måndag 23 oktober 2017

Hopp!

vägen mot en fristad
Egentligen var jag bjuden till en väns femtioårsjubileum i Stockholm i helgen men fick ställa in av litet olika skäl. Luckan gjorde att jag istället kunde ta mig till en annan vän som jag inte heller har träffat på väldigt länge, och som bor på en avstyckad, fyrlängad gård mitt i Skånes blåsigaste inland. Platsen hittar man egentligen bara om man har kört rejält vilse, för vägen hit går endast via de minsta och mörkaste, mest vindlande tvärvägarna som ligger väldigt långt ifrån en siffermärkt och upplyst landsväg. Än så länge innebär det inga större problem att köra här, det är ännu ljust en bit in på kvällen och så länge inte snön har lagt sig och bildat de för trakten så ökända och betonghårda vallarna, så känner du av att det är på vägen du kör, och inte ute på fältet.
Under vintern skapar den fina drivsnön kaos här ute på landet och det är detta vinterväder som bygden har blivit ökänd för, och som jagar skräck i den mest inbitne norrlänning på besök. Mången skröna förtäljer hur dumdriftiga bilförare i tofflor har fått övervintra i en sådan vall, och sedan inte blivit upptinade förrän de av en slump blivit upptäckta av en lösdrivande soldat i bandvagn.

 Hit kommer jag nu en afton i oktober, som vanligt från en ny väg och från ett annat håll, och som vanligt guidad medelst hjälp av telefon. Så småningom känner jag igen omgivningarna, inte bara för att det liknar något jag har sett förut, utan för att jag verkligen ser huset. Jo, för trots att småbyarna här må ha distinkta namn som Fogdarp, Rövarekulan, To, Norreto, Dala och Omset, så är de förvillande lika till utseendet. Inte förrän jag ser allén med sina typiska vindpinade kronor, som alla pekar åt väster, kan jag känna mig i mål - och som väl är vet vännen om detta dilemma sedan gammalt, och har hållit maten varm. Medan jag skumpar fram över den håliga traktorvägen fram till gården passar han på att duka bordet i matsalen och matar kaminen i källaren med ved. För en av de mer distinkta kännetecknen av den Ladonska kolonin är att här är det alltid varmt.

Min vän är samlare. Här på gården knuffas soffor, sittmöbler, keramik (och då särskilt från Höganäs, av nostalgiska skäl) filmrullar, böcker, julprylar, tillsammans med de nio huskatterna. Samlaren är inte så nogräknad vid första anblicken, men snart blir man varse en slags ordning som mer är av bekvämt slag, än traditionellt. Allt som är traditionellt får man utslag av, utom julen, menar samlaren, och guidar gärna runt och visar de senaste fynden. Nu var det en soffa. - Folk är galna, slänger sådana här fina saker. Man blir tokig! säger han medan han sätter på kaffet och vispar upp marsankrämen till en mjuk massa som ska täcka äppelkakan. Köket är för tillfället en respit för Pipen, en av katterna som har råkat ut för både kattpest, snuva och tappat nästan alla tänderna och får inte gå ut eftersom han då löper risk att få lunginflammation. Vi matar Pipen med mosad kattmat och låter honom vila i kökssoffan, medan vi själv stiger in i salongerna.

Samlaren/vännen/kattvännen/bohemen är även konstnär, och bland bedrifterna finns såväl traditionellt måleri, som land-art och Fluxus-inspirerad performancekonst. Som hopp-minister för mikronationen Ladonien ställer han upp med hopp i vatten varhelst hans krafter och tjänster behövs. Vanligen går ett hopp till som så, att publiken först får frågan om vad som mest irriterar, förargar och retar dem, skriver ned detta på en bit papper vilket därpå reciteras, högtidligt och omständligt och med nödvändiga krusiduller och krumbukter innan hoppet i vatten sker. Sålunda förs då alla synder och skammer med honom, ned i spat. Det är en genial idé och helt i dadaisternas anda. Om du inte kan få fram din röst genom att tala i klarspråk, så gör det med humor. Det fungerar alltid.
Jag vet några saker som jag kommer att skriva på den lappen, nästa gång!

Dagens bästa: "Går man aldrig vilse kommer man aldrig komma fram". Det ligger mycket i det.



söndag 22 oktober 2017

#metoo




veckans #metoo-kampanj kan väl knappast ha gått någon förbi? För somliga har den varit en styrketrigger, andra har uppenbart känt sig påhoppade, några har reducerat kampanjen till en småsak, medan andra tycker att man har sig själv att skylla om man blir utsatt, och så är vi några som i tystnad har dragit oss undan till det hål där ångesten och rädslan härbärgerar, för påminnelsen om det som har skett river upp sår. Det talas även om en tystnadskultur, där skambeläggning görs mot den som öppnar munnen. Sådana saker får mig att vilja öppna den ännu vidare, för jag tror på öppenhet.


På grund av övergreppen (och ja, det är oftast män som begår dem, och ännu är det flest män som sitter i maktposition) lever många av oss i en kafkaliknande tillvaro, där vi dagligen kämpar för att rättfärdiga oss själv och våra erfarenheter. I klorna på andras omdömen granskas våra förehavanden i sömmarna av människor som "vet", inte av personlig erfarenhet, utan av hävd. -Är du en god mor, fungerar du i arbetet, är du berättigad till samhällets stöd, är du välkommen tillbaka i vänskapskretsen, till familjen, är du riktigt klok? Och skulle du blir tagen på allvar blir du snart varse om hur samhällsapparaten opererar; polis, juridiska ombud och läkare är oftast män som bedömer dig efter sina manliga utgångslägen. Underläget i en extremt utsatt situation är väldigt svår att förstå för en manligt ombud, och anledningen till varför kvinnor utsätts för rättslig rannsakning kring hur de ser ut och agerar, är för att detta sker efter manlig logik; Kvinnors fysik påverkar män, inte omvänt. Detta håller dock sakteliga på att ändras, om man ska lita på innehållet i serier som "Bäste mannen", men hjulen i samhällsmaskineriet rullar saktare än populärkulturens. Dina bristfälliga minnesbilder under kvällen räcker då inte som bevis - eftersom du inte minns mer än brottstycken för att du var rädd, paralyserad och emellanåt, medvetslös.

Du får även veta att du inte ska agera aktivt och reagera under rättegången, eftersom det kan bedömas till din nackdel.
- Du blev slagen medvetslös, och misshandeln fortsatte trots att du låg utslagen, hur kan du veta att du blev dragen i håret och dunkad i diskbänken, eller att du blev sparkad?
- Du somnade i rummet intill förövaren, varför, och varför tog du dig inte ut och sökte hjälp?
Ingen i rätten förstår hur chock och trauma fungerar. Termen "Freeze response" existerar i den teoretiska forskningen, men knappast i våra rättssalar.

Eftersom ditt ansikte har slagits blodigt och mosigt och du har spår efter uppenbart våld på kroppen finns bevisen i form av det rättsmedicinska utlåtandet, som används av åklagaren och i sin tur motbevisas av advokaten. Har du brutit ben ses brottet som ett allvarligt slag, annars ifrågasätts du, och med ledning av hemmets skick avgörs med hjälp av teknik sedan graden av våldsamhet. Inom svenskt rättsväsende existerar uttrycket "misshandel av normalgraden". När blev misshandel normalt, annat än möjligen sanktionerat av juridiken..?

Åklagaren träffade jag först fem minuter före rättegång - den anklagade hade fått advokat sedan tre veckor i häkte - nämndemännens sammansättning beror på slumpen, och de få, märkligt utvalda vittnena uttalade sig mer om min trovärdighet som person än om vad som hade hänt under den våldsamma natten. Det faktum att du har blivit utsatt för ett grovt brott i det egna hemmet står i skuggan av bevisbördan.

Och när du har gått igenom den förnedrande rannsakningen i domstol, och den anklagade döms till fängelse men får domen reducerad till övervakning eftersom han inte tidigare har blivit dömd, och du med hjälp av en påskrift och intervju redan har sett till att han får vård, omsorg och hjälp, utan att han själv ska behöva lyfta ett finger... först då är det tid att ta tag i ditt eget liv. Först kommer indrivningen av skulden du har blivit tilldömd, den ska du ta tag i själv, om du inte anlitar kronofogden. Vården av ditt inre kommer sist, och det tar du om du orkar. För innan dess kommer vardagen, med arbete, barn, vännerna, räkningarna, sömnen. Livet som ensamstående är dyrt och tungt och du har oftast ingen att vända dig till. Det är enklast att göra saker själv, eftersom du då slipper förklara och be om hjälp och förståelse.

När du sedan ska förhålla dig till vännerna - som du till stor del delar med den anklagade - och din släkt, och till arbetsplatsen, och de sociala nätverken, förstår du snart att det är lättare att inte berätta något om det som har skett, eftersom du helst vill glömma och gå vidare. Sticka huvudet i sanden. Eftersom alla dina förehavanden och göromål ändå snart knyts samman med en logik som följer med den som har yttrandeföreträdet, och eftersom du själv inte har yttrat dig, finner du dig snart anklagad för att ha anmält en person som är någons bästa vän och kollega, en "hyvens" kille som någon har känt hela livet, för vadå? ett irrationellt litet övergrepp. Han är ju fri och hemma och arbetar uppenbart inom vården, så det kunde väl inte vara så farligt? Klart att det är en överdrift. Snart får du veta att det var ditt eget fel. -Du är ju ganska hetsig, har du inte ett rätt hett temperament, egentligen? Varför tog du honom tillbaka första gången han var aggressiv och hotade dig till livet? Du visste att han var skadad av övergreppen som barn.


