fredag 23 juni 2023

tankens vingar


 I min trädgård trivs hassel och ek, dessa två vedartade växter som gillar de flesta biotoper här i den södra landsändan finns även på flera ställen i vårt land, liksom gran, asp eller björk. Trädgården hyser även grönvit nattviol och flera fuktälskande mossor, och bara ett par meter från min tomtgräns står lönnar som inte alls verkar ha etablerat sig i min lilla täppa. Om jag nu varit fast rotad vid min lilla plätt skulle jag kanske ha trott att allt runt mig var lika variationsrikt, jag skulle dock inte veta om att asken kan sprida sig som frötallarna, eller att trattkantarellen existerade. En person i en bil skulle förmodligen kunna ta bilder på många biotoper under en dag, och berika både kameran och sitt inre liv med en mängd intryck, görs sedan samma resa vid flera tillfällen under året, och dessutom under olika tider på dygnet skulle detta ytterligare påverka bilförarens inre bild av landskapet. Samma princip bygger upp ett ramverk för den kunskap som ligger till grund för hur vi uppfattar vår landsända. Där som någon upprepade gånger passerar, noterar, och registrerar kommer statistik så småningom byggas upp, bli stark och stadig och anses trovärdig. 

Om du är nyinflyttad och vandrande tar dig runt på marken kommer du snart att märka att bilden du hade trott skulle utgöra din plätt inte alls verkar stämma med den statistiskt klargjorda marken. Dels därför att ditt intresse är för varierat, dels för att du orkat ta dig in bakom snår och törnen, passerat gärdesgårdar och gått långt utanför den synliga gräns som går att notera från en landsväg. Just i min lilla del av världen står kärrängar och sumpmarker alldeles inpå grusåsar, och tättbevuxna granplantage intill såväl dungar och snår som ängar och hagar. Detta har ett namn, landet som kallas mosaiklandskap kan i sin tur skiljas markant åt mellan vad som å ena sidan är gammal etablerad jordbruksbebyggelse, men även å andra sidan stora partier som länge varit otillgängliga för människan att etablera sig. Även dessa former står tätt sida vid sida om vartannat. En sumpskog med alkärr hade tills för mindre än 100 år sedan en gård vid sidan om sig, och bara 30 m bakom det som idag är en ruin med egen skvaltvarn står en högväxt knalle där torra tallar ersatts av både gran och lärk. Det är längesedan allt det gamla som ligger kvar där syntes av en förbipasserande, idag är den gamla vägen belagd med krossad sten och infarten har fått bom med lås. 

Vad ville jag ha sagt med detta lilla tankeexperiment? för det var menat som ett sådant. Jo, kanske enbart detta enkla att ett namn på ett ställe inte nödvändigtvis måste innebära att hela bygden lyder under samma begreppsliga värld, lika litet som att de kläder du valde för festen bevisar vilken nationalitet, språk, kunskap eller inre värld du lever i. Att plötsligt inse att det vi först trodde varit så enkelt och rationellt istället bestod av motsatser och överraskningar, är vad jag kallar frihet. Där som tankarna stagnerat behöver jag en barriär och ett hinder för att kunna se gläntan, och för att kunna njuta. Om jag förhöll mig till min omvärld från ett bilfönster skulle jag visserligen bli stor inom samma krets människor som gör likadant, av praktiska skäl (eller rentav lathet) och därmed även känna trivsel och samhörighet i natur som är förutsägbar och enhetlig, men istället och bara genom att resa mig upp och lämna hjulspåren bakom, kommer jag visserligen att bli misstrodd hos statistikerna, men växa i anden och som individ. 

Kram.


Vieux Farka Touré - Les Racines

lördag 17 juni 2023

Marknadslogik

Skogspärlemorfjäril,
Argynnis adippe

 Jag föraktar det plastkortsleverne som många av mina vänner och bekanta tycker är meningen med livet. Skäms ibland över att jag känner som jag känner och har försökt att rannsaka mig själv varför. Tidigare har jag använt mitt förakt för att förstå mig själv. För att förstå människorna. Men jag är för gammal för att behöva ursäkta, tänker att människor, även många jag känner med något litet undantag, faktiskt är väldigt korkade, elaka och egoistiska. 

