söndag 30 december 2018

Gott Slut



Igår tog jag årets sista långpromenad, och under hela rundan log jag. Året jag snart lägger bakom mig har varit gott för egen del, även om en del smärre missöden har inträffat, och även om större frågor än mitt ego fortfarande är akut, klimatsituationen är en sådan fråga som jag uppehåller mig med och oroar mig för, dagligen.


En del viktiga beslut är tagna i år, bland annat har jag sagt upp mig från en fast deltidstjänst och hoppat på ett ostadigare vikariat med utökad tid. Min dotter har i skrivande stund lagt halva gymnasietiden bakom sig, hon trivs med de nya vännerna, både på skolan och på annan ort. Uppgifterna och ansvaret, som kommit med skolarbetet och min utökade arbetstid, har fått henne att växa som människa. Idag vill jag lätt påstå att hon är min allra bästa vän.

Mamma fick slutligen sin hjärtoperation, efter fyra års stadigt nedgående och allt sämre kondition hade hennes kropp nått vägs ände. När akutpersonalen fann henne var lungorna nästan helt vattenfyllda som ett resultat av hjärtsvikten. Klaffarna var helt förstelnade. Idag är hon rökfri och alkoholberoendet är stabiliserat, om det är på grund av att hon är hemförlovad får framtiden utvisa, men hon säger att hon mår bättre än på mycket länge, och hon kan inte förstå att hon har kunnat slänga så mycket pengar i sjön.

Under året som har gått har jag startat två utställningsprojekt, ett har handlat om flyktingsituationen och skapades av den syriske fotografen Mustafa Jano Janographic, som vid utställningen hade återvänt hem efter nära fyra års kamp för att få hit sin familj, förgäves. Det senaste och pågående projektet är en retrospektiv utställning om Hans Arnold, ett drömprojekt för två av mina vänner som även har axlat större delen av ansvaret och intäkterna. Med den utställningen för ögonen ser jag fram emot ett nytt år. Ingen vet vad som händer bak kröken, och tur är det.

Jag är ganska dålig på att göra tillbakablickar och har aldrig sett mig som särskilt nostalgisk. Med åren har den glättiga delen av mig fått ge vika för en allvarsammare personlighet, därmed inte sagt att det ena är värdefullare än det andra, balans är viktigt.
Nu önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År, för egen del hoppas jag på samma mått av balans mellan eftertanke och framsteg som det gångna året gav. Kanske jag snart klarar av litet äventyr?


Before Today - Colour Your World

måndag 24 december 2018

Alcedo atthis


 Så gick dagarna, och det blev åter julafton.

Den lilla familjen firar som vanligt, tre man stor men i år med en persons tillökning mellan varven. Julstöket hålls till ett minimum, de har alla lovat varandra en lugn och fridfull jul och det löftet hålles. Middagen är klar att plockas fram när det behagar, det är stora fördelar med ett julbord, den utökas etappvis med en julkryddig sallad eller en ny liten varmrätt och mellan varven spelas spel, läses, drickes kaffe och glögg och lyssnas på musik. Precis i den takt som behövs för att underhålla livsandarna.

Under dagens promenad hade visserligen solen gömt sig men det tunna snötäcket lyste upp tillräckligt för att locka fram småfågel ur det annars gråsvarta töcknet. Vägen togs längs Rönne å, och just när de forcerade det värsta trasslet hördes kungsfiskaren vars sång blev en riktigt fin julklapp. I övrigt syntes rödhake, gräsand, stjärtmesar, större hackspett och nötväckor. Strömstaren var inte på sin vanliga plats på stenen i deltat, däremot skuggan av en storskarv som plötsligt dök upp och försvann bak nästa krök, i jämnhöjd med vattenytan. Sen lägrade sig lugnet igen.




fredag 21 december 2018

Så ja

grattis!
Jag tänkte krafsa ner ett par rader innan jag släcker lampan för att meddela mig och säga att jag lever. De senaste veckorna har varit intensiva och jag har aldrig tagit färre promenader, men sådant hade jag tänkt ta igen nu. Ledigheten blir mitt livs första långa julledighet sedan skolan. Traditionellt är just mellandagarna bästa tiden för min bransch och det ska mycket till innan vi vågar ta ut svängarna, men internet hjälper oss - såvida inte någon server kraschar. Igår kväll försvann nämligen alla bilder från sidan och vi såg plötsligt framför oss hur ledigheten gick upp i rök. Men idag var problemet fixat, och julfirandet på Örenäs slott blev glatt och uppsluppet.
Tösen hade varit hemma en sväng och värmt upp torpet innan hon drog på fest i Örkelljunga, och sängtemperaturen är nu alldeles lagom för att törna in. Katterna är nöjda och jag är nöjd. Därför avslutar jag dagen före dagen före dopparedagen med en truism: Man får de barn man förtjänar.

Don't eat that yellow snow

torsdag 13 december 2018

Klaga månde Elektra


Veckan är över med pukor och trumpeter. Under natten till igår löpte en traktorförare amok och körde med frontlastare och fullt gaspåslag i vansinnesfärd runt trakten under åtminstone fyra timmar. Beteendet skvallrade om att det med största säkert åter handlade om inbrott på AKEA:s vägmaskinlager i grannens fårhage, därför ringde jag polis kl 02.30. Ingen kom, trots att värdet på stöldgodset översteg 5000 SEK, polisens nyligen uppsatta prioritetsordning, och trots risken att någon fick plötslig påhälsning av en fullt upplyst och vrålande traktor i hemmet.