Tre år har gått och jag är oerhört skör. Hur jag än beskriver saken för det fåtal människor som jag släpper inpå mig, är det inte många som förstår, eller vill förstå. Jag har fått höra att det gör dem (män) fysiskt ont att höra min historia, och jag tröstar och förstår att det är svårt. Man förklarar att jag måste göra något åt min belägenhet om vi ska ha en fungerande relation, och jag svarar att ja, jag tar på mig ansvaret och lovar att bli bättre. Och trots att jag märker hur jag blir misstänkliggjord och bedöms enligt normer som gäller för par, när man förklarar att jag borde flytta in i en lägenhet och att jag ska skylla mig själv som tog hand om honom, jag blir rådd att ta sömntabletter, när man peppar mig att ta tag i livet, rycka upp mig, läsa självhjälpsböcker, ta kurser i yoga, äta mer kött, mindre socker, ta hand om mig, så tänker den andra jag (för vi är många jag): men vore det för min skull kunde du inte hjälpa mig aktivt då? Var är du när jag ropar?
Det är då jag drar mig tillbaka in i mitt tysta skal.


Slutligen måste jag ändå plädera för anmälan.
Även om jag är missnöjd med hur domen utföll, och även om jag har gått igenom en anmälan och fullföljt den, mer för samhällets än för min egen skull, så måste jag stolt säga att jag är nöjd över att jag anmälde honom. Därför att jag vet att nästa gång han ger sig på någon, och blir anmäld, då är det slut. Självklart var det inte hans första gång, det är vi nog fler som vet egentligen, men inte heller hans sista gång, tyvärr. Så om du läser detta och blir utsatt nu eller i framtiden:  Anmäl, anmäl, anmäl. Det är enda sättet att få en rättvis framtid.

Linnea, mitt kusinbarn, skriver

Jag är en av många #metoo den här veckan. Men han såg aldrig sig själv som en våldtäktsman. Han sa bara att det var mitt eget fel att jag hade ont och att han också hade ont, ondare än jag hade. Om jag bara låtit det ske hade jag kanske inte varit som ett öppet sår.
Han såg inte sig själv som någon som slog heller, för någonstans var det ändå mitt fel. Som när han sparkade mig i ryggen när jag var på väg nedför trappan. Jag stod i vägen och han hade bråttom. Eller när han spräckte min läpp för att jag råkade stå precis bakom. Eller när han var den enda som var ärlig och berättade hur pinsamt dålig jag var när jag talade inför publik, sa åt mig att gå ned i vikt och berömde andra tjejer på stan. Hur värdelös han fick mig att känna mig när han sa att alla tjejer är horor och hans kompisar skrattade.
Åren läggs emellan, ändå är jag fortsatt trasig. En del reaktioner och känslor är som satta i ryggmärgen. En plötslig beröring och jag kan instinktivt ta ett steg tillbaka. Slammer i köket eller att något tappas i golvet och jag fylls av ångest i väntan på kommande utbrott. Ångest för att prata inför folk. Ta för mycket plats. Ta för lite plats. Säga för mycket. Säga för lite. Jag vet att majoriteten inte är som han men jag försöker fortfarande hitta tillbaka till hur det var innan jag träffade honom.
Det här inlägget handlar inte om män i allmänhet. #metoo-inläggen handlar inte om alla män. Det handlar om övergrepp som ofta förminskas ned till övertramp eller till och med skämtas bort. Jag gick till kurator när jag inte orkade mer. Hon sa att han nog visst hade bra sidor eftersom vi ändå varit tillsammans så länge. Jag bröt mig loss till slut. Det tog två år innan han slutade dyka upp där jag var. Ytterligare något år innan han slutade höra av sig.
I dagens debatt slår kränkta män ifrån sig och skriker ”inte jag”. Problemet ligger i att många inte är redo att rannsaka sig själva. Du behöver inte aktivt ha tagit någon på rumpan, tjatat dig till sex eller ropat att du kan ta hand om henne ikväll och tagit dig om skrevet. Det räcker med att du tagit ett steg tillbaka när du borde sagt ifrån eller att du har skrattat, om än vagt, tillsammans med de andra.
Hade någon sagt ifrån. Hade någon märkt. Hade någon som sett stått upp för mig.
Någon gång måste folk börja reagera. För det är jävligt svårt att alltid vara stark själv.

tisdag 17 oktober 2017

Swoon

Förra helgen var jag på nya Skissernas, och jag måste litet generat tillstå att även om jag hade velat och kunnat, så har det hittills aldrig blivit av att jag gått dit. Kanske det har berott på inträdespriset, eller så har det varit en annan tillfällig utställning som dragit ut på tiden, eller så har jag förletts att följa med någon annan på ett annat viktigt göromål. Nå, nu blev det äntligen av i alla fall och ja, som du säkert kan förstå, så blev jag väldigt nöjd med vad jag fick erfara där. Nya skissernas är inhyst i ett underbart arkitektoniskt spektakel av rostigt järn och betong, och ljuset därinne som är mjukt och lent kommer från dolda gömslen och takgluggar, likväl som från hela väggpartier, vars glasytor låter parkträden utanför kasta skugglekar mot väggarna.

Interiören samarbetar mycket fint med det utställda materialet i den fasta utställningen, som består av ett stort omfång av olika material och konstnärer och spänner över hela 1900-talet. Allt är presenterat utan inbördes kronologi och teknik och helheten binds samman på ett fint vis, mycket tack vare ljuset. Det nya sambygget med det gamla huset är snyggt arrangerat och en ljus innergård har skapats där det går att ha föreläsningar, och även visa större verk, likt streetartartisten Swoons verk som visas där nu, "Haven". Swoon arbetar i storformat med klippt papper, lim och linoleumtryck, och ofta handlar hennes bilder om viktiga nutidsfrågor, som klimat, miljö, och flyktingpolitik. Berättelserna filtreras genom porträtt av människor hon möter, oftast är det kvinnor, upplyfta och förstorade, ur sitt vardagliga sammanhang. "Haven" är ett ofantligt starkt konstverk, inte minst av formatet att döma, men mest för att street-art-genren är ett medium som traditionellt är förknippat med väldigt tuffa, manliga konstnärer, och för att vi i verket möter en helt vanlig, skrattande och beslöjad ung syriansk flicka. Flickans rosa slöja svävar över oss i megaformat, runt henne virvlar klippta former av blommor och arabesklika cut-outs, som påminner om sådant där tårtpapper som vi brukade klippa i skolan, och färgskalan, som är ljus, glad och stark, lyser i kontrast mot den grå, ljusabsorberande betongväggen. Styrka och motstånd är just de ord jag vill använda i sammanhanget, men det handlar förstås inte om råstyrka, utan om den inre kraft som kommer ur glädjeyttringar, en mental inre kraft som vänlighet för med sig. Alla vet väl hur vi påverkas av ett hastigt leende, och en glad människas ansikte, och hur smittsamt ett skratt är - om så på avstånd, och med vilken kraft en sådan känsloyttring kan mota bort den mörkaste av sorger.

 

Emotionell empati heter ett ganska nytt uttryck som har rönt stort intresse under senare år inom psykologin. I en svensk avhandling har Per Andréasson visat att vi imiterar varandras ansiktsuttryck vid interaktion, men beroende på hur hög emotionell empatisk förmåga vi har, varierar graden av imitation och empati. Psykologer särskiljer empati i två; kognitiv och emotionell, och menar att där den förra är en mental förmåga att förstå och sätta sig in i den andres belägenhet, är den senare en direkt känslomässig reaktion på densamma. Vi reagerar alltså väldigt olika på hur vi betraktar varandras ansiktsmuskulatur. Den som i hög grad imiterar den andres mimik förstärker känslan av det den andre erfar, hos sig själv; mottagaren förnimmer då en överförd kroppslig-emotionell erfarenhet. En människa med låg emotionell empati, däremot, imiterar alltså litet eller inte alls, och reagerar därför inte känslomässigt lika starkt.

I dagens cybervärld har chattikonerna fått ersätta mimiken hos levande människor, och säga vad man vill, men de verkar behövas. Dock kan det gärna bli så, att chattikoner slängs in alltsomoftast och vid tillfällen där de minst av allt borde finnas med, och effekten kan då bli förödande. En överslätande, glad gubbe i ett i övrigt upphettat sammanhang kan få en person med hög emotionell empati att bli väldigt perplex, medan en person utan samma behov av gensvar kan tycka att det är helt i sin ordning. Ja, jag säger väl som jag brukar. Tacka vet jag IRL.




söndag 15 oktober 2017

lagom mjuk i sina bästa lår

Så sakteliga segar sig humöret uppåt, ett kliv i taget, ett steg för att bli mänskligare, sötare, mjukare i kanten, en får dock passa sig för att inte bli lik en uppblött semmelbulle!

