måndag 30 december 2013

kuschelig

om morgonen har en tid för sig själv. Jag går runt och plockar med frukosten, dukar och lyssnar på musik, svarar på inlägg på fb och ser dagen, med alla sina små sammanhang, gry. T och P sover länge, vi har vänt på dygnet en smula och den lyxen är ändå vad helger och lovdagar är till för. Att få ha sin egen dygnsrytm.

I går kväll tittade vi på en av mina favoritfilmer, The Ninth Gate, som vi hämtat från nätet. Mitt under filmen gick ytterdörren plötsligt upp med ett klick. Jag gick och stängde den och kommenterade saken som kuriosa på Facebook. I morse fick jag höra att tonsättaren Wojciech Kilar gått bort samma natt. Vi hade filmen igenom kommenterat hans kusliga och suggestiva anslag och ju mer en tänker på saken dess kusligare känns naturligtvis sammanhanget.

Kusligt för den delen, på tyska, innebär ursprungligen litet hemtamt, mysigt, kuschelig och inte alls som vi har överfört ordet på svenska. Kanske beror tolkningen på att vi i Sverige har en filosofisk tradition med en extrem dragning åt logik, vilket inte har lämnat utrymme för det metafysiska. Wittgenstein t.ex. har i den svenska översättningen blivit extremlogiker! han som till en början var tvärtom…och kallades mystiker av sina samtida. Det är mycket tankar, men nu blir det frukost i alla fall, till brasa och litet skön musik.

Waren Wir - Hölderlin
Color Humano - Almendra

fredag 27 december 2013

jäkt

och så var det slut med julefriden för ett tag. Igår hade vi bestämt oss för att köra till Karlskrona och hälsa på farmor ute vid Torhamn, men vi sov alla illa och P hade dessutom hög feber med hosta, så vi drog på det ett tag. Vi fick snart dåligt samvete av den inre synen av farmor vid spisen och av att se alla de granna grå kroppkakorna förfaras… så vi for. Tre timmar tog färden, inte så farligt, sedan åts det kroppkakor och gottebord och kaffe och whatnot. Om det sen var luftmadrassen eller all den sena maten som grundade nattvaket och gjorde natten så orolig vet jag inte, vi körde i alla fall hem igen på förmiddagen, med en tur om Karlskrona town förstås, där vi inhandlade trenne hemliga paket till kvällens partaj. Nu haver vi ätit och duschat och skall strax bege oss på kas igen till vännerna utanför Helsingborg. Det blir fescht med Tex-Mex-tema och vi är alla klädda i rutiga skjortor, dagen till ära. Yehaaa!

Det sägs att döda män inte klär i rutigt, låt se om det även gäller kvinns. Jag är för tillfället speedad och tänd…

- det blir skitkul! 

onsdag 25 december 2013

fridefullt

tänk vad sovmorgnar gör för humöret… jag njuter en fridefull Jul med de bästa vännerna omkring mig, både virtuellt och live - om jag regerade världen skulle jag ge alla samma varma känsla av samhörighet och betydelse. I brist på annat skänker jag en värmande tanke åt alla hemlösa, alla hungrande, alla strömlösa, förvirrade och vilsna själar som i klorna på andras bättre vetande hamnat i skuggan av livet. Jag har fått en liten men skrämmande inblick men har haft tur… född på rätt tid, rätt plats, i ett land som ändå bara vill väl. Jag har fått möjligheten att resa mig, kunnat borsta av mig damm och torka ur leran, läka ut och vill nu ge tillbaka för all den godhjärtade hjälp jag har tagit emot.

Nästa år startar med ett arbete, ett hem, en klok dotter, flera goda välgörare och en mamma i livet, en jäktad bror vars familj stöttar honom och en snäll och lat katt. Jag är kanske världens lyckligaste person just nu.

Strax kommer F, som saknar sin splittrade familj, på besök. P och T sitter och kurar och kurerar sig från en förkylning och jag donar. Nu blir det en långpromenad i skogen eller så blir det kaffe och högläsning ur julboken före, vi får se hur vi känner.

Önskar er en riktigt God Jul och en minst lika God Fortsättning!


