Ignited indignation!

 En fantastisk dag, redan när jag vaknade kände jag lust och jag visste att vädret skulle bli perfekt. Veden som blivit över från vintern är nu flyttad och staplad i långtidsförvaret, bänken har fått svarta gavlar och en god vitlökssoppa är redo för resten av veckan. Jag har sett meningen med livet hos en liten sovande tajgafladdermus* och i ladusvalans sång, och hört vårens första lövsångare. Lövsprickningen är så nära, så nära...

 

Nu ser jag verkligen inte fram emot veckans arbete som numera känns helt meningslöst. Inte bara att man ska sitta ensam och uggla, utan jobbet i sig är fan löjligt. Slöseri med tid! Jag visste att den dagen skulle komma, men graden av EU:s och jordbruksverkets tramsiga skrivbordsjobb är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. Det är verkligen så illa, att det enda syftet med varje meningslöst skrivbordsjobb är att skapa fler meningslösa skrivbordsjobb. Vet ni, att de stackare som har ansökt om bidrag för projekt väntar sedan vecka 4 på att få ut för sina utlägg, och det finns inga som helst tecken att de inte måste vänta ännu längre. Det är för jäkligt, och nu sitter jag och får lyssna på ett kontor som enbart pratar om organisationen och planer på en kommande 6-årsstrategi som skall vara Jordbruksverket och en skock borgarbrackor till lags. Man uttalar sig odelat positivt om den begränsning som de digitala mötena ger angående input utifrån, och hur bra det är med likriktning. Underifrånperspektiv, my ass. Det enda goda i kråksången är att jag känner mig arg igen, det var på tok för längesedan. Jag klöks av indignation. 

 

 

 Ge oss medborgarlön istället för detta vansinnesverk, så att vi slipper känna oss överflödiga, onödiga och utbytbara. Vi lever i en tid där datorer kan åstadkomma i princip vad som helst, det är dags att sluta underordna oss maskinerna och ta klivet ut i det som vi har hoppats på sedan medeltiden, nämligen minskad arbetstid, rättvis fördelning av resurserna, och frihet från påhittade och förnedrande bullshitjobs. Det är dags att erkänna arbete som mer än det som står på lönelappen. Nog nu! 

 

Alltid retar det nån'

Indignation: https://en.wikipedia.org/wiki/Indignation

 

The Graham Bond Organisation - Harmonica 

Jag läser: Jag for ner till bror, av Karin Smirnoff 

 

* Det kanske även kan röra sig om den ovanligare mustaschfladdermusen, enligt kunniga vänner och bekanta på fejan.

xx

Jag tog min väska, en bok, tandborsten och ett par trosor och drog. Bilen fick stå på Å:s tomt, och med henne åkte jag in till K för vidare transport mot Göteborg. Så snart tåget rullade kände jag hur magtrakten mjuknade, axlarna dalade och glädjen sakta kom tillbaka. Äventyret, det var ju så längesedan. 

Ett år av pandemisorg, särskilt då de senaste åtta månaderna, då jag inte har sett eller träffat en människa mer än ett par gånger i veckan, har inte förbättrat mina redan taskiga stressnivåer direkt. Att man behöver social kontakt för att fungera i vardagen är så uppenbart nu. Varenda beslut som måste fattas dagligen, som att klä sig, allt kring maten, vad jag ska skriva om till arbetet, eller ännu värre; att handla, tar energi som jag saknar. Jag går på minus. När jag hade beslutat mig för att resa och fått klartecken från tösen, och det blev dags att boka biljetten, körde jag hem till Å eftersom bara tanken på varje enskilt beslut om avresetid, plats, byten, och val av dag var mig övermäktig. Sällskapet räckte. En utbränd hjärna är faktiskt helt körd på egen hand, därför gjorde det mig extra gott att se att det finns ett alternativ till min verklighet, att min tös lever i den rätta.

 

 

 Leende människor, pratande människor, skrattande, njutande, lekande människor, att komma till Göteborg var som att hamna i Schlaraffenland. Folk log när de cyklade, och drog leende på barnvagn, eller när de stod i kö till spårvagnen, och all den lyckokänslan spred sig in i mig, så att när jag mötte upp tösen vid Järntorget efter veckans sista teamslektion, var det som om pandemin aldrig hänt. När vi sen tog oss en kaffe på tösens stammishak Cigarren, där en snygg man bakom disken skämtade och log brett ihop med oss, så var det för första gången på sex månader som jag kände igen mig själv. 

