tisdag 27 juni 2017

Les cinq sens

Hans Makart "Fünf Sinne" 1872-79
Från platsen i den gamla trädgårdssoffan kan jag höra två koltrastar diskutera med varandra, de svarar litet lojt och jag tror det mer är för att det är trevligt än av nödvändighet. Även fåglar kan väl njuta av varandras närvaro, åtminstone när hormonerna vilar till nästa häckningsrond, kolla bara på kråkfåglarna. Allt djuriskt är inte kausalt.

Runt omkring mig sprids sommarens mest hänförande dofter i kvällsbrisen. Kaprifol, gammaldags ros, lavendel och nattviolen, en doft som är svåröverträffad i älsklighet och det känns som att sitta i en blompudrig artonhundratalsboudoir. Tanten i mig vaknar till liv. Hon som älskar pasteller, mjuka dofter och ljusa toner, hon som är mil från det svarta, hårda, kalla, systematiska och kalkylerande. Hon som har valt ett liv som provocerar i sin enkla präktighet, och som skryter om att vara ledig när andra arbetar. Hon.

Bäcken porlar försiktigt och överröstas försynt av en järnfink och en kungsfågels späda toner. Nu sänker sig solen sakta bakom björkarna i väster och hade inte beståndet glesats ur litet i våras vore det redan skuggigt överallt. Därför glöder ännu jordgubbarna i det gyllene ljuset, och gräslöken och löken med sina livliga gröna toner pekar piggt och ståndaktigt mot de sista strålarna, fulla av vatten efter dagarnas regn. Gräset är klippt och slaget med lie och ligger och doftar hö medan det torkar. Snart ska allt tas upp och läggas på komposten. Bättre kompost får man leta efter, och inne från vedskjulet sprider björkveden sin syrliga doft som berättar att det ännu inte är tid för brasor. Inte än.

Det är sinnenas tid; solens, dofternas, de mjuka ljudens, de söta smakernas och den kliande hudens tid. Just Nu.


måndag 26 juni 2017

Maria Braun vs. Gregor Samsa

Maikäfer Flieg, Dein Vater ist im Krieg. Deine Mutter ist im Pommerland, Pommerland ist Ausgebrannt. Maikäfer Flieg...

Så lyder en barnramsa jag brukade sjunga som barn. På den tiden förstod jag inte den vuxna och sotsvarta innebörden, och det var idag när jag tittade på Maria Brauns äktenskap som det gick upp för mig, vad det innebär att leva. Maria Braun gestaltas av Hanna Schygulla, städigt denna Hanna Schygulla... visar att livet går ut på att vara god och tänka gott, och att moral är något skolat, inlärt och överflödigt som med tiden ersätter den naturgivna, naiva egenskapen godhet. När ekonomiska och materiella värden ersätter den plats där de humanitära borde bo, blir människan egocentrisk, gemen och sniken. Hänvisade till andliga värden skulle vi i första hand ta hand om den vi älskar och vara ärliga och raka mot alla andra. Som vuxen är människan korrupt. Vi, liksom de samhällen vi skapar, blir dummare med åren.

Barnramsan från ett krigshärjat Tyskland påminde mig om att människor är lättlurade, snikna och egocentriska, och att det krävs ett mycket litet barnhjärta eller ett katastrofläge för att förstå att livet handlar om att samsas. Inte bli som den förslavade Herr Samsa, vars hela tillvaro gick ut på att driva ekorrhjulet runt, runt.

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt...

tisdag 20 juni 2017

Torpinnan har ordet

morgonstjärnan
fem år som torpinna. Fem år går fort och man hinner med en hel del. I går tog jag mig i skinnet och skrev det där mailet som har dröjt alldeles för länge. Styrkt av orden jag fick som svar beslutade jag mig för att köra till jobbet och slippa sitta hemma och deppa ihop. Och det blev en ganska bra arbetsdag, ihop med vänliga kollegor och känslan av att få tillhöra en viktig gemenskap. Och hemma fann jag två brev från vänner och en lapp från T som också påminde mig om att jag inte står ensam. För det gör jag inte. Jag har världens vackraste vänner och det ska jag försöka att aldrig någonsin glömma igen.

Rikedom är att påminna sig om allt man kan förlora. Styrka är att våga vara liten och ömklig och futtig. Mod är att vara den som säger förlåt. Respekt är att ta emot ursäkten.

nattviolen

söndag 18 juni 2017

Fritt Fall

Det Hela är inte större än Delen
för utan Delen finns ingen Helhet

lördag 17 juni 2017

Für Elise


N.N tack
ni vet, när bilen låter mystiskt, vattenkompressorn till hemmet pajar, man har just kommit hem från arbetet som inte låter en vara ledig under skolavslutningen, pengarna räcker inte till och man befinner sig mitt i en livskris. Hur gör ni?

Så lät ett inlägg jag skrev på Facebook i onsdags, den 14 juni, efter att ha kommit hem från arbetet. Jag var då utmattad och pengarna var slut. Dagen därpå fick jag ett anonymt brev, åtskilliga hjälpsvar och massor av snälla kommentarer.

Här är mitt svar på ett av de vänliga mail och den fantastiska respons jag fick:

Ja, jag har hört dig skriva om det här på fejan och det har gett mig modet att öppna mig litet mer än jag vanligen brukar göra. Stackars E. Det du har gått igenom, och går igenom, är det tyngsta en människa kan bära och du står dessutom alldeles själv i det. Jag har förstått att du omger dig med välvilliga människor, men vore det inte för att du är så öppen och god och generös med dig själv skulle vännerna inte veta och du hade aldrig fått det stöd som du har. Vänskapliga relationer kan aldrig uppväga en förlust av ett barn, men de gör smärtan uthärdlig och på vägen mot ett framtida liv ihop med din son är det just de relationerna som är viktigast.

Jag har haft det svårt ekonomiskt ett långt tag och har blivit utnyttjad på jobbet för det, dessutom hade jag en kollega som nästlade sig in i mitt liv och trodde att han hade en chans, trots att jag var resolut och avvisande. Efter flera månader och kletiga närmanden fick jag vara riktigt skarp och då bad han om ursäkt. Vi kunde fortsätta som vänner och reste på mässa ihop. Där delade vi rum eftersom det var billigast och jag inte hade råd att betala, och resan blev trevlig och kamratlig. Efter min semester (3 v i juli förra året) hade han blivit omvänd och otäck, och hade väl förstått att han aldrig haft en chans ( det tog nästan 6 månader). Han mobbade ut mig och vid en tidpunkt, efter ytterligare tre månader, hotade han mig med knuten näve, kallade mig hora och annat. Jag gick till min chef, som hade hört allt men han ville jag skulle be om ursäkt, eftersom alla visste vilket temperament mannen hade. Under min semester hade kollegan påverkat arbetsplatsen mot mig. Nästa dag sjukanmälde jag mig, blev utmattad på kuppen och därefter sjukskriven i 7 månader. Mitt fack Unionen skulle hjälpa mig med en jurist och jag berättade, förklarade och han återkom efter lång tid med ett förslag på arbetsmiljöpolicy som handlade om att jag skulle skriva under att jag aldrig mer skulle ingå i en relation på arbetsplatsen. Jag vägrade naturligtvis att skriva på, eftersom det inte stämde. Jag tror att det tog fem månaders kamp med facket för att försöka få dem att förstå min situation, innan jag beslutade mig för att lägga ner det. Blev ändå tipsad om att anmäla min jurist för hans högste chef, och då tog det skruv. Många, långa jobbiga turer senare, och som slutade med att jag fick skriva på att jag aldrig mer skulle ta upp fallet igen, jag fick alltså inte ett öre - fick jag höra att min fackjurist samtidigt hade blivit tilldelad att tala för min kollega. Han företrädda alltså både mig och mannen som hade hotat mig, och kontoret jag hade vänt mig till, hans chef och snubben från huvudkontoret i Stockholm visste alla om det. Vid det laget hade jag redan beslutat mig för att lägga ner fallet och fokusera på att bli frisk, och nu var jag helt barskrapad ekonomiskt. Jag arbetar 40% och hade en sjukpenning på 1000/månad, så mina besparingar gick åt (det var försäkringspengar jag hade kvar sedan misshandeln 2014). Jag blev i april i år uppringd av chefen som bad mig återvända, och efter två veckors betänketid gjorde jag det. Min kollega hade blivit uppsagd men av andra skäl. Jag har aldrig fått en ursäkt.
Denna månaden fick jag ut aprillönen (min startmånad) som var halv, eftersom jag började mitt i månaden. 4000 SEK. Och bara två dagar innan jobbet startade i april (jag pendlar till Malmö) pajade min Peugeot helt. Dessförinnan hade jag reparerat den och stod i skuld hos reparatören med 2000 SEK, så han tog bilen mot den summan så att jag åtminstone var skuldfri. För mina sista slantar kunde jag köpa en skrotbil av grannen. Nu krånglar den, och pumpen till torpets vattenförsörjning stannade på onsdagen när jag kom hem från arbetet, Tösen dök inte upp eller hörde av sig under två nätter (må-on förra veckan) och ovanpå allt - den man jag hade en relation ihop med och som bor i Göteborg tyckte alltsamman var så jobbigt så han tog avstånd från mig. Då kollapsade jag. När tösen hade kommit hem igen, skrev jag på fejan och resten är historia. Igår kom ett anonymt brev på posten med butikscheckar som gör att jag klarar mig tills lönen kommer, och mitt ex har lånat mig pengar till en ny pump som jag nu försöker få igång. Jag är så glad över mina vänner och vet nu precis vad jag skall göra när det händer en vän på fejan något.
HÅRD VARM KRAM min vän. Jag älskar dig