See You Later/Didn't Feel Lonely Till I Thought of You - Kevin Ayers


onsdag 18 december 2013

Columbi ägg

Jag har nu tagit emot kommunens kulturstipendium och fått deltaga i kommunens årliga julbord. Detta skedde under högtidliga former och med hjälp av bastubatoner i "Regnbågens" lokaler. Nej, detta är inte en gayrestaurang, utan den plats i Klippan som har fått husera dansplats, biograf, gymnasieskolans skolmatsal och som idag kallas Klippans Kulturcentrum. Vi som var inbjudna fick samtidigt bevista det årliga julspektaklet, kallat kommunfullmäktiges sammanträde där kommunens alla tomtar samlats. Det var en sorgens dag för  många i min närmaste grannort, då det nu slutgiltigt klubbades att Färingtoftaskolan skulle läggas ner. De tre tyngsta partierna turades om att i lismande ordalag linda in det faktum att det redan på förhand var avgjort, att information till kommunens direkt berörda invånare kom en månad innan klubbslaget och att man mer tittar på storkommunens administrativa börs än på barnens och därmed hela kranskommunens framtidsutsikter. En av oss pristagare var Nisse, som under 53 år varit helhjärtat och helt ideellt engagerad i Färingtoftas fotbollslag. Han höll ett tal som jag hoppas gör männen med pomadaindränkt hår och osmakligt dyra samt alldeles för stora kostymer sömnlösa under en väldigt lång tid framöver. Allt hans arbete är nu förgäves och föreningspriset ett sätt att gjuta olja på vågorna. Vill man att en bygd skall fortsätta leva måste det ske med andra medel än ideella. Simple as that.

Under middagen satte sig en rävliknande typ bredvid mig som visade sig vara självaste kommundirektören. Under en dryg timma fick han höra hur kulturen i Klippan fungerar (Not)  och även en lektion i feminism, som först skrattades bort på goa gûbbars vis. "Höhö, nä feminist det är jag inte". Höhö på dig själv om du inte anser att jämlikhet är något att kämpa för, gubbjävel tänkte jag och slätade till honom mothårs så pass att det kommer ta ett tag innan robinhoodfrisyren lägger sig igen. Trevlig prick. (Not)

I dessa rum dväljs ormar som inte drar sig för att öppet redovisa sin dumhet och egocentrism. Inte mindre än tre ledamöter från SD satt med och förfäktade de märkligaste propositioner jag någonsin hört. Vad sägs om den här: Politiker i Klippans kommun skall få ersättning för skjuts av egna barn till och från skolan? avslogs dock.

Jag tror jag skall engagera mig politiskt. På allvar. Det kan ändå inte bli värre.


Balladen om kråkguldet - ANNAMY

tisdag 17 december 2013

blötdjur

kära dagbok, jag har varit trött, alldeles för trött för att få ordning på och för att kunna se en rak tråd i tankar och omvärld. Men nu hände något som fick mig litet klar igen, även om sömnen under fullmånen kunde varit bättre och trots att vi nu är på väg in i det mörkaste mörka av sydvenska förhållanden. I år känns avgrundsmörkret mer svart än vanligt, för vi saknar snö och himlen är tung av nederbörd, och trots att månen är full silar enbart mycket litet ljus igenom skyarna. Men inget ont som inte för något gott med sig. December har haft ordentligt med plusgrader och duggregn hittills, vilket har gjort att jag personligen har sluppit tokelda och kunnat ge mig ut på dagslånga äventyr utan att finna hemmet nedkylt. Brunnen är även fylld av allt regnande och efter stormarna har jag fått litet ved för framtiden.