 

Solen sken, fåglarna kvittrade, vattnet i kanalen blänkte, ölen på Stigberget var kallt och gott och även här var barägaren snacksalig och trevlig. Vi hann göra några rundor på secondhandshopparna med, och handlade både kläder och musik innan vi tog vägen förbi det vackra Högsbo, hem till tösen. Där höll vännerna på att laga mat och vi satte oss i köket och pratade, pratade, pratade och pratade och inte en enda gång strejkade hjärnan. När sista spårvagnen skulle gå visade mig tösen till hållplatsen där min vän bor, och så skildes vi åt för att fira lördagen på var sitt håll. Hon sin tjugoårsdag ihop med sina vänner, och jag ihop med min. Tjugo år. Det är förunderligt vilken tur jag har haft. Att vara mamma till en dotter som min är ren och skär glädje, och glädje är mat för minnet.

 

Stigbergets West Coast IPA, såklart

Jag tror att vi får lära oss att leva med Covid, inte mot. Att stänga ner samhällen så som har gjorts, slår olika och som vanligt värst mot de som redan har det snålt. Små kommuner i det skånska inlandet har reducerat allt som gör livet uthärdligt och de sociala banden har spänts till det yttersta. Resultatet är en utsatthet som nu går att läsa om i tidningarna, men som gick att förutse redan för ett år sedan. På tvärs emot allt gott vetande har kvinnojourer lagts ner, och hemlösas soppkök stängts. Det är en bisterkall verklighet. 

 

Fotheringay - The Sea

zoomtrött

 Så kom våren, så självklar att jag har glömt att berätta om det som jag vet att jag gärna vill komma ihåg. Koltrastens rörande melodier besvaras av en skugga en bit bortom reviret, och dubbeltrastens ekvilibristiska partitur och taltrastens sköna parafraser fyller luften tidigt om morgonen och sent på kvällen. Morgonsången är jag säkrast på, om kvällarna brukar jag törna in med en bok. Jag har ändå fått höra en morkulla sjunga snärtigt över tomten igen, och trädlärkan och skogssnäppan turas om att fylla dagarna med glada tillrop. Men min absoluta favorit är gärdsmygen, för även om jag kan höra honom sjunga hela året är det nu han visar sin fulla styrka. Och då måste jag alltid tänka; en sådan liten kropp och så enormt mycket kärlek. Det är verkligen fantastiskt. 

Det finns många duktiga människor med, jag beundrar de som orkar och kan så mycket. För tillfället undrar jag hur det gick till när jag själv tog min examen, hur klarade jag av att läsa och förstå allt jag gjorde. Nu är jag helt slutkörd efter ett par zoommöten som jag inte ens har varit med om att organisera. Jag är väl zoomtrött som någon vettig människa kallade det. Det är väldigt många nya ord nu. 

Simhallen har ännu inte öppnat, det är nu fyra månader sedan jag senast simmade. Jag märker hur svårt jag tycker att det är, eftersom jag undviker att skriva om saken och förtränger det genom att tänka på eventuella fördelar. Jag får träffa mamma. Men det hade jag kunnat göra ändå. Att inte kunna simma av mig stressen eller ta mig en lång och het dusch efteråt är något jag saknar, oerhört mycket. Det finns dagar då jag har litet svårt att hålla ihop molekylerna, och då är det skönt att våren är här. Jag går ut. Ute är det torrt och knastrigt, det är svårt att smyga men lätt att sätta sig. Jag sätter mig litet varstans där det låter fint, idag satte jag mig inte mindre än tre gånger. Igår blev det två, längre sittningar. Man gråter så fint till ljudet av en koltrast tycker jag. 

Att känna sig överflödig är onödigt, men det blir så ibland. Jag har beslutat mig för att göra något av det, det får gå in bland övrigt i kartoteket som kallas mitt liv. Snart kanske jag hittar humorn där igen. 

Lisa Eriksson Långbacka och Thomas von Wachenfeldt - Musik från norra Helsingland

G F Händel - Lascia ch'io pianga (Rinaldo) Philippe Jaroussky

von Oben

Sedan ett litet intelligent virus utgöts över människorna har de tvingats inse hur viktiga de kroppsliga mötena är. Nu tar de, med ett par tragiska undantag, varandra på blodigt allvar igen och ser varandra som oumbärliga och viktiga. De uråldriga och medfödda sociala rotsystemen har återupptäckts efter en lång tids träda i steril jord. 

Orden oroa dig inte, lita på mig, jag vet hur det känns förstärks med en blick som bekräftar att det är allvarligt menat. Tillsammans utgör de undergörande livsgnistor som får dem att plötsligt brista ut i sång, skriva en poetisk rad, eller tänka goda tankar. De medfödda sociala förmågorna delar människosläktet med alla kolbaserade livsorganismer. Skillnaden mellan ett träd och en människas behov av samverkan är obefintlig, differensen är kosmetisk och yttrar sig antingen genom hybris eller tålamod. 

Först när alla kan relatera till varandras smärta, och när de ser varandra i ljuset av den vackra bräcklighet och skörhet som kallas liv igen, har medicinen gjort sin verkan.

 

"One does not ask of one who suffers: What is your country and what is your religion? One merely says: You suffer, that is enough for me. You belong to me and I shall help you."

