lördag 31 december 2016

to be continued


Der Honigdieb

så var det dags igen för alla egocentriska återblickar av året som har gått, och alla likaledes egocentriska framtidsplaner inför det kommande året (som om någon skulle bry sig om hur din karriär ser ut, eller vilka kläder du bär på kroppen inför nästa månad, eller om någon skulle lyfta ett ögonbryn över om du har kvar ditt tak över huvudet - så länge som du får erkännande i form av en grafisk tumme, så räcker väl det som bevis för att resan till Cuba eller Thailand är en god sak)
Själv kommer jag att som vanligt strunta i nyårslöften och kavalkader, vad gott gör de för mänskligheten annat än att stadfästa våra inbitna dumheter och korkade misstag?
Upprepningar förstärker och grundmurar det vi säger oss vilja undvika, och skapar lögner genom att göra subjektiva minnen till objektiva sanningar. Låt oss kalla det trumpifieringsmetodik.

Under det kommande året kommer jag att fortsätta odla en stenhård misstänksamhet mot alla de som saknar självinsikt eller självkritik och som uttalat och högljutt skanderar att de vill andra väl. Den erfarenheten kom till mig för två år sedan, då jag blev brutalt misshandlad och förnedrad i mitt hem av en man som kallar sig social, människovän och människokännare. Det jag erfor med det sönderslagna och blodiga huvudet vid min dotterns kudde, under det att fångvaktaren och kvinnomisshandlaren fortfarande satt utanför dörren, är en del av förklaringen, för när de sista tankarna innan du somnar går som ett eko genom livet, och du ser döden som ett självklart alternativ till tröttheten, t.o.m. som en utväg, händer något med ditt inre. Det är en insikt som ingen människa någonsin kommer att kunna förändra, än mindre du själv. För du är ensam i din erfarenhet, fast i ditt personliga trauma.

Jag kommer därför att fortsätta vaka över de gränser som jag har satt upp och som har tagit mig ett stolt halvsekel att skapa. Jag tänker fortsätta fundera i banor kring mänsklig fåfänga, kanske se möjliga öppningar i en biologisk uppdelning där det maskulina får agera aggressivt medan det feminina måste vara regressivt. Balansen - där en part är stridslysten och motsatsen medlande och förstående - är i verkligheten en ojämn fördelning av krafter, eftersom lejonparten är högljudd, hatisk och förstörande, medan den andra parten ständigt åläggs att städa upp och ställa tillrätta, i tysthet. I en sådan balans sker inget återuppbyggande, inget nyskapande. Jag ska under året som kommer försöka se olika samband mellan dessa två motpoler och anstränga mig att se logiken i sammanhang där den biologiska maktbalansen tycks mig obefintlig. Jag ska verkligen försöka.

Jag ska fortsätta vara ärlig mot mig själv och umgås med människor som gör mig gott, jag tänker se till att fortsätta att ha ett trevligt och ombonat hem för min dotter och mina katter, och för det fåtal som har vägarna förbi. Jag ska fortsätta att vara snäll mot min kropp, renodla mitt sinne för balanserad kost och motion, och kanske ska jag köpa mig ett par stickor och skapa något nytt av de garnnystan som jag har skapat av gamla avlagda tröjorna och strumporna. Kanske det blir i år som jag ger mig i kast med att sy det där avancerade lapptäcket, ett swirlmönster ligger och jäser i bakhuvudet och ska bestå av rester av gamla lakan, dukar och handdukar som jag har tagit hand om från tidigare erfarenheter; som avskydda arbetsplatser eller tidigare hem. Jag tänker fortsätta att bygga mitt palats på resterna av sådant som andra har lagt ifrån sig och ämnar skapa undersköna ting av det som ännu inte går att se med blotta ögat. Alkemi. Ett frö har rotat sig och börjar bli starkt nog, en dag är det dags för det att gro. Precis som när ett foster blir till, så vet atomerna när det finns en öppning och när det är lägligt. Om det är nu eller aldrig.

Åh vad jag önskar att jag var lika säker som Lautréamont.

" I replace melancholy by courage, doubt by certainty, despair by hope, malice by good,complaints by duty, scepticism by faith, sophisms by cool equanimity and pride by modesty.”

To Be Continued...

torsdag 29 december 2016

fläckfri

"Dull Afternoon" by Edward Gorey
simmade idag, det var en sådan där dag då ljuset silade in snett från sidan och jag kunde simma ostörd på egen bana intill fönsterna. Något släppte där, i vattnet. Något som jag har burit på under julledigheten och som har tryckt och kvävt. Varje simtag kändes genom kroppen, jag var ett med den och den var ett med vattnet, en längd, femton, fyrtio, femtiotre, 26°, hälften, knappt tio längder kvar. Tankar om inget, en begränsad tillvaro, fullständig kontroll. 

Julen har tagit slut, tösens pappa var här, klappar utdelades och det har tittats på film. Just nu ser vi the Fall på Netflix, huvudpersonen simmar. Perfekt, oklanderlig i fläckfria sidenblusar och höga klackar med ett hemligt förflutet och nattsvarta hemligheter. Serien är skapt av en man, regisserad av en man och ses av kvinnor och jag undrar... ska man behöva bära på ett hemligt förflutet för att vara normal, eller räcker det om en bryter ihop av vardagliga krav, vanliga måsten, eller för en bil som plötsligt dör efter att man har haft en blackout och därför har kört till fel simhall, på fel ort.
Tror inte det.

Är hemma, lyssnar på musik och väntar på en vän. Egentligen borde jag ha förberett middag, men jag förmår inte planera. Jag lyssnar på musik och flyter iväg en stund och njuter av en minut i taget. Ibland är det skönt att släppa taget och bara flyta med. Men konsekvenserna tär.


All Them Witches - Swallowed By The Sea

torsdag 22 december 2016

Berlin och östtyskland t/r



jag har en ängel som vakar över mig, något är det med mig och min familj, ändå. Morfar kallades i familjen för Rasputin efter ett helt liv av våghalsigt leverne, plus kriget, då. Han blev avrättad och slängd i massgrav i Sibirien, lyckades ta sig tillbaka till bebyggelse där han fingerade en akut smittsam lungsjukdom genom att skära sig under nageln och skumma blodet i munnen. Vid det laget var kriget just över, och den marxistiske doktorn som visade sig komma från Düsseldorf, alltså samma stad som morfar själv, fattade sympati för människan bakom den slitna och hatade soldatfasaden och hjälpte honom att komma hem till Tyskland igen. En ska ha tur.



Vi har varit på bilresa i det gamla Östtyskland. Efter fyra dagars fotoonani på nyrustade och till oigenkännlighet gentrifierade orter som Stralsund, Güstrow och Quedlinburg, beslutade vi oss för att kröna vår tripp med öststatsnostalgi i Berlin. För det är i städerna som människor har kraft att bevara sådant som även kan ses som skavande och slitet. Vi hade av liknande, nostalgiska, skäl lika gärna kunnat stanna vid Gedächtniskirche och Breitschiedplats, eftersom det var där jag för första gången satte min fot på Berlinsk mark. Det var under en klassresa med gymnasieklassen 1984, alltså fem år innan muren föll. Platsen med sin utbombade kyrkoruin är en levande symbol för andra världskrigets fasor och förstörelse, kanske det var just därför den där mannen valde att med en kapad lastbil för full maskin köra in i firande och julglada människor på Christmarkt, kvällen den 19 december? Kanske inte. Vi befann oss på andra sidan Tiegarten efter en lång promenad runt östra delarna och visste inget förrän vi kommit tillbaka till hotellet och öppnade Facebook. Overkligt. Att befinna sig så nära och veta mindre än datahäcklarna. Skyddet av en datorskärmen tog udden av paniken och det tog mig tre dagar att inse vilken oerhörd tur vi har haft. Morfar skulle le igenkännande i sin himmel.