Individualism blev ett framgångsrikt paradigm, som gjort för att sälja mer fullkomligt onödiga ting och tjänster till ännu fler människor. Avundsjukan som följer i dess spår kallas även konkurrens, den kommer enligt marknadens alldeles egna naturlagar med både fördelar och nackdelar. Två sidor av samma mynt, som är så hårt präglat att det är det enda sammanhang vi behöver se.  Så är det menat.  Logiken är funtad så slugt att vi tills slut inte längre märker att attackerna mot det privata upprör oss mer än när det sker mot det allmänna - mot oss själva. Låt mig ta några exempel av (ack) så många fler.

- Dyrbara donationer av konst som köpts av ägare till multinationella företag (BP i Storbritannien nyligen och Dassault för Musée d'Orsay, nu i Stockholm) och skänks till viktiga kulturinstitutioner. (Vaffö gör de på detta vise, tror du?) När då en glasruta eller en prålig ram på ett slikt donerat verk blir utsatt för en attack av miljörättsaktivister, upprör oss detta mer än de miljökatastrofer som donatorns företag har orsakat.

- Infrastruktur som uteslutande byggs för koldioxidtrafik, och besluten som tas av någon som uppenbart tjänar på det. 

- Resor för att se den sista utrotningshotade arten, sedan ofta med helikopter för att nå så långt in i det orörda det bara går. 

- Raljera över partydroger, och samtidigt orera för hårdare tag mot det eskalerande våldet i hemmen och på gatorna, framförallt det senare. Javisst, förbjud, förbjud förbjud men rör inte min granne... det löser alla samhällsproblem. Eller var det inte det våldet handlade om?

- Krig. Oavsett sida handlar det om att kalkylerat tjäna på katastroferna, och att låtsas vara god under tiden.

- Tondöva musiker, färgblinda konstnärer, alla världsartister som använder sitt kulturella kapital (likt en företagsledare) för att sprida privat och unket tyckande till sina trogna blodhundar, jag kan ömma för deras passion och tycka litet synd om dem. Sedan väljer jag att inte sprida deras galna gamla småpåve-later vidare. För följare däremot, som inte bara rättfärdigar sina gamla hjältars ingrodda dumheter, genom att sprida deras osmälta rumsvarma och stinkande tyckande vidare, känner jag enbart förakt. Att inte tänka själv eller ifrågasätta etiken bakom ett scenframträdandes uppenbara totalitära maktsymbolik är i mina ögon ett tydligt tecken på medlöperi, precis lika slappt och korkat som att kopiera en hel text utan att orka smälta ner den i egna ord. 
Det står jag helhjärtat för. Det är ett förakt för orättvisa som känns i varje cell i min kropp.

Kunskap som bara bekräftar det man vill veta, som smeker medhårs, och som pekar ut, är ingen kunskap. Det är ett marknadslogiskt experiment. Där ute i marknadsdjungeln gror alltfler galna påhitt, och fler onödiga behov skapas. Dumhet är att inte ifrågasätta motivet,. Att inte ens ställa sig frågan om konsumtionen är nödvändig eller om det skadar någon eller något, är inget mindre än sadism.  

 

En klok vän skriver angående attacken mot tavlan av Monet vid NM nyligen: Vi rusar mot planetariskt nödläge, EU-kommissionen överväger precis att utlysa den 15 juli till minnesdag för alla klimatrelaterade dödsoffer. Trots alla internationella rapporter som säger att vi måste göra något omvälvande nu, och trots rapporter om alla dödsoffer, så händer inget. Det är som att se en flygkrasch i slow motion. Det tycker jag är det riktigt upprörande. Den här aktionen kan man tycka vad man vill om, men deras mål var en glasskiva, inte att förstöra konst. Jag tycker fortfarande att det mest upprörande är att Sverige med nuvarande politik har tappat sitt "klimatförsprång".