Louis Pasteur   

              

Vetenskapens Värld om trädens superkrafter

Jag läser Utopia för realister, av Rutger Bregman 

17 Globala mål för hållbar utveckling som jag inte får att gå ihop...

Tur

 Med trädgårdsjackan och de stickade strumporna på kan hon sitta ute redan klockan halv nio om morgonen numera. Gårdagen ligger som en mjuk filt över hennes tillvaro, och trots den trista inledningen blev den precis så vacker som hon behövde. Mekanikerna, som faktiskt hade lördagsöppet, kom med lugnande besked om varför panelen lös som en julgran, alla fick sig ett gott skratt och reskamraten visade sedvanligt prov på stor förståelse och tålamod. Efter en timmes försening kunde de sedan äntligen ta vägarna norröver så som de hade planerat, med ryggsäckarna fulla av det som hemmen kunde förmå. Den första styrketåren intogs ganska snart, så som ordet styrketår implikerar behövdes detta redan vid Ignaberga kalkbrott. Under tiden underhöll fyra skäggdoppingar i par, som samman med viggar och skrattmåsar och nyansen på det azurblå vattnet skvallrade om att dagen skulle bli riktigt fin. 

Styrkta och laddade med överskottsenergi orkade de nu en lätt galen timme hos Dammcenter i Önnestad, där vattenplantor och litet kitsch inköptes för husbehovet. Vännerna gillade att förena nytta med nöje. Sen fortsatte de en bit, österöver. Det hade blivit lunchtid och över Håslövs ängar låg ett stilla värmedaller och så snart de stegade ur bilskrället fick de höra sånglärkan som ivrigt vaktade reviret. Som i ett trollslag rann stressen från morgonen bort, och när storspov, rödspov, enkelbeckasin och strandpiparens sång fyllde luftrummet med de ljuvligaste melodier det mänskliga örat kan höra, var allt glömt. Över Hammarsjöns strand svävade en fiskgjuse, två bruna kärrhökar jagade över strandängarnas evighetslandskap, krickorna, spovarna och beckasinerna spelade, och kaffet var starkt och gott. För de båda tillfälliga resenärerna var allt detta en välkommen syn, kommande från skogstrakterna och vana vid träd och lundar i ett småbrutet och kuperat landskap kände de helt andra förhållanden. Inte på något vis sämre eller jämförbart, bara helt annorlunda. 

Storken var det första som noterades vid Hercules, en inte alldeles ovanlig syn för dem båda, men känslan var historisk. En sävsparv som satt inne i sälgbuskaget lät sig både höras och ses, och vårens första påfågelöga svingade sig på lätta vingar över det torra gräset och vassruggarna, där skäggdoppingar och änder rastade medan en brun kärrhök avvaktade på respektfullt avstånd. 

Lunchen köpte de på torget i Åhus och tog med ut till dagens slutstation. Tre droppar föll från skyn och gjorde att Äspet nog aldrig badat i grannare ljus. Den fina sanden, det torra fjolårsgräset, de kala grenarna, och havet som med stilla fjät rullade in på stranden och bröts i små skummande vågskvalp under småtärnors störtdyk, allt detta förenades i ett mästerverk av sammanhållen kolorit. Inte ens de vitkindade gässen ändrade på stämningen, utan låg kvar när de passerade och kacklade bara lätt. Från höjden kunde de skåda ner över glänsande svartsnäppor, eleganta skärfläckor, snabba tärnor, samt ett otal rumpor av snatterand, skedand, bergand, stjärtand och gravand, allt medan strandpipare pilade kors och tvärs som små jaktplan. På vägen hem hade det blivit så varmt att fönsterrutorna fick öppnas, och därför kunde de höra gulhämplingens ivriga fönsterkrasande sång. Man ska ha tur, också. 

 

 

 Jag läser Den underbare mannen, av Sara Lidman

Uncanny

Så många som aldrig har upplevt kärlek, det är inte underligt att världen ser ut som den gör. Tänk på jämlikheten som är som en andra hud, den ordlösa humorn, och värmen i en enda blick. O ja, den där sängkammarblicken. Vi minns den i detalj. Den sitter fast likt ett svartvitt fotografi i ett gammalt ärvt familjealbum. 

Kärleken är en vakuumpump... jadå.

Kärleken är en malström. åh ja.

Kärlek är som stranden, som sanden som tar emot, gång, på gång, på gång, på gång... gungeligung, gungeligung, gungeligung, gungeligung, gungelingelung, pling-plung! 

Kärlek är inte banal, men alldaglig som klipporna som sakta mals ner och blir till havets salt. Kärleken är som vitmossan när den är fuktig, och som en tempurmadrass. Maximal komfort och avkoppling. 

Kärlek kan vara alldeles tyst, och helt makalös, bottenlös. Kärlek lämnar inga fläckar eller spår, men ändå det vi aldrig, någonsin glömmer. Kärlek tar inte slut, inte så länge vi minns våra mödrar, mormödrar, mormödrars mödrars mödrars, mödrar.

