söndag 31 december 2017

Med en termos i Clion

tittar på änder
Vanligen brukar den sista dagen på året fyllas av årskavalkader men jag tänker bespara er mödan att läsa om eländet. Mitt gångna år har haft en del att önska, fast i jämförelse med genomsnittet så har jag det rätt bra ändå. Man ska tänka på barnen i Afrika. Jag har alltid haft svårt att se bakåt och tycker väl att det är roligare att se framåt, nyfiken som jag är. Ingen vet vad som kommer att hända och skönt är det. A propos det ja, härom dagen roade jag mig med att spana in årshoroskopet för 2017 och kunde då konstatera att om jag inverterade texten så stämde ungefär hälften efter litet vänliga tolkningar och trix. Sicket dret, horoskop. Vem vill ens veta vad som händer? Vi ska alla dö en dag.

Igår tog jag itu med stickningen på allvar, och sen packade vi en rygga med kaffetermos och några av julens kolor och kikaren och drog iväg ut mot kusten för att se om vi kunde få syn på några stackars fåglar. Vädret tyckte dock något annat, så vi tog ett pit-stop vid Höganäs brygga och åt litet god risotto istället, innan vi for vidare på skådarturné. December är kassaste skådarmånaden, och vid regnväder är det om möjligt ännu sämre, men kaffe kunde vi i alla fall få, och några fina bilder från en brygga vid havet. Tänkte vi. Tills mörkret drog in och alla bilder blev korniga.

man poserar på en hand

Att dricka kaffe i bilen är ett nederlag, det vet man särskilt om man någon gång har suttit i en Renault Clio, det finns nämligen inga som helst bekvämligheter i den bilen, inte ens en jä..la mugghållare. Det är som om designern hade fått i uppdrag att skapa något som gav ägaren mindervärdeskomplex, så till den milda grad att det första ägarn tänker på när hen sätter sig däri är; Herregud, varför köpte jag kärran? Föreställ dig så en bättre begagnad dylik. Nu är botten inte bara nådd utan du står så långt under ytan och fast i bottenslammet, att du är utom räddning. Hela kärran är liksom så mycket jag. Vi skrattar alltid åt eländet, och insåg nu samtidigt att eftersom vi ändå inte kunde sjunka längre ner på coolhetsskalan så kunde vi lika gärna inta kaffet i kärran. När locket till kaffetermosen först inte gick att skruva upp utan jag fick kämpa järnet för att få upp locket för att hälla det ljumma kaffet i den lilla termoskoppen av svart plast var det som om alla bitar föll på plats.
Livet! Visst är det väl ljuvligt.

livet är som en termos

Nu avslutar jag min lilla anekdot som helt saknar sensmoral genom att berätta en annan angelägen sak: Mitt livs första strumpa är färdig! Så med ett halvdant alster skapt av av en gammal avlagd och maläten barntröja tackar jag för detta året och önskar er alla ett Gott Nytt och mycket, mycket roligare, rundare och gladare 2018.

notera gärna den imponerade katten
 

lördag 30 december 2017

Zen och konsten att sköta en strumpsticka



Eftersom det är lätt att hamna i post-juldepressioner efter all uppdämd förväntan, särskilt såhär i mörkrets tider, kan det nu passa sig att ha en hobby. Har man ingen hobby så finns det ett otal att välja mellan. Om du redan har testat smörknivstäljning och modellbygge är strumpstickning något jag kan rekommendera, särskilt om det är svårt med koncentrationen. Stickning är nämligen gångna tiders hemliga profylax mot stress, det krävdes ungefär 52 år att inse detta men nu delger jag denna visdom, helt utan motkrav.

Man tar stickor, en näve ullgarn och sätter igång och rätt vad det är har du lyssnat på en hel skiva utan att ha sprungit hål i köksmattan. Det är ett under! Själv hade jag förberett mig mentalt under tre-fyra år genom att repa upp gamla stickade tröjor och uttjänta sockar till mycket prydliga garnnystan. Detta, kan erkännas, är överkurs men har man lång starttid så har man, och är man hipster så är man. Inget får förfaras och eftersom det inte finns några genvägar till den ultimata präktigheten är tre år en rimlig tid för uppstart tycker jag. Ungefär som zenmeditation.

Har jag inte tröttnat innan hälen skall formas kommer jag att vara en riktig prydnad för mitt kön och mitt torp. I annat fall har jag alltid vandring att falla tillbaka till. Stay tuned!



lördag 23 december 2017

Vykort från ett skogsparti


 Så försvann den fina vita snön lagom till jul, där ute är det nu högvatten och husen i grannskapet kompenserar ljusförlusten genom att ha pyntat till tänder och tår. För varje år tar husägarna nya bragder i fasadbelysning. Har du ingen stolpe eller staket eller annat rakt att fästa ljusslingorna på så skapar du det enkelt; Det senaste tillskottet är att dra ljuslänkar från en balkong eller annat arkitektoniskt utskjutande element på huset, och fästa det i en solfjäderform på gräsmattan nedanför, det blir garanterat effektfullt och du kommer nu lätt att hitta hem efter julbordsekapaderna.

Jag vill naturligtvis inte vara värre, och årets tillskott på torpet är en lykta jag fann på auktion i höstas. En god vän har dragit ny el och satte igår upp den efter en del ståhej med den gamla kuloledningen. Vem har sagt att det ska vara lätt om det går att krångla till? Den lyckade monteringen firades därpå med sedvanlig julelunch på Grand i Lund och sen strosades det mellan upplysta butiker och domkyrkans krypta, där stearindoften låg tät och spred god stämning. Märkligt att en krypta kan ge goda vibbar, men så är det. Sedan handlades det litet obligatoriska ostar och några lika obligatoriska, doftande tvålar innan hemfärd och julklappsfördelning.

Jularna har sett litet olika ut beroende på familjekonstellationer och bostad, och förutom att jag kommer att vara hos mamma litet oftare kommer årets att vara ganska lik den föregående. Om några timmar dundrar pappan in och då drar vår jul igång på riktigt. Hemmet är ovanligt väl rustat och även om snön försvann med värmen och blåsten igår så tycker jag faktiskt att den där goda stämningen börjar infinna sig.

God Jul på er alla därute, ni som firar och ni andra med. Var rädda om er, tag hand om det som verkligen finns och glöm det som inte går att göra något åt.


söndag 17 december 2017

Verzaubernd


Idag har jag vandrat under en rokokohimmel målad av Tiepolo. Första trevande dagarna ute har jag förärats ett vackert snötäcke och ljuset ger kraft åt tankarna. Jag tar stigen förbi kanotuppdraget vid Rönne å där kossorna brukar beta om sommaren. Idag är deltat till största delen dolt under ett lätt snötäcke och vattnet täcker större delen av strandängen som brukar vara tältplats. Vattenspeglingarna ger liv åt de döda alarna och jag sneglar litet mot kröken där kniporna och krickorna brukar synas, men det är alldeles tyst. Eftersom jag tog de låga snöskorna undviker jag de mer uppenbara vattenansamlingarna och korsar sedan ängen och tar vägen mot amerikahuset. Vägen har nyss plogats och det är grova märken efter traktordäcken på vägkanterna, även den lilla stigen mot grannens torp är nyligen uppkörd, men kylan lagar så att leran inte blöder genom snötäcket och därför är skönheten intakt.



Bergfinkar på nära håll, lågtsniffande sol. Jag skrämmer upp en fasantupp som flyger tätt utmed sommarens fällda lövkronor över torpets vattensjuka sänka, tills den landar tungt bakom ett ungt ekbestånd. Jag hinner tänka England 1790, Wordsworth, Keats och Coleridge, Gainsborough, Constable, Turner...


Det blir ett par bilder till med mobilen och uppe från krönet vid Svältebacken kan jag genom ekarna och bak stengärdet se på när kvällskölden skapar dimbankar över dammarna bak holländarnas gård. Den frysta fukten gör det annars prosaiska landskapet magnifikt och storslaget.
Hemma har dimman även svept in min nordäng, vars mjuka kullar nu badar i ett skirt rosa ljus och jag bannar mig för att jag lämnade storkameran inomhus. Katten möter mig utanför och tillsammans går vi tillbaka in i stugvärmen.


fredag 15 december 2017

Entzauberung


Ytterligare fem dagar i karantän och jag kan känna smaker och dofter igen. Vilken grej, förkylningar. Jag har ändå haft tur med timingen, för det hade såklart varit mycket tristare om den kommit en vecka senare och mitt i allt julstök. Oss emellan så har uppehållet faktiskt kommit lägligt, för pausen har varit som en liten semester och jag sover bra och tänker hela tankar igen.

