fredag 26 maj 2017

☮️ happiness is a warm gun



Torsdag. En dag av vila.

Tösen är stor nu, så hon fixar tågbytena. Det är mest mamman som är orolig för oförutsedda saker, som förseningar, Knutpunkten, människor och teknik, och människor med teknik, men en dag ska väl även mamman växa ur den rollen. Dottern skickar lugnande rapporter med bifogade fotos, och då hon äntligen sitter på en förbindelse med garanti kan mamman pusta ut igen. Hon går tillbaka till köket och fortsätter med potatissalladen som ska mätta en gäst och stå för lunchen under några lata dagar. Enligt alla väderprognoser ska det bli soligt och det brukar vara svårt med mathållningen på egen hand. Mat och sol, sömn och vila är gamla beprövade recept till att hålla demååånerna i schack.

Gästen anländer och stressen rinner av henne, så är det varje gång. Om det är doften, armarna, rösten eller helt enkelt känslan av att tillhöra ett kärt sammanhang vet hon inte, och hon kunde verkligen inte bry sig mindre. Just nu, just här är det känslan av samvaro som räknas och varje sekund tas tillvara tills det är dags för avsked igen.

Torsdagskväll. Hon unnar sig ett isat glas martini rosso med en tjock apelsinskiva i den nedgående solen, och efter två inlägg på facebook går hon och lägger sig igen, med sin bok som sällskap. Författarjaget är trivsamt ifrågasättande, hon ler litet igenkännande och kan nu somna alldeles tillfreds och förnöjsam.




måndag 22 maj 2017

Överhettad

En katt söker skugga

Kilar ut och in. Skuggan => solen => boken => ogräset => vedstapeln => tvätt => och städ, i rak och därefter, omvänd ordning. Inget är stilla när solen gassar och ändå är det dallrande tyst. Ibland kommer en frisk bris och jag påminns om vilken tur det var att branden i Skäralid inte tog mer än 200 m2 när det blåste så dant igår.

Människor. Vad ska man med dem till?

En vän på fejan hade dagen innan skrutit om sitt cigarrintag där, och fått flera ivriga påhejare. Vad är det för fel på naturen? måste man öka njutningen med allsköns kitsch och trams?

en Petra i sitt habitat dagarna före branden, taget av en god vän

Jag stör mig nog på mycket nu, och fast jag gör mitt bästa för att baka in mig i min bomullsask tränger verkligheten sig på med dunder och brak. Skogsbrukspolitiken, Ojnareskogen, fan och hans moster. Jag är nog inte gjord för det samhälle vi kallar Sverige, är jag rädd. Fast det finns ljuspunkter och goda människor med, såklart.

Tösens lärare i matematik hörde av sig och hade en biljett över till sommarens hett efterlängtade Coldplaykonsert i Götet. Tösen blev tårögd, och jag med. Och när pumpen i köket krånglade kom grannen med sin son över och hjälpte mig. Och när jag är nere och ledsen har jag en fin vän med ett hjärta av guld som lyssnar så gott hen kan. Och även om vi får en sommar av osedvanlig torka i brunnar och plånböcker så blir det jordgubbar även i år. Och igår kom näktergalen och första utslagna syrénen och i dungarna doftar det tungt av liljekonvalj. Allt kunde vara värre. Så!

Let's Carpe That Fucking Diem!





onsdag 17 maj 2017

med fingrarna i kakburken


jag var i femårsåldern första gången jag hörde någon tala om känslan av ull mot hud. Det var hemma hos grannen, tant S, och barnbarnet M gnällde över hur illa hon tyckte om att bära ullkläder. Jag minns då hur förvånad jag blev, jag ägde själv inga hemstickade kläder, inte ens ullgabardinbyxor som var på modet då, och blev nyfiken på vad det var som lurade bakom orden sticksigt, kliigt rivigt och hårt. Sedan den dagen har tanken på texturer och material följt mig som en röd tråd.

Idag är jag ganska duktig på att känna av kvaliteter och istället för att titta på prislappen använder jag fingrarna för att avgöra om det blir ett köp. Oftast blir det inget köp eftersom hög ullkvalitet kostar... och hur mycket jag än skulle vilja så är det ändå plånboken som sätter stopp för mina utsvävningar.
Mjuka ullsorter med naturligt långa fibrer går inte att förfalska, de är därför ovanliga och eftertraktade och därför, lyxiga.