 

Vet du att arbetsmyrors hjärnor ökar och minskar med ansvaret. Nu vet du. Can't be unseen. 

Ace - How Long Has This Been Going On

Värdet av vatten

 Det är gott att leva nu. Vardagsmorgonen inleds med en kort liten genomgång av trädgården med tekoppen i hand, alla trastarna är med och en mindre hackspett födosöker febrilt på en murken alstam som har knäckts i vinter och nu ligger i bäcken. Där ska den få ligga och samla på sig allehanda gotter åt småfåglarne, det är skönt att slippa vara pedant. 

Efter några loja tag på datorn (det blev för mycket arbete igår) och en ordentlig värme i brasan går jag ut och går. En ny runda som tar mellan 1 - 2,5 timmar beroende på vad jag önskar, och vad som sker. Alla dammarna besöks, och nya kullen med tibasten och den gamla torpruinen överraskar alltid med något kul. Ibland ser jag räven, det är en ovanligt prydlig en, med vackert yvig svans. Idag satt en blankpälsad ekorre fem meter framför mig, och då den upptäckte mig hoppade den tafatt upp i en vek liten ek, men bytte snart och under argt tjatter till en grov och gammal dito. Det är som om djuren här inte är vana vid hot, eller så är det våren.

 

 Om morgonen kan gransångaren sitta med sin lilla nätta kropp alldeles framför mig, sjungande och dinglande i en mjuk björkkvist, och trädkryparens diskreta sång inne i alkärrets trassliga buskage röjer att den sitter på björken precis intill. Här vilar trädstammarna huller om buller och det doftar friskt och lätt, så som jag tänker att skogssnäppan vill ha det. Jag hinner inte ens tänka tanken klar förrän sången lyfter över mig. Idag är de två som senare dyker upp ute på den större dammen. Jag vandrar runt och undrar ett tag vart krickorna tagit vägen, men ser dem snart. De har tillfälligtvis bytt vatten, och när de lyfter för att återvända kan jag räkna dem till tio. Nu hörs hanarna, och jag sitter en stund på andra sidan och betraktar allt som sker över den helt stilla vattenspegeln. Gråhägern, ormvråken, duvorna och gräsänderna är här, liksom knipparet och alla små sjungande, letande, lekande, och för mig helt livsavgörande fåglar som sjunger, sjunger, sjunger.

 

Jag läser I Brokiga Blads Vatten, av Torgny Lindgren

Existens

Marcel Duchamp L.H.O.O.Q. 1919

 Existentialismen som teori försvann plötsligt under ett sekel av positivism och rationalistisk-strukturell maskinromantik. Att vi nu åter behöver en tvåhundraårig tanketradition som sätter människan i fokus är inte märkligt när vilsenheten och alieneringen, som många upplever i och med digitaliseringen och robotiseringen idag, går att jämföra med industrialismen. Existentialismens teorier tog form genom J P Sartres tolkning av Kierkegaard genom den unge Marx glasögon, och teorin har länge avfärdats som politiserad och behöver läsas om i nytt ljus. Vad sade protoexistentialisterna, och vad innebär egentligen existens. Hur började allt?  Här ska jag nu försöka att klargöra, det var längesedan jag läste filosofiska djupresonemang och funderingarna bakom kommer säkert att revideras allt eftersom jag läser och utvecklas. Bakom mig har jag främst Jonna Hjertström Lappalainens avhandling "Den Enskide" från -09 men även samtal, filosofiska poddar, och livet.

Kirkegaard sätter existensen i motsats till essensen, och menar att för att kunna bli erkänd och igenkänd som en person, behöver du först veta att du existerar. Utan den insikten har du ingen möjlighet att välja vilken väg du tar, och vilken människa du väljer att bli. Det finns enligt K. en mottaglighet hos oss, en flyktighet och strävan efter att förstå - denna medvetandegrad eller kategori kallar han den enskilde (hiin Enkelte), som skall förstås som ett tillstånd av ångest, eftersom alla möjliga vägar står öppna. Men det är inte bara här som skon klämmer för K., för i strävan efter existensen ligger det att ständigt återgå till detta embryonala, lidande inre som saknar etik, känsla, moral, kunskap och sinnlighet, för att kunna bli fri och utvecklas. K. beskriver denna existentiella tillblivelseprocess genom exempel på de mest problematiska personligheterna i bibelns gamla testamente, där Abraham och sonoffret är mest känd. K. blev med tiden djupt religiös men motsatte sig kristendomens dogmatik. Hegel hade en motsatt ståndpunkt, den att människan bär en inre kärna (essens) av kunskap är ett sista frö från upplysningstiden. En människa är inget utan kunskap, enligt hegelianen, och medvetenheten är sin egen kunskaps rörelse. Att se kunskapen som grunden för vår existens är i min mening inte bara klaustrofobiskt utan djupt problematiskt, särskilt då rasbiologi och genteknik har framhållits som vetenskapligt och etiskt legitimt för att skydda den mänskliga särarten från hotet om utplåning. Ett hot som i egentlig mening alltid har kommit från henne själv, som K. skulle ha sagt, och existentialisterna efter honom.