Som väl var, undslapp jag överraskningar under arbetsdagen och kunde koncentrera mig på sådant som var förberett. Och under lunchen tog jag mig en 30-minuters tupplur i en av schäslongerna. Varför jag inte har gjort det förr? Det undrar jag med.

I övrigt så har jag inget att gnälla över på det personliga planet, jag sov bokstavligen som en stock i natt och idag fick både tösen och jag sovmorgon med lussefika och kaffe efter den obligatoriska gröten. Nu ska jag ägna mig åt att värma upp torpet och vila ut och försöka att inte oroa mig över en absolut katastrofal statsbudget och en framtid där fascismen och kortsiktighet tar rum även i den svenska maktens korridorer. Sverige har blivit fascismens våta dröm, svenskar har ingen tradition av uppror och till skillnad från fransmännen är vi uppfostrade att lyda order och lydigt stå med hatten i hand, nacken böjd och ögonen vid tårna. Den enda skillnaden från bilden av den kuvade bonden är att vi nu har blivit framgångsrika soffpotatisar istället, fjättrade vid kontorsstolen, ögonen fästa vid flimrande skärmar på 35 cm avstånd. "Håll dem trötta och tillräckligt fattiga".

Bad Moon Rising - CCR

fredag 7 december 2018

Förnöjd


 Swooosh! det var november som for förbi. Det går fort nu, kanske beror det på att dagarna liknar varandra, liksom vädret (med några undantag).

Arbetsveckan har varit galen och jag är egentligen alldeles för trött för att skriva men gör det för att minnas och kunna jämföra framöver. Vi försöker arbeta in julledigheten och kommer för första gången hålla stängt över mellandagarna. Därför har vi två auktioner att bearbeta parallellt, på halva tiden. Praktiskt förklarat handlar det om ca 1.500 objekt som ska tas in, värderas, hanteras, beskrivas, fotograferas, putsas upp och ställas ut, på mindre än två veckor. Det är väldigt mycket arbete, men planeringen verkar hålla. Vi vill väldigt gärna övertyga ägarna att det är en god idé...

Jag är alltså väldigt trött, men också väldigt glad. Det har hänt så många bra småsaker på sistone, tillräckliga för att överskugga den där trista incidenten med vattenläckan, eller det som hände med mamma, och allt arbetet. Tösen är lycklig och kär, och i en person som jag ser uppskattar henne. Mina arbetskamrater är kanon och jag känner mig uppskattad. Jag har snälla vänner, och vänliga bekanta, och goda grannar. Jag har mat, en öl, värmande brasa och två loja katter vid fötterna och så är det helg. Vem behöver mer?


Fanfare - Jonathan Wilson
You - Roy Harper/Kate Bush/David Gilmour

fredag 30 november 2018

bara vanligt vatten

en utmärglad groda, dagen innan frosten
Min blogg har gått från att handla om allmänt tankegods kring relationer, till väder och klimat, vilket kanske inte är så underligt, med tanke på hur jag lever. Livet har gått från att ta livsviktiga saker förgivet - som vatten och värme - till blodigt allvar. Den lokala frostknäppen under veckan som gick, med temperaturer under -14°, skapade kaos. För andra gången på två år har varmvattenberedaren uppe på vinden gått sönder, med vattenläckage som påföljd. Jag hämtar ännu dricksvattnet från arbetet, i dunkar, eftersom vattentillförseln inte räcker. Det är för torrt, helt enkelt.

Extremväder är något vi måste vänja oss vid, det säger nu flertalet röster på etern, men jag vet att innebörden inte kommer att tas på allvar förrän människor verkligen upplever konsekvenserna. Utan att klappa mig för bröstet - för det har förekommit åtskilliga gånger då jag har funderat på att kapitulera till en hyresrätt, tro mig - men jag tycker mig åtminstone ha en viss aning.

Nu är det inte så illa som jag kanske får det att låta. Förra gången jag råkade ut för vattenläcka såg jag till att få monterat avstängningsventiler ut till lillstugan, och min oerhört vänlige granne ryckte ut och monterade bort varmvattenberedaren på min inrådan igår. Under ödesnatten fattade jag beslutet att inte ha varmvatten alls, åtminstone inte så länge jag är hänvisad till vattencistern uppe på vinden. Egentligen hade jag redan vid inflyttningen för sex år sedan önskat att få den förflyttad ner till krypgrunden, men ingen ville åta sig att göra arbetet och jag vågade inte själv. Konsekvensen av det beslutet lever jag med idag. Men, som jag brukar avsluta allt med - det finns mycket värre saker. Jag har ju vatten, och möjlighet till uppvärmning, tak över huvudet, och hälsan i behåll! Dessutom slipper jag den där onödiga utgiften att värma upp en hel tank för några droppar. Tvagningsvatten går att värma upp med ved, precis som jag har gjort med diskvattnet sedan snart fem år, och mänskligheten i några tusen.

Jag älskar mitt liv här; det är fritt, tyst, kanske litet ensamt ibland, men det är ett aktivt val, och så länge jag orkar och min tös är med på noterna, kommer jag tycka att valet jag gjorde 2011 var bland det bästa jag har gjort i mitt liv. Det finns nämligen saker som man inte rår på, som väder och vind, och då är det bara att gilla läget.