Skillnaden mellan olika ullsorter märks tydligt genom att föra fingertopparna över garnet, eller ännu hellre, föra garnet över läpparna och näsan. Huden i ansiktet är känslig, särskilt inne i näsborrarna...
Långa och flexibla fibrer ger en varm och luftigt mjuk textur, ju kortare fibrer, dess stummare och hårdare material som då kan kännas som små stick mot huden. När fibrerna är skadade och krossade, och har förlorat sin naturliga spänst på ett eller annat vis, börjar de retas och klia. En skulle kunna beskriva det som om ullen hade fått damp. Säkert är det vad M menade den dagen för längesedan, när mitt intresse för ull började. Tänker att det är med ullgarn och textilier som med människor, behandlar du dem rätt får du en god vän tillbaka. Ullen från shetlandsfåret känns t.ex. spänstigt och motsträvigt, den är inte mjäkig och intalande och ger inte med sig i första taget, utan håller kvar en motsträvig spänst, ett slags mjukt motstånd eller kaxig protest som längtar efter att bli förstådd. Det är en tanke som jag tycker väldigt mycket om.

Ull lever ett eget liv och har också en alldeles särskild doft. Tillsamman med andra fetter, som bärarens hud, parfym, eller om du har suttit vid en brasa; sot - kan upplevelsen av ullen kännas alldeles underbart suggestiv. Lanolin har den unika förmågan att kapsla in och bevara minnet av den som har hanterat och burit plagget tidigare, under väldigt lång tid. Just därför är det extra viktigt att du bevarar ull i rena och oförstörda miljöer och undviker att tvätta dem med alltför parfymerade tvålsorter. Bästa sättet att behålla fräschören är att hänga ut dem i vårsolen, om du inte har smutsat ner dem för hårt, förstås.
Jag har i min ägo en gammal ärvd tröja av riktigt fett och stickigt ullgarn som aldrig har blivit tvättad... Den är oslagbar vid långa vinterpromenader och har fått följa med under otaliga svettiga skridskoturer. Jag undrar faktiskt hur den doftar för någon utomstående.

Idag har jag förstått att det finns ull för alla olika tillfällen, klimat och temperaturer. Är det varmt t.ex, bär jag gärna långfibrig ull direkt mot huden. Ullen är så fet att du inte behöver oroa dig för att bli svettig eller att tröjan ska lukta illa, ull av god kvalitet andas åt dig och växelverkan skapar ett mikroklimat som är underbart att bo i. Man kan faktiskt påstå att det uppstår ett symbiotiskt förhållande mellan huden och tröjan, och att det därför känns motbjudande att av ta av sig den. Fråga vilken britt eller irländare, ja vilken öbo som helst. Vid fuktigt klimat är ull oslagbart.

Men ull är inte bara till för att värma kroppen utan naturligtvis även en stämningsskapare. Första gången du får känna riktigt mjuk ull glömmer du säkert aldrig... och hade det inte varit för cashmeretröjan, den där kvällen i Paris för trettio år sedan, hade jag kanske aldrig behövt bli så ledsen när jag dumpades på min födelsedag ett par veckor senare. Men det var en oförglömlig tid i mitt liv...
Vid dagar då jag känner mig litet nere kan en varm och tung grovstickad tröja hjälpa mig upp igen. Just tyngden av ett stickat plagg, och värmen det sprider utan att jag blir svettig gör att jag snart kommer i balans igen. Det är något alldeles särskilt med värmen som uppstår i symbiosen, nästan som att det enda som existerar är temperaturen jag kan förnimma och att jag och min kropp då utplånas, förenas. Möjligen att tryggheten i närvaron av ullen har med det animaliska ursprunget hos fibrerna att göra, för det fungerar med siden med, däremot inte med bomull och absolut inte med syntetfiber...

Fibrer som är naturligt vuxna och hanterade med varsamhet och ömhet utgör de bästa vid en svalare och fuktigare tidpunkt, som en sommarkväll vid havet eller under höstpromenaden. Om kragen är riktigt hög kan man sticka in näsan och känna hur fibrerna motspänstigt men välvilligt river lätt mot huden. Det är som en lek, både smekande och retande, eller en balansakt. Värmen som kommer inifrån min mun släpps ut genom fibrerna, lätt motvilligt men alltid välvilligt. Om vintern blir värmen kondenserad till fukt, men ullen kontrollerar utväxlingen så att huden aldrig behöver frysa. När ull är som bäst är den som en sträv kärlekshandling, en öm men bestämd och vårdande hand.

måndag 15 maj 2017

som en rök


Morgonkaffet. Sitter på trappen och njuter av fåglarna och av häggens doft som kapslats in i morgondimman. Dimman som sakta vaporiseras och försvinner bort i dagens glömska, morgonljuden, smaken av kaffet som förändras i takt med temperaturen. En kunde lätt bli litet nostalgisk av allt vackert och förgängligt, men det är nu allt börjar. Igår plockade jag ner klänningarna och idag åker mattorna upp för sommarförvaret, prosaiskt och praktiskt blandas med nostalgi och längtan. Det gäller att inte fastna i någondera, balansen är viktig. 