Under konvalescenstiden har jag ägnat mig åt att titta på film och serier, och utmanade mig bl.a. genom att titta på The Crown. Serien, som jag insåg redan innan jag började titta, är utformad åt kvinnor i min egen ålder och något som var orsaken till varför jag först varit tveksam. Den är lagom feministisk, lagom bred i sitt tilltal och lagom politisk, innehåller mycket glamour och skvaller kring sådant som veckopressen brukar vältra sig i. Det är inte underligt att skvallerpressen har försett serien med källmaterial, däremot hade jag ur dessa vinklar inte förväntat mig att förstå de större sambanden, som i politikens förvecklingar genom den lille svage och makthungrige individens krav på lydnad och respekt (Churchill, t.ex.). Inte heller hade jag väntat mig att förstå i vilken vidd det engelska femtiotalet har varit splittrat gällande filosofisk läggning och tankegods, vilket i serien kongenialt förkroppsligas i drottningens person. Sådana upptäckter är verkligen spännande.

I både Baconsk filosofi och Common Sense-filosofin samsas logik och tron på människans rationella möjligheter att med hjälp av tankekraft och med stöd av Guds hand genomföra förändringar för en antropocentrisk livsstil, men det som skiljer dem åt är det folkliga stödet. När Bacon menade att kunskap är makt riktade han sig av förklarliga och administrativa skäl till ett snävt elitistiskt fåtal, däremot riktade sig Common Sense-filosoferna genom upplysningsidealet till en bredare publik, och vid tiden för nittonhundratalets Bertrand Russell har commonsense-idealet blivit normen som genomsyrar hela världens utbildningscentra (med ett fåtal undantag). Sprängkraften hos idéerna kommer av att lärorna, som är relativt enkla att greppa för gemene man, blir doktrin genom att den nya tekniken (en materialisering av lärorna själv) effektivt hjälper till att sprida dem. När utbildning nu sker på bred front lär sig även massan att tänka logiskt. När de mätande och vägande egenskaperna slutligen har blivit till en ojämförbar norm och omöjlig att motbevisa, eftersom bevisbördan enbart innebär ifrågasättande av materias fysiska egenskaper, har vi slutligen kört in en irreparabel kil mellan humanvetenskaperna och naturvetenskaperna. I serien blir kröningen tidpunkten då vi inser detta.

Elizabeth är nu 26 år gammal och saknar formell utbildning - utöver den konstitutionella som är en metafysisk relik från tidigmodern tid, och som enbart angår kronans fortbestånd. Som utlämnad åt sina rådgivare och familjer är hon nu klämd mellan verklig och symbolisk makt. Hennes kvinnliga kön ger ytterligare insyn i hur makten yttrar sig i common-sense-filosofins efterföljd, såväl privat som offentligt, och då även religionen visar sig vara genomsyrad av lagens logiska perspektiv återstår inget annat än att vara grindvakt åt monarkin, alltså en saltstod utåt och en rättviselängtande naturälskare inåt. Hon är lätt att förstå.

Hur nu serien har valt att gestalta drottningen, och i vilken mån det stämmer överens med verkligheten, är det ingen som vet eller någonsin får veta. En del av charmen med serier är faktiskt att om jag inte hade fått reta mig litet på vinklingarna och själv kunnat sätta en lösning på de frågor som dyker upp, så vore världen som konvalescent allt lika trist som Max Weber antydde.

måndag 11 december 2017

Stugsittare

det är nu femte dagen under täcket. Jag tror att jag har lyckats mota både bihåleinflammationen och lunginflammationen i grind med hjälp av näsdroppar och slemlösande, men det är litet tidigt att avgöra än. En vän kom förbi med hostmedicin och litet förnödenheter idag, och eftersom frysen och skafferiet varit fulla så har det gått att leva relativt normalt. Jag har klarat av att göra några skjutsar till olika evenemang åt tösen, och idag blev det en tur förbi simhallen för att få duscha riktigt hett och bli en smula mänskligare. Att bo på torp har sina avigsidor, särskilt om den enda värmekällan ute i badrummet har lagt av och orken tryter, men jag tycker inte att det är mycket värre än så. Ibland måste man lägga arbete på andra och be om hjälp, och även om det är trist att känna sig orkeslös så tycker hjältarna att det är trevligt att kunna hjälpa till ibland. (Åtminstone är det vad de säger.)

Under dagens stugsittande har jag haft tid att titta på Nobelbanketten på Play. Någon gång ska väl vara den första, och jag är ju ändå 50+! Jag slogs då av hur poetiskt orkestrerat evenemanget var, med ett genomgående istema som anspelade både på miljö och kultur, och på så vis - visserligen omedvetet men oerhört finstämt - knöt an till fredspriset i Oslo och ICAN. På honnörsbordet var stora blåbelysta isobelisker placerade, dessa isfallosar från Napoleontidens protokoloniala, martiala epok, fick sakta smälta ner och bevattna det fantastiskt vackra blomsterarrangemanget av skira ranunkler i de ljusaste pasteller (mina personliga favoriter). Allt likt en roman av Ishiguro.

Jag noterade också hur åtskilliga kvinnor visade stor tåga och tog plats genom ovanligt spektakulära klänningsval. Det var fantastiska tyger, plisseringar, applikationer, volymer i starka färger, och klädval som vittnade om stor integritet och kompromisslöshet. Att diskutera mode och klädval i Nobelsammanhang handlar liksom i alla kulturella diskussioner om vinkel och agenda. Det kan nämligen handla om annat än ytlighet med, och behöver därmed inte bli ett sätt att reducera kvinnor till objekt som flera tycks tro. Även mode tillhör humanvetenskaperna, och kan berätta mycket om hur vi vill se oss själv i vår samtid. Medan klänningarna diskuterades, maten avnjöts och vinet degusterades, sjöng Ane Brun till kvinnliga toner. Orkesterledaren och musikproducenten, liksom en av kompositörerna (men vars namn jag tyvärr har glömt), var kvinnor i år, liksom i princip alla programledare. Valet kan ses som ett sätt att kompensera för årets alla klavertramp, kanske, eller så var de helt enkelt bara de mest kvalificerade valen i fråga om snille och smak. Den som stugtittar avgör.

Ane Brun och Terje Isungset -  En hyllning till naturen i norr inspirerad av norrsken. Akt III

lördag 9 december 2017

ordning och reda, pengar på freda'

kollega
Det där med att arbeta, ni vet. Det kan vara riktigt kul också, särskilt om man har trevliga arbetskamrater och ett passande arbetstempo, sådant uppväger många gånger själva sysslan. Om man dessutom känner att arbetet gör andra glada, då inträffar den där särskilda glädjen som gör att man avslutar dagen genom att längta efter nästa pass. Arbetsglädje är fina grejor!
Igår hjälptes tösen och jag åt med ett par jobbförfrågningar och idag har hon varit på sitt första arbetspass! Vi hade räknat ut att det borde behövas extrapersonal till Spångens gästis nu inför julbordet och vi hade rätt. Tösen är litet trött i fötterna nu men oj vad hon har vuxit! Hennes chef gav henne ansvar, hon tog det och visade samarbetsvilja och glädje tillbaka. Så mycket svårare behöver det inte vara, alltid.

Att kunna växa i sitt värv är viktigt, däremot är självförverkligande och en hög lön ofta överskattat eftersom det har visat sig vara kamratanda och känslan av att göra något viktigt åt andra som verkligen räknas om man vill bli nöjd med en arbetsdag. Själv saknade jag ofta den andra biten under mina år på det fina auktionshuset i storstaden. Övervägande delen av kunderna var redan förmögna, och såg försäljningar och köp mer som transaktioner än som nödvändighet. Dessutom fick jag som "målvakt" ofta se besvikna människor gå ut genom dörren eftersom deras ägodelar inte platsade i de fina salongerna. Att göra människor besvikna knaprar på arbetsglädjen, men det är värre ändå att inge hopp om en lönsammare framtid och innerst inne veta att det är ren bullshit och att jag har betalt för att ljuga för dem. Vissa branscher är verkligen vissna, och ju mer pengar vi talar om dess ruttnare är stanken.

Idag har jag helt fria händer med mina kunder, jag kan ge den jag vill goda avtal och ser jag något jag vill satsa på så gör jag det. Min chef litar blint på mig, för när det kommer till värderingar är jag faktiskt grym. Det händer att en kund har något som marknaden vill ha för tillfället, och inte särskilt ofta men ibland blixtrar det till och kunden kan plötsligt få råd att köpa sig en bil eller betala av på lånet. Att överraska med en sådan glädje ger mersmak och sådana dagar struntar jag i om det är bilkö på vägen hem. Arbetsglädje gör gott i själen och fungerar som raketbränsle.

kollegor



fredag 8 december 2017

Silence breaker

Men var är Tarana Burke?