Lady of Avenue A - The Black Crowes

tisdag 27 november 2018

Silver Linings


 Javisst, nu har kylan kommit. Och som lök på laxen anlände den under kvällen när vi hade planerat att vara borta under flera timmar, men det var det värt. Baby Grandmothers och The Cult of Boydah på Folk & Rock i Malmö gav styrka nog för att klara av den kyliga natten, och energin höll i sig under hela måndagens marathonarbetspass. Eftersom T fick sluta tidigare på grund av en sjukskriven spansklärare kunde jag dessutom komma hem till ett underbart, uppvärmt hem.


Under helgens promenader har jag vandrat längs med Rönne. Torkan håller i sig, så strandbankarna visar upp ett gytter av nakna rötter under djupt överskjutande grästuvor. Tillflödena som normalt gör det svårt att gå längs stränderna ligger nu torrlagda och nedtrampade av klövar från vattenletande djur. Jag hade hoppats att få träffa på en kungsfiskare, men fick i gengäld se massvis av andra underbara ting. Strömstaren satt så fint och visade upp sitt bländvita bröst på en av de nybildade öarna, och sångsvanar, knipor och gräsänder samsades vid ställena där vattnet är solupplyst och luften varmare. Uppe på brinkarna går man ibland bland alarnas trädkronor och där kan man få en närbild av de nyfikna och närgångna stjärtmesarna, som i jakt efter frukt i alkottarna totalt verkar strunta i mig. Det påminner mig alltid om att jag måste fixa systemkameran...

När huset är varmt och katterna mätta, och man har tänkt på att ta in ved, och vatten, och isolerat ventilerna, och när bilen har fått vinterdäcken på. DÅ är det extra skönt med en varm glögg framför brasan.  Så nä, kölden för inte bara med sig klagomål. Det finns inget ont som inte för något gott med sig, och sådant.

Baby Grandmothers - ADHD
The Cult of Boydah - Stay


https://www.facebook.com/tcobmusic/photos/a.519748584895326/928955993974581/?type=3&theater

söndag 18 november 2018

Isildur


I fredags kom vännen från Island på besök, Isildur som jag till tösens förtret kallar honom. Hela helgen har jag fått höra berättelser och fakta om ön som jag inte har mer än en aning om, och mina öron har varit på helspänn. Nu vet jag litet mer om landet långt där borta mellan Norska haven och Atlanten, tänk om jag en dag finge se det i verkligheten.

I lördags gjorde vi en resa till huvudstaden på andra sidan sundet, och ungarna fick roa sig med sitt medan jag tog kurs mot Davids samlingar, jag älskar det stället, inte minst för att inträdet är gratis. Egentligen hade jag planerat att se Jeppe Hein-utställningen på Cisternerne innan, men räknade snart ut att jag inte skulle hinna utan stress, så jag tog en tur genom secondhandbutikerna istället. Dagen rann som sand genom ett timglas, plötsligt var det stängningdags, och mörkret signalerade hemresa.


 

 Två timmar senare var vi hemma igen. Brasan sattes på, och en het och mustig tomatsoppa som jag hade ställt färdig dagen innan värmdes upp, tillsammans med oss, katterna och huset. Frusna, trötta och hungriga som vi var, blev soppa med en öl ändå ultimat lördagsmiddag och efter att vi hade varvat ner med en gemensam favoritfilm var det dags att krypa ner. Jag med den nya boken om Bröstens historia som jag hade hunnit hämta ut på Lantmännens postkontor dagen innan, ungarna med sitt. Ibland är jag ett under av god planering.



Idag sken solen och under dagens promenad satt två törnskator villigt och synligt på telefonledningen. Fåren hade äntligen fått ta över Jällabjers nejder igen, de bräkte förnöjt och spred sina mustiga dofter. Uppe på toppen kurrade ekorrar kring bland trädstammarna, men mest hördes korp och kungsfågel. Där hemma hade ungarna roat sig med att ta hål i grabbens öra, och sen bakat en pizza som vi avnjöt innan det blev dags att lämna av Leifur vid stationen i Helsingborg. Det har varit en riktig toppenhelg.


Torgeir Waldemar - Streets
Trúbrot - Sunbath

tisdag 13 november 2018

Status quo

förebild

I dagens tidning står att läsa hur man övervinner deppiga november. Jag har inte läst artikeln men har ändå en vag idé om vad som gäller - åtminstone för mig, eftersom kuren ändå måste vara ganska personlig. Jag menar, inte alla bär väl på novemberdepp? Och visst finns det värre saker? Nåväl. I alla fall.


Mamma klarade av operationen och är nu förflyttad till vårdavdelning på självvalt lasarett. Hennes gamla ego har även kravlat sig fram bakom opiatdimmornas rus, och det kan man ju tycka saker kring. Jag påminns om sådant jag gärna hade velat ha undanstoppat, och lovar mig att inte falla i fällan. Fördelen är ju att man alltid har ett val, och om valet består i att välja det som smärtar minst för den man älskar mest är tystnad ett väl beprövat knep. Om fördomar tycker jag inte.

