söndag 20 augusti 2017

A modest blaze

regn ute, regn inne, dock inget regn i sinne
Om jag hade varit fatalist skulle jag sälja torpet och flytta in till en hyreslägenhet efter sommarens alla missöden, men jag tror inte på ödet. Efter att ha fått gnälla av mig och fått litet sympati på nätet kan jag lämna morgonens upptäckt av ett läckande badrumstak och den trasiga varmvattenberedaren bakom mig. Det är sådana saker som händer med hus. Jag har ringt en rörmokare som förmodligen har söndagsledigt efter att ha ätit kräftor, som normalt folk gör, och avvaktar svar. Innan dess ska jag njuta av mitt hem som ser fantastiskt ut i sin nya skrud, och av doften av grytan jag komponerat inför kommande vecka, och av det alldeles nybryggda kaffet, som smakar som allra bäst när det åskar och ösregnar.

Låt oss hoppas att rörmokaren inte ringer just när vi är på kalas ikväll, och att tråget, som jag med en väns hjälp fick in under varmvattenberedaren, inte är överfullt innan jag har kommit hem.
Annars kan jag berätta att jag var på loppis med en god vän igår och gjorde litet onödiga tillskottsfynd. Gamla Agent X9 har jag synnerligen svårt att hålla mig ifrån, särskilt när Modesty (mitt alter ego när saker åter går att se i backspegeln) är med. På torsdag får jag besked om jag har någon borrelia värd att åtgärda, och innan dess ska det arbetas litet. Fortsättning följer.

Egot dagarna innan det demolerades 2014. I jämförelsen är litet läckande rör inget att gnälla över.

torsdag 17 augusti 2017

loser!

När jag lyssnar på Magda Gads inslag från sommar i P1där hon berättar om sina möten med människor bakom krig, sjukdomar och ekonomisk och social utsatthet runt om i världen funderar jag på vad det är som driver mig som människa. Magdas berättelse sätter igång en process hos mig, och i vanliga fall brukar jag vilja avvakta ett par dagar efter arbetet innan jag ger uttryck för tankarna, men idag rinner det över. Vilka relevanta berättelser har jag att delge? Vad gör mig till en människa värd namnet? I en artikel jag läste nyligen som handlade om överkänslighet, beskrevs vikten av att ge utlopp för känslostormar och att betrakta dem som en kreativ fas. Jag tar fasta på det och gör ett försök.


Jag har förlorat många gånger i livet, man skulle kunna säga att jag är en förlorare och att jag är bra på det. Med den utgångspunkten är det lätt att se det stora i alla småsaker och att uppskatta sådant som kanske är det viktigaste i livet. För vem vet vad det viktigaste är, egentligen? För mig är det inte längre tal om att göra världsresor, eller tjäna storkovan, eller berätta de stora berättelser som en krigskorrespondent eller politiker kan göra. Min berättelse handlar till stor del om förluster, som hur det är att ha förlorat en förälder som elvaåring, och om sådant som man kan lära sig av en negativ erfarenhet. Saker som skapar inre trygghet, och uppskattningen av nära mänskliga relationer bygger på den erfarenheten.

Jag har förlorat min far, farmor, farfar, morfar och mormor och har sett dem tyna bort och tappa livsviljan, sett sjukhuskorridorer som ett andra hem, och hur min mamma sakta smulats sönder av sorg. Jag vet hur det är att leva med en person i arton år och plötsligt inse hur litet vi känner varandra, eftersom alkohol har raderat hans förmåga att hålla sig till sanningen. Självmords-sms, rattfyllor, tystnader, uteblivna hämtningar på dagis, obetalda räkningar, och märkliga, nattliga besök blev under våra tre sista år plötsligt vardagsinslag. Jag vet hur det är att bli vräkt, skuldsatt och ruinerad och från en dag till nästa stå hemlös med en femåring utan stöd eller förståelse från min egen familj. Jag har blivit allvarligt misshandlad i mitt eget hem, och vet därför hur det är att helt tappa förtroendet för människor i nära relationer. Jag vet hur kroppsligt och själsligt maktförtryck arbetar för att du ska reducera dig och förlora dig själv i filosofiska frågor, för att försöka förstå hur ondska fungerar, eftersom du har lärt dig att förlåta. Jo, jag kan säga att jag vet vad det innebär att förlora, men jag vet också vad motsatsen är. Vad det innebär att vinna en väns förtroende, att ha en vän som alltid ställer upp, och att vara älskad av ett barn. Det uppväger allt. Allt.
Kärlek is da shit.

Människan är en extremt social varelse, och som sådan är hon lättpåverkad, särskilt i grupp. Eftersom arvet spelar en underordnad roll i hur vi tar oss an och tolkar omvärlden, och det är miljön, och särskilt från våra tidiga år, som verkligen avgör hur vi formas som människor, är det mormor, farmor, morfar och farfar jag har att tacka för att jag har blivit den jag är idag. På gott och på ont. Tack för att jag har fått höra era berättelser och för att jag har fått känna mig delaktig i er gemenskap.

Och här tänker jag avsluta mitt gnäll idag, men innan dess ska jag säga detta: hade jag inte hört min pappa säga att det viktigaste man ger sina barn är självförtroende, då hade jag inte heller kunnat ta reda på vad de orden verkligen innebär. Idag vet jag hur viktigt det inre förtroendet är för att kunna fungera som människa och kunna ge tillbaka styrka när det behövs, frågan är hur det hade varit om den frågan aldrig hade väckts.

John Legend - All of Me

UR: The Brain with David Eagleman/ Varför behöver vi varandra?

måndag 14 augusti 2017

bara för att


I solen, på trappen och med boken i hand. Ljuden av gärdsmygen, rödstjärtungen, den nyfikne rödhakeungen, katterna som spinner och radion från köket längst in. Det är prydligt och rent, grönt och frodigt. Liksom i skogen, ensam, omgiven av det vackraste jag vet; doften av fuktmättad jord och solbemängd ozon, lätta vingar och skira blad som ger vika för vindpustarna, solglimtarna som fylls av dansande fjärilsvingar, komna ur ingenstans, bara för att. Stigen inåt skogsgläntan, vindlande.


 Att spräcka en solbelyst vattenyta, känna vattnets hastiga temperatur omge kroppen och bli ett med elementet. Omkring mig färger, över ytan varm orange, himmelsblå, elektrisk turkos, skummande vitt, och under ytan den böljande breda svarta linjen som ger riktning, runt omkring alla nyanser av blått, turkos, grönt och silver. Världen i fraktaler.


I morgon är det arbetsdag igen, och just nu tänker jag att det kommer gå bra. Jag känner mig starkare än någonsin, lugnare, friare. Om en vecka får jag se hur det är, men just nu lever jag.

Summertime - Ella Fitzgerald

The Difference Between Solitude and Loneliness - Big Think

lördag 12 augusti 2017

Psykopomp


Ibland händer det att jag förnimmer saker och då känner jag hur ögonlocken blir tunga och hjärnan känns som vore den inbäddad i bomull. Märkligare än att det kan bero på att omgivningen är oroligt rörig behöver det väl inte vara, men jag tänker att det är något annat, viktigt. Jag tror att mitt sjätte sinne varnar för farliga saker som jag bör undvika, som folksamlingar och mygg. En vill gärna vara litet speciell.


Gick Jällabjärrundan idag, mellan regnskurarna, och fick sällskap av en hel del vitfjärilar och några gräsfjärilar. Av fyrbenta kreatur syntes inte mer än fåtalet spår och flera hägn hade tyvärr blivit ganska slyiga och igenvuxna. Det går ganska fort, växtligheten tar sig friheter såhär i månaden augusti, och snår och slingor trasslar in och om sig, runt varandra. Fördelen med snärjmåran t.e.x. är att den tynger ner alla örterna och då går det åter att vandra där juliväxtligheten tidigare satt stopp för framkomligheten. Annat är det dock där björnbären farit fram... jag hade på mig ett par heltäckande byxor och stövlar och undvek skickligt - och med hjälp av mitt sjätte sinne - de värsta hindren.



