måndag 23 juni 2014

sjön suger

Storm över svenska havsbandet
idag vet jag precis hur det känns i benen efter att ha varit ombord på en skuta i tre dygn. Det svajar ännu rejält kan jag säga. Jag har under en skön midsommarhelg i Gilleleje hamn fått känna av vädret på riktigt nära håll (a propos vädertemat alltså). Att tillsammans med min älskade få hantera en liten segelbåt i krabb sjö runt en av Sveriges mest förrädiska farvatten och se en tromb runda kustlinjen dryga timmen efter vi lämnat kaj kan jag säga är en av de upplevelser som fått mig att växa som människa. 

Känslan av att avgöra sitt eget öde, genom att lägga livhanken på en liten båt och på en annan människas omdöme (vid sidan av ditt eget) är överväldigande. En hinner inte tänka så mycket, utan handlar instinktivt. Allt en gör kan vara utslagsgivande, varenda rörelse, varenda handling. Med blicken på segel och annat som visar vinden, på kompassen, på horisonten och på vågorna, skall du försöka parera det lilla nötskalet till båt. Seglet protesterar när vindarna trilskas men rodret svarar direkt, det gäller att vara med hela tiden. Elementen stävjas inte av dina handlingar och vinden sväljer dina rop. Då din Andre koncentrerat klänger sig fast i fören bland vajrar och linor, upptagen med att fira en tung fock, måste du själv se till att kila fast dig med ben och rygg i sittbrunnen. Båten girar och guppar, kränger och kastar under upplovning, nu får inga kroppsliga symptom störa koncentrationen. Det är ni tre mot världen.

Seglatsen till Danmark över Skälderviken och Öresund tar i genomsitt 6 timmar så mat intas därför i etapper och det kissas i en hink som kilas fast där det går bäst. Prydhet är en överflödig lyx. Sedan gäller det att inte ryckas med när hinken skall spolas av vid relingen under gång. Vi gjorde tidvis 7 knop och med en båt som kränger 45° (det kändes åtminstone så, minst!) finns det inga utrymmen för fegerier eller oigenomtänkta rörelser. När hinken når den förbifarande vattenytan är du en nanosekund från att dras med överbord. Många tankar som far genom huvudet, många känslor. Tillit är en.

tromb över Gilleleje, en timma efter avfärd

Jag som har varit åksjuk sedan barnsben fick ibland känna av hur magen vände sig, särskilt om jag blev tvungen att ta mig ner under däck. Dock slapp jag spotta i lovart (den erfarenheten vill man vara utan). Det visade sig vara bäst att hålla sig koncentrerad, titta långt fram i horisonten med ett fast grepp om rorkulten och följa med båten med hela kroppen. Ibland kom vågorna rullande, från sidan och daskade in saltvatten i örat, ibland kom de bakifrån och gav oss en rejäl surf framåt. Den krabba sjön inne i Skälderviken har jag nu lärt mig, är svårast att bemästra för en som är magsvag. Den får en att rulla runt, runt, samtidigt som båten kränger kraftigt i vinden och gör att hela kroppen följer med, så jag måste säga att detta måste vara bättre än den hårdaste yogaträningen. Och kul, det är det! Jag har lärt mig massor om mig själv under resan och vill veta mer. Kanske det är sant som det är sagt, att vi fiskar älskar vårt element. Nu skall jag bara lära mig att dyka också, sedan är jag en fullfjädrad idiot.

Segling är vanebildande. Sjön suger.

midsommarnatt Gilleleje

torsdag 19 juni 2014

hårklyverier

det snackas mycket om väder och vind nu när det är sommar. Det har även snackats mycket om tid, vad det verkar om jag ser tillbaka på mina senaste blogginlägg- kanske en har börjat bli nostalgisk? jag har alltid haft ålderskriser runt decennieskiftena, så därför antar jag att det är det jag håller på med nu också, alltså funderar kring åldrandet och kroppens skavanker, sådant som kommer med tiden. Det där med synen t.ex. är en tradig sak att erkänna. Idag går jag aldrig utan mina glasögon och jag sätter dem alltid på skulten när jag inte behöver dem. Förutom att jag sätter glasögonen på näsan har bruket av glajor även kommit att märkas på håret som har antagit en speciell glasögonslick där luggen borde ligga. En våg av styvnackat, grått hår krusar sig envist ovanför det andra, bruna och det buktar sig ostyrigt, likt svinto som guppar i gammalt avståndet diskvatten. De grå håren beter sig som om de med armarna i kors måste visa omgivningen var skåpet skall stå. De små krusiga stickelhåren är säkert som jag själv är mest, står med armarna i kors och utgår från att en står utanför en gemenskap av strömlinjeformat brunt, välborstat och välartat. Ofta är jag de grå stråna på min arbetsplats, i samhället, arbetslivet, umgänget. Jag är den som tror att jag måste vara styvnackad och strida för mina åsikter - även om det kanske egentligen inte behövs. Omgivningen ser nog på mig som en del av deras gemenskap, och om jag tittar noga på den bruna massan kan jag se att den faktiskt utgörs av många olika strån. En del är mjuka, andra styva och kolsvarta, somliga är kopparröda och ingen av dem är särskilt följsam. Inte i min hårbotten i alla fall. Inte i mitt liv i alla fall. De människor jag har mött har aldrig tillhört någon brun strömlinjär massa utan snarare visat sig vara goda unikum med massor av egen färg och vilja. Kanhända det är jag som är brun...