Jag har tagit till stickningen igen, och tillsammans med ljud och ljus och långa promenader betvingas mörkret. Mörkertiden som jag bävade inför under sommaren har ändå visat sig riktigt hygglig, vädret är ljumt och snällt och eftersom veden tänder direkt blir brasan en ren njutning. Sprak och knaster, massor av nyinköpta tesorter och böcker och jag kommer att klara av även denna period. Om sex månader öppnas dörrarna igen, det ska bli riktigt skönt med litet vila under tiden. Så jag hibernerar och funderar litet kring saker som engagerar, som Ester Blenda Nordström, t.ex, och Emma Romney!

idol
Jeff Beck Group - Situation

tisdag 6 november 2018

Apophenia



Vedspisen är tänd, och i väntan på att diskvattnet ska bli hett läser jag igenom skörden av inlägg på nätet. I mitt ständigt pågående ordsamlande fastnar jag för Apophenia, som passar in i de tankar jag har kring jämförelser mellan mig och andra människors erfarenheter, idag. Människans medfödda förmågor har patologiserats och dissekerats långt före postmodernismen, det har varit ett led i kommunikationsprocessen sedan innan tryckpressens dagar att förstå och staka ut normalitet och dess motsatser, särskilt det sistnämnda. Jag ser för mitt inre öga hur flinka munkar transkriberar, drar paralleller, och förtydligar sådant som lockar till nyfiket bläddrande, genom illuminerade bilder sprungna ur en rik, inre värld. I marginalian frodas fantasifostrets underligheter. Vidunder krälar och sträcker sig odygdigt runt de stramt linjalraka textraderna, och misstag och plumpar förvandlas till blommor och insekter. Människan är ett kommunikativt under.


Vi älskar att känna igen oss och letar efter paralleller som ger oss stöd. Ibland kan stödet vara en käpphäst, ibland är det en lian. Behovet av stöd varierar, liksom trygghetsbehovet och viljan att se något vi inte vill, med livet. Ett öppet sinne mot världen vidgar vyerna, men släpper även in sotpartiklar. Så måste det vara, eftersom det är det svarta i ögat som ser.



Mamma ligger sedan en vecka inlagd för vård, och idag förflyttas hon till Lunds lasarett. I morgon har hon tid för operation. På kort tid har hon förvandlats framför mina ögon, men det hör ihop med åldrandet - både mitt och hennes. Jag läser, frenetiskt. För att förstå.




tisdag 30 oktober 2018

Endowment-effect

We are Making a New World, Paul Nash 1918

Sex av tio ryggradsdjursarter är borta sedan 1970, än värre är det för sötvattenlevande organismer. De har minskat med 80% på samma tid, enligt en rapport från WWF. Orsaken är mänsklig massexploatering, radikalt minskande och helt försvunna habitat - och detta på grund av besinningslöst slöseri, vanskötsel, girighet och stockdumhet. Förstår inte makthavare att det är deras egen matta som rycks undan?

Sex av tio arter ryggradsdjur, och 80% av sötvattenlevande organismer är borta för alltid sedan 1970. Hur många arter har försvunnit som vi inte ens visste fanns... Min värld smulas sönder när jag tänker på vad som en gång varit. Vad ska jag säga till min dotter?

Jag är rädd för alarmism och undviker den oftast för att inte falla i trans. Läser om, läser igen, försöker hitta något nyanserat, men varje gång ställs jag inför fakta och det går inte att blunda längre. Många tecken tyder på att vi befinner oss i ett katastrofalt läge, liknande det vi stod inför för 100 år sedan. Fin de siècle-festen är över, nu gäller det att ta för sig innan det är försent. Resa, äta, dricka, skita, spy och trampa ner på det som går. Nu!-nu!-nu! är parollen. Sakta, men säkert förstör vi fundamentet för vår egen existens.

I Brasiliens val blev utfallet värre än i Amerika, åtminstone för alla människor som inte sitter med ekonomisk trygghet, eller är vita, män, och som struntar blankt i framtiden. Det är verkligen, verkligen deppigt. Men så finns det alltid det där "men" som får oss att rycka upp oss trots alla gråskalor. Menet som följer detta mänskliga mönster kallas överlevnadsinstinkt. Humorn blev aldrig bättre än under Berlinockupationen, eller roligare än med göteborgsdamernas fattiga värme, och britternas torra och väluppfostrade humor föddes också under krigsåren. När jag ser tillbaka till när mormor berättade om sin tid som ung under mellankrigsåren i Tyskland kan jag ännu se hennes glittrande blick, full av humor och insiktsfull mänsklighet, framför mig. Det var som om fattigdom och nöd tände något hos människan, något som länge hade varit släckt, en strimma av hopp och en förmåga att se det lustigaste i det svartaste. Es war eine Heile Zeit, sa hon ofta. En hel tid, trots allt. Kanske var det glömska, men den dagen vi har förlorat förmågan till humor är vi också förlorade, för alltid.

Och, undrar du nu, vad har rubriken med det hela att göra?
Jo, det är så enkelt som att det du känner till och äger, det värderar du högt, medan det du aldrig har känt av, undervärderar du, eller bortser från. Människor som sitter på höga hästar smutsar visserligen inte ner fötterna, men de har lång väg att falla. Och vill du veta vad jag tror? Jag tror att det är bristen på längtan som gör oss sjuka.