Hur kom jag in på psykopomp nu, jo, igår skrattades det gott åt Wagnerfigurerna och det var då vi kom in på namn och termer som har med mytologiska figurer att skaffa. Chilperik, Kunnigunde, Gosuinda, Skäggald och Brünhilde. Det görs inte namn som förr längre.



fredag 11 augusti 2017

kritik av det sunda förnuftet


det har sagts att skillnaden mellan klimat och väder är statistik och syfte, och att vokabuläret kan avslöja mer av dig än du avsåg, därför vill jag härmed en gång och för alla klargöra att jag varken är klimatförnekare, penicillinratare eller vetenskapshetsare. Jag tror på det mänskliga förnuftet, men inte som ett gudagivet obestämbart något, utan på lärdom och kritisk blick av omvärlden. Jag är fast övertygad om att människor som läser skönlitteratur bygger en fastare tro på människan än människor som enbart litar på facklitteratur, och jag litar på att människan är en god varelse, just eftersom litteraturen ofta ger sken av det motsatta.

Med ålderns rätt kan jag tycka att det finns en differens mellan sådant som kallas manligt och kvinnligt, men vet genom studier och erfarenhet att det beror på en inlärd process och att rollspel är sådant vi hänger oss åt vid späd ålder för att passa in och ta plats. Om vi människor insåg att skillnaderna mellan oss är färre än likheterna skulle vi inte hänge oss åt skärmytslingar, och förstod vi att de skapta gränser som enbart är till för att skapa olust och dispyter inte är annat än hjärnspöken, skulle vi och våra valda ledare vara förståndiga nog att inse att rädsla är en maktmetod och därför enkel att genomskåda som politisk propaganda.
Jag ställer all min tillit till nästa generation, den som min egen "det löser sig-generation" har fött upp, eftersom det är städpatrullen som skall firas, inte nedskräparen.

Mellan läsvarven tar jag emot semestrande vänner och snart blir det grillkväll. Håll en tumme för vädret, klimatet går inte att göra något åt på så kort varsel.

Congo Square - Sonny Landreth

onsdag 9 augusti 2017

Rain plans

en otypisk läsplats för sommaren -17
Denna sommar, vilket skämt. Jag försöker att se fördelarna med dryga tre veckors idogt regnande; att brunnarna är fulla, att markerna är mättade, att det aldrig har varit så grönt och att resebyråerna och bokhandeln firar lagerkransade segrar men det är svårt att inte vara sur, och då menar jag dyngsur, på faktum att om en vecka är jag tillbaka till normalitetens tidiga uppstigningar och de soliga arbetsdagarna igen. Tvi.

Under de generöst tilltagna, två (!) soldagarna, som  under början av veckan valde att gästa oss sumpråttor och vattensorkar i nordvästra Skånes inland, valde jag att dränka mig i litteratur som berättade om soliga länder där allt annat än struparna är torra, och öden som är långt värre än en fattiglapps futtiga regnsommar. Tidigare loppisfynd av tio obrukade bundna böcker för 70-lappen innehöll en bok av Llosa som jag inte hade läst än, så med Samtal i katedralen som utgångspunkt började min kavalkad av lästa och olästa böcker av en och samme författare, och tro mig och alla övriga som har läst honom - man tröttnar aldrig. I Llosas värld av berättarkärlek varvas varmaste sensualism med iskall masochism och han tar oss med på resor som antingen hade varit helt omöjliga eller fruktansvärt farliga att utföra i verkligheten. Jag säger bara: Maken till man att beskriva våld och ofog, för att i nästa kapitel vältra sig i vältaligheter och ömsint kärlek, för att därefter och med djupaste humor och vassaste ironi såga sin egen genre vid fotknölarna. Llosa tröttnar jag aldrig på, hans realism delar jag gärna om och om igen, liksom hans inställning till livet.

Jag varvar böckerna, medvetet okronologiskt, för att en eventuell, politisk machiavellism (för den risken måste jag ta när jag läser en politisk författare) ställer sig vid sidan av, och låter det mänskliga ta överhand. Blockpolitik, ideologisk blindhet och fåfänga är jag så hjärtinnerligt trött på.

Läslista
Den stygga flickans rackartyg (2006)
Tant Julia och författaren (1977)
Bockfesten (2000)
i mån av ljus och lugn fortsätter jag nu med:
Samtal i katedralen (1969)
Det gröna huset (1966)
Death in the Andes (1993)
och när lönen kommer ska jag införskaffa
Den blygsamme hjälten (2013)


Israel Nash - Rain Plans
Spidergawd - Empty Rooms

Ulf Lagerholm 2017


lördag 5 augusti 2017

press

Tänker man inte på vad man säger, säger man vad man tänker.

fredag 4 augusti 2017

intellectus


"Vi blir människor precis där vi ställs inför gränsen för icke-vetandet"
 Jonna Bornemark sommarpratar och sätter vetenskapliga och filosofiska uttryck på det jag under hela mitt liv har gått och undrat över. Med Nicolaus Cusanus och Mechthild av Magdeburg som utgångspunkter ledsagar hon mig så enkelt genom snår och minfält, ord som Ratio och Intellectus får nya förklaringar. Jag ser också hur mitt eget bildbemängda språk, som ofta har handlat om gråskalor och gränssnitt, går att förklara med hjälp av Cusanus, och att jag liksom Bornemark har strävat efter att beskriva det osynliga, icke-vetandet, det osagda, för att förstå helheten, utifrån. Likt henne gick jag in i feminismen för att jag i den fann de verktyg som jag upplevde hade blivit tystade hos gängse filosofer och teorier som fanns tillhands. Jag som alltid har tyckt att mänsklighetens väl borde vara allmängiltig har med tiden insett att det finns kunskapsbarriärer, medvetna eller ej, som har gjort det svårt för mig som kvinna att göra mig riktigt förstådd. Med Bornemarks ord har jag fått förtydligat att väldigt mycket handlar om kroppsliga erfarenheter och att jag som kvinna och barnaföderska har nått ett stadium av medvetande som går utanför det normala. Min hud, min kropp, min verklighet, och integritet har genom graviditeten passerat den gräns som normaliteten (därmed underförstått en manlig erfarenhet) kan förstå och förklara. Jag har delat mig med en annan, utan att för den skull känna mig överkörd eller utnyttjad, och det är denna erfarenhet, Intellectus, som historiskt har kallats mysticism och metafysik.

Ratio (populärt kallat förståndet), går att kalkylera, mäta och jämföra och baseras på rätvinkliga regler. Intellectus (eller förnuftet), däremot, går att förklara som en intelligens som bygger på de erfarenheter vi får genom relationella samspel. Relationer går utöver vetandet och formas av och bygger på asymmetri. Just genom att vara öppen inför det vi inte känner till, måste vi ständigt ställa frågor för att lära oss att samarbeta. Genom följsamhet utvecklas vi, gemensamt, och målet är inte att nå ett mål. Alla som har med NPM att göra, vet vad det innebär i praktiken... människor går inte att jämföra.

Att vilja se varandra som jämlikar har väldigt litet med likheter att göra. Så snart jag märker att någon utan samma erfarenhet som jag sätter etikett på mig, backar jag, resolut. Men sådana är vi ju, vi fiskar. 