Jag ställer mig frågor, försöker balansera njutbara minnen med allvaret, tar in och sållar nyheter, så många som möjligt och från så många kanaler det är möjligt. Jag vill se människor av kött och blod bakom rapporterna och drar mig in i mitt skal när jag känner doften av maktmetodik och NATO-propaganda. Taggarna ut. Vi matas med påståenden och hetsas att tycka. Vart tog neutralitetsidealet vägen? När informationsflödet tar över blir det för mycket, vi blir avtrubbade, missar proportioner och beskyller varandra för vaghet, dumhet. Vi ska skämmas. Vi krackelerar.


Berlin är likt alla större väststäder en segregerad stad, det som byggs åt makten sker i megalomanisk skala medan förorterna dras med fördomar om smuts och enfald. Riksdagshus och handelsfora tornar upp sig framför våra fötter, de står likt ointagliga borgar av gråsten och skall ses från ovan. Pulsådrar av välregisserade vägnät ser till att enda vägen in är med chaufför. Till fots är du en dvärg, en myra, en kugge...


Så vi skyndade vidare in mot Mitte för att finna kvarter som bejakar ett mänskligare perspektiv, med hus av humanare proportioner, och i takt med att mörkret föll var det som om husen plötsligt fick liv, inifrån. De upplysta caféerna, barerna och butikerna överglänste varandra i utlovat gemyt, och när vi blev hungriga valde vi en plats med flätade korgar och handtextade skyltar som skvallrade om omsorgen av ekologi, rättvisa och hantverkstraditioner. Inte heller Berlin har gått fri från hipstergenerationens klåfingriga annektering av Goda Värden.

Precis som i Stockholm har natur ersatts av bilden av naturlighet och människor värderas efter innehållet i deras plånböcker. Jag märker hur mycket jag saknar det gråa, trista och skamfilade Östtyskland som fanns här för bara nio år sedan. I Kreutzberg hittar jag ett annekterat hus, men det tycks stå där mer som en museal påminnelse än ett ställningstagande. Grannhuset, som är sobert mattsvart, signalerar marknadsvärde och edginess. För nio år sedan fanns det här ännu utrymme för fantasi och mänskliga öden och kanske t.o.m. drömmar för en invandrad tunisier med ett trasigt förflutet. Nu? jag vet verkligen inte. Jag får helt enkelt återvända igen och avgöra saken utifrån fler dagar än en.


Hade det inte varit för mitt kapitalstarka resesällskap skulle resan inte vara lika njutbar, åtminstone inte lika rik på öl, korv och goda middagar med tyskt vin. För bortom alla trista tankar dröjer riktigt vackra minnen kvar, såklart, och jag tycker ändå att det är fantastiskt roligt med en resa till Schlaraffenland - inte minst på grund av den otroliga arkitekturen och alla ansträngningar för att återupprätta en historisk korrekt bild av en tysk medeltida stad med lång historia, utan även för att anknyta till en stor del av min egen kultursfär; den tysktalande. Dessvärre tycks det mig som om det forna öst har blivit reducerat till billig arbetskraft och raderat som något skamligt och fult. Det är därför den något krumme och medelålders museivakten på slottet i Quedlinburg dröjer sig kvar i minnet. Hans uppgivna pauseringar, tystnader och suckar, var som koncentrerade redogörelser för hur livet ter sig för den vanliga människan efter kommunismens fall. Uppgivet, bortglömt och besegrat.



Electric Citizen - Beggar's Need


tisdag 13 december 2016

Lucia

aldrig förr har Lucia känts lika angelägen, aldrig förr lika avlägsen.  Och aldrig förr har informationssamhället känts lika svårhanterligt, nu när media slipper undan ansvar genom att publicera oredigerat material. Clickbait med hjälp av en känd persons namn är ingen direkt nyhet, men vart tog ansvaret för det publicerade ordet vägen? Just nu pågår en märklig medial debatt kring skänkandet och godhetens natur, där Ann Heberlein i förtrupp spyr galla över människors vilja att ge till den som har mindre. Hennes tes handlar om samma sak som jag en gång beskrev, skillnaden är dock väsentlig. Hon missar att handlingen är akut, att människor lider och att det finns ett större och mer skriande behov av gåvor i form av allmosor och brödsmulor idag än någonsin, och att skillnaden, mellan den som har möjlighet och den som saknar den, växer.

Den ursprungliga krönikan (som jag vägrar att länka till) beskriver den som ger tiggare pengar som hycklare, att givandet enbart handlar om en kallt beräknande transaktion, alltså ett sätt att öka sin egen självkänsla. Texten osar av förakt för den svage, av hat mot den som ger. Heberlein drar sig inte för att jämföra allmosan med den ögonbrynsfärgning som hon ändå måste förnya om ett par månader. Hon sparkar nedåt och hon får massor av påhejare. Massor. Heberlein, som förut skrivit både nyanserat och finkänsligt kring de romska tiggarna är idag fullkomligt ohämmad, men vem skall ställas till svars? Det är i min mening fullständigt oansvarigt av redaktionen att publicera texten, den borde ha gått tillbaka igen för att utvecklas. Det är redaktionens uppgift. Som texten ser ut nu är den rent människofientlig, fullspäckad av grundlösa anekdoter - och därför journalistiskt ohederlig, och lockar till klick och länkning utan att tidningen behöver ställas ansvarig. Ann Heberlein försvarar sig i vanlig ordning på sin facebooksida, där hon menar att hon åter igen blivit falskeligen anklagad. Hon utlöser för tusende gången sin osynlighetsmantel i form av sin bipolära sjukdomsbild och diskussionen tar en ny vändning - för ve den som vågar nämna ordet narcissist i sammanhanget. Och det är synd om människorna.

Vi vet inget om andras inre motiv. Därför: se till handlingen.
Sam Carlqvist


 

måndag 12 december 2016

det lackar


sakta stiger solen upp bakom al- och sälgbuskaget här hemma och vi lämnar ytterligare en sprängfylld helg bakom oss. Torpet har klarat av två halvdagar och två nätter på raken utan uppvärmning, vilket vi har det milda vädret att tacka. Tack, mildväder. Nu hoppas jag att det fortsätter på liknande vis under kommande vecka, så att vi klarar av resan utan att oroa oss alltför mycket, för allt för mycket. Den enda nackdelen med - eller tja, en av dem - att bo som vi gör, är att vintermånaderna kräver närmast ständigt underhåll. Jag börjar fundera på att ändra på saker och ting och har varit och kollat på alternativa boenden, dels för att det är kul, men även för att jag planerar för en framtid utan större inkomster. Även om torpet är billigt så innebär ett eget hem många fasta utgifter som blir besvärliga att klara av på egen hand. Dessutom strider det mot min moral, att värma upp ett hem för en eller två är resursslöseri, oavsett storleken på hemmet.

Helgen var väldigt rolig med många varma återseenden och god mat. Lördagen startades upp tidigt för att ta hand om värdfamiljens hästar, som vi åtog oss att hjälpa till med med efter femtioårspartajet kvällen och natten före. Frukost smakar dessutom mycket godare när man har fått se gryningen komma... Sen åkte vi hem och tog hand om torp och katter, innan vi packade om för nobelmiddag hemma hos P, som under veckan hade blivit förärad en påkörd fasantupp av en anonym smitare. Tuppen hade fått hänga på vinden i en vecka och blivit flådd innan det nu blev dags att ta hand om den vid spisen. Åt var en sin beskärda del. Jag gillar att improvisera och hittade ett gammalt recept som modifierades till ett riktigt njutbart slutresultat. Fast å andra sidan: med en riktigt god calvados i såsen kan inget gå fel.