David Bowie - Queen Bitch, 1972



André Kertesz - Underwater swimmer

lördag 27 oktober 2018

Mind over Matter

Det tar ett tag att värma upp sig och huset efter en heldag ute vid få plusgrader, men idag var det värt det. Tösen kom iväg ordentligt med tåget till Göteborg, och mamma blev glad över att både jag och brorsan med familj kom på besök på lasarettet. Sedan jag senast skrev har en del hänt, och för att inte bli för långrandig tänker jag snabbspola förloppet genom att först skriva att det är tillåtet med tur. Hade den mötande lastbilen som tappade en del av sin last kört litet snabbare, eller jag, då hade jag inte suttit här nu - och om mamma inte haft larmknappen på armen, då hade hon inte suttit där på lasarettet, heller. Skillnaden mellan liv och död kan handla om sekunder. När sådana saker blir för svåra att ta in, då är det bra att ha vänner som kan pigga upp med litet god mat och trivsel. Därför bjöd jag in mig på middag till P, mitt i flytten, och blev sålunda förste man på plats i det nya huset. Han har redan fått det riktigt mysigt, och det var glädjande att se att det ändå gick att få plats med så många av våra gamla möbler. En del föremål kommer jag att sälja åt honom på jobbet, och det kändes märkligt att se mitt gamla bohag där i går. Föremål har man skaffat för ett visst ändamål och bär därför med sig en del minnen. Men, det är materia och materia går att återskapa. Annat är det med liv.
Snart är det varmt nog att krypa ner under täcket, och kanske, om jag inte är för trött, att jag tar och läser ett par rader ur min fjärde bok av Fredrik Sjöberg för i år innan jag släcker lampan. "Ge upp idag, annars kan det vara försent" heter den. Det blir nog bra.

Janis Joplin - Little Girl Blue

tisdag 23 oktober 2018

I tryggt förvar

toakonst

Efter den gångna helgen har jag ägnat tid åt att göra sådant som jag brukar göra under min "lediga tid", och idag har jag suttit i telefon för att försöka nå en rörmokare. Att behöva vänta mellan tre veckor till tre månader på hantverkshjälp är inte ovanligt när man bor litet off the grid. Hantverkare prioriterar snabba jobb utan omvägar, vilket är förståeligt, eftersom de långa resorna och det ofta tunga och trista jobbet att ta itu med en gammal brunn ger mindre avans än ett standardjobb i ett standardiserat kök som ligger nära till nästa utryckning.

Tydligen är det vanligt att anställda rörmokare arbetar mot en app med GPS-system idag. På så vis får skatteverket direkt information för ROT och andra avdrag, samt kan kontrollera svartarbete. Allt bredvidarbete handlar dock inte om svartjobb, även om det säkert ser ut så på appen - och nackdelen, för sådana som jag som bor på landet, är att vi då inte kan få akuthjälp och en snabb och billig service längre. Vilken hantverkare har tid att förklara sådant, som prioritet på grund av vänlighet, för en (schizofren) myndighet?

Andra saker man kan störa sig på, och där stad och land jämförs på ett orättvist sätt, utöver service och tillgänglighet, är hur anställda fråntas personansvar och hotas bli fråntagna sina jobb om de agerar mänskligt och tänker självmant. Ponera; du arbetar på en postnordansluten affär. Din gamla sjuka granne måste legitimera sig genom att blippa, och kan inte få ut sin nya legitimation eftersom den gamla är utgången. Vad gör du? Öppnar du avin med den giltiga legitimationen och blippar den åt henne, eller säger du nej, jag har inte befogenhet. Frågan är fri.

Min mamma och jag råkade ut för detta igår. Kassapersonen hävdade att hon skulle bli utan jobb om hon gick emot reglerna, vilket jag vet är oriktigt. Mamma måste dessutom som icke-svensk medborgare resa till Malmö för att få ett nytt pass. Malmö ligger på 105 km avstånd och mamma har alltså inte körkort, eller hälsa nog, att utföra resan. Att behöva lita på att andra utför arbetet åt dig - och dessutom under arbetstid - är som en omyndigförklaring. Likadant är det med alla som bor långt från släkt och grannar, vilket är legio idag.

För ungefär tjugo år sedan fanns små lokala post- och poliskontor kvar, med lokalt anknutna anställda som kunde legitimera dig och utföra arbetet. Vad hände sen? är de myndighetsanställda så misstrodda idag? Jag förstår mig verkligen inte på samhället längre.

Men trots detta saknar jag inte storstadens puls och larm, inte alls, faktiskt. Däremot saknar jag mina vänner och bekanta där borta, men det är en helt annan historia. 

King Crimson - Starless

måndag 22 oktober 2018

I gott sällskap


Denna helgen har jag missat ett tåg till Stockholm, och kommit både in och ut ur Sveriges Fort Knox [SVT] utan passerkort. På grund av förseningen blev den inplanerade filmvisningen flyttad till mitt i natten, därför kunde vi, glada i hågen, få bevittna hur huset ser ut utan övrig personal. Vi har stått och druckit kaffe ur personliga muggar vid personalautomaten och diskuterat filmstrategi och bildanalys med proffs i ett litet mysigt klippningsrum, beläget mellan Striptease och Vetenskapens Värld. Sen har jag åkt en hel del taxi och fått sova på två av mina gamla hoods; Liiidingön och Nacka, där jag har blivit skamligt ompysslad och fått skratta mig till magkramper ihop med riktigt kära vänner.



