söndag 28 januari 2018

Med en stövel i geggan

En vätaskyddad stig

Naturen känns litet melankolisk utan snö, så här års. Man vaknar, det är grått, man har ätit frukost och det är grått, man går ut och fixar bort stormfällda murkna träd, och det är grått, och brasan med stormfällda kvistar tar sig inte, eftersom det är grått. Men så går man ut i alla fall, på den där rundan som tar tre timmar istället för två eftersom gråvädret har ställt till så att marken är inkontinent och du måste dra upp stövlarna med båda händerna emellanåt. Men det gör inte så mycket, inte så länge stövlarna är intakta i alla fall, och ibland hör och ser du små och större djur, vilket tillsammans med det lilla ljuset som silar mellan skyarna räcker för att du blir glad igen.

En stig på torran land

Idag skrämde jag upp två hjortar, och även om jag aldrig fick syn på kungsfiskaren så såg jag åtskilliga gräsänder, sångsvanefamiljer, stjärtmesar och knipor, men även två krickor, en stalkande ormvråk och så några korpar såklart - utöver alla som jag inte kan artbestämma eftersom de inte har börjat sjunga än, och för att den vita himlen fräter ut konturerna och gör att allt ser svart ut. Jaja, endera dagen ska jag skaffa mig ett par bra glasögon.

Drömläget

Helgens träff med töserna var trevlig, för även om vi sågs på ett ställe jag brukar undvika, och trots att det var handbollskväll och stället var fullt av sk(r)ålande fans, så lyckades vi samtala om djupa, angelägna saker [sic]. Jag har inte tittat på saldot än.

En stig under vatten

J.S Bach/Yo-Yo Ma - Cello Suite no1 i G dur
J.S. Bach - Herkules auf dem Scheideweg, BWV 213

fredag 26 januari 2018

Vårpip

Lummern blommar
En tjock dimma sveper in torpet och jag har lämnat utebelysningen tänd, ljuset ser så fint ut från vägen vid dis. Efter två dagar av töväder och tämligen kraftiga vindar har snön försvunnit och lämnat marken tillplattad, bar och brun. Talgoxarna och duvorna har sedan ett par veckor tillbaka anmält vårens ankomst. Kanske tranorna, tofsviporna och sånglärkorna slår nya ankomstrekord i år, och sen är det bara en tidsfråga innan sångfåglarna sätter igång... Jag är ändå litet oroad över Bolmentunnelns framfart som nu är alldeles i närheten av platsen där näktergalarna och flera tranpar brukar häcka. Undrar när eländet är över. Än far tungt lastade fordon förbi mitt torp, visserligen inte lika frekvent som förra året men det tycks mig som om arbetarna har slutat prioritera hänsyn till oss boende. Det är längre transportsträckor nu, och man vill spara tid och pengar.


Igår var jag på provtagning igen, första testet var i maj, sen slarvade posten bort remissen och jag fick en påminnelse för uteblivet besök. Det var när jag bestred fakturan som jag fick reda på att jag hade en cellförändring. Blev återremitterad till Ä-holm och där var jag alltså, efter nio månaders väntetid. Den lilla knutan hade inte försvunnit och om sex veckor får jag nytt besked. 

