka, transparenta men idag hopplöst ostädade ytorna skvallrar om beslutet: Toaletter är jobbiga, de skall underhållas. Vi stänger dem. Teodicé?

Hawkwind – Urban Guerilla


tisdag 4 juni 2013

essentiell eter

rent vetenskapligt finns det inga särskilda doftämnen som tilltalar kvinnor eller män mer, utan det verkar vara en inlärd och social process. Parfymindustrin tjänar på det. Min mormor var konsekvent, använde bara herrparfym och nästa gång jag köper vet jag exakt vad det blir.

måndag 3 juni 2013

mod

vaknar utvilad, med gott samvete och solen skiner. Det är måndag morgon och på många vis känns det som om livet börjar om idag.

Mycket hinner hända på en helg, man träffar människor, får saker och ting gjorda, firar kalas och tar sig tid att göra sådant man vill, utan dåligt samvete för Borden och Måsten. Tack snälla gräsklipparjävel för att du krisade. Tack snälla regn för att du kom när vi var under tak. Tack underbara sol för att du kom när det var helg och som gav mig energi och mod att ta mig an sådant som har fått vänta så länge.

Jag fick möjlighet att vädra ut mitt gamla skafferi och tog den. Längst där inne hittade jag några gamla burkar som, när jag gläntade på locket och smakade av, ännu visade sig vara helt friska. Men det skall erkännas, att innan skeden nådde tungan hann många hjärnceller mobiliseras och hjärtat slog som om jag sprungit ett maratonlopp. Man riskerar livet, inte bara sitt eget.

Jag har flyttat fram burkarna till främsta raden nu så att jag kan smaka av dem varje dag, lagom doser vid behov, tills de tar slut och jag lagar nytt. Recept och råvaror må vara desamma men smaken varierar, helt beroende på omständigheter som väder och vind.

Det är ingen idé att lägga locket på saker som är utmärkta, eftersom doft, färg och smak avtar efter hand. Själva glädjen med att konservera ligger i kombinationen av sinnena, tänk vad orättvist för de rara små frukterna som det ligger så mycket möda och energi bakom, om du endast njuter av dem visuellt. Det du ser förvrängt genom ett färgat glas eller på ett fotografi är endimensionella minnen, skapade utifrån ett behov av att fylla på de egna hyllorna, inte för att smaka och dela med sig av. Burken blir lik ett museum.


Men... hade jag inte haft burkarna över huvud taget eller öppnat på locken så vore även denna helg lik de övriga veckodagarna. Man måste våga livet ibland för att vinna det.

Coldplay – Warning Sign