I min trädgård trivs hassel och ek, dessa två vedartade växter som gillar de flesta biotoper här i den södra landsändan finns även på flera ställen i vårt land, liksom gran, asp eller björk. Trädgården hyser även grönvit nattviol och flera fuktälskande mossor, och bara ett par meter från min tomtgräns står lönnar som inte alls verkar ha etablerat sig i min lilla täppa. Om jag nu varit fast rotad vid min lilla plätt skulle jag kanske ha trott att allt runt mig var lika variationsrikt, jag skulle dock inte veta om att asken kan sprida sig som frötallarna, eller att trattkantarellen existerade. En person i en bil skulle förmodligen kunna ta bilder på många biotoper under en dag, och berika både kameran och sitt inre liv med en mängd intryck, görs sedan samma resa vid flera tillfällen under året, och dessutom under olika tider på dygnet skulle detta ytterligare påverka bilförarens inre bild av landskapet. Samma princip bygger upp ett ramverk för den kunskap som ligger till grund för hur vi uppfattar vår landsända. Där som någon upprepade gånger passerar, noterar, och registrerar kommer statistik så småningom byggas upp, bli stark och stadig och anses trovärdig.
Om du är nyinflyttad och vandrande tar dig runt på marken kommer du snart att märka att bilden du hade trott skulle utgöra din plätt inte alls verkar stämma med den statistiskt klargjorda marken. Dels därför att ditt intresse är för varierat, dels för att du orkat ta dig in bakom snår och törnen, passerat gärdesgårdar och gått långt utanför den synliga gräns som går att notera från en landsväg. Just i min lilla del av världen står kärrängar och sumpmarker alldeles inpå grusåsar, och tättbevuxna granplantage intill såväl dungar och snår som ängar och hagar. Detta har ett namn, landet som kallas mosaiklandskap kan i sin tur skiljas markant åt mellan vad som å ena sidan är gammal etablerad jordbruksbebyggelse, men även å andra sidan stora partier som länge varit otillgängliga för människan att etablera sig. Även dessa former står tätt sida vid sida om vartannat. En sumpskog med alkärr hade tills för mindre än 100 år sedan en gård vid sidan om sig, och bara 30 m bakom det som idag är en ruin med egen skvaltvarn står en högväxt knalle där torra tallar ersatts av både gran och lärk. Det är längesedan allt det gamla som ligger kvar där syntes av en förbipasserande, idag är den gamla vägen belagd med krossad sten och infarten har fått bom med lås.
Vad ville jag ha sagt med detta lilla tankeexperiment? för det var menat som ett sådant. Jo, kanske enbart detta enkla att ett namn på ett ställe inte nödvändigtvis måste innebära att hela bygden lyder under samma begreppsliga värld, lika litet som att de kläder du valde för festen bevisar vilken nationalitet, språk, kunskap eller inre värld du lever i. Att plötsligt inse att det vi först trodde varit så enkelt och rationellt istället bestod av motsatser och överraskningar, är vad jag kallar frihet. Där som tankarna stagnerat behöver jag en barriär och ett hinder för att kunna se gläntan, och för att kunna njuta. Om jag förhöll mig till min omvärld från ett bilfönster skulle jag visserligen bli stor inom samma krets människor som gör likadant, av praktiska skäl (eller rentav lathet) och därmed även känna trivsel och samhörighet i natur som är förutsägbar och enhetlig, men istället och bara genom att resa mig upp och lämna hjulspåren bakom, kommer jag visserligen att bli misstrodd hos statistikerna, men växa i anden och som individ.
Kram.