Efter en morgon med god frukost och fantastiskt kaffe framför kakelugnen i rummet med utsikt över de skånska beteshagarna, lundarna och slottet, tog vi oss tillbaka hem till torpet, katterna och de egna tankarna. Tösen hade söndagstjänst på stallet och jag tog en lång runda i duggregnet. Vi kom hem samtidigt och värmde upp oss och katterna framför brasan, för tredje gången denna helg, innan vi tog itu med tredje-adventspizzan och mer glögg. Idag ska jag vila ut och omge mig med långsamma tankar, djupa andetag och rent förnuft. Jag må vara fattig på likvida medel, men är oerhört rik på intryck och vänner. Riktig rikedom är kvalitativ och livet bör gå ut på att förädla det man fått. Livet är för kort för att slösa på detaljer, tävlingar, mätning, tvång och styrning.







torsdag 8 december 2016

Lågvatten

vid fågelskådarens strandhagar, Östra Forestad
igår blev det en lång runda längs med Rönne å, för jag hade bestämt mig för att se kungsfiskaren igen och ville inte ge upp i första taget. Promenaden började litet tvehågset, ljuset var svagt och färgerna dämpade, bara mossan lyste illgrön liksom trotsigt och illmarigt, skogens punkare.

ett av tilloppen, Forestad
Det var när jag kommit fram till utloppet vid amerikahuset som jag bestämde mig. Därifrån kunde jag i princip följa Rönne å längs åkanten, hela vägen till Kättabro vid Riseberga, och jag skulle öka mina chanser att se kungsfiskaren igen, som jag faktiskt bara har fått se en enda gång ordentligt sedan jag flyttade hit för över fyra år sedan. Det skulle innebära en runda som kunde ge litet nya vyer och blöta eller rivna ben, men det skulle det vara värt. Dagen hade hittills varit ganska trist och nu när tösen är ute i stallet efter skolan har jag ytterligare några timmar att slå ihjäl, det är inte så kul att vara sjukskriven. Ibland poppar idéer på sådant som jag skulle vilja skapa upp, men än har de bara fastnat på papperet som skisser eller beskrivningar. Orken tryter nästan direkt, bara tanken på att göra något som innebär att jag skall städa upp efter, eller saknar en detalj som måste införskaffas, eller behöver ändra på rutinerna hemma och som tar nästan hela dagen i anspråk, gör att jag ledsnar. Men, tänker jag, så länge idéerna finns på papper så kommer jag att kunna göra dem rättvisa en dag. Jag ser åtminstone framåt.


hopp och vad, Forestad

 I vanliga fall är åstränderna mycket blötare. Genomborrade av små tillopp som de är, och oftast omöjliga att ta sig över, har jag hittills tagit de små djurstigarna till hjälp. De går ofta en bit ovan stränderna och är dessutom svårframkomliga av täta och taggiga buskage, men eftersom hösten och sommaren har varit så torr så är det möjligt att gå på strandbanken istället, där växtligheten mest består av höga gräsruggar, starrväxter och vass. Gummistövlarna har verkligen gjort mina dagar här så mycket rikare, jag har med deras hjälp kunnat tillåta mig att gå på ställen som jag fick undvika förut, och sluppit planera vägen i förväg. Det är en frihet som är svår att underskatta. Idag fick jag verkligen lön för mödan av att ha ett lönearbete och råd att handla bra redskap. Jag har alltid tyckt illa om att köpa dåliga saker, därför slet jag sönder mina gamla älskade Graningestövlar och lappade och lagade dem tills det inte fanns någon återvändo. Jag hade köpt mig ett par stövlar av ett känt prestigemärke redan i Stockholm, i förhoppningen att de skulle hålla lika länge som mina gamla kära åttiotalsNokia, men de nya torkade ut efter redan ett år och jag hade tappat kvittot under flytten... Utvikningen blev lång, men viktig. Stövlar med rågummi kostar mycket och jag medger att det kan ses som en onödig lyx att lägga över tusenlappen på ett par gummistövlar, men där är jag benhård. Fattigdom innebär inte automatiskt dumhet eller avkall på smak, även om vissa krafter gör allt för att det ska verka så.



den gamla kvarnen, Forestad
Under promenaden såg och hördes mest stjärtmesar, nötväckor, strömstarar och sångsvanar, vid ett tillfälle fick jag från mitt gömställe bakom en al se en guppande strömstare som länge stod på sina smala ben och drack ur vattnet vid ett vadställe mitt i strömmen, men jag fick även flera skymtar av rådjur. En get låg och tryckte på andra sidan stranden, mindre än femton meter från mig. Där låg hon och vakade över mig, med vinden och vattnet som skydd. Flera gånger stötte jag upp knipor, de flög ibland över mig på sina korta vingar, vingligt, med visslande vingljud, blottande sina vita bröst mot den utfrätta, vita himlen. Gräsänderna skrämdes flera gånger, de väsnas och stänker upp kaskader av vatten vid flykten, men sedan manövrerar de sig skickligt genom vegetationen och försvinner ljudlöst bakom nästa krök. Naturen har ljud som kan få hjärtat att stanna, men även ljud som får mig att vilja rota mig på platsen och stå kvar. Vid promenaden hörs vattnet hela tiden, ibland ganska högt, som vid forsarna, men ibland så dämpat att till och med duggregnet kunde höras mot vattenspegeln. Vid ett ställe tycktes det mig som om någon rodde med fasta årtag intill mig, det var de underliggande stenarna som drog in vattnet under sig och lät det brytas i mindre vågor när det trycktes upp igen. Det är alltid lika spännande med vattenlekarna.

 
en kvarglömd klenod vid kanotledens rastplats
Vid platsen där jag sett kungsfiskaren för ett par veckor sedan hade någon hängt upp en tom flaska Tullamore Dew i ett snöre, troligen en kanotist som ville kyla ner flaskan i strömmen en gång då vattennivån var högre. Nu hängde den där och dinglade fritt likt en övergiven julkula.

snart i Riseberga

Det är här min runda vanligtvis brukar avslutas, för att gena över kohagen och bokskogen och hem igen, men jag hade ännu inte sett någon kungsfiskare så jag fortsatte över strandängen och bröt ny mark. För en person som brukar paddla kanot är detta inte en ovanlig syn, men däremot är det svårare att ta apostlahästarna eftersom kossorna vanligen går och betar här. Nu verkade de gå på hagen bakom, troligen därför att stranden längre fram har schaktats upp och grävts ur för Bolmentunneln. Nu är den etappen klar, och jag ville se hur slutresultatet hade blivit. Kritisk som jag är, var jag beredd på det värsta.

de återskapade strandbankarna vid Riseberga
Grävmaskinerna och schaktarna har skapat en ny strandbank med tydliga vattenlinjer och det som tidigare hade varit vassruggar och skyddande brutna strandbankar, där kungsfiskaren hade häckat, ser nu ut som en parkanläggning. Jag fick ge mig upp mot kanten för att ta mig en liten funderare och gick då genom ett område med relativt nyfällda bokar, där ruggar av kronorna låg kvar. Här träffade jag på mängder av gärdsmygar som uppenbart trivdes i gömställena och kaxigt vaktade på sina nya revir. Minst sex stycken med varmt mörkröda bröst kilade in och ut i högarna av kvistar och gamla löv och som om av en händelse, fick jag genom trädgrenarna en perfekt vy över den azurblå ryggen på en kungsfiskare som snabbt pilade över det sargade området, längs det vindlande åflödet, och försvann bakom en dunge och krök. Jag hade blivit bönhörd, mindre än tjugo minuter från Kättabro och slutstationen, nu kunde jag ta mig hem igen med gott mod. Inte ens de stora maskinerna som tvingade mig ut i vägrenen fick mig på sämre humör, åsynen av kungsfiskaren gav hopp om framtiden och hemma var det ännu varmt från vedspisen. Snart skulle tösen hämtas vid ridskolan och kvällen bli varmare och fylld av prat igen. I dag tar jag om rundan...