en skinande ny pump, köpt för lånade pengar

fredag 9 juni 2017

Enrichissement


Jag har feber och är förkyld. Här ute i solen på trappen, och med katterna som sällskap, kan jag läsa artiklar mellan svettningarna, dricka kaffe och ta bilder på saker som dyker upp. Jag har det bra som slipper oroa mig för utebliven inkomst, missade möten eller utlovade löften. Livet rullar på och jag tycker att viktiga ting börjar falla på plats. Det verkar nästan som om saker och ting blir bättre ju mindre jag petar i dem. Människor är oftast kloka, åtminstone vännerna i min närhet, och med ålderns rätt har jag kunnat samla på mig ett stort antal kloka sådana.

Artiklar jag läser idag har handlat om hur lyxkonsumtionsindustrin berikar sina produkter med hjälp av kultur. Att kulturella värden har kommit att utgöra en alltmer central roll i marknadsstrategierna är ingen pinfärsk nyhet, men värd att se ur många vinklar. Inte minst hur industrin idag har omställts till att producera allt färre varor till en allt snävare kundkrets. Roland Paulsen, liksom jag själv, menar att vi måste ta hänsyn till omställningen och se fördelarna. Genom att fördela överskottet av en modern och effektiviserad industriproduktion kunde alla i samhället klara sig, och dessutom försörja sig på en kortare arbetsvecka. Inför robotskatt till att börja med, och minska arbetstiden så att allt fler kommer in i arbetsmarknaden och får det sociala sammanhang som ändå är arbetets högsta gärning. Hur svårt kan det vara?

En annan artikel jag har läst idag har handlat om mediakåthet och hur clickbaits har ersatt sanning och konsekvenstänkande. Särskilt två tunga svenska namn pekas ut och jag kan bara hålla med Kevin Shakir på Opulens. Inser inte människor konsekvensen av deras handlande? t.o.m. Trump - The Media Maker Himself, har satt sig i twitterkarantän. Möjligen för att piska upp en tänkt spänningsfaktor genom cliffhangers, men ändå...

Och så gick jag in på Maria Robsahms sida - eftersom jag kände att jag orkade det (hon är höjden av effektivitet och en av de högljudda kritikerna jag brukar följa i mån av ork) och fann då en intressant artikel om skillnaden mellan politiska röstare och partisympatisörer. Gällande SD skulle det innebära en skillnad på röster som kunde avgöra ett framtida val. Jag citerar:

"Vi måste möta dessa människor som inte är SD, men skulle rösta på dem. Prata mindre om att folk är korkade, mindre vetande, obildade, saknar formell utbildning. Färre skämt om livets hårda skola.

Centralt blir istället att avslöja SD:s karaktär av just elit. Höga arvoden, hur man utnyttjar systemen för egen vinning. Och hur man systematiskt petar "vanligt folk" som gör bort sig, medan partitopparna sitter tryggt.
Och naturligtvis aldrig glömma att påpeka att medan Bert och Ians Ny Demokrati verkligen kunde göra anspråk på att vara ett missnöjes- och protestparti mot etablissemanget så finns i SD en ideologi av genuint farligare slag.
------
För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym"

Nej, nu gick solen i moln och jag ska in och klä på mig för dagens promenad. Kanske jag stöter på något mer utrotningshotat, som läderbaggen jag hittade under pallen till utedasset i morse? Den som lever får se.




tisdag 6 juni 2017

Libellula fulva

Plötsligt händer det. Nationaldag och allt

en trollslända!

kan det vara...

jo, visst tusan är det!

min alldeles första spetsfläckade

måndag 5 juni 2017

Subliminal perception



Jag har varit på konsert igen, blivit utmattad och haft skrivkramp - men nu, på favoritplatsen, och med kameran i högsta hugg i jakten efter min första siktade blåbandade jungfru, kan jag plötsligt se litet klart igen. Distansen till tankarna gör att de klarnar.


Efter ett långt samtal i natt kom jag på mig själv att verka missunnsam. Funderingarna hamnade därefter på konserten, på vad det var som gjorde mig obekväm i den familjära trivseln. Jag ägnar mycket tanketid åt identitet och identitetsskapande mekanismer här på bloggen, och nu är det dags att fundera litet kring unicitet. Vad är det, egentligen, och hur fungerar unicitet i grupp? Slår man upp ordet i psykologiguiden på nätet får man förklarat sig att unicitet handlar om en egenskap som går ut på att vara olik andra. Identitet handlar alltid om samhälleliga mekanismer, och är ett medvetet spel om hur vi speglar oss hos varandra och hur vi vill definiera oss i grupp. Det vore väldigt roligt att ha tillgång till biologiska referenser och temata som jämförelsematerial, men jag får förhålla mig till identitet på ett humanistiskt vis, utan förhoppningsvis alldeles för många tunga referenser och namedroppings.


I jakten på unicitet glöms det ofta bort vad det var som initierade strävan, och det paradoxala resultatet blir då att istället för att bli unik fastnar subjektet i ett förutsägbart fack. Under konserten kunde jag se både artister och publik som gav prov på det fenomenet. Två män gestaltar i en performance utsattheten hos lidandet i manlig ensamhet, med droger, berusning och utanförskap som ingredienser. (Har vi sett den förut) Jag ser hur männen ryckigt slingrar sig samman, stödjande sig mot disharmonska toner och mot varandra, och temat är svart. Att deras intention är uppenbar är en sak, men eftersom framställningen saknar humor och självdistans kommer jag som betraktande kvinna automatiskt att hamna utanför deras personliga, manligt existentiella dilemma. Speglingen misslyckas.

Även i publiken skymtade arketyperna, en var den för Göteborg så typiska särartsfeministen, en relik från 1970-talet. Kvinnor som har lagt ner hela sin själ för att påvisa sin särpräglat feminina artsyness visar istället genom sin lätt snorkiga attityd att hon egentligen är en konstnärswannabe med litet för dålig självkänsla för att hobbyn ska fungera på heltid. Ofta beskyller hon därför systemet för sina tillkortakommanden, och på diskbänken såklart. Det är alltid lika tragiskt när identiteten lägger band på drömmarna sådär.