Marknadslogik lär oss kräva det vi inte kan få, och hata det vi inte förstår. Tyvärr kommer alla marknadsfundamentalister att få vatten på sin kvarn när attackerna styrker deras tes: att ägandet står fast, och att det är pöbeln som måste ändra livsstil enligt deras pipa. Tills den dag klimatet och naturen sätter stopp. 

 

 

Roy Harper - I Hate The White Man

Jag läser Domaren av Ian McEwan

 

Ragnar Kjartansson: Bangemand. Ett riktigt bra verk
  



söndag 11 juni 2023

ogräs


 

Äntligen litet ledigt. Jag går runt och inspekterar trädgården som sakta tar sig fram, årets tidiga torka och sena köldnätter har satt tydliga spår på odlingarna. Snart är IBC-tanken tömd och el Niño är bara i startgropen. Inget svar på förfrågan om vattenpåfyllnad. Man är oroad, tar en promenad i månljuset och lyssnar på nattvaket. Vaktlar, kärrsångare, sävsångare och näktergal. Så fint det är tills första bonden skördar ängen kl 00:12. Stor maskin, liten äng, det är över på en kvart. 
 I trädskuggan trivs bergklint och solen rår ännu inte över akleja och prästkrage. Vad vore livet utan ogräset.
 
 
Jag läser vidare på Rövarna i Skuleskogen, min första bok av Ekman som jag tydligen läste samma år den gavs ut. Jag minns hur jag satt uppkurad i farfars obekväma karmstol som jag hade ställt uppe på rummet. Hur försjunken av berättelsen jag var att jag inte märkte att benen domnade under mig. Samhällssatiren förstod jag i viss mån redan då, men vad jag måste ha undrat över detaljerna. Saker som jag vid det laget omöjligen hade koll på. Var det läsningen av boken som gav historieintresset en glöd. Jo, nog var det så, när jag tänker efter. Bibliotekarierna såg mig ofta sitta och anteckna, jag var alltid där. 
 



onsdag 7 juni 2023

Picus viridis

 En grön projektil far tvärs igenom tomten. Vaktombytet sker nu exakt klockan 7.14 varje dag, och den frisläppte ruvaren passerar mig där jag sitter på trappen och tar frukost. Snart hörs den skratta ett stycke härifrån, det är gott att leva trots allt slit. Inifrån boken hörs den svartvite flugsnapparen tjoa och de flygga starungarna samlar ihop sig till allt större band. Allt låter så muntert att det är lätt att glömma att snart är det dags för en ny arbetsdag. Innan en ny runda i bil, spring mellan kunder och spridda samtal kan det hända att man hinner se något fint. Igår flög en lärkfalk i parken, snabbare än tanken fångade den sig en trollslända, svingade sig ett par varv och försvann sedan bort. Från min plats under en hängbjörk kunde jag få smygtitta på det sportigt randiga bröstet och på de röda små underbyxorna. 

Jag lyssnar litet på radions nyheter när jag svänger in i köket med disken, det handlar om enorma areal naturskog som skövlats runt Jokkmokk. Hvalfisken heter bolaget och ägaren med den omåttliga buken är numera bosatt i Portugal. Skogsstyrelsens cyklar kontra skogsbolagens karavaner, bom med lås och nyckel. Jag är inte förvånad, tänker att det har pågått sedan länge. Systematiskt har det som en gång varit Domänverket omvandlats till Sveaskog, som har sålt ut till privata aktörer med benhårda vinstkrav och fjättrande band till industrin. Äganderätten, my ass. Gröngölingen som tvingas in i min trädgård för att häcka vittnar om att det som sker, sker även här. 

 

VB - Punk Rock Loser 

In Spite Of Ourselves