Jag tog tag i kontakten med sjukvården och det gick som väntat; läkaren gav mig en "remiss" till kommunens "expert", en kvinna som jag redan har haft kontakt med, som kurator. Antagligen spelar det inte så stor roll vilken titeln är, hon klarar säkert av en person med PTSD, tycker läkaren... Kuratorn/psykologen/terapeuten/whatever skulle i alla fall höra av sig. Nå, bara känslan av att jag har tagit tag i ett problem (till), gör att jag nu känner mig lättare till sinnes. För snart två veckor sedan fick jag fart på vattnet i badrummet, efter en månads väntan, och sedan gick ju bilen igenom besiktningen, jag har kontaktat vedleverantören, som dock måste fortsätta kontaktas eftersom "han är som han är", och så har jag tagit hand om trädgårds-eken som jag fick av grannen, klyvt och fyllt förråden med kaffeved, börjat promenera igen, och tagit upp en viktig kontakt. Och så har jag firat tvåårsjubileum på jobbet. Det var dock inte förrän jag kommit hem som polletten trillade ner, och jag förstod varför chefen hade tafattat sig igenom dagen med en hel rad beröm - vilket alltid är suspekt, men så "är han som han är". Om jag ska ta saken som en lagom uppblött semmelbulle bör jag se genom fingrarna på hur jag har behandlats, och inse att det är just sådant en enorm lön reparerar skadorna för.

Nå, i alla fall.

Det viktigaste av allt är ändå känslan som dröjer sig kvar efter lördagens öppet hus på tösens gymnasieskola. Efter att ha pratat med flera roliga lärare och skolpersonal, en mängd glada elever, ätit massor av gräddbullar, sett en bombastisk kemishow, och samtalat med kriminalteknikerna på nya skolsatsningen, och blivit alldeles vimmelkantig av intryck, är jag så glad och lycklig över hur tösens skolval har fallit ut. Gymnasiet har verkligen utvecklats sedan jag gick där... inte minst har eleverna det. Vilka underbara ungar den generationen är! En stor och taggig sten har fallit från mitt bröst, för skolan utgör en sådan stor del av våra barns tid och miljön är oerhört viktig. Nu vet jag.

Efter öppet hus gick jag på vernissage på konsthallen, som ligger vägg i vägg med skolans bibliotek, och fick mig ännu fler intressanta samtal. Konstnären Joanna Thede har jag lärt känna genom fejan faktiskt, och henne lyckades jag övertala mina kollegor i utställningsgruppen att ta in. Hon visade sig vara precis lika trevlig lajv som cyborg. En gammal klasskompis, nej, förresten - två gamla klasskompisar, och en mängd andra konstnärer och vänner var där och vi snackade om allt möjligt och det var jättetrevligt alltihop men snart kände jag att hjärnan började skrynkla ihop sig och surna, så då blev det dags för avsked. Ute i bilen drog jag av mig finskorna och finjackan, fick på mig stövlarna och fuljackan och drog till skogs, och efter nästan två timmars lunkande i vattenbemängd mark och hög luftfuktighet gick det upp för mig, att leendet faktiskt har kommit tillbaka i mitt liv. Så med exakt det leendet på läpparna orkade jag mig runt innan jag kraschade i schäslongen, framför en film på min gamla och lika trötta, laggande laptop. Sedan sov jag i 13 timmar och drömde något så osannolikt som ett möte med The Edge på ett ställe som såg ut som Skara sommarland (vad vet jag, som aldrig har varit där). Den framstående gitarristens framtänder var uppenbart nya, och så överdimensionerade, att jag helt missade vad det var han sa, eftersom han sluddrade så förfärligt, men han verkade väldigt välvilligt inställd, och eftersom jag ju hade baddräkten på mig bekom mig salivduscharna föga. Jag antar jag vid det laget hade förvandlats till en lagom mjuk semmelbulle vid sina bästa lår.

Och så har jag varit på utställning i Lund med, missade jag det? mycket nu...

Ulf Rollof:  "evil Octopussy"

onsdag 11 oktober 2017

Prekärt

jag sitter här och undrar över modeordet identitetspolitik, och över vilken den motsatta definitionen skulle vara. Är det åsiktspolitik? och, undrar jag, är det fortfarande identitetspolitik om 50 % av befolkningen är underförstådd? I ett försök till apologetisk tolkning av sådant som åtminstone jag kan tycka är en självklarhet; rättvisa, snor jag in mig i vokabulär som jag inte riktigt behärskar. Det är som om terminologin som skulle hjälpa mig att tänka rätt istället stryper tanken, eftersom det jag önskar få sagt är att om vi utgår från rättvisa (som nog är allas ledord, eller borde vara) kanske vi borde se till just sådant vi gärna avfärdar som ”identitetspolitik” för att riktigt nå fram hos röstarna.

Tänk om dagens politiska giganter också ville förstå att den åsiktspolitik som förs inte längre är aktuell, och att ideologierna som en gång instiftades nu är över 150 år gamla, och att arbetet vi kämpar för, de tunga och slitsamma och dödande jobben, då alltså, inte längre utförs av gubbar i jeans och keps utan av kvinnor i kontorsblusar, gröna och vita uniformer, män i Dressmankläder och av alldeles för många som har blivit lurade att tro att den långa och dyra utbildningen automatiskt ger jobb. Och så länge våra folkvalda politiker sitter och kräver rättighet för dessa goa gôbbar som - visserligen fortfarande finns, men mer har blivit ett symboliskt varumärke - är det då inte åsiktspolitiken som bör kallas identitetspolitik istället? Undrar jag…

Proletariatet måste ge plats för prekariatet. För vänsterns skull, och för folkets.

Aftonbladet - "Hatet mot dem där nere" Daniel Swedin har läst Chavs av Owen Jones

söndag 8 oktober 2017

Sublimerad

Porslinsskivlingar på bokstam
Första helgen i oktober har passerat, det har varit en alldeles lugn helg på många sätt, ändå har den varit omtumlande och fantastisk. Vännen har varit här och under en sväng på Dunkers fick vi förfäras och förfasas, skämmas och skratta åt Erik Johanssons "Bending Reality" där känslan av kvalitet och intellektuell utmaning fullständigt uteblev. I detta billiga försök till hjärndöd besöksflirt, (spoilervarning) kändes epitetet Kitsch som ett överdrivet gott betyg. Men! vi har även älskat ihop med den intelligenta glaskonsten på utställningen "Walk the line". Här har autonoma och kaxiga konstnärer valt att stå på egna ben, trots ledningens kulturmördande krav på kassaklirr och besöksstatistik. Om du inte har sett den än - gå! Utställningen som pågår till den 18 mars är känslig, rolig, kaxig och provocerande, helt enkelt sådan konst hjärnan och hjärtat mår bra av, för som vi vet så är det i motståndet som tanken växer...

En personlig favorit är Ditte Johansson som skapar drömska filmiska sekvenser genom att genomlysa glas med rörliga bilder. Sommarnostalgiskt solflimmer skimrar genom persiennerna av glaslameller och skapar rum för eftertanke och tidlös vila. Och i den hypnotiskt vackra lilla simmande kroppen i petriskålen hålls en skämtsam dialog om genusvetenskap med Bertil Vallien. Hans pretentiösa, sandgjutna glasbåtar, med sina stela metallfigurer och polkagrisbitar inuti, känns tragiskt fast i en tidstypisk könsmaktsordning från det pompösa 1980-talet, i jämförelse. Vem som vinner slaget om känslomässig transparens står alltså glasklart. Där Johanssons känsla för glasets känslomässiga räckvidd är total, och materialet genomgår en eterisk sublimering, förblir Valliens glasmassa dessvärre statisk, trist och tung.

Det finns fler glaskonstnärer värda att nämna och Åsa Jungnelius är en av dem. I hennes händer blir glasmassan en fetischfest av glittrande och glamourösa brottstycken och hon lämnar ingen oberörd. Den som stiger in i hennes boudoir utlovas en orgiastisk resa in i de skamligaste och hemligaste mentala gömmorna. Möjligen kan man tänka sig att hon ibland är litet för explicit i sina frivola skamgrepp, men hennes konst är åtminstone aldrig trist.

Tristessen har definitivt fått lägga band på sig under helgen, och därför, styrkt av all ackumulerad energi, har jag lovat mig själv och vännen att ta mig an kommande veckas tuffaste utmaningar. I mina försök att få en förklaring till varför jag tycks bli allt tröttare och svagare, såväl mentalt som kroppsligt, ska jag åter uppsöka vårdcentralen. Så snälla, håll en tumme, den kan behövas.

jugendgrön höst



torsdag 5 oktober 2017

Mollymawk

"The Life Line" Winslow Homer, 1884
En svartbrynad albatross har siktats i Skälderviken och tankarna svävar iväg. Med ett vingspann som överstiger en knölsvans, och ett flygsätt som mer påminner om segel på ett fartyg än fåglars normala flaxande, är det inte underligt att den har skapat mimetiska bilder hos oss människor genom alla tider, oftast har dessa omen varit förknippade med hoppet om en ljusare framtid. Under vingarnas tysta skugga kan vi välja om det förebådar ett väl eller ve.