Kvinnokonstnärer existerar per definition inte längre hos dagens yngre generation, eftersom ordet äger en inbyggd begränsning. Konstnärer använder alltid sig själv och sina erfarenheter som utgångspunkt, och vi vet genom queerteorierna att könsbegreppet kan ses som en konstruktion och därför  äger lika många beröringspunkter som skillnader. Kvinnlighet är alltså ingen samlande egenskap per se utan snarare ett utanförskapande, för var får transpersoner och muslimer plats i feminismteorin? Och, tänker jag och låter tanken glida, har särartsfeministerna glömt bort historian, att 70-talets vurm för alla kan - ingen är expert, resulterade så tragiskt i ett sorgligt kunskapsförakt som föranledde 1980-talets utrotningsjakt på konstnären som en onödig produktionskostnad inom industrin? Det stolta egensinne som hade tagit åtskilliga generationer av slit och tankegods att bygga upp kunde sedan lätt raseras som onödigt och kostsamt, med giganter inom Orrefors, Rörstrand, Gustavsberg med flera i saligt minne... och storheter som bl.a. Lisa Larson, Karin Björquist, Gertrud Lönegren, Tyra Lundgren, Anna Petrus, Anna-Lisa Thomson, Signe Persson-Melin, Mona Morales Schildt eller Ingeborg Lundin hade idag aldrig fått chansen att göra den klassresa eller uttrycka sin personliga kvinnokamp på det vis som de gjorde innan 70-talet.

En tredje arketyp som syns här är lesbianen som medvetet har frångått alla klädkonventioner som handlar om festlighet, eftersom klädkoder kan ses som ett resultat av det patriarkala förtrycket, alltså sådant som Magdalena Ribbing skulle kalla respekt för den Andre. Föraktet för andra kollektiv än det egna resulterar i att högljutt skandera respektera MIG. Se MIG. Visa MIG respekt. Orden ekar tomt och för döva öron (och för Emmanuel Levinas som roterar i sin grav...).


Är viljan att tillhöra en gemenskap så stark att man inte inser att det även medför ett omedvetet uteslutande? eller är det rentav ett medvetet val, eller kan det handla om andra mekanismer? I avsaknad av självdistans kanske du blivit så upptagen av din personliga utveckling att du inte ser omgivningarna längre? Den som avsåg att vara god och reciprok har plötsligt blivit värsta egoisten. Som konstnär blir det lätt fatalt, eftersom din livsgärning och levebröd går ut på att låta andra spegla sig. Som privatperson däremot kan du förenkla det sociala livet genom att anta en viss skepnad. På så vis, och i förlängningen, slipper du ta ansvar för dina handlingar eftersom ditt yttre blir en praktisk och smidig genväg in i den ideologi, livshållning eller grupp du så länge har strävat efter att tillhöra. Kanske det kollektivistiska varit din stora chans att finna gemenskap, en romantisk flykt från familjens och ladsbygdens trånga band och granskning? Kulturhistoriskt sett är det en gammal företeelse som hänger ihop med industrialismen och tider där vi tvingas in under gemensamma spelplaner och regelverk. Genom att klä ut dig, anta en dialekt, sätta en liten metallstjärna i yttre ögonvrån eller tatuera dig - slipper du anstränga dig särskilt mycket, socialt. Förutsägbarheten är en garant för att du blir mottagen och accepterad i den grupp av individer du har valt. Yttre perfektion är en biljett in i grupptillhörigheten och ett socialt liv. Samtidigt har du i processen bortrationaliserat dig själv. Din verkliga unicitet, det som en gång var unikt hos dig, ligger nu djupt förborgad bakom skyddet av uniformen, hårfärgen och valet av klädstil. Trygghet? kanske. Men även mänsklig bekvämlighet, och kanske även en viss mån av rädsla för annorlundaskapet.

Så mycket för unicitet alltså. Det synes mig mer vara en önskan än en möjlighet i ett samhälle befolkat av individer underordnade liknande krav och behov. Eftersom jag själv alltid har betraktat grupperingar med misstänksamhet och alltid har likställt detta med underordning och förlust av det unika, vill jag nu komma till själva rubrikens springande punkt. För det är just i hur vi väljer att tolka varandra som vi har förmågan att framställa varandra som unika. Eller som Lévinas skulle ha sagt; det är i olikheten vi ser oss själva. Det är kärleken till Annanheten som utgör det sant mänskliga.


Tösen visar upp sitt senaste alster som hon har spelat in på pianot i Dalsland hemma hos sin pappa och U som är jazzmusiker. Det är i brotten och de små, små misstagen som hennes persona döljs, i handlaget bakom tonerna, och det är upp till mig, som medhörande, att ta ställning. För eller emot. Intresset för hennes person och viljan att förstå hennes sinnesstämning avgör om jag förstår vad det är hon vill säga. Om jag inte vore intresserad av människan utan valde att se mig själv hade jag lätt kunnat klanka ner på exakt det som är hennes person.
Vem som helst kan öva sig till perfektion och ytlig charm, men det krävs ett stort mått av mod och genialitet för att medvetet våga röja sitt inre och känna till skillnaderna mellan jaget och duet. Den skillnaden är utslagsgivande i all form av kulturyttring. Jazzen är ett bra exempel, och en fantastisk väg till underliggande, subliminala strömningar, eftersom den arbetar med gränsöverskridanden genom glissando, atonalitet, synkoper och tillfälligheter. Precis på samma vis som verkligt bra konstverk arbetar. Bilder utgörs av ett brett spann mellan illustration till konst. I avståndet däremellan ryms olika mått och grader av känsla.

Sublimitet handlar om det outsägliga, men motsatsen måste finnas med som motvikt och balans, annars blir resultatet lätt banalt och svårtolkat. Humor och självdistans är redskap som gör att hantverksskicklighet och perfektion slipper bli trist. Men skratta aldrig åt - skratta med...


Spänningen i balansen mellan gott och ont, mellan yta och innehåll är det som fångar upp intresset. Skriver vi det på näsan vänder vi oss bort i leda, men presenteras det som en gåta är vi fast.
Så fungerar den tänkande människan.


fredag 26 maj 2017

☮️ happiness is a warm gun



Torsdag. En dag av vila.

Tösen är stor nu, så hon fixar tågbytena. Det är mest mamman som är orolig för oförutsedda saker, som förseningar, Knutpunkten, människor och teknik, och människor med teknik, men en dag ska väl även mamman växa ur den rollen. Dottern skickar lugnande rapporter med bifogade fotos, och då hon äntligen sitter på en förbindelse med garanti kan mamman pusta ut igen. Hon går tillbaka till köket och fortsätter med potatissalladen som ska mätta en gäst och stå för lunchen under några lata dagar. Enligt alla väderprognoser ska det bli soligt och det brukar vara svårt med mathållningen på egen hand. Mat och sol, sömn och vila är gamla beprövade recept till att hålla demååånerna i schack.

Gästen anländer och stressen rinner av henne, så är det varje gång. Om det är doften, armarna, rösten eller helt enkelt känslan av att tillhöra ett kärt sammanhang vet hon inte, och hon kunde verkligen inte bry sig mindre. Just nu, just här är det känslan av samvaro som räknas och varje sekund tas tillvara tills det är dags för avsked igen.

Torsdagskväll. Hon unnar sig ett isat glas martini rosso med en tjock apelsinskiva i den nedgående solen, och efter två inlägg på facebook går hon och lägger sig igen, med sin bok som sällskap. Författarjaget är trivsamt ifrågasättande, hon ler litet igenkännande och kan nu somna alldeles tillfreds och förnöjsam.




måndag 22 maj 2017

Överhettad

En katt söker skugga

Kilar ut och in. Skuggan => solen => boken => ogräset => vedstapeln => tvätt => och städ, i rak och därefter, omvänd ordning. Inget är stilla när solen gassar och ändå är det dallrande tyst. Ibland kommer en frisk bris och jag påminns om vilken tur det var att branden i Skäralid inte tog mer än 200 m2 när det blåste så dant igår.