Kättabro och vägen tillbaka hem


The Beatles - Long and Winding Road

måndag 5 december 2016

still Standing

med mjuka, fluffiga katter med saffran
blir vintern möjlig att genomlida.
Säkrast ihop med en kopp glögg, då
sitter framför brasan och funderar på hur jag ska formulera förra veckan utan att låta schizofren. Enklaste vägen ut är att låta bli, men jag vill ha det på pränt. Om ett år vill jag kunna läsa om hur mycket jag fått gjort, trots sjukledigheten... eller kanske tack vare den? sedan jag slapp de två dagarna av upptrappade konflikter och ondska på arbetet, utan möjlighet att påverka situationen med en chef som tycker att lönen berättigar till både moraliska som psykiska övertramp, och med påföljden att jag har behövt ytterligare två dagar för att vila ut min själ, har jag nu haft hela veckan på mig att göra och tänka uppbyggliga ting. Efter två månaders sjukskrivning har jag nu på mindre än en veckas tid överlevt två viktiga möten med läkaren och juristen, (vilka båda gick bättre än befarat - jag ska träna på att lita litet på människor igen), firat en jubilar med tillhörande ståhej och galej, kört till Lund på lunch och samtal, och till Malmö på glöggmingel i ett hus fyllt av nya och gamla, mycket glada bekantskaper, och därefter avnjutit en lugn vintermiddag med klassisk musik och levande ljus hemma hos ytterligare en god vän.

Tösen, som har varit med mig som krycka och stöd under alla de glada tillfällena, kan också se tillbaka på veckan med gott mod, för efter de tre första muntliga nationella testen kan hon fira framgångarna genom att ha fått förtroendet att vara fodervärd åt en häst i ett stall närheten. Och om mindre än en vecka tänder vi det tredje ljuset och snart packar vi en väska för en tripp till utlandet tillsammans med en vän, men först blir det lussekatter, glögg och massor av kel med katterna i stugvärmen här hemma. Vi tar en sak i taget, det blir alltid bäst då.


Ute i världen har utnämningen av Alexander Van der Bellen till president över Österrike, och den viktiga delsegern över oljeindustrin vid Standing Rock, bidragit till ytterligare två nyheter som gör inledningen på denna vecka alldeles, alldeles speciell. Jag väljer att se på det som har hänt som starka tecken på att högerpopulismen har ett kraftfullt och viktigt motstånd och att det blåser en grönare och varmare vind, trots mörka medierapporteringar om motsatsen.
Nu är jag visserligen väldigt trött efter alla intryck, men minnena efter veckan lämnar varma spår, och - visst känns det litet juligt, ändå?


 

torsdag 1 december 2016

kryptonit

med behandskad hand och kirurgklädsel
Min hemkommun har sannerligen gjort en storsatsning för oss invånare i år. Vid varje infart till kommungränsen möts vi av klart lysande, blå lokaliseringsmärken med vit text som lyder "Klippans kommun 17000+". Detta kryptiska meddelande skall mana den förbipasserande till eftertanke. Vad är det för stolt siffra som kommunen ger tillkänna? Jag som gillar ett gott krypto, börjar genast fnula på logiska slutledningar. Kan det vara förra årets trafipaxade bilförare utmed vägen till Helsingborg, eller antalet viltolyckor under senaste veckan, möjligen antalet träd som står kvar i skogarna utanför nationalparkerna, eller är det genomsnittslönen i kommunen, jag skissar på antalet regntimmar per år, och kostnaden per elev och termin, kanske rentav hur många kalorier jag får mig till måls om jag väljer dagens special på Pizzeria Hörnan? Mystiken tätnar. På kommunens hemsida möts den nyfikne av samma meddelande i en fryntlig ballongfont som liknar guldgula, skrynkliga korvar. Läsaren känner sig därefter lockad till en stärkande fikastund på en för det högtidliga tillfället skapad pepparkaka med 17000+ tryckt på oblat och synlig på bild.
Du lyckligt initierade med inside information till detta spännande krypto, meddela dig gärna via rörpost och märk kuveret "Låt det inte slippa ut".

lördag 26 november 2016

med kristallklar blick

Steve McCurry
jag vaknar med en varm känsla i kroppen, och när jag ligger kvar där under det varma duntäcket, i det mjuka morgondiset som silar in genom gliporna mellan gardinerna, dyker bilder upp för mitt inre. Foton som jag vet att jag vill ta, projekt som jag redan har i pipeline och som hjärnan om natten har processat till något underbart och självklart. Heureka! Hjärnans små grå behövde lugnet, en enda skön natts sömn utan att ha klockan inställd för väckning har på ett närmast mirakulöst vis åstadkommit kristallklara bilder för mitt inre och skissat på något som nästan framstår som en färdig plan. Vad kan det ha varit, sju år sedan sist?

I natt kom jag också till insikt om hur jag har utvecklats som bildskapare under de senaste åren, jag inser nu att jag har djupnat stilistiskt och fått ett eget språk. Den melankoli som jag ständigt bär med mig syns i allt jag gör och har blivit ett raster, ett kuddvar, som alla mina bilder vilar på. Ibland sker något oförutsägbart och det är då dagens särskilda stämning kommer upp. Oftast handlar det om svart humor, leda, ångest, kärlek, ömhet och längtan, känslor som lägger sig ovanpå rastret, likt garnityr på en tårta. Saker som skaver ger nödvändig skevhet åt stämningen så att den aldrig når fullständig balans. Finns det något tristare än fullständig balans? jag tror inte det.
Jag omger mig med miljöer som stämmer överens med min egen natur, omgivningarna är medvetet valda för tillfället, liksom vädret och utrustningen. Det som ibland kallas för intuition och reflexmässig instinkt handlar alltid främst om erfarenhet. Med tiden har jag lärt mig vad som botar mig, och beger mig dit till platsen som ger mig det jag är i behöv av för tillfället. Alltsamman är sådant som ingår i det kreativa arbetet, själva bildögonblicket, klicket, summerar på så vis ett helt livs processande, tänkande, och ett enormt urval av känslor.

För mig har svårigheten alltid varit att ta porträtt, jag har inte velat inkräkta på människors integritet eller vara närgången. Foto gör det, förstår du. Det ligger mycket mer än skrock i den gamla skrönan om infödingens rädsla för att förlora själen vid avbildning. Ansikten exploateras ofta i fotografier, kanske mer än någonsin idag, och ytan ställs i fokus. Det är ofta jag ställer mig frågan om bilden åldras med grace och värdighet om några år.

Det svåraste med bilder är att göra dem eviga, tidlösa, själsliga och allmänna, den kampen förs ständigt  i mitt inre eftersom jag annars tycker ytterst illa om universalism, essentialism och objektivism. Dagens extremt individualiserade tankevärld behöver ett avbräck istället, vågskålen har tippat över och behöver balans i form av hållbarhet, gemenskap, enande och läkande. Vi behöver känna igen oss hos varandra igen, i det som gör oss mänskliga. Därför måste vi ställa oss frågan: Vad gör oss mänskliga?