Trots missödet med det missade tåget hanns det med två viktiga möten, och det har druckits kaffe och ätits fikor och skrattats, igen. Och så har det känts igen, och diskuterats gamla bekanta, och pratats med, och påmints om sådant som bekräftar att världen verkligen är en väldigt liten plats - särskilt Stockholm. För oj du milde Jesus vad Storstan har spenderat skattemedel, och vilken växtvärk den staden måste ha! Sedan har det promenerats, mest runt Söder och runt slussen, och setts en stängd dörr till Storkyrkan i Gamla stan och ett par vidöppna ditos i Nationalmuseum. Där hann vi se en bråkdel av ett nyöppnat spektakulärt spektakel, och konstaterade att ledningen har lagt krutet på kronologisk pedagogik och snålat på antikvarisk metodik (Bu för Beckers plastfärg!).



Efter att Å tagit taxi tillbaka till Lidingö från trappan vid Nationalmuseum, promenerade jag tillbaka till slussen där jag tog bussen till födelsedagsfesten hos vännen i Järla sjö. Den resan var inte riktigt lika äventyrlig som bytet mellan Pågatågen och Snälltåget i Hässleholm, kan jag säga. Trots att Slussen idag ser ut som ett slagfält, var hållplatserna tydligt markerade och medpassagerarna lika välvilligt inställda på att åka rätt som jag.

Varför vi inte redan på pågatågsperrongen i Hässleholm fick veta att tåget mot Stockholm avgick direkt från samma perrong, är för mig ett under av usel kommunikation. Vi var tvungna att krångla oss upp via de smala och fullpackade trapporna, till gångtraversen över spåren, och eftersom rulltrapporna var under reparation och hissarna trasiga, fanns det inget alternativ. Där uppe kunde vi sålunda via skärmar utläsa att tåget mot Stockholm just hade avgått. Och eftersom biljetten var icke ombokningsbar, (Å hade velat spara kommunen en slant) fick vi snällt boka om. Tre timmar i Hässleholm istället för två på Thielska galleriet kändes verkligen surt, men Aguéliutställningen pågår ända till februari. Jag har nu flera än en god anledning att återvända. Inte minst för att jag vill se John Singer Sargent ordentligt, och så William Morris på Millesården förstås... men mest för att hinna träffa fler av mina fina gamla vänner och saknade gamla kollegor.

 

Summa summarum: tågresor är fina grejor, men planeringen kunde vara bättre - fast solen den sken över alltsammans, och idag är en alldeles ny dag.


onsdag 17 oktober 2018

Brittsommar


 Alltså, den här hösten. Britt hade namnsdag den 7 oktober och idag slogs rekordet, all-time-high temperaturmässigt sedan mätningarna började göras. Vad händer, är det meningen att man ska bli orolig nu, eller kan man få njuta av värmen utan dåligt samvete? Skönt är det, i alla fall, att slippa komma hem till ett nedkylt hem, och att kunna gå ut i skogen, eller köra till jobbet utan jacka.


 


Morgnarna har varit väldigt dimmiga och rejält fuktiga, och idag låg dimman över markerna på hemvägen också. Handdukarna som hade hängt ute sedan vi simmade i tisdags var ännu fuktiga, så dem fick jag plocka in. Hos vännen i Ljungbyhed blommar hästkastanjen på bar kvist, eftersom löven har fällts, och hennes Moschataros har remonterat igen och blommar nu för fullt. Här hemma har det varit för torrt, så i min trädgård har inget blommat sedan i juli.



Domherrarna deppar, tranorna gav sig iväg för längesedan, och ute i skogen trallar steglitser, gråsiskor och bergfinkar i kör med inslag av ett och annat trumsolo från gärdsmygen. Färgerna är magnifika, för att inte glömma dofterna, och längs med Rönne å kan jag promenera torrskodd hela vägen från Forestad till Kättabro. Vore det inte för älgflugorna, så kunde jag nästan tro att jag dött och hamnat i paradiset.



The Verve - Bitter Sweet Symphony

söndag 14 oktober 2018

Häxmästaren



Fröken ensam hemma åker gungstol hette ett barnprogram baserad på en barnbok av Gunnel Linde som sändes på SVT 1973. Jag var sju år och kunde ägna timmar åt att dagdrömma om sådant som skrämde och lockade, helst var det båda sakerna, samtidigt. Min inre värld handlade om fantastiska resor till märkliga ställen med monster och avgrundsdjur, mörka utrymmen, spöklika, djupa skogar, och gamla slott med tornrum och vindlande vindstrappor. Det var svåra klurigheter som måste forceras, och jag löste alla problem på egen hand. I barnprogrammet figurerade en liten flicka i min egen ålder och jag längtade alltid till den stund när mamman äntligen gick ut, så att vi och nallarna kunde barrikadera ytterdörren och hemmet blev vårt alldeles eget hemlighetsmakeri. För då inträffade den stora förvandlingen. Flickrummet med skrivbordet började gunga, och den stora, röda gungstolen svällde upp till ett skepp, trasmattan veckades till farligt virvlande vattenmassor, och möblerna och kuddarna blev till öar. När även tavlorna i bakgrunden fick liv låg ödet i våra händer och det var bara vi som kunde kontrollera världen. Känslan att få vara med om ett fantastiskt äventyr och styra utan logiska ramar eller förbud har faktiskt, omedvetet, till stor del präglat synen på mitt vuxenliv.