Människor. Vad ska man med dem till?

En vän på fejan hade dagen innan skrutit om sitt cigarrintag där, och fått flera ivriga påhejare. Vad är det för fel på naturen? måste man öka njutningen med allsköns kitsch och trams?

en Petra i sitt habitat dagarna före branden, taget av en god vän

Jag stör mig nog på mycket nu, och fast jag gör mitt bästa för att baka in mig i min bomullsask tränger verkligheten sig på med dunder och brak. Skogsbrukspolitiken, Ojnareskogen, fan och hans moster. Jag är nog inte gjord för det samhälle vi kallar Sverige, är jag rädd. Fast det finns ljuspunkter och goda människor med, såklart.

Tösens lärare i matematik hörde av sig och hade en biljett över till sommarens hett efterlängtade Coldplaykonsert i Götet. Tösen blev tårögd, och jag med. Och när pumpen i köket krånglade kom grannen med sin son över och hjälpte mig. Och när jag är nere och ledsen har jag en fin vän med ett hjärta av guld som lyssnar så gott hen kan. Och även om vi får en sommar av osedvanlig torka i brunnar och plånböcker så blir det jordgubbar även i år. Och igår kom näktergalen och första utslagna syrénen och i dungarna doftar det tungt av liljekonvalj. Allt kunde vara värre. Så!

Let's Carpe That Fucking Diem!





onsdag 17 maj 2017

med fingrarna i kakburken


jag var i femårsåldern första gången jag hörde någon tala om känslan av ull mot hud. Det var hemma hos grannen, tant S, och barnbarnet M gnällde över hur illa hon tyckte om att bära ullkläder. Jag minns då hur förvånad jag blev, jag ägde själv inga hemstickade kläder, inte ens ullgabardinbyxor som var på modet då, och blev nyfiken på vad det var som lurade bakom orden sticksigt, kliigt rivigt och hårt. Sedan den dagen har tanken på texturer och material följt mig som en röd tråd.

Idag är jag ganska duktig på att känna av kvaliteter och istället för att titta på prislappen använder jag fingrarna för att avgöra om det blir ett köp. Oftast blir det inget köp eftersom hög ullkvalitet kostar... och hur mycket jag än skulle vilja så är det ändå plånboken som sätter stopp för mina utsvävningar.
Mjuka ullsorter med naturligt långa fibrer går inte att förfalska, de är därför ovanliga och eftertraktade och därför, lyxiga.


Skillnaden mellan olika ullsorter märks tydligt genom att föra fingertopparna över garnet, eller ännu hellre, föra garnet över läpparna och näsan. Huden i ansiktet är känslig, särskilt inne i näsborrarna...
Långa och flexibla fibrer ger en varm och luftigt mjuk textur, ju kortare fibrer, dess stummare och hårdare material som då kan kännas som små stick mot huden. När fibrerna är skadade och krossade, och har förlorat sin naturliga spänst på ett eller annat vis, börjar de retas och klia. En skulle kunna beskriva det som om ullen hade fått damp. Säkert är det vad M menade den dagen för längesedan, när mitt intresse för ull började. Tänker att det är med ullgarn och textilier som med människor, behandlar du dem rätt får du en god vän tillbaka. Ullen från shetlandsfåret känns t.ex. spänstigt och motsträvigt, den är inte mjäkig och intalande och ger inte med sig i första taget, utan håller kvar en motsträvig spänst, ett slags mjukt motstånd eller kaxig protest som längtar efter att bli förstådd. Det är en tanke som jag tycker väldigt mycket om.

Ull lever ett eget liv och har också en alldeles särskild doft. Tillsamman med andra fetter, som bärarens hud, parfym, eller om du har suttit vid en brasa; sot - kan upplevelsen av ullen kännas alldeles underbart suggestiv. Lanolin har den unika förmågan att kapsla in och bevara minnet av den som har hanterat och burit plagget tidigare, under väldigt lång tid. Just därför är det extra viktigt att du bevarar ull i rena och oförstörda miljöer och undviker att tvätta dem med alltför parfymerade tvålsorter. Bästa sättet att behålla fräschören är att hänga ut dem i vårsolen, om du inte har smutsat ner dem för hårt, förstås.
Jag har i min ägo en gammal ärvd tröja av riktigt fett och stickigt ullgarn som aldrig har blivit tvättad... Den är oslagbar vid långa vinterpromenader och har fått följa med under otaliga svettiga skridskoturer. Jag undrar faktiskt hur den doftar för någon utomstående.

Idag har jag förstått att det finns ull för alla olika tillfällen, klimat och temperaturer. Är det varmt t.ex, bär jag gärna långfibrig ull direkt mot huden. Ullen är så fet att du inte behöver oroa dig för att bli svettig eller att tröjan ska lukta illa, ull av god kvalitet andas åt dig och växelverkan skapar ett mikroklimat som är underbart att bo i. Man kan faktiskt påstå att det uppstår ett symbiotiskt förhållande mellan huden och tröjan, och att det därför känns motbjudande att av ta av sig den. Fråga vilken britt eller irländare, ja vilken öbo som helst. Vid fuktigt klimat är ull oslagbart.

Men ull är inte bara till för att värma kroppen utan naturligtvis även en stämningsskapare. Första gången du får känna riktigt mjuk ull glömmer du säkert aldrig... och hade det inte varit för cashmeretröjan, den där kvällen i Paris för trettio år sedan, hade jag kanske aldrig behövt bli så ledsen när jag dumpades på min födelsedag ett par veckor senare. Men det var en oförglömlig tid i mitt liv...
Vid dagar då jag känner mig litet nere kan en varm och tung grovstickad tröja hjälpa mig upp igen. Just tyngden av ett stickat plagg, och värmen det sprider utan att jag blir svettig gör att jag snart kommer i balans igen. Det är något alldeles särskilt med värmen som uppstår i symbiosen, nästan som att det enda som existerar är temperaturen jag kan förnimma och att jag och min kropp då utplånas, förenas. Möjligen att tryggheten i närvaron av ullen har med det animaliska ursprunget hos fibrerna att göra, för det fungerar med siden med, däremot inte med bomull och absolut inte med syntetfiber...

Fibrer som är naturligt vuxna och hanterade med varsamhet och ömhet utgör de bästa vid en svalare och fuktigare tidpunkt, som en sommarkväll vid havet eller under höstpromenaden. Om kragen är riktigt hög kan man sticka in näsan och känna hur fibrerna motspänstigt men välvilligt river lätt mot huden. Det är som en lek, både smekande och retande, eller en balansakt. Värmen som kommer inifrån min mun släpps ut genom fibrerna, lätt motvilligt men alltid välvilligt. Om vintern blir värmen kondenserad till fukt, men ullen kontrollerar utväxlingen så att huden aldrig behöver frysa. När ull är som bäst är den som en sträv kärlekshandling, en öm men bestämd och vårdande hand.

måndag 15 maj 2017

som en rök


Morgonkaffet. Sitter på trappen och njuter av fåglarna och av häggens doft som kapslats in i morgondimman. Dimman som sakta vaporiseras och försvinner bort i dagens glömska, morgonljuden, smaken av kaffet som förändras i takt med temperaturen. En kunde lätt bli litet nostalgisk av allt vackert och förgängligt, men det är nu allt börjar. Igår plockade jag ner klänningarna och idag åker mattorna upp för sommarförvaret, prosaiskt och praktiskt blandas med nostalgi och längtan. Det gäller att inte fastna i någondera, balansen är viktig. 