Montaignes tvåa ligger parat intill mig, äntligen har jag sinnesro för att ta in honom igen. Läsningen är värd all min odelade uppmärksamhet, något annat vore slöseri. Gök, rödstjärt, tranor, och på avstånd en hes fasantupp. Kanske det är idag jag får höra näktergalen.

 

söndag 14 maj 2017

Söndagsbetraktelser


 jag sitter tvärs över trädgårdsbänken med benen uppe på det ena armstödet och nacken lutad mot det andra och läser Montaignes essäer. Litet andfådd ännu efter årets första cykeltur som gick till gölen. Bryggan var lösgjord och låg litet sladdrigt angjord med bredsidan mot brinken, så det var en orsak till att inte ta sig ett dopp. Den andra var att det ännu var för kallt i vattnet. Här i trädgården är det emellanåt väldigt hett idag, jag har bytt till sommarklänning och har ännu bikinin under. Vore det inte för de kalla kastvindarna skulle jag kunna strunta i att det ännu går att titta in genom den bara lindhäcken, bokhäcken däremot har börjat få gröna, hoprullade bladskott, likt luddiga cigarrer. Här i min trädgård är våren senare än på andra ställen runtomkring. Jämför man med Å lummiga trädgård Ljungbyhed, tex. är det i vissa fall så stor skillnad som tre veckor. Där var vi igår, och firade hennes 51-årsdag.


Å och hennes man D har nu varit gifta i över 20 år och de skämtar friskt om sådant som man kan unna sig att skämta om när man är trygg i varandras sällskap och kan se sig utan pretentioner och motkrav. Kroppen är en sådan sak, och humöret en annan. Det är faktiskt inte alldeles utan missunnsamhet jag tänker på hur fint de har det, likaså det nykära paret som satt mitt emot mig i soffan och vänslades. Två medelålders personer som nu kan ägna sig åt att vara nyfikna och kära på eget håll utan att behöva ta hänsyn till oss andra. Ja, det är fint det också, fast på ett annat vis förstås.

Å ena sidan tryggheten och självdistansen - å andra sidan spänningen och känslosvallet. Det är synd att det inte går att få dem båda på postorder. Ett klick, bara.


med ett klick

Uddlingen och världen - Sydsvenskan om Peps som får tidningens kulturpris i år
 

lördag 13 maj 2017

Spirande

Lotus
jag pausar en stund i solen. På sträcket hänger första mattan, en rabatt runt huset är färdigpetad, jordgubbarna frilagda, och så har jag tagit en runda med bilen runt grannorterna för att leta efter tändstift till gräsklipparen. Det negativa resultatet resulterade i att jag istället får se gräset växa ett tag till och titta på mattan som torkar. Det är verkligen varmt nu, vilken tur att det fläktar.

Under veckan har det hänt saker igen. Min arbetsplats har under torsdagen varit med om ett beväpnat rån. Det var en oroad exkollega som kontaktade mig och berättade, själv var jag ledig den dagen. Jag ser framför mig hur mina kollegor under pistolhot har blivit tvingade in genom hela lokalen för att därefter, under fortsatt hot, försöka öppna kassaskåpet. Det var kanske här som min ene kollega blev av med sin tand, som det står i tidningens uppdaterade rapport. Synen är overklig, det känns som en episod ur ett kriminaldrama från 1900-talet. Jag tänker på en av mina kvinnliga kollegor som är syrianska och undrar vad hon har fått uppleva, vilka trauman bär hon med sig. Vad händer i hennes huvud, just nu...

Men även goda saker har hänt under veckan, såklart. Relationen till den jag älskar har djupnat och tagit en ny vändning som jag uppskattar väldigt mycket. Skeenden som gör att jag kan förändra mig själv och se mig ur helt nya perspektiv är väldigt nyttiga. Det är så lätt att fastna i sin lilla bubbla... För ur det som är ruttet och mörkt kan det vackraste och starkaste spira. Jag tror på det, fullt och fast.