Jethro Tull - Bourée



tisdag 1 augusti 2017

kärlek är vad kärlek gör


 Första augusti och första riktiga semesterdagen har varit ljus och glad. Efter att ha slitit med två bokhyllor igår och blivit fruktansvärt nöjd med arbetet, tittat på en favoritfilm och tagit mig en stadig whisky innan läggdags, kunde jag sova djupt och lugnt. Så lugnt och djupt sov jag att jag inte vaknade förrän klockan var halv tio, så starten blev litet abrupt eftersom jag skulle få vänner från Göteborg på besök runt lunchtid. Det blev ändå tid för städ och brödbak och litet läsning i dörrhålet innan de anlände och vädret höll sig i skinnet hela tiden. Ja, faktiskt så varmt blev det att vi fick flytta utemöblerna till skuggan. Efter tre timmars snack om gamla minnen och nya reste de vidare och jag avslutade boken och påbörjade nästa, allt medan tvättmaskinen gjorde jobbet och molnen tornade upp sig. Jag fick hänga tvätten inomhus.


Nu ligger jag och njuter av doften av regnet och av utsikten över en tom bokhylla som snart kommer att fyllas med mängder av vackra ord. En middag är intagen, en öl har släckt törsten, fötterna är uppe på högen av kuddar i schäslongen och jag lyssnar på musik som gör mig på gott humör.
Tankarna på det som hände denna dag för exakt tre år sedan är ständigt närvarande men känslorna är under kontroll. Tiden, vad jag älskar den.

CRB - Good To Know


lördag 29 juli 2017

stygga flickors rackartyg


Så var vernissagen över och jag kan återgå till semestrandet. Inne från flickrummet intill hörs tösen arbeta med måleriet på östväggen. Jag har lovat henne en bokhylla där, och planen är att den ska stå klar tills hon är tillbaka igen efter bortovaron nästa vecka, och om vädret håller på som det gör så lär planen gå i lås.
Igår hade vi i alla fall underbart solväder och jag hade, lägligt nog, tagit ledigt från alla göromål för en heldag med tösabiten. Vi solade, åt medhavd massäck och läste böcker på bryggan, och cyklade sen hem bara för att magarna kurrade. En perfekt, lat dag.
En annan bra sak med sådana dagar är att man hinner plocka fram författade texter som man trodde hade gått förlorade i livets villervalla. Här nedan kommer en sådan, och om du inte är intresserad av en blickteoretisk konstbetraktelse av Rembrandts Danaë går det utmärkt att sluta läsa här.




Blickteoretisk tolkning av Rembrandts oljemålning "Danaë" 1636-47 
(excerpt av tentamen i bildtolkning vid SU)


Anledningen till att jag valde verket var att jag tyckte att den mycket väl kunde tolkas i enlighet med blickteorin. Teorin i sig intresserar mig, då den är tolerant och ger möjlighet att utveckla synen på konstverk genom att acceptera många perspektiv. Bilden av "Danaë" provocerar mig som kvinna samtidigt som den inger någon slags njutning och det är denna dubbelhet jag vill undersöka.

Berättelsen om Danaë och guldregnet handlar om en fader som spås bli mördad av sin framtida dotterson och därför låter låsa in dottern i ett tornrum. Zeus har dock redan fått ögonen på henne och belägrar henne i skepnaden av ett guldregn, varpå hon föder Perseus. Tavlans titel har dock tillkommit efter en analys av Erwin Panofsky och är idag den allmänna benämningen på verket. Bedömningen är gjord efter bildens detaljer, som keruben och det gyllene ljuset, figuren bakom draperiet och den rika interiören. Dock har ingen poängterat kerubens förvridna ansiktsuttryck, eller om det är en man eller en kvinna bakom "Danaë", eller vad gesten som kvinnan gör kan betyda, något som en blickteoretisk analys möjligen skulle kunna belysa. Jag har i analysen valt att inte utgå från titeln av denna anledning.

Vi ser en ung kvinna ligga i en mycket luxuös interiör, i sällskap av en kerub och något jag tolkar som en gammal man med nycklar som kikar fram bakom det tunga draperiet bakom kvinnan. Båda riktar sina blickar åt ett bestämt håll, kvinnans utsträckta arm förstärker riktningen våra tankar är menade att ta, mot en blickpunkt som ligger utanför bildens ram, och varifrån en stor del av det gyllene skenet tycks komma. Kompositionen är centrifugal och slutar kring kvinnans sköte men i cirkelrörelsen tvingas vår blick stanna vid flera upplysta blickpunkter som fångar intresset. Kvinnans och kerubens ansiktsuttryck, hennes utsträckta arm med handens teatrala gest blir uppenbara för oss på ett tidigt stadium. Blicken tvingas leta efter ledtrådar och vi leds genom små upplysta gyllene färgspår runt i cirkel tillbaka till gestalternas ansikten. I de aktiva blickarnas riktning finner jag på en upplyst plats i sängstolpen ett skuret mansansikte med skägg vars blick möter den liggande kvinnans. Det är nu tre blickar som relaterar till varandra i tyst samförstånd och tycks stänga mig ute. Ännu är jag som betraktare inte påkommen, jag kan i smyg få vara delaktig i denna mycket intima scen. Den orientala sättningen ökar mystiken och tanken på att få vara osynlig är tilltalande, jag kan inta en position lik ett barn som har gömt sig bakom ett skynke. Men så lägger jag märke till hur ljuset faller på hennes kropp och upptäcker plötsligt att det även kommer från mitt håll. Kudden under hennes vänstra hand, madrassen och kvinnans panna belyses av en svag ljuskälla som kommer från en betraktare utanför bildens sfär. På så vis kan man säga att jag som betraktare betraktar scenen utifrån likt personen som kommer in från bildens vänstra mörker.



Bilden är uppbyggd kring ett visuellt spel av kontraster, som gammal och ung, ljus och mörker, glädje och förväntan men även ångest, i kerubens ansikte, kvinnans öppna nakenhet och mannens förborgade slutenhet och betonas i hans tunga klädsel och i nyckelknippan. När vi nu träder in i bilden uppstår en ny kontrast, den orientaliska världens annorlundaskap kontrasterar mot det kända vi erbjuds lämna bakom oss. Betraktaren ställs inför ett val: verklighet eller saga, känd europeisk rationalism mot det förväntade överdådet hos en orientalisk haremsinteriör, ute eller inne, och man glömmer för ett ögonblick bort konventionerna. Bilden handlar om sinnliga begär, om lusten att äga och om en önskan att inträda i det exotiska paradiset, om så bara för att bevittna en scen som är avsedd för en enda person, mannen som inträder och som har dubblerats genom mansfiguren i den snidade sängstolpen.

Betraktaren är utan tvekan någon som vill vara i den inträdande personens ställe, en person av likvärdig ställning med samma preferenser i fråga om sinnliga begär till den kvinnliga kroppen, lyx och mänsklig värme. Men i bilden finns även element som oroar. Den gråtande keruben ovanför kvinnans huvud påminner oss om en annan känsla, möjligen är det ångest eller skammen att bli påkommen. Personen som inträder i bild gör ett aktivt val, något som kommer att påverka bildens framtida balans och lugn. Kvinnan som ligger ner är förvisso passiv men genom gesten och hennes ansikte låter hon oss förstå att hon är införstådd, det är en efterlängtad person som kommer in, hon smeker luften framför sig som för att visa oss den framstående scenen likt en simultan succession, personens ansikte finns avbildad på sängstolpen och indirekt finns ansiktet vid hennes hand.



Att relatera till en bild som först verkar så öppet manligt visuell skulle innebära att jag som kvinna måste ikläda mig en roll som antingen man eller homosexuell, för att kunna identifiera mig med betraktaren utanför bilden, voyeuren. Ett annat alternativ till identifikation är med kvinnan i sängen, den förväntansfulla kvinnan vars hela gestalt tycks andas friskhet och glädje. Är det hennes öde som står inskrivet i ansiktet hos keruben, eller är det den inträdande personens? Det är i dubbelheten, hos lusten att vara åtrådd likväl som att vara den som åtrår som en stor del av lusten finns hos bilden. En spänningsskapande faktor är just kerubens ansiktsuttryck. Jag tilltalas av vetskapen om att vi måste göra en personlig tolkning för att ge tavlan en mening, till stor del eftersom titeln som förstärker en ensidig, heterosexuell och manlig syn på motivet har tillkommit så sent.