Montaignes tvåa ligger parat intill mig, äntligen har jag sinnesro för att ta in honom igen. Läsningen är värd all min odelade uppmärksamhet, något annat vore slöseri. Gök, rödstjärt, tranor, och på avstånd en hes fasantupp. Kanske det är idag jag får höra näktergalen.

 

söndag 14 maj 2017

Söndagsbetraktelser


 jag sitter tvärs över trädgårdsbänken med benen uppe på det ena armstödet och nacken lutad mot det andra och läser Montaignes essäer. Litet andfådd ännu efter årets första cykeltur som gick till gölen. Bryggan var lösgjord och låg litet sladdrigt angjord med bredsidan mot brinken, så det var en orsak till att inte ta sig ett dopp. Den andra var att det ännu var för kallt i vattnet. Här i trädgården är det emellanåt väldigt hett idag, jag har bytt till sommarklänning och har ännu bikinin under. Vore det inte för de kalla kastvindarna skulle jag kunna strunta i att det ännu går att titta in genom den bara lindhäcken, bokhäcken däremot har börjat få gröna, hoprullade bladskott, likt luddiga cigarrer. Här i min trädgård är våren senare än på andra ställen runtomkring. Jämför man med Å lummiga trädgård Ljungbyhed, tex. är det i vissa fall så stor skillnad som tre veckor. Där var vi igår, och firade hennes 51-årsdag.


Å och hennes man D har nu varit gifta i över 20 år och de skämtar friskt om sådant som man kan unna sig att skämta om när man är trygg i varandras sällskap och kan se sig utan pretentioner och motkrav. Kroppen är en sådan sak, och humöret en annan. Det är faktiskt inte alldeles utan missunnsamhet jag tänker på hur fint de har det, likaså det nykära paret som satt mitt emot mig i soffan och vänslades. Två medelålders personer som nu kan ägna sig åt att vara nyfikna och kära på eget håll utan att behöva ta hänsyn till oss andra. Ja, det är fint det också, fast på ett annat vis förstås.

Å ena sidan tryggheten och självdistansen - å andra sidan spänningen och känslosvallet. Det är synd att det inte går att få dem båda på postorder. Ett klick, bara.


med ett klick

Uddlingen och världen - Sydsvenskan om Peps som får tidningens kulturpris i år
 

lördag 13 maj 2017

Spirande

Lotus
jag pausar en stund i solen. På sträcket hänger första mattan, en rabatt runt huset är färdigpetad, jordgubbarna frilagda, och så har jag tagit en runda med bilen runt grannorterna för att leta efter tändstift till gräsklipparen. Det negativa resultatet resulterade i att jag istället får se gräset växa ett tag till och titta på mattan som torkar. Det är verkligen varmt nu, vilken tur att det fläktar.

Under veckan har det hänt saker igen. Min arbetsplats har under torsdagen varit med om ett beväpnat rån. Det var en oroad exkollega som kontaktade mig och berättade, själv var jag ledig den dagen. Jag ser framför mig hur mina kollegor under pistolhot har blivit tvingade in genom hela lokalen för att därefter, under fortsatt hot, försöka öppna kassaskåpet. Det var kanske här som min ene kollega blev av med sin tand, som det står i tidningens uppdaterade rapport. Synen är overklig, det känns som en episod ur ett kriminaldrama från 1900-talet. Jag tänker på en av mina kvinnliga kollegor som är syrianska och undrar vad hon har fått uppleva, vilka trauman bär hon med sig. Vad händer i hennes huvud, just nu...

Men även goda saker har hänt under veckan, såklart. Relationen till den jag älskar har djupnat och tagit en ny vändning som jag uppskattar väldigt mycket. Skeenden som gör att jag kan förändra mig själv och se mig ur helt nya perspektiv är väldigt nyttiga. Det är så lätt att fastna i sin lilla bubbla... För ur det som är ruttet och mörkt kan det vackraste och starkaste spira. Jag tror på det, fullt och fast.


Midlake - Acts Of Man

onsdag 10 maj 2017

försoning


Jag gjorde ett försök att återge de gångna dagarna men beslutade mig för att radera allt och starta om. Så mycket har hänt och i dagens ljus ser ju allt litet annorlunda ut. Det är svårt att återge känslan när man befinner sig någon annanstans helt enkelt, så därför får det bli ett kort referat istället för en essä. Det känns liksom både överkomligare och enklast att återge, eftersom jag är litet sliten efter veckan.

Jag har varit på intervju och kollat in en presumtiv arbetsplats. Mycket jobb där... två olika datasystem och parallella körningar av två sorters auktioner har gjort att nästan hela styrkan valt att gå. Jag har tipsat ett par vänner att söka fotojobb där, men jag är inte säker på om de blir mina kollegor... just nu har jag det rätt bra där jag är och en kraftigt höjd lön ger inte lindring nog för risken att gå in i väggen igen. Jag får avvakta och se tiden an, just nu är jag glad över att ha ett jobb där jag kan gå hem utan att dra med mig bekymren. Det är mer värt än något.
Kvällen ägnades åt en skön musikupplevelse i Malmö, där Mikael Ramel med bandet uppträdde för ett fullspäckat Folk & Rock. Men mer om det en annan gång...

Torpet har blivit av med vinterfönsterna och luften känns mindre kvalmig då. Under ett par dagar var det så varmt att alla dörrarna har fått stå öppna och fullkomligt impregnera torpet i vårluft. En av de varma dagarna var på lördagen, och eftersom jag hade bjudit hem fyra tjejer på middag och övernattning kunde vi sitta ute och skråla till klockan sent. Därefter drog vi oss in i en ljummen stuga, köksspisen och dagens solvärme hade räckt för att värma upp. Nästa dag blev det dock åter vedeldning och så har det fortsatt under veckan som varit.


I morgon får jag saknat besök. Att reda ut härvor och verkligen vilja prata om dem är ett gott tecken. Jag har mognat.



 

tisdag 2 maj 2017

Walpurgis

Luis Ricardo Falero (1878)
det har gått en helg och en ny månad har inletts. På lördagen lyssnades det på musik och dessförinnan gicks det på museum och åts fisksoppa på restaurang med en vän, och på söndagen gicks det på valborgsfest hos bekanta i närområdet. Det var ett parpartaj och deras bäste vän är nyskild. Ja, du fattar. Ryktet om att jag skulle vara ledig har nu nått grannskapet. Tror det beror på röksignaler eller något. Jag skulle kunna fylla i med en mustig historia om den tölpige bordskavaljeren vars mun var full av grodor, men struntar i det. Sådant är ändå inget jag vill lägga på minnet.

Nej tack. Jag behöver inte någon som agerar äktenskapsmäklare. Ingen som säger åt mig vad som är bra musik, eller hur jag ska prata, äta, gå eller se ut heller. Inte vad jag ska rösta på, eller vad jag ska tycka om det svenska försvaret, varför jag är feminist eller varför jag tycker att orättvisor, rasism och kultur, ja till och med trädgården är intressantare samtalsämnen än trädäck och golfklubbor, heller. Jag är så utled på att förklara mig, ibland känner jag faktiskt att jag är bra som jag är och trivs emellanåt alldeles utmärkt med mig själv. Tänka sig.

Jo, så fick jag ett samtal om jobberbjudande. Rykten sprider sig, som sagt. Om jag skulle byta arbetsgivare hade det inneburit ungefär tio minuters mindre körtid, och jag skulle få tre kollegor, en har jag arbetat ihop med förut och vi trivs ihop. Möjligtvis kan jag få upp lönen en smula med. Kvinnan berättar för mig att organisationen har slimmats och att man nu vill satsa på kvalitet. Jag ska känna mig smickrad, men anar oråd. Vet att företaget står inför stora bekymmer, men eftersom jag lockas av uppstarter blir jag nyfiken. Har alltid gjort det, gillat att starta om. Kanske det är därför jag aldrig når riktigt ända fram... Vi ska mötas i veckan i alla fall, sen får jag se hur jag gör.