 Metoorörelsen har utnämnts till årets person av tidskriften Time. Sedan Alyssa Milanos Tweet den 15 oktober har världen fått ta del av en lavin av upprörande vittnesmål om all form av övergrepp och det har inte gått en dag utan att nya grupper och undergrupper har formats under hashtag #metoo. Behovet är talande, många har fått nog. Här i Sverige har nu diskussionerna, som i media mest har handlat om fokus på personer, äntligen börjat forma sig kring tankar kring maktstrukturer och våldskultur. Den amerikanska rörelsen har klargjort de strukturella problemen från början, med avstamp från Donald Trumps valrörelse och ledarskap. En man som yttrar sig så öppet fördomsfullt och hatiskt kring människor med funktionshinder, annan hudfärg, kön, sexuell läggning och nationalitet måste ha ett brett underlag som stöd. Trumps valframgångar handlar naturligtvis inte om en isolerad företeelse, utan om en kultur understödd av likasinnade människor. I en vurm för maktperspektiv och vinnande, man skulle kunna säga diktatoriska tendenser - är makthunger och förtryck en enande faktor.


Med #Metoo har strukturer blottats som breddar förståelsen för varför övergrepp mer är regel än undantag i alla former av maktsammanhang. Under en dold hashtag jag följer på Facebook har kvinnor som inte är knutna till särskilda yrkeskårer kunnat samla sina erfarenheter av förtryck, väldigt ofta är det första gången dessa övergrepp yttras och ord som skam och rädsla är frekventa inslag. Det sociala trycket med en utbredd skam- och tystnadskultur har för första gången kunnat brytas. I jämförelsen av berättelserna slås vi av hur vissa beteendemönster kring maktmissbruk och övergrepp går igen. Gång efter gång läser vi hur människor i nöd blir utsatta av människor i upphöjd situation och hur förövares idérikedom angående hur man ska förtrycka saknar gränser. Det är som om det existerade en manual över vilka knappar som skall tryckas på för att åsamka så stor skada som möjligt, och en inställning för en förtryckarradar, funnes. Det är verkligen bedrövlig läsning. Människor i behovsställning lockar till sig psykopater, och ve den stackars människa som inte har kraft eller erfarenhet att förstå att det inte är deras fel, och att det alltid är förövaren som skall bära skam, oavsett graden och formen av övergrepp.

Orden maktstrukturer och kultur har i och med #metoo fått en ny innebörd, och rörelsens lavinartade framfart går inte längre att stoppa. Jag tror inte att det finns en kvinna som inte känner igen strukturerna eller har mött mannen som nästlar sig in i maktstrukturerna för makten skull, alltför ofta under falskt humanitärt flagg. Det är inte en slump att många med psykotiska störningar eller narcissistiska tendenser söker sig till domstolar, politik, psykologi, omvårdnad, socialtjänsten eller inom konst och kultur.

Det finns även mycket kloka och mycket sunda män som har förstått innebörden av rörelsen och därför har lånat den sina röster. Bland dem syns i mitt flöde författare och forskare inom kultur. Här är Clarence Crafoord, en av dessa briljanta män som använder sin kunskap för att bredda förståelsen för strategierna och strukturerna bakom maktförtryck.

I de ljusskygga handlingar som avslöjats genom såväl #metoo som paradisläckan kan man skönja ett underliggande mönster. Att människor i ledande ställning förlorar sin moraliska känslighet bottnar inte sällan i en narcissistisk störning, vilket paradoxalt nog kan var en fördel i en patriarkal kultur.
Under den senaste tidens skandaler och ”affärer”, avslöjade genom aktiviteter som #metoo och paradisläckan, har jag ställt mig frågan: Vad finns gemensamt hos dessa män – för majoriteten är just män, ofta dessutom i chefsställning – som begår dessa handlingar? Alla förefaller ju vara högt begåvade personer som rör sig i exklusiva kretsar inom finans- eller kulturvärlden, människor som för en utomstående betraktare tycks ha begått klandervärda om än inte alltid brottsliga handlingar som vittnar om plötsligt eller av omständigheterna betingat sviktande omdöme.
I övrigt hyggliga och välmenande samhällsmedborgare har begått sexuella trakasserier och nedlåtande tilltal mot yngre kvinnor, och inom finansvärlden inlåtit sig på komplicerade ekonomiska transaktioner för att undgå beskattning alternativt berika sig på sätt som stöter det allmänna rättsmedvetandet.
Som gammal psykiater och psykoanalytiker kan jag undra över att debatten saknat reflexioner över det psykologiska spelet bakom risktagande hos i övrigt omdömesgilla människor. Hur kan i övrigt kloka chefspersoner plötsligt ge sig på kvinnor och utan samtycke inleda sexuella handlingar, som ibland lett till övergrepp och pinsamma situationer, utan att detta tidigare har uppmärksammats och kunna pågå i åratal utan att man talat om det? Plötsligt ställer sig nu tusentals kvinnor upp och avslöjar hur de i tysthet blivit förnedrade och att män i överordnad ställning helt förlorat omdömet och också uppenbarligen utsatt sig själva för åtlöje. Detta tycks en del män i auktoritetsställning kunnat hålla på med i hägnet av en kultur som ibland kallats ”macho”, ibland accepterats med en axelryckning eller överseende i omgivningen – ”det vet alla att han är sådan”.
Inom finansvärlden har en annan kultur visat sig där ett slags brödraskap (inkluderande säkerligen en och annan syster) utvecklats, där medlemmarna utbyter tips och erfarenheter om finansiella transaktioner som de knappast i sina ordinarie yrkesroller skulle tillråda sina vanliga kunder. Också i dessa fall avslöjas hur omdömet plötsligt sviktar, och de som sysslar med dessa affärer ser handlingssättet som ”normalt” eller hänvisar till globaliseringen som just inbjuder den som är insatt att inte bara överskrida geografiska utan också moraliska gränser. ”Jag betalar skatt enligt vad lagen bjuder” men ”vad fan får jag för pengarna?” är exempel på ett uttalande som visar förakt för vanliga löntagare, särskilt med tillägget ”jag betalar mer i skatt än tusen vanliga människor”.
Det är slående hur människor med narcissistiska tendenser förlorar sin förmåga att uppfatta verkligheten i situationer där deras självbild upplevs hotad.
Det psykologiska svaret på frågan gavs på 1970-talet av Christopher Lasch, som i den bästsäljande boken ”Den narcissistiska kulturen” utvecklade iakttagelsen att människor i ledande ställning successivt förlorade kontakten med sin omgivning. De lät sitt handlande vägledas av mer eller mindre megalomana föreställningar om sig själva, så att de upphörde att lyssna på andra i omgivningen än dem som bekräftade deras storartade självbild. Hur dessa föreställningar hos människor i ledande ställning kan leda till absurda konsekvenser har vi sett hos karismatiska politiska ledare som successivt förnekat all opposition, och till slut inneslutit sig i en verklighetsfrämmande värld utifrån vars egenfabricerade regler eller lagar han betraktat verkligheten.
Det är slående hur människor med narcissistiska tendenser förlorar sin förmåga att uppfatta verkligheten i situationer där deras självbild upplevs hotad. Motstånd eller invändningar leder inte till reflexion utan tvärtom till ett slags infantilt trots, som kan få omgivningen att häpna inför en person som i andra sammanhang kan te sig alldagligt ”normal” och vettig. Realitetsförlusten kan momentant göra att en person är övertygad om att ”för mig gäller särskilda regler”. Denna realitetsförlust kan vara snabbt övergående – som under en kväll med för mycket alkohol – men kan förvärras och forma en världsbild som utgår från den narcissistiska personens alltmer skruvade perspektiv.
Historien visar talrika exempel på hur dessa personer i ledande ställning drar med sig människor runt sig och hela folk i fördärvet. En Adolf Hitler, en Mao Zedong eller Napoleon Bonaparte är välkända exempel där vederbörande till slut helt tappar kontakten med en sönderfallande verklighet som han ödelagt omkring sig och själv till slut faller offer för på olika vis.
Mao Zedong, Adolf Hitler och Napoleon Bonaparte, män som tappade kontakten med verkligheten. Foto: IBL
Narcissismen som begrepp introducerades av Sigmund Freud för över hundra år sedan och betecknade ursprungligen kärleken till det egna självet, som under utvecklingen så småningom balanserades av tillit och kärlek till människorna i den närmaste omgivningen. I utbytet av känslorna med föräldrar och syskon uppstår enligt Freud i normalfallet en reglering av självkänslan och därmed anpassning till samhällets normer och regler. Därmed följer känslan av en personlig moral, av Freud kallad ”överjaget”.
Hos vissa personligheter kommer denna balansering av självkärleken inte att uppstå som ett införlivande av omgivningens kärlek, utan leder till en mer ytlig anpassning till omgivningen. Följden blir att individen får svårigheter att knyta djupare relationer och i stället strävar efter bekräftelse av den egna personen hos omgivningen. Det blir viktigare att spegla sig i andra människor än att knyta verkliga relationer.
Enligt många psykologer uppstår i detta förhållningssätt till omgivningen ett slags falskt själv med föreställningar om det egna jagets överlägsenhet, och övertygelser om att man alltid kan och bör sätta sig själv främst med en inre slogan som idag kan jämföras med Trumps slogan ”America first”. En person med denna föreställning är övertygad om att alltid ha rätt och avfärdar invändningar med förnekande, lögner eller ignorans.
Det finns naturligtvis grader i denna utveckling av narcissistisk patologi, men i grunden finns ursprunget i tidiga relationsproblem med svårigheter att forma relationer som bygger på ett förtroendefullt och ömsesidigt utbyte med den andra människan. Denna situation har beskrivits på otaliga skilda vis där olika författare inom psykologin har visat att barnet i sin utveckling behöver passera ett stadium av sörjande och depression i förhållande till sin barndoms idealiserade objekt för att bli en hel människa i sina relationer, och för att utveckla en förankrad känsla för normer och moral (vad som är rimligt att förvänta sig).
Det är som om den individ som fastnat i sin narcissism i högre eller lägre grad har ”skjutit upp” den nödvändiga sorgen eller depressionen över livets förlorade paradis. Många har omvittnat hur en genomgången sorg eller förlust har kunnat bli djupt ingripande i utvecklingen och därmed korrigerat verkligheten och återställt en förmåga till djupa och sanna relationer. Andra personligheter har inte genomgått denna utveckling utan fortsatt att ”skjuta upp depressionen” för att så länge som möjligt i sina liv få vara övertygade om att paradiset eller den ideala lyckan verkligen finns. Detta uppskov kräver mer och mer av förnekande och förvanskning av verkligheten i den värld vi lever i.
Alla män smittas inte i det patriarkala samhället, men de narcissistiskt präglade gör det och i det brödraskapet och i den kulturen gynnas förtryck och förakt mot kvinnor.
Ett exempel är naturligtvis förnekandet av åldrandet och en förstärkning av illusionen att vara en attraktiv person i ögonen på de unga kvinnor som medelålders män med narcissistiska drag möter. Om de möter ett ”nej” eller ett avvisande upplever de vad man kallar en ”narcissistisk kränkning” och reagerar med aggression, hot eller våld och har i det ögonblicket förlorat verklighetskontakten. Här kan naturligtvis alkohol eller andra droger bidra till att impulskontrollen sviktar och den narcissistiska personligheten skakas av en hotande depression och besvikelse och går till en attack som han annars vid sunda vätskor inte hade gjort.
Så uppstår i den patriarkala omgivningen en kultur som främjar bibehållande av narcissistiska förhållningssätt, och missgynnar hantering av misslyckanden och besvikelse som kunde ha fört vederbörande till förmåga till innerliga relationer. Äkta kärleksrelationer eller människor utan behov av ständig bekräftelse verkar skrämmande för den narcissistiskt orienterade personen som därför söker sig till sina gelikar i olika brödraskap i den patriarkala omgivningen. Alla män smittas inte i det patriarkala samhället, men de narcissistiskt präglade gör det och i det brödraskapet och i den kulturen gynnas förtryck och förakt mot kvinnor. De unga, oerfarna och beroende kvinnorna blir i denna kultur offer, de offer som nu i #metoo har trätt fram och attackerat sina vedersakare bland männen.