I Hans Arnolds bildvärld återupplever jag känslan jag fick när jag tittade på Fröken ensam hemma som sjuåring, och jag blev inte särskilt förvånad den dagen det gick upp för mig att delar av programmet, och särskilt sådant som jag minns i detalj, som tavlorna i bakgrunden, och kartan, var skapade av Hans Arnold. Det finns en alldeles särskild estetik och detaljrikedom i hans verk som är för evigt inpräntad hos mig genom omslagen på de sagoböcker och serier jag valde ut och slukade på biblioteket i hemorten, för att inte tala om när ABBA:s album ”The Greatest Hits” kom ut 1975, eller TV-serien Ärliga Blå Ögon från 1977, med en omisskännlig, Arnoldsk vinjett.

 


Hans Arnolds fascination för kvinnokroppen har ofta noterats av kritiker, och det har sagts att kvinnobilderna både är sexistiska och förlegade men inte många tecknare har likt Arnold förmått ge en bild av styrkan i det skenbart svaga. Hans små tecknade kvinnokroppar skildras alltid med en nyfiken och djup fascination som bottnar i sådant som är annorlunda och litet okänt för honom själv. Ur hans manliga och katolska perspektiv blir kvinnobilden lik en madonna, en eftertraktad motsats och ett spännande enigma att utforska.  I de bästa fallen överlämnar denna fascination luckor åt fantasin, en spegling som är ett typdrag inom bl.a gothgenren. Likt flertalet gothkonstnärer är kvinnor i Arnolds tappning förföriskt unga och vackra, men till skillnad från de flesta inom genren är kvinnorna i Hans tappning alltid väldigt självsäkra personligheter, med en orubblig inre styrka. Ett ständigt återkommande drag hos honom är den stadiga, ärliga, oceangröna eller klarblå blicken som naglar fast och ställer betraktaren till svars. Hos Arnold är objektet aldrig ont, utan det svartaste svarta kommer alltid från den andra sidan glaset.
Vågar vi se oss själv?

Kom och testa dig på Klippans konsthall mellan 26/1 2019 - 3/3 2019.
Hemsidans länk kommer här



Rubba - Way Star
Doris - You Never Come Closer

tisdag 9 oktober 2018

Lycka


Dessa härligt ljumma och lagom fuktiga dagar är som gjorda för utevistelse. Har man tur så är man ledig och kan ägna dygnets alla ljusa timmar åt att ta vara på tiden. Igår tog jag hand om trädgården, la gammalt spån på odlingsbädden och rensade ut lekstugan så att jag får plats med kaffeveden som ska klyvas. Sedan staplade jag den sista veden som hade hystats in i skogsförrådet innan det blev beckmörkt, och fick även de två skottkärrorna och big-bagen full med flis, in under tak. Den där stora påsen var litet svårmanövrerad, och eftersom jag inte lyckades att få upp den på skottkärran drog jag den från parkeringen hela vägen genom skogen, men nu står den där, prydligt, och väntar på att tömmas. Flis är utmärkt att tända brasorna med, och inte mycket energi förfars.

före stapling och flispåse
 Det blev en del pauser, möjligen litet för stort kaffeintag, men jag fick faktiskt klippt gräset med. För första gången i år växer det gräs utanför österfönsterna, och nu täcks hela mattan av gröna strån. Till och med bäcken har en liten vattenskyla sedan snart två veckor tillbaka, och igår kunde jag notera att vattnet rör på sig igen, visserligen tyst, men ändå.


När man är utomhus hela dagen går tiden fort, och tiden som passerar markeras av pauser. Lunch, kaffe och vatten intas med jämna mellanrum, och så känns det som om jag inte hade gjort något alls. Det syns dock, tydligt. Jag går flera rundor och beundrar utsikten. Där vedförrådet stod tomt för tre dagar sedan är det nu fullt av staplad ved och flis i ordentliga rader. I vedförrådet ute vid vägen vilar de tyngsta klamparna som ska bli kaffeved, och i lekstugans hörn står nu två sopsäckar flis, en plastback med färdiga tändstickor som tösen högg upp förra helgen, och en hylla med sågade bitar av gamla brädlappar som kommer att bli fler tändstickor, efter behov. Golvytan är täckt med gammalt strö och redo för att ta emot en ny säsong av finkluven ved.

Dofter av torr ved och fuktigt gräs, fågelsång och hög solig luft omkring mig. Tösen ringer och säger att hon har fått ledigt från spanskan och kommer hem tidigare. Jag är nog världens lyckligaste.



söndag 7 oktober 2018

Optimalt


Äntligen! Veden som jag har väntat så långe på är nu inne och under tak. Tösen och en vän hjälpte till och efter sex timmar kunde vi gå in och värma upp den förberedda grytan. Sotarn och slamtömmarn har också varit här på inspektion och rensning, och så har jag lagt två veckor bakom mig av planerad underbemanning, d.v.s två pers mindre på jobbet. Idag firade jag ledigheten genom att ta en lång, härlig höstpromenad på fyra timmar. Samtidigt passade jag på att reka åt en kompis, naturfotografen, som behövde litet hjälp inför ett kommande projekt. Omvägen var minimal och det visade sig fruktsamt. Alltid roligt att kunna hjälpa till. Det andra konstprojektet som jag är involverad i, och som kommer att bli synligt på fejan inom mycket kort, rullar på, och med alla bitar snart på plats ser projektet ut att bli riktigt bra. Min gamla kompis som också är involverad har dock betett sig underligt, men det löser sig nog efter några samtal. Allt ordnar sig. Det gäller, som alltid, att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.