Att som sjöman ute på öppet hav plötsligt se tecken på liv ställer existensen på sin spets. Albatrossen tjänade som mat för både kropp och själ, äggen gick att förtära för att överleva dagen, och i vingarnas flykt färdades drömmarna mot det som en sjöfarare längtade efter mer än något; räddning, en stilla hamn och en varm famn. Dessa utgjorde, och utgör, tillsammans grundvalen för en mänsklig tillvaro.

Att betrakta något underifrån, i starkt motljus, är en av modernismens svåraste tankenötter. Antingen du väljer attack eller försvar, så sker något i ditt inre som gör att du måste ta ställning. Romantikern säger: låt gå, du kan ändå inte göra så mycket åt det stora hela. Det är i detaljerna djävulen sitter. Livet är större än så. Släpp taget! Medan realisten menar: Återgå till konsensus. Se till detaljerna. Spana efter bevis. Greppa världen! Men oavsett metod och infallsvinkel är vi hänvisade till våra sinnen och fantasin sätter gränser för vad vi förstår.  Utan den svepande humanistiska fantasin skulle vi aldrig våga oss utanför boxen, och utan naturvetenskapsnörderiet skulle boxen inte finnas.

Att hantera livet handlar om tillvägagångssätt och metod, och om vår förmåga att hantera intryck och omformulera dem i ord eller bild. Ibland är vi tvungna att gå i romantisk reträtt för att överleva. Just nu räcker det för mig att veta att albatrossen flyger i närheten och jag har full tillit till den människa som har givit sig ut för att dokumentera fågeln i ruskvädret. Jag tackar ödmjukt och begraver mig i Coleridge, Pink Floyd och i konsten.

Echoes - Pink Floyd 

Albatross Island, musik av Albinoni, Op 9, no2 för trumpet



måndag 25 september 2017

genom elden

Under frukosten roade vi oss med att räkna ut hur mycket kaffeved jag har lyckats klyva under de timmar som sol och ledighet infallit, och kom fram till att det är exakt 4 m3. Inte så illa pinkat ändå. Det är studiedag och måndag och solen glimtar fram litet skyggt, vi har fått i oss kaffetåren-på teslurken och den obligatoriska ledigadags-kanelbullen och snart ska utekläderna på. Tvätten gjordes igår, alla vintermattor är på plats, frysen är full med kantareller och gräset är nästan klippt; ja åtminstone så långt som den gamle knarren orkade innan den lade ner verksamheten med en knall och en svart rökpuff.

Kanske det är idag som mitt gamla ledighets-jag skall återuppstå? jag har visserligen smygstartat med att vara social. Fatta hur skönt det är med opretentiösa vänner som är nöjda med ett glas öl och wasabinötter till osammanhängande samtal om politik, konst och film, om vartannat. Fatta! hur skönt det är att slippa förklara sina osynliga krämpor, eller bli jämförd medelst ovidkommande andrahandserfarenheter, och fatta! hur skönt det är att få vara välkommen människa bland andra en stund. För, oss emellan, så har det varit tufft på sistone. Om jag ska försöka rekapitulera allt i bloggfart så kan jag såhär, och med solen i nacken, konstatera att jag gjorde rätt som drog i nödbromsen i onsdags och bad tösen stanna i Skåne över helgen. Hennes närvaro har märkts även när hon har varit på fest och bio med vännerna, och blotta känslan av att ha henne omkring mig har gjort att orken finns kvar och spiller över. Nu sitter hon här i mitt köksvardagsrum och filar på sitt senaste alster, en bok med vänskapsbilder till en kompis i Holland. Jag ser henne genom strimman av sol, krökt över skalpellen och pennorna och med den bilden för näthinnan kan jag gå igenom eld.

Keep Your Head Up - Ben Howard

torsdag 21 september 2017

Ardently, prudently

John Singer Sargent
Mitt åldrande är ett privilegium som inte ska lullas in i falsk skönsång om styrkan av att äntligen vara kvinna i klimakteriet, eller brukas i förödmjukande ordalag, som fet klimakteriekossa. Den övertygande retoriken, att med rätt inställning eller rätt kost kan du bromsa detta onämnbara, farliga, fula, oönskade och oundvikliga öde, åldrandet - skuldsätter mina tillkortakommanden och döljer mina tillgångar. Erfarenhet är ett ord på utdöende, åtminstone i djupet av dess forna innebörd.

Skulden läggs på den redan övertunga bördan av det egna ansvaret, anledningen till att jag mår som jag mår och till att krämporna är för tidiga, är att JAG borde ha gjort något åt det innan det var försent. Jag borde ha lyssnat på kroppen, sagt till, satt ner foten, markerat, innan jag blev en börda. Men var gränsen går för vad som är för sent, det varseblir du inte förrän det är uppenbart... Att bli medelålders innebär en osynlig skam eftersom vi lär oss att vår sargade kropp är ful och att vi ska dölja vår slitna själ. Några av oss har ärr i övertal medan andra lever som om varje dag är den första, vi är rustade på olika vis och livet går inte att förutse, som väl är.

Stefano Maderno

Att åldras är en bedrift som förtjänar att synas, höras och märkas. Det är väldigt märkligt, ja rentav kusligt, om en människa som har levt i ett halvsekel inte har fått ärr av sina upplevelser. För inte så länge sedan kallade vi femtioåringar medelålders. Åldersidentiteten tillät den som så önskade att vara trött, tyst och tillbakadraget beläst, och framför allt erhölls respekt för ålderskrämporna som ibland t.o.m. framhölls som en tillgång. En klok gumma, en vis kvinna, en rådig änka, en gammeltant, gammelmormor, är ord som jag tycker förtjänar att återuppstå som de hedervärda epitet för åldrandets grace de faktiskt är. En åldrad person är någon att värna om och rådfråga, med särskilda behov, önskemål och nöjen. Varför kliver vi inte bara ur hjulet och erkänner, att utan spår av åldrande vad är vi då för människor, annat än ett skal som går att fylla med produkter fram till den dag hen går i pension och ingen bryr sig längre? Vad är det för samhälle vi skapar, om lönsamhet endast räknas i antalet köpta och sålda varor, och där klokhet är synonymt med att luras tro på den heliga tillväxten?
"Var lönsam, lille vän."

John Singer Sargent





fredag 15 september 2017

a giant step for womankind

inte alla piller i paketet
Idag är jag två erfarenheter rikare; 1) jag har blivit stucken i ryggen inte mindre än tre gånger och av två läkare utan att man lyckades tappa mig på ryggmärgsvätska, och därför, för att kompensera detta blev jag äntligen! erbjuden antibiotika - och 2) så har jag prutat på Apoteket. Mitt Apotek visade sig inte ha rätt antal piller i paketet, så jag blev hänvisad att köpa två askar för ett högre pris, men där någonstans var mitt något prövade tålamod slut så jag lyckades förhandla mig fram till att betala samma summa som för den ordinerade asken. En liten vinst i det stora hela som gör gott för självförtroendet. Men nu är det ändå fredag. Glad helg!

Savoy Brown - I'm tired

tisdag 12 september 2017

Fotofestival i Landskrona 2017

Pieter Hugo
Fotofestivalen i Landskrona bjuder som vanligt på både skratt och skräck, och årets teman passar mig som gillar båda delarna. Humor, identitet och miljö utgör årets tre huvudfåror och inte sällan sker en underfundig korsbefruktning av dem, som då humorn kryddas av pinsamhet, fördomar och/eller allvar. Olivier Culmann gestaltar sig själv i olika indiska nationella identiteter och vid första anblicken blir det dråpliga inslaget av en dåligt retuscherad person framför en lika dåligt utförd kuliss ganska pinsam. Snart varseblir vi att en indisk identitet är uppbyggd kring betydelsebärande detaljer.  Det är alltså klichéerna som skapar dig som person, inte din inre självbild, och tanken bävar - vår antagna besatthet vid original och äkthet är ändå inte särskilt långt från det indiska tankesättet. Tag exempelvis våra "unika" Instagrambilder och reklamfoton, där retuscher och klichéer radas upp och blir ideal, eller hur vi väljer att inreda eller bygga efter IKEA-katalogen eller Hemnet. Alla husägare har väl snart en helikopterplatta, a.k.a trädäck av tryckimpregnerad tall eller lärk i enlighet med de reklamstinna branschtidskrifter som månadsvis skräpar ner våra brevlådor...

Olivier Culmann
Identitet är en rolig sak att gestalta och bland det roligaste jag vet att betrakta och tolka, och när en konstnär släpper taget om sin prettoidentitet och ger sig hän och berättar om sig själv utan skydd av gråskalor, teknik, allvar och snobberi, då händer det saker med oss betraktare. Vi börjar samtala, skratta och umgås, och det är då en hastigt igenkännande blick från mannen i ögonvrån, en lätt nick från konststuderande tonårspojken, eller ett genant litet leende från damen i guidegruppen berättar att vi hör ihop, trots allt. Det friskt överraskande med årets utställning är nämligen hur gestaltningen av traditionellt manligt-kvinnligt har suddats ut och ersatts av en allmänmänsklig bild av oss.