I det finansiella brödraskapet tycker jag mig se hur liknande mekanismer finns bakom de verklighetsförvanskningar som sker i grupper med stor finansiell makt. Också här tror jag att de lurande depressionerna ”skjuts upp” genom mekanismer där penningvinster och finansiella manipulationer ersätter de äkta relationer som man längtar efter men inte förmått uppnå. ”Man blir aldrig nöjd”, anförtrodde mig en sorgsen men finansiellt mycket framgångsrik person.
De narcissistiska dragen igenkänns också i de avslöjanden av finansiella transaktioner som kallats ”panamapapperen” och än mer ironiskt ”paradisaffärerna” med avslöjanden från skatteparadisens gömda öar. ”Det finns inga paradis utom dem man har förlorat” sade en gång den insiktsfulle författaren Marcel Proust.
Illusionen att man kan tvinga till sig kärlek utan samtycke och illusionen om jordisk rikedom vidmakthåller drömmarna i de brödraskap som nu ställs inför en förhoppningsfullt korrigerad verklighet. Man får hoppas att de män som nu ställs inför sin depression vågar möta den.
Clarence Crafoord
Psykiater, psykoanalytiker och författare
Ur Isobel Hadley-Kamptz senaste inlägg i Opulens, angående politiska fältområden och maktfördelning och metoo vill jag särskilt poängtera följande:
Sett politiskt tenderar liberaler att vara vaksamma på statens makt men glömma arbetsgivarens medan vänstern värnar arbetstagares egenmakt men tror att statens eller fackets makt är av godo. Konservativa har traditionellt sällan haft särskilt mycket maktkritik över huvud taget, förutom om överheten brustit i sina åtaganden. Att den ÄR överhet är däremot inga problem.
Med #metoo syns både högerns och vänsterns blinda fläckar. Arbetsgivares övermakt tycks otvetydigt ha förvärrat situationen, med fler övergrepp i otrygga branscher. Maktojämlikhet generellt är också en faktor i vilka individer som utsätts och vilka som får härja fritt.
Samtidigt har även facket sett åt andra hållet, i vissa fall har lokala fackklubbsordförande till och med varit inblandade i övergreppskulturen, vilket gjort enskilda utsatta helt utan möjlighet att säga ifrån. Inte heller tycks offentliga arbetsgivare vara bättre än privata, det gäller såväl inom kulturvärlden som om man jämför vanliga företag med exempelvis vården. Det är inte hur man fått makten, genom pengar eller politik, som avgör hur man förvaltar den.

  • Lita alltid på första intrycket. 
  • Anmäl alla former av övergrepp. 
  • Sluta upp att förstå och förlåta något som uppenbart är fel. 

måndag 4 december 2017

Rester vivant


Skåne och vinter är ett udda kapitel, men vid fullmåne, minusgrader och dagar med rimfrost och solsken sker underverk. Det är sådana dagar man vet att det inte går att finna en bättre plats att bo. Jag öppnar dörren och går ut och befinner mig mitt i Djungelboken, eller Walden, eller Snövit... det är fåglar som kvittrar, spillkråkor som skriar och rådjur och ekorrar med ögon stora som tefat vart man än vänder sig. Glittret är äkta, ljuset är äkta, det enda man hör av civilisationen är grenfräsen som maler ner trädtopparna från senaste kalhygget någonstans bortom synfältet. Det fräser och sprakar och jag hoppas att en sten sätter stopp på maskineriet snart, men vore det inte för smolket i glädjebägaren vore jag kanske inte lika uppmärksam på det som verkligen är värt att fokusera på.



Hade det inte varit för att flertalet dagar är grå, slaskiga och sjaviga skulle man kanske inte reagerat lika starkt på solen. Likadant är det med det mesta i livet tycker jag, för vore det inte för den lilla felaktiga tonen eller den lilla fadäsen i livet, det trista felsteget och de dåliga vägvalen, då hade allt nog känts väldigt lagom och ljummet. Toppar och dalar behövs för att vi ska kunna drömma. Kanske är det t.o.m. så att om livet inte fick sig en törn för tre år sedan, skulle jag inte känna lika djupt för andra som har blivit svikna, inte heller kunde jag känna vikten av att vandra i naturen och känna samhörighet med den så som jag känner här. Egentligen tycker jag väldigt illa om att heroisera katastrofer och ser inte heller en djupare mening med dem, men utan livserfarenheter och ledsnad vore jag en ganska ytlig person. Tänk om jag fortfarande varit samma person jag var under gymnasiet! Jag hade förmodligen drömt om allt utom det jag verkligen behövde, och suktat efter allt sådant jag omöjligen kunde få bara för att det är svårt att uppnå. Gräset är inte grönast på andra sidan.