1985 blev tavlan attackerad av en sinnessjuk man med kniv och saltsyra. "Danaës" hår, ansikte, högra arm och stora delar av benen kom att ta störst skada. Denna händelse kan belysa den visuella kraft en tavla av en naken kvinna kan ha, på gott och ont.


CRB - She Shares My Blanket

onsdag 26 juli 2017

en gordisk rosett

detalj av Titanernas fall av C.C. van Haarlem
nu sitter jag här i min dörröppning igen, fast eftersom det är kväll och solen har glidit över mot väst, sitter jag i den andra. Jodå, en har faktiskt två dörrar på torpet, den ena stänger jag dock igen när det blir höst eftersom den är dubbel och litet gisten, det skulle bli ganska kallt annars. Ja, här sitter jag alltså med en öl och njuter av kvällens sista, och dagens enda, solstrålar... det vilar nämligen en förbannelse över Forestad, har jag listat ut. Om det finns ett moln över Skåne, så ligger det över Forestad. Men, jag har i alla fall vatten i bäcken och i brunnen, vilket är mer än jag tror de flesta i närheten av de skånska åsarna kan säga. Nog om dörrar och regn, jag tänkte uppdatera mig en smula och försöka hålla mig från tunga tankar om politik och ekonomi, sådant läser vi ändå om i tidningarna och är det semester, så är det.

Under veckan har jag byggt en visning på konsthallen och så har jag varit en sväng i Dronningens by och kollat in kolonialutställningen på SMK. Den utställningen hade jag visserligen kunnat vara utan, eftersom den var sanslöst tunn och feg till innehållet - ful var den med. Givet det danska rikets förehavanden runt om i världen, och givet deras dåliga samvete gällande Grönland kunde väl utställningen ha sträckt sig längre än att visa det gamla vanliga blackfacet och bomullsplantagen. En blir ju så trött... men, så blir det när sponsorer släpps in i kulturens högborg.
Nå, i alla fall.
SMK övriga utställningar var i alla fall fantastiska, och så fick jag se en av de finaste Freddie jag har sett, även om jag hade sett fram emot fler kvinnliga konstnärer. Danmark ä r av hävd väldigt machismo, och Sverige gör sitt bästa för att hänga på, efter år av fotriktiga sandaler och unisexkläder. Egentligen är det litet märkligt att lego uppfanns i Danmark. Faktiskt.

Athena tycker att Marsyas är en tönt på Botanisk Have

Men, att göra ekonomisk och politisk affär av dualiteter och polariseringar, det ligger i tiden. En manlig kompis på fejan slog nyligen mynt av att ha gift sig med en vacker fru, och lade upp bilder på hennes yppiga och brunbrända behag till allmän beskådan. För nu är hon hans. Jag tänker att han har gift sig med sin mamma... och kan höra hur den nygifte svarar mig:
- Prata? vem pratar med sin fru?... höhöhö...

Jag läste en kul artikel i morse, den handlade om den lilla onödiga platta rosetten som ofta sitter på litet billigare kvinnliga underkläder. Jag har min egen teori om rosetten - såklart - och artikeln kom väldigt nära min egen åsikt. En rosett utan betydelse, annat än att åtskilja flickor från pojkar, kan dels ha med affärer att göra. Man säljer fler underbyxor när pojkar (eller deras föräldrar) måste skämmas för risken att behöva gå klädd i trosor... och dito är det för flickor. Så, underklädesbranschen gör därför stor grej av att åtskilja underkläderna, såklart. Det finns dock fler, och bråddjupare innebörder bakom en sådan liten oskyldig sak som en rosett. Rosetten kan t.ex. ses som en liten rest från det tidigmoderna snörlivet, som knöts bak ryggen med rosett som krävde tjänstehjon för att operera. Den tanken är litet gullig och är en bra delförklaring, men hör här: Även män använde rosetter under barocken och rokokon, och det var först under förra sekelskiftet som kvinnorna började lösa upp och kasta bort sitt kroppsliga fängelse. Men, och hör nu på; en liten del inom borgerskapet behöll snörningen för att markera sin klasstillhörighet och för att skilja sig från kreti och pleti. Det är väl alltid så, att den som har fått kämpa sig till tronen gör vad som helst för att behålla den - även om det sätet är aldrig så obekvämt och ensamt. Mången burgen borgerskapskvinna fick på grund av sin sippa uppfostran se männen rumla runt med andra kvinnor. Eftersom var viktigt att hålla på stilen, och kvinnors plats var i salongen, såg man noga till att inte misstas för patrask. - Vem vill bli andfådd av promenader, och gud förbjude, utsätta sig för manliga blickar? Resultatet blev att borgerskapets kvinnors sexualitet inskränktes av dem själv. Könsumgänge fanns enbart för att föra släkten vidare, gud förbjude...
I denna värld av dubbelhet fungerade rosetten som en kyskhetsmarkör, och färgerna på underkläderna kodades efter rosorna, oskyldigt doftande i rosa och vitt.

Men nu är vi inne på den mest spännande tolkningen, nämligen den psykologiska aspekten. Med hjälp av en liten rosett påkallar man ofelbart en dimension av erotik. Du är nu så nära huden du kan komma. Det bränns. Med en strategisk placering av rosetten, mitt mellan brösten och mitt fram under naveln, påminns du om det som är förbjudet (men som kan öppnas, likt ett presentpaket). Hinten blir dubbelt lyckad i sammanhang som handlar om sex, för vad är mer lockande än förbjuden frukt? Men... Här kommer vi då samtidigt till det trista i kråksången. För vad sjutton gör då rosetten på småbarnstrosorna, undrar man ju. Och det är precis här som jag alltid har reagerat så starkt, och med avsky, på en till synes liten och oskyldig liten underklädesdetalj. Markören mellan sex och kropp, Rosetten, förtäljer att det finns en gräns som kan överskridas. I praktiken är tanken då inte bara smaklös, utan fullständigt sjuk, för vid närmare eftertanke är det ju ändå mammorna som har handlat trosor åt sina små döttrar. Således traderas en skevhet vidare, som får flickor att sexualisera sig själv och låta sig bli det av andra, medan pojkar är fria att slänga fram dasen genom slitsen i kalsongen, och kissa närhelst det behagas.

Jo, för så är det. Och så har det alltid varit.

Bikinidamer från 300-talet. Sicilien

onsdag 19 juli 2017

Lösa trådar

Jag bläddrar litet förstrött i trädgårdsboken och reser mig ibland för att kontrollera mått på trädgårdsgrindarna, och skicket på snickerierna på garaget. Färgens intensitet på den kinesiska bron och ribborna på den lilla bänken vid köksingången har mörknat. Bänken som skulle bli intensivt violett en dag, behöver först få en ribba utbytt, och några av ribborna på grindarna har murknat och blivit gröna efter årets fukt och regn. Jag letar efter material bakom garaget, säkert för åttionde gången, och vet att jag antingen får tänka om eller köpa nytt. Det senare känns inte lockande, så jag funderar ett varv till.

Jag drömmer om ett utrymme för en doftande spaljé där rosa rosor och lila klematis får trassla ihop sig och bilda valv, och ett utökat trädgårdsland för örter och mat åt mina pollinerande vänner. Överallt ser jag lösa trådar, sladdriga ändar, luddiga drömmar och suddiga planer. Det ligger alltid en del ouppklarat och sladdrar i garderoben, i minnet, bak dörren och under sängen, men lösa trådar hör livet till. Jag tänker på vännerna, på relationerna och på sådant som är ouppklarat i livet. Några saker har fått en öppning och några har blivit mer tilltrasslade. Om en trädgårdsplan förändras kan nya växter och djur får en chans att synas, växtkraften är förlåtande och gör att vi glömmer. I en trädgård står tiden stilla.