Kontextualisering är en av de metoder som använder existentialismen på ett nytt sätt, och gör detta genom att plocka in en mängd olika vinklar och synsätt, precis som feministisk teori med blickteorierna gjort sedan sekelskiftet 19-2000. Det går alltså åt rätt håll för förståelsen av det mänskliga, åtminstone inom vetenskap och forskning. Från vissa håll riktas fortfarande en misstänksamhet mot det undflyende varat, och särskilt vid frågor som ställer krav på absolut sanning, då dyker Hegel upp som gubben i lådan. Hegel byggde sitt resonemang på ett dialektiskt system baserat på motsatser (syntesen är en vinnare mellan två motpoler) och har varit praktisk att tillämpa i system där den polemiska retoriken råder, som inom politiken och juridiken - och stigande grad inom media. 

Kvantmekanikens pionjär Heisenberg sade redan under 1920-talet, att den ideala föreställningen om en vetenskap som totalt oberoende av människan (objektiv) är en illusion, och formulerade osäkerhetsprincipen som ett svar på den nya verklighetens totala slumpmässighet i och med kvantmekanikens nya världsbild. Vid det laget hade dadaismen funnits sedan ett knappt decennium, och surrealismen, som kom strax därpå var ytterligare en kritik mot att människan drevs mot att bli en maskinellt styrbar och förutsägbar enhet. Konst och poesi är två viktiga språkliga funktioner som länge har stått utanför förutsägbara kalkyler och kom som en stark existentiell motreaktion på ett förödande världskrig där maskiner matats med människors kroppar, och teknikoptimismen från 1800-talet hade skjutits i sank. Med konsten och poesin manifesterade upprörda existenser att det irreella, oförutsägbara och känslostyrda är existensens grundbult, som skapar livslust i ledan och glädje i sorgen. 

Den existentialistiska filosofin är bred, inkluderande och varierande i sin angreppsform. Så länge som vi människor ställer frågor som skall ge svar på mänsklig aktivitet måste vi söka svar där alla kan ingå. Subjekt och objekt i lika mån, genom öppenhet och kunskap. Jag skulle som svar på Hegel vilja säga att utan det oförutsedda vore vi inget. Det är när vi ställs inför det ovissa som existensen lyser som starkast, och det är här kunskapen om oss själva och omvärlden föds, gång på gång. 

 

Ebba Grön - Uppgång & Fall

Tringa ochropus

om man är välvilligt inställd kan man se åtminstone två suddiga krickor

 Torsdagens besök vid dammarna gav inte mindre än en smärre chock, de tolv krickparen från i förrgår låg nu i dammen och smorde kråset. Digitalkameran ville inte fokusera på annat än pinnarna framför mig, och när jag ställde om till manuell och gissade mig fram till rätt fokus hade flertalet redan anat oråd och försvunnit in i gestrüppet. Nu kunde jag dock förflytta mig till en bättre plats litet närmare, och satt där sedan i snålvinden och väntade med en kopp te och några småkakor. Plötsligt hörs en kort men välkänd trudelutt från alldeles intill, och då får jag syn på en spetsvingad liten svartvit fågel med lysande vit övergump som fladdrar upp och sätter sig igen, ungefär 15 meter ifrån mig intill vattenbrynet. Under uppskattningsvis en halvtimma sitter vi så, på var sin sida om en tuva och en buske, innan den lyfter och flyger över mig i en snäv lov och försvinner sen söderöver mot den större sjön, under upprört pipande pjui-pi-pi-pi-pjui... Mitt första okulära skogssnäppemöte! det ska jag villigt erkänna, att det tog ett tag innan jag kopplade ihop lätet med fågeln eftersom den var mycket mörkare i verkligheten än jag hade föreställt mig. Skogssnäppans joddlande som den gör under flykten hörs ofta hemma och jag har undrat var den kan ha sitt revir, och då tänkt att den kanske brukar landa vid de nya dammarna. Ja, nu vet jag bättre, skogssnäppan återanvänder gamla trastbon och häckar alltså uppe i träd, och den kan ibland behöva flytta sig flera kilometer för att få mat!