Det är svårt att gestalta något över huvud taget utan att objektifiera. Vi tenderar alltid att läsa in oss själv i det vi avbildar och det blir ofta väldigt tråkiga bilder, antingen sockersöta och klistrigt inställsamma, eller tillrättalagda och utan magi. Att se det unika och låta det få vara just unikt ställer helt andra krav, den som gestaltar måste vara ödmjuk, lyhörd, nyfiken och sätta sig själv i periferin - alltså långt ifrån det självcentrerade geniideal som har varit förhärskande under alldeles för lång tid.

Men nu vet jag hur jag ska gå vidare för att ta porträtt i alla fall. Jag vet åtminstone precis hur resultatet ska se ut, och sen får vi se hur det artar sig. Men jag har en plan!

torsdag 24 november 2016

bakdag

Jean-Baptiste-Siméon Chardin

vad ungdom må skapa är vanskligt och kort
det drar likt en bubbla i brisen bort

jag tar det lugnt om morgonen, lyssnar på radio, slösar tid på några dumma artiklar och bakar frukostbullar till helgen. I marginalen på SvT:s nyhetssida fastnar ögonen på dagens vetenskapsnyheter och jag får en sekunds ingivelse, nästan nyfikenhet, som slutar med att jag lyssnar på alla de små tvåminutersinslagen, innan jag tar hela sista Vetenskapens världs program.
Inslaget på 59 minuter kan du hitta här, handlar om åldrande och är ett förtjusande avsnitt som behandlar kropp, själ, lyckokänslor och empati utifrån åldrandet och framför allt ur erfarenhetens perspektiv.

En gammal kropp, med hjärna och muskler och allt, behöver längre tid på sig för att processa den samlade erfarenheten, det är därför den verkar långsam. Men med långsamheten kommer visheten, klokheten och eftertanken, följaktligen görs färre misstag, mindre antal lögner, vassare slutsatser och vänligare och kärleksfullare bemötande. Det man förlorar på karusellen, alltså.

Bankväsendet borde anställa fler äldre, likaså inom politiken. På så vis kunde snabba cash och lurendrejerier förhindras, och vi slapp se att ännu mer vishet gick förlorad i framtiden.
Hur många gamla har möjlighet att dra nytta av sin erfarenhet, visdom och kunskap idag, av ekonomiska skäl? har samhället råd att gå miste om den kunskapsbanken, undrar jag.


onsdag 23 november 2016

att ta tjuren vid hornen


att ta tjuren vid hornen är nog inte min starka sida just nu, men jag utmanar mig själv varje dag. Utmaningen kan bestå i något så simpelt som ett telefonsamtal till en myndighet, eller ett inköp och något författat som inte inbegriper lustkänslor. Just lusten till att göra saker är viktigare än någonsin och ibland är den svår att finna. Idag skiner solen och det är en bra utgångspunkt för litet extra energi, särskilt om man har fått en mancold ovanpå alltsammans. Jag nyser så att jag blir hes och jag fabulerar om hur näsan far av i tryckvågen och slutligen klistrar sig vid väggen mitt emot. Sant. Den där jämförelsen mellan mancold och föda barn är inte så långsökt som vissa tycks tro, särskilt inte om man faktiskt har fött barn en gång. Det är synd om människorna, men mest synd är det om mig just nu.

Igår ägnade jag ett par febriga timmar åt att göra trädgården litet fin. Jag var utled på röran i rabatterna och tog klåfingrigt nog itu med att städa och klippa bort blomrester och löv, konsekvensen blev att jag låg och grubblade över de stackars kalla rosorna under natten. Grubbel överhuvud taget är trist, just inatt ägnade jag mig åt mycket sådant, även andra saker än just rosorna, och kan väl säga att jag inte fungerar särskilt bra idag av den anledningen. Tankar far kors och tvärs, orosmoment poppar upp som gubben i lådan och jag har dåligt samvete för än det ena, än det andra. Det har blivit i det närmaste omöjligt att lösa problem sedan jag gick in i väggen igen, svårare och svårare tycks det mig, men som väl är har ändå nätterna blivit mycket bättre sedan jag slipper skallret från den gamla kylfrysen, och grubbelnätterna har reducerats till ett fåtal per vecka. Det går framåt, om än i snigelfart och trots envisa käppar i hjulen.

Man kan inte sätta sig i karantän, hur mycket jag än skulle vilja. Igår kväll ägnade jag litet tid åt världsfrånvänd googling på venetianska lyxhotell, jag ville pigga upp mig med litet flärd, men resultatet blev dessvärre det omvända. Jag kom att tänka på pengar. Can't live with them, nor without them. Just nu är likviditet ett överhängande problem i livet, trots alla försiktighetsåtgärder och brandväggar. Plötsligt upptäcker man att det inte går att skära ner på mer, och så kommer paniken. Och grubblerierna. Tacka vet jag löv och rosenrabatter, sådant kan jag åtgärda redan nästa dag.

Tack vare solen gjorde jag det där jobbiga samtalet och tidsbokningen, och kicken gav energi åt att gå ut igen och ägna mig åt att kratta tillbaka löv över rosenrabatterna. Sen firade jag segern över Sisyfos med en kopp kaffe, utomhus. Under pergolan, min favoritplats i världen, ställde jag bänken från det stora varuhuset som har fått en fin patina av regn och rusk efter ett års utevistelse. Jag blev dock snart kall om baken, det är ändå slutet på november, och den flagnade ytan av lackrester som klistrade sig fast på jeansen signalerade att det var dags att återvända in i stugvärmen igen.

Litet nöjdare nu. Att rucka på en tjur är inte alls enkelt, men med solenergidriven jädraranamma går det att bryta moment 22, om så momentant.


söndag 20 november 2016

En förlorad värld

Jean Baptiste-Siméon Chardin
jag har tittat på film, en serie baserad på en bok som handlar om mänskliga värden, känslor och underhuden-resonemang, om att ha förstått den andres belägenhet och att sätta andras trivsel i första hand. Varför känns det så sorgligt omodernt? varför har moderna, ekonomiska ord för effektivitet och lönsamhet ersatt det tysta samtalet, blickarna och handslagen. Finns det någon som känner till innebörden i Gentlemen's agreement idag? använder vi det inte? varför, saknas tilliten?

Jag saknar en tid där poesin sågs som snabbaste länken till människors hjärtan och där teknik var ett mekaniskt hjälpmedel, handkraften oumbärlig och intelligensen jämlik med erfarenheten.
Har den tiden någonsin existerat?
Under 1930-talet pressades vi in i modernismens krav på effektivitet och lönsamhet och en alltmer abstrakt syn på pengar och handel skapade avgrundsdjup mellan hand och ficka. Avund, missämja, girighet, kortsiktiga planer är inget vi ifrågasätter längre, det har blivit legio.

Massans makt dissekeras av Canetti, psykologiseras av Le Bon och utmålas som ett hot av uttolkare med maktpretentioner, och mycket snart är den grå massan möjlig att påverka. Alla tillgängliga medel sätts in för att forma massans behov. Media blir massmedia. Reklamen är född. Med samma logiska förklaringsmodell som kriget hamras behovet av destruktion och konstruktion in i människans medvetande. Och över allt samman svävar marknaden som en osynlig hand. Marknadskraften har blivit Gud, svar och fråga är ett.
Jag gjorde misstaget att acceptera erbjudandet om helgtidningen och ser mig nu tvingad att läsa sådant jag egentligen vill undvika. Någon stoppar mig full av massmedialt tjafs och jag får allt större lust att avskärma mig världen. Segla bort från allt, med blodröda segel, in i en framtid, utan baklyktor.



onsdag 16 november 2016

Grandezza


när skogen står utan löv kan man se de starka gamla stammarna vars bark och bygge är märkta av tiden och åldern. Jag ser knotiga skönheter, vridna och graciösa, förkrympta och knäckta, vissa dagar är det som att läsa poesi när man är ute och går. Mossa, mylla och skönt förfall ger karaktär åt vandringen, och naturen tycks mig nu skönare än någonsin och det är trösterikt att se hur de gamla stolta stammarna ger plats, näring och skydd. Det händer ofta att jag blir rörd av tanken på hur tiden kan läka även det största brott och även en gigant visar respekt och ödmjukhet. Vissa träd står fullständigt raka, trots att de är ihåliga och fullkomligt genomborrade av insekter eller svampar, andra träd lutar sig vänskapligt mot varandra, de står där så vackert tillsammans i väder och vind och delar på allt, medan vissa träd tycks ha blivit plötsligt och abrupt överrumplade, och likt Ikaros bestraffade i sin grandiosa färd mot solen.