Jag ställer mig ofta utanför och har kanske svårt att se en gemenskap där jag är delaktig. När jag beskriver min omgivning gör jag det ofta som en betraktare, en fluga på väggen. Jag ska försöka att ändra på det nu, försöka att se mig som en del i en gemenskap och försöka att ta plats i gemenskaper, utan att känna att jag måste bli inbjuden eller passa in. De grå håren måste inte utmärka sig för att ta plats. Platsen har de redan, den är given. Vid sidan av de andra stråna utgör de tillsammans det som är min kalufs. Så enkelt, eller hur. Bla bla bla...

Och idag kom regnet.


tisdag 17 juni 2014

guld i mund

just nu vill jag att tiden skall stanna. Boken jag läser skulle aldrig ta slut, inte sommaren med solen. Vi står nu timmarna strax före den grönvita nattviolens förföriska tunga doft, när det svartvita paret flugsnappare ännu inte har släppt sina telningar, då rosorna står i knopp och blom, innan vattnet sinat i bäcken. Det är nu de vackra, blå jungfrusländorna och de grönskimrande olivgröna guldbaggarna surrar tungt tillsammans med humlor och vildbin i plymspireans ännu vita, yviga blomruskor och man kan sitta och lapa kaffe med morgonsolen, vid farstutrappan.

I morgon är det onsdag igen, så kommer torsdagen och med det arbete och långa svettiga bilfärder, stillasittande och stress som följer med allt som har med krävande kunder och arbetsgivare att göra. Jag har valt att arbeta hela sommaren, som sist anställd tog jag även hela de två sista veckorna i juli men jag ser framåt, som vanligt med en skyddande attityd gentemot det som står närmast och som verkar hota lugnet. Än är jag fri som fågeln och skall strax bege mig in till byns 50-metersbassäng där jag lämpar av mig resterna av vinterns och vårens glåmighet och laddar upp inför kommande säsong och snart kommer kvällen och med den alla dofter, alla små samtal och skratt. Med kvällen kommer närhet och tvåsamhet, bad i gölen och smultron längs med cykelstigen.
Och på fredag är det redan midsommar.

tisdag 10 juni 2014

bomber och granater, kretiner och blötdjur! plattfotade mollusker

det händer saker i trädgården, tingens tillstånd förändras. Skall man oroa sig?

Min egen mamma har alltid sagt att en bra trädgård reder sig bäst på egen hand. Med det menar hon att en skall undvika att intervenera balansen mellan ont och gott genom hårdföra ingrepp och bekämpning. Den filosofin har jag burit med mig och jag försöker att tillämpa tanken i vardag som till fest. Saker brukar ordna sig, bara man tar ett steg tillbaka och granskar sammanhangen, försöker att se dem ur olika perspektiv och undviker att vara så logocentriskt inriktad, alltid. Det som är nyttigt för en del är onyttigt för andra, den enes bröd osv. Men det kan vara svårt.