I natt drömde jag om två katter i David Bowies hem. Dessa två, för mig helt okända individer, tydde sig till mig så intensivt att ägaren och hans fru reagerade. Det var raskatter och perfekt färgkoordinerade till hemmet, och det slog mig i jämförelsen hur levande de var, särskilt till kökets exklusiva och oanvända atmosfär. Katterna snodde sig runt mig, smekte intensivt mina ben, jamade och betedde sig som om jag vore kattmynta. Ja, deras intensiva känsloglöd stack av mot de närmast museala omgivningarna, och där stod jag, pinsam, generad och obekväm. Katterna tillhörde någon annan, en prominent person dessutom, och jag var deras tillfälliga besök. Av hänsyn till ägarnas blickar vågade jag inte visa liven tillgivenhet, och när jag sedan lämnade lägenheten skämdes jag för min feghet.

Jag funderar på lösa trådar. Jag tänker på kärlek, att den kan vara som de där obändiga katterna, men också som en trädgård. Jag grunnar på allt det okända som kan gömma sig mitt bland det välbekanta, och på att kunskap och viljan att lära känna det okända räcker långt.



tisdag 18 juli 2017

Note to Self

Ängsmetallvinge på vädd. Räfshalen
Det är gråväder igen. Jag har tagit bort sly i stigen in till det lilla skogspartiet och har börjat skeppa över fjolårets ved till skogsförvaret. Ett lass är klart och vägen är fri, så nu belönar jag mig en paus. Bredvid mig står stövlarna parat, skaften liknar två beredvilliga soldater. Kaffet och en kanelbulle som jag har värmt upp i ugnen sprider förföriska dofter.

För tio dagar sedan drömde jag en sak som har hängt med mig i tankarna sedan dess. Allt som måste göras, allt som aldrig hanns med. Det är som om min tankevärld rymde två olika strategier; den ena vill att jag delar upp arbetet i delmål, och den andra vill få allt klart så snart som möljligt, för att släppa oron. Men oron kommer ur samma tanke, och kravet jag ställer på mig själv handlar egentligen om oförmågan att planera min vardag, se strukturer, se framåt, ta misslyckanden.

Där den ena vill njuta vill den andra slita, och där den ena ser arbete som en del av vardagen, ser den andra arbetet som måsten. Summan av de två är jag, så om jag inte kan välja en av strategierna, kanske jag istället borde bejaka dem båda och ge dem lika mycket utrymme? Acceptera mig själv i tolv steg, liksom övriga missbrukare och människor med tvångsmässiga beteenden. När jag nu sitter här, med mitt kaffe och stövlarna som fysiska uttryck för min kluvenhet, verkar allt så klart. Nu gäller det att behålla tanken och omvandla den till något bra. Jag börjar med att sparka till stövlarna.

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Silverstreckad pärlemorfjäril på björnloka. Juskushall/Ruveröd


söndag 16 juli 2017

Gris de lin

strimsporre (Linaria repens)
Efter att ha strukit färdigt kammaren, hängt upp tavlor och satt in pinaler, gjorde jag färdig potatissalladen och slängde in en kyckling i ugnen för gästen som skulle anlända litet senare. Middagen intogs ute, med ett gott vin och avrundades med färska jordgubbar och glass, sedan beslutades det att jag skulle följa med på spontaninventering av sambrukets blivande ängsmarker och samtidigt gå en kurs i lie på en av de gamla beteshagarna, nästa dag. Klockan ställdes på ringning, ganska lagom tidigt för att inte glömma att det ändå är semester. Lördagsmorgonen inleddes litet kylslaget men med en välvillig sol, så frukosten intogs i solen på trappen. Därefter stuvade vi in oss och massäcken i bilen och tog småvägarna till Ankhult, där permakulturfolket samlats för arbetsdag.

Sol och glada vänliga människor som gör vad de tycker om att göra och i den takt de gillar, och i en underbar miljö, är bra umgänge för en semesterdag. Pensionärer, utbrända lärare och akademiker, proffshippies eller hantverkare, matematiker och ingenjörer samlas här med ett enda syfte: att bruka jorden på ett hållbart vis och ha roligt under tiden, och utan dessa eldsjälar skulle ännu mer av vår gamla betesmark, hagarna och slåtterängarna duka under för surgransepidemin. Hade det inte varit så långt bort skulle jag mer än gärna bli aktiv medlem, men en timmes resväg är lång väg, och jag älskar min trädgård och katterna för mycket att jag skulle kunna utsätta dem för konkurrensen.

slåttergumma
Även om jag inte blir bonde av att gå en kurs i lie, eller en botaniker av att gå bredvid ett semestrande proffs, så är jag nöjd med att få ta del av kunskapen och lära mig i en takt och miljö som passar min trötta hjärna.


mindre tåtelsmygare (Thymelicus lineola)

Förutom människorna och samtalen tar jag med mig följande hem:
Att den gröna frukten till Dansk körvel är delikat och skall planteras för framtida skördar,
att Kyndel också är något jag skall plantera, av samma orsak,
att Vildlök går att äta och att jag skall försöka föröka den här i en skogsglänta,
att Strimsporre nu räknas till en av de vackraste små blommor jag vet,
och Gökblomster med, men det visste jag redan.

Och att skogspärlemorfjärilen och flera andra hotade fjärilsarter - som blåvingarna, finns just här, där jag bor, och att jag aldrig ska sluta påminna mig om vilken fantastisk miljö jag lever i.
- Med den insikten, vem behöver då resa bort, åtminstone om sommaren..?

luktgräsfjäril (Aphantopus hyperantus)


På många sätt sluter min vistelse här på Ankhult cirkeln som startade med bloggens första inlägg. Bloggtiteln t.ex. syftade till filmen med samma namn, och gissa om jag blev glad över att höra att den åter finns att se på Play, i 7 dagar till...


gökblomster (Lychnis flos-cuculi)


För övrigt anser jag att favoritfärgen gredelin även blev en lyckad väggfärg och att diagnosen borrelios går att leva med - vilken form av borrelia avgör en ny test om en månad. Jag är alltid glad när man inte drar förhastade slutsatser.

Matthew's Southern Comfort - Woodstock

torsdag 13 juli 2017

Semester

fläckfritt
Första lediga dagen. Upp tidigt och äta frukost i solen, tvätta en maskin med vittvätt, se på hur gräset växer, undrar om det blir regn. Bestämmer mig för att måla om sovrummet idag, och röjer undan alla pinaler och ställer sängen på sidan. Passar på att piska skiten ur madrassen ute i solen och skurar golvet, sen är tvätten klar och hängs ut. Därefter tar jag bilen till byn och handlar spackel, färg, penslar, tråg och rulle och kör hem igen.

Spackla - slipa - slipa - slipa och spackla igen. Slipa bort snart exakt tre år gamla märken, bort, undan, sjas!