Jag har en vän med ett sjätte sinne som kontaktar mig när jag är nere. Inga stora åtbörder, utan det handlar om en liten emoticon, ett ord, en kommentar. På något vis känner vännen på sig att det är dags. Kontakten är en fantastisk energiboost och jag vet samtidigt att när man ger, då behöver man något tillbaka, så vi har inlett en ganska intensiv kontakt på sistone. Vi hjälps åt på avstånd, på de sätt vi orkar och jag tror faktiskt att vi båda växer av tanken på att vara behövda, utöver tösen i mitt fall då. Många människor skaffar sig ett skal för att överleva, för att skydda sig från taggar och vampyrer blir en hård attityd ett pansar. Risken med ett pansarskal är att det blir svårt för andra att kliva in och det mjuka inre som behöver mycket omsorg och värmande solljus riskerar då att torka in och skrumpna ihop. Små injektioner av vitamin är livsviktigt och vitaliserar cellerna, så att de inte dör bort. Det krävs stort mod att knacka på hos någon med ett pansar, och även energi, för man investerar mycket känslor i att våga och vilja intressera sig för en annan människa. För att orka ge hjälp måste även mottagaren förstå att det är villkorslöst och att ha intellekt nog att ta emot det som sådant. Om en god tanke och handling ifrågasätts, dör känslan. Avslag gör ont och bygger på nya, hårda lager. Ett tråkigt moment 22.

Kärlek finns i flera former, C.S Lewis räknar fyra stycken; tillgivenhet, vänskap, romantik och villkorslös kärlek. Alla fyra handlar om relationer människor emellan och kärleksetik borde vara en centralare del i samhällsdiskussionerna - men mer om detta en annan gång. Nu vill jag berätta om den känsla jag fick av att känna djup tacksamhet för ett par enkla klick på datorn och efter några minuters läsande och letande. Min hårdhudade vän som aldrig någonsin ber om hjälp ställde en fråga och jag utförde det enkelt. Min vän grät i luren av tacksamhet och mitt skal brast. Agape, min vän, är den vackraste formen av kärlek. Den handlar om att ge och att känna tacksamhet över att hjälpen, är den aldrig så liten, tas emot och landar i mjuk jord hos någon som verkligen behöver det. Den handlar om att vara nöjd i den känslan och att känna hur man växer av ömhet genom samarbete. Den handlar om att vilja hjälpa och att växa som människa genom att bidra med det lilla man kan. En hand i rätt tid betyder så mycket. Ett ord kostar inget. En kram värmer inte bara kroppen. Ett skal går att öppna, det gäller bara att förstå att det som är inuti har blivit mjukare, känsligare för solljus och hårda ord än om en fönsterglugg hade funnits där, eller ett dörrhandtag. Det gäller att känna igen sig och förstå, att ju tuffare attityd dess mjukare kärna. Vi är många, vi blötdjur.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst" är visst ett svenskt ordspråk. Sett ur kulturellt perspektiv går det att dra paralleller med vädret, men den diskussionen lämnar jag därhän. Kärlek behöver vi alla och kostar inte mycket att ge, dock en del intelligens att ta emot.

In A Sentimental Mood - Duke Ellington & John Coltrane
Palm Trees (Love guitar) - Steve Hillage

tisdag 10 december 2013

pixlat

Samhället håller på att avhumaniseras. Allt fokus på tävlingar i media inte bara irriterar mig, utan skrämmer vettet ur mig eftersom jag ser hur synsättet skapar ett folk som lär sig att jämföra människor med hockeylag. Vi och de, rätt och fel, svart och vitt.

Att plocka bort känslorna, medlidandet, samarbetet, glädjen över att se andra lyckas, till förmån för ett instrumentellt, ensidigt inordnade i fack blir inte bara farligt i fel personers händer, utan förödande för den som råkar hamna på andra sidan skranket. Instrumentalitet innebär nyttotänkande, att besluta sig för vad som anses nödvändigt och inte. Vem kan överhuvud taget avgöra något sådant, eller se in i framtiden och säga att vi gjorde detta för våra barn? Sakta ändras vårt ordförråd, med det kommer tankar och kunskap om världsordningen.

Jag har visserligen aldrig personligen varit en vän av tävling eller kamp så den mediala överdriften på tävlingsmoment idag är alldeles uppenbar för mig, särskilt som nu även humanistiska teman måste inordnas enligt samma principer. Musik, konst, dans, litteratur, mat, dryck, kropp och själ… att jämföra dessa kräver en jury med mandat att styra allas vår smak. Att jämföra humaniora innebär insortering i inne och ute. Att jämföra humaniora innebär att plocka bort den röda tråden, det som enar och helar, förstår och tröstar, roar och skrämmer. Att jämföra humaniora innebär att döda kreativiteten, allt som vi lever för.