Irina Werning

Problemställningarna går naturligtvis även att se ur ett globalt perspektiv, åtskilliga fotografer kommer från Sydafrika och Sydostasien, men framförallt är det de kroppsliga och ganska allmängiltiga frågorna, som ungefär: "Vi har en kropp och den är oftast pinsam" som framställs. Hasse Alfredson förresten, var mästare på sådan humor, och genom att anknyta till barndomens kissochbajskomik får han oss, ja åtminstone mig! att känna att det trots allt är gott att vara människa, och att vi aldrig måtte tappa taget om det som roar oss... kroppen är en pinsam (och därför också väldigt kul) manick.

Joakim Eskildsen

Ibland bränner det till litet extra, som när Joakim Eskildsen, en för mig ny fotobekantskap, gestaltar människor han möter ute i världen. Hans bildvärld är nyromantisk, färgerna och kompositionerna är konsthistoriska ekon, nästan klichéer, och är därför som en godisbutik för en konsthistoriker... men det är bara på ytan. Ganska snart varseblir vi att hans gestalter bär vittnesmål om saker som vi gärna undviker, eftersom de är svårgripbara när de kommer för nära oss, som fattigdom och ensamhet, smuts, hunger och misär. När det nostalgiska plötsligt blir samtid övergår tankarna från att handla om estetik till att beskriva verklighetens politik, och det är då det slår oss; hur lika vi är, och hur sköra. Livet är skört, och det är just det som är så vidunderligt vackert, och när vi inte längre kan skratta åt eländet, det är då vi är riktigt illa ute.

Ann-Sofi Sidén



Den som inga byxor har - Hasse Alfredson

måndag 11 september 2017

En god man


En ovanligt stark solstorm nådde jorden i torsdags och det kan förklara det oförklarliga som hänt på sistone. Tele- och internetavbrottet, tröttheten, ont i magen, tandagnisslan, bakfyllan, och världens alla stormar och regnoväder, alla tokstollars galenbeslut och groteskerier... och så Hjältens död.

Hasse Alfredson med det stora hjärtat, som skapade allt ifrån dråpligaste galghumor till svartaste gravallvar har gått ur vår tid och vandrar hinsides. Nu ter sig den andra sidan plötsligt väldigt, väldigt lockande.

Även jag har en anekdot där Hasse figurerar - nej förresten, jag har åtskilliga - Hasse har tagit en sådan stor plats i mitt liv att den berättelsen skulle ta väldigt lång tid, så jag besparar er dem. Kanske de dyker upp i mina berättelser framöver, det är inte omöjligt. Nå, i alla fall. Jag är lycklig över att ha fått ta del av en tid när man ännu värnade om den svagaste, arbetade för fred och använde humor utan att krydda den med elakheter. Och så drogs Svea Hunds Limerickar fram till morgonteet.

Sov lilla Totte

lördag 2 september 2017

T.O.

ett lånat minne
Jag gråter mycket nu. Skulle behöva semester, en riktig, med sol och vackra vyer, mycket vatten och kultur. Bara slippa göra saker hela tiden, slippa ha huvudet fullt när jag blundar, slippa ha ansvar och ta ansvar. Bara en liten stund, snälla.


Dödsbabs - Allt Kan Dra Åt Helvete

fredag 1 september 2017

Jobbigt

Om fredagarna brukar dimman som har lägrat sig inuti mitt huvud skingras så pass att jag orkar vara social och rolig, men så var inte fallet denna fredag. Kanske det inte är så märkligt, med tanke på allt som har hänt på kort tid. När man befinner sig mitt i stormens öga märker man inte tumultet och det kan vara svårt att veta var man ska börja nysta, sen börjar det röra på sig och plötsligt kanar allt likt ett jordskred och det tycks inte ta stopp. Och ovanpå allt, denna tröstlösa väntan på besked.

Om fjorton dagar skall jag infinna mig på infektionskliniken vid sjukhuset i Helsingborg för en förhoppning om ett slutgiltigt och avslutande besked angående borrelian. Spruträdd som jag är, hoppas jag att jag slipper lumbalpunktering, men den förhoppningen lär nog komma på skam...
Beskedet från rörmokaren, angående kostnadsförslaget som vi diskuterade som hastigast via telefon under arbetstid, har heller inte kommit än. Jag väntar.
Det är svårt att ringa privatsamtal från jobbet, eftersom jag aldrig vet när en kund kommer in, eller vilket humör chefen är på. Nu hade jag visserligen gjort fruktansvärt bra ifrån mig dagen innan, så jag hade inte behövt oroa mig, men han är opålitlig och nyckfull och ilskan går sedan ut över mina kollegor. Allra värst är det dagarna runt löning. Han och sonen hade dagen innan jag kom till arbetet gått igenom kollegornas (och säkert även min) mailbox, och ställt till oreda genom att beskylla kollegorna för att vara slöa, och krävde att de måste arbeta hårdare. Nu arbetar dock alla redan så mycket som krävs, och det finns inget som ställer till det värre för arbetsmoralen än tryckande stämning och hot.
Vi arbetar mot ett datasystem som listar inskrivna objekt, och det första man ser när man loggar in är listan med kollegornas namn och antal inskrivningar. Annat arbete, som efterforskning, kundkontakter via telefon och mail, hembesök och värderingar, transportarbete, lagerarbete eller städning - som vi nu också måste utföra eftersom chefen anser att städerskan är en onödig utgift - registreras inte och hamnar utanför listan på jämförbart arbete. Det är ett elände, för alla inblandade. En person som är rutinerad arbetar snabbt och utan avbrott, medan mindre rutinerade tar längre tid på sig, det är så inom alla branscher, det är bara det, att vi alla anställs som generella tjänstemän, inte experter och lönerna är därför lika och kan på så vis hållas mycket låga. För en person med högskoleutbildning kan det därför bli en kostsam affär att arbeta vid auktionshusen, och om man dessutom måste pendla med egen bil förlorar man både tid och inkomst. 

Tituleringen som ligger till grund för din lön är helt upp till chefernas godtycke. Är chefen snål eller elak, blir din titel i enlighet. Jag har valt att inte bråka mer om saken, eftersom sådant inte lättar på den allmänna stämningen. Så länge det är lugnt och trivsamt på kontoret uppväger det orättvisorna och ju mindre grubbel jag tar med mig hem, dess snabbare repar jag mig när jag är ledig. Så jag sliter med inskrivningarna, så att kollegorna ska slippa elaka påhopp. Ibland, som i tisdags, kan man ovanpå allt ha otur med hemresan. Två krockar på motorvägen utanför Lund gjorde att resan tog två timmar istället för en. I en bil som kan haverera vilken dag som helst blir det ett stressmoment jag egentligen kunde vara utan och när jag kom hem grät jag av utmattning vid middagsbordet. Dagen därpå frågade chefen om jag ville gå upp i arbetstid, strax innan hade vi pratat om problemet med borrelian och tröttheten och om vikten av god stämning på jobbet. Hans timing är kass, det är allmänt känt, och jag bad om att få återkomma.

I torsdags ringde den nya platschefen på auktionshuset i Helsingborg, och vi har stämt träff för ett samtal nästa vecka. Den förra platschefen, som jag talade med för ett halvår sedan, har nu själv fått foten, och det är därför rekryteringsprocessen stått stilla. Stackars gamla HAV... du var så väl skött en gång, och vad händer nu? Jag undrar hur många anställda som finns kvar, och om någon i det gamla gardet är kvar, jag tror faktiskt inte det. Så många frågor...


Jag beklagar att det gnälls mycket på bloggen nu, och jag ber litet om ursäkt för tristessen. Hoppas att detta är en övergående fas i livet. [rättning: det är en övergående fas, givetvis.] Att bli påmind om hur utsatt och svag man är som ensam gör att man lätt kröks. Varje liten motgång blir längre och tyngre av alla kompromisser och analyser som måste utföras innan man kan ta ställning. Ett noggrant övervägande kan innebära skillnad på hundratals kronor och många tårar i slutändan.

Ensamhet är en dyr lyx, men jag har svårt att tänka mig ett annat liv än detta: frihet, tystnad, lugn och skönhet må kosta... och när solen skiner, det är rent och fint inomhus, och jag har ved och mat i förråden, då kommer den där sköna magkänslan tillbaka. Och när vänner plötsligt dyker upp och hälsar på, och påminner om allt jag höll på att glömma bort, då är jag övertygad om att kampen inte är förgäves.

Kenta - Just idag är jag stark

onsdag 30 augusti 2017

på slak stång

Mattias Norström "Du Gamla Du Fria"

"Den där böjda flaggstången är alltså inget konstverk, det är en revolutionerande uppfinning som snabbt och kostnadseffektivt sorterar ut människor du aldrig mer behöver ta på allvar. De liksom anger sig själva." 