Under besöket fick jag en P-bot. Parkeringsautomaten hade inte skrivit ut ett kvitto och jag tänkte att det säkert bara var slut på papper, så jag upplyste receptionisten på sjukhuset istället, som uppgivet menade att det inte var hans problem att ständigt ta emot alla felanmälningar som angick ett annat företag. Han har ju rätt i sak, samtidigt kunde det ligga i sjukhusets intresse att slippa mer oro hos patienterna, tänkte jag. 
Jag ringde upp numret som stod på automaten. På felsök satt mannen jag talade med i en bil, han lät stressad och var väldigt kort och otrevlig. Jag bad honom rapportera ärendet vidare och se till att få felet åtgärdat så fort som möjligt, så att inga fler sjukbesökare skulle behöva uppleva detta. Tänkte där och då att jag gjorde dem en tjänst och insisterade därför. Han kunde inte göra något åt saken i bilen och sa att jag skulle sluta vara påstridig och uppjagad, sedan la han på. När jag satt i bilen och körde ut från området ringde han upp igen, och sa att jag inte fick tycka att han varit otrevlig som lagt på luren.
Stackars människa som inte känner ansvar för annat än sin anställning, tänker jag. Utan befogenheter och ansvarskänsla rasar servicen och kvar har vi maskiner som är lätta att byta ut och manipulera genom låga löner... Detta moment 22 grundar sig i anställningsosäkerhet och är en stor fara för alla inblandade utom den som kortsiktigt håvar in stålars. En anställd utan befogenheter och kundansvar slutar se konsekvensen av sitt handlande och jobbet som robotiserad känns meningslöst. En kund som ringer felsök är alltid i affekt, särskilt på en parkeringsplats utanför akuten. Men bryr sig bolaget?

Det är synd om människorna. 

Men ikväll ska jag ut och festa ihop med alla andra löntagare, och tänka att det är helg, att jag är ansvarslös och sorgefri och att lönen är inne igen om en månad.

Osäkra villkor speglar dagens arbetarlitteratur 

Pigs on the Wing - Pink Floyd

söndag 21 januari 2018

Berättelser från loppelådan

Brueghel was here
Jag drömde inatt att jag vaknade i en säng liknande tösens nya, fast i mitt gamla flickrum. Eftersom jag behövde sträcka mig efter mina glasögon för att undersöka vad det var för prick som krälade intill mig vet jag att jag var i min nuvarande ålder. Den lilla pricken visade sig vid granskning med glasögonen på vara en rundnackad loppa, och snart kunde jag upptäcka att fler liknande och även andra vita, fluglika saker krälade intill mig. I vaket tillstånd hade jag säkert fått panik men i drömmen var jag metodisk och knäckte flinkt lopporna under tumnageln, en efter en. Liken efter krypen lämnade svarta märken efter sig på det vita lakanet, och jag tänkte att eftersom det inte var blodfläckat hade de inte bitit mig. Ur de vita, fluglika sakerna kom vita myrägg som snabbt förvandlades till vitögda bananflugor, och om jag inte krossade dem snabbt var de väldigt svåra att få bukt på med bara tumnageln. Men efter att jag hade stigit ur sängen, och hämtat flugsmäcken, var även dessa små problem ur vägen. Pang! mot skrivbordets vita yta, bara, så var de borta, precis som ett dåligt samvete efter att ha tagit itu med ett problem. Drömmar kan vara lustigt klargörande ibland.

and so was C.D. Friedrich

Det har varit en fin helg, fredagens middagsbesök förlängdes till lördagen och efter en härlig långfrukost med granatäpplen och Panettone från mataffärens klassiska julrea, tog vi en lång runda i den vita frostiga skarsnön. Vyerna över ett kuperat landskap med kala träd förändras drastiskt i snön, plötsligt går det att se berget och branterna och strukturerna klarnar. Under promenaden diskuterades det konst, vetenskap och idéhistoria och jag tror att vi hann gå igenom alla världsproblemen och löste dem geschwindt, medan paralleller drogs än hit och än dit, lika vindlande och bråddjupa som stigarna vi vandrade på.