Släpp konsten fri. Den är vår själ och det är den enda möjligheten att ärligt kommunicera med framtiden. För hur tolkar man annars ett datachip, val- eller tävligsresultat, statistik eller resterna av nutidsarkitekturen, i framtiden?

måndag 9 december 2013

humanistrapport

Nikkaluokta hade -40,5° i natt. Det kan vara värre…
Tittade på avsnittet om Gauguin på "ett mästerverk berättar" igår, och allt kände jag naturligtvis till... han var djupt religiös, har blivit anklagad för att jämföra sig med Gud, dog utfattig osv... Kul och lärorikt, men jag saknar några viktiga detaljer - som att han dog av syfilis och drack häftigt, att han hade en Javanesisk flickvän (Javanesiskan Anna) i Paris som lurade honom på allt han ägde - utom hans konst - och att det är TOTAL lögn att påstå att européer inte ville ha med unga tahitiskor att göra och att de bara följde traditionen när de gifte sig med underåriga… det var snarare så att kolonisatörerna på Tahiti hade sett till att skapa en marknad där unga inhemska kvinnor ingick som handelsvara. Gauguin letade efter ett oförstört land som han hade läst om, och fann helvetet. Han var fattig, försupen, sjuk, i klorna på Vollard (konsthandlaren i Paris) som krävde honom på nya konstverk, och han hoppades att unga flickor skulle smitta av sig på honom av sin levnadslust. Istället fick han syfilis… Men detta skulle i slutet bli en helt annan saga. 
Jag såg en fin utställning på Louisiana 1982 och efter det har jag varit fast. Konsten är underbar! Gauguin smeker fram färgerna, hans ytor är som sammet och färgerna likt juveler och färgat siden, exotiska fåglar och fjärilsvingar. Drömmen om paradiset personifierat, vi får oss serverat en livslögn i guldram. 
Gauguin var en drömmare, en världsfrånvänd rackare som gjorde till sin livsuppgift att förmedla till omvärlden ett vackert kärleksbudskap, trots allt han såg, upplevde och erfor. Han fortsatte enträget sin mission in i det sista. Visst måste man ändå tycka att det ligger litet frälsaretik bakom den tanken, precis som för Nelson Mandela.
På bilden är Anna, Javanesiskan, målad i Paris 1888 i en vindsvåning de båda hyrde av paret Molard. Här höll Gauguin hov, han var trots allt en välkänd buse och odlade ryktet som exotismens kristusfigur med bravur. Monsieur Molard var kompositör och hustrun Ida Molard var svenska och skulptris, de upplät sitt hem generöst till fattiga konstnärer och deras dotter var en av dem som förhäxades av Gauguins trollkraft. Hemma hos paret Molard bodde också Ivan Aguéli tidvis, som med all säkerhet såg denna tavla bli till. En spännande tid!

Anna som var en slipad person, visste att förvalta sitt eget rykte. Hon, liksom många kvinnor efter henne, såg till att utnyttja tidens smak för exotism och erotik och vände det vi idag ser som feministisk nackdel till sin personliga fördel. Mata Hari och Josephine Baker t.ex. kunde genom att genomlista tidens behov göra sig en förmögenhet men upprätthöll samtidigt bilden av den lyckliga vildinnan. Många fler var de kvinnor som for illa av den konstruerade bilden och även många män, som hellre litade på den investerade tiden bakom läroböckerna än det erfarna och sedda. Det är alltså med dubbel syn jag betraktar ett verk av Gauguin. Dels är han förmedlare av glödande passion, kärlek och ett paradisiskt liv, dels är han part i en kolonial apparat som livnär sig på Det Andra, i egenskap av europé, man och vit. Att Gauguin själv betraktade sig som vilde i.o.m sitt påstådda indiansläktskap är en krydda som gärna får dölja den sura eftersmaken. Hade han inte varit europé, utbildad i Paris, med en familjeförmögenhet i ryggen, då skulle resan till främmande land varit en otänkbarhet. Och hade han inte levt just då, när smaken på exotism, erotik och annorlundaskap grydde, eller då möjligheten att måla på färdiggrundad duk, med färg på tub fanns, då hade sådana som jag inte heller haft något att skriva om. För det är ändå tack vare industrialismen och nya pengar hos borgerskapet som det sena 1800-talets boomgeneration av målande anarkister och vagabonder, tidskrifter och konsthistoriker kom att få sin näring. 