Andrev Walden

måndag 28 augusti 2017

Roots




I torsdags ringde läkaren från vårdcentralen för testresultat no. 2 angående borrelian. Det förklarades i yviga ordalag att mina utslagsvärden har åttafaldigats, men att de ändå inte är trovärdiga eftersom laboratoriet har bytt rutiner mellan testerna. Jag fick sålunda gå från att vara förstående, tröstande och överslätande gentemot läkarens icke-svar, till att beskriva problemet för mig själv ur ett meta-perspektiv. Det är så jag gör. Nu blir jag remitterad till Helsingborgs lasarett och får vänta ytterligare en tid, hur lång vet ingen - innan jag får nästa svar. Utöver den nästan förlamande tröttheten har jag börjat få obegripliga smärtor i nacken och huvudet, värst är det bakom ögonen, och jag undrar förstås när det ska gå över. Ingen vet. Jag har i alla fall fått lära mig avbryta smärtan genom akupresssur vid tummens mjukdelar och det är ju bra.

På fredagen kom en VVS:are och gav mig nödhjälp med vattenproblemet. Den läckande vattenberedaren på vinden är nu urkopplad och den andra, i köket, testas nu efter att ha lokaliserat en utlöst säkring. Läget innebär att jag åter har vatten i kranarna, slipper översvämning, och kan låta läckaget torka ut i väggar och tak på lillstugan. Dock verkar det som att jag eventuellt måste köpa mig en ny beredare eftersom termostatet på beredaren i köket har ballat ur och bara kör på högsta hettan. Jag får låta installera den nya när rörmokaren har tid och jag har råd. När vet ingen.

Plötsligt avbrott

I helgen har jag tagit sköna promenader, blivit överrumplad av ett gäng närgångna kalvar men klarade mig undan med huvudet högt, och fångat mig ett skönt gäng blek taggsvamp. Svampen blev till middag och sen sågs det bra film ihop med en kär vän. Mycket god mat har det varit, och sköna samtal och vackra vyer, sådant som norra Skåne är bäst på, när det gäller. Dessutom har det planterats ett vårdträd som ska få växa sig starkt och stort på nya orten. Utifrån den tidsramen ter sig mina små bekymmer likt en liten tarvlig suck i stormen.

Möh!

Jo, a propos generationsromantik... jag har nu sett 11 avsnitt av Game of Thrones och törs därför säga: Vilken högerpropagandistisk smörja! Att våld, sex, hat och vedergällning säljer, och att det är sådant Trumpeter och Hitlerianer vet att Common People tröstas av, det visste jag, men att så många av mina progressiva vänner har gått i den gamla reaktionära fällan skrämmer mig. Herreduminskapare.
Men. Jag är inte värre än att jag fortsätter se, för även jag kan ta fel.

Den er lumsk


torsdag 24 augusti 2017

Wall

Jag tänker på galenpannor denna svala augustimorgon. Manliga galenpannor som kallas ensamvargar, visionärer, ledare eller rediga karlar, som med stå-upp-för-gruppers och allmänhetens hjälp får sin redan bristande självinsikt att torrbottna, och överpumpade egon att pysa över. Män, som anser att lagar och regler är sådant som är till för att brytas, av en person med högre IQ än genomsnittet. Manliga genier skapas av gruppen och höjs till skyarna av densamma.

Samtidigt tänker jag på duktiga flickor, på grävande journalister, politiker, sjuksköterskor, kvinnliga elever och studenter, på alla dessa ständigt arbetande och alltid underbetalda och undervärderade mammor och mormödrar, och känner hur ilskan tävlar i kapp med maktlösheten. Var är gruppen som hejar på bakom de frilansande kvinnorna och de ensamma mammorna? var är redaktionen som gav uppdraget åt Kim. Var?

BBC Europe - Kim Wall: An 'exceptional' journalist remembered

söndag 20 augusti 2017

A modest blaze

regn ute, regn inne, dock inget regn i sinne
Om jag hade varit fatalist skulle jag sälja torpet och flytta in till en hyreslägenhet efter sommarens alla missöden, men jag tror inte på ödet. Efter att ha fått gnälla av mig och fått litet sympati på nätet kan jag lämna morgonens upptäckt av ett läckande badrumstak och den trasiga varmvattenberedaren bakom mig. Det är sådana saker som händer med hus. Jag har ringt en rörmokare som förmodligen har söndagsledigt efter att ha ätit kräftor, som normalt folk gör, och avvaktar svar. Innan dess ska jag njuta av mitt hem som ser fantastiskt ut i sin nya skrud, och av doften av grytan jag komponerat inför kommande vecka, och av det alldeles nybryggda kaffet, som smakar som allra bäst när det åskar och ösregnar.

Låt oss hoppas att rörmokaren inte ringer just när vi är på kalas ikväll, och att tråget, som jag med en väns hjälp fick in under varmvattenberedaren, inte är överfullt innan jag har kommit hem.
Annars kan jag berätta att jag var på loppis med en god vän igår och gjorde litet onödiga tillskottsfynd. Gamla Agent X9 har jag synnerligen svårt att hålla mig ifrån, särskilt när Modesty (mitt alter ego när saker åter går att se i backspegeln) är med. På torsdag får jag besked om jag har någon borrelia värd att åtgärda, och innan dess ska det arbetas litet. Fortsättning följer.

Egot dagarna innan det demolerades 2014. I jämförelsen är litet läckande rör inget att gnälla över.

torsdag 17 augusti 2017

loser!

När jag lyssnar på Magda Gads inslag från sommar i P1där hon berättar om sina möten med människor bakom krig, sjukdomar och ekonomisk och social utsatthet runt om i världen funderar jag på vad det är som driver mig som människa. Magdas berättelse sätter igång en process hos mig, och i vanliga fall brukar jag vilja avvakta ett par dagar efter arbetet innan jag ger uttryck för tankarna, men idag rinner det över. Vilka relevanta berättelser har jag att delge? Vad gör mig till en människa värd namnet? I en artikel jag läste nyligen som handlade om överkänslighet, beskrevs vikten av att ge utlopp för känslostormar och att betrakta dem som en kreativ fas. Jag tar fasta på det och gör ett försök.


Jag har förlorat många gånger i livet, man skulle kunna säga att jag är en förlorare och att jag är bra på det. Med den utgångspunkten är det lätt att se det stora i alla småsaker och att uppskatta sådant som kanske är det viktigaste i livet. För vem vet vad det viktigaste är, egentligen? För mig är det inte längre tal om att göra världsresor, eller tjäna storkovan, eller berätta de stora berättelser som en krigskorrespondent eller politiker kan göra. Min berättelse handlar till stor del om förluster, som hur det är att ha förlorat en förälder som elvaåring, och om sådant som man kan lära sig av en negativ erfarenhet. Saker som skapar inre trygghet, och uppskattningen av nära mänskliga relationer bygger på den erfarenheten.

Jag har förlorat min far, farmor, farfar, morfar och mormor och har sett dem tyna bort och tappa livsviljan, sett sjukhuskorridorer som ett andra hem, och hur min mamma sakta smulats sönder av sorg. Jag vet hur det är att leva med en person i arton år och plötsligt inse hur litet vi känner varandra, eftersom alkohol har raderat hans förmåga att hålla sig till sanningen. Självmords-sms, rattfyllor, tystnader, uteblivna hämtningar på dagis, obetalda räkningar, och märkliga, nattliga besök blev under våra tre sista år plötsligt vardagsinslag. Jag vet hur det är att bli vräkt, skuldsatt och ruinerad och från en dag till nästa stå hemlös med en femåring utan stöd eller förståelse från min egen familj. Jag har blivit allvarligt misshandlad i mitt eget hem, och vet därför hur det är att helt tappa förtroendet för människor i nära relationer. Jag vet hur kroppsligt och själsligt maktförtryck arbetar för att du ska reducera dig och förlora dig själv i filosofiska frågor, för att försöka förstå hur ondska fungerar, eftersom du har lärt dig att förlåta. Jo, jag kan säga att jag vet vad det innebär att förlora, men jag vet också vad motsatsen är. Vad det innebär att vinna en väns förtroende, att ha en vän som alltid ställer upp, och att vara älskad av ett barn. Det uppväger allt. Allt.
Kärlek is da shit.

Människan är en extremt social varelse, och som sådan är hon lättpåverkad, särskilt i grupp. Eftersom arvet spelar en underordnad roll i hur vi tar oss an och tolkar omvärlden, och det är miljön, och särskilt från våra tidiga år, som verkligen avgör hur vi formas som människor, är det mormor, farmor, morfar och farfar jag har att tacka för att jag har blivit den jag är idag. På gott och på ont. Tack för att jag har fått höra era berättelser och för att jag har fått känna mig delaktig i er gemenskap.

Och här tänker jag avsluta mitt gnäll idag, men innan dess ska jag säga detta: hade jag inte hört min pappa säga att det viktigaste man ger sina barn är självförtroende, då hade jag inte heller kunnat ta reda på vad de orden verkligen innebär. Idag vet jag hur viktigt det inre förtroendet är för att kunna fungera som människa och kunna ge tillbaka styrka när det behövs, frågan är hur det hade varit om den frågan aldrig hade väckts.