Det slår mig att jag skulle kunna gå samma runda om och om igen, utan att tröttna en enda sekund. För varje gång ser jag något nytt, det kan vara olika väder eller ljusförhållanden eller så beror intrycken på de tankar som jag för tillfället går omkring med. Naturen ger mig mening och förklarar för mig sammanhang och orsakssamband, jag får distans till både mig själv och andra och jag lär mig att tiden är det enda jag har som är värt att ta tillvara på. Inget är för evigt, och väl är det.






lördag 12 november 2016

Dekadenz


igår kväll tog vi bilen till vännen med den gedigna vinlistan och den fulla frysen och bjöd in oss på middag, det hade blivit riktigt kallt och snön gnistrade härligt i strålkastarljuset. Världen förefaller så underbart nystädad under det vita diamanttäcket, det är som om tiden stått stilla och ingen Trump eller Åkesson finge plats här.

Hemma hos P lös stearinljus från kandelabrarna i fönsterna mot gatan och i köket låg diverse ingredienser framme, ett vinglas stod upphällt på det lilla fällbordet av mälarvirke och från högtalarna strömmade cool jazz. En kram och vi är i hamn. Ett sådant där välkomnande som gör att bekymmer känns löjligt avlägsna och livet som en fest. T gick in och startade upp kakelugnen i ljusrummet och jag installerade oss i vårt lilla sovrum innan vi tog tag i middagen. Vin, kallskuret, middag, ost, glass, choklad, cigarr och alla möjliga drycker och plötsligt var tiden så sen att till och med tösen bad om att få gå och lägga sig. Mycket prat, skratt, god mat och musik läker sår som inget annat och jag tackar min lyckliga stjärna för att få ha en sådan god och dekadent vän. Och om morgonen gnistrade världen under en klarblå himmel och frukosten som togs i ljusrummet vid kakelugnen smakade som tidernas första.

Hemma i torpet hade innetemperaturen sjunkit till 10° och vattnet frusit i badrummet, men efter en timmas eldning i både vedspis och kamin var halva skadan åtgärdad, och efter en härlig promenad längs Rönne å, där vi fick se kungsfiskaren i solbelyst praktfjäderskrud och några badande vitbröstade knipor - och i takt med att lufttemperaturen steg, var även vattenledningen tinad. Nu har jag satt isolermaterial i markventilerna, så att vi klarar oss ned till -20° innan vattnet fryser igen. Inget ska hindra oss flickor från att slå klackarna i taket, inte ens en tradig gammal gubbe som kung Bore.


fredag 11 november 2016

på hyllan

Tankar vid en begravning.
När man når punkten där orken tagit slut och man känner att det är dags att lägga fokus på det som verkligen gäller. När människor man har lagt sin tillit på inte har lyssnat utan kör ett eget race. När hjälpen blivit en björntjänst. Då är det dags att lägga saker på hyllan.

Jag är glad att jag har förmågan att vända tvärt om och hitta ljuset på andra sidan, för om man vill se det då finns det där. Jag har ett liv, en fantastisk dotter, ett eget hem och goda vänner som vill mig väl. Jag är frisk, åtminstone fysiskt, och även om jag önskade att jag var mer klarsynt, alltid, och mer rakryggad, alltid, så vet jag att jag är bra. Jag är en bra person, med sunda värderingar och jag har aldrig någonsin skadat en annan människa. Det är i alla fall något jag kan ta med mig in i graven, den dagen det kommer.

Bäste "farbror H", ditt liv har alltid varit ett levnadsmönster och mål för mig. Glädje, njutning, sex och tango, ungefär i den ordningen. Vila i frid.

Bridge Over Troubled Water - P. Simon 
Tide Of Tears - The Parlor Mob

give me crack and anal sex

Jag är fortfarande sjukskriven, har fått en ny läkare som förstår allvaret och lyssnar på kuratorn utan att känna sig tillplattad som yrkesman. Juristen på facket har skrivit en arbetsmiljöpolicy som har signerats av alla anställda på jobbet och känner sig nöjd med det. Att min kollega nu har valt att misstolka och skriver mail och försöker framställa sig som utsatt verkar inte bekomma juristen. Han har gjort sitt. Jag är tröttare än vanligt.

Leonard Cohen - The Future

söndag 6 november 2016

Cogito, ergo sum


plötsligt har alla löven fallit från träden och marken som tidigare varit upplyst av färgglada, prassliga löv ligger nu mörk och våtblank. Ibland dristar sig några gärdsmygar att sjunga sina svanesånger från de bara buskagen och lövfyllda stengärdena. Bäcken som är fylld av vatten porlar och kluckar, från vägen hörs bildäck pressa undan vattenpussar och från skogen det vinande ljudet från blöta grantoppar. Ljud som tidigare har varit mjukt dämpade av lövverk och mjuk undervegetation fortplantar sig nu utan förskoning. Ibland är det som att sitta ute på gatan, torpets tunna väggar ger en stark förnimmelse av verkligheten. Man blir påmind.


Hösten är dock mer än kala grenar och plaskblöta vägar. Vi har varit på middag hos en god vän och höstens alla grönsaker och frukter smakar som allra bäst just nu. Korken har även gått ur utställningssäsongen, igår hann vi med tre viktiga, pågående utställningar i Malmö. Body Worlds är en märklig vandringsutställning som ger en kombination av etiska och moraliska spörsmål kring vetenskapens gränser och nyfikenhetens möjligheter. Donatorers kroppar har "plastinerats", skivats, fläkts upp, färgats in och ställts ut för allmän beskådan i syfte att visualisera kroppen som ett heligt tempel. Tillägget "hälsa" och stora upplysta deviser från populära feelgoodprofeter som Khalil Ghibran påminner oss om det goda vetenskapliga syftet, och för att undvika den dubbla meningen hamras även donatorernas medhjälp in i vårt medvetande genom upprepade ursäkter i textuell form.



Kropparna som visas i klassiska och kraftfulla poser, ofta dynamiskt sportrelaterade, har fått namn som förstärker människan som fysisk varelse och kropp. Vi ska här se oss själv som invecklade maskiner, inte som tänkande andar. I ett rum visas foster i olika utvecklingsstadier och jag får en otäck bismak av propagandism och tänker mig bort, försöker se skönheten. Det är stora tankar, där etik, religion och filosofi krockar med vetenskap, kunskap, nyfikenhet och sensationslystnad. I utgången möts vi av initiativtagaren på bild, ett svartvitt porträtt som påminner om en leende Freddy Krueger och jag ryser litet. Kanske det är regnet, för ute ruskar det nu ordentligt. Vi skyndar ut till bilen som står på ett parkeringsgarage under ett av Malmös stora köpcentra och kör vidare, bort från förorternas kalla konsumtionshysteri och in till city där kulturen fortfarande dväljs i små enklaver. Om mindre än två timmar startar invigningen av en ny fotoutställning på Moderna Museet och tösen och jag är taggade, men först tar vi lunch. Det blir vegetariskt... en knaprigt god falaffel hos min gamla leverantör ger en skön paus från kroppshetsen. Äta bör man.