Börjar med att pensla kanter, runt alla dörrar (två i sovrummet) och fönster (även här, två), runt takbjälken och golvlisterna. Sen fyller jag tråget och börjar rolla. Bort med den fula blygrå färgen, nu ska solen in. Grundar med vitt, för säkerhets skull, och jag har tur eftersom lantmännen inne i byn ger 20% på all färg just nu. En ska ha tur, för nu ser jag att mer än hälften av färghinkens innehåll har gått åt, så jag beslutar mig för att köpa en hink till och att låta affären bryta färgen åt mig. Viker ihop tvätten som nu är torr, plockar in dynorna och dukarna eftersom det ser litet grått ut i horisonten och sätter mig i bilen. Hinner dit med 30 minuters marginal innan affären stänger, för jag vet hur jobbigt det är med kunder som kommer med orimliga krav strax innan stängningsdags... men det visar sig vara lätt fixat. Efter en liten snack med personalen ställer jag hinken med färdigbruten färg i baktrunken på bilen och kör till badet. Där simmar och bastar och tvättar jag håret och går ut som en ren och ny person, sist av alla och strax innan stängningsdags. Jag har glömt att äta, så jag kör till affären och handlar. Äta bör man.
Hem igen, via Wessmantorp, favoritvägen.

Packar upp, lagar middag, äter den och sitter nu och tittar på mitt hem som är belamrat med föremål som tidigare stått inne i kammaren. Tavlorna har bytt plats, prydnader står på middagsbordet, bland böckerna och i fönsternischerna, och jag gillar det jag ser. Hur ska jag kunna flytta tillbaka allt nu när sakerna står så fint, tänker jag. Äh, jag får väl skaffa mer prylar helt enkelt. På bordet lyser porrlampan rött, inne från kammaren lyser det vitt och ljust. Även hallen är vit nu, efter en dust med linoljefärgen på trappan upp till vinden förra veckan. Jag fick sova i tösens rum ett par nätter eftersom trappan ligger intill mitt rum och lukten var för stark, men i natt blir det ute i lillstugan. Tösens rum är fullt... tänk vad mycket saker en får plats med på 5 m2.
I morgon tar jag tag i slutstrykningen.

Iain Matthews - Never Ending

söndag 9 juli 2017

Sehnsucht





Dagen, som utvecklade sig till en fulländad högsommardag, hade inletts av en vacklande natt med oroliga drömmar. En av drömmarna, och den enda hon kan komma ihåg, handlade om en inbjudan till samtal med vin och mat, och framstod klart och tydligt som en djup, innerlig, ja en hemlig önskan, om att få chansen att komma nära en person som hon länge hade försökt hålla tankarna på avstånd från, men aldrig riktigt lyckats. Efter att ha vaknat kort efter erbjudandet gick det inte att återupprätta drömmen. Hon försökte åter och åter igen att ta upp tråden, av nyfikenhet på utvecklingen men lyckades aldrig, inte ens att få fatt i lyckokänslan, eller den ordagranna ordalydelsen. Som i ett trollslag försvann magin när hon i sömnen yttrade att det var en dröm och därför inget man skulle ta på allvar.


Att längta så innerligt efter något som man tror sig aldrig kunna få, eftersom man självmant sätter upp gränser för sin förmåga eller möjligheten, är en tvetydig känsla. Att få bibehålla en vacker dröm intakt är skönare än att se den splittrad av den råa verkligheten. Rädslan för att misslyckas räcker för att slippa utsätta sig, och blir så stark att drömmen inte ens vågar ta gestalt annat än i det undermedvetna. Ibland kan jag tänka att det är bättre att älska i smyg än att inte älska alls, och att det är bättre med en platonsk kärlek än en jordisk, eftersom ingen far illa.


Lars Demian - Minns du den sommar

lördag 8 juli 2017

Tant Brun, Grön och Gredelin



molnen skiftar skepnad, lika ofta som min inställning till livet. Om jag tittar tillbaka på dagarna så har detaljer ändå varit väldigt sköna, med många och långa utevistelser, sena grillkvällar och cykelturer in till byn. Med utebadets nya öppettider har en kunnat simma av sig arbetsdagens damm och stress, och tösen har haft vänner kvar som gjort hennes dagar värdefulla och minnesvärda. Det har blivit mycket kaffe och långa frukostar i haven, jordgubbarna är större än någonsin. Vindbyarna har mojnat, vi är på väg in i rötmånaden med allt vad det innebär av fukt och torktider, flugor och mygg.


Inatt låg jag och funderade på saker som borde ha gjorts och som ligger på lut, snurrande rundor så att lakanet spändes till bristningsgränsen. Fuktigt och varmt av ett åskväder som aldrig bröt ut, och det var likadant för tösen. Fick ett meddelande i morse, från pappan som kommer och hämtar henne för en tur till farmor i Blekinge i morgon, och det lättar sinnet en smula. Jag har inte pratat med honom sedan jul, och farmor har undrat. Pappan har ett nytt jobb och slipper nu de långa pendlingarna, vilket underlättar deras möten. Jag slipper oroa mig lika mycket mer för honom, och för tösen som oroar sig i sin tur, och kan kanske lägga fokus på sådant som torpet, mina vänner och kroppen. Märker att jag i takt med tröttheten har blivit svag och orkeslös. Om två dagar får jag besked från läkaren på Vårdcentralen om jag har Borrelia. Det skulle vara skönt med ett påtagligt, fysiskt skäl.

Jagar moln och tänker framåt. Det finns ingen annan väg. Jag har valt väggfärg, och tänker sätta fart så snart det går, men först blir det kanelbullebak. Det var längesedan.

Way Out Weather - Steve Gunn
Sabbath Bloody Sabbath - Black Sabbath full album

tisdag 4 juli 2017

Katten också

vitfläckad guldvinge, från en av veckans få ljuspunkter
det har varit trist väder hela veckan och naturligtvis blir det sol under arbetsdagarna. Jag skar mig i inre leden på vänstra pekfingret idag, ett ganska djupt jack som gör litet ont. Hoppas att jag slipper infektion. Chefens enda kommentar lät "äh det är bara ett litet skärsår", utan att skänka mig eller fingret en blick. För jäkligt att man ska behöva se ett sådant beteende som normalt. Ena benet på mina jeans blev helt nedsölat och det var så jag såg att jag blödde ymnigt. Jag sprang in i köket och plåstrade om, sen var det bara att fortsätta arbeta. Världens långsammaste arbetsdag.

När jag anländer vid torpet skiner solen och små luddiga moln hänger högt uppe på himlen. Tösen ringer, hon är hos en vän. Jag är trött, säger att jag sätter igång med middagen, fast tar tag i boken och går ut och lägger mig på trädgårdssoffan istället. Sista ljuvliga solstrålarna och det jag läser ger tröst.
Efter en stund kommer min favoritkisse och vill ha uppmärksamhet. Jag lägger ifrån mig boken, plockar bort ett par stora fästingar som har satt sig på hennes hals och som tack kurar hon ihop sig på min mage. Så ligger vi tillsammans tills solens sista strålar går ner bakom björkdungen, och stressen och ledsnaden rinner ur mig till sista droppen. Den katten, den katten. Hon vet.

Inne från köket doftar det av vitlöken som steks i olja. Vi får aglio e olio e peperoncini med massor av egen persilja till middag ikväll. Och nu kom tösen, perfekt timad.
En dag kvar, sen är det helg.

prydlig pärlemorfjäril, från en annan solglimt

söndag 2 juli 2017

Tidens tand

ett noggrant underarbete har alltid varit av högsta vikt för mig. Skrapa ytor, göra rent gammal smuts, undersöka material och forska efter hållbarhetsprinciper. Först därefter bygga efter möjlighet och behov. Mitt gamla förfaringssätt sitter djupt förankrat och går i mångt och mycket stick i stäv med hur man ser på  kvalitetsarbete idag, i allmänhet.
Det är en sådan skön känsla att veta att grunden är fri från framtida överraskningar, och att veta att man har planerat för en lång tid framöver, tycker jag. Och jag bygger hellre inget alls, än på en lös grund.

Något som stressar mig mycket är risken att det som byggs idag, oavsett om det är ideologier, hus, eller relationer, snart kommer att falla ihop som korthus, bara för att planeringen har uteblivit och för att man har valt att lägga mer energi och insatser på ytan. På med mer smink, bara. Mer spackel, en glad färg, ett falskt leende - sådant går hem på de sociala nätverken och gör sig bra på bild.