Det blev en tur till Ljungkullen med, där jag satt en stund bland de doftande tibastkvistarna under en stor bok och lyssnade på en stare. Med sången, som lät som en blandning av trast- och hackspett lyckades han locka till sig en gröngöling som utmanade honom på en kort duell. Gröngölingen tröttnade snart och flög i vida vågor, på gröngölingars vis, mot den uttunnade lilla skogsön ute på fältet. Där satt han sen och trummade ett tag, innan han fortsatte in i skogen mot nya äventyr. 

platsen för en batalj mellan stare och gröngöling

Jag läser Den enskilde. En studie av trons profana möjlighet i Sören Kierkegaards tidiga författarskap, av Johanna Hjertström Lappalainen doktorsavhandling i teoretisk filosofi -09

Anas crecca II

Doften av tibast ligger tät på sina ställen

 Under dagen blev det naturligtvis en promenad till fiskdammarna igen, för att undersöka om platsen kanske hade fallit krickorna i smaken. Framme vid den större dammen noterade jag en nötväcka med näbben full av något som jag inte kunde avgöra, den försvann strax in i ett hål i en av de perforerade alarna vid dammens strandkant. Jag lade mig ner på rygg strax under, och genom kikaren kunde jag se på hur hon återvände med mer material, säkert sex gånger under den korta tiden jag var där, och innan jag beslutade mig för att lämna henne i fred. Hemma igen fick jag kolla  upp vad det var jag hade sett, och förstår nu att det måste ha varit en hona som kanske redan har skaffat sig en kull. Jag ska hålla litet koll framöver, det skulle vara roligt att se hur det fortskrider. Vid den lilla dammen fick jag snart höra det karaktäristiska krick-krick-krick, och strax därpå kunde jag även se honom simma runt bland det täta trasslet av sälg och pil, i lugnt och makligt tempo. Hanarnas ljusa fjäderdräkter och bjärta huvuden syns tydligt när de flyter fram mellan ruggarna, och avleder därmed skickligt intresset från honorna där de ligger och trycker. Sen är de oerhört tjusiga med, förstås. Under tiden jag satt där och kikade kunde jag räkna till två krickande hannar. Paren bildas redan under vintern så det låg med all säkerhet två gömda honor längre in, och ibland hördes det ett milt kvackande som jag gissar kom från dem. En stund flög en röd glada över oss som cirklade ett par varv, men fortsatte sedan åt sydost och till mer öppna fält. När markägaren fällde de grövsta ekarna här under den gångna hösten passade han även på att minska omfånget på dräneringsröret mellan den mindre dammen och den större, och har på så vis skapat en riktigt fin oas för just krickor och andra kul vattenfåglar. Tänk att det kan gå så fort! Det är verkligen fantastiskt. 

Anas crecca

 Det är en skön tid nu när allt ligger i startgroparna och bara väntar på att få slå ut. Dagarna har visserligen varit ganska kylslagna men under solskenet slår de sköra vitsipporna och vårlökarna upp sina kalkar igen, andra sorter, som lungörten och luktviolen, verkar inte bry sig nämnvärt utan blommar såväl under hagelskur som solsken. Kungsängsliljan är tålig, den öppnade sig idag och under några minuters solsken hann jag ut för att ta några bilder. Jag arbetar fortfarande hemifrån och tycker riktigt mycket om att ha saker att göra som inte kräver mer av mig än koncentration. Den som har arbetat kreativt vet vad jag menar. 

I eftermiddag tog jag mig ut på en liten runda, och även om jag känner mitt närområde så hittar jag alltid nya ställen att utforska. I närheten av torpet finns ännu ett litet parti av Forestads ursprungliga rullstensåsar kvar, och skogen som växer på kullarna och i dalarna är varierad och rik. Tar man bara ett par kliv in här förändras ljudet helt, idag var det en mängd trastar och starar som höll på uppe i trädkronorna. Det märkliga med stararna är att de sällan syns i skogen, man hör dem bara surra och viska och så plötsligt så flyger de vidare ett stycke och röjer sig. Men så snart de satt sig igen är det lögn att se dem i kikaren. Istället får man syn på andra småttingar som först inte hördes, trädkrypare, nötväckor, en mängd bofinkar och duvor gör sig hörda, och så alla hackspettarna såklart. När man går uppe på ryggen på grusåsarna före lövsprickningen kan man skåda ner i dalgångarna. Idag upptäckte jag att det växte både vinbär och krusbär nere i en ganska bred sänka, och hittade snart en fantastiskt fin gammal brunn, och litet längre bort rester av en torpruin. Runt omkring växte det nu höga bokar, varav en del hade fallit omkull och fått ligga kvar. En fantastisk plats som jag kommer att återvända till litet oftare. Bara ett litet stenkast därifrån höll grannen på att plöja runt en av de skogbeklädda åkeröarna som har blivit hårt skattad nyligen. Det fälls mycket ädellöv nu.