Vi må spotta på bourgeoisien men det vore att bita den hand som föder oss. Utan konsthandeln hade vi inte sett, hört eller vetat något om vare sig Gauguin eller Anna och utan den koloniala industrin vore vi utan denna betraktelse. 

Visst vore livet härligt då?




söndag 8 december 2013

Svennerapport


jag kan avslöja att innehållet till etiketten
inte dunstade bort och
att rabarbersaft inte fungerar i termometrar
Första dagen på nya jobbet var naturligtvis under torsdagen, stormen Svens högtidsdag och tågen runt om i Skåne ställdes in redan kl åtta om morgonen. Bilfärden till Malmö gick bra, arbetsdagen fint men hemvägen var ett inferno. Jag slutade kl sex och prickade därmed in stormen som just då tog samma väg som jag, norrut, men jag hade tur och slapp kringflygande projektiler i form av lösa plåttak, grantoppar och kompostlock under färden. Halva vägen består av tungt trafikerade landsvägar och jag blev flera gånger omkörd av tunga lastbilar, så jag höll krampaktigt i ratten och sänkte farten. Min lilla bil skulle lätt förvandlas till pressad skrot vid närkontakt med en sådant monster. Det är många tankar som far genom huvudet under den dryga timman på väg hem. Är lilla gumman rädd, har något hänt hemma, hur ser skogsvägen ut, vad skulle hända om jag for av vägen, har hon fått i sig maten… jag tar den nya lagen om att inte fippla med mobiler under bilresan på stort allvar, så jag fäster blicken på vägen, men tankarna är någon helt annanstans. Pärs.

T var redan hemma och hade varit det i tre timmar redan. Väl inne i stugan var det varmt och skönt och brasan sprakade gott och välkomnande. Tösabiten var vid gott mod och hade varit förutseende nog att tända många värmeljus i fall elen skulle gå - vilket den gjorde - strax efter att jag steg över tröskeln. Under den gångna veckan har vi varit utan el inte mindre än fyra gånger och varje gång jag ringt bolaget har de fått sina fiskar varma. Jag accepterar inte ett vagt svar eller "jag vet inte" längre, särskilt inte som jag har stått i telefonkö till det valbara alternativet av fyra, kallat felanmälan. Jag tjatar mig till ett samtal med tekniker och anmäler felen med tillägg att jag kräver markgrävd kabel. Vi bor i Sverige för tusan, min vän i Georgien har det bättre ställt med elförsörjningen. Morr...

Kommande dag var jag ute och körde igen, denna gången till Hässleholm för att hjälpa vännen som letar efter en gård. Det blåste fortfarande men det gick att ta stora vägar så vi beslöt oss för att inte ställa in. Vännen har inte skaffat bil än och bekostar därför drivmedel åt mig och bilen och jag är smakråd. Det blev en trevlig dag. Vi åt en god ekolunch på Skånska Skafferiet i Hässleholm och jag hann även inhandla några böcker till tösen i julklapp innan vi for upp mot åsen och de fina bokskogarna där. Denna gången var det en underbar hästgård med fantastisk mark som skulle inspekteras. Det är otroligt vad man kan få se bara man tar sig en liten bit utanför de gängse vägarna… förra veckan var vi på Österlen och kollade in en unik fyrlängad 1600-tals- skånegård, omgärdad av beteshagar och en slingrande å som grävt sig ned i myllan och bildat en vacker blandskogsdunge nedanför gårdens söderläge. En gammal äppelträdgård krönte synen. Lider, låga tak med bjälkar och underbara logar och vindsutrymmen och kattvindar och vinklade prång… så hade jag velat växa upp!