John Legend - All of Me

UR: The Brain with David Eagleman/ Varför behöver vi varandra?

måndag 14 augusti 2017

bara för att


I solen, på trappen och med boken i hand. Ljuden av gärdsmygen, rödstjärtungen, den nyfikne rödhakeungen, katterna som spinner och radion från köket längst in. Det är prydligt och rent, grönt och frodigt. Liksom i skogen, ensam, omgiven av det vackraste jag vet; doften av fuktmättad jord och solbemängd ozon, lätta vingar och skira blad som ger vika för vindpustarna, solglimtarna som fylls av dansande fjärilsvingar, komna ur ingenstans, bara för att. Stigen inåt skogsgläntan, vindlande.


 Att spräcka en solbelyst vattenyta, känna vattnets hastiga temperatur omge kroppen och bli ett med elementet. Omkring mig färger, över ytan varm orange, himmelsblå, elektrisk turkos, skummande vitt, och under ytan den böljande breda svarta linjen som ger riktning, runt omkring alla nyanser av blått, turkos, grönt och silver. Världen i fraktaler.


I morgon är det arbetsdag igen, och just nu tänker jag att det kommer gå bra. Jag känner mig starkare än någonsin, lugnare, friare. Om en vecka får jag se hur det är, men just nu lever jag.

Summertime - Ella Fitzgerald

The Difference Between Solitude and Loneliness - Big Think

lördag 12 augusti 2017

Psykopomp


Ibland händer det att jag förnimmer saker och då känner jag hur ögonlocken blir tunga och hjärnan känns som vore den inbäddad i bomull. Märkligare än att det kan bero på att omgivningen är oroligt rörig behöver det väl inte vara, men jag tänker att det är något annat, viktigt. Jag tror att mitt sjätte sinne varnar för farliga saker som jag bör undvika, som folksamlingar och mygg. En vill gärna vara litet speciell.


Gick Jällabjärrundan idag, mellan regnskurarna, och fick sällskap av en hel del vitfjärilar och några gräsfjärilar. Av fyrbenta kreatur syntes inte mer än fåtalet spår och flera hägn hade tyvärr blivit ganska slyiga och igenvuxna. Det går ganska fort, växtligheten tar sig friheter såhär i månaden augusti, och snår och slingor trasslar in och om sig, runt varandra. Fördelen med snärjmåran t.e.x. är att den tynger ner alla örterna och då går det åter att vandra där juliväxtligheten tidigare satt stopp för framkomligheten. Annat är det dock där björnbären farit fram... jag hade på mig ett par heltäckande byxor och stövlar och undvek skickligt - och med hjälp av mitt sjätte sinne - de värsta hindren.



Hur kom jag in på psykopomp nu, jo, igår skrattades det gott åt Wagnerfigurerna och det var då vi kom in på namn och termer som har med mytologiska figurer att skaffa. Chilperik, Kunnigunde, Gosuinda, Skäggald och Brünhilde. Det görs inte namn som förr längre.



fredag 11 augusti 2017

kritik av det sunda förnuftet


det har sagts att skillnaden mellan klimat och väder är statistik och syfte, och att vokabuläret kan avslöja mer av dig än du avsåg, därför vill jag härmed en gång och för alla klargöra att jag varken är klimatförnekare, penicillinratare eller vetenskapshetsare. Jag tror på det mänskliga förnuftet, men inte som ett gudagivet obestämbart något, utan på lärdom och kritisk blick av omvärlden. Jag är fast övertygad om att människor som läser skönlitteratur bygger en fastare tro på människan än människor som enbart litar på facklitteratur, och jag litar på att människan är en god varelse, just eftersom litteraturen ofta ger sken av det motsatta.

Med ålderns rätt kan jag tycka att det finns en differens mellan sådant som kallas manligt och kvinnligt, men vet genom studier och erfarenhet att det beror på en inlärd process och att rollspel är sådant vi hänger oss åt vid späd ålder för att passa in och ta plats. Om vi människor insåg att skillnaderna mellan oss är färre än likheterna skulle vi inte hänge oss åt skärmytslingar, och förstod vi att de skapta gränser som enbart är till för att skapa olust och dispyter inte är annat än hjärnspöken, skulle vi och våra valda ledare vara förståndiga nog att inse att rädsla är en maktmetod och därför enkel att genomskåda som politisk propaganda.
Jag ställer all min tillit till nästa generation, den som min egen "det löser sig-generation" har fött upp, eftersom det är städpatrullen som skall firas, inte nedskräparen.

Mellan läsvarven tar jag emot semestrande vänner och snart blir det grillkväll. Håll en tumme för vädret, klimatet går inte att göra något åt på så kort varsel.

Congo Square - Sonny Landreth

onsdag 9 augusti 2017

Rain plans

en otypisk läsplats för sommaren -17
Denna sommar, vilket skämt. Jag försöker att se fördelarna med dryga tre veckors idogt regnande; att brunnarna är fulla, att markerna är mättade, att det aldrig har varit så grönt och att resebyråerna och bokhandeln firar lagerkransade segrar men det är svårt att inte vara sur, och då menar jag dyngsur, på faktum att om en vecka är jag tillbaka till normalitetens tidiga uppstigningar och de soliga arbetsdagarna igen. Tvi.

Under de generöst tilltagna, två (!) soldagarna, som  under början av veckan valde att gästa oss sumpråttor och vattensorkar i nordvästra Skånes inland, valde jag att dränka mig i litteratur som berättade om soliga länder där allt annat än struparna är torra, och öden som är långt värre än en fattiglapps futtiga regnsommar. Tidigare loppisfynd av tio obrukade bundna böcker för 70-lappen innehöll en bok av Llosa som jag inte hade läst än, så med Samtal i katedralen som utgångspunkt började min kavalkad av lästa och olästa böcker av en och samme författare, och tro mig och alla övriga som har läst honom - man tröttnar aldrig. I Llosas värld av berättarkärlek varvas varmaste sensualism med iskall masochism och han tar oss med på resor som antingen hade varit helt omöjliga eller fruktansvärt farliga att utföra i verkligheten. Jag säger bara: Maken till man att beskriva våld och ofog, för att i nästa kapitel vältra sig i vältaligheter och ömsint kärlek, för att därefter och med djupaste humor och vassaste ironi såga sin egen genre vid fotknölarna. Llosa tröttnar jag aldrig på, hans realism delar jag gärna om och om igen, liksom hans inställning till livet.

Jag varvar böckerna, medvetet okronologiskt, för att en eventuell, politisk machiavellism (för den risken måste jag ta när jag läser en politisk författare) ställer sig vid sidan av, och låter det mänskliga ta överhand. Blockpolitik, ideologisk blindhet och fåfänga är jag så hjärtinnerligt trött på.

Läslista
Den stygga flickans rackartyg (2006)
Tant Julia och författaren (1977)
Bockfesten (2000)
i mån av ljus och lugn fortsätter jag nu med:
Samtal i katedralen (1969)
Det gröna huset (1966)
Death in the Andes (1993)
och när lönen kommer ska jag införskaffa
Den blygsamme hjälten (2013)


Israel Nash - Rain Plans
Spidergawd - Empty Rooms

Ulf Lagerholm 2017


lördag 5 augusti 2017

press

Tänker man inte på vad man säger, säger man vad man tänker.

fredag 4 augusti 2017

intellectus


"Vi blir människor precis där vi ställs inför gränsen för icke-vetandet"
 Jonna Bornemark sommarpratar och sätter vetenskapliga och filosofiska uttryck på det jag under hela mitt liv har gått och undrat över. Med Nicolaus Cusanus och Mechthild av Magdeburg som utgångspunkter ledsagar hon mig så enkelt genom snår och minfält, ord som Ratio och Intellectus får nya förklaringar. Jag ser också hur mitt eget bildbemängda språk, som ofta har handlat om gråskalor och gränssnitt, går att förklara med hjälp av Cusanus, och att jag liksom Bornemark har strävat efter att beskriva det osynliga, icke-vetandet, det osagda, för att förstå helheten, utifrån. Likt henne gick jag in i feminismen för att jag i den fann de verktyg som jag upplevde hade blivit tystade hos gängse filosofer och teorier som fanns tillhands. Jag som alltid har tyckt att mänsklighetens väl borde vara allmängiltig har med tiden insett att det finns kunskapsbarriärer, medvetna eller ej, som har gjort det svårt för mig som kvinna att göra mig riktigt förstådd. Med Bornemarks ord har jag fått förtydligat att väldigt mycket handlar om kroppsliga erfarenheter och att jag som kvinna och barnaföderska har nått ett stadium av medvetande som går utanför det normala. Min hud, min kropp, min verklighet, och integritet har genom graviditeten passerat den gräns som normaliteten (därmed underförstått en manlig erfarenhet) kan förstå och förklara. Jag har delat mig med en annan, utan att för den skull känna mig överkörd eller utnyttjad, och det är denna erfarenhet, Intellectus, som historiskt har kallats mysticism och metafysik.

Ratio (populärt kallat förståndet), går att kalkylera, mäta och jämföra och baseras på rätvinkliga regler. Intellectus (eller förnuftet), däremot, går att förklara som en intelligens som bygger på de erfarenheter vi får genom relationella samspel. Relationer går utöver vetandet och formas av och bygger på asymmetri. Just genom att vara öppen inför det vi inte känner till, måste vi ständigt ställa frågor för att lära oss att samarbeta. Genom följsamhet utvecklas vi, gemensamt, och målet är inte att nå ett mål. Alla som har med NPM att göra, vet vad det innebär i praktiken... människor går inte att jämföra.