Min egen chef var oroväckande len och vänlig idag, kanske det inte är något jag behöver oroa mig för, egentligen. Just nu trivs jag nämligen bra på jobbet, jag gör det jag ska, åker hem och är nöjd. Vad mer kan en flicka begära? Spänning? Kanske det... kanske det.


Black Sabbath - Walpurgis. The Peel sessions 1970

torsdag 27 april 2017

Murar av tegel

tick tack
jag har drömt igen, något jag faktiskt kommer ihåg. I drömmen befinner jag mig i köket i mitt hem, som är ett fantastiskt vackert hus i engelsk tudorstil. Till vänster om mig har jag ett dukat matbord av rustikt slag, en brasa sprakar till höger bakom en vit mur. Framför mig, mellan två kraftiga vitrappade murstockar skymtar ett högt fönster med tät spröjs och gammalt glas. Jag kan inte se ut eftersom det generösa solljuset som lägger vackra varmgula, vattrade skuggor längs murarna, bländar från mörkret här inne.

Till höger om mig har en lång, fin spricka i murstocken uppstått, sigsacklinjen som går längsmed putsens underliggande tegelstenar syns tydligt i släpljuset och i drömmen vet jag att sprickan är ny. Jag blir orolig och undrar vad som har hänt med fundamentet. På andra sidan om samma mur vet jag att en brasa är tänd, muren är varm och värmen påtagligt torr. Nästan otäck. Plötsligt hörs en dov knall och vännen som jag delar huset med kommer fram. Vi ser nu båda på hur ytterligare en spricka uppstår i muren, rakt framför våra ögon. Där det tidigare varit en vitmurad, levande, varm vägg syns nu en bred, ful spricka öppna sig likt ett avgrundsjup, och i den sekunden vet vi båda att murstocken är utom all hjälp. Jag frågar varför, han svarar då att jag bör bygga en ny mur, och föreslår att jag bör mura en där matsalsbordet nu står. Jag tvekar inför arbetet. Rivningen av den gamla, murning på egen hand, planen som jag själv inte har varit med om. Och var ska vi då sitta och äta? Vad händer med det vackra utrymmet vid fönstret om ytterligare en vägg av tegel skymmer den? Var får vi själv plats? Vill jag ha det så?

Här vaknar jag, tittar på klockan och får för mig att jag har försovit mig med fyra minuter. I själva verket har jag en minut kvar att sova, men det vet jag först då jag är inne på tösens rum och alarmet startar. Känslan av att vara försenad dröjer sig kvar, liksom känslan av att ha mycket tegel kvar att bära.

Tony Allen - Go Back

kund

Michael Johansson "Recollecting Koganecho"
en dam var på besök på arbetet igår, hon och hennes man hade kommit för att titta på ett par soffor och de letade länge och under tystnad. Jag kan se hur de förfärat vandrar mellan raderna av auktionsgods som i ljuset från lysrören och de skavda lagerväggarna plötsligt framstår som så mycket mer begagnade än de orkar med. Det är ovärdigt. Fyndplatsen visar sig vara en arbetsplats som blottar mekaniken, auran från fotot på hemsidan har plötsligt bleknat. Vad gör vi här?

Av platsbrist hade kollegorna fått stapla de hiskeliga skotskrutiga sofforna de söker ovanpå varandra, och de stod nu längst inne i lagerutrymmet, klämda i den trånga korridoren mellan hyllraden för tavlorna, och köket med fönster ut mot lagret där mina kollegor för tillfället intog sin lunch. För att komma dit måste man först gå förbi fotografens utrymme, de nyinkomna möblerna som står staplade ovanpå varandra, staplarna av flyttkartonger med ouppackat material, högarna av mattor, och lagerhyllorna för färdiginskrivet, skört material som väntar på fotografering och publicering. Arbetet på lagerkontoret är ett femtonspel (alternativt Tetris för dig som lever digitalt) och går ut på att ständigt justera, arrangera och flytta om. Det står mängder av backar fulla med porslin och glas på golvet, tavlor står tillfälligtvis lutade längs hyllor och väggar. Samtliga objekt som vilar mellan registrering och uppackning befinner sig i limbo, eftersom deras ansvar och öde vilar på personalen innan priset har godkänts av kund och de slutligen har publicerats. Av säkerhetsskäl har vi därför satt upp en handtextad skylt som skiljer det offentliga från det privata. "Endast personal". Fast även om skylten är stor och texten tydlig måste vi ibland påminna våra kunder om att de befinner sig off limits.

Oftast brukar kunder i dylika fall be om en snabb ursäkt och därefter kvickt försvinna bort, litet skamsna och med svansen mellan benen. Ibland händer det att de stannar en stund för en kort pratstund och skapar då en relation till personen som har värderat objektet, och visar intresse för arbetet bakom kulisserna. Men ibland, som igår, kan det hända att kunden blir så kränkt av att bli ertappad på ett ställe som understiger deras sociala värdighet, att reptilhjärnan åkallar den enda kända utvägen; hämnd!
Då beordras det omedelbart att dra fram de tyngsta sofforna som står allra längst in, eller den största mattan som ligger längst ner i den bakre högen, för att sedan - ljudligt och med stel nacke och frusen blick - spatsera ut igen, utan ett tack eller en uppskattande blick. Damen igår var så kränkt. Hon hade blivit ertappad med handen i syltburken och reaktionen var således. Det är en logik som går att förstå, men samtidigt tråkig att erfara eftersom den tar tid och kraft från vårt ordinarie arbete. Och även från damens håll sett är det beklagligt, för jag ser att hon inte mår bra. Genom att sätta sig själv i en situation där känslan av pinsamhet tar över förnuftet, väljer hon att göra livet onödigt svårt för både sig själv och omvärlden. Det är synd om kunderna.

onsdag 26 april 2017

slut



en sten har fallit. Först hörs en duns; chocken, därefter följer de runda dyningarna; tankarna som går i toppar och dalar. Avslut börjar med ett plask och slutar i tystnad, däremellan frekvenser av olika dimensioner. Olika ljud. Ord är ljud. Formade av tungan mot gommen, tänderna och läpparna. Resonanslådan är ditt huvud, struphuvudet är strängarna. Orden.

Tystnaden är nästan öronbedövande, ensamhet i topparna, lugn och ro i dalarna. Ord som guppar upp och ner, med allt längre intervaller. Tystare och tystare. Snart försvinner tankarna och det enda som blir kvar är den blanka, svarta vattenspegeln. Allt är som förut.


fredag 21 april 2017

F*A*C*K

Azuma Makoto & Shiinoki Shunsuke
första arbetsveckan gick bra. Chefen höll sig på avstånd och kollegorna var gulliga. Så långt, så väl.

Facket fuckar i vanlig ordning. Nu företräds jag av en fjärde person som skall släta över det misstag som lokalkontoret i Malmö lyckades göra. Mina misstankar om jäv besannades när jag fick bekräftat att den jurist som skulle företräda mig i fallet mot kollegan samtidigt fått i uppdrag att företräda honom, alltså den tilltalade. Sådant slarv är tydligen legio och slätas lättvindigt över med uttrycket "underbemanning". Således sattes en ny, ännu myndigare mansperson med basröst, in på ärendet. Denne ordnade oerhört geschwindt med en paragrafridande jurist från högsta ort som utgav sig för att hjälpa mig i fallet. Så jag reser till mötet i Malmö för egen maskin, 16 mil t/r med trasig kärra. När brevet, som skall förtydliga det som har "sagts", kommer på posten, läser du att ditt ärende är avslutat från och med nu. Du får inte och under några som helst omständigheter ta upp samma fall igen. Ridå. Alla ansträngningar, ork och all tid har runnit ut i sanden och när din fackförening eller myndighet skyndar på är det av internrevisionära skäl.