Igår for vi iväg med bilen igen, till mamma och vidare till Helsingborg för att fira lilla guddotterns tvåårskalas. Halt som tusan var det under den nyfallna snön och snösvängen hade inte hunnit göra sitt värv på ditvägen, vi höll på att bredkasa av vid rondellen utanför Perstorp. Utanför Helsingborg svepte vita vindar över fälten och förde med sig ett täckande vitt lager över vägen, tidvis var det omöjligt att se något alls och jag var väldigt glad att vinterdäcken fungerade som de skulle. Brorsan och hans tjej har skaffat sig ett radhus i utkanten av staden och boendet var vitt och fräscht, precis som väntat. När jag nu har tjatat er halvt förstörda om vägar  skall jag inte glida in på avigstigar om vintervit arkitektur utan avrundar detta orerande med att resten av helgen sket vi fullständigt i att ens titta på bilen. Söndagen ägnades åt att inventera ägorna, hugga kaffeved, leta efter bortflugna kompostlock och rensa bort nedfallna grenar. Sven hade ryckt upp inte mindre än fyra stora lärkar som låg prydligt intill tomtgränsen och en grantopp hade knäckts från min egen tomt och låg snyggt intill stammen. I övrigt har vi klarat oss från större missöden, förutom att vattnet frös i lillstugan och badrummet. Men snön är fin och vi har el och ved nog att värma oss och några koppar glögg. Än.

The Man - Patto

tisdag 3 december 2013

I Am No Man

på onsdag, alltså i morgon har dottern religionsprov och vi övar. Till vår hjälp har hon fått hem ett kompendium bestående av ett häfte med bilder och stödord på sådant som hon förväntas kunna under provet och här står även hur provet kommer att se ut. Man kommer att dela upp det i en kartdel, en bilddel och en textdel och hon förväntas kunna redovisa för skillnaderna mellan de olika världsreligionerna. Jag har en hel del att invända, i vanlig ordning - både rent pedagogiskt och etiskt-moraliskt. Hur sjutton skall en tolvåring kunna göra en bra redogörelse för de sammanhang som religioner handlar om, när hon enbart har fått stödord till hjälp?  Att lära sig ett humanistiskt ämne (som ju religion är) innebär att ta till sig ett omfångsrikt ämne och successivt smälta ner det till förståelse genom reflexion, tolkningar och diskussioner (jämför med Hermeneutik inom vetenskapen).

Jämförelser görs både för att se skillnader men även för att förstå samband och kunna dra paralleller.  I sambanden lär hon sig att saker och tankar inte kommer till av en slump och även att det finns stora likheter mellan tankar och religioner över världen. Genom att ge henne på förhand utvalda stödord istället för att resonera, läggs fokus på att se på skillnaderna som vattentäta skott. På så vis drillas eleven till att se sådant som åtskiljer och inte det som enar. Inom religionsundervisningen vore det en smal sak att visa på likheterna, och kanske skulle detta ge barnen en syn som var mer bejakande, förstående och tolerant än jag tycker den är idag? Här kommer jag till min etiska invändning: När vi människor väljer att se skillnader, konkurrera, tävla och se omvärlden som ett hot av en antagen egenart - den kan vara nationell, könslig, religiös eller politisk - lär vi oss enkelt att konflikter och offensivitet är enda lösningen på en diskussion.

Dualismen och synen på att allt går att dela upp i rätt och fel har en lång historia och är i grunden ett synsätt som är linjärt. Min dotter har nu förstått skillnaden mellan en linjär och cyklisk tidsuppfattning och kan förstå litet kring vidden av ett sådant tänkande, men utan tid att resonera fram förståelse måste hon korvstoppa stödorden utan mening, precis på samma vis som de flesta vetenskapliga ämnen ser ut inledningsvis… det är först under våra högre utbildningar vi får lära oss att tolka och kritisera det vi har lärt oss (det är nu det kallas Hermeneutik). Hur ser människan verkligen ut, eller hennes hjärna? Det som utmärker oss som människor är just kapaciteten att tolka och förstå och se olika sammanhang. Reduceras den kapaciteten till förmån för resultat och personlig vinning har vi snart skapat oss en generation som kommer att få mycket svårt att kommunicera, förstå eller enas med andra än likar.

"Lika barn leka bäst…"

Måndagen den9 december-13 om Pisa-undersökningen… på SvD Kultur.

och som förklaring till rubriken säger jag bara Éowyn! och tillägger att vissa män inte växer på träd. Grattis på dagen Ozzy!