Vid fiskdammarna fick jag se något riktigt vackert. 12 krickor cirkulerade runt den lilla grunda sjön, runt runt flög de nästan ljudlöst och grupperade sig skickligt mellan träden, trots motljuset kunde jag se deras vita vingmärken. Då jag steg in i buskaget för att försöka ta en bild skrämde jag upp tre gräsänder som flög upp och tydligt visade storleksskillnaden, och snart lät en hane höra ett tydligt krick-krick. Jag har tidigare haft ett par krickor vid ett hemligt ställe intill Rönne, men dessa har jag inte sett på snart tre år och varit ganska ledsen över. Krickor är trevliga fåglar, deras umgängesliv är sympatiskt om man jämför med gräsänderna, och så är de så fina i sina vackert vattrade dräkter; hanens huvud i sin prakt, men honan är nog finast. Ödmjukt brun med ett piggt och vaket huvud. 

Ja, det finns mycket att vara glad över nu, dagarna är längre och ljuset varmare och det dröjer inte länge innan jag äter frukost på trappen igen. Jag är en lyckligt lottad jävel. 

Bob Dylan - Desolation Row

 

Häradsekonomiska kartan 1926-34

 

Häradsekonomiska kartan 1910-15

ett grässtrå i örat

 Chimpansen Julie var inte först, inte heller de potatistvättande makakerna. Att härmas är ett sätt att bonda och att knyta an, härmning etablerar grupper. Fågelsången härmar både inom den egna arten som utanför, dialektala skillnader och traditionella avarter finns hos alla grupplevande organismer och är viktigt för gruppkänslan och individen. En rap på ett ställe blir fel, men rätt på ett annat, att skvallra anses okej som socialt straff i Sverige men inte på andra håll där man kanske väljer handgemäng eller uteslutning istället. Kanske det är därför jag ofta känner mig osvensk, artikeln om skvaller fick jag tvinga mig att läsa, och Strindbergs bråkstakerier intresserar mig inte heller, då tar min hjärna en skön konstpaus. Annat är det under naturskildringarna, då vaknar jag till liv och spetsar upplevelsecentra, noterar sidan eller kopierar en rad. 

Vid studier av bananflugors val av partners kunde spanska spanare se att flertalet väljer ett beteende som var det första de såg. Härmning, menar de, är ett sätt att etablera traditioner som sedan blir kultur och detta förfarande skulle vara anledningen till att människosläktet varit så framgångsrikt. Ur ett antropocentriskt perspektiv kanske, men ur en ekologisk vinkel är vi människor väl ändå en katastrof, tänker jag... Det är kul att betrakta hur trender etableras, för liksom Darwins teori om det sexuella urvalet handlar det mindre om vem som startar än om vem det är som apar efter. Skönhetsupplevelser är dock individuella, både på ett mänskligt och på ett samhälleligt plan, och därför är de omöjliga att förutse. Den friheten tar vi oss, och valfriheten är vår biljett in i paradiset, om man får travestera Kierkegaard litet slarvigt.

Boken jag läser nu handlar om den existentiella psykoanalysen, vilket väckte mitt intresse eftersom den ställer diagnos inte bara på enskilda människor, utan även på hela samhället. I linje med existentiell filosofi, som går tillbaka till människans villkor och ser individen som en produkt eller konsekvens av sin samtid, aktar sig existentiell psykoanalys för att bli alltför intellektualiserad. Nietzsche och Kierkegaard angrep båda det blotta förnuftet i sin ofruktbara, fragmenterade och rationalistiska form - men behöll förnuftet genom att se konsekvensen av sitt eget tänkande. Båda kunde se sig själv på samma gång inifrån, som utifrån, och hävdade att såväl objektivitet som subjektivitet måste råda vid en diagnostisering. Sokrates såg också tendenser i samtiden till att vända människan till ett instrument, och dessa protoexistentialister insåg att det allvarligaste hotet var att förnuftet skulle förena sig med tekniken och beröva individen vitalitet och beslutsförmåga. Både Kierkegaard och Nietzsche förutsade, att förnuftet skulle komma att reduceras till ett nytt slags teknik.

Kierkegaard visade tidigt vägen till relativitetsteorin genom att öppna upp relationen mellan människa - naturfenomen. Han menade att en människa som är engagerad i att studera naturfenomenen står i ett speciellt och betydelsefullt förhållande till det objekt hon studerar och måste göra sig till en del av ekvationen. Enligt existentiell filosofi och tanke måste det tas hänsyn till både objekt och subjekt för att söka sanningen. Detta skall ses i ljuset av den inom västerländsk tradition vanligast förekommande Kopernikanska principen, som menar att det krävs [ett objektivt, tekniskt] avstånd för att se sanningen. I praktiken innebär det att du blir en bättre expert om du tar avstånd från det du bedömer, vilket är en mycket märklig ekvation - men lönsam, eftersom du då får stöd för att digitalisera diagnoserna och spara in på expertisen. 