Jo, du läser rätt. På Unionen går det till på det viset. Se det som en varning.

Nu har jag fått ett oinsatt och oengagerat skyddsombud på halsen istället, så jag lägger ner. Varför ska min vacklande hälsa ge fyra välbetalda män arbete? Allt krångel med misstankar, granskningar av egna ombud och plötsliga kovändningar har dragit ut på tiden och nu är mamma trött igen.

Så jag ordnade upp saker och ting på egen hand med chefen på egna arbetsplatsen. Och grannens lånebil fungerade men skramlade, så nu verkar grannen dra tillbaka löftet om köp. Så vad göra? leta själv, såklart. Om man vill få saker gjorda måste man göra dem själv. Bra sås reder sig själv, egen lyckas smed, o.s.v. Etc. O.dyl.


Och så har jag haft en underbar ledig torsdag och fredagmorgon ihop med kärleken.
Saker och ting funkar också, emellanåt, åtminstone sådant som verkligen räknas.


The Cult - She Sells Sanctuary

måndag 17 april 2017

There's a light that never goes out


Musik är en tidskapsel. Lyssnar på Smiths och dras tillbaka till gymnasietiden, en era som jag inte har lagt särskilt mycket energi på att rekapitulera och som därför känns mycket dimmig. Små fragment klarnar ibland, särskilt tillsammans med musiken jag lyssnade på då, och känslorna tränger sig på.

Åttiotalet var en lång väntan på något, oklart vad. Jag såg fram emot saker, längtade och hoppades. Jag fann tillfällig respit i musiken och lyriken och gömde mig bakom böckerna, och med körkortet tog jag mig ut till kyrkoruinen eller skogsgläntan med bäcken för komma undan de krav som tornade upp sig från skolan och omgivningarna. Att teckna och läsa blev en slags ursäkt för att dra mig undan, och med pennan och boken i hand kunde jag göra rätt för mig där jag satt för mig själv i skogen. Ensamhet blev en del av mitt ego. Jag reste ensam, gick på teater ensam, körde på bio ensam... inte för att jag gillade det, utan för att jag antog att ingen riktigt trivdes i mitt sällskap. Jag blev en självutnämnd ensamvarg och sögs in i romantikens lyrik och den brittiska musikvågen som stämde överens med mitt ego. The Smiths, Echo & The Bunnymen, The Cure, Joy Division, The Cult och senare PJ Harvey... Jag var svår, svart och flytande. När jag senare träffade min första sambo upplevde jag total samhörighet i den gemensamma musiken och vi flyttade ihop efter första natten. Det var Vi mot Världen - hopplöst romantiskt med allt vad det innebär, men det höll i 18 år.

När jag nu ser tillbaka på åttiotalet är det lätt att förstå hur saker och ting hänger ihop idag och att jag egentligen inte har förändrats så mycket sedan mina sena tonår. En stor part av mig är fortfarande goth och jag älskar motsägelser. Att inte bli förstådd har ofta varit en självuppfyllande profetia, och eftersom jag ofta söker mig till det lilla utrymmet där jag slipper förklara mig, hoppas jag ändå på det där mötet som tar andan ur mig. Det händer ibland att jag blir förälskad, jag blir det väldigt lätt, men vet att tiden har krånglat till saker och ting. Tid och rum, tid och rum... Jag väntar och trånar fortfarande efter förståelse och när den kommer vet jag att det snart är höst igen.

En hopplös romantiker.


How Soon Is Now - The Smiths
There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths

söndag 16 april 2017

Pesach



Två fällda, kapade och klyvda jättebjörkar som tidigare skymde solen på torpets västsida ligger nu på tork under tak. Jag fick hjälp av grannens jägmästare som har motorsåg, han blev under arbetet i gengäld av med sina nycklar... de återfanns som väl efter två dagars letande med hjälp av en lånad metalldetektor. Så mycket för att han hjälpte mig under Stilla veckan.

Rabarberprimörer
Sedan har det varit påsk, med allt som hör därtill. Bilhelvetet havererade på tisdagen, dagen före helg i vanlig ordning. Och så kom snön. Men det var väntat så lidandet blev kortvarigt... attan bara att jag hann reparera bilen för en löjligt hög summa förra veckan. Innan haveriet hade jag nämligen bestämt mig för att börja arbetspendla igen, med början nästa vecka, så chef, försäkringskassa, fack och läkare blev pliktskyldigast underrättade. Att ändra på planerna nu skulle innebära en massa problem och merarbete, därför kändes det enklare att hålla fast vid gamla planen: Ha bil att köra med. Pronto!

En granne med lånebil har tagit kontakt via facebook och det är möjligt att jag har en nygammal bil redan på måndag, dagen före arbetsstart. Om Gud vill, som det heter.


För tur ska en ha, också!

1. Om bilen hade dött på vägen till Helsingborg istället för därifrån, då hade jag inte kunnat ta kontakt med vare sig tösen som väntade på perrongen med vår enda mobiltelefon, eller mekanikern.
2. Med tanke på rutten, stod vi så nära verkstaden det bara var möjligt när bilen dog.
3. Eftersom det ösregnade (såklart) slapp vi bli våta där vi satt och kurade i bilen under en timma
4. Vänner erbjöd sig att skjutsa till affären och bjöd då samtidigt på te och samtal.
5.  Långväga bilande vänner från Storstaden tyckte synd om mig och tog mig således till säsongsnyöppnade Wanås. Efter att ha genomlidit en kort kulturvandring i underkylt ösregn ihop med mig, intogs en god påsklunch vid den öppna brasan i splitternya restaurangen. Utan ösregn inte samma grad av njutning helt enkelt.
6. Sist men inte minst: En hel och ren och alldeles underbar dotter. För det ska ni veta - det är inget man kan ta för givet, särskilt inte som ensamstående förälder med alldeles för mycket ensamt ansvar. En vän förlorade sin dotter nyligen och tankarna har under påsken pendlat mellan förtvivlan och tacksamhet. Vad är materia, i det stora hela.


Så varför gnälla? Låt mig summera.
Jag har hälsan, en hel och frisk dotter, ett jobb, vänner, ett hem med mat, vatten och ved.
Det judiska ordet för Påsk, Pesach, betyder gå förbi- så jag tror att jag gör det. Jag går vidare.






måndag 10 april 2017

Centrum och periferi

Från Högkullen med vy över Läckö
måndag och klockan är tio, jag sitter med sista koppen te som nu är ljummen och går att dricka med djupa, bittra klunkar. Fredagens attentat i Stockholm strömmar ur radions högtalare, och jag tänker tillbaka på den stund då jag först fick höra ljudet av den upprörda stämman som förkunnade nyheten, endast tjugo minuter efter händelsen. Ur högtalaren från en medresenärs mobilradio gick det inte att förstå vad som sades, men det upprörda tonläget fick oss alla i tågvagnen att tystna. Strax spred sig nyheten och de privata diskussionerna upphörde för en stund för att snart fortsätta, med insprängda kommentarer om nyheten.