Det finns ett litet fåtal människor kvar, dock, som minns hur det var att känna sig fram, lukta, förnimma och ana oråd efter år av erfarenhet, men den typen av kunskap ses ofta som fördyrande och bortses i tidevarv där action och händelser går före trygghet och välmående. Erfarna människor är ofta äldre människor, men inte alltid. Erfarenhet bär alla med sig, på ett eller annat vis, men det är inte alla som lär sig med tiden.



Det har varit en ganska blåsig och regnig sommar hittills och jag har kunnat använda mig av brunnsvattnet utan risk för utmattning. Jordgubbarna frodas och trängs i lilla rabatten och med tanke på hur stora de är har jag gott om pollinatörer på tomten. Små tomter som mina gör ett bra markarbete åt odlarna, utan oss skulle många solitärbin och humlor försvinna, och i takt med att våra allmänningar omvandlas till bostäder, och klippta gräsmattor ersätter ängarna kommer vi snart att få titta på svingelgräsfjärilar och blåvingar på de naturhistoriska museerna. Utan småkrypen bäddar vi för en naturkatastrof, men vem bryr sig om det när markpriserna ökar? om så bara för en generation.



Igår hade vi litet stiltje och beslutade oss för att ta en tur ut i kustbandet för att kolla på fågellivet. Bilens drivknut som hittills har satt mig i karantän skulle minsann inte hindra mig mer. Det fick bära eller brista. Vi tog med oss litet massäck och handdukarna och begav oss mot Ängelholmstrakten: först Kronoskogen och Sibirien och därefter Sandön. Redan vid den lilla parkeringen fick vi kontakt med ett äldre par med tubkikare, och det blev en trevlig pratstund om miljö och väder, gemensamma vänner och bekanta och så fåglarna såklart. Fåglar, likt hundar och katter, är en skön garant för trevliga möten. Jag är så glad att kunna dela naturintresset med henne, jag på mitt vis och hon på sitt.

Jo, och så kom hon in på sitt förstaval på gymnasiet. Skam vore väl annat, hon är fortfarande en av skolans tillgångar, trots åren på en av Sveriges mest illa skötta skolor. Men med ett gott grundarbete klarar människan av det mesta.




tisdag 27 juni 2017

Les cinq sens

Hans Makart "Fünf Sinne" 1872-79
Från platsen i den gamla trädgårdssoffan kan jag höra två koltrastar diskutera med varandra, de svarar litet lojt och jag tror det mer är för att det är trevligt än av nödvändighet. Även fåglar kan väl njuta av varandras närvaro, åtminstone när hormonerna vilar till nästa häckningsrond, kolla bara på kråkfåglarna. Allt djuriskt är inte kausalt.

Runt omkring mig sprids sommarens mest hänförande dofter i kvällsbrisen. Kaprifol, gammaldags ros, lavendel och nattviolen, en doft som är svåröverträffad i älsklighet och det känns som att sitta i en blompudrig artonhundratalsboudoir. Tanten i mig vaknar till liv. Hon som älskar pasteller, mjuka dofter och ljusa toner, hon som är mil från det svarta, hårda, kalla, systematiska och kalkylerande. Hon som har valt ett liv som provocerar i sin enkla präktighet, och som skryter om att vara ledig när andra arbetar. Hon.

Bäcken porlar försiktigt och överröstas försynt av en järnsparv och en kungsfågels spröda toner. Nu sänker sig solen sakta bakom björkarna i väster och hade inte beståndet glesats ur litet i våras vore det redan skuggigt överallt. Därför glöder ännu jordgubbarna i det gyllene ljuset, och gräslöken och löken med sina livliga gröna toner pekar piggt och ståndaktigt mot de sista strålarna, fulla av vatten efter dagarnas regn. Gräset är klippt och slaget med lie och ligger och doftar hö medan det torkar. Snart ska allt tas upp och läggas på komposten. Bättre kompost får man leta efter, och inne från vedskjulet sprider björkveden sin syrliga doft som berättar att det ännu inte är tid för brasor. Inte än.

Det är sinnenas tid; solens, dofternas, de mjuka ljudens, de söta smakernas och den kliande hudens tid. Just Nu.


måndag 26 juni 2017

Maria Braun vs. Gregor Samsa

Maikäfer Flieg, Dein Vater ist im Krieg. Deine Mutter ist im Pommerland, Pommerland ist Ausgebrannt. Maikäfer Flieg...

Så lyder en barnramsa jag brukade sjunga som barn. På den tiden förstod jag inte den vuxna och sotsvarta innebörden, och det var idag när jag tittade på Maria Brauns äktenskap som det gick upp för mig, vad det innebär att leva. Maria Braun gestaltas av Hanna Schygulla, städigt denna Hanna Schygulla... visar att livet går ut på att vara god och tänka gott, och att moral är något skolat, inlärt och överflödigt som med tiden ersätter den naturgivna, naiva egenskapen godhet. När ekonomiska och materiella värden ersätter den plats där de humanitära borde bo, blir människan egocentrisk, gemen och sniken. Hänvisade till andliga värden skulle vi i första hand ta hand om den vi älskar och vara ärliga och raka mot alla andra. Som vuxen är människan korrupt. Vi, liksom de samhällen vi skapar, blir dummare med åren.

Barnramsan från ett krigshärjat Tyskland påminde mig om att människor är lättlurade, snikna och egocentriska, och att det krävs ett mycket litet barnhjärta eller ett katastrofläge för att förstå att livet handlar om att samsas. Inte bli som den förslavade Herr Samsa, vars hela tillvaro gick ut på att driva ekorrhjulet runt, runt.

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt...

tisdag 20 juni 2017

Torpinnan har ordet

morgonstjärnan
fem år som torpinna. Fem år går fort och man hinner med en hel del. I går tog jag mig i skinnet och skrev det där mailet som har dröjt alldeles för länge. Styrkt av orden jag fick som svar beslutade jag mig för att köra till jobbet och slippa sitta hemma och deppa ihop. Och det blev en ganska bra arbetsdag, ihop med vänliga kollegor och känslan av att få tillhöra en viktig gemenskap. Och hemma fann jag två brev från vänner och en lapp från T som också påminde mig om att jag inte står ensam. För det gör jag inte. Jag har världens vackraste vänner och det ska jag försöka att aldrig någonsin glömma igen.

Rikedom är att påminna sig om allt man kan förlora. Styrka är att våga vara liten och ömklig och futtig. Mod är att vara den som säger förlåt. Respekt är att ta emot ursäkten.

nattviolen

söndag 18 juni 2017

Fritt Fall

Det Hela är inte större än Delen
för utan Delen finns ingen Helhet

lördag 17 juni 2017

Für Elise


N.N tack
ni vet, när bilen låter mystiskt, vattenkompressorn till hemmet pajar, man har just kommit hem från arbetet som inte låter en vara ledig under skolavslutningen, pengarna räcker inte till och man befinner sig mitt i en livskris. Hur gör ni?

Så lät ett inlägg jag skrev på Facebook i onsdags, den 14 juni, efter att ha kommit hem från arbetet. Jag var då utmattad och pengarna var slut. Dagen därpå fick jag ett anonymt brev, åtskilliga hjälpsvar och massor av snälla kommentarer.

Här är mitt svar på ett av de vänliga mail och den fantastiska respons jag fick:

Ja, jag har hört dig skriva om det här på fejan och det har gett mig modet att öppna mig litet mer än jag vanligen brukar göra. Stackars E. Det du har gått igenom, och går igenom, är det tyngsta en människa kan bära och du står dessutom alldeles själv i det. Jag har förstått att du omger dig med välvilliga människor, men vore det inte för att du är så öppen och god och generös med dig själv skulle vännerna inte veta och du hade aldrig fått det stöd som du har. Vänskapliga relationer kan aldrig uppväga en förlust av ett barn, men de gör smärtan uthärdlig och på vägen mot ett framtida liv ihop med din son är det just de relationerna som är viktigast.