Francesca Woodman föddes 1958, tog sina första bilder som 13-åring och sitt liv 1981. Hon blev bara 23 år. I bilderna från hennes enda konstnärliga decennium undersöker hon sig, sin kropp och mänsklighetens vara och gränser och hon är oerhört driven, redan från första stund vet hon att det är viktigt att verkligen öppna ögonen och se. Utlämnad, naken, blottad och ensam skildrar hon sitt sökande efter öppenhet, ärlighet och identitet och vi möter här en ung människa med en mycket mogen själ. Hennes svanesång är en bildsvit som skiljer sig helt från de tidigare verken. Här är det plötsligt som om hon har målat in sig i ett kvinnligt hörn och blivit det objekt som hon strävat efter att motarbeta. Världen har vunnit. Kanske hon mot slutet insåg att hon aldrig skulle bli bättre än den hon varit som 13 åring? Det slutliga hoppet genom ett vindsfönster kan på sätt och vis symbolisera den självständiga och egensinniga flykt som hennes liv och bilder utgjort.
På filmerna ser jag hennes blick. Det är en blick jag känner igen hos många människor jag har mött i livet, undflyende, bestämd och med en särskild slags självinsikt där yttre påverkan inte tycks få plats. En benhård självklarhet, och glasklar övertygelse. Här vilar inga eftertänkligheter och när livet är slut, då vet man det. Inblicken i en förvandlingsprocess där nyfikenheten tagit slut är oerhört tragisk, och en syn som är tung att bära. Ändå är bilderna hon tagit bland det vackraste jag vet. Smärta är vackert, därför att den går att känna igen, och genom att känna igen oss känner vi oss sedda och godkända. Erkända.



T var mycket tagen efter utställningen, och vi pratade länge efteråt över en kopp kaffe på museets café. Existentialism gestaltad under de tio år, den tid hon själv befinner sig i, är allvarliga ting och går inte att vifta bort genom rationella förklaringar. Själen är förunderlig, stor och fantastisk, skör och vidunderlig och måste tas på största möjliga allvar och med silkeshandskarna på. Där, i kaféet och omgiven av en uppsluppen skara besökare lämnade jag henne för att få vara ensam med sina pennor för en stund och gick själv för att titta på den andra utställningen, Konstnären, i rummen intill.



Humor, underfundighet, feminism och kulturkritik - allt jag älskar med 1900-talskonsten och samtidskonsten samlas här genom ett finkänsligt kurerat urval konstnärsporträtt. Tanken är att förstå att våra förutfattade meningar inte skapas i ett tomrum och att konst är ett fantastiskt sätt att visa på saker och företeelser som inte syns direkt med blotta ögat. Med utgång av konstnären som begrepp går det att skildra hur identiteter skapas, upprätthålls och förändras, konstnärspersonen är en outsider och rollfigur som kan sätta fingret på samtiden på ett väldigt trendkänsligt vis. Precis som kultur är identiteter aldrig statiska, utan påverkas, påverkar och förändrar oss som delaktiga betraktare.
När jag var klar hade tösen hunnit göra ett eget porträtt av en av gästerna mitt emot henne, och skänkt den till en förvånad och glad man. Nu var även hon glad igen, och mentalt redo för andras konstnärsporträtt och nya diskussioner, och efter ytterligare en timma drog vi på oss jackorna och gick tillsammans ut till bilen i mörkret under vårt paraply. Höstrusk, brasa, en varm morots-och ingefärssoppa och en film, sen somnade vi båda, fullständigt tillfreds med höstlovet.



onsdag 2 november 2016

det kostar att ligga på topp

 yurtan
intensiv vecka igen, det händer mycket när man är ledig från jobbet! under helgen besökte jag äntligen sambruket Ankhult och blev där bjuden på kokkaffe och choklad av den trevlige värden för yurtan där, han firade inflyttning och hade öppen yurta för alla hugade medlemmar. Vi var några stycken som satt på golvet och diskuterade och hade det trevligt i värmen från den danska kaminen. Runda rum har många fördelar, en är att man slipper hierarkiska sittplatser och att alla får så mycket utrymme som de vill ha*. Möblemanget var sparsamt och bestod en gammal fin och bemålad lådsäng, en fåtölj av Sigurd Resell och en vacker ryamatta som ingen riktigt vågade sitta på, runt den samlades vi istället. Intressant tanke, det är som om man automatiskt vördar de saker som sticker ut från gängse omgivning, det visade sig tydligt ikväll. Möjligt är att det krävs en introduktion och välkomnande, annars, tänker jag, kan effekten säkert bli den omvända. Avund och missunnsamhet t.ex. grundar sig i utanförskapet. Om vi lärde oss detta enkla kunde mötena mellan människor bli så mycket trevligare.

med Armagnac

Med bagageutrymmet fullt av nyskördade rotfrukter, lök och svartkål begav vi oss hem till P och lagade middag. T var på konsert i Oslo med sin pappa och en kompis och skulle inte komma hem förrän dagen efter. När katten är borta... så jag passade på att festa litet försiktigt. Det är svårt med vin och sprit när man är påverkad av utmattning och jag kan bara dricka när jag känner mig uppåt. Och glad det var jag, så efter yurtaupplevelsen, den goda maten, miljön och det rara sällskapet fick jag i mig både fördrink, vin och årgångsarmagnac från Ténarèze, och när jag gick till kojs i min lilla källarvrå tog det inte många sekunder innan jag slocknade. Dagen därpå skulle P på möte och tösen komma hem igen, så vi steg upp i rimlig tid och jag körde sen hem efter en sedvanligt god frukost med utsikt över beteshagarna, stengärdena och lundarna.

tillsammans med Finn

Jag klippte gräset på dagen faktiskt, det kändes helt rätt i solen och med tanke på att tösen skulle ha halloweengäst från gamla klassen i Storstan, så fick det bli en runda. Egentligen var jag rätt trött men resultatet blev prydligt och jag blev nöjd. När snön kommer slipper jag oroa mig för mögel, även om jag har bestämt mig för att omvandla större delen av gräsmattan till äng och potatisodling. Jag avskyr verkligen att klippa gräs.

framför ett Krognoshus

Under veckan har vi haft fullt upp med att göra skånesaker, vi har ätit skånsk mat (vegetarisk, vännen är hipstervegetarian), vandrat på skånska vulkaner och horstar, varit på besök i Lund och tittat på domkyrkan och en konstinstallation i kryptan, ätit och fikat, fotograferat varandra framför typiska skånska saker och tittat på skräckfilm till sent på nätterna. Vännen är jätteduktig i köket, så han har lagat halloweenmat åt oss av grönsakerna från sambruket och vi har pratat om brödbak och kryddor, skrattat åt toaböckerna och våra vattenvanor. I morse tog vi rundan förbi blomkålssvampen och skördade den. Den fick bli lunch efter en skön promenad i Skäralid, gräddstuvad med pasta och kryddad med peppar och timjan, det var fantastiskt gott. Blomkålssvampen har en lätt viltsmak och en fantastisk konsistens. För tre år sedan hittade jag ett enormt fint exemplar på samma ställe, som jag tog med hem, men måste litet skamset avslöja att den låg för länge efter rensningen och hann bli alldeles för torr efter att jag hade försökt få bort rensvattnet, och sedan vågade jag inte tillaga den. Men idag är jag säker på min sak; detta var bland det godaste i svampväg jag har smakat och det är inte alls svårt att förstå att den anses vara en delikatess och att så många ojar sig över bilder på nätet...