Källsprånget
Viet bestod för tillfället av fyra människor, tillfälligt ihopsatta i en gemensam resa mot Göteborg. En kvinna i övre medelklassen från Vellinge, en ung man från Puerto Rico, söderbönan T, och jag själv. Diskussionerna som vandrade mellan våra gemensamma intressen som konst, musik, hästar och naturen, blev ibland avbrutna av samtal från systern i Puerto Rico, eller dottern från den skånska myllan. Omgivningen ville försäkra sig om att vi var i säkerhet och mådde bra. Jag kan inte avgöra om det var vårt perifera läge som gjorde att vi kände att rapporterna kändes en smula överdrivna, men vi var alla eniga om att medias fokus låg långt ifrån vår verklighet och vi oroade oss för att det snart skulle firas triumfer och plockas politiska poäng med hjälp av andras sorg och skada.


inifrån gammelskogen
Av helt andra skäl än de centrala rapporterna från Stockholm, kom vårt tåg att bli försenat, och tösen skulle missa sin anknytning. Vi hade måst lösa en garantibiljett för att inte själv bli ansvariga för resan och tågvärden skämdes en smula över att inte kunna hjälpa till, det märktes mellan ord som förkunnade lagparagraferna och yrkesrollen. Han återkom tre gånger för att berätta att dessvärre - tyvärr - men så ligger det till, bestämmelserna är sådana och det är vad vi måste förhålla oss till, jag är ledsen. Och vi nickade inkännande och sa att det är lugnt, vi vet nu, till nästa gång. Det var ett mellanmänskligt samförstånd i oförstånd, känslan av att vilja men inte kunna. Konduktören som slits mellan att vara serviceinriktad och kommunikatör. Mellan att vara mänsklig och maskinell. Vi har alla varit där.

Stora Salen
När tösen slutligen fick sitta i bilen med sin pappa, på väg till västsidan av Vänern, kunde kärleken och jag förenas i vårt mål mot östsidan: Det blommande berget, vårt alldeles eget centrum.
Och här börjar en helt annan historia.

nu med utesoffa och klosterlilja

fredag 7 april 2017

Den Andre

Self portrait, frowning. 1630
att se sig själv i en annan människa kallas spegling. Jag har alltid funderat mycket kring igenkänning och spegling och särskilt i paralleller med porträttkonsten, eftersom den bär vittnesbörd av vad vi kan se av olika tiders och olika individers syn på den Andre. Väldigt ofta blandar konstnären in drag av sig själv i porträtten, det sker med största sannolikhet ofta på ett omedvetet plan, och blir på så vis ännu mer intressant. Det går nämligen ofta att se vem det är som har målat porträttet genom att se likheter och anletsdrag hos konstnären själv. För en uttolkare öppnas det en psykologisk dimension som kan berätta såväl om den tid porträttet skildrades, som om konstnären själv. Inget vi skapar sker i ett vacuum, som bekant.

Schjerfbeck, självporträtt med bakgrund av silver

Med självporträttet däremot är det annorlunda. Rembrandt är den konstnär som kanske oftare än andra målade av sig själv, Helene Schjerfbeck är en annan. Rembrandt klädde ofta ut sig i olika rollgestalter som skulle gestalta olika persona och hade turen att födas in i den holländska barocken, där konstnärens självklara status gjorde att han tidvis slapp mecenaternas piskor och krav. Hans ärlighetsanspråk blev dock slutligen hans död, eftersom tiderna förändrades och de nyrika köpmännens krav på ytlig lyster och ståt gjorde hans introverta ärlighet omodern. Rembrandt dog utfattig.

Strategiskt granskande, filtrerande omvärlden och med ständigt kritiserande blick betraktar han sitt eget ansikte med mod, nyfikenhet, hybris, lycka, skräck och förnöjsamhet. Självporträtten är en kavalkad över samtidens fordringar och det inre livets charader. Mot slutet möter Rembrandt sin egenbild med en människas fulla insikt. Det är en vacker man vi ser då, öppen och klok och fullständigt sann mot sig själv och därför utan krav på sin omvärld, annat än att be den stanna upp en stund och reflektera. Mognad är vackert.

Självporträtt vid 63 års ålder. 1669

Vad händer med dig när du går utanför din egen trygghetszon och försöker se in i någon annans gestalt? Blir bilden du ser ett skådespel, kanske rentav en nidbild? Hur långt vågar du söka utan att helt tappa bort dig själv, och hur långt klarar du av att gå utan att självbilden du skapat känns falsk? Den kontinentala filosofin med Simone de Beauvoir, Lévinas och Said bygger på Hegelsk dialektik, alltså att vi i vårt förhållande till omvärlden måste se det Andra, och sätta saker i olika perspektiv. Om vi endast utgår från oss själv kommer vi aldrig bortom den spegelbild som Narcissus fastnade i. Om världen mäts med oss själv som utgångspunkt, vad är vi då, annat än sorgliga droppar i en het öken?

Steget mellan normalisering av drag som vi känner igen oss i hos i en annan, och acceptans av en annans - och vår egen totala annorlundahet, är kanske just det som definierar mognad. I selfiens gyllene tidsålder är risken överhängande att vi aldrig någonsin vågar steget bortom Narcissus ankdamm eller växer upp till mogna människor med ansvar för annat än vårt eget välbefinnande.

Och ensamt, det blir det. För det blåser på toppen, se bara på Gud fader själv.
På sjätte dagen skapades människan till Guds avbild, allt medan djuren, bestarna, djävulen och allt det Andra som inte passade in i speglingen, gick att använda som material för förkovran. Har vi verkligen inte kommit längre än så, har vi ohjälpligt fastnat i detta etnocentriska 1700-talsparadigm?

Caravaggio, Narcissus ca 1599


tisdag 4 april 2017

20070404


Jag är verkligen inte en människa som sätter värde på datum, det kan alla som känner mig någorlunda intyga. Födelsedagar, namnsdagar, jubileum, högtider eller annat anmärkningsvärt kalenderrelaterat går mig oftast förbi och jag undrar ibland hur jag klarade mig före datorns eller fejans inträde i livet. Dagens datum är ändå ett av de jag har svårt att glömma bort, och det är av vissa, trist förklarliga skäl. En av mina bästa väninnor under gymnasiet fyller år idag, och vore det väl ändå för en sådan skön sak som jag minns den 4 april, men tyvärr. Vid dagens datum, den fjärde april, för exakt tio år sedan blev jag uppringd på arbetet vid auktionshuset i storstaden av min dåvarande sambo, tillika tösens fader. Vi hade blivit vräkta, husnyckeln hade konfiskerats och han hade ordnat tillfällig bostad på vandrarhem, berättades det för mig i telefon. På mindre än två minuter rasade livet jag då kände ihop som ett korthus.

Jag får ibland ångestkänslor som inte går att förklara rationellt.
Idag sken solen, sol är bra för kroppen, särskilt om man är mörkpigmenterad och lider brist på vitamin D.  Jag har därför suttit ute i trädgården hela dagen och i ljuset av solen läst ut en avhandling i arkeologi, fortsatt med Liv Strömqvists fantastiska Uppgång & Fall och även hunnit läsa ett par kapitel ur den litet småtrista The Middlepause, som jag hade höga förväntningar på, men som nu tagit mig två månader att traggla mig igenom. Vidare har jag hinkat i mig alldeles för mycket kaffe, ätit en onyttig lunch bestående av knäckemackor med ost och inte gått på promenad, som jag vet att jag borde göra för att må riktigt bra. Summan av dessa misstag kallas Ångest och den luringen slår ut allt som heter balans, trivsel och gladlynthet. Istället blir du misstänksam, ledsen och trött. Så oerhört ledsen och trött blir du då att du glömmer bort att äta, glömmer bort solen, fåglarna, de små vackra orden och allt det vackra som ändå finns kvar där på andra sidan järnridån.

När tösen kom hem från skolan och stunden hos kompisen fick jag slutligen en kram. Och efter att ha bekänt färg och sagt som det var, och även gråtit en skvätt, fick jag höra precis det jag behövde.
-Det är väl inget datum att fira?
Pang på rödbetan, bara. Hon är bra på sådant, min tös.
Efter litet snack om dagens nationella prov i fysik åt vi middag och plötsligt såg jag solen igen, där den sakta sjönk ned bakom björkarna i väster. Ibland är det skönt att bara få vara riktigt ynklig, liten och eländig och få släppa taget om moderskap, måsten och kraven på kvinnlig styrka och uthållighet.
I morgon är det ett alldeles nytt datum.