Det är mest danskar man möter här nu, och de går ofta i större sällskap. Danskar ger sig hän naturen likt upptäcktsresande. Kanske är det karaktäristiskt för det danska kynnet? Medan svensken oftast använder naturen som ursäkt för att kunna motionera och röra på sig, utforskar dansken naturen som vore den något farofyllt och spännande. Svensken har moderiktiga och funktionellt snabba skor, vindtäta tights och märkesjacka i glada färger, medan dansken bär grova kängor och byxor, stickad mössa, halsduk och vantar i dova, murriga färger. Kanske det beror på att dansken semestrar när jag möter henom i Sverige, medan svensken oftast är hemma, men jag tycker att det går att se skillnad mellan oss även i stadsmiljö. Där dansken gärna smälter in sticker svensken ut och är gräll och grinig. Tysken, däremot, njuter av vyn likt en sann romantiker och säger aah! och ach! till allt och alla. Jag är nog ganska tysk. Holländare? de har långa fötter. I ett paket på väg till Amsterdam ligger just nu ett par ursvenska raggsockor, ytterligare två par custom mades är färdiga och ett par beställda. Stickorna glöder!

och C.F. Hill


Jugband Blues - Pink Floyd



söndag 14 januari 2018

Vanishing point

"Karin in heaven" Tuija Lindström
Det är den mörkaste tiden på året nu, och det känns som längsta månaden till och med. Just nu är det extra viktigt att göra tillbakablickar och jämföra litet, för att undvika att rådbråka annat än just mörkret. Få se nu. Jo, jag är fortfarande tämligen frisk, tösen har gjort fantastiska framgångar i matematik trots mina tillkortakommanden, och jag har ett jobb som jag tycker fungerar bra. Jämfört med läget förra året, vid samma tid, mår jag bra. Jag har hittat en ny runda som ger mig nya perspektiv på gamla områden och har hittat tillbaka till en kontakt med mamma som lättar på samvetet. Jag kan inte säga att jag är lycklig, om det nu skulle vara något att sträva efter (och vad det nu är), men kan inte heller säga att jag är olycklig. Kanske att jag har nått fram till den där nollpunkten och flyter på ytspänningen som jag så längtade efter att göra för en tid sedan, och kanske det är dags att börja se framåt igen, för att satsa på andra, på att ge tillbaka. Jag tror att det är hög tid. Den där tomhetskänslan fylls inte med hjälp av stickning, även om det ä r kul med en ny hobby.

London Grammar - Wasting My Young Years

lördag 13 januari 2018

Rekapitulation

Sidenticka (Trametes versicolor)
Det är mycket tankar som far genom huvudet en lördag morgon, när man har tid att rekapitulera [ett i mina öron militärt klingande ord som får mig att tänka på motsatsen till det jag vill säga], veckan som har gått. Vi har fått litet nya ord i ordlistan, inte minst de lågvattenmärkta som presidenten over there har delgivit oss, och så har vi som jobbar och går i skolan börjat arbeta igen efter en tids skönt avbrott med sömn och annat trevligt. Det enda som inte har fått pausa är naturen och då tänker jag främst på naturens nedbrytningsprocesser, för där ute i det stora vilda frodas svampar, mossor, lavar och smådjur som om morgondagen inte fanns. En fatalistiskt lagd person kunde säga att när träd faller omkull av fukt, och när regnets vattenmassor eroderar kustremsor, och is tränger in i sprickor och skrevor, visar det på naturens hämndbegär - men naturen är inte lagd åt det hållet. Ondska finns bara i vårt moraliska medvetande och är ett verktyg för gruppsamarbete. Utan konsensus och föreställningar om vad som är rätt och fel skulle våra samhällskonstruktioner snart dö som en stormvind i öknen bort.

Myskmadra (Galium odoratum)