 Nu har vi tänt det första ljuset, stjärnan och klotet är upphängda och sextaggaren är pyntad med sina sedvanliga kulor. Torpet har fått vinterstassen på och jag har impregnerat stugan med vedeldning och rökelser. På spisen har det puttrat en ragu med vitt vin, och idag har vi lagt till ett par nya julmelodier till listan som kommer att få oss att vilja krypa ur våra skinn om en knapp månad. Än är allt gnistrande rent och prydligt. Där ute glittrar månen tusenfalt i gräsmattans strån och katterna har fått sin koja klädd med en överbliven minkfäll jag fick med från jobbet.
Det behövs inte så mycket mer för att må bra.



lördag 2 december 2017

Fritid

Nathan Coley, Lunds domkyrka

En ledig måndag inleds med sotarbesök, alla rökkanaler och eldstäder var OK men planen på en rörspis slog sotaren blankt ur hågen. Rökkanalerna går inte att flytta så som inspektören hade menat förra månaden och det var väl litet synd - jag hade verkligen sett en rörspis där. Det finns ändå riktigt hyfsade alternativ, och inte alls så fula som minnet utmålat dem (jag är allergisk mot "moderna" täljstenskaminer med rund front och stor lucka) så hoppet lever.
Sedan kontaktas sophämtningen för att fråga om de har glömt min avloppsbrunn i år igen, och de lovar att dyka upp i veckan. Jag skyller på NPM, utvärderingar och upphandlingar har sannerligen missgynnat landsbygden. Drar man in på basen blir toppen svajig. Telefonrösten erkänner att "vi i F-området" inte har fått den service vi borde, men att ledningen arbetar på det. Jo, redan nästa vecka har man planerat ett nytt styrmöte. Minsann.

Dags för en promenad och litet lunch, sen till skolan och första utvecklingssamtalet på gymnasiet. Mentorn är trevlig och jovialisk men litet luddig i sina frågeställningar:
-Vad är bäst med skolan? /-Vad var bäst med högstadiet?
Genom öppna frågor får man reda på mycket som ligger närmast hjärtat, men sammanhanget provocerar mig. Är hans provfrågor lika luddiga? jag måste sluta vara så orolig jämnt.
På kvällen tar vi oss ett bad och bastu och så ebbar tankarna ut, och hemma igen är tröttheten så skönt avtrubbande att tankarna stannar vid eldning, middag och ett par avsnitt av The Killing.

Första lediga morgonen ägnas åt städning, ved, tvätt och uppvärmning av huset, som efter arbetsdagarna blivit nedkylt, och sedan kör jag till mamma. Några ärenden och livsuppehållande koppar kaffe med viktiga samtal om sådant som berör hinns med, innan måndagens kvällsrutin med simning, eldning, mat och film upprepas. Torsdagarna brukar jag inte minnas något av dagen därpå.

Ibland framstår livet som ett femtonspel där den enda, lediga luckan måste brukas för att organisera allt livsuppehållande arbete. Vid sådana tillfällen hjälper det att se på saker, snett utifrån. - Vad har man och vad kämpar man för? vad är jobb? vad är lön? och vad är vila? egentligen.
Livet är antingen en kamp, eller en lek, med tiden.

Och sen kommer fredagen och helgen, med musik, fest, promenader, vänner, middagar, och ett eller annat skönt evenemang. Så fylls dagarna, och livet, med innehåll.


 
VED på skissernas, Lund



torsdag 30 november 2017

bra så

en södergranare
Omställningar på jobbet har gett utrymme för löneökning, mammas situation har fört familjen närmare, #metoo har satt fart på skeenden som underlättar mina beslut och andras förståelsehorisont. Man kunde faktiskt säga att den slitna klyschan "Inget ont som inte för något gott med sig" har fått ett nytt liv.
Jo, det går faktiskt bra nu.

Year of the Cat - Al Stewart

fredag 24 november 2017

The Beat Goes On



Dagens runda gav inte mindre än två strömstarar och en gråhäger, och tack vare regnet kunde jag vandra alldeles ensam och rensa tankarna från veckan som gått.


Mamma blev akut dålig för en vecka sedan och brorsan och jag har haft tät telefonkontakt sedan dess. Inledningsvis är det alltid rörigt, men vi är alla överens om sådant som är svårt att ta beslut om och delar upp arbetet på ett bra vis. I måndags for jag in med vovven för avlivning hos veterinär Cato, det var med ålderns rätt och hon hade blivit en belastning, men trots alla logiska förklaringar är det alltid ett tufft beslut att ta. Som väl var sken solen den dagen och mamma och jag hade ett fint samtal kvällen innan, på så vis kändes allt litet lättare även om det är tungt att vara bödel. Brorsan hade dagen innan tagit det tunga passet på akuten och lyckades få in mamma på sjukhuset efter nära ett dygns diplomatisk övertalning. Idag ligger mamma på ett lugnt och ljust rum med trevliga (och tysta!) medpatienter, och just nu väntar jag på slutbesked från läkaren. Att mamma ska få vård är en självklarhet, frågan är om det kommer att fungera i hemmet. För mamma är det stora omvälvande förändringar, hon har redan slutat röka - efter ett helt liv är detta närmast ett under - och hon ser fram emot att bli avhjälpt med inköp, städ och medicinering. Men frågan är hur hon tar livet utan sin trädgård, hund och utan sin whisky.

Trots allt är mamma en obotlig optimist, och det bådar gott för framtiden, och hennes humor är det sannerligen inget fel på. Igår var vi två på rymmen från avdelning 34, det tog ungefär 30 minuter in på kafferepet innan vi förstod att det envisa larmet vi hört kom från datorn på mammas mage. Uppe på avdelningen blev vi instruerade av sköterskan att alltid meddela någon om vi lämnar avdelningen, och väl tillbaka i den sköna helautomatiska sängen tyckte mamma att livet vore rätt trist utan små hemliga avstickare ibland... Mamma har precis som jag ett stort behov av utrymme för plötsliga infall. Hon har kört till Klippan och Ängelholm några gånger i veckan och ätit på restaurang och shoppat tills alldeles nyligen. Det har varit gott gry i henne, trots smärtorna och trots att hon knappast har kunnat gå eller andas! Nu har hon dock blivit ordinerad vila och bilen skall stå där den står tills vi får ordning på hennes yrsel... Alltså mamma! Och jag som alltid har tyckt att hon är präktig. Här visar det sig att hon är mer Beatnik än jag själv... fast det är inte något man bör säga till henne, eftersom beatniks och hippies i hennes värld inte riktigt står för samma ideal som i min. Därmed inte sagt att mammas livsstil är en sämre variant, för något jag upplever som typiskt för 40-talister är deras tillbakalutade syn på livet. "Allt ordnar sig". Och det har det ju alltid gjort med, i och för sig... I morgon ordnar vi upp i hemmet åt henne åtminstone, det är hon sannerligen värd.
Fortsättning följer, med hopp om förbättringar.

Narcissus soaking wet - CRB

måndag 20 november 2017

Styx



Så drog iskylan in över oss. Genom lamellerna på persiennerna ser jag Mårran glida förbi, frosten glittrar kapp med Orion vid horisonten. Tre brasor dagligen.

Mellan frukost och middag transporterar jag hennes svartblanka sidenpäls över Styx, hem till Cato och ett evigt liv. Om kvällen talas vuxensamtal om sjukhusbäddar och vård, vi hånskrattar åt livet, åt vådan att leva, fast vi alla egentligen är små och mycket rädda barn.

Familjeband knyts av koppar och stjärnestoff. Via kabel och satellit håller vi värmen.

söndag 12 november 2017

Relaterar

Julia Peirone
Söndagspromenaden genom ravinen bjöd inte på några stora överraskningar, däremot har träden nu fällt alla löv och porlet i bäcken kan därför höras genom det kala grenverket, och fortplantar sig nästan ända upp till Kopparhatten. Jag gillar hösten, ja, jag gillar egentligen alla årstider, men på hösten är det lättare att acceptera gråväderslocket än under sommaren. 

A propos väder, ja, så har jag varit i Göteborg och träffat Fille. Man hinner med en hel del under helgen, särskilt om man reser bort redan på fredagen. Resan kunde faktiskt ha slutat med katastrof, för vid kontrollen uppdagades att biljetten var ställd till dagen innan, så min resa var ogiltig. Detta förklarade alltså "dubbelbokningen" av sittplatsen, och jag fick vara god att skaffa mig en ny biljett. Nu är det ju på det lilla viset, att SJ enbart godtar biljetter inköpta på nätet, och med en trött smartmobil utan täckning gick det inte att beställa en ny. Det tog ca 45 minuter innan jag fick kontakt med P som var i Rom, via SMS, och då jag hade fått ett nytt bokningsnummer hade vi passerat Halmstad och var på väg mot slutstationen. Därför, när det nu visade sig att inte heller den nya biljetten var giltig, eftersom den var ställd i köparens namn, och på ett annat bolag (!), så hann jag inte bli alldeles förstörd när jag bötfälldes på vite 1200 SEK för försumligheten. Jag insåg att man inte kunde slänga av mig, men tanken på att ett litet felklick kunde kosta mig halva månadens matkapital fick mig att tappa all ansiktsfärg. Jag måste ha sett erbarmlig ut, för konduktrisen drog faktiskt tillbaka kravet med en lakonisk uppmaning om att ge köparen (tillika min räddare i nöden) en reprimand. Jodå, i bataljen teknik/människa är man inte mycket värd, det finns alltid något högre att skylla på, och i sådana lägen är en vänlig konduktör en sann hjälte. Du förstår, sådant som har att göra med val och ställningstaganden är jobbiga saker för en trött hjärna. Jag avskyr därför verkligen att boka biljetter via nätet... och endera dagen skulle det ju hända, frågan var bara när!

sol i Götet

Men... (det lilla ordet som markerar att det som skrevs före inte är något annat än en parentes) Jag fick en jättetrevlig vistelse i Götet. Fredagskvällen inleddes med middag på indiskt hak och kröntes av en kanonvacker konsert med Amanda Werne på Draken, vars återgivning av Leonard Cohen gav både ståpäls och rysningar. Vi satt på första raden och kunde verkligen relatera till tolkningarna, som i hennes tappning gav de annars lätt gubbsjuka raderna nytt liv. Och på hemvägen var vi så uppfyllda av känslan, att det kalla regnet som skvalade och rann längs ryggraden och droppade ner i skorna inte bekom oss det minsta, utan istället fick oss att gapskratta hela vägen hem. Efter en kopp te och julchoklad från Bräutigams bäddade jag ner mig i soffan och seglade bort i ljuvt romantiska drömmar. För det är sådant som bra musik och riktigt goda vänner kan göra med mig.