Rollo May tar Kierkegaards (och senare Sartres) grundtes om att existensen föregår essensen till hjälp och skriver, att för att lära känna och känna till, måste kunskapen om det du studerar underordnas existensen. Med andra ord; för att förstå något, eller någon, måste du först ha en viss beredskap att älska det som skall förstås, på så vis når du kunskap både som subjekt och objekt. Att djup kunskap kräver passion, det vet alla som har studerat någon gång. Det ligger enligt May en gammal mystik bakom ordet känna och känna till, som har avfärdats av den moderne västerlänningen. Vi har lärt oss att ting som är abstraherade i termer och siffror är mer sanna än verkligheten vi förnimmer (känner). Den abstrakta åtskillnaden mellan varat och blivandet gjordes aldrig inom österländsk Zenbuddhism, och står därmed väldigt nära existentialismen och finns hos den unge Kirkegaards begrepp den enskilde. 

Att förhålla sig existentiellt handlar om att ge det inre livet upprättelse, eftersom du är en viktig del av din existens. Varför någon stoppar ett grässtrå i örat, eller klär sig efter humör eller personlighet, för att någon annan gjort det går inte att förklara med abstrakta termer och manualiserad teknik. Känslan är unik och kräver unik kemi och kärlek för att kunna förstå sig på och känna till.

Truls Mörck - Do we still have Love left?

The Machine - Moons of Neptune

Qualia

 När upplevelsen av upplevelsen är större än händelsen, då sker något som filosofiskt brukar kallas för qualia, vilket handlar om vikten av det subjektiva i allt vi gör och beskriver för andra. Länge har människan gått och funderat kring vad som är verkligt, viktigt, riktigt och sant, och svaren varierar både med tidpunkten och frågeställaren. Att känna något inom sig handlar om måttet av tillfredsställda förväntningar, vilket i sin tur handlar om personliga antaganden om vad man bör, skall och vill fylla livet med. Och i sin tur handlar detta naturligtvis om möjligheterna att utföra denna ganska egocentriska trip. Inte alla har möjlighet att se bortom behoven, och därför kan t.ex. upplevelsen av en solnedgång bli traumatisk för en person i hungersnöd, men fantastisk för en förälskad romantiker. 

Rollo May beskriver människans utveckling i fyra steg, ungefär som Freud men utan att vara lika strikt evolutionär, May tänker sig att vi flexar mellan stegen emellanåt men för enkelhetens skull brukar man förtydliga stegen i ålderskategorier. Först är [barndomens] okunniga Oskuld som bara tänker på att fylla de egna behoven, över till den ifrågasättande [ungdoms]Rebellen som kräver frihet men saknar förmåga att axla ansvaret som kommer med den. Vidare till [vuxenlivets] Normalen som tycker att ansvaret är för tungt att bära ensam och därför söker gemenskap i det ordinärt vanliga och hos traditionerna, och slutligen till den [mogne och åldrade] Kreative som har insett att existensen går utöver egot och därmed har förståelse och respekt för skeenden utöver den egna sfären. Rollo May fick själv tidigt ta stort ansvar hemma och det är säkert därför han i sina texter betonar vikten av en existentiell hållning till livet, och särskilt ångestens betydelse för vår individuella utveckling. Det finns en vacker tanke där som jag vill dröja litet vid. Ångest är ingen vacker sak, det vet alla som en gång har stirrat den i vitögat, samtidigt inser vi också hur viktig ångesten har varit när vi lyckats ta oss igenom den. Biologiskt sett, genom att känna att något är fruktansvärt fel och obehagligt lär vi oss att bryta mönster och ta nya vägar. Vi stannar inte i konformitet längre än vi har behov för, och söker sanningar på håll och i skrymslen där vi tidigare inte brytt oss om att titta efter, och kanske inte ens såg till en början. Genom att utsätta oss för olika möten lär vi oss vikten av att utsätta vår bekväma tillvaro, tryggheten i stunden, och att livet handlar om det. Förmågan att tackla ångest är enligt May det som definierar oss som individer, och blir vår ränsel på vägen förbi trauman. Hur vi hanterar problem, om vi gör det, och varför, är frågor som alla en gång ställs inför. Lösningarna och svaren är subjektiva och omöjliga att mäta och kvantifiera. Så åter till ordet Qualia, som etymologiskt kan härledas till kvalitet och handlar om upplevelsen av en något förhöjd egenskap, gärna i steg och med olika värde som är specifika för just dig. Hur upplever du själv dis och dimma, smaken av vatten, eller doften av sumpmark? 

 

Ångesten visar att det finns värden hos personen i fråga, hur fördolda de än är. Utan värden skulle han eller hon endast uppleva en steril förtvivlan. 

Vi står inför det största hotet någonsin mot människans överlevnad. Jag tror att varats möjligheter framstår ännu tydligare i kontrasten mot utplåningens möjlighet. Människan är fortfarande den varelse som kan förundras, som kan hänföras av en sonat, som kan sammanfoga symboler till en dikt som glädjer våra hjärtan och som kan uppleva en soluppgång med en känsla av vördnad inför det storslagna. 

Allt detta utgör något typiskt för varat.

      Rollo May

Jag läser: Den omätbara människan av Rollo May

Ace Of Spades - Motörhead