Jag har haft det svårt ekonomiskt ett långt tag och har blivit utnyttjad på jobbet för det, dessutom hade jag en kollega som nästlade sig in i mitt liv och trodde att han hade en chans, trots att jag var resolut och avvisande. Efter flera månader och kletiga närmanden fick jag vara riktigt skarp och då bad han om ursäkt. Vi kunde fortsätta som vänner och reste på mässa ihop. Där delade vi rum eftersom det var billigast och jag inte hade råd att betala, och resan blev trevlig och kamratlig. Efter min semester (3 v i juli förra året) hade han blivit omvänd och otäck, och hade väl förstått att han aldrig haft en chans ( det tog nästan 6 månader). Han mobbade ut mig och vid en tidpunkt, efter ytterligare tre månader, hotade han mig med knuten näve, kallade mig hora och annat. Jag gick till min chef, som hade hört allt men han ville jag skulle be om ursäkt, eftersom alla visste vilket temperament mannen hade. Under min semester hade kollegan påverkat arbetsplatsen mot mig. Nästa dag sjukanmälde jag mig, blev utmattad på kuppen och därefter sjukskriven i 7 månader. Mitt fack Unionen skulle hjälpa mig med en jurist och jag berättade, förklarade och han återkom efter lång tid med ett förslag på arbetsmiljöpolicy som handlade om att jag skulle skriva under att jag aldrig mer skulle ingå i en relation på arbetsplatsen. Jag vägrade naturligtvis att skriva på, eftersom det inte stämde. Jag tror att det tog fem månaders kamp med facket för att försöka få dem att förstå min situation, innan jag beslutade mig för att lägga ner det. Blev ändå tipsad om att anmäla min jurist för hans högste chef, och då tog det skruv. Många, långa jobbiga turer senare, och som slutade med att jag fick skriva på att jag aldrig mer skulle ta upp fallet igen, jag fick alltså inte ett öre - fick jag höra att min fackjurist samtidigt hade blivit tilldelad att tala för min kollega. Han företrädda alltså både mig och mannen som hade hotat mig, och kontoret jag hade vänt mig till, hans chef och snubben från huvudkontoret i Stockholm visste alla om det. Vid det laget hade jag redan beslutat mig för att lägga ner fallet och fokusera på att bli frisk, och nu var jag helt barskrapad ekonomiskt. Jag arbetar 40% och hade en sjukpenning på 1000/månad, så mina besparingar gick åt (det var försäkringspengar jag hade kvar sedan misshandeln 2014). Jag blev i april i år uppringd av chefen som bad mig återvända, och efter två veckors betänketid gjorde jag det. Min kollega hade blivit uppsagd men av andra skäl. Jag har aldrig fått en ursäkt.
Denna månaden fick jag ut aprillönen (min startmånad) som var halv, eftersom jag började mitt i månaden. 4000 SEK. Och bara två dagar innan jobbet startade i april (jag pendlar till Malmö) pajade min Peugeot helt. Dessförinnan hade jag reparerat den och stod i skuld hos reparatören med 2000 SEK, så han tog bilen mot den summan så att jag åtminstone var skuldfri. För mina sista slantar kunde jag köpa en skrotbil av grannen. Nu krånglar den, och pumpen till torpets vattenförsörjning stannade på onsdagen när jag kom hem från arbetet, Tösen dök inte upp eller hörde av sig under två nätter (må-on förra veckan) och ovanpå allt - den man jag hade en relation ihop med och som bor i Göteborg tyckte alltsamman var så jobbigt så han tog avstånd från mig. Då kollapsade jag. När tösen hade kommit hem igen, skrev jag på fejan och resten är historia. Igår kom ett anonymt brev på posten med butikscheckar som gör att jag klarar mig tills lönen kommer, och mitt ex har lånat mig pengar till en ny pump som jag nu försöker få igång. Jag är så glad över mina vänner och vet nu precis vad jag skall göra när det händer en vän på fejan något.
HÅRD VARM KRAM min vän. Jag älskar dig

en skinande ny pump, köpt för lånade pengar

fredag 9 juni 2017

Enrichissement


Jag har feber och är förkyld. Här ute i solen på trappen, och med katterna som sällskap, kan jag läsa artiklar mellan svettningarna, dricka kaffe och ta bilder på saker som dyker upp. Jag har det bra som slipper oroa mig för utebliven inkomst, missade möten eller utlovade löften. Livet rullar på och jag tycker att viktiga ting börjar falla på plats. Det verkar nästan som om saker och ting blir bättre ju mindre jag petar i dem. Människor är oftast kloka, åtminstone vännerna i min närhet, och med ålderns rätt har jag kunnat samla på mig ett stort antal kloka sådana.

Artiklar jag läser idag har handlat om hur lyxkonsumtionsindustrin berikar sina produkter med hjälp av kultur. Att kulturella värden har kommit att utgöra en alltmer central roll i marknadsstrategierna är ingen pinfärsk nyhet, men värd att se ur många vinklar. Inte minst hur industrin idag har omställts till att producera allt färre varor till en allt snävare kundkrets. Roland Paulsen, liksom jag själv, menar att vi måste ta hänsyn till omställningen och se fördelarna. Genom att fördela överskottet av en modern och effektiviserad industriproduktion kunde alla i samhället klara sig, och dessutom försörja sig på en kortare arbetsvecka. Inför robotskatt till att börja med, och minska arbetstiden så att allt fler kommer in i arbetsmarknaden och får det sociala sammanhang som ändå är arbetets högsta gärning. Hur svårt kan det vara?

En annan artikel jag har läst idag har handlat om mediakåthet och hur clickbaits har ersatt sanning och konsekvenstänkande. Särskilt två tunga svenska namn pekas ut och jag kan bara hålla med Kevin Shakir på Opulens. Inser inte människor konsekvensen av deras handlande? t.o.m. Trump - The Media Maker Himself, har satt sig i twitterkarantän. Möjligen för att piska upp en tänkt spänningsfaktor genom cliffhangers, men ändå...

Och så gick jag in på Maria Robsahms sida - eftersom jag kände att jag orkade det (hon är höjden av effektivitet och en av de högljudda kritikerna jag brukar följa i mån av ork) och fann då en intressant artikel om skillnaden mellan politiska röstare och partisympatisörer. Gällande SD skulle det innebära en skillnad på röster som kunde avgöra ett framtida val. Jag citerar:

"Vi måste möta dessa människor som inte är SD, men skulle rösta på dem. Prata mindre om att folk är korkade, mindre vetande, obildade, saknar formell utbildning. Färre skämt om livets hårda skola.

Centralt blir istället att avslöja SD:s karaktär av just elit. Höga arvoden, hur man utnyttjar systemen för egen vinning. Och hur man systematiskt petar "vanligt folk" som gör bort sig, medan partitopparna sitter tryggt.
Och naturligtvis aldrig glömma att påpeka att medan Bert och Ians Ny Demokrati verkligen kunde göra anspråk på att vara ett missnöjes- och protestparti mot etablissemanget så finns i SD en ideologi av genuint farligare slag.
------
För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym"

Nej, nu gick solen i moln och jag ska in och klä på mig för dagens promenad. Kanske jag stöter på något mer utrotningshotat, som läderbaggen jag hittade under pallen till utedasset i morse? Den som lever får se.




tisdag 6 juni 2017

Libellula fulva

Plötsligt händer det. Nationaldag och allt

en trollslända!

kan det vara...

jo, visst tusan är det!

min alldeles första spetsfläckade