Att vilja se varandra som jämlikar har väldigt litet med likheter att göra. Så snart jag märker att någon utan samma erfarenhet som jag sätter etikett på mig, backar jag, resolut. Men sådana är vi ju, vi fiskar. 

Jethro Tull - Bourée



tisdag 1 augusti 2017

kärlek är vad kärlek gör


 Första augusti och första riktiga semesterdagen har varit ljus och glad. Efter att ha slitit med två bokhyllor igår och blivit fruktansvärt nöjd med arbetet, tittat på en favoritfilm och tagit mig en stadig whisky innan läggdags, kunde jag sova djupt och lugnt. Så lugnt och djupt sov jag att jag inte vaknade förrän klockan var halv tio, så starten blev litet abrupt eftersom jag skulle få vänner från Göteborg på besök runt lunchtid. Det blev ändå tid för städ och brödbak och litet läsning i dörrhålet innan de anlände och vädret höll sig i skinnet hela tiden. Ja, faktiskt så varmt blev det att vi fick flytta utemöblerna till skuggan. Efter tre timmars snack om gamla minnen och nya reste de vidare och jag avslutade boken och påbörjade nästa, allt medan tvättmaskinen gjorde jobbet och molnen tornade upp sig. Jag fick hänga tvätten inomhus.


Nu ligger jag och njuter av doften av regnet och av utsikten över en tom bokhylla som snart kommer att fyllas med mängder av vackra ord. En middag är intagen, en öl har släckt törsten, fötterna är uppe på högen av kuddar i schäslongen och jag lyssnar på musik som gör mig på gott humör.
Tankarna på det som hände denna dag för exakt tre år sedan är ständigt närvarande men känslorna är under kontroll. Tiden, vad jag älskar den.

CRB - Good To Know


lördag 29 juli 2017

stygga flickors rackartyg


Så var vernissagen över och jag kan återgå till semestrandet. Inne från flickrummet intill hörs tösen arbeta med måleriet på östväggen. Jag har lovat henne en bokhylla där, och planen är att den ska stå klar tills hon är tillbaka igen efter bortovaron nästa vecka, och om vädret håller på som det gör så lär planen gå i lås.
Igår hade vi i alla fall underbart solväder och jag hade, lägligt nog, tagit ledigt från alla göromål för en heldag med tösabiten. Vi solade, åt medhavd massäck och läste böcker på bryggan, och cyklade sen hem bara för att magarna kurrade. En perfekt, lat dag.
En annan bra sak med sådana dagar är att man hinner plocka fram författade texter som man trodde hade gått förlorade i livets villervalla. Här nedan kommer en sådan, och om du inte är intresserad av en blickteoretisk konstbetraktelse av Rembrandts Danaë går det utmärkt att sluta läsa här.




Blickteoretisk tolkning av Rembrandts oljemålning "Danaë" 1636-47 
(excerpt av tentamen i bildtolkning vid SU)


Anledningen till att jag valde verket var att jag tyckte att den mycket väl kunde tolkas i enlighet med blickteorin. Teorin i sig intresserar mig, då den är tolerant och ger möjlighet att utveckla synen på konstverk genom att acceptera många perspektiv. Bilden av "Danaë" provocerar mig som kvinna samtidigt som den inger någon slags njutning och det är denna dubbelhet jag vill undersöka.

Berättelsen om Danaë och guldregnet handlar om en fader som spås bli mördad av sin framtida dotterson och därför låter låsa in dottern i ett tornrum. Zeus har dock redan fått ögonen på henne och belägrar henne i skepnaden av ett guldregn, varpå hon föder Perseus. Tavlans titel har dock tillkommit efter en analys av Erwin Panofsky och är idag den allmänna benämningen på verket. Bedömningen är gjord efter bildens detaljer, som keruben och det gyllene ljuset, figuren bakom draperiet och den rika interiören. Dock har ingen poängterat kerubens förvridna ansiktsuttryck, eller om det är en man eller en kvinna bakom "Danaë", eller vad gesten som kvinnan gör kan betyda, något som en blickteoretisk analys möjligen skulle kunna belysa. Jag har i analysen valt att inte utgå från titeln av denna anledning.

Vi ser en ung kvinna ligga i en mycket luxuös interiör, i sällskap av en kerub och något jag tolkar som en gammal man med nycklar som kikar fram bakom det tunga draperiet bakom kvinnan. Båda riktar sina blickar åt ett bestämt håll, kvinnans utsträckta arm förstärker riktningen våra tankar är menade att ta, mot en blickpunkt som ligger utanför bildens ram, och varifrån en stor del av det gyllene skenet tycks komma. Kompositionen är centrifugal och slutar kring kvinnans sköte men i cirkelrörelsen tvingas vår blick stanna vid flera upplysta blickpunkter som fångar intresset. Kvinnans och kerubens ansiktsuttryck, hennes utsträckta arm med handens teatrala gest blir uppenbara för oss på ett tidigt stadium. Blicken tvingas leta efter ledtrådar och vi leds genom små upplysta gyllene färgspår runt i cirkel tillbaka till gestalternas ansikten. I de aktiva blickarnas riktning finner jag på en upplyst plats i sängstolpen ett skuret mansansikte med skägg vars blick möter den liggande kvinnans. Det är nu tre blickar som relaterar till varandra i tyst samförstånd och tycks stänga mig ute. Ännu är jag som betraktare inte påkommen, jag kan i smyg få vara delaktig i denna mycket intima scen. Den orientala sättningen ökar mystiken och tanken på att få vara osynlig är tilltalande, jag kan inta en position lik ett barn som har gömt sig bakom ett skynke. Men så lägger jag märke till hur ljuset faller på hennes kropp och upptäcker plötsligt att det även kommer från mitt håll. Kudden under hennes vänstra hand, madrassen och kvinnans panna belyses av en svag ljuskälla som kommer från en betraktare utanför bildens sfär. På så vis kan man säga att jag som betraktare betraktar scenen utifrån likt personen som kommer in från bildens vänstra mörker.



Bilden är uppbyggd kring ett visuellt spel av kontraster, som gammal och ung, ljus och mörker, glädje och förväntan men även ångest, i kerubens ansikte, kvinnans öppna nakenhet och mannens förborgade slutenhet och betonas i hans tunga klädsel och i nyckelknippan. När vi nu träder in i bilden uppstår en ny kontrast, den orientaliska världens annorlundaskap kontrasterar mot det kända vi erbjuds lämna bakom oss. Betraktaren ställs inför ett val: verklighet eller saga, känd europeisk rationalism mot det förväntade överdådet hos en orientalisk haremsinteriör, ute eller inne, och man glömmer för ett ögonblick bort konventionerna. Bilden handlar om sinnliga begär, om lusten att äga och om en önskan att inträda i det exotiska paradiset, om så bara för att bevittna en scen som är avsedd för en enda person, mannen som inträder och som har dubblerats genom mansfiguren i den snidade sängstolpen.

Betraktaren är utan tvekan någon som vill vara i den inträdande personens ställe, en person av likvärdig ställning med samma preferenser i fråga om sinnliga begär till den kvinnliga kroppen, lyx och mänsklig värme. Men i bilden finns även element som oroar. Den gråtande keruben ovanför kvinnans huvud påminner oss om en annan känsla, möjligen är det ångest eller skammen att bli påkommen. Personen som inträder i bild gör ett aktivt val, något som kommer att påverka bildens framtida balans och lugn. Kvinnan som ligger ner är förvisso passiv men genom gesten och hennes ansikte låter hon oss förstå att hon är införstådd, det är en efterlängtad person som kommer in, hon smeker luften framför sig som för att visa oss den framstående scenen likt en simultan succession, personens ansikte finns avbildad på sängstolpen och indirekt finns ansiktet vid hennes hand.



Att relatera till en bild som först verkar så öppet manligt visuell skulle innebära att jag som kvinna måste ikläda mig en roll som antingen man eller homosexuell, för att kunna identifiera mig med betraktaren utanför bilden, voyeuren. Ett annat alternativ till identifikation är med kvinnan i sängen, den förväntansfulla kvinnan vars hela gestalt tycks andas friskhet och glädje. Är det hennes öde som står inskrivet i ansiktet hos keruben, eller är det den inträdande personens? Det är i dubbelheten, hos lusten att vara åtrådd likväl som att vara den som åtrår som en stor del av lusten finns hos bilden. En spänningsskapande faktor är just kerubens ansiktsuttryck. Jag tilltalas av vetskapen om att vi måste göra en personlig tolkning för att ge tavlan en mening, till stor del eftersom titeln som förstärker en ensidig, heterosexuell och manlig syn på motivet har tillkommit så sent.

1985 blev tavlan attackerad av en sinnessjuk man med kniv och saltsyra. "Danaës" hår, ansikte, högra arm och stora delar av benen kom att ta störst skada. Denna händelse kan belysa den visuella kraft en tavla av en naken kvinna kan ha, på gott och ont.


CRB - She Shares My Blanket