uppe på en horst

Nu är jag trött i huvudet och ska passa på att vila upp mig en smula tills ungarna är tillbaka från turnén inne i Ljungbyhed. De får ta hand om middagen ikväll, jag tänker ta T.O. fr.o.m. NU.

två lika trötta satar


* att rummet senare har behäftats med skrock och i religion förklädd maktdominans är en litet annan sak. Östliga läget i en yurta kallas traditionellt oren och här bor kvinnorna och barnen, ungefär likadant är det i en kåta. Nåiallafall. Men i runda rum går det per definition inte att ställa någon i hörnet. Ville bara få detta klargjort.

torsdag 27 oktober 2016

groove is in the heart


det är torsdag och jag har fått tvättmaskinens alla filter (hoppas, hoppas) rensade av tösens pappa, som var här på blixtvisit igår kväll. Eftersom tvättmaskinen inte ville pumpa in vatten trots att det sedvanliga vattenfiltret var rensat, fick jag köra tre mil till vännen P för att kunna tvätta den tvätt som hade havererat, men fick mig samtidigt en fin promenad och en hel del gott från sambruket med mig hem. Bl.a en hel back utrensade lökar som jag gjorde en löksoppa på under eftermiddagen. Det blev en hel del rensning ute på gräsmattan och efter fem fulla bunkar material till komposten kunde jag fylla den stora gjutjärnsgrytan med tunnskurna lökringar. Efter ytterligare tre timmar var soppan färdig för att brynas, lökarna visade sig innehålla väldigt mycket vatten, och efter ytterligare 30 minuter kokning i kryddad buljong äntligen klar att ätas ihop med de nybakta bullarna. Den är väldigt god, den franska löksoppan, men den tar tid och sen luktar torpet lök så idag blir det vädring och uppvärmning från grunden.



Torpet har under veckan fått en tidsenlig uppdatering i form av en ny kylfrys som till skillnad från den gamla är tyst och snäll och låter mig sova lugnt utan avbrott. Rasslet kommer från de bunkar och pryttlar som måste så uppe på kylskåpet eftersom det saknas plats någon annanstans. Alla ytor måste tas tillvara på ett litet torp, så enbart de mest behövliga föremålen får plats här, och så de vackraste såklart... ofta utgör dessa gemensam sak, men som antikexpert har det blivit en hel del saker utöver de mer praktiska, det måste tillstås. Paret lockurnor av slipad irländsk kristall, t.ex, som jag fyndade på nätauktion i somras och övertalade mig själv att de skulle bli en fin present till vännen som fyller jämnt i vinter. Nu står de så fint på hyllan i sovrummet under den praktiska älgtrofén från 1973 som jag använder som trostork och två inramade LP-skivor med kinky motiv. De gör sig så fint ihop där, på något sätt, och är det sista jag ser innan jag släcker den lilla röda boudoirlampan för natten. Mitt rum är fullt av saker, minnen och vackra ting. På golvet ligger en tjock guldafghan, väggarna är klädda med alla sorters bilder och t.o.m dörrarna har fått prydnader i form av teckningar som jag har fått i olika presenter av tösen. Det finns väl inget tema direkt, utan det jag ser är det jag gillar och det jag gillar brukar vara litet extravagant. Kanske föremålen på mitt lilla rum utgör en skön kontrast till mitt liv i övrigt, eller så talar de om för den som kommer in där, att torpinnan egentligen är en rätt flamsig typ. Eller så lider jag bara av vanlig horror vacui. På det nedre bokhyllsplanet, under samlingen av kinesiskt porslin, står mina naturböcker. Lyriken och romanerna står tillsammans med faktaböckerna i storstugan. Jag tror att jag tyckte det var praktiskt en gång, för under sommaren går de snabbare att dra fram när man kommer in från trädgården, och det är viktigt när man upptäcker en fjäril, fågel, trollslända eller en liten växt som man inte känner igen. Jag är allt litet praktiskt lagd ändå.


Den gamla kylen hade som sagt en tendens att låta väldigt mycket och ofta, och den nya sväljer mer än den gamla och är mycket energisnål men eftersom klumpen väger 85 kilo hade jag kontaktat grannen A för att komma till undsättning, men hans hjälp behövdes inte, utan vi tog ett snack om grannsaker istället, som lammkött, Bolmentunnlar och inbrott. Tisdagsvädret var snällt, så P och jag kunde montera om dörrarna till kylen utomhus, där det finns obegränsat med utrymme. Kyldörrarna vill jag ha vänsterhängda så att jag slipper hämta mjölken från sovrummet och sedan gå runt murstocken tillbaka till köket - den planen är ytterligare ett utslag av mina praktiska sidor.
Den gamla kylen och frysen som hade varit tvådelad, hade i det närmast obefintliga mellanrummet huserat en mus som haft sitt skafferi där en gång. Här låg nu en salig blandning av julnötter, något som såg ut som gammal smulig choklad och en mängd knäckebrödssmulor som nog hade lagrats där fram tills honkatten flyttade in förra året. Resterna drog mig till minnes hur det kunde låta uppe på vinden och utmed väggen till sovrummet, där vinrankan klänger. Ljudet av snabba tassar och av ettrigt gnagande på trä och annat, mer oroande material, är nu ett minne blott. Honkatten brukar efter frukosten gå ut och fånga sig ett par gnagare ute i färskskafferiet utanför, medan hanen lojt ligger kvar och inväntar att hon ska kalla på honom. Hon jagar mer än hon orkar äta och så tror jag att hon tycker litet synd om honom, han är allt litet bakom flötet, men snäll, så hon ropar och matar honom som om han vore en unge - och ger honom en hurring ibland om han är för påfrestande - som ersättning. Han verkar nöjd med upplägget.


Takhöjden under bjälkarna är lägre än kylens hela höjd, och köket är trångt, så vi fick baxa in klumpen långsamt mellan skåp och hyllor och dessförinnan plocka bort de väggfasta möbler som stod i vägen, kapa skivor och plocka bort onödiga golvsocklar av hopplockat restmaterial. Stackars torp, vad det har blivit skymfat! Inte bara av dåligt byggmaterial, utan innehållet, vad det har fått se och höra och utstå av mänskligt lidande. Jag ska se till att mina resterande år här blir tillfyllest för att åtgärda det som stugan har fått utstå. Att inte ha välfylld plånbok kan ha sina fördelar och särskilt om man bor i ett torp, man skyndar långsamt och tänker efter före, flera gånger. Tyvärr kan jag säga att stressituationer som uppstår med jämna mellanrum gör att man ofta handlar med fel del av hjärnan, så att ha ont om pengar kan å ena sidan föra med sig att stressen ökar men å andra hand gör det att man inte gör några drastiska åtgärder...


 Jag har nu bestämt mig för att inte återvända till arbetsplatsen. Avvaktar i nuläget ett utkast från fackjuristen som skulle ha varit klart redan förra veckan, men jag ska ta det med ro. Blir det inga förhandlingar ska jag inte öda mer av min kraft på saken. Min kära kollega A-L kanske startar upp en filial, och då är jag gärna med henne, tills dess skall jag vila och tänka och bara vara mamma. Kanske jag sätter mig ner och skriver igen? det som försvann med datorerna för två år sedan kanske går att återskapa i minnet, om jag skrapar försiktigt. Att kunna skriva av sig har en lugnande inverkan på mig, som jag berättade för den oerhört vänliga och förstående kuratorn på vårdcentralen, och jag känner faktiskt att livsandarna återvänder bara efter dessa flummiga rader. Någonstans bakom allt ytdamm finns jag kvar. Nu ska jag städa klart, vädra ut unkendoften, dricka ur dagens första kaffetår och gå ut i dimman.