Slottsskogen

På lördagen vaknade vi tidigt, för F skulle på tävling, och jag skulle få hela resterande dagen för mig själv. Eftersom jag nu saknade hembiljett låg tiden därför helt i mina händer. Kunde det bli bättre? Och pengar det har jag ju, redan nästa månad.
Solen sken, människor var glada, kaffet på Antikhallarna smakade underbart och när jag kom till Götaplatsen, efter en omväg genom Slottsskogen, påmindes jag om två viktiga utställningar på Konstmuseet som jag närapå hade glömt, och som nu formligen låg för mina fötter. Efter två timmar var jag till bredden uppfylld av bra konstsamlingar och fantastiskt fotografi av två av samtidens bästa fotografer.

Dijkstra
Hasselbladpristagaren Rineke Dijkstra och Julia Peirone är två fotografer som har ett respektfullt och medkännande sätt att närma sig sina objekt, något som är väldigt typiskt för kvinnliga fotografer. Båda registrerar ytterst små, subtila rörelser som får betraktaren att förstå personernas tankar och känslor, och båda går filmiskt tillväga, ofta genom sekvenstagningar. Dijkstra som har följt ett par kvinnor under ett antal år, har gjort porträtt som liknar filmstills, men även film av flickor i sina favoritmiljöer. Peirone gestaltar unga kvinnors självbild med avstamp från samtidens teknikbaserade, ofta manliga perspektiv. Bildsviterna och filmerna som oftast handlar om sex, skam och utsatthet är aldrig utan inkännande värme. Kanske är det i de refuserade bilderna från selfietagningarna som hon är som allra bäst, eftersom vi här hamnar i den så svårgripbara skärningspunkten mellan humor och allvar, precis som i livet själv.

Peirone

Violeta Parra - Gracias a la vida
Mercedes Sosa - Gracias a la vida

fredag 10 november 2017

Pakt


I ett förhållande är man vanligtvis två, inte sant? Två personer som vill bära upp och hjälpa varandra att må väl. Två som tillsammans (detta magiska ord) har allt att vinna på att relationen ska bli behaglig, samarbetar genom det som Zygmunt Bauman kallat för närhetsprincipen. Närhet ger trygghet, tillit, omtanke och ansvar. Ponera att relationen istället går ut på att två singlar, som var och en på sitt håll och utifrån sina särskilt utmejslade premisser och möjligheter, försöker bära upp ansvaret för den gemensamma tryggheten genom på förhand fastställda krav på mys, är det då inte enklare att vara singel? Mitt svar är busenkelt.

En gång i tiden var vi fyra vänner som dyrt och heligt lovade varandra att aldrig gå in i en relation om den enbart handlade om att vara till lags och duka upp smörgåsbord inför den andres ankomst. Jag tänker fortfarande mycket på den pakten och vet att vi var något på spåret. Med åldern har jag funnit att män som har korsat min väg har blivit alltmer inriktade på att må väl, och mindre på att ge väl. Jag ser det i näringslivet, yrkeslivet, nöjeslivet och, såklart även i kärlekslivet. Det handlar om samma generation. Måhända kan det bero på åldern, att människor kanske med tiden blir alltmer desperata. Måhända är det så enkelt att de som är kvar på köttmarknaden är idioter. Måhända att vi måste ha tur, måhända är det vad många skulle kalla för karma, men en sak är jag säker på; ju mer en människa äger, dess mer vill hon ha. Om man ser på ett förhållande som på en investering blir konsekvensen att man försöker få ut så många personliga fördelar av sin input som möjligt. Pakten har blivit en ekonomisk maktbalans och snart dör den av sig själv, allt enligt termodynamikens andra huvudsats.
Är det så konstigt att Sverige idag ser allt fler ensamhushåll?

torsdag 9 november 2017

Burn, baby! Burn

bästa Nina Hemmingsson
Och så den där privilegierade Tranströmerska gläntan som utgår från en antagen valfrihet. Vill man inte bara bränna ner den ibland?

söndag 5 november 2017

lovlig


 Så har ett höstlov passerat och tösen har blivit ordentligt förkyld. Ordningen återställd. Däremellan har vi hunnit med en mängd saker och rest och träffat vänner och bekanta. Halva veckan var tösen hos sin Dalslandsfamilj och då har jag arbetat. Fem kubik ved har staplats, hängrännor och tak har rensats från mossa, det har täckts över jordgubbar och krattats löv, humle, bräken och nässelsnår har skurits ner och så har jag haft besök och varit på vift. Full rulle, alltså. Det bästa av allt är att jag har kunnat sova hela nätterna, men receptet är enkelt: att undvika ställa klockan.





Idag på sista dagen av frihet drog jag till Wanås. Dagen till ära föll ett stilla regn som smattrade fint mot det gula lövtäcket och skapade ringar på vattenspeglarna. Jag tog yttervarvet längs Jenny Holzers mur, korsade över och gick i stjärnform och upptäckte därför många nya verk som jag hittills hade missat. När regnet faller blir färgerna starkare, reflexer och nya rum uppstår, och på så vis ser verken helt annorlunda ut än i solsken. Idag föll ett ytterst anspråkslöst regn och temperaturen var mild för årstiden, så på två timmar hann jag se lejonparten av skulpturparken utan att bli nerkyld.



Jag genomkorsar skogen och ser nya rum, överraskande verk och häpnar ofta över kontrasterna mellan omgivningarna eller hur väl de smälter in i naturen. Ibland hörs rösterna från verken av Marianne Lindberg de Geer och Robert Wilson, eller från barn som klättrar och jagar, gungar och smyger. Det är som om min hjärna fylldes av andras energier. Ja, att vandra här är verkligen som att göra en andlig resa, jag blir liksom uppfylld av allt högt. Här känner jag vördnad, glädje, skönhet, mening, klokskap och eftertanke, men även lek och bus.



Jag tycker så oerhört mycket om Wanås, och kanske är det särskilt för att utbudet skiftar lagom mycket mellan gångerna jag besöker stället. Min hjärna hinner ta in, registrera och bearbeta allt under tiden jag vandrar från ett verk till nästa. Att gå här är som en skattletning, man måste nämligen leta efter konsten eftersom varje verk har ett eget specifikt och anpassat rum. Den vackra gamla parken av i huvudsak hundraåriga avenbokar har åtskilliga dammar och vattendrag som skickar ljudkulisser och speglar. Dessa naturhinder avgör din framfart, plötsligt skymtar något och du tar en ny väg, så hörs ett ljud och av nyfikenhet vänder du plötsligt helt om och tar en annan tur. Överallt blir du överraskad av hur klurigt och lekfullt, barnsligt utlagt och planerat stället är, och för varje år blir det allt underbarare och underligare. Skulpturparken tycks leva ett eget liv och jag dras in och slukas av dess magiska charm och låter mig beredvilligt förföras.


torsdag 2 november 2017

Buljong


Allmän plats, som traditionellt sett är manligt kodad sedan tiden före Platon, har krympt med tiden. Kvinnor, som idag har egna medel att röra sig fritt, rösträtt och kan utbilda sig, tar plats och utmanar de traditionella gränserna. Enligt en logik baserad på "naturlagarna" krävs därför starkare och mer muskelförsvar av utrymmet, eftersom Gränser må försvaras. Men vems är gränserna, och hur ser de ut? Går de att ta på, och kanske främst av allt: vem tjänar?
Jag tänker, att orsaken till varför ultranationalism & ordning och reda & försvar genom vapenskrammel & slå istället för att diskutera förordas av makt[män]niskor, är för att råstyrka och musklernas språk är enkelt och direkt. Inget svammel om förståelse här inte, filosofi och tankenötter är för bakdörrsmän. Kända maktmetoder, som förminskning, terror, marginalisering, skam, misogynitet och utanförskap handlar om att ta makt - åt en sida. Med hjälp av styrka bevisar man en maktordning som handlar om erövringar och ingen vill väl vara förlorare.
Polarisering går likt ett spöke genom västerlandets kulturhistoria.