Midlake - Acts Of Man

onsdag 10 maj 2017

försoning


Jag gjorde ett försök att återge de gångna dagarna men beslutade mig för att radera allt och starta om. Så mycket har hänt och i dagens ljus ser ju allt litet annorlunda ut. Det är svårt att återge känslan när man befinner sig någon annanstans helt enkelt, så därför får det bli ett kort referat istället för en essä. Det känns liksom både överkomligare och enklast att återge, eftersom jag är litet sliten efter veckan.

Jag har varit på intervju och kollat in en presumtiv arbetsplats. Mycket jobb där... två olika datasystem och parallella körningar av två sorters auktioner har gjort att nästan hela styrkan valt att gå. Jag har tipsat ett par vänner att söka fotojobb där, men jag är inte säker på om de blir mina kollegor... just nu har jag det rätt bra där jag är och en kraftigt höjd lön ger inte lindring nog för risken att gå in i väggen igen. Jag får avvakta och se tiden an, just nu är jag glad över att ha ett jobb där jag kan gå hem utan att dra med mig bekymren. Det är mer värt än något.
Kvällen ägnades åt en skön musikupplevelse i Malmö, där Mikael Ramel med bandet uppträdde för ett fullspäckat Folk & Rock. Men mer om det en annan gång...

Torpet har blivit av med vinterfönsterna och luften känns mindre kvalmig då. Under ett par dagar var det så varmt att alla dörrarna har fått stå öppna och fullkomligt impregnera torpet i vårluft. En av de varma dagarna var på lördagen, och eftersom jag hade bjudit hem fyra tjejer på middag och övernattning kunde vi sitta ute och skråla till klockan sent. Därefter drog vi oss in i en ljummen stuga, köksspisen och dagens solvärme hade räckt för att värma upp. Nästa dag blev det dock åter vedeldning och så har det fortsatt under veckan som varit.


I morgon får jag saknat besök. Att reda ut härvor och verkligen vilja prata om dem är ett gott tecken. Jag har mognat.



 

tisdag 2 maj 2017

Walpurgis

Luis Ricardo Falero (1878)
det har gått en helg och en ny månad har inletts. På lördagen lyssnades det på musik och dessförinnan gicks det på museum och åts fisksoppa på restaurang med en vän, och på söndagen gicks det på valborgsfest hos bekanta i närområdet. Det var ett parpartaj och deras bäste vän är nyskild. Ja, du fattar. Ryktet om att jag skulle vara ledig har nu nått grannskapet. Tror det beror på röksignaler eller något. Jag skulle kunna fylla i med en mustig historia om den tölpige bordskavaljeren vars mun var full av grodor, men struntar i det. Sådant är ändå inget jag vill lägga på minnet.

Nej tack. Jag behöver inte någon som agerar äktenskapsmäklare. Ingen som säger åt mig vad som är bra musik, eller hur jag ska prata, äta, gå eller se ut heller. Inte vad jag ska rösta på, eller vad jag ska tycka om det svenska försvaret, varför jag är feminist eller varför jag tycker att orättvisor, rasism och kultur, ja till och med trädgården är intressantare samtalsämnen än trädäck och golfklubbor, heller. Jag är så utled på att förklara mig, ibland känner jag faktiskt att jag är bra som jag är och trivs emellanåt alldeles utmärkt med mig själv. Tänka sig.

Jo, så fick jag ett samtal om jobberbjudande. Rykten sprider sig, som sagt. Om jag skulle byta arbetsgivare hade det inneburit ungefär tio minuters mindre körtid, och jag skulle få tre kollegor, en har jag arbetat ihop med förut och vi trivs ihop. Möjligtvis kan jag få upp lönen en smula med. Kvinnan berättar för mig att organisationen har slimmats och att man nu vill satsa på kvalitet. Jag ska känna mig smickrad, men anar oråd. Vet att företaget står inför stora bekymmer, men eftersom jag lockas av uppstarter blir jag nyfiken. Har alltid gjort det, gillat att starta om. Kanske det är därför jag aldrig når riktigt ända fram... Vi ska mötas i veckan i alla fall, sen får jag se hur jag gör.

Min egen chef var oroväckande len och vänlig idag, kanske det inte är något jag behöver oroa mig för, egentligen. Just nu trivs jag nämligen bra på jobbet, jag gör det jag ska, åker hem och är nöjd. Vad mer kan en flicka begära? Spänning? Kanske det... kanske det.


Black Sabbath - Walpurgis. The Peel sessions 1970