 Det går en snäv gräns mellan vad som kan antas vara rätt och fel, och den politiska gränsen är tänjbar. Detta är vad "The Handmaid's Tale" som jag nyligen har börjat att titta på berättar om. Serien, som är baserad på Margaret Atwoods roman, handlar om hur förslavning och förtryck av mänskliga naturresurser kan användas som incitament för Homo sapiens fortlevnad. Precis som kolonialmakterna, menar regimen i Gilead att brutalitet och skövling av naturresurser är av godo eftersom folket själv inte förstår sitt lands bästa. Så länge ingen är intresserad av att ställa frågor till de berörda tillhör historian och forskningen makten. I min värld används uttrycket tolkningsföreträde, detta oerhört viktiga ord som postmodernismen har fört med sig har vänt upp och ner på värdeskalor och synvinklar på kulturella företeelser. När Atwood talar gör hon den med den subalterna rösten, och även hos flera svenska museer har ett forskarsamvete väckts. Behövs verkligen fler svartvita bilder av vita, privilegierade män, för att visa deras "objektiva verklighet", och vem äger rätten att uttala sig om andra länders kulturer? Känner vi ens till syftet?
Det går att göra otaliga referenser till kolonisering, såväl inom kultur som natur, och särskilt inom museivärlden och skogsbruket, so Don't get me started... Däremot vet jag en sak: Naturen saknar syfte och är därmed inte ond.

Blåsippa (Anemone hepatica)
Per Molander: Så tar sig Trumps protofascistiska agenda in i finrummet

måndag 8 januari 2018

En solskenshistoria


Eftersom så många redan har nämnt det fina vädret vi hade i söndags* så kontrar jag och trumfar med att jag generöst slösade bort hela dagen genom att åka till det stora möbelvaruhuset i storkommunen. Jag fick nämligen ihop logistiken och kapade en ledig vän och grannens släp för att äntligen handla den där tonårssängen jag hade lovat sedan urminnes tider. Efter morgontimmens frukost och ett par parti Uno till kaffet ägnades tid åt det numer sedvanliga femtonspelet; att arrangera och stapla möblemanget på ett smart och listigt vis för att kunna få in ett nytillskott i hemmet. Den gamla sängen vinklade vi relativt lätt ut genom tre dörrar och en liten trång hall, ut via trädgården in i lillstugan, och efter ytterligare tre timmars slit på ett av världens stimmigaste ställen, lyckades vi baxa den nyinköpta breda och emballerade sängen genom köksdörren, via köket, tvärs över vardagsrummet och slutligen in i gemaket. Där inne lyftes den på högkant och medan vi hoppades att benen skulle klara av att bära tyngden, fälldes den sakta ner på plats. Vi hade tur. Jag hade naturligtvis missat att mäta den gamla sängen som visade sig vara tio centimeter kortare. Allt klaffade dock över förväntan och nu har vi båda lyxigt breda low-rider-bäddar. Med ett lågt torptak blir rumsproportionerna bäst med låga sängar, så tack BRENNÅSEN! No more skräpsamlarlådor eller dammiga pinaler under sängen.

Efter två timmars tokeldning för öppet spjäll blev vi av med allt pappersemballage som så generöst hade medföljt i köpet, och sålunda erhölls nästan alldeles gratis värme i vinterkylan. Plasten föste vi däremot ihop i mindre påsar och stuvade in i garaget där det nu får ligga och essa till sig tills det blir dags att fara till återvinningen igen, vilket blir om ett par år om jag ska se till en hittillsvarande frekvensen. Plast är ett elände.

Om vi ska tala sömn så kan jag meddela att den har varit tillfyllest på sistone, vilket enkelt hänger ihop med att få sova utan väckningstider. Under skolloven slipper även jag gå upp tidigt och arbetsdagarna känns därför, märkligt nog, mycket kortare. Men man ska inte måla clowner på väggen, så jag får se hur kommande veckor blir. Nu är det dags för ny termin, och med den blir dagarna åter ljusare!



* Här vill jag rikta en eloge till de bloggare jag följer som varit så snälla att berätta och delge det fina vädret för oss idioter som haft den dåliga smaken och timingen att placera varuhusresor under månadens enda solskensdag, men tacket är uppriktigt menat. Och eftersom jag ändå håller på vill jag även tacka för andra trevliga inlägg som piggar upp under dagar när sådant är behövligt. Däremot vill jag bespara er som skriver anonyma inlägg eller skickar anonyma vykort till mig besväret. Det är varken särskilt trevligt eller välkommet med kommentarer som man inte kan besvara öppet och ärligt.