Just nu njuter jag kvällens öl, som blev kvar efter middagen och gårdagens slit, och tänker på L. som varit på besök och övernattade i fredags. Min bästa vän, du som vet hur jag ska tänka när jag har kört fast och som känner mig bäst av alla, jag tänker på dig i morgon. Jag är med dig hela dagen.


 Dagar har förflutit, inte bara av hårt jobb utan även av goda samtal och eftertanke, och under promenaden kunde jag lägga flera av de gamla måstena bakom ryggen. Plötsligt gick det att fokusera på allt det underbara igen. Oktober är fantastiskt: friskt och klart, ljust och doftande och frodigt gröngult, som om sommartorkan aldrig hade varit. Naturen är en annan av mina bästa vänner. Jag tänker ibland på hur det är för någon som har henne som arbetsplats; går det alls att koppla av under utevistelserna? Förmodligen är det som när jag går på museum och konstutställningar, att huvudet arbetar konstant. Man blir utmattad av att ha ett rörligt intellekt... men vem skulle vilja vara utan?

Och så sist, men absolut inte minst! Det optimala valet för fredspriset: Nadia Murad och Denis Mukwege. Tack, Oslo. 



Brent Cowles - How To Be Okay Alone
The Arcs - Stay In My Corner

söndag 23 september 2018

Landskrona Foto 2018

Marianne Maric

I år handlade fotofestivalen om människokroppen, och särskilt stor plats fick de marginaliserade existenser som aldrig fått posera framför modernismens svartvita objektiv, eller blivit bjudna till utställningarnas kurerade finrum. Det är tack vare den så kritiserade postmodernismen och post-postmodernismens tankar som så många nya och subalterna röster kunnat göra sig hörda. Just på grund av det överväldigande antalet verksamma fotografer har det gamla modernistiska objektivitetsanspråket genomskådats. Idag handlar därför berättandet om det enda möjliga i en omvärld bestående av en mångfald av röster; en subjektivt berättad historia. Paradoxen i detta är att ju fler som berättar, dess fler får möjlighet att känna igen sig.

Karoline Hjoth/Riita Ikonen

En liten nomenklatura superfotografer från 1800-talet fram till 1950-talet som visades på stadsmuseets utställning "A Way Away" fungerade därför utmärkt som bakgrund till utställningens övriga mångfald av berättelser. Världsresenären, voyeuren, vivören och drottning Victoria (!) visar privilegierat världen för de lika privilegierade ögon som en gång förväntades se dem. Det är ofta rörande, på gränsen till löjeväckande, i pretentionerna. Oavsett motivet är bilderna alltid lockande sköna och estetiska. Bilden på en död hundkropp hänger bredvid en svart person i adamsdräkt, på andra sidan om fotomodellen i prydligt stärkt klänning.


Rania Matar

På Landskronas vackra konsthall får jag följa med Rania Matar på en exkursion in i det hemliga flickrummet, och se transformella bildsviter på unga flickor på väg in i vuxenlivet, i främst Mellanöstern och USA. I sviten "Invisible Children" visas några av de bortglömda barnen i flyktinglägernas tillvaro, främst från Syrien. Det är starka bilder om psykets överlevnad i en begränsad tillvaro.

Rania Matar

Men bilderna på kvinnokroppen berättar inte enbart om allvaret kring det sexuella varat, utan även om den särskilda sortens humor som odlas i förtrycket. Stereotyper kring skönhetsideal och könsroller är då särskilt tacksamma träffpunkter.  I Marianne Maric's smått burleska men fantastiskt roliga bildsvit "Filles de l'est" (Ryska flickor) klänger kroppar hämningslöst på marmorskulpturer och offentliga platser och visar upp sina gladaste sidor. När vi kvinnor får prestera kultur, som allmänt ofta ses som kulturellt uppburet, idealiserat och förväntat, garvar vi gärna åt snille och smak. Med tanke på dagens mediadebatt faller denna typ av humor i särskilt god jord, och timingen är perfekt.

Marianne Maric

Årets festival präglades ändå främst av ett stort allvar. När vi avslutade turnén där vi började, vid Citadellet, möttes vi av Gideon Mendels filmer och foton av människor och mänskliga rester i extrema nödsituationer. Vi ställs inför kroppar som kämpar mot svårigheter och existenser och på något märkligt vis, trots att historierna är så väsensskilda och ibland utspelar sig långt från oss, eller kanske just därför, känner vi igen oss. Vi är alla, trots allt, ändå väldigt lika. Tillvaron, vår litenhet, sårbarhet och löjlighet blir på ett märkligt vis uppenbar i de mest hisnande och extrema historierna. Det finns en särskild skönhet i den upplevelsen.

Gideon Mendel


Utan modernismens krav på universalitet beskrivs olika förhållanden till kroppen och livet för oss. Den åldrade eller dödssjuka kroppen, flickkroppen, den fattiga kroppen, den stigmatiserade, den bortglömda. I klimatförändringarnas tidsålder krymper nationsgränserna, och inget borde vara viktigare än mänsklig interaktion och samarbete. Som alltid lämnade vi Landskronas fotofestival fulla av frågor, samtidigt djupt berörda och tillfredsställda. 

Gideon Mendel

Ian Matthews - Never Ending