prövning

 

Ligger och lyssnar på musik, boken vid sidan. Tänker på dagen, försöker erinra mig detaljerna, särskilt dofterna och ljuden från promenaden. Ozon, lakritsrot och läder. Det stilla suset från trädkronorna, Skäråns porl, forsärla och gråhäger på nära håll. Solen som värmde och lunchsmörgåsen uppe på krönet, kaffe i termos och en stunds ryggläge. Sådana saker som jag gillar. Här inne känns det trångt på något vis, otillräckligt, trots att brasan är tänd och jag är mätt är det något som felas. September, favoritmånaden med svampplockning och långkoksgrytorna, de sköna kvällarna med samtalen och filmerna ihop med tösen. Jo.

I morgon har hon sin första tenta.

Free - Lying In the Sunshine

Där ljuset är

För att inte helt drunkna i nyheternas rapporter går jag ut och går. Jag drar på mig de fulaste benkläderna, något för överkroppen som passar dagens väder, ett par bra strumpor och stövlar och öppnar dörren till friheten. Där ute är det alltid ljusare än vad man tycker när man sitter inne och kurar. 

Jag har det bra. Mina arbetstider är flexibla och jag bor mitt i naturen. Visserligen har jag gjort prioriteringar som många skulle tycka var jobbiga avkall på bekvämligheten, men valet har varit nödvändigt och resultatet överväldigande. Så enkelt det är idag, jämfört med hur mitt liv i staden såg ut. Saker faller sig, jag eldar när det behövs och får tid för andra saker när jag vill. Hönorna trivs, katterna trivs, fåglarna trivs och jag är nöjd som har tak över huvudet och mat och vatten för dagen. Det är inte så mycket mer som krävs för att vara nöjd med livet, tycker jag. Allt som tillkommer blir guldkant, vore det inte för strapatserna skulle jag inte känna så mycket för det fina som ändå händer ibland. 

 

Under promenaden igår mötte jag en blivande granne som höll på att gräva och schakta upp en gammal ödetomt. Tre stora maskiner hade han till hjälp och hade just frilagt de gamla frukt- och äppelträden på slänterna bakom och gick nu frenetiskt lös på alkärret framför. Jag berättade att jag brukade vandra förbi här ibland, och hade sett förändringen. Jag gratulerade och tyckte att han skulle vara lycklig över att ha fått tag på en sådan vacker plätt, med häckande näktergal och bara 100 m till kungsfiskare och allt. Han såg ut som en fågelholk och sa något om att han inte hade en aning om vad det var för något. Han och frugan hade schäferhundar och de skulle få rasta på fältet framför oss, och huset skulle de bygga vid mån av tid. De höll på att avveckla tre företag och två hade de redan sålt. Just nu höll han på att gräva ner elledningar för belysningen som frugan hade beställt, 500 m elljus skulle stå och lysa intill den gamla stengärdesgården. Precis där huggormar och gärdsmygen bor, mitt i det tystaste och mörkaste där stjärnhimlen ännu syns, tänkte jag men höll det för mig själv. Sade adjö och trevligt att råkas, och lufsade vidare. 

 

 

Idag tog jag en lång fredagspromenad längs Rönneå igen, det vore väl ändå skam om jag inte fick se någon kungsfiskare idag heller. Motorsågarna på andra sidan Rönne är inne på femte veckan nu och idag kom de stora maskinerna. Inne vid det som har varit det tätaste skogspartiet och vackraste deltat har skogen nu fallit, det är bara en tunn hinna av alträd kvar som skyler kalhygget. Där jag alltid smyger för att inte störa djurlivet hörs nu maskinerna brumma och skrika elakt, jag vet inte något annat ljud som får mig på sådant miserabelt humör. Försöker att se skönheten, men det är svårt idag. Ljudet från maskinerna följer mig faktiskt nästan ända fram till Kättabro, under sex kilometer försöker jag övertyga mig om att jag överdriver, bara jag får se kungsfiskaren så blir allt bra. 

 

 

 När jag vandrar längsmed Rönneå skrämmer jag upp en gråhäger framför mig, säkert minst sex gånger får den stackars kraken flytta på sig. Några änder, en forsärla, mängder av stjärtmesar och ringduvor, där jag tidigare har sett kungsfiskaren satt nu gärdsmygar och rödhakar istället. Jag plockade ner kameran i ryggsäcken när regnet började, och vid Kättabro fortsatte jag in mot skogen, mot hemmet. En morkulla flög upp i skogen i höjd med Skalmans, något jag vill få till duvhök högg in mot ringduvorna, och så en skrikande spillkråka. Nästan inga matsvampar men desto lugnare och skönare. Vid det här laget hade jag glömt motorsågarna för en stund, åtminstone tills jag närmade mig hemmet. Härifrån hörs de hela tiden. Grannarna höll på att samla ihop sina får, och jag stannade en stund för att prata litet om skogen och fibern, om sådant som vi har gemensamt. Väl hemma började vinden friska i och när brasan var tänd och soppan stod på spisen kom ösregnet. 

 

I Just Want to Make Love to You - Foghat

Jag läser om: Händelser vid vatten, Kerstin Ekman

en ytterst helig ko

Theodor Kittelsen, Näcken 1892

Det finns en myt som lever klarare i det mänskliga sinnet än någon annan, så klart lyser den, att den inte enbart har förklarats som kungen bland sanningar, utan den tas inte ens upp för diskussion. Den är så självklar, myten, att även om den skulle bli attackerad från ett lömskt bakhåll skulle den ge svar utifrån sin alldeles egen logik, och försvaras med sina alldeles egna vapen. Tanken på att arbeta sig fri, att köpa sig ur skulder, att framgång är lika med lönsamhet, och att allt går att mäta och förbättra, bara man vill och lägger manken till, grundar sig i ett enkelt felsteg som begicks för ungefär 300 år sedan. Tankevurpan gjordes under upplysningstiden och heter evig tillväxt. 

Mot slutet av 1600-talet gick bokpressarna på högvarv, det var en tid då allt gick att förädla, bara man hade medel och mening. Och medel och mening fanns det, åtminstone i överflöd hos ett fåtal. När mänskligheten kommit in i nästkommande sekel hade idealet fastslagits som sanning och spridits över alla gränser, det gick inte att bortse från hur framgångsrikt det var att katalogisera och konkretisera världen med hjälp av kategorier och ordning. Kunskap var makt. Precis allt som fanns omkring oss gick att förädla på alkemiskt vis till klirrande guld, och kassakistorna de växte, och växte, och växte. Bevisen på att kategorier fanns var alldeles för starka och sanningen alldeles för konkret för att bortse ifrån. En sådan sanningskategori var det artspecifika geniet, som i egenskap av överhöghet kunde utnyttja naturresurserna genom att förädla dem, medan en anslutande kategori kallades lat och fick lov att skylla sig själv. Alla hade ju fötts på samma jord, under samma sol och under överseende av samma Gud. De övriga kategorierna fick helt enkelt finna sig i att vara en del av transaktionerna, och så bekräftades slavhandeln, inte minst av kyrkan som vilade på samma nyplatonska grundvalar. 

Att på vetenskaplig väg kategorisera omvärlden är en framgångssaga med mersmak, eller kanske jag skulle säga bismak, för när vi har kommit in i industrialismens gyllene 1800-tal uppstod det plötsligt små, men tydliga, sprickor i fasaden. Ideologier uppstår, alla diskuterar nu ägandet och fördelningen av resurserna, och krig efter krig utbryter. 1800-talet är krigens århundrade, ingenjörskonsten skördar offer och den nya guden är omöjlig att stoppa, och ideologerna tävlar om de nya stadsboende människornas - massornas - gunst och själar. Nya existentiella frågor uppstår. Var står vi nu, vem är vi nu, varför är allt så orättvist och varför mår vi som vi gör, när vi har manualer på framgångarna och kan se vilka framsteg vetenskap och ingenjörskonst har gjort, så ändå denna tomhet. Under 1900-talet träder ekonomin fram, med bankernas hjälp slipper vi se eländet i vitögat. På papper syns varken blod eller tårar, ja nu skulle allt bli som förut igen, och alla skulle vara med. Alla som kan... Så kom 2000-talet, det digitala århundradet, effektivitetens och mätbarhetens gyllene tidevarv. Den som påstår att upplysningstiden tagit slut långt tidigare får bakläxa.

Denis Diderot, upplysningsfilosofins och kategoriernas mästertrollkarl skapade med hjälp av systematik storverket Encyclopédie Française, enligt subtiteln är detta en komplett ordbok över vetenskap, konst och hantverk. Här fanns allt som var värt att veta för att leda människan mot en upplyst framtid, det som inte fick plats i Diderots värld var inte värt ett vitten. Idag minns vi honom genom en konsumtionsteknisk term; Diderot-effekten, som påminner oss om att inte mycket har hänt sedan 1600-talet. 

 

Claude Lorrain, Argus vaktar Io, ca 1644

Det lönsamma landskapet. I den skånska skogsstrategin, som myntades under rent taffliga former på SLU Alnarp denna sommar, talades det bl.a. om vad en digitalisering av "skogsvården" skulle tillföra plånboken, jo Patrik André drog sig inte alls för att plumpt åsidosätta kunskap och forskning för skral ekonomi (ägande), och presenterade skamlöst sin egenhändigt slöjdade kassako: en app där du kan sitta i din trygga lya i någon avlägsen storstad och trycka på knappar för att få ut maximal vinst ur marken... "Vinsten" är ytterst kortsiktig, här får ingen biologisk mångfald utrymme. 1600-talsdevisen "Allt det du ser är ditt att förvalta" är ett antropocentriskt synsätt med skygglappar.

Idag är detaljplanerad skog verklighet. Med drönare ser vi det vi vill. 

Rönneådalen, ljuset i bakgrunden kommer från ett nytt hygge och det huggs här än

What´s New In Baltimore - Frank Zappa

Septembersol

 

Det har varit en ganska sval sensommar och vinterfönsterna är uppe sedan ett par dagar. Gårdagens nattfrost tog en av pumporna, bladen blev först glasartade och svartnade sedan helt, synd att jag inte hann lägga halm på plantorna, men fönsterna måste in och nu är inomhusklimatet bra. Delar av innehållet i frysen och det mesta från kylens grönsaksavdelning är tömda och ligger i grytor och kastruller. Det blev en romsk gulasch och en borsjtj som jag gillar, nu finns det mat för några veckor och dessutom lunchlådor som inte är lika grå som linsgrytorna. Kollegorna må häpna. 

 

 

Cykelturerna avlöser varandra, en ny favorittur går till Odensjön på 45 minuter. En bra väg för att småhandla hos handlarn med de lustiga mustascherna och fundera en stund, innan man rullar tillbaka genom Nackarpsdalens mer okända vyer, förbi beteshagar, igenom lundar, små alkärr och dramatiska kullar och stenformer. Från Röstånga smalnar cykel- och mopedstigen allt mer för att slutligen knappt vara skönjbar och sluta med en anonym stenbumling intill vägen. Inte konstigt att jag inte har sett stigen förut. Efter kökstjänsten, och efter att ha testat soppan och blivit ganska nöjd, var det dags för en längre tur idag. Solen sken och när nordanvinden tog i bakifrån gav den mig skjuts över partierna med de öppna fälten och uppförbackarna. 

Jag ställer cykeln vid en gammal hägg och kliver på, på andra sidan står nyfikna kvigor i svartvita pälsar och glor nyfiket på mig med blanka sammetsögon. De bryr sig inte om mitt prat, så jag vandrar vidare över fältet med äppelträden, passerar de fallna trädstammarna, björnbärssnåren och går på mjukt böjande mark med kortbetat gräs, intill stengärdena och under ekarnas milda skugga. En stor dyngbagge kämpar med en nylagd komocka, bakbenen virvlar upp en liten krage av ljusare träck bakom sig, sedan vänder den sig om och kilar iväg, blåblank och nästan lika fräsch som förut. Vid alkärret står stammarna med torra fötter, sly och örter som täcker den svarta mullen har fått förstärkning av gula löv från glesnande trädkronor. Aspen har börjat svartna. Wohlleben beskriver al, björk och asp som trädens slösaktiga opportunister, de fäller sina löv när de har druckit sig mätta, medan bok, ek och alm går en lång och besvärlig framtid till mötes om inte förråden hinner fyllas med socker. Löven och rötterna, dessa osynliga barnkammare åt ett myller av organismer och levande ting, ger skogen sin doft och liv åt miljoner partiklar, allt som skapar jord och mening sker utan ett ord. 

 

 

Fåren betar åter igen vid höjden där ekar och bokarna får ligga kvar efter långa, lodräta liv. Jag kliver genom gräsbevuxna stigar, förbi hasselsnår och odlingsrösen som vilar under djupa lager av grön mossa, förbi en ekdunge med toppiga tuvor av mossbeklädda stenar, och vidare. Passerar parkeringen i skogen, tillbaka till fårhagen med enarna och apeln, traskar förbi de gamla fallna stammarna av björk och en, hör entita och hackspett. Uppåt går färden, nu stigningen mot Jällabjer där den knotiga äppelodlingen ger must åt några amiralfjärilar och vinbärsfuksar. Stigen är så brant att när jag vänder mig om ser det ut som om äppelträden saknar stammar och växer likt greniga palsar direkt på marken. Upp, upp, till den knotiga bokskogen där stengärdena är byggda av vulkankäglans innanmäte och ekorren vigt pilar mellan kronorna. Jag lägger mig en stund på stenen med mossan och lyssnar på vinden, är den inte litet argare än vanligt. Det vilar en oro över kronorna idag som jag inte riktigt känner igen. Jag kramar om det största trädet som med sin skrovliga pansarbark tycks vilja hålla mig borta, klänger mig ändå fast, och efter ett tag släpper oron. Vägen nedför går förbi gamla håliga stammar, splittrade stammar, liggande bjässar och över allt vakar en grön himmel av susande bokblad. Här är jag tryggast i världen, här växer och gror det som vill och kan. På en av de gamla högstubbarna hittar jag koralltaggsvampen igen, den är liten i år men skön att beskåda. 

 

 

Vid botten ligger en glänta av gult, torrt gräs, här står en gammal flerstammad björk och några vackra enar som vakar över en ung ek som redan visar prov på att bli ett ståtligt träd, jag tränger in i snåret och virrvarret som utgör gläntans väggar och kommer in i det doftande alkärret som har fått en vidare horisont mot himlen, gula löv lyser upp marken. Ute på enefäladen går jag först krökt och letar, men sniglarna har hunnit före, de har till och med ätit på blodsoppen i år. Ja ja, jag har annat att leva på. Några nävar björnbär och litet snack med de sammetsögda kvigorna, sen hittar jag cykeln där jag ställt den och susar hemåt. Lyckligaste tiden är när jag får vara ute och slipper tänka. Världsproblemen får någon annan ta hand om.

 

 

 

 

This is the Kit - Bullet Proof

Livsnerv

 Jag läser vidare bland bokhyllans rader av Aleksijevitj. Det är tung litteratur, ändå förvånansvärt lättläst. Orden flyter, det är mästerligt skrivet och jag förundras över hennes lätthet att skapa en helhet av alla dessa disparata röster. Ibland måste jag ta en paus, för att andas och tänka andra tankar. Texten ligger tung och tät, vacker likt ett sensommardis om morgonen och jag får rysningar. Känslan av att känna mig privilegierad, samtidigt skamsen över att veta att jag strax kan lägga den ifrån mig och skratta åt vännernas skämt på facebook, och sen återgå när jag är mätt och belåten efter kvällsvarden.

Antingen är det jag som är schizofren, eller så är det detta som kallas livsnerv. Att kunna kasta sig mellan ytterligheter, låta sig förföras och förgöras, och samtidigt veta att jag aldrig någonsin kommer att kunna förstå, hur mycket jag än försöker.
Att vara jag är att desperat söka efter mening, och även om jag aldrig har varit med om den oerhörda svälten som fanns i städerna under belägringen, eller sett hur kriget har förvandlat människor till vargar, eller änglar! har jag alltid lyckats förstå att livet är det som vi gör det till. Jag är en överlevare, en dotterdotter till överlevare, och vet att det är med humorns, hjärtats, värmens och generositetens hjälp som man går rakryggad genom livet.
Det som rör mig till tårar är inte elakhet, eller ilska och gemenhet, utan vänlighet, skönhet. Kanske för att den är så sällsynt, så rar, och för att den påminner om en tid då jag var barn. I Aleksijevitjs De sista vittnena beskrivs just detta. Med hjälp av flera barnröster återkommer hon till hur enkelt det är att urskilja hatet från nödvändigheten att behandla varandra med respekt - det är bara att göra så som de vuxna har gjort... oftast är det mammorna som står förebilder, men lika gärna kan förebilden vara vilken äldre person som helst med ett gott omdöme. Jag noterar under läsningen att bland de överlevande barnen finns inga med dåligt samvete kvar. De som har lyckats ta sig igenom skärselden har gjort det med ett ljust sinne för kärleken till sin nästa, och i viss mån - med humorn i behåll.
Det är inte i den lilla människan som ondskan bor, utan det är då hon drunknar i de stora organisationerna och ideologierna som hon blir korrupt och gemen.

Johnny Winter - Mean Mistreater 

R.L Burnside - See My Jumper Hanging On The Line

Avslutad bok: Svetlana Aleksijevitj: De sista vittnena
Påbörjad bok: Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand

en god vän

Rob Mulholland

Brasan är tänd, frukosten klar och det börjar bli en skön omgivning för en stund med boken jag drog ut ur hyllan igår kväll. Under veckan som gick fick jag tag på ytterligare två verk av Artur Lundkvist men tror ändå att livet säger att det måste bli Aleksijevitj som får ta plats nu. Jag har avslutat en sommarromans och går vidare i en ny.
Att påbörja en romantisk resa kräver att man är klar med den gamla, annars gör man inte verket och kampen bakom det, rättvisa. Om gamla känslor ligger bakom det du läser kan det hända att även det vackraste blir infärgat i stålgrå dimmor, så vädra ut och gå sen vidare.
Med ett öppet sinne kan en god bok bli den bästa vännen du har haft, och har. Så mycket klokskap, humor, visdom och fantasi det finns i hyllorna därute, det vore synd om ingen tog hand om dem, uppmärksammade dem, dammade av och gav dem kärlek. Böcker är bästa trösten, vackraste rösten, de finns alltid tillhands när du behöver dem, och skulle aldrig narra eller exponera dina svagheter eller känslor. Ett hem utan böcker, vad är det annat än en förvaringsplats för irrande, förvirrande andar?

Det finns så många vägar - filmen om John Holm (2020) har äntligen publicerats. Jag är med på en intervjusnutt från Säljerydfestivalen 2015, en upplevelse som jag beskrev här.

Ten Years After - I Can't Keep From Crying Sometimes (live med Alvin Lee 1975)
Jag läser: Svetlana Aleksijevitj: De sista vittnena

Arbete och fritid

Georges de La Tour, ca 1640

Jag sitter och glor tomt på den där skärmen igen. I 13 timmar har jag varit på språng idag, det är verkligen galet hur mycket tid som läggs utöver det jag kan få kalla arbete. Ideellt arbete heter det så fint, ett uttryck som jag är kluven till eftersom det obetalda arbetet förutsätter att det finns fler i hushållet.
Nå, jag har haft kul idag också, som förvisso är en del av problematiken. När ett arbete är kul drar tiden iväg och det blir svårt att ta det lugnt och värdera sin egentid, allt flyter ihop på något märkligt vis och märks först när man kommit hem igen. Hur var det nu, hann jag äta, eller har jag ens druckit ordentligt, men vilken tur att jag hade låtit avfuktaren gå då jag var hemma och vände över lunchen... jodå, det händer att jag talar för mig själv.
Det är mörkt och kyligt nu, och katterna satt på trappan och väntade på att bli insläppta. Hönsen hade sedan länge traskat in i sitt ombonade hem, de fick dock vänta i ett par timmar innan den trygga luckan stängdes.
Även om jag gnäller litet nu så vet jag att saker kan vara värre, och för egen del är arbetssituationen avsevärt bättre jämfört med hur det såg ut för bara tre år sedan. Det enda jag kan sakna är närvaron från tösen, och ett eller annat, annat. Jag arbetar på det, med.

Agusa - Sagor från Saaris

Moria

Vad är det som händer i svensk politik egentligen? Ett gravt överbefolkat flyktingläger, Moria på ön Lesbos, står i lågor och snart står 13.000 flyktingar som redan saknade hem och tillhörigheter helt utan möjligheter till skydd för natten. Bara timmar efter den förfärliga nyheten läser jag att sossarna knyter samman brott och migration i svensk regeringspolitik -  och Belarus, även om relationerna är svåra men att dra in publiciststödet och de tecken på en fredlig kontakt med invånarna nu är oerhört provocerande. Inte bara för mig. Aleksijevitj är hotad, alla röster som bär folket är det. Är det våra folkvaldas svar på katastrofer, att strunta i den som behöver hjälp bara för att det låter som om man lånade fel partiidé, för i så fall har man verkligen lyckats gå i fällan. Förskjutningen av det som är tolerabelt går käpprätt åt helsike. Jag undrar faktiskt om inte coronan har stigit våra politiker åt huvudet, de behöver komma ut och vädra friskluft och sluta stå och flåsa varandra i nackarna vid kaffeautomaterna. Och hur länge ska man behöva höra allt skyllas på pandemin, vill man ha krig eller vad är det fråga om? Ibland skulle jag bara vilja stänga om det där snigelskalet jag bär på och segla iväg. Bort från allt.

Talking Heads - I Zimbra, text Hugo Ball

lust happens

James Barry, Zeus och Hera (Jupiter och Juno)

Njutning händer. Skönhet med. Vad är det för mekanismer som är i görningen när vi väljer partner, eller väggfärg? Tag till exempel vilken bok som råkar hamna i blickfånget när du stiger in i en lya, eller musikvalet som får ligga som bakgrund under den fortsatta kvällen, eller varför just rutiga lakan har en särskilt attraktiv kvalitet. Allt är frågor som inte går att besvara, därför att de innehåller subjektiva känslomässiga kvaliteter som får just dig att lyfta. Varför skulle hondjur vara mindre selektiva eller sparsmakade, komplexa och nogräknade än människan, i sina urval. Liknande avstamp gjorde Darwin i sin mindre citerade bok Människans härkomst, en läsning som har fått såväl samtida som sentida forskare att se rött. Varför? Beror det inte på att allt pekar mot samma sak, nämligen kvinnlig sexuell autonomi.
Vid en noggrannare omläsning av Darwin skulle vi inse att senare trender och preferenser har satt sin prägel på mycket av hans forskning, särskilt den nywallaceska klassifikationen som krasst definierar det sexuella urvalet som adaptivt (förutsägbart). Sådant som vi länge har tagit för sanningar har visat sig vara feltolkningar och rent nonsens och mycket trams vidmakthålls än idag. I bristen på sentida genier som går att mäta med Charles Darwin måste vi läsa om honom, och göra rätt. En lösning är:

Evolutionsbiologer erkänner i allmänhet fyra mekanismer för biologisk evolution: mutation, rekombination, genetisk drift och naturligt urval. Ett återupprättande av ett legitimt darwinskt paradigm i evolutionsbiologin kräver att det sexuella urvalet läggs till som en femte, oberoende evolutionär mekanism.

Inom djurlivet och särskilt fåglarnas värld går det att notera mycket som inte går att förklara med hjälp av logik. Fjädrarnas evolutionära historia lär oss exempelvis att först uppstod fjädern som en perfekt display för ornamental skönhet, och långt därefter kom den aerodynamiska möjligheten. Skönheten kom alltså före flygförmågan, inte tvärtom. I några fall har honliga preferenser med tiden omvandlat aggressiva hanar till discodansande modeslavar [sic!]. Chiroxiphiamanakinerna utgör ett exempel på naturens sätt att stävja våldsamma sexövergrepp genom att skapa bromances. Visserligen är dessa akrobatiska krumbukter oerhört krävande och kostsamma, både till tid och energi, men honorna får tid för avkomman istället och naturen går sin gilla gång. Andsex är bland naturens märkligaste företeelser, och aggressivaste. För att förhindra att arten för vidare icke-attraktiva gener, som exempelvis tendensen till aggressioner och övergrepp, har honans vagina med tiden utrustats med lönnfack och omvänd spiralvridning i förhållande till hanens penis. Denna sorgliga kapplöpning är alltså en konsekvens av en könskamp som även andra arter har löst på litet olika vis. Bland primater är saken litet annorlunda, särskilt de homonider som liknar oss, eftersom vi är utrustade med en estetisk funktion kallad orgasm. Estetisk, eftersom orgasmen inte är ett sätt att bli gravid på, trots ihärdiga påståenden i den riktningen. Sådana tankar föds i en patriarkal struktur och går att överbevisa med Nollhypotesen (att i den statistiska beräkningen även ta med möjligheten att resultatet är 0, alltså obefintligt och därför inte behöver förklaras). Kvinnlig orgasm går inte att förklara i praktiska termer, den är enbart till för lusten, i sin egen rätt, per se.

En starkt revirhävdande gorilla har en liten penis, chimpanshonan bondar med alla för att skapa lugn i flocken, medan bonoboerna knullar runt för att det gör dem gott. Lösningarna och utvecklingen är väldigt olika men beror på att lust och njutning händer, en motivering och drivkraft som har ett egenvärde som sällan tar plats i vetenskapen, trots att orgasmen är ett fenomen som kan ge viktiga evolutionära förklaringar. Anledningen till detta är att vi har saknat kvantifierbara teorier kring subjektiva känslor, särskilt som vetenskapen i allt högre grad förlitar sig på mätbarhet och jämförbara fakta. Det är här teorin om Estetisk Evolution kommer in. Och det är därför jag omfamnar den, som konstvetande humanist. 

När Zeus och Hera bråkar kring sina ständiga äktenskapskriser och Zeus notoriska otrohet, tar de Hermafroditen Theiresias till hjälp för att lösa tvisten. Denne Hen kunde av erfarenhet konstatera att den kvinnliga njutningen var nio gånger mer än den manliga, såväl större som dimensionsrikare. På så vis enades de båda i jämbördigheten. Nu är detta en myt vi talar om här, för det finns inte några vetenskapliga belägg för att män ligger med fler kvinnor än omvänt, men myter berättar om viktiga ting. Viktig är vetskapen om den kvinnliga sexuella njutningens centrala roll i mysteriet vi kallar sex.
När Freud författade världens första bok kring det mänskliga psyket beskrev han kvinnan som en bristfällig stackare, som i avsaknad av ett manligt könsorgan var dömd att vandra jordens stigar med en ständigt gnagande avund. Penisavunden används ännu av freudianer, och jag undrar om inte teorin egentligen vittnar om den diametralt motsatta förhållningen.

Klitoris kan vara kvinnokroppens sätt att skapa kvalitativ maktbalans i en kvantitativt ojämlik värld. Hur kommer det sig då att den kvinnliga orgasmen är så mytomspunnen och obeskriven, om inte, kanske, därför att någon tjänar på att maktobalansen bibehålls. Men detta är en kulturell utveckling som läggs ovanpå den biologiska. På ett biologiskt plan har vagina och penis utvecklats parallellt redan på ett embyonalt stadium, och utgör en inledande väg till förståelse för hur den mänskliga primaten fungerar.

Njutning och lust är något som får oss att vilja ha sex, det är ömsesidigt, och oavsett synvinkel ett omöjligt faktum att bestrida. Orgasmen är en viktig komponent i urvalsprocessen, och när vi har funnit det vi behöver vill vi ha mer av samma vara och från samma håll. Denna hemlighet vet reklamorganen, som tidigt tog Freuds psykoanalys till hjälp. Det var alltså ingen slump att PR, reklamens och masspsykologins fader, Edward Bernays, var Sigmunds systerson. Han förstod att den primära mänskliga driften är njutning och kunde snabbt överföra det till ett kapitalistiskt system, där framgång och lycka enbart mättes med tillgångar. Vad han missade, var att Freud enbart utgick från hälften av befolkningen. Kvinnors önskemål var honom helt egala, och så länge som kvinnor hölls omedvetna om sin maktposition som konsumenter kunde man enkelt låta hennes drifter se ut som ett uttryck av manlig penisavund. Idag har den världen till stor del besannats, tyvärr. På samma vis, och med anledning av vad jag är inne på här, så har porren utvecklats ur erotiken. Med samma ekonomiska och enögda logik har sinnligheten fått ge vika för något säljbart och marknadsmässigt.
Enda sättet att komma förbi ett felsteg är att läsa om, och göra rätt.

Vi måste inse att upplevelsen av partnerval i sig är njutbart, vilket sällan beaktas i den vetenskapliga litteraturen om partnerval. Men Darwin föreslog det. 
Och hur skulle det kunna vara på ett annat vis? 

 

 

 

The Bowerbird's Grand Performance - BBC
Bird Seduction Techiques - BBC
Bird of Paradise Courtship Spectacle - BBC

Red Capped Manakin Wing Sounds

 

Pink Floyd - The Grand Vizier's Garden Party

Jag har läst: Richard O. Prum, Skönhetens evolution

en apa som jag

Prick klockan 06.00 vaknar gärdsmygen och drillar så glatt utanför mitt fönster. Den sången har förföljt mig sedan en lång tid tillbaka, kanske tio år och dottern lät göra en liten lerfågel med rest stjärt åt mig som står i bokhyllan.

Med solen i fiskarna, månen i jungfrun och venus i vattumannen är apan som kallas jag både kreativ, känslig och analytisk, den kombinationen har alltid ställt till det för alla, utom mig själv. Hur kan jag ändra på det som står skrivet i stjärnorna.

 

Jag läser nu: Richard O. Prum, Skönhetens evolution

 

Kevin Morby - Campfire

Sentenser och etyder

När jag är ute och vandrar på välkända stigar händer det att tankarna får vingar, jag vet visserligen att jag färgas av det jag läser eller ägnar tid åt, men hur skulle hjärnan kunna värja sig från sådant som jag proppar den full med. Kanske jag borde ägna mig åt att träffa människor igen, men jag vet inte. Oftast blir jag besviken och allra oftast blir jag så fruktansvärt utmattad av möten att jag vare sig vet ut eller in. Jag är nog dömd till att bli en ensamvarg, det passar mig kanske bäst. Senaste boken jag läste lyfte humöret till en början, tills slutet kom och jag helst bara ville slänga den i väggen. Sicken förljugen smörja! Nä, nu blir det andra bullar av. Bredvid mig ligger en nybeställd bok, titeln var det första jag råkade få syn på i sommar när jag var på besök hemma hos en vän, oerhört lockande för mig som konstvetare och naturintresserad. Skönhetens Evolution är en bok som jag har väntat på att få lägga klorna på långt innan den skrevs. Jag lär inte bli besviken... och i så fall, böcker kan man ju alltid stänga och glömma i bokhyllan. Annat är det med människor man möter.  

 

Nedan kommer dagens skörd av tankar. Allt är nedskrivet på mobilens enkla anteckningsfunktion, en tjänst som jag skulle sakna den dagen någon beslutar sig för att modernisera igen. 

När jag berättar handlar det om sådant jag är bra på, som att lyssna, tolka, återge. På ett personligt plan knyter jag an till individen och försöker att mejsla fram människan i texten. Ingen är omnipotent eller allmän. Ibland blir jag intresserad, och fördjupar det intresset, så ibland dör det direkt. Människor blir antingen till guldklimpar eller kattguld, det ingår i resan och är svårt att värja sig emot. Jag antar att det är med ålderns rätt jag fäller omdömen idag.

Det finns färger som tar över, dominerar och markerar överhöghet och underdånighet, sådana grälla färger skriver omgivningen på näsan. Så åter finns det färger som tar upp omgivningens ljus, kulörer och valörer. Dessa färger är som budbärare som skiftar och reflekterar underlaget och dagsljuset, är undflyende och inkonsekventa men existerar helt i sin egen rätt.

Ett strålkastarljus slås på och fångar in i sin strålglans, men vad sker när ljuset släcks? Återgår malen till sin grå skymning, vet den om att ett inre ljus inte kan släckas, eller kommer den att för resten av livet leta efter det där förföriska, heta, beroendeframkallande. Ett reflekterande material saknar ljuskraften men förmår att återge och återkasta även en aldrig så svag ljuskälla. I strålkastarljuset hade den lilla flamman drunknat.

En sten och ett snäckskal är vackrast i vattnet, plockas de upp förloras det som trollbinder och förför, likt pärlan dör magin om hon inte får glimma i sitt rätta element.

Som individ är jag oviktig för framtiden. Enbart det jag gör (eller kanske snarare, det jag inte gör) kommer att räknas framöver, om tusen år.

Den där dörren, den var kanske inte min/din/vår (valfritt pronomen) att öppna.

Jag har läst: John Updike, Gertrud och Claudius
Jag läste senast: Erica Jong, Rädd att dö

På kö ligger: Richard O Prum, Skönhetens evolution


Blues Pills - Dust