När trädgårdsborrarna dök upp i våras förstod jag hur sommaren skulle utvecklas, med fler starar, fler svartvita flugsnappare, färre rödstjärtar och rödhakar. I den synbara konkurrensen om utrymme är det lätt att bli socialdarwinist. Och när ekarnas kronor i skogarna runt mig snabbt började glesna ut och försvinna blev jag först rädd, för visst ser en avlövad skog kuslig ut?  När jag fick svar på vilka gynnare som låg bakom tilltaget insåg jag inte bara varför skogen låtit som ett sommarregn tidigare i vår, utan faran fick ett ansikte och namn som gick att bearbeta. Innan jag insåg att ekarna faktiskt sätter nya bladrosetter i juli hade det gått minst en dag av egocentriska tankar på att motarbeta djuren för att förhindra att detta skulle ske på min egen tomt. Innan dess, under en dag, tänkte jag mer på min egen nyttosyn på skogen än stod på gynnarnas sida. Jag funderade offensivt på spridningsorsak eller miljöaspekter. Tänkte att det kanske berodde på obalans, en slags brist, kanske ett tecken på stress, sådana kortsiktiga saker. Nu när avgnagningen är ett faktum och jag måste börja inse att skogsmarken under träden har blivit ljusare och bjuder in för marktäckande ängsblommor och kanhända blir det även mer svamp till hösten efter krypens gödsel, kan jag se att det kan finnas en poäng med förändringar. Det enda som är ett problem är min syn på saken, egentligen. Jag väljer att se det som har hänt som ett problem som måste åtgärdas, eller inte.

Hur enkelt hade de inte varit att skylla på de spanska skogssniglarna t.ex. De stora svarta rackarna som nu har setts äta varandras kadaver, dessa hatade djur som även jag ibland, med de bästa intentioner, har svårt att ta i försvar. Sedan min tid i Tyresös skogar, då trädgården fullkomligt invaderades av klibbiga och giriga varelser som glupskt försåg sig med min sallad, jordgubbarna och lömskt lämnade klibbiga spår efter sig, har jag närt en slags enögdhet mot den spanska skogssnigeln. Vi kallade dem bajssniglar så att tösen skulle ta vårt parti i kampen. Effektivt och strategiskt. Andra kallar dem mördarsniglar av samma orsak. Jag närde hatet och kampen trots att sniglarna äter tagetes, som jag om möjligt avskyr ännu mer. Att bekämpa sniglar genom insamling, klippning, fällor och annat visade sig i det närmaste omöjligt, de tycktes invadera av ren och skär ondska, biblisk girighet. Så tyckte jag då. Här i min nya trädgård har jag sluppit dem fram till i år och jag har tänkt att de säkert har blivit motade av bäcken och vägen som omger tomten. Ett sådant gränstänkande kan enkelt vändas till min nackdel. Om jag föreställer mig att tänka omvänt, på vilket klibbigt inferno det kunde bli om några rackare kunde ta sig in och föröka sig på tomten, är det lätt att bli hatisk. Hat är ett enkelt sätt att mobilisera kraft, det används hela tiden såväl politiskt som militärstrategiskt. För invaderar på ditt liv, det gör de ju, de förökar sig som frögurkor, utnyttjar andras idoga och ärliga arbete, tar jorden ur handen från en. Det börjar med ett maskrosblad. Det vet man. Utbölingar och kretiner, erbarmliga plattfötter och blötdjur! de borde landsförvisas till det land de kom från. Parallellerna haglar.

Det är mycket enklare att luta sig tillbaka med en bok, skönt lättjefullt och världsfrånvänt lapande den sol vi alla gemensamt lever under. En skön tanke är att jag inte kan göra något åt saken och att lösningen snart visar sig. Jag kastar in handduken, flyr hellre än fäktar illa och låter bli att ta en strid som inte ens finns.

Rest in Peace - Dead Man

måndag 9 juni 2014

Tids nog

allt oftare undrar jag vart tiden tar vägen. Det tycks mig som om jag har allt mindre tid över för att fundera över livet, ja åtminstone för att skriva ner de tankar som alltid bruka komma upp när jag utför monotona saker. Monotoni är bra för fantasin, det tycker Kristina Lugn med, så då är det nog så- åtminstone om man får tro hennes ord i Sommar i P1 för ett antal år sedan. Där beskrev hon tristessen  som fantasins moder och tyckte att alla barn borde få ha det riktigt tråkigt ibland. Så sa hon med sin skönt släpiga röst och jag kunde riktigt höra henne suga in cigarettröken mellan tankarna och se dimmorna lägra sig över studion. Kristina Lugn. En kvinna som verkligen gör skäl för sitt namn.

Jag är inte lika lugn som Kristina Lugn, det skall gudarna veta. Händer det inget i livet då ser man till att det gör det liksom. Kanhända en lider av en slags Horror Vacui, jag vet inte faktiskt, men om jag tänker efter litet grand måste jag säga att det händer saker hela tiden som gör att jag inte hinner med att göra det jag hade sett fram emot att göra under min lediga tid. Tiden liksom fylls upp av viktigheter. Andra viktigheter. Andras viktigheter. Synd det.

I och med dessa ord har jag nu formulerat mitt livs dilemma. Planering är trist men jag får nog börja planera tiden för att hinna med mitt eget liv. Tids nog.

From Eden - Hozier