Om jag skulle koka ihop mitt eget liv till en buljong skulle man kunna säga att jag vid tillfällen då jag har varit underlägsen har sluppit bli ifrågasatt, men har jag varit på egen planhalva, och delat med mig av mitt egenutrymme, då har jag funnit mig utmanad och ifrågasatt... klart att det då är lätt att fundera i banor som;
- Klarar vissa inte av att hantera underläget utanför sina "domäner"? men var, i så fall, går denna föreställda gräns?
Är det i denna buljong som bristen på jämlikhet visar sig som klarast?

Jag undrar: vad håller denna katastrofala böjelse, att ständigt åberopa gränser och olikheter, kvar? Varför ser vi inte gärna likheter mellan människor istället? Polarisering bär med sig strid, det vet vi nog alla innerst inne. Stridsropet Kvinnor och barn först är kodat genom århundraden av misogynitet, och traderat som försvar av de svagare. Dilemmat är att de som kallas svaga är de som blir utsatta - av de självutnämnda försvararna.

Ponera att det inte är ett dilemma.




tisdag 31 oktober 2017

skabrös


Man skulle kunna säga att jag har varit riktigt naiv i mina dar. Rest ensam har jag gjort, till storstäder som Paris och Rom, Venedig och Amsterdam, och sett tågstationer ur alla möjliga vinklar och vrår. Året jag bodde i Paris följde jag, efter en sen natt på lokal, med ett gäng libaneser i deras lilla bil. Metron hade slutat gå och det var lång väg till mitt lilla vindsrum på 16 arrondisementet. Jag minns att det kändes en smula kymigt när de pratade sinsemellan och jag inte kunde förstå vad de sa, men jag sa till och de respekterade det. Jag kom hem helskinnad efter en runda runt Paris innerstad i nattljus, tackade och tog farväl och sen såg jag dem aldrig mer. Åtskilliga gånger reste jag ut till universitetsområdet i La Defense på universitetsfester, och delade svarttaxi tillbaka igen med okända individer. På tåget till Rom slog jag mig i slang med en romare som ville visa mig stan, jag följde med honom upp på det tomma arkitektkontoret och därefter gick vi en lång runda som avslutades med en middag med rött vin på kvällen. En annan gång följde jag med ett franskt par på resa runt hela västra Frankrike, från Paris till Marseille. Vi träffades på gatan, språkades kort och därefter följde jag med i deras bil och fick se platser och träffa människor jag annars bara hade kunnat drömma om. Under tre veckor delade vi på allt, och då mindre än en vecka av min interrailperiod återstod blev jag erbjuden en delägarplats på deras företag på Corsica, men avböjde. En gång, då jag var på genomresa och hade några timmar kvar innan tåget gick från Paris, blev jag uppraggad av en amerikansk konststudent på Hard Rock Café och vi började prata. Vi fortsatte att prata hela vägen hem till hans lilla lya, han visade mig sin konst, det blev hångel, och så, när det blev tid för avgång, skjutsade han mig till stationen och tog avsked. Vi har aldrig setts igen. Ett annat år träffade jag fyra glada irländare i Paris, och efter att ha visat dem stan följde jag med dem till London och fick bo hos dem i förorten. Namnet på förorten minns jag inte, men killen jag delade rum med håller jag fortfarande kontakten med. Jag har arbetat som enda kvinnlig anställd svetsare på två företag under fyra år, och kan bara minnas en gång då jag blivit utsatt för något som kan ses som ett sexrelaterat påhopp. Efter att ha tagit upp det med min chef var det snabbt utagerat, och han som hade lagt porrtidningen på min toalett fick skämmas inför sina vänner. Det hände aldrig något sådant igen, killarna på golvet var alldeles för rädda om mig.

Jag har klarat mig bra, trots allt. Kanske för att jag är mörkhårig, eller haft en rak och stolt rygg och tvärsäker hållning, eller sett anständig ut - om nu det skulle ha med saken att göra. Mest tror jag att mycket har handlat om att de människor jag har mött har varit trygga i sina identiteter. Det verkar nästan som om de som vacklar i tron på sin egenställning, eller sin identitet; må det vara av sexuell, nationell, eller könslig karaktär - har ett behov av att göra sig gällande. Osäkerhet gör att människor blir rädda och farliga. Mormor brukade säga att små människor är som små hundar; de måste hävda sig till varje pris och bits därför innan de tänker. Det ligger mycket i det.




söndag 29 oktober 2017

satsigt


Det senaste uttrycket jag har lärt mig är Satsigt. Det ska betyda ungefär pretentiöst utan att det är pretentiöst på riktigt, eller något som man lägger ner mycket energi på för att det ska bli riktigt jäkla skitbra, helt enkelt. Gårdagens middag var en sådan, och man skulle väl kunna kalla arbetet med att bestrida en bluffaktura från Capio Citykliniken i Kristianstad det, också; Tre långa samtal, två mail och en polisanmälan, en massa tid och energi en hade kunnat lägga på annat, bara för att kunna sova gott, för Satsigt!



Men så finns det andra grejor som är satsiga, bra saker med, förstås. Jag är knappast lyxlirare, om man jämför med kreti och pleti, men ibland ryker det till i plånboken och jag köper mig något som jag absolut inte behöver, som den där boken jag hittade hos en av vännerna på fejan.
Sådant är oerhört Satsigt!
Och ibland lägger jag tid på saker som jag inte trodde jag skulle gilla, och märker att det är right up my alley. Då satsar jag på mig själv. Det är jätteSatsigt!

Så om du som är yngre än 50 bast skulle tycka att jag lever ett torftigt liv som inte satsar på yoga, köper mig en resa till Bahamas, eller handlar oxfilet på fredagen, då kan jag meddela dig att jag inte far illa av det. För jag unnar mig tystnaden, lugnet, friden och lyxen att inte ha något att göra alls, åtminstone en dag i veckan.
Se det är Satsigt, det!


måndag 23 oktober 2017

Hopp!

vägen mot en fristad
Egentligen var jag bjuden till en väns femtioårsjubileum i Stockholm i helgen men fick ställa in av litet olika skäl. Luckan gjorde att jag istället kunde ta mig till en annan vän som jag inte heller har träffat på väldigt länge, och som bor på en avstyckad, fyrlängad gård mitt i Skånes blåsigaste inland. Platsen hittar man egentligen bara om man har kört rejält vilse, för vägen hit går endast via de minsta och mörkaste, mest vindlande tvärvägarna som ligger väldigt långt ifrån en siffermärkt och upplyst landsväg. Än så länge innebär det inga större problem att köra här, det är ännu ljust en bit in på kvällen och så länge inte snön har lagt sig och bildat de för trakten så ökända och betonghårda vallarna, så känner du av att det är på vägen du kör, och inte ute på fältet.
Under vintern skapar den fina drivsnön kaos här ute på landet och det är detta vinterväder som bygden har blivit ökänd för, och som jagar skräck i den mest inbitne norrlänning på besök. Mången skröna förtäljer hur dumdriftiga bilförare i tofflor har fått övervintra i en sådan vall, och sedan inte blivit upptinade förrän de av en slump blivit upptäckta av en lösdrivande soldat i bandvagn.

 Hit kommer jag nu en afton i oktober, som vanligt från en ny väg och från ett annat håll, och som vanligt guidad medelst hjälp av telefon. Så småningom känner jag igen omgivningarna, inte bara för att det liknar något jag har sett förut, utan för att jag verkligen ser huset. Jo, för trots att småbyarna här må ha distinkta namn som Fogdarp, Rövarekulan, To, Norreto, Dala och Omset, så är de förvillande lika till utseendet. Inte förrän jag ser allén med sina typiska vindpinade kronor, som alla pekar åt väster, kan jag känna mig i mål - och som väl är vet vännen om detta dilemma sedan gammalt, och har hållit maten varm. Medan jag skumpar fram över den håliga traktorvägen fram till gården passar han på att duka bordet i matsalen och matar kaminen i källaren med ved. För en av de mer distinkta kännetecknen av den Ladonska kolonin är att här är det alltid varmt.

Min vän är samlare. Här på gården knuffas soffor, sittmöbler, keramik (och då särskilt från Höganäs, av nostalgiska skäl) filmrullar, böcker, julprylar, tillsammans med de nio huskatterna. Samlaren är inte så nogräknad vid första anblicken, men snart blir man varse en slags ordning som mer är av bekvämt slag, än traditionellt. Allt som är traditionellt får man utslag av, utom julen, menar samlaren, och guidar gärna runt och visar de senaste fynden. Nu var det en soffa. - Folk är galna, slänger sådana här fina saker. Man blir tokig! säger han medan han sätter på kaffet och vispar upp marsankrämen till en mjuk massa som ska täcka äppelkakan. Köket är för tillfället en respit för Pipen, en av katterna som har råkat ut för både kattpest, snuva och tappat nästan alla tänderna och får inte gå ut eftersom han då löper risk att få lunginflammation. Vi matar Pipen med mosad kattmat och låter honom vila i kökssoffan, medan vi själv stiger in i salongerna.

Samlaren/vännen/kattvännen/bohemen är även konstnär, och bland bedrifterna finns såväl traditionellt måleri, som land-art och Fluxus-inspirerad performancekonst. Som hopp-minister för mikronationen Ladonien ställer han upp med hopp i vatten varhelst hans krafter och tjänster behövs. Vanligen går ett hopp till som så, att publiken först får frågan om vad som mest irriterar, förargar och retar dem, skriver ned detta på en bit papper vilket därpå reciteras, högtidligt och omständligt och med nödvändiga krusiduller och krumbukter innan hoppet i vatten sker. Sålunda förs då alla synder och skammer med honom, ned i spat. Det är en genial idé och helt i dadaisternas anda. Om du inte kan få fram din röst genom att tala i klarspråk, så gör det med humor. Det fungerar alltid.
Jag vet några saker som jag kommer att skriva på den lappen, nästa gång!

Dagens bästa: "Går man aldrig vilse kommer man aldrig komma fram". Det ligger mycket i det.



söndag 22 oktober 2017

#metoo




veckans #metoo-kampanj kan väl knappast ha gått någon förbi? För somliga har den varit en styrketrigger, andra har uppenbart känt sig påhoppade, några har reducerat kampanjen till en småsak, medan andra tycker att man har sig själv att skylla om man blir utsatt, och så är vi några som i tystnad har dragit oss undan till det hål där ångesten och rädslan härbärgerar, för påminnelsen om det som har skett river upp sår. Det talas även om en tystnadskultur, där skambeläggning görs mot den som öppnar munnen. Sådana saker får mig att vilja öppna den ännu vidare, för jag tror på öppenhet.


På grund av övergreppen (och ja, det är oftast män som begår dem, och ännu är det flest män som sitter i maktposition) lever många av oss i en kafkaliknande tillvaro, där vi dagligen kämpar för att rättfärdiga oss själv och våra erfarenheter. I klorna på andras omdömen granskas våra förehavanden i sömmarna av människor som "vet", inte av personlig erfarenhet, utan av hävd. -Är du en god mor, fungerar du i arbetet, är du berättigad till samhällets stöd, är du välkommen tillbaka i vänskapskretsen, till familjen, är du riktigt klok? Och skulle du blir tagen på allvar blir du snart varse om hur samhällsapparaten opererar; polis, juridiska ombud och läkare är oftast män som bedömer dig efter sina manliga utgångslägen. Underläget i en extremt utsatt situation är väldigt svår att förstå för en manligt ombud, och anledningen till varför kvinnor utsätts för rättslig rannsakning kring hur de ser ut och agerar, är för att detta sker efter manlig logik; Kvinnors fysik påverkar män, inte omvänt. Detta håller dock sakteliga på att ändras, om man ska lita på innehållet i serier som "Bäste mannen", men hjulen i samhällsmaskineriet rullar saktare än populärkulturens. Dina bristfälliga minnesbilder under kvällen räcker då inte som bevis - eftersom du inte minns mer än brottstycken för att du var rädd, paralyserad och emellanåt, medvetslös.

Du får även veta att du inte ska agera aktivt och reagera under rättegången, eftersom det kan bedömas till din nackdel.
- Du blev slagen medvetslös, och misshandeln fortsatte trots att du låg utslagen, hur kan du veta att du blev dragen i håret och dunkad i diskbänken, eller att du blev sparkad?
- Du somnade i rummet intill förövaren, varför, och varför tog du dig inte ut och sökte hjälp?
Ingen i rätten förstår hur chock och trauma fungerar. Termen "Freeze response" existerar i den teoretiska forskningen, men knappast i våra rättssalar.

Eftersom ditt ansikte har slagits blodigt och mosigt och du har spår efter uppenbart våld på kroppen finns bevisen i form av det rättsmedicinska utlåtandet, som används av åklagaren och i sin tur motbevisas av advokaten. Har du brutit ben ses brottet som ett allvarligt slag, annars ifrågasätts du, och med ledning av hemmets skick avgörs med hjälp av teknik sedan graden av våldsamhet. Inom svenskt rättsväsende existerar uttrycket "misshandel av normalgraden". När blev misshandel normalt, annat än möjligen sanktionerat av juridiken..?

Åklagaren träffade jag först fem minuter före rättegång - den anklagade hade fått advokat sedan tre veckor i häkte - nämndemännens sammansättning beror på slumpen, och de få, märkligt utvalda vittnena uttalade sig mer om min trovärdighet som person än om vad som hade hänt under den våldsamma natten. Det faktum att du har blivit utsatt för ett grovt brott i det egna hemmet står i skuggan av bevisbördan.

Och när du har gått igenom den förnedrande rannsakningen i domstol, och den anklagade döms till fängelse men får domen reducerad till övervakning eftersom han inte tidigare har blivit dömd, och du med hjälp av en påskrift och intervju redan har sett till att han får vård, omsorg och hjälp, utan att han själv ska behöva lyfta ett finger... först då är det tid att ta tag i ditt eget liv. Först kommer indrivningen av skulden du har blivit tilldömd, den ska du ta tag i själv, om du inte anlitar kronofogden. Vården av ditt inre kommer sist, och det tar du om du orkar. För innan dess kommer vardagen, med arbete, barn, vännerna, räkningarna, sömnen. Livet som ensamstående är dyrt och tungt och du har oftast ingen att vända dig till. Det är enklast att göra saker själv, eftersom du då slipper förklara och be om hjälp och förståelse.

När du sedan ska förhålla dig till vännerna - som du till stor del delar med den anklagade - och din släkt, och till arbetsplatsen, och de sociala nätverken, förstår du snart att det är lättare att inte berätta något om det som har skett, eftersom du helst vill glömma och gå vidare. Sticka huvudet i sanden. Eftersom alla dina förehavanden och göromål ändå snart knyts samman med en logik som följer med den som har yttrandeföreträdet, och eftersom du själv inte har yttrat dig, finner du dig snart anklagad för att ha anmält en person som är någons bästa vän och kollega, en "hyvens" kille som någon har känt hela livet, för vadå? ett irrationellt litet övergrepp. Han är ju fri och hemma och arbetar uppenbart inom vården, så det kunde väl inte vara så farligt? Klart att det är en överdrift. Snart får du veta att det var ditt eget fel. -Du är ju ganska hetsig, har du inte ett rätt hett temperament, egentligen? Varför tog du honom tillbaka första gången han var aggressiv och hotade dig till livet? Du visste att han var skadad av övergreppen som barn.


Tre år har gått och jag är oerhört skör. Hur jag än beskriver saken för det fåtal människor som jag släpper inpå mig, är det inte många som förstår, eller vill förstå. Jag har fått höra att det gör dem (män) fysiskt ont att höra min historia, och jag tröstar och förstår att det är svårt. Man förklarar att jag måste göra något åt min belägenhet om vi ska ha en fungerande relation, och jag svarar att ja, jag tar på mig ansvaret och lovar att bli bättre. Och trots att jag märker hur jag blir misstänkliggjord och bedöms enligt normer som gäller för par, när man förklarar att jag borde flytta in i en lägenhet och att jag ska skylla mig själv som tog hand om honom, jag blir rådd att ta sömntabletter, när man peppar mig att ta tag i livet, rycka upp mig, läsa självhjälpsböcker, ta kurser i yoga, äta mer kött, mindre socker, ta hand om mig, så tänker den andra jag (för vi är många jag): men vore det för min skull kunde du inte hjälpa mig aktivt då? Var är du när jag ropar?
Det är då jag drar mig tillbaka in i mitt tysta skal.


Slutligen måste jag ändå plädera för anmälan.
Även om jag är missnöjd med hur domen utföll, och även om jag har gått igenom en anmälan och fullföljt den, mer för samhällets än för min egen skull, så måste jag stolt säga att jag är nöjd över att jag anmälde honom. Därför att jag vet att nästa gång han ger sig på någon, och blir anmäld, då är det slut. Självklart var det inte hans första gång, det är vi nog fler som vet egentligen, men inte heller hans sista gång, tyvärr. Så om du läser detta och blir utsatt nu eller i framtiden:  Anmäl, anmäl, anmäl. Det är enda sättet